Translate

söndag 31 juli 2011

Familjekväll


Grillmästarna
Vi samlade delar av familjen och grillade tillsammans.  De äldsta i släkten börjar tackla av lite och nu är det helt plötsligt vår generation som är den drivande. Konstig känsla, men samtidigt är det kul att kunna samla så många människor från samma familj, från olika delar av landet och ha en underbar dag ihop. Maten var god. Vädret växlande, men vi kunde sitta ute under middagen. Den Gonzalezka familjen är börjar bli stor nu. Det är Marcelo, hans kusiner, föräldrar, moster, våra barn, sysslingarna och nu även en generation till i lilla Doglas. Den här kvällen var vi 15 stycken vid matbordet. Och då var inte Marco och hans familj närvarande. När skymning lade sej lämnade några oss. Men vi andra fortsatte.
Tre grabbar i ett badrum....




När Band Hero spelet åkte fram så försvann tre Halmstadsbor in i badrummet. Vi andra lirade gitarrer och trummor medan de rakade mohikanfrisyrer. De var helt klart inspirerade av Stora N;s coola frilla. Mycket skratt blev det! Hela natten. När klockan ringde vid fyra på morgonen för Marcelo som skulle jobba, så kröp jag och barnen, Nikki, Oscar och Timmie till kojs. Det var riktigt mysigt att sitta uppe så länge och spela och prata med varandra.
Morfar Raffa rockar loss med gitarren







Även om Gonzalez-familjen inte är min familj så känner jag så mycket samhörighet med 
dem. Ja, jag älskar dem. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag är stolt över att jag kan ge mina barn den här familjekänslan. Samhörigheten. Släkten. I så många led. Isabella och Nikki är mina Barns sysslingar. Dogge


 och mina barnsblivande barn är fyrmänningar. Jag som knappt har kontakt med mina kusiner. Det är lite coolt faktiskt! Och jag hoppas vi fortsätter ha samma nära kontakt hela livet!
Bobbo och Elvis mös tillsammans mitt bland allt oljud

På stan


Kusinerna, Isabella och Nikki
Antonio och underbara Dogge
Nikki, Oscar, Douglas, Isabella, jag och mina tre barn åkte in till Norrköping och gick en sväng på stan. Vi käkade lunch i kupolen och dit kom även Antonio från Stockholm och mötte upp, direkt inflygen från Turkiet. Han var på väg ner till Halmstad för att träffa familjen, ( fast bröderna och syskonbarnen är ju här...he he). Lite tid hade han att gosa med Douglas och prata lite. Sedan kidnappade han Isabella och vi fick säga hej då efter nästan två veckor tillsammans. 


Oscar och Stora N spelar
på Iphonen i skoaffären.
Vi fortsatte vidare in i affärer. Oscar och Stora N kom väldigt bra överens. Speciellt eftersom de delar samma intresse för spel. Vi fick en riktigt mysig dag med glass och trevligt sällskap. Det är så sällan jag går på stan, så det var nästan en happening för mej med!

Kolmården- en dags utflykt

 
Isabella och Lilla N tyckte Kolmården var spännande!

Kö till linbanan. Innanför porten var den mer än
3gånger så lång...

Kolmården under högsäsong. Det betyder kö. Den kö det var till linbanan var det värsta jag varit med om. I nästan 1½ timme stod vi i en ringlande människoström. Hade jag förstått hur lång den var när jag stod utanför så vet i 17 om jag skulle ha stått kvar. Men vi gjorde det, för vi trodde det var 2 köer. 
Linbanan VÄLDIGT högt över marken....


Vildhundar
Det var bara en..... Högt, högt över marken tittade vi på björnar, lejon och min personliga favorit den afrikanska vildhunden. 
Präriehundar
Vid aporna åt vi våt lunch och vid de små präriehundarna klättrade vi och njöt av synen på alla ungar. Den dag vi valde var utan sol. Mest moln men varm och skön. En riktigt bra dag med andra ord. 
Tigrar och Lilla N
Tigrarna rörde på sej när vi gick förbi och det var riktigt kul att gosa med alla getter, grisar och höns i lekhagen. I över 7 timmar var vi i parken. Ett dagsverke med andra ord!

Kolmården - mer än djur

Isabella garvar åt min höjdskräck!
I Kolmårdens djurpark kan man ju roa sej med en hel del. Förutom det mest uppenbara - djuren, så har parken en hel del att erbjuda för barn i mina ungars ålder. Isabella ville till parken och vi var inte sena att haka på - såklart! Roligast tyckte nog Bella var att titta på mej när jag livrädd satt i linbanan. Men till mitt försvar - det gick bättre den här gången än förra! Så det så!


Allt som går att klättra i är bra tycker Stora N
Stora N vågade åka den högsta (världens? Sveriges? Europas högsta? kommer inte i håg) rutchkana alldeles själv för första gången. Mina döttrar roade sej med att hoppa trampolin med sele. Tillsammans undersökte de gruvan, red kamel, gick på balans stigen och åt pannkakor. Jag och Bella var hur trötta som helst på slutet.
Ungarna klättrar i bakgrunden på balansstigen
 Mittimellan N spädde på det när hon försvann vid vargarna och var spårlöst försvunnen. Då känner man sej bra som mamma....inte! Men jag skickade min lilla deckare, Stora N, nerför backen för att se om hon dragit ner till entrén. Själv funderade jag på att gå tillbaka upp mot Davidshjortarna. Men längde på stegen ner och letade febrilt efter en orange, rutig klänning bland alla ben som gick mot utgången. Till slut fick jag se den. Då drog jag en lättnadens suck. Stora N drog henne i armen uppför backen. Mittimellan N;s tårstrimmiga ansikte vittnade om att hon varit rädd en liten stund.
- Jag hittade henne gråtandes där nere vid gräset.
Min duktiga, bästa son! Själv var jag mest tacksam att hon inte gått ut från parken, så att vi kunde hitta henne. Det går fort när det är barn. Uppskattningsvis var hon borta tre, fyra minuter. Men det kan hända mycket på de minutrarna...

Blogga ikapp

Jag har en del att blogga i kapp. Dagarna har gått fort, och tiden vid datorn har varit knapp. Men i lite ologisk ordning kommer några inlägg här ovanför....

Pluto får rycket.

Under natten har jag gjort mej av med min systemkamera. Istället har jag nu en liten rosa kamera som funkar som både film och fotokamera. Tanken är att jag nu äntligen ska köpa min Canon som jag vill ha. För att testa min lilla rosa dyrgrip filmade jag när Pluto fick rycket när han och Stora N busade. Så nu testar jag om det funkar.....


video

fredag 29 juli 2011

Vims i hjärnan


 
Vi var och tävlade igår. Jag och min son. Och våra två hundar. Japp Pluto gjorde tävlingsdebut. Inofficiell, men i allafall! Han hade verkligen nollkoll på vad han skulle göra. Letade inga hinder. Sprang förbi allt. Men han hade roligt. Och kunde fokusera trots alla störningar. ( Det är inte enbart negativ med att ha med barnen på träningarna) Vi diskade oss ca 700gånger. Men han tog slalomen. Han sprang igenom tunnlarna och efter lite hjälp tog han däcket helt korrekt. Och fart hade han. Det gick fort, fort, fort, Så fort att benen inte hängde med. Jag vet inte vad jag hade förväntat mej av debuten. Inte riktigt det jag fick. Men jag är jätte nöjd. Jag har ett riktigt krutpaket i min jycke. En kruttunna som jag ska försöka lära mej behärska. Och man kan inte göra annat än att skratta åt han valpiga beteende.


Med Bobbo lyckades jag glömma banan tre gånger i ena loppet och två gånger i den andra. Så det blev en disk och en tredjeplacering med 5 fel. Jag tror jag lämnade hjärnan i bilen eller nåt.....


Den det gick bäst för under gårdagen var Stora N. Han gick sitt första felfria lopp. Första gången han inte blev diskad! Och det belönades med en andra plats och rungande applåder. Han var så stolt över sej själv. Och jag var stolt över båda mina killar! Mamma hjärtat klapprar högt även idag!


Tänk bara om mina två fyrbenta killar kunde hålla sams, så vi får fortsätta att ha trevligt......

Bilder från tävlingen kommer när jag får dem. Emma var gullig och fotade mina darling hundar. Så när hon mejlar dem så kommer de ut på bloggen. Tills dess får ni nöja er med gamla bilder....

Elvis is here

Det här är Elvis. En nakenhund med hår. Men rakad. 6 månader gammal. Hane. 


Bobbo, Pluto och Elvis. tre grabbar som
funkar fint.
Nu är det tre hanar i huset. Men det funkar bra. Elvis är en ganska cool kille. Ungarna älskar honom. Han är liten, lätt, hårar inte och har massor av energi. Precis som jag ville ha. En liten behändig hund. Men Pluto kom in i vårt liv. Och nu är han stjärnan här.




Pluto är överlycklig över att ha en kompis i huset som älskar att busa lika mycket som han själv. Elvis är lite rädd för Pluto när han blir för ivrig, men utnyttjar då sin storlek och smiter under bord osv så att Pluto måste sakta ner. Sen är de igång igen. Den lilla hunden och den stora hunden. Inomhus funkar det bra. Hundarna vilar och det märks inte att tre hundar bor i huset för tillfället. Elvis kan få bo här.


  


En blöt, liten Elvis
Att bada var inte det roligaste, men han var heller inte rädd för vattnet. Däremot var stranden bra mycket roligare att vara på, så fick vi tvåbeningar bada istället.




Han är lite nervig Elvis. Precis så som jag lärt mej att denna hundras är. Men det går fort över. Han är försiktig men ändå framåt. När man väl lärt känna honom så funkar det utmärkt. Han är lite dålig på att lyssna på kommandon och tillsägelser, men mjuk nog, så det går nog att lära honom ganska snabbt. Och nej han ska inte stanna här. Två hundar räcker! Men nästa hund...... blir en liten hund.

torsdag 28 juli 2011

Nikki är här!

Nikki och Douglas 4 mån
Så har Nikki kommit med sin lilla familj. Med var sonen söta Douglas och hennes älsklingsbjörn Oscar. Med sej hade de även Elvis. En powder puff - kinesiskk nakenhund med päls. Det känns skönt att ha henne här igen. Och det är underbart att få träffa hennes son. Honom ska vi ha många härliga somrar i hop med de kommande åren!  Under dagen har vi hunnit bada, vara i skogen leta efter Pyrit och varit och tävlat. Hela helgen ska jag få umgås med dem. Det är jag glad för.

Pyrit är borta!

Min lilla, sköna sköldpadda är försvunnen. Vet inte om sorg är rätt ord. Skräck, förskräckelse, ångest, oro, dåligt samvete är nog mer rätta ord. Jag kan liksom inte riktigt tro att det är sant!

Jag vet att det kan vara svårt att tro på men jag vet att han var lycklig de sista dagarna, på samma sätt som jag vet att han var olycklig under flera månader innan. Min sköldpappa har inte utvecklat svåra stereotypa beteenden som vilda djur i fångenskap kan göra. Men passivitet och vissa rutiner skaffade han sej under alla åren i olika akvarium. Därför skaffade jag honom fiskar som skapade viss förändring i hans värld. Han fick använda sina naturliga instinkter med att jaga och fånga föda. Jag möblerade om i hans miljö och har haft fem olika akvarium som han bott i. Roligast tyckte han att det var när vi bodde på båten i Stockholm och gungningarna på båten skapade naturliga vågor i vattnet. Då trivdes han och jagade runt i sitt hem.


Det nya hemmet jag skaffade åt honom, på land, i vår trädgård skapade också glädje. Han blev aktiv, gick runt, badade lite, grävde, utforskade. Och försvann.


Trots galler. Trots staket. Nu är han borta.


Bobbo har sökt i dikena. Vi har letat på gräsmattor, på grusgångar och i buskage. Men vi hittar honom inte. Han är borta. I 25 år har jag haft honom. Nu finns han inte kvar. Jag hoppas att jag hittar honom igen. Mest oroar jag mej för att han ska frysa ihjäl i höst. Eller att han ska lida om nåt rovdjur tar honom. Personligen tror jag han letat ner till diket, fångar lite insekter och är jätte lycklig. Kanske hittar han vägen ner till sjön och kan livnära sej ett tag. Men vintern. Kylan.... Ångest. Samtidigt har jag haft väldigt dåligt samvete för att jag håller ett djur som Pyrit fången. I ett litet hem. Nu är han fri.





Men oj vad jag hoppas vi hittar honom! Snälla kan vi hitta honom!

tisdag 26 juli 2011

Träna Agility


Eftersom jag har en bil åkte vi till agilityträningen efter stan. På vägen plockade jag upp Bobbo. Vi var sena, så några minuters samtalstid fick jag med de som rastade sina hundar innan de skulle åka. Sen blev vi själva kvar på agilityplan. Men det gjorde ingenting. Jag är så van att träna själv så jag tänker knappt på det längre. 
För Bobbo blev det ingen bra runda. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det lilla jag tränade fokuserat gick dock bra. Slalomen. Kanon. Han var klockren. Fantastisk. Stora N fick träna ett par varv inför torsdagens tävling. Oj så duktig han börjar bli! Om ett par år kommer jag inte ha en chans mot min son. Och det glädjer mej! Han tycker det är så kul!

Pluto fick sin lilla stund på agilityplan. Jag tror jag har kommit på hur jag ska träna honom. just nu iallafall. Många, många upprepningar. Han klarar inte riktigt av att korta kroppen. så i svängarna missar han de kommande hindren. Men när han väl lärt sej vägen anpassar han stegen på ett helt annat sätt och med lite krångel tar han sej över. Ju fler gånger, destå smidigare. Dessutom får han ett ökat självförtroende och vågar mera! Inte så jag är van att träna hund. Men funkar det för Pluto, so fine! Jag har haft problem med däcket, så det tränade vi idag. det och vänstersväng. Problemen löste sej kanon fint. Till och med när jag höjde ett hinder hade han kvar lusten, glädjen och farten. Självförtroendet var på topp för min lilla Plutt. 
På slutet tränade vi gungbrädan för första gången. Några problem? Ehh...nej. Får vi bara chansen att fortsätta träna så här tror jag han kommer kunna starta till våren. Kanske tar vi en blåbärsklass på torsdag. Vi kommer diska oss eftersom han aldrig gått ett slalom, men vad gör det? Skulle vara kul att testa honom en hel bana. Så slipper han sitta och bara titta på. Men att starta på riktigt är vi lååångt ifrån. Men det finns hopp om min älskade kille!

måndag 25 juli 2011

En sväng på stan



 
Efter sammankomsten i Hörsalsparken tog vi en fika när vi 
Isabella äter cheesecake
ändå var i stan. Vi åt gott och drack gott innan vi strosade Drottninggatan upp. Ungarna röjde järnet och jag kunde inte låta bli att skratta åt deras upptåg. Jag tror de blir bra människor av mina små troll så småningom. De är lite tanklösa. Men de är små. 


Och de är också så underbart underbara! Jag älskar mina
Ungarna busade runt på
Drottningatan. Galningar. Älsklingar!

barn så fanatiskt mycket och tänker på alla de som inte får krama sina barn en gång till. Så hemskt! Och mitt i det hemska så underbara stunder som den på gatan mitt inne i stan!



Pluto och Stora N

En manifestation

I dag hade SSU ordnat en manifestation i Hörsalsparken mot högerextremismen och för offren i Norge. Jag var där med barnen och Pluto. Uppsluppningen var inte jätte stor. Högtalarna gick sönder. Vinden blåste ut ljusen, men som en av talarna sa; vi kan inte stoppas. Kampen mot de onda makterna kan inte stoppas. Det blev inte så lyckat som jag tror att det var tänkt. Talen var lite för politiska. SSU red lite för mycket på att det var socialdemokrater som mördats. Men det var fint att vara där. 
Vi var många som ville visa solidaritet för det norska folket. Visa att vi bryr oss. Visa att det de onda inte vinner.


I Oslo höll de också en manifestation. Mycket större än i Norrköping. Smartare också. Där höll alla upp blommor och det norska folket verkar enat runt att inte hata. Jag tror att det finns en väg. En väg bort från utanförskapet, bort från rädslan. Jag tror inte vår sittande regering går den vägen. Istället tycks de vilja ha fler utslagna människor. Men i Norge har marschen börjat. Jag hoppas den kommer hit. Så att vi kan ta varandra i händerna, se varandra i ögonen och hjälpa varandra, istället för att jaga den där extra kronan på fickan.


Johanna var där idag. Nyss hemkommen från Norge. En av de överlevande. Bara några 100meter från bomben, hennes första dag i Oslo. Hon hade inga fina minnen av sin resa. Bara sorg och tacksamhet över att hon mår bra. Jag är oändligt tacksam att hon finns kvar. Men hon lämnade platsen. Tog bussen hem. För henne var upplevelsen så mycket mer påtaglig. Så nära, men så långt borta. Norge, vi tänker på dej!

Plocka bär

Röda vinbär redo att tillagas
I dag åkte vi till min farmor och plockade lite bär. Mest för att hon vill det. Hon har mycket bär. Jag vet inte riktigt vad man gör med bär. Äter dom? Sen då? Jag är liksom inte så husmoderlig på det sättet. Men farmor börjar bli till åren och att blir glad när någon plockar av henne på lite frukt och bär. Så tillsammans, alla barn, hundarna och jag och farmor fick underbar timme ute i trädgården. Ungarna var hellyckliga. Isabella började sin vana trogen att göra ingenting, innan hon plockade och åt för glatta livet. Så farmor var glad för vårt besök. Lycklig över att kunna ge oss någonting och vi kom hem med massor av krusbär, körsbär och röda vinbär. Sen då?




Mumsiga röda och mörkröda körsbär
Körsbären har jag lagt i en skål. Misstänker att de ryker fort. Krusbären ska jag koka kräm på i morgon och av en bunt vinbär har jag kokat min första saft. Och den blev riktigt god! Riktigt god.!