Istid

 Efter en väl uppfriskande promenad bäddade jag ner min minsta i sängen, pussade min sambo som låg utslagen i soffan med ont i hela kroppen efter promenaden, (ha ha), och tog med mej de två stora och de två fyrbenta ner till sjön för några timmars åkande på skridskor och lite träning för jyckarna. Alla som bor vid en sjö slås nog av hur fantastiskt det är med vatten nära sitt hem.  En kort stund satt jag på bryggan och tittade på mina barn som körde passningsspel med varandra. 





 Jag såg hur hundarna sprang uppför berget på andra sidan, ivrigt luktande i ett spår. Det var så tyst. Solen sken. Jag var i himmelriket. Den stunden var  jag ett med omgivningen. Inget annat kan få mej att känna så, såsom vatten kan. Jag släpper allt. Lever i den totala stunden här och nu. Vår lilla sandstrand som vi tillbringar halva sommaren på var nu täckt av snö och is. Is som vi under vintern utnyttjar med lek, stoj och glädje. Jag gick ut i vassen. Tittade ut över sjön. Ett stort vitt täcke av is och snö. En skidåkare svettade förbi. Stora N ramlade på isen. 



 Pluto kutade i full galopp och gled fram. Det såg ut som han skrattade. Bobbo lade sej i snön om och om igen för att rulla sej. Jag busade med ungarna. Drog dem i led med klubborna. Vi fotade varandra. Vi kramades. Och inte en enda gång tänkte jag på dem som var kvar däruppe. Att vara så ett i stunden, det är det bästa jag vet!

För första gången på länge hade jag lust att träna hundarna på riktigt. Så jag tog ett rejält pass med de båda två där ute på isen. Jag håller på att lära Bobbo att steppa på stället. Han är så sabla söt när han gör det. Pluto är på g att lära sej att gå mittemot mej i alla riktningar. Hans slalom börjar bli mycket bättre och kanske kan vi hitta på ett riktigt program till sommaren? I fyra timmar var jag ute med hundarna idag. Visserligen var det en varm dag, men jag kommer ihåg mina farhågor när jag fick Pluto. Hur skulle han klara kylan? Skulle jag behöva skaffa skor och tröja till honom? Systematiskt har jag vägrat göra det. Och jag har nog aldrig sett honom frysa ordentligt. Så länge han får röra på sej fixar han de 

flesta temperaturer. Ett tag satte han sej på Stora N;s jacka. Han började bli trött. Magarna började kurra. Vi lämnade vår älskade sjö för den här gången. Gick det 200metrarna upp till vårt hus med två nöjda hundar och två otroligt glada barn. Vi fick lite istid den här helgen också.Bättre dagar än så här är svårt att få, en vardag mitt i livet.

Tyst promenad

Att sova gott en hel natt är underbart, men som jag mådde när jag vaknade! Hade så sabla ont i ryggen, kunde knappt röra mej. Rumpan värkte, lårmusklerna krampade. Japp, så reagerar min kropp när jag inte rör på mej en dag. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Vad jag var verkligen säker på var att idag skulle jag ut och röra på mej!

       Och vilken dag att göra det på! Strålande sol, lagom 

kallt och en sambo som ville följa med på promenad! Vi tog med oss hundarna, och egentligen sa vi inte mycket under den 1½timme vi var ute. Men det var skönt att ha sällskap. Bara jag och Marcelo. Det var länge sedan vi gjorde något vardagligt bara han och jag. Tysta, sida vid sida, svettiga i solen med hundarna som våra följeslagare. Det var en fin promenad. Vi gick längs med vägar, utmed sjön, utmed åkrarna, förbi hästarna, inne i samhället. 

Vi pratade lite om Peps, vår blivande hund nån dag. 
Vi pratade lite om grannarna som bodde i husen vi passerade. Vi skrattade lite åt Marcelos dåliga kondis. Ett par grannar morsade. Vi sa farväl till flickorna som flyttar nästa vecka. Några gånger ringde telefonen, barnen undrade när vi skulle komma hem. Vissa sträckor gick vi hand i hand, på några armkrok. Men mestadels av tiden gick vi tysta med raska steg och pendlande armar. Mystiskt att det kan vara så magiskt. Men det var det!

Simulerat sjuk

Jag vaknade väldigt tidigt på lördag morgon och visste på en gång att det skulle straffa sej. Och medan jag låg och halvslumrade framåt förmiddagen beslutade jag mej för att simulera att jag var sjuk. Jag hade ingen feber. Ingen rinnande näsa. Ingen hosta. Inte ont i kroppen. Men i dag skulle jag låtsas att jag var febrig. Så jag låg kvar och slumrade. Jag tittade på TV hela dagen. Inte en enda gång gick jag utanför dörren. Det mest mödosamma jag gjorde var att laga mat. Barnen lekte snällt hela dagen. Jag och Marcelo sov i varandras famn, satt i knät på varandra och riktigt njöt av att vara simulerat sjuka. Min kropp var så färdig, så slut. Jag resonerade som så att varför ska jag behöva bli sjuk på riktigt och vara dålig i två veckor för att förtjäna vila? Nej bättre att vara "sjuk" en dag så kanske jag slipper det andra? Och oh ja, vad jag sov gott på natten sen!

Vad gör jag uppe en tidig lördagmorgon? Vaknade kvart över fem.
Varför? 
Varför, undrar jag!

Bensinstopp

Tung dag. Tungt att andas. Sovit lite. Sovit dåligt. Kroppen trött. Kroppen matt. Modet lågt. Sova. En natt god sömn kommer förhoppningsvis råda bot på det här. Har inte gått promenad. Har dåligt samvete. Har inte tränat. Två hundar uttråkade idag. Men jag orkar verkligen inte. Jag har ingen energi. Tur att barnen bara vill kramas idag! Kram, kram. Snart ska de i säng. Jag slänga mej i soffan. Ska inte göra många knop till nu. Snart vila. När jag tar slut så tar jag så tvärt slut. Har varit så sen jag blev sjuk. Finns ingen kraft kvar. Inga reserver. Bensinstopp. Behöver tanka.

V7 back to 0

Jag, trind och såå jag sent en tisdag.

En vecka med godis, lite träning och faktiskt en hel del sömn. Resultatat på vågen vill sej inte riktigt. Min viktökning fortsatte under förra veckan ett par dagar. Men när jag fyllde på kvoten med lite choklad och glass så hände grejer! Då började jag helt plötsligt tappa tiondelar igen! Så även om veckans minskning inte är så stor sen förra veckan är det ändå mer än ett halvt kilo mindre än i torsdags.... och det får väl vara ett stort steg för mej? Det mest positiva under veckan är annars att fettprocenten fortsätter att sjunka och muskelmassan har ökat lite. Nu är jag nästan tillbaka på ruta ett med vikten. Jag väger nästan samma nu som v 3. Hur jag ska fortsätta ahr jag ingen aning om. Men lite glass verkar ju funka.....

Resultat v 7
Vikt: - 0.4
Fett: -0.1%
Nöjdhetsindex: 7 - godis i all ära, det är gott ,men inte sjutton mår man bra av det! Och jag vill nog ha mer träning egentligen. Lite styrketräning, promenader och lite judo har varit programmet för veckan. Mindre portioner har skapat panikhunger varannan timme, men jag vänjer mej nog snart!
Må-bra-index:6 Det har varit en omtumlande vecka på ett personligt plan. Modet har gått i vågor och godiset har en dålig inverkan på mitt välbefinnande, även om suget fortfarande är stort.

Neggo

Jag har varit lite neggo här på bloggen ett tag känner jag. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, för i mitt vardagliga liv är jag ganska glad. Min omgivning har alltid beskrivit mej som en positiv människa som alltid ser möjligheter och att jag alltsom oftast är glad. Och det är jag. Men jag tror inte att man kan leva ett liv som mitt utan att bli lite mörk i själen. Bloggen här är ett sätt för mej att ventilera ut lite av det mörka. Samtidigt är det en balansgång mellan att inte lämna ut sej själv för mycket och ändå vara ärlig. Jag blir fortfarande förvånad över när jag träffar folk ute i den riktiga världen som faktiskt läser min blogg. Det kan vara människor som jag känner väl, främlingar och bekanta. Jag blir oerhört glad och stolt samtidigt som det påminner mej om att det finns människor därute som jag inte anser har rätten till mina tankar som också kan komma åt min grubblerier. När jag startade bloggen gjorde jag ett val att aldrig lämna ut bilder på mina barn så att de kan identifieras. Jag har valt att inte berätta vilken stad jag bor i och jag väljer att inte berätta var jag arbetar. På min blogg har jag fått både ris och ros och jag låter i stort sett alla kommentarer stå. Det är när mina barns namn nämns eller när det går att identifiera var jag bor som jag läser men inte publicerar det som ni läsare skriver. I mej finns ett ett ganska stort mörker. Det är ingenting jag går omkring och tänker på. Inget jag mår dåligt av i min vardag. Men jag funderar mycket på de stora frågorna om livet, universum, verklighet, energier, spöken, karma och ekorrehjulet vi människor gärna hannar i och har så svårt för att bryta. Jag fick en kommentar från en arbetskamrat för några veckor sedan som ringer i mina öron om och om igen. Jag vet inte om det var menat som en komplimang eller bara en betraktelse. Men jag har varit glad åt den ända sedan jag hörde den. Jag tyckte om hur hennes ord visade på hur hon såg på mej. Jag gillade bilden av mej genom hennes ögon. En annan manlig kollega gav mej också beröm, omedvetet, förra veckan. Det var inte så mycket orden han sa utan blicken han hade i sina ögon när han tittade på mej när han sa det som fick mej att bli glad. De var så ärliga att det inte gick att värja sej eller slå bort hans ord utan att vara rent ut sagt oförskämd. När jag tänker på den stunden blir jag också varm i hjärtat. Den bilden som de förmedlar om mej är den person som jag vill vara. Jag är inne i en period i livet när jag ifrågasätter mej själv väldigt mycket. Gör jag rätt? Ska jag stå på mej? Vem är jag? Var är min självsäkerhet? Jag vet hur gott jag vill men har samtidigt svårt med den sociala balansen mellan att lägga mej i och hjälpa till. Min roll på jobbet har varit avvaktande. Är det fortfarande. Jag betraktar och kan samtidigt bli lite avundsjuk på alla de som oförhappandes kastar sej in i personalgruppen och smälter in bland elever och kollegor som om de vore de mest älskade i hela världen. Jag beundrar dem och undrar varför jag inte har den förmågan. Hur kan de vara så himla säkra på allting? Jag vill med vara det. Sakta har jag börjat släppa på garden. Släppa på avståndet. Och det var faktiskt i dag jag kom på, att jag alltid varit så här. En som länge står lite utanför, tittar in, bedömer läget, kollar av isen om den håller. Ett första intryck brukar vara att jag glatt kommer in och tar plats. Och det gör jag. Men jag öppnar inte dörren. Jag står kvar nära flyktvägen och betraktar andra. Åh vad jag känner igen det hos mina barn! Jag är med andra ord precis som jag brukar vara. Det är en del av min personlighet som är jag. Min bästa vän brukar säga att om jag bara stannar länge nog så vinner jag. Kanske är problemet att jag inte alltid stannar länge nog?


Jag funderar mycket kring de förluster jag lidit under förra året. Vänner som försvunnit. Varför blev det så? Klart att det finns många förklaringar, och vi har nog alla en varsin. Men en av mina teorier är att jag under vänskapen gav mej hän. Jag var där. Jag lyftes av att hjälpa, av att skratta av att få lite av deras glans. Men kanske började jag dra mej undan när känslan av att jag, Åza, inte var nog. När jag inte var viktig nog. Kanske gav jag dem inte chansen att se vem jag är där inne, för att vi var så upptagna av allt runt om. När det runt om blev för mycket eller försvann då fanns det inte så mycket mer kvar att hålla i hop kittet? Jag stod nära utgången. Hoppades på att de skulle se mej medan jag drog mej sakta bort. Men de såg inte. Och jag gick. Under många år nu har jag inte velat skaffa nya vänner, nya bekanta. Jag har haft några år nu när jag satsat på att mej och min familj, istället för alla andras. Min tid att lägga på andra människor har varit begränsad och jag har valt att lägga den på de som finns runt mej för att inte rensas ut på energi. Nu känner jag inte så längre. Nu börjar människor att få komma in här igen. Min kusin och jag hade ett samtal för ett tag sedan då jag lyfte mina rädslor för att jag inte längre vet hur man gör när man träffar andra människor. Hennes lugna stämma simmar runt i mitt huvud ibland. - Du kan, du har ju redan gjort det. Och hon har så rätt. Jag kan, jag har träffat nya människor som nöter ut min soffa. Ny människor som jag kan prata med som Åza. Inte som en räddare i nöden eller en kär bekant. Utan som jag. Jag tror att jag är på en upptäcksresa. En resa för att hitta vem jag är, tio år efter att hela mitt liv förändrades när kroppen svek mej. När jag svek kroppen. Jag har klättrat länge nu. Kämpat mej tillbaka till ett liv. Skaffat mej en framtid, ett annat liv. Vem har jag blivit på vägen?

Var går gränsen?

När man har hund händer det i bland olyckor. De stukar sej, äter upp fel saker osv. I bland blir det slagsmål, ibland säger de bara ifrån. Men var går gränsen? Med en hund som Bobbo, lurvig, söt, liten med relativt små tänder, har man ganska stor förståelse för om det blir bråk. Han gör fel men det är ingen som skriker avlivning direkt. Pluto är en annan femma. Till och med jag undrar var min gräns går. Hur mycket får han ställa till med innan jag beslutar att inte kunna ha honom kvar? I Plutos fall är det inte avlivning som känns som det första alternativet. Men jag funderar kring frågan ibland när han och Bobbo har rykt ihop. Bobbo har några år kvar i vårt hem. Under den tiden kommer han att trackla av, bli äldre. Pluto däremot kommer att uppnå sina glansdagar, styrka, snabbhet och vitalitet. I dag sa Pluto ifrån till en annan hund. En valp, som storleksmässigt var större än honom själv. Det är första gången han säger ifrån till någon, förutom Bobbo. Vad betyder det här? Vad innebär det? hade Pluto varit en pappillon ( nästa hund...) eller en spaniel ( ett alternativ, de har fina ögon!) hade aldrig tankarna snurrat i huvudet. Nu gör de det.
 I vår familj kommer Bobbo före alla. Han var här först. Barnen får anpassa sej, visa respekt och bara hålla på med honom om de först frågar. Pluto måste visa samma respekt. Han är sist i ordningen i denna familj. Och han trivs nog rätt bra med sin roll, än så länge. Han har lekkompisar i barnen, en förebild i Bobbo och en tydlig ledare i mej.

För ett tag sedan fick några kompisar en ordentlig tankeställare när deras lilla hund markerade i ansiktet på deras barn. Allt gick bra, även om det låter dramatiskt. Men hur skulle det gå om samma skedde med Bobbo? Eller med Pluto? Plutos tänder är STORA och oerhört vassa. De orsakar skada även när han är superförsiktig. En annan vän fick avliva sin hund efter att tiken i familjen bitit den lilla unghunden på felställe. Hunden blev skadad för livet. Grannens hund frustade som en best och kastade sej mot bilarna och släpade sin husse flera meter när jag gick förbi med Bobbo. Den hunden är idag väktarhund och blev godkänd bara några dagar efter att en sån incident hänt. Grannen har idag flyttat. En bekants hund har bitit barnbarnen flera gånger, och aldrig i ett provocerat läge utan när barnen är i närheten. Med andra ord en oerhört osäker hund som ingen bryr sej om att hjälpa. Nu är det en liten hund, men om det vore Pluto?
En av mina kompisar hade två hundar, som rök i hop i tid och otid med många och dyra vetrinärbehandlingar som följd, men de förblev tillsammans så länge tills den äldre hunden gick bort.
En nära vän till familjen har en hund som bitit ihjäl några harar och en och annan katt.... Listan på olyckor kan göras lång. Listan med raser också. Det är både små och stora hundar som gjort det här. Men ingen har samma respekt och stämpel på sej som min Pluto. Idag står jag inte inför valet om jag ska behålla honom eller inte. Han är här och tanken är att han ska fortsätta bo här de kommande 13 åren som jag uppskattar att han har kvar på sitt liv. Men det är inte utan att jag funderar tanken varje gång det händer en incident. Varje gång måste jag fundera ett varv till, hur långt är jag beredd att gå för att behålla honom hos mej? Gick han över gränsen den här gången? Vad var det som egentligen hände, och varför? En sak är säker, det blir en ordentlig funderare när det är dags att skaffa nästa hund. Den dag det är dags att byta ut Pluto kommer jag vara runt 47 år. Ett långt liv med min lymmel till jycke!

OBS: Alla hundarna på bilderna ovanför är inte de som nämns, jag lade bara ut bilder på några av de hundar som finns i vår närhet som en illustration

Vem är jag?

I dag var jag på ett möte. Mötet gjorde mej ledsen. Och hur jag än försöker kan jag inte skaka av mej känslan. Den sitter kvar där som ett klibbigt tuggummi. Egentligen vet jag inte vad det är som gav mej känslan. Kan inte sätta fingret på det. Kanske var det allting? Det känns ibland som denna värld inte är gjord för mej. Jag är för känslig. Önskar att jag vore lite tuffare. Lite säkrare. Eller..... jag vet inte. Katten har nio liv, men nångång tar de nio slut. Vad händer då? Jag blandas i en enda stor mix av känslor där jag ska stå på mej, vara sann mot mej själv, tro på det jag tro mej veta är bra och känslorna som motstridigt resonerar att du har inte alla svaren, du har fel, du är för mycket av ditt och för lite av datt, anpassa dej, ändra dej. Jag önskar att jag inte var så känslig för min förmåga att se saker från flera håll. Det ger mej hela tiden argument mot alla argument jag har. Vilket gör att jag blir förvirrad. Förvirrad även inför mej själv. För vad vill jag? Vad tror jag på? Hur är min känsla? Och det finns inga råd att ta, för jag vet ju inte var jag står. Hårt mot hårt eller blödig och soft? Vem är jag?


Av att bara skriva detta har jag iallafall tagit ett beslut. Sen om jag vågar stå för det hela vägen, det får vi se om ett para dagar.

V 6 - vad f---n då?

Jag vet inte vad jag ska säga. Veckan har varit flitig. Jag har ätit bättre, tränat flitigare, sovit bättre, ja helt enkelt skött mej. Resultat; viktökning. Och stort. Det positiva i kråksången är att jag minskat i fett och musklerna står still, så det mesta är vätska. Men jag vill ändå ha en nedgång istället för att öka vad jag under närmare tre veckor förlorat. Jag funderar mycket kring att jag förr gått ner mer om jag äter glass varje dag än om jag är supernyttig. Men när jag äter glass eller annat onyttigt föder jag sockermonstret i mej och jag vill automatiskt öka dosen, så det är ett dåligt alternativ. Något jag börjar tröttna på är mensen. Har inte haft mens på flera månader och nu har flodstormen tagit över. Förutom fyra dagars uppehåll så har den varat i nästan 5 veckor. Hallå???? I rest my case. Inga fler ursäkter, Det är som det är, skit!

Resultat v6
Vikt: +1,3kg
Fett: -0,2%
Nöjdhetsindex: 8, det har varit en bra vecka, men resultatet skit.....
Må-bra-index: 8 jag har haft en bra, bra vecka!

Saker

Saker som jag planerade att göra idag men inte gjort:

1. Tagit hand om tvätten
2. tränat hundarna
3. tittat på film
4. städat ur sovrummet
5. bakat
6. åkt pulka med barnen

Saker som jag inte planerade men råkat göra ändå:

1. Tränat Wii - dance
2. Gått 40min mer med hundarna än tänkt från början
3. städat ventilerna
4. tvättat
5. tittat på nya program jag inte hört talas om på TV
6. duschat - rakat benen (!)
7. bloggat