Söndagspromenad andra veckan

Att vara i skogen är superkul. Full fart tillsammans. Pluto har blivit lite snabbare än Bobbo.

Spåren efter mc på sjön. Men vi missade åkarna

För andra veckan i rad kommer jag och Marcelo iväg på en egen promenad med hundarna. På isen hörde vi motorcykla spinna loss och det ekade runt i skogen där vi var ute och knallade. I dag är det varmt. 

Uppför berget, lite halt men
bra för flåset

Ganska snart blev vi rejält svettiga där vi traskade upp- och nerför bergen. Men framförallt hade vi mycket tid till att pussas och bara njuta va varandra. I drygt en timme gick vi runt. Stigarna syntes stundom inte under den tunga snön men nu har jag gått så många gånger att jag inte behöver stigarna längre för att hitta. Annat var det för 2 år sedan. Då gick jag vilse varje promenad. 

Bobbo har full koll på Marcelo
även i skogen.

Våra gemensamma promenader med hundarna får oss att komma varandra närmare. Hundarna tar lite uppmärksamhet, ger oss några skratt och får oss att uppmärksamma de vilda djuren runt oss. Vi blir en del av naturen. Vår tystnad och de små orden vi yttrar skapar en större närhet än en massor av babbel. Tillsammans återupptäcker vi nyförälskelsen igen. Efter 20.5 år tillsammans. Pirret kommer i kroppen. Vi har svårt att släppa varandra. Svårt att släppa blicken från den andra. Vilket resulterade i att vi halkade massor av gånger i den slipriga snön. 

Pluto uppe på höjden. Han älskar att springa efter
Bobbo upp o ner för branter!

Hundarna springer löst bland träd, stock och sten. De nosar, busar med varandra och njuter av att fritt få löpa uppför bergen och nedför branterna. Vi missade dagens solsken, men vi undslapp både regnet och den blåsiga lilla snöstorm som mojnade just när vi klev utanför ytterdörren. Det var behagligt vindstilla och varmt. Ännu en fantastisk söndagspromenad med min älskade och mina underbara hundar.

Tävlingsplanering

Jag har riktigt svårt att komma igång med träningen med hundarna på allvar. Det är segt och jag har ingen riktigt lust. Vilket betyder att jag tränar en hel del annat än det jag borde göra. I går blev det lite sök i lätt variant - barnen var figuranter. Ganska mycket dirigeringsträning och föremålssök blir det i vardagen men om sanningen ska fram är det mest promenader tillsammans som vi ägnar oss åt just nu. Sedan blir jag lite inspirerad en dag och tränar ordentligt och sedan fallerar orken och lusten igen. I dag försökte jag göra någonting åt det. Jag gick ut och tittade i tävlingskalendern. Jag hittade fyra stycken freestyle tävlingar som jag vill anmäla oss till. Fast att jag inte har nåt program. Jag hittade 6 agilitytävlingar som jag fick stor lust att delta i och jag sneglade även på 6stycken lydnadstävlingar som ska bli Plutos start på karriären. Jag hoppas att det ska vara startskottet för mitt mentala jag att träna ordentligt. Sedan bytte jag freestylelåt till Bobbo, satte början på hans HTM klass2 
program och sparade två låtar som kan bli Plutos i klass2. Medan jag lyssnade på låtarna var jag ju tvungen att se om mina tankar funkade, så det blev en del freestyleträning på vårt hala vardagsrumsgolv här hemma. I dag känns det jätte bra. Nu skulle jag vilja ta mej till ridhus och träna agility med Pluto. Han behöver bli säkrare för att kunna starta den 12 maj. 
 I år debuterar Bobbo i klass2 i freestyle, antagligen blir det klass 2 i HTM också. Han har en tävling kvar innan han får ett diplom. Pluto saknar också bara en tväling i klass 1 för att få gå upp i tvåan för mej i freestyle. Förhoppningsvis kan jag starta honom i en HTM 1, lydnadsklass 1 samt agility- och hoppklass 1 under säsongen. Hans stora debut år med andra ord. Men det kräver lite mer fokuserad träning från mitt håll. När pengarna trillar in om nån vecka ska jag börja anmäla oss till tävlingarna. Nu fasen ska jag inspirera upp mej själv!

Promenad med bästisarna

Att få chansen att gå ut och gå en timme på morgonen i dagsljus med hundarna innan jobbet är ett av det  bästa jag vet. Det känns som den kvalitets tiden sträcker sej långt över en timme. Att gå ut och gå med hundarna  i tjugo minuter tidigt en mörk morgon innan jobbet är ett av det jobbigaste jag vet. Dagsljuset gör sån skillnad! Nu på morgonen var jag ute drygt en timme och tankade luft och ljus. UNDERBART! Lite hann jag träna hundarna vid busshållplatsen. De fick pulsa i den djupa, tunga snön. Om några timmar kommer husse hem och går med dem i drygt en timme. Jag tror de kommer vara nöjda i kväll. Lite träning brukar göra susen för deras humör. Själva ska vi träna judo. Lite styrketräning blir det för mej också. I dag tittade jag på mina fina hundar där de gick sida vid sida. 



Jag älskar de båda så mycket att det gör ont i bröstet. Jag är så glad över att Bobbo mår så bra. Jag är så glad över att Pluto mognat så att vi kan börja jobba ordentligt tillsammans nu. Med glada skutt hoppar de vägen fram, nosar, sniffar, lyssnar och är ständigt på alerten om jag ska hitta på någonting. Jag tänkte tillbaka på den tiden när Bobbo var ung. Hans energi tycktes aldrig sina och jag hade så svårt att se framför mej hur han skulle vara när han blev 8-9 år.Nu är han här. Inte lika vild som förut, men fortfarande nyfiken och framåt. I dag har jag svårt att minnas hur mycket mer energi det var i honom som ung. Jag försökte föreställa mej Pluto som gammal. Som en 13-årig äldre herre med grå nos och haltande stil. Det var jätte svårt. Jag hoppas att han får vara pigg långt upp i åldern. Mina underbara, underbara bäbisar, kamrater och följeslagare.

Struma

Jag lider av flera sjukdomar som många egentligen inte tänker på,( även om jag tjatar ihjäl andra med dem rätt så ofta) Vad de egentligen betyder och vad det är man brottas med varje dag är nog svårt att förstå för allmänheten. För mej är det en tyst kamp hela tiden. Och jag tror personligen att det är en bidragande faktor till att jag dippar i energi ibland. Men till och med jag glömmer bort att att sjukdomarna faktiskt påverkar mej hela tiden, varje timma, varje dag. Det är inte alltid det går att beskriva hur det känns. Allt är lite difust. Men så hittade jag en bra sida som summerar hur jag mår med min struma ( som ses som en "icke-sjukdom" som ska lidas i det tysta och inte märkas). Jag klippte ut några textrader för att beskriva lite av det jag och många andra går igenom. Hon som står för sidan är en person som har sina teorier så man kanske inte ska köpa allt som står på websidan. Kritiskt tänkande är alltid viktigt. Den här texten summerar dock mej väldigt, väldigt väl.

Hypotyreos inträffar när sköldkörteln inte producerar tillräckligt av hormonerna T4 och T3. Det finns många saker som kan påverka sköldkörtelns funktion negativt. De vanligaste symptomen på hypotyreos är kalla händer och fötter, sköra räfflade naglar, svårighet att gå ned i vikt, håravfall och trötthet.

Det är dock även vanligt med smärta, dålig koncentrationsförmåga, dåligt minne, hjärndimma, hjärtklappning, huvudvärk, muskel- och ledvärk, svaghet, svullet ansikte och svullna armar och ben, blek hy, oregelbunden mens, heshet och vätskeansamling.

Om du har tre eller fler av dessa symptom kan du lida av hypotyreos.

Eftersom din sköldkörtel kontrollerar din basala kroppstemperatur kan det hjälpa dig att avgöra hur mycket T3 som är aktivt i dina celler. Om din medeltemp är under 36,5 grader Celsius är det inte otroligt att din sköldkörtel fungerar långsamt.

Det är alltid en bra idé att börja behandla hormonell obalans genom att eliminera stressfaktorer i ditt liv i så omfattande utsträckning som möjligt. Förutom att vara snäll mot sig själv är det avgörande att förstå hur viktigt en hälsosam diet är för att kunna upprätthålla en normal sköldkörtelfunktion.

Se noga till att undvika mat som kan undertrycka och störa sköldkörtelns funktion som bland annat vitt mjöl, vitt socker och mättat fett. Undvik vanliga orsaker till sköldkörtelproblem som tungmetaller och miljömässiga gifter.  

Vikt v 8

Såg lite förgrymmat på Biggest Looser i kväll. De är sura med en viktminskning på ca 3 kg på en vecka... Har svårt att förstå det. Visserligen sliter de hårt, men muskler väger också. Så medan de går ner i fett ökar ju muskelmassan.... och det borde väl vara positivt? Min egen viktminskning går oändligt lååångsamt. Jag vägde av mej i tisdags som brukligt men har inte haft tillfälle att blogga om det. Så jag tar i kapp det nu. Jag har börjat fundera kring min oerhörda trötthet. Kanske dags att börja äta vitaminer? Eller håller hormonerna på att bråka igen? Obalans? Min mens har fortfarande inte slutat. Dvs har haft den i snart nio veckor. Jag är trött, orkeslös och börjar få choklad på hjärnan. Är det nån jag känner som känner igen symptomen? Jag bara undrar, host host. Allt har under veckan stått stilla, Allt utom vikten. Och det är oerhört frustrerande. Viktminskningen är dessutom så liten att hade jag ätit ett äpple så hade den inte existerat. Det positiva med veckan är att jag har börjat inse att kroppen och jag kommunicerar igen med varandra. Jag börjar hitta vad som är bra för mej. Både mentalt och kroppsligt. Vilket betyder att när judoträningen i måndags skulle bli en upprepning av de stenhårda pass jag körde för två veckor sedan så sa jag nej. Det var efter det passet jag ökade i vikt. Efter det tömdes min energi ut. Så jag hoppade det och ställde mej i gymet istället. Då kunde jag hålla träningen på den nivå som kroppen själv talar om är bra för mej. Även om hjärnan vill mer. Tycker att mer är roligt, så måste jag se på det som är viktigast och bäst för hela mej. Det är häftigt att prata med kroppen igen!


Viktminskning v 8:
Vikt: - 0.1kg
Allt annat oförändrat.

Svält

Vildbattingar. Men de är mej så kära!

Hundarna går på svält diet nu. I går hade de brytit sej in ( läs att Stora N  glömt stänga dörren) till tvättstugan där osannolikt en splirans ny foder säck stod och väntade på att få plats i tunnan. Vågade inte ge dem mer mat. Kanske får de lite i kväll..... Pluto såg väldans mycket grövre ut i morse än vad han brukar. Kan en hund växa så över en natt? Magarna var dock inte utspända och hårda, så kanske de ( läs Pluto) börjar inse att mat inte ska vräkas i omåttliga mängder ner i magen, utan ska avnjutas i lagom mängd? Nåväl, mycket motion har det blivit och väldigt mycket vatten!

Istid

 Efter en väl uppfriskande promenad bäddade jag ner min minsta i sängen, pussade min sambo som låg utslagen i soffan med ont i hela kroppen efter promenaden, (ha ha), och tog med mej de två stora och de två fyrbenta ner till sjön för några timmars åkande på skridskor och lite träning för jyckarna. Alla som bor vid en sjö slås nog av hur fantastiskt det är med vatten nära sitt hem.  En kort stund satt jag på bryggan och tittade på mina barn som körde passningsspel med varandra. 





 Jag såg hur hundarna sprang uppför berget på andra sidan, ivrigt luktande i ett spår. Det var så tyst. Solen sken. Jag var i himmelriket. Den stunden var  jag ett med omgivningen. Inget annat kan få mej att känna så, såsom vatten kan. Jag släpper allt. Lever i den totala stunden här och nu. Vår lilla sandstrand som vi tillbringar halva sommaren på var nu täckt av snö och is. Is som vi under vintern utnyttjar med lek, stoj och glädje. Jag gick ut i vassen. Tittade ut över sjön. Ett stort vitt täcke av is och snö. En skidåkare svettade förbi. Stora N ramlade på isen. 



 Pluto kutade i full galopp och gled fram. Det såg ut som han skrattade. Bobbo lade sej i snön om och om igen för att rulla sej. Jag busade med ungarna. Drog dem i led med klubborna. Vi fotade varandra. Vi kramades. Och inte en enda gång tänkte jag på dem som var kvar däruppe. Att vara så ett i stunden, det är det bästa jag vet!

För första gången på länge hade jag lust att träna hundarna på riktigt. Så jag tog ett rejält pass med de båda två där ute på isen. Jag håller på att lära Bobbo att steppa på stället. Han är så sabla söt när han gör det. Pluto är på g att lära sej att gå mittemot mej i alla riktningar. Hans slalom börjar bli mycket bättre och kanske kan vi hitta på ett riktigt program till sommaren? I fyra timmar var jag ute med hundarna idag. Visserligen var det en varm dag, men jag kommer ihåg mina farhågor när jag fick Pluto. Hur skulle han klara kylan? Skulle jag behöva skaffa skor och tröja till honom? Systematiskt har jag vägrat göra det. Och jag har nog aldrig sett honom frysa ordentligt. Så länge han får röra på sej fixar han de 

flesta temperaturer. Ett tag satte han sej på Stora N;s jacka. Han började bli trött. Magarna började kurra. Vi lämnade vår älskade sjö för den här gången. Gick det 200metrarna upp till vårt hus med två nöjda hundar och två otroligt glada barn. Vi fick lite istid den här helgen också.Bättre dagar än så här är svårt att få, en vardag mitt i livet.

Tyst promenad

Att sova gott en hel natt är underbart, men som jag mådde när jag vaknade! Hade så sabla ont i ryggen, kunde knappt röra mej. Rumpan värkte, lårmusklerna krampade. Japp, så reagerar min kropp när jag inte rör på mej en dag. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Vad jag var verkligen säker på var att idag skulle jag ut och röra på mej!

       Och vilken dag att göra det på! Strålande sol, lagom 

kallt och en sambo som ville följa med på promenad! Vi tog med oss hundarna, och egentligen sa vi inte mycket under den 1½timme vi var ute. Men det var skönt att ha sällskap. Bara jag och Marcelo. Det var länge sedan vi gjorde något vardagligt bara han och jag. Tysta, sida vid sida, svettiga i solen med hundarna som våra följeslagare. Det var en fin promenad. Vi gick längs med vägar, utmed sjön, utmed åkrarna, förbi hästarna, inne i samhället. 

Vi pratade lite om Peps, vår blivande hund nån dag. 
Vi pratade lite om grannarna som bodde i husen vi passerade. Vi skrattade lite åt Marcelos dåliga kondis. Ett par grannar morsade. Vi sa farväl till flickorna som flyttar nästa vecka. Några gånger ringde telefonen, barnen undrade när vi skulle komma hem. Vissa sträckor gick vi hand i hand, på några armkrok. Men mestadels av tiden gick vi tysta med raska steg och pendlande armar. Mystiskt att det kan vara så magiskt. Men det var det!

Simulerat sjuk

Jag vaknade väldigt tidigt på lördag morgon och visste på en gång att det skulle straffa sej. Och medan jag låg och halvslumrade framåt förmiddagen beslutade jag mej för att simulera att jag var sjuk. Jag hade ingen feber. Ingen rinnande näsa. Ingen hosta. Inte ont i kroppen. Men i dag skulle jag låtsas att jag var febrig. Så jag låg kvar och slumrade. Jag tittade på TV hela dagen. Inte en enda gång gick jag utanför dörren. Det mest mödosamma jag gjorde var att laga mat. Barnen lekte snällt hela dagen. Jag och Marcelo sov i varandras famn, satt i knät på varandra och riktigt njöt av att vara simulerat sjuka. Min kropp var så färdig, så slut. Jag resonerade som så att varför ska jag behöva bli sjuk på riktigt och vara dålig i två veckor för att förtjäna vila? Nej bättre att vara "sjuk" en dag så kanske jag slipper det andra? Och oh ja, vad jag sov gott på natten sen!

Vad gör jag uppe en tidig lördagmorgon? Vaknade kvart över fem.
Varför? 
Varför, undrar jag!

Bensinstopp

Tung dag. Tungt att andas. Sovit lite. Sovit dåligt. Kroppen trött. Kroppen matt. Modet lågt. Sova. En natt god sömn kommer förhoppningsvis råda bot på det här. Har inte gått promenad. Har dåligt samvete. Har inte tränat. Två hundar uttråkade idag. Men jag orkar verkligen inte. Jag har ingen energi. Tur att barnen bara vill kramas idag! Kram, kram. Snart ska de i säng. Jag slänga mej i soffan. Ska inte göra många knop till nu. Snart vila. När jag tar slut så tar jag så tvärt slut. Har varit så sen jag blev sjuk. Finns ingen kraft kvar. Inga reserver. Bensinstopp. Behöver tanka.