Mitt misstag

Det finns vissa relationer som känns skörare än andra. Jag vet inte varför. Idag gjorde jag en person besviken. Det var inte med mening. Inte min avsikt, men helt enkelt så klantade jag till det. Det blev inte som jag hade tänkt mej och förväntningarna jag hade på mej levde jag inte upp till. Jag förstår hennes besvikelse. Jag förstår hennes ilska. Och jag tycker att det är ok att hon känner så. Hon har all rätt. Det som nu är mitt problem är jag blir livrädd. Jag blir livrädd att förstöra vår relation. Jag får en ångestknut i magen, andas långt upp i halsen och känner vågor av panik skölja över mej. Det blev fel. Det är inte slutet av världen. Jag har inte dödat nån. Men det är precis så jag känner. Just nu är jag jätte rädd att förlora henne. Jag resonerar med mej själv, övertalar, argumenterar, men det hjälper inte.

Det som hemsöker mej är denna ständiga rädsla att människor jag bryr mej om inte egentligen bryr sej om mej. Om inte min mamma älskar mej tillräckligt för att vilja ha mej varför skulle någon annan göra det? Jag VET att det inte är så. Jag VET! Hur många gånger har inte mina vänner eller framför allt Marcelo bevisat det? Men ändå så sätter kroppsminnen igång. Jag måste BEVISA hela tiden. Bevisa att det som blev fel inte var avsiktligen. Jag måste bevisa att jag fortfarande är värd att vara med. Jag måste bevisa, göra mej liten, krypa på marken, slicka för att ha en chans att vinna tillbaka.

Allt det finns i mitt huvud. Verkligheten är inte så.

Det finns vissa människor jag har tagit till mitt hjärta. Ganska många, men få ändå. Det är just dessa människor jag har så svårt att såra, göra fel och blotta mina mindre lyckade sidor för. Just för att jag är så rädd att de ska sluta älska mej. Vad fånig jag är. Eller är jag det? Min ena kusin vände ryggen till när jag inte levde upp till hennes standard. Utan att tala om varför. Jag svek henne genom att bli mamma och få mindre tid över, min tolkning. Det har satt spår i mej. För kärleken jag känner för de som är nära mitt hjärta suddas inte ut. Den finns kvar. Ibland blir jag sårad kanske men den finns där.

Marcelo brukade fråga mej om jag alltid skulle stanna kvar hos honom oavsett vad som sker. Jag har aldrig kunnat svara ja på den frågan, så han har slutat ställa den. Mitt svar har alltid varit att det beror på. Om han börjar slå eller kränka mej, eller nu finns barnen så då gäller de med, så går jag. Oavsett hur jag känner. Han blev alltid arg då och frågade om jag verkligen trodde att han skulle slå mej. Nej jag tror inte han kommer att slå mej. Det ligger inte för honom. Men OM, så går jag. Därför kan jag inte svara ja på frågan. I mitt huvud ligger möjligheten. Allt kan hända. Allt händer. Varför skulle det inte hända mej? I hans huvud är det inte ens en möjlighet.

Kanske är det samma sak med min rädsla för att mina kära ska ge upp om mej när jag inte är korrekt hela tiden? Kanske den tanken aldrig faller dem in överhuvud taget. Medans det är just det jag ligger sömnlös över när det sker.

Jag är hemskt ledsen över att det blev så tokigt. Visst hade jag kunnat förhindra det. Om jag bara tänkt till lite. Men jag trodde faktiskt inte i min vildaste fantasi att det skulle bli så. Det var inte meningen och jag önskar jag kunde gottgöra det. Men jag vet inte hur. Jag älskar dej och vill dej inget ont här i världen.

Förlåt.