Translate

tisdag 31 januari 2012

Vem är jag?

I dag var jag på ett möte. Mötet gjorde mej ledsen. Och hur jag än försöker kan jag inte skaka av mej känslan. Den sitter kvar där som ett klibbigt tuggummi. Egentligen vet jag inte vad det är som gav mej känslan. Kan inte sätta fingret på det. Kanske var det allting? Det känns ibland som denna värld inte är gjord för mej. Jag är för känslig. Önskar att jag vore lite tuffare. Lite säkrare. Eller..... jag vet inte. Katten har nio liv, men nångång tar de nio slut. Vad händer då? Jag blandas i en enda stor mix av känslor där jag ska stå på mej, vara sann mot mej själv, tro på det jag tro mej veta är bra och känslorna som motstridigt resonerar att du har inte alla svaren, du har fel, du är för mycket av ditt och för lite av datt, anpassa dej, ändra dej. Jag önskar att jag inte var så känslig för min förmåga att se saker från flera håll. Det ger mej hela tiden argument mot alla argument jag har. Vilket gör att jag blir förvirrad. Förvirrad även inför mej själv. För vad vill jag? Vad tror jag på? Hur är min känsla? Och det finns inga råd att ta, för jag vet ju inte var jag står. Hårt mot hårt eller blödig och soft? Vem är jag?


Av att bara skriva detta har jag iallafall tagit ett beslut. Sen om jag vågar stå för det hela vägen, det får vi se om ett para dagar.

V 6 - vad f---n då?

Jag vet inte vad jag ska säga. Veckan har varit flitig. Jag har ätit bättre, tränat flitigare, sovit bättre, ja helt enkelt skött mej. Resultat; viktökning. Och stort. Det positiva i kråksången är att jag minskat i fett och musklerna står still, så det mesta är vätska. Men jag vill ändå ha en nedgång istället för att öka vad jag under närmare tre veckor förlorat. Jag funderar mycket kring att jag förr gått ner mer om jag äter glass varje dag än om jag är supernyttig. Men när jag äter glass eller annat onyttigt föder jag sockermonstret i mej och jag vill automatiskt öka dosen, så det är ett dåligt alternativ. Något jag börjar tröttna på är mensen. Har inte haft mens på flera månader och nu har flodstormen tagit över. Förutom fyra dagars uppehåll så har den varat i nästan 5 veckor. Hallå???? I rest my case. Inga fler ursäkter, Det är som det är, skit!

Resultat v6
Vikt: +1,3kg
Fett: -0,2%
Nöjdhetsindex: 8, det har varit en bra vecka, men resultatet skit.....
Må-bra-index: 8 jag har haft en bra, bra vecka!

söndag 29 januari 2012

Saker

Saker som jag planerade att göra idag men inte gjort:

  1. Tagit hand om tvätten
  2. tränat hundarna
  3. tittat på film
  4. städat ur sovrummet
  5. bakat
  6. åkt pulka med barnen
Saker som jag inte planerade men råkat göra ändå:
  1. Tränat Wii - dance
  2. Gått 40min mer med hundarna än tänkt från början
  3. städat ventilerna
  4. tvättat
  5. tittat på nya program jag inte hört talas om på TV
  6. duschat - rakat benen (!)
  7. bloggat

onsdag 25 januari 2012

Nonsens inlägg

Jag har verkligen inget vettigt att säga. Inspirationen att skriva här på bloggen börjar ta slut. Vad finns mer att säga liksom? Jag är varken en särskilt intelligent person, en virtuos med ord eller särskilt originell. Jag är så dödtrist vanlig, och nu är mitt liv så typiskt vardaglig att inget överspännande händer. Jag tränar hundar, går på möten, arbetar på mitt jobb, funderar över min framtid, leker med barnen, pussas med min sambo och svär åt mörkret och huttrar i en kall bil varje morgon och eftermiddag. Just nu är det mycket i livet som kretsar runt vikten. Jag vill så gärna tappa de första tio kilona. Jag vill så gärna ha lite mera ljus så jag kan gå ut på promenad med hundarna  och se någonting. Jag vill ha en grön gräsmatta så jag kan träna mera ute utan att förfrysa fingrarna. 


Jag har börjat läsa en del bloggar. Andra bloggar ha jag lämnat. Det finns bloggar jag saknar, men som jag inte vågar läsa. Jag är för blödig, för rädd att läsa saker om mej som jag inte vill läsa, alltså låter jag bli helt. De bloggar jag nu läser, en del i smyg, en del helt öppet, är bloggar som är naknare än min, ärligare, en del är roligare, några är riktigt smarta och underhållande. Jag är inte sån. Jag är en grubblare, en som tänker funderar och känner. Men nu ett tag har jag känt att mina tankar liksom stannat upp. Mest handlat om praktiska saker och jag kan inte riktigt skriva något intressant om tankar som bara rör mitt vardagliga liv. Det betyder inte att jag är missnöjd med mitt liv. Jag har rätt kul, men vet inte vad jag ska skriva om. Så här trist är jag nu. Bättre att jag går och spelar lite Wii.....

tisdag 24 januari 2012

Vikten v5

Bara för att toppa det förgående inlägget så är det nu dags för mej att informera hur min viktnedgång gå. Viktmässigt går det LÅNGSAAAAAMT. Inte går jag ner några 16kg på en vecka inte. Fast jag tränar faktiskt inte för det heller, så det kanske är rätt åt mej..... Den här veckan har varit katastrof. Nästan ingen träning, i stort sett inga långpromenader utan mer kortisar. Jag har ätit godis, stressat och varit sliten. Men jag har gett mej faan på att inte falla i gamla fotspår och börja kriga med kroppen. Inte tvinga den att göra saker som man "borde" göra. NYA VANOR!!!! Konflikt för jag föll i gamla vanor att inte ta itu med saken, samtidigt som det är relativt nytt att inte stressa kroppen med övningar jag egentligen inte orkar men "borde" göra. Med andra ord var det med stor vånda jag ställde mej på vågen! Nej jag hade inte direkt rasat i vikt. Det gör inte jag om jag inte nyss fått barn. Men däremot har min muskelmassa ökat från 45% till 51,8%. Varför? Hur hände det? Så jag får nog vara rätt nöjd över prestationen även om jag inte känner att jag varit så bra.....

Resultat v5


SER JAG VERKLIGEN UT SÅDÄR???
Vikt; -0,5kg
Fett; -6,4%* Jag fattar ingenting!
Nöjdhetsindex; 5, det har varit en slitig vecka. Jag har känt mej utömd men ändå ganska glad.
Må-bra-index;  7 Trots att jag varit sliten har jag mått bra, varit glad och haft kul. Sånt gör mej glad!


* Jag är inget matte geni. Sedan skolan kommer jag ihåg att det var skillnad mellan procent och procent eneheter. Men jag kommer inte ihåg hur man räknade vad. Jag räknar % jag var på ett tal och siffermässigt är det 6,4 siffror lägre nu. Hur som helst är jag jätteglad för det!

måndag 23 januari 2012

Vikten viktig.

Det slår mej att vikten i dagens samhälle är så himla viktig. Hur kommer det sej? Lite övervikt ses som om man vore lat och har slapp personlighet. Jag är själv sårbar när det gäller den här biten. Jag är en del av den här karusellen. Det vet ni läsare som följer mina futtiga framsteg på -0.1 kg i veckan. Varför gör jag det, jo för att sätta press på mej själv så klart, att inte falla igenom när motivationen tryter. Jag vill gå ner i vikt för att bli hälsosammare och för att bli snyggare. Skulle ljuga om jag sa något annat. Jag vill sola mej i glansen när andra människor beundrar mitt nya smala jag. Jag vill skratta när jag ställer mej i provhytten med en storlek 36 i byxor, skratta för att jag äntligen kommer i så små byxor. 
Mina armar, muskulösa och
omhulldade av mjukt fett
Jag vill njuta när jag känner på min mjuka, fasta mage, som inte väller ut och njuta av synen av mina muskulösa armar, som idag har ett rikt omfång av hull runt sej. Det är vad jag vill uppnå. Och jag vill nå dit för att jag kan. För att jag har gjort det. 

Jag, osmickrande bred vid spisen. Så ser jag ut med
dubbelhaka, plufsig mage och stora armar.
Runt mej bantar massor av människor. Ännu fler kämpar med sin vikt, sina kroppar, sina drömmar. För vems skull? Jag jobbar med barn som kallar varandra för tjockisar, där muskler och smidighet är status. Det får mej att tänka ännu mer. Jag känner några som gjort en magsäcksoperation och förlorat upp till otroliga 70kg. Nu är det fler som står på tur. Jag får höra om positiva men även negativa effekter av operationen. Och jag börjar fråga mej hur viktigt det är för MEJ att gå ner i vikt. Skulle jag vara redo att gör ett ingrepp för att uppnå det där som jag skrev om. Än så länge är svaret nej. Nej, jag är inte redo för det. Samtidigt kan jag vara avundsjuk på de som gör operationen. De tar liksom en genväg till drömmen. Det är inte fusk. Och jag beundrar att de vågar. Jag är jätte glad för varje överflödigt kilo de förlorar. Deras viktminskning/ökning har ju ingenting med min egen vikt att göra. Men varför denna hets? Varför är jag med på den?  Kan inte jag, med min hängmage, rultiga lår och dubbelhaka vara energisk, fullt aktiv och stark trots min övervikt? Svaret är jo. Men svaret nöjer jag mej inte med. Jag vill mer. Jag vill förlora 45kg. Eller kanske inte så mycket, men om jag nu får drömma, kan jag få drömma. ( hemlig dröm är kanske egentligen 55kg, men med min kroppskonstruktion är det inte en realistisk dröm) Rent krasst är kanske 40kg det som jag borde gå ner. Och låt det stanna där då. Men 40kg med min ämnesomsättning och mitt liv känns som helt otroligt just nu.

Jag är jätte glad för alla er som lyckas kliva närmare er dröm. Alla ni som med ren viljestyrka, operationer, slit och lust lyckas med era mål. Så ta inte texten här ovanför som kritik till er. Jag beundrar er alla, och jag glädjs för er skull. Men text är mer frågande varför JAG är med på karusellen av att inte vara nöjd med mej själv. För jag tror inte jag kommer att nå mina hemliga mål och drömmar. Är jag en sämre person för det?

söndag 22 januari 2012

Hundträning


Yvonne illustrerar med vanten som hund
I dag tog jag med mej jyckarna till Yvonne. Jag behöver inspiration och en spark i rumpan för att utvecklas som hundförare. Jag behöver tips och idéer på hur jag ska lära hundarna trixs som jag är sugen på men inte vet vilken ände jag ska börja med. Yvonne som bor i Linköping är just kvinnan för jobbet. Det var askallt. När jag mot slutet skulle försöka fota lite så var fingrarna å kalla att det inte hände någonting när jag tryckte på avtryckaren..... Det var KALLT! Vi tränade dock inomhus - utan värme. Jag var nyfiken på hur jag skulle lära Pluto att sluta tugga på apportbocken. Hur jag skulle lära honom att hålla den och släppa på kommando. Jag lärde mej tre nya knep och en belöningsform med sluten och öppen hand jag kan komma att använda i alla grenar vi tävlar i. Coolt! Pluto kom springande till mej med apportbocken utan att tugga eller flippra med den! Han blev säkrare att lämna den i handen och jag kan konstatera att det nog inte blir någon lydnads start före augusti! Vi tränade även ingångar på ett nytt sätt. En dag kanske han och jag fattar hur vi ska göra, tills dess övar vi och ser om det sker mirakel. Yvonne visade hur jag skulle lära Bobbo att 
Bobbo var överförtjust i sina nya trix
buga, och tillslut började han fatta lite. Så om jag bara är ihärdig fattar han nog det snart! Vad hon proppsade på var BURKEN. Så nu ska jag hitta en burk och lär mina hundar att snurra på en burk och då ska fotgående och alla positioner gå jätte enkelt (????) Jag har lärt mej att inget är 
Kenzie kan redan
det mesta

enkelt när man är en halvbra förare. Åza var med och tränade sin lilla Kenzie som blivit stora damen. Redan nu vid 7 månader kan hon mer trix än Pluto och svårare trix än Bobbo. Japp, så där blir man knäppt på näsan....... och inspirerad.






Tinne är med i landslaget
Underbart söta Vera
Efter träningen släppte Yvonne ut sina sötnosar Vera och Doris. Bedårande hundar från Holland, bordercollies. Tinne var också med. Det är hon som är med i landslaget med matte Yvonne. Söta som godis och riktigt trevliga 
hundar. En sista förmaning innan vi åkte och löfte om att vi ska ses  om 6-7veckor för en uppdatering av våra metoder. Tävlingssäsongen är nära och det skulle vara kul ha blivit lite bättre då!
Vera och Doris, blivande landslagshundar?

En tur med kameran



Medan klubbkompisarna roade sej med att starta årets första tävlingar tog jag med mej abrnen ut i skogen för en stärkande promenad i kylan. Jag tog med mej kameran för att fota lite och hade med mitt 75-300objektiv. Jag är egentligen inte en digitalfotare. Jag älskar min analoga kamera och tycker bilderna från de gamla kamerorna känns lite bättre. Men det är väldans mycket billigare att fota med en digital, och rik är jag inte..... 
Jag har ju äntligen min Canon som jag köpte på Tradera och jag är lycklig över det. Men jag fotar på tok för lite för att komma underfund med den. Eftersom det är batterigrepp på den är den lite tyngre än vanliga kameror och det gör att jag inte kan hålla den lika still som jag en gång i tiden kunde göra med min gamla. Vilket resulterar i suddiga bilder alldeles för ofta, eftersom jag har en förkärlek att fota på långa slutar tider. Att mina händer inte är som de ska bidrar säkert sitt till. Så jag är nog tvungen att inse att jag behöver inhandla minst två stativ till kameran. Mitt gamla har gått sönder. Jag har även 


 problem med att jag får massor av skräpfiler när jag lägger in bilderna på datorn. Så det ska jag försöka redan i morgon att trolla bort. Vad jag försöker göra är att ursäkta att alldeles för många bilder blir riktigt, riktigt dåliga. Och pinsamt många blir oskarpa. Det förtar dock inte min glädje att fota. Och jag vet att när jag väl kommit upp till 2000 tagna bilder så är jag himla mycket bättre igen. Nu tar jag inte riktigt tiden att ta bilderna ordentligt. Jag fuskar lite med autofokus och till och med ibland med att ha hel automatik på. Aj, aj, pinsamt, 



   pinsamt! Men jag påstår inte att jag är nåt proffs. Och jag vet att jag var väldigt mycket bättre förr på att fota, så det finns nånstans därinne. Ska försöka hitta tiden att plocka fram det igen. En annan dag. I dag 

var jag dock ute med hundar och barn i skogen och försökte fånga lite pixlar i den dova skogen. Motiven blev såklart det jag hade. Och eftersom jag inte har vett att skämmas lägger jag ut några bilder. Jag kände mej lite mer levande igen! Fotografering är underbart!

lördag 21 januari 2012

Mera plugga

Jag kom in på de kurser jag sökte till. Jag är behörig, fick plats och på väg att få yttligare ett ämne till min behörighet. Lite nervös har jag varit för att klara av att plugga 125% och jobba 90%. Men jag är ju en sån som fixar det mesta i slutänden, kände jag...... så läste jag schemat! Det finns inte en chans på trilijonen att jag fixar det! Jag stirrade på schemat, fick tryck över bröstet, svårt att andas och kände hur allt blod lämnade mitt ansikte. Sedan pratade jag med de engelskalärare som jobbar på skolan som gått kursen. De bleknade och berättade att året med engelska, med de kurser jag tänkt gå, hade varit de värsta i deras liv. De hade inte hunnit med någonting! Knappt sova, äta eller leva. Det hade varit engelska 24timmar om dygnet. Rent spontant känner jag att det inte är det jag vill ha! Redan efter vecka 2 var det examinerande seminarium på TRE böcker. Med jobb, barn och hushåll skulle jag inte ens hinna läsa böckerna på 1½vecka. Jag har gått och sugit på karamellen. Alla säger åt mej att låta bli att läsa. Jag vill ju egentligen inte ens ha engelska. Nästa vecka börjar kursen. Nästa vecka kommer mina chefer tillbaka jag ska ta ett snack med dem. Se vad de tänker om mej i framtiden. Det finns flera alternativ, Stefan tar mer engelska, jag mer SO. Lina tar mer engelska, jag får mer spanska. Då kommer jag upp i heltid, har mina ämnen och de får sina. Alla är glada? Jag slipper läsa engelska och kan börja fundera på biologi igen. Har ju alltid drömt om att få ha lite biologi också.... Eller så kanske jag äntligen har tiden att gå kurserna om vår stora rovdjur i Sverige, också ett ämne jag länge velat läsa. Sedan har ju hundens beteendeetologi 3 kommit, och den är väl klart att jag vill gå, jag har ju del 1och 2! Spanskan vill jag fortsätta läsa. Jag behöver fortsätta utvecklas. Bli bättre, bli säkrare. Bli mer avancerad. Inte för jobbets skull, men för min egen skull. Åhhh, hur ska jag göra? Det är så mycket som står på spel nu med legitimation osv. Behöver liksom speeda upp tempot lite!

torsdag 19 januari 2012

Jag vill skydda, vakta, gråta.

Att vara mamma till barn som inte följer normen är både en gåva och en känslomässig resa. Mina barn är sensitiva och har ett enormt känsloregister. Positiva egenskaper jag absolut inte vill skrapa bort. Men det utsätter dem även för mycket lidande. Som mamma vill jag sudda, vaka, vakta, rädda, skydda. Men allt jag egentligen kan göra är att ge dem verktyg att ta hand om och skydda sina starka sidor som kan göra så ont så ont. Men hur gör jag det när jag inte är på samma sätt? Jag förstår ju inte! Eller finns det en del av mej i dem? Hur var jag i den åldern? Kanske borde jag förstå bättre? I dag hade jag samtal med ett av mina barn. Vi pratade och pratade. Det gör så ont att höra. Allt jag kan vara är en förebild, en trygg famn, en stöttepelare. Jag kan inte vara deras bästa vän, hela deras vuxenvärld eller kontrollera världen runt dem som de lever i. Min uppgift är att lyfta deras styrkor, lära dem leva med sina svagheter och få dem att fatta beslut som är bra för dem.


I dag kan jag stolt säga att jag har tre barn som gör vad de vill göra och inte gör vad andra säger åt dem att göra. I dag kan jag säga att jag har tre barn som tycker om sej själva. Jag vill gärna behålla det.I bland hoppas jag att orosmomentet ska försvinna bara jag säger det.. Men det gör ju inte det. Som mamma känner jag mej ensam, för ingen annan pratar om problemet. Det känns som jag är väldigt ensam med att ha barn utanför normen. Men jag behöver bara gå till min arbetsplats för att inse att så inte är fallet. Hur har de lyckats? För de barnen, de känsliga, snälla, godtrogna har det jättebra, är accepterade och trivs med livet. Hur har de lyckats? Jag vill med lyckas! Som ni förstår pratar jag om min son, och om min dotter och om min dotter. Alla ligger utanför normen mer eller mindre. Det är inte alltid ett "problem", och deras gåvor gör mej stolt också. Allt jag vill är att de inte ska må dåligt på vägen. Jag vill att de ska vara så speciella och vackra och bli uppskattade för det. Hur gör man när det inte alltid är fallet?

tisdag 17 januari 2012

Efterlysning


Vi efterlyser vettiga barnfamiljer. Gärna med  två eller tre barn i åldern 4-7 år. Ha gärna minst två barn i dessa åldrar. Ni ska inte vara för petiga eller störa er på småsaker. Med fördel har ni gärna någon hund ( läs tik) som används för träning och tävling. Intresse av bilar, motorcyklar, tv-spel och musik tas emot med öppna armar av männen i byn. Om du finns därute någonstans så skulle du trivas utmärkt i vår by. Just nu finns en del objekt i vår by till salu. 


Tre hus på gatan är/har varit till salu. Ett hus är ute på försäljning på granngatan och ett antal tomter med sommarstugor finns till förfogande. Vad vi söker är bra lekkamrater till våra barn och trevliga grannar att umgås med. Hör gärna av er om intresse finnes!

Vår by

Sjön, badplats, lekplats, en oas, rena himmelriket.


 Jag bor i en liten by utan affär,ingen gatubelysning, ingen mack inte ens en fotbollsplan. Vår by gränsar till en annan by som inte heller är så stor. Och våra två byar hör liksom i hop med ett litet samhälle - en stor by där det i allafall  finns en skola. Men ingen affär, ingen mack men de har en fin fotbollsanläggning. I min by har vi många grannar men vi bor inte på varandra. Vi har alla nära till en badplats och väldigt nära till skogen. Vår by ligger på ett berg och backarna runt oss gör träningskort överflödiga. Vi är en del permanenta hus men på sommaren livas stämningen upp av våra efterlängtade sommargäster. Det bjuds på tipspromenader varannan vecka, midsommarfirande, auktioner, fester och gemensamma jobbdagar. I vår by kan man bo anonymt eller vara social, allt efter eget behag. Naturen runt oss bjuder på fält, åkrar, skog,
Klättra, vandra, motionera,
inga problem i vår by!
Åkrar, ängar, vägar och skog, var
man än går möts man av nya vyer.
strand, berg och skog. Men mest är sjön en dragningskraft eftersom den bjuder på små badplatser dit främmande folk sällan hittar. Inga överbefolkade stränder här inte. I vår by är det otroligt tyst. Tystnaden är så hög att du kan höra den. Visst hörs slagen av hammaren och en och annan gräsklippare. Några fåglar tjattrar ibland och nån motorbåt kan störa friden då och då. Men oftast är det tyst. Det gör att själen får vila. Vår by ligger precis på gränsen för för långt ifrån stan. Det tar 10 minuter till Norrköping och några minuter mer till Söderköping. I vår by bor vettiga människor, ganska mycket katter och några hundar. Ibland får vi
Skogen är nära med
många stråk att gå.
Jag älskar våra hundpromenader,
stressfritt och tyst i vår lilla by.
påhälsning av älgen och hennes kalvar, hararna förökar sej men förstör inte, rådjuren strövar över trädgårdarna ock kiden trycker i skogskanterna. Jag älskar vår lilla by där det inte är nån som tävlar om landets finaste trädgård. Där folk uppmuntrar vid ombyggnation, och intresserar sej om man orkat plantera en ny planta. Men har du inte orkat klippa gräsmattan på två veckor är det ingen som surar. Här kan man ströva i flera timmar om man vill, cykla längs med leden eller bara lapa sol vid vattnet.


Vårt ofärdiga, älskade hem!

 Jag är så glad att jag åkte och tittade på det lilla, röda, fula huset. Jag är så glad att jag såg potentialen och övertalade Marcelo att köpa huset och tomten som inte var mycket för världen, mest var det ett myggfarm. Nu, fem år senare, bor vi i ett ofärdigt hus, på en halvrenoverad tomt och lapar sol, lyssnar på tystnaden. Vårt hem är vår lyx!

Vikt v4

Jag tycker inte veckorna springer i väg så fort. Jag tycker att det är oändligt långt mellan söndag och söndag. Ändå kan jag häpna över att att jag nu hållt på i fyra veckor med att tänka på rörelse och mat. Fyra veckor! Som tyst mål satte jag att försöka gå ner 1kg i månaden. Det är lågt satt. De flesta går ner 1kg på en halv vecka. Men min kropp funkar ju inte som andras och mitt viktigaste är att äta, äta, äta. Problemet är att jag inte vet var balansen är mellan träning, äta och vila. Så jag gör gärna något va det lite för mycket. Här hemma har vi börjat äta på mindre tallrikar. Det är en metod som brukar vara effektiv. Men jag är för hungrig, så en portion räcker inte, så då tar jag lite till. Den måltiden besvarar mot ca en vanlig måltid på våra större tallrikar, so whats the point? Men jag inbillar mej att det kommer göra skillnad, så småningom. Eller så blir det tvärtom. Min träningsdos ökar lite i taget just nu. Judonträningen började igår. På fredag blir det 40min i gymmet medan ungarna tränar judo. Promenaderna har blivit lite längre än förut. Nu ligger de flesta på över en timme, oftast runt två och lite till. Så successivt rör jag mer på mej. Nu tycker jag nästan att de två dagar jag tog det lugnt förra veckan gör att veckan gått dåligt. Men det är stressen över att hinna allt som förvärrar mitt tillstånd (tror jag).  Så om jag inte hinner någon dag hit eller dit måste jag lära mej att se den sammantagna rörelsen som ett mål. Jag vill kunna njuta på vägen. Den här senaste veckan har varit skönt att vara jag. Sammantaget har jag haft ett skönt mentalt flow som gjort dagarna njutningsfulla. Ska försöka behålla den känslan hela denna termin - som jag förväntar mej vara en fasansfull tid.


Det som är viktigt för mej själv är att jag börjar titta hur jag ser ut. Att jag faktiskt ser mej själv. Just nu blundar jag glatt och förskönar verkligheten. ( Jo det är möjligt) Så här är jag i januari 2012. Usch så jobbigt att se! Men förhoppningsvis är det nya bilder i december - 12 kg senare!

Resultat v 4
Vikt; - 0.5
Fett: - 0.5%
Träning: Promenader, Wii, judo
Nöjdhets index: 6 - jag är rätt nöjd med veckan. Kan göra      mer, men lyssnar även på kroppen. Skönt!
Må-bra-index: 7 Några mentala dippar då och då händerna och fötterna bråkar, men överlag mår jag riktigt bra.

måndag 16 januari 2012

Min lilla kämpe

Barn kan vara hemska mot varandra. Jag väljer att tro att de i flesta fall inte inser vad de gör. Min kamp här hemma handlar ofta om att min son ofta är utsatt för andras barns oförstånd. Vad du ska läsa nu är att han för ofta blir utsatt av andra barns elakheter. Jag funderar och funderar på vad det är i honom som triggar andra barn. I dag när jag kom och hämtade min son uppdagades en ny hemsk situation som hänt på skolgården. Barnen hade omringat min son, knuffat, svurit och hotat min son. Stora N hade tillslut fysiskt försvarat sej genom att hårt knuffa undan tre äldre grabbar och gått ifrån. De hade kommit efter. När en kompis påkallat en lärares uppmärksamhet ställer sej läraren på de andras sida!!!!! Här gör han mej jätte stolt genom att tjafsa emot läraren, argumentera och vägrat släppa på sina principer. (ungarna ville ha hans boll, läraren sa åt honom att lämna ifrån sej bollen, han vägrade). Av någon anledningen lämnar läraren platsen och barnen går på min son igen. Han är rädd, men visar det inte. Ger sej inte.Till slut vågar han inte mer, då sköt han iväg bollen sa åt dem att hämta den själva, sen gick han. Det här är min son som alltid förut gett vika. Min son som tappar humöret och börjar gråta och tandlöst ber barn att sluta. Min son som alltid förlorar då andra börjar skratta åt honom. I dag stod han upp för sej själv, han argumenterade och trots att han var jätte rädd visade han inte sin rädsla utan försvarade sej själv både mot vuxna och mot barn.


Jag som mamma ville såklart reda ut allt på en gång. Efter flera telefonsamtal fick jag tag på en pappa. Hur ledsen jag än är för min sons skull så går det inte att komma ifrån att jag tycker det är rätt jobbig att ringa hem till andra och säga åt dem att deras gullungar inte alltid är änglar. Vad jag är jätte tacksam för är att vi har så många bra föräldrar här ute i våra byar. Pappan reagerade precis å som jag själv hoppas att jag reagerar om jag någon gång får ett liknande samtal. Han blev arg, var samlad, pratade med sin son. Sonen var rakryggad nog att berätta vad som hänt och bekräftar då Stora N,s berättelse. Sedan ringde pappan upp och garanterade att det aldrig mer skulle hända, sonen fick be om ursäkt till min son. No hard feelings. För det är han värd en eloge! De andras föräldrar får jag ta i morgon. Läraren ska få förklara sej ordentligt. Just nu står hon högst upp på min sons hatlista. Själv måste jag väl förbli neutral tills jag hör hennes sida. 


När jag åkte till judoträningen efter allt redande så kände jag hur kroppen blev matt. Jag ville gråta. Jag var rätt slut faktiskt. Det är så mycket känslor som stormar när nåt sånt här händer ens älskade barn. Mina tankar gick då till min kusin och allt hennes redande i o med pedofilen som bestämde sej för att flytta in i deras liv. Vilken styrka måste det inte ha krävt? Jag beundrar henne. Har alltid gjort, men ännu mer när det gäller sånna här saker. Jag älskar min son så mycket. Jag förstår inte vad det är som gör att Stora N får så många smällar. Är det för att han tar åt sej. Att han har ett främmande språk, inte svär, inte säger elaka saker?  Nu ska jag försöka bara njuta av att han hade styrkan att försvara sej själv. Kampen kommer fortsätta, men idag vanns en liten seger. Segern om att stå upp för sej själv.

söndag 15 januari 2012

Uppdatering Bobbos sår



Såret har läkt jättebra och minskat rejält de senaste dagarna
Bobbos sår läker på bra. Hans ögonlock har svullnat en del så han ser lite mojjig ut min stackars kille. Han har inte särskilt ont och han får inget smärtstillande. Han går dock än på penicillin. Det värsta är inte den yttre skadan utan den stora, långa "ficka han har innanför huden. Den har så smått börja läka ihop och jag gör mitt bästa för att hålla såret öppet så att skiten kan rinna ut. Jag har inte varit i kontakt med veterinären sedan dagen efter tillbudet och jag hoppas jag slipper det. I morgon kommer han vara ensam några timmar, så då sätter jag nog på tratten igen, så inget händer när vi är 
borta. Så länge vi är här så har han fått varit utan. Han drar en del med benet över såret och slickar sen på benet. Tur i oturen att han inte kan ligga och slicka rakt på såret! Jag håller tumamrna att det fortsätter läka på så här bra och att han om någon vecka bara har ett ytligt sår. 


Hundarna i sej är överens. De leker inte med varandra, som de gjorde för en vecka sedan men de äter bredvid varandra. Bobbo morrade varnande åt Pluto idag när han försökte ta sej in under bordet, när vi satt där ( det är Bobbos plats) och jag gladdes åt att han inte gjorde som han gjorde förr, flög på först i förebyggande syfte. Pluto reagerade som han ska, sänkte huvudet, strök bak öronen, knep ihop svansen, hukade och vände sej om och gick. På promenaderna går de med varandra, luktar på samma fläckar och turas om att gå först. De kan ta godis ur samma hand nästan samtidigt utan att vakta på sin egen godbit. Jag är inte naiv nog och tror att de inte kommer ryka ihop igen nån gång. Det gör de säkert. Men jag hoppas att det blir mer och mer sällan och att när det händer så är det i specifika situationer. Nån dag ska jag få bukt på det här. Och förhoppningsvis är jag en bättre hundförare då!

lördag 14 januari 2012

Just nu myser jag o min underbara karl. Efter att inte setts på en vecka glädjer vi oss åt att ha en kul kväll ihop. Nu film tills barnen somnar!

Glömde hundarna

Tråkig väntan i sängen på sista kissen som aldrig kom.
I går kväll laddade vi upp med godis och fredagsmys med The Voice ( är inte det ett halvtrist program?) Vi åt och bäddade ner oss i soffan. Vi såg på Skavlan och jag tvingade barnen att gå och kissa och byta till pyamas. Sedan fortsatte vi mysa. Efter det är det helt svart. Vi kronsov alla fyra, barnen och jag. I soffan, på varandra. Vid två tillfällen har jag simmat upp mot ytan och halv om halvt lyssnat efter om Marcelo kommit hem och en gång när Stora N drog på barnprogram på hög volym. Men inget väckte mej ordentligt. Jag sov! Och det var så skönt. Men när jag nu vaknade gjorde jag det med ett ryck. Stackars hundar! Jag hade ju somnat ifrån dem! Det betyder att de inte fick nån mat igår kväll. Och ingen sista kiss. Det i sej betyder att hundarna fått hålla sej i 16 timmar! Hujeda mej. Klarar Pluto det? Medan jag reste på mej log jag. Pluto har blivit stor. Han kan hålla sej nuför tiden. Och han har även börjat säga till om han behöver gå ut. Det är lite för diskret för att jag ska vakna men han har inte kissat eller bajsat inne på riktigt, riktigt länge. Bobbo väcker mej om det är nåt. Och han har en blåsa som kan hålla i ett dygn om det skulle behövas. ( tror jag, har aldrig testat). Nåväl jag kastade mej upp och släppte upp två ystra pojkar. Jag tror det tog ca 25 sekunder innan de med viftande svansar ville in igen. Det dövade det dåliga samvetet lite. Nu ska jag äta frukost ta en längre promenad och jag tror vi drar till bruxan efter lunchen. I dag blir det skogen. Vädret är strålande och jag saknar skogen. Sista veckan har jag mest gått på vägarna här runt omkring. Ja, jag ska försöka gottgöra mitt hemska beteende från igår när jag somnade ifrån hundarna.

fredag 13 januari 2012

Den otäcka känslan.

Jag hatar den här känslan. Förstår varför jag vill smyga ifrån den. Förstår att jag vill blunda och låtsas som att katastrofen inte finns. Frågan är om den verkligen finns? Tänk om det bara är hjärnspöken jag är rädd för. Tänk om det löser sej, bli bra bara jag slutar att smyga, bara jag slutar att blunda? Nya vanor, nya sätt, mantrat jag har för att försöka ändra på mitt sätt. Ändra mitt smygande, ta bort mina slutna ögonlock. Svårt att andas, ont i bröstet. Kall. Varm, ryser, jag till och med fryser. I morgon är dagen då jag öppnar mina blå. Ser på världen, tittar på det farliga. I morgon ska jag leva upp till mina nya vanor, ta vara på tiden och arbeta för att jag ska kunna lé igen. Lite skit i hörnen växer till dammråttor växer till....... nåt stort....... Inte stort. Jag vill stoppa det här. Inte bli mer. Lösa problemen, hamna på fötter. Bli lätt igen. Jag längtar efter att få springa. Tänk att kunna springa........

torsdag 12 januari 2012

Idag helt enkelt.

Jag såg på Biggest looser Sverige i dag. En kille hade gått ner 16kg på en vecka. 16kg????? Hur är det ens möjligt? Jag är glad om jag går ner 16kg på ett år! De som hade gått ner "dåligt" hade alla gått ner mer än 3kg! Jo, 3kg var ju ganska lite mot de flesta som låg runt 7-10kg viktminskning på EN vecka!!!! Hur är det möjligt? Jag förstår inte, inte kan en person förlora så mycket på bara sju dagara? Finns det nån typ av omvänd anabola som ger hupersnabb viktminskning istället för hypersnabb muskelökning? Jag tror jag får fundera lite runt det med en skål med glass......


Bobbos skada ovanför ögat.
Efter långa samtal med veterinärer hit och dit så är det bestämt att Bobbo inte behöver åka dit. Fickan innanför huden är läskigt stor. Det känns som man skalar av honom halva svålen när jag öppnar upp och tvättar med koksaltlösning. Ytterskadan är inte så stor. Men tillräckligt bra och öppen så att allt "skit" kan rinna ut. Han är fortfarande lika snäll att tvätta såret i huvudet. Men nu när  jag tagit bor tratten slickar han frenetiskt på sina tassar.... Varför? undrar jag. Pluto är fortfarande försiktig och extremt undergiven både Bobbo och mej. Helst är han inte i samma rum som oss. I bland kommer han och tittar till när han tror att något händer. Annars ligger han mest i sovrummet. I morgon ska vi ta en promenad tillsammans. Då får vi se hur han är. Jag tycker både synd om honom och är skitförbannad. Jävla, älskade Pluto!


Jag har fortfarande skit i hörnen som kommer och hugger och som ger mej ångestattacker av graden ultralight. Jag hoppas att det är slut med det när detta år är över! För det gör att man ligger sömnlös och ger hjärtklappning.


Igår var barnen med på jobbet. Vi hade Arbetsplats möte (AP-möte) och jobbade till sju. Mina barn var jätte duktiga och det lever jag på än. I morse dock försov jag mej duktigt efter att inte fått sovit när mina små kissade på sej , hade mardrömmar osv. Det betyder att jag ska gå och sova så fort mitt bröd är klart. Brödet jag glömde bort att jag höll på med, som nu jäst i över 2timmar. Brödet som är enda orsaken till att jag fortfarande är vaken eftersom jag upptäckte degbunken på väg in i sovrummet.


Jag har kommit på massor av bra anledningar till varför jag INTE ska plugga. Jag kan läsa all den litteratur jag vill. Inte massor av plugg. Jag får mycket mer tid över till barnen, hur sjutton ska jag orka plugga kvällar och helger när jag redan nu inte hinner nåt? I helgen ska jag ta itu med universitetet och börja ta reda på vad jag behöver för litteratur. SUCK; SUCK; SUCK. Kommer jag någonsin bli klar?

onsdag 11 januari 2012

Hundbråk

En skadad Bobbo.
Det har varit så bra mellan dem. Men idag när jag öppnade dörren exploderade de ut på kommandot "varsegod" när jag kom hem sent från jobbet. Även om Marcelo varit hemma tills han började jobba på eftermiddagen tror jag knappast han hade varit ute på nån promenad med hundarna. Efter ett tag kom Pluto in. Stora N tränade freestyle med honom i 30 min. Och där kände jag att nåt hände. Dynamiken mellan Bobbo utomhus och Pluto inne blev spänd. När Bobbo till slut bad att få komma in kände jag på mej att Pluto var lite för stursk. Men barnen tog min uppmärksamhet och jag tappade fokus på mina spända herrar. Fem minuter senare smällde det. Jag tvekade ett tag om jag skulle gå in eller inte. Tänkte att kanske det är bättre att de får göra upp. Men sekunden senare såg jag hur Pluto spände kroppen och började fajtas. Då var det dags att bryta. Jag fick tag i Plutos halsband och lyfte honom rakt upp. Många tankar for genom mitt huvud under de få mickrosekunder som tiden varade. Jag trodde Bobbo hade ett grepp runt Plutos lösa skinn runt halsen. Jag tänkte att jag nog skulle bli tvungen att släppa Pluto( som vanligt) och få tag på Bobbo om slagsmålet skulle upphöra. Men jag drog upp Pluto på bakbenen och insåg då att han hade ett tag med sina tänder i skinnet ovanför Bobbos öga. Fort som attan fick jag in handen och lossade på hans käkar. Bobbo var loss och i förvåningen tappade han sitt grepp om Pluto. Jag fick undan Pluto , böjde mej fram och sa tydligt NEJ till Bobbo. Och han lyssnade! Jag var dock redan säker på Bobbos sår var ganska stort. Frågan var bara hur stort. Pluto åkte ut i hallen. För första gången fick jag honom att stanna och lägga sej ner, men först kräktes han. De andra gångerna har han gjort allt för att fly från mej. Ett par gånger skrek jag åt honom innan jag fick gå till Bobbo som låg ner och skakade i hela kroppen. Jag var arg, och Bobbo var jätte rädd för min ilska. Men jag suckade och tittade på hans sår. Hans skakningar upphörde och utan att tveka fick jag rengöra hans sår, bandagera om honom och sätta på krage. Såret är ca 1cm. Fickan längs med skallbenet är kanske 2cm. Efter att ha tröstat tre stycken skräckslagna barn ( de trodde att Bobbos blod betydde att han skulle dö) ringde jag veterinären. Två olika veterinärer sa olika saker men nu följer jag det sista rådet. Tvätta med koksaltlösning, smärtstillande och penicillin. 
Bobbo står helt förstenat på golvet. Att röra sej med struten på huvudet är helt uteslutet i Bobbos värld. Pluto ligger kvar i hallen. Sa jag att det blir en pappillon nästa gång?

tisdag 10 januari 2012

v.3 2012

Ännu en vecka har gått i gottegrisets tecken. Mellersta barnet har fyllt år och ja, jag har tagit både en kaka och ...fem. I går upptäckte jag dock något intressant om mej själv. Jag är inte bara i behov av att äta just det jag vill ha när jag vill ha det. Jag är i behov att äta mat med rätt textur. I går när jag kom hem och skulle slänga i mej nåt innan jag skulle ut med hundarna åt jag två skivor av honungsmelon ( jag gillar inte det) och tyckte det var himmelskt gott! Sen ville jag ha ett kex. Jag tog ett. Varnade mej själv, NYA VANOR för böveln! Och bytte kexet mot två knäckemackor. De var också så där härligt knastriga och riviga som jag var ute efter. I bland kan jag vilja äta äpplen som är mjuka och ibland krispiga. Alltså köper jag olika sorter efter vad kroppen vill ha för textur inte vad jag normalt tycker om. Så för att hjälpa mej själv kan jag leta rätt på mat i butiken som tillfredsställer det behovet, så att jag inte faller dit så lätt när suget blir för stort! Varje dag ska man lära sej nåt nytt!


Jag tycker vecka som helhet gått bra. Inte jättebra. Jag har rört lite mindre på mej än 
Jag rund och go- fortfarande

vanligt men har också känt en stor trötthet som sagt att jag borde ta tillvara ledigheten. Så jag gjorde något halvdant. Resultatet är inte strålande. Men jag tänker att så länge det går åt rätt håll är det bra. Små, små steg blir efter ett tag stort kliv. Jag ser med spänning framemot när jag gått ner sisådär 4 kg. Det är ungefär den spännvidden jag har att kunna kontrollera vikten innan det sätter tvärstopp. Men än är det länge kvar till 4kg!

Resultat v 3
Vikt: - 0.3kg
Fett: - 0.2%
Träning; Mest långa promenader, lite Wii och lek med barnen.
Nöjdhetsindex: 4 - nej jag är inte riktigt nöjd.
Må-bra-index: 6: Jag har mått bättre denna vecka, inte hostat lika mycket men varit väldigt trött.

Alma så stor så fin



Mor och dotter.


Alma är värd ett eget litet inlägg. Dels för att hon är så söt.Och dels för att hon är så underbar att krama! Sedan är det svårt att motstå en sån söt liten pralin nu när mina egna börjar bli stora. För visst är det nåt speciellt med de här små nybakade godsakerna!
Jag och Alma hängde lite med varandra. Snackade ihop oss lite. Vi ska ha kul ihop, hon och jag!

Mittimellan N;s födelsedag

Som ni vet så fyllde ju mitt mellersta barn 5 år igår. Hon hade kalas för familjen och de som faktiskt är som min familj - mina vänner och deras barn. Alla kunde inte komma, men det gjorde ingenting för huset blev fyllt ändå. Men vi började på morgonen med allskön, skrålande sång och frukost och glass på sängen. Mest intressant var paketöppningen. Sedan kom gästerna introppandes i i strid ström. Barnen var ute i den klara friska luften och lekte 
På berget finns det bra klätter möjligheter
uppe på berget, nere vid isen bakom garaget och sedan blev det under hökens vingar och kurragömma. Gästerna skar gurka och strimlade sallad när vi serverade tacos. Och ingen klagade fast jag glömde ta fram både guacamole och ost! Hur kan man glömma en sån sak?




Barn roar sej lätt, här på isen bakom garaget.


Marcelos ballongsvärd som han så frenestiskt försökte hinna med att blåsa upp och knyta gick åt och blev en riktig succé, glasstårtan, den vanliga tårtan, smörgåsarna och kakorna var alla lika uppskattade som tacosen av min nyblivna 5-åring. Bäst var såklart alla fina presenter. 
Även hundarna fick sitt.
Här mös min guddotter och
Pluto tillsammans
.
Och jag som mamma uppskattar att folk lyssnar när man säger - Lägg inte för mycket pengar! - Inte så många leksaker tack! Så istället fylls pyssellådorna upp, det blev hårfärg på burk, kläder, klocka, smycken och mycket annat som hon uppskattar så mycket. Mittimellan N hade förutspått att det skulle vara snö på hennes dag, för det är det alltid. Och fast det nog aldrig varit så snöfattigt nåt annat år så nog visst fanns det lite! Jag är glad att hon är glad. Och jag är glad att så här enkla kalas uppskattas så mycket, för jag är inte en mamma som hyr clowner, ha ponnyridning och bakar i fyra dagar innan kalas. Nej lite snö och en dans runt granen duger gott!

söndag 8 januari 2012

Mitt egna lilla underverk

Jag och min 5-åriga dotter
Jag har varit mamma till en flicka i fem år. Mitt mellan barn föddes idag - för fem år sedan. Hon kom ut gallskrikandes redan innan hon lämnade livmodern, gul av avföring och vägde över 4,5kg. Med akut kejsarsnitt skar de upp min mage och plockade ut henne mer än 15 dagar efter beräknad ankomst. Nu har hon varit min i fem år. Det känns overkligt. Min mellersta dotter är magisk. Alla mina barn är speciella. Men hon är lite mer. Hon är lite.... mer. Det är så häftigt att ha en människa så nära sej som kan matcha mina egna känslor. Jag har skrivit det förr och jag kommer att återkomma till det. Hon är otroligt lik mej när det gäller sympati, känslostormar, energinivå och vilja. Många gånger har jag tittat på min dotter, känt igen mej själv och undrat vad var det som gick fel - hos mej? Med den charm och underbara personlighet hon har, som jag vet att jag har haft, hur kunde jag bli så... grå? Min dotter lär mej så mycket om mej och hur man ska leva livet. Hon älskar att röra på sin kropp, utan att vara medveten om hur den ser ut. Hon bara njuter av att kunna använda den. Hon sjunger och dansar när hon äter gott, njuter av varje tugga och tar sej tid att uppskatta maten. Men slutar när magen är mätt. Hon ser positivt på livet, men protesterar när hon inte blir behandlad på ett skysst sätt. Men hon protesterar inte på elaka sätt. Bara står upp för sej själv och litar på sin känsla att hon har rättigheter som andra inte får kränka. Hon är så stark min underbara tjej, som vågar visa sina känslor och räds inte att visa sina svagheter och rädslor. Men hon ber också om hjälp att hitta sätt att övervinna dem, så att hon blir mer kapabel. Dessutom njuter hon när hon övervunnit ett hinder, utan att behöva yttre beröm. Självberömmet räcker. Min dotter är inte den självklart lysande stjärnan i ett rum fullt av barn. Men hon är utan tvekan en av de mest pålitligaste och mest vackra. Och jag fick bli mamma till henne! En gåva jag ibland förvaltar dåligt. Men som jag alltid uppskattar lika mycket.






Och ett PS för alla som stör sej på när man som förälder är lycklig: Ja, jag får psykbryt på mina barn i bland. Under flera år undrade jag när sjutton jag skulle få sova och tänkte att jag bryter i hop om jag inte får mer sömn ( Min 5-åring var största bekymret). Jag har skrikigt och önskat att de( barnen) kunde vara lugnare, ha lite mer finess och framförallt ett bättre bordsskick. Så myntet har två sidor. Men ska sanningen fram vill jag vara med mina barn varje dag. Jag längtar inte efter en barnledig helg, men kanske några timmar att få träna i fred. Jag vill inte resa iväg utan ungarna, men jag önskar att det vore billigare att ha dem med. Om det provocerar så sorry.......

Förberedelse

Ballongerna är uppblåsta. Tårtan är inhandlad. Godispåsarna är packade, presenterna inslagna. Marcelo gör ballongsvärd och hattar, golven är skurade, toaletten rengjord. Om ett par timmar är det dags. Dags att sjunga för min lilla tös som fyller fem år. Barnen sover. Jag bloggar, Marcelo spelar spel. Snart dags för sängen. Några timmars vila. Aldrig 
mer fyra. Hon kommer aldrig mer vara fyra. Min fina, fina tjej. Helt otroligt att jag får vara mamma till henne! Jag undrar vem som är mest uppspelt över morgonens gratulationer, hon eller jag. JAg tycker det här är roligt. Riktigt roligt.

Vänner

Tack snälla Frida för att du vill vara min vän. Jag älskar varje del av dej, allt från ditt härliga skratt till dina korta stunder av förtvivlan. Världen är lite finare för att du finns. Framförallt är den roligare.


Tack underbara, underbara Åsa. Du räddade mej i tonåren och du fortsätter att rädda mej titt som tätt. Tack för att jag får vara gudmor till din makalöst fina dotter och för att jag får vara en del i ditt liv som förgyller mitt liv.


Tack Kristin. Tack. För allt. Du är bäst. Alla dagar på året. Du förgyller min kropp, min själ. Du torkar mina tårar du får mej att skratta. Vad mer kan man begära?


Tack min fina Anna! Tack för att du gett mej bitar i livet jag aldrig skulle vilja vara utan. Du gör mej mer levande. Du visar en värld jag aldrig kan skapa själv och i din famn känner jag alltid så mycket kärlek!


Tack snälla Jenny för att jag får var med i en liten del av ditt liv. Du har gåvan att få mej att må lite bättre, få mej att tänka lite till och ta ett steg längre. Du är en förbild jag aldrig kommer leva upp till men sporrar att jag försöker!



Tack min fina underbara Jonna. En sån som du behövs i varje människas liv. Du berikar mej, min själ och mitt hjärta mer än vad du  någonsin kommer att förstå. Du får mej att känna mej betydelsefull. Jag är dej evigt tacksam!


Tack till dej Neli. Tack för att du finns där i min omloppsbana. Tack för att du ruskar min värld får mej att fundera en gång till, får mej att leva.


Tack Pontus. Du har lärt mej så mycket i mitt liv. Tack för att jag har fått följa dej så länge. Tack för att jag får fortsätta vara kvar lite till. Av alla människor så har du tvingat mej att utveckla mej mest. Jag är en bättre mamma, en bättre medmänniska och en bättre pedagog för att jag har fått vara med dej. Jag kommer aldrig kunna betala tillbaka. You rule!


Tack min lilla syster Johanna. Tack för att du vill ha mej på samma sätt som jag vill ha dej. Vi ses för sällan, har för lite kontakt. Men sen den första gången jag såg dej på BB har du bott i mitt hjärta. Älskar dej!


Tack Michis. Min lilla vänsterfot som blivit så stor, så vacker. Att få följa dej har varit en resa som lärt mej så mycket. Jag är dej evigt tacksam för all den här tiden jag fått tillsammans med dej. En dag kommer mina barn att få tacka dej, du har gjort mej till en bättre mamma. Tack snälla för att jag får fortsätta var med dej.


Tack min bullriga faster Ingmarie. Du har varit kittet i vår familj. Du har alltid varit välkomnande. Du har tagit plats och du har vågat. Tack vare dej har jag fortfarande spillra av känsla av samhörighet med  en familj. Jag kan inte uttrycka i ord hur glad jag är för dej!


Tack Th. Min Thomas. För dej finns bara kärlek. Du har öppnat världar,drömmar för mej. Du har lärt mej att se. Lärt mej att känna. För sällan får jag prata med dej. För sällan ses vi. Men jag känner fortfarande lika starkt. Tack för att du kom. Tack snälla för att du kom!


Tack Marcelo. Utan dej finns inget liv. Utan dej finns ingen räddning. Du är solen i mitt universum, kärleken i mitt bröst och riddaren i den slitna rustningen. Utan dej finns inget mej. Jag älskar dej så mycket. Jag älskar dej mest. Tack för att jag får sova i din famn.


Så finns det alla ni som jag inte ännu nämnt. Marco, Petra, Nikki, Jennifer, Isabella, Andreas, Rebecca, Juan, Nora, pappa, Grace, Alexandra, Helén, Raffa, Patte, J-C - alla ni underbara människor som bara genom er existens förgyller mitt liv på ett sätt som gör att jag mår bra. Ni får mej att må bra. Ni står kvar. Ni står kvar i mitt hjärta och ni tar mej för den jag är. Med fel, med brister och med mina rätt. Jag är evigt tacksam för alla ni som vill fortsätta vara en positiv del i mitt liv. Jag älskar er alla. Var och en på sitt sätt. Det finns ännu fler som jag inte nämnt. Att ha bra vänner är inte en självklarhet. Att ha vänner som vill mej väl, som inte bara är ute efter vilken tjänst jag kan utföra härnäst, eller vänner som vill ha mej i sitt liv för att kunna ge skuld, klanka ner för att lyfta sej själv osv är magiskt. För sällan berättar jag för alla er hur mycket ni betyder och hur oerhört stolt jag är att få kalla er vänner. Det är en ära jag tar på största allvar. I dag fick jag en påminnelse om att alla inte är som ni. Tack för att ni är ni. Tack för att jag får vara en del av det!