Translate

söndag 18 oktober 2015

Lite närmare Robin Hood


Jag spände bågen, kände den tunga hästens rörelser under mej. Jag siktade inte men lyfte bågen, riktade den mot tigern i mitten och släppte på greppet. Pilen sköt iväg rakt mot målet. Det blev inte en fullträff men väl en hög poäng. Jag laddar om. Pepino sänker sitt huvud för att beta och jag sliter i tygeln för att få upp det tunga huvudet och skänklar på. Han lyssnar motvilligt med hela munnen full av gräs. Vi fortsätter banan ut. Tre tavlor, tre träffar.... i skritt. Jag är asnöjd!

Min fina häst och jag. I skritt.
Hanna testade Pepino. Hennes kropp värker inte som min. Hon är smidigare än jag. Hon tar banan i galopp och missar ett av tre skott. Hon hinner ladda om. Herr P har lagom mjuk takt. Två pilar sitter där de ska.
Hanna på Pepino i galopp. hon har lite bättre teknik än jag!
 Hon är bra. Den här sommaren har varit hennes första tävlingssäsong. Undra om jag någonsin kommer tävla. Men visst är det kul att träna. 
Jag manar på Pepino i galopp. Jag älskar hans gångarter. De är så mjuka. Jag spänner bågen. Men ingen pil flyger iväg. Jag har inte med mej några. Men jag låtsas. Tre gånger åker en låtsaspil mot tavlorna med tigerhuvuden på. Jag känner eufori.Det känns som vi kommer fixa det här en dag, att i galopp skjuta pilarna mot tavlorna och träffa. Men inte idag. Jag var nöjd och sonen fick ta över. Han älskar inte hästar, men han älskar beridet bågskytte! 
Min fina kille!
Än så länge bemästrar han bara skritt. Dagens mål att få in en bullseye lyckades han med. Alltså fick han in dagens bästa pil. Min son! På hästryggen! Med pil och båge! Det trodde jag inte när han förra hösten gråtande hoppade av C-ponnyn Carina och sa att han aldrig mer ville rida!

En kort evighet



Vår första uteritt tillsammans. Jag på Herr P och Stora N
bakom på Salle!

Det goda jag har i livet har två eller fyra ben. Ingen tvekan om det. Idag hände det jag inte ens har föreställt mej. Jag och sonen red ut tillsammans i ett fantastiskt höstväder. Stora N red på Salle och jag red Pepino. Vi tog samma rutt som jag och Lilla N gjorde igår. Med oss hade vi Felix på Raket och Hanna på sin nya häst Sajje. Stunderna är på hästryggen är helt magiska, speciellt när vädret är så underbart och jag får dela stunderna med mina barn! 
Min son, där framme,
jag här på min häst.
Lovely!
Jag och Pepino travade i kapp de andra ett par gånger men annars var det en lugn och härlig skrittur. På samma ställe som rådjuren lekt igår sprang det idag tre unga Bambisar. Hästarna reagerade inte alls. Pepino gjorde ett försök att vända men annars så var han lugn. Stora N strålade som en sol. All stress rinner av mej när jag jag kommer ut sådär. 
Felix tog kort på Hanna längst fram och
Stora n och mej längst bak. Uterittt tillsammans i den
bästa årstiden!
Jag är inte medveten om tid och rum just då. Jag bara är totalt närvarande i stunden.  Det är inte ofta det händer, men just ihop med hästarna eller i intensiva stunder med barnen då är det som universum stannar till och "för alltid" blir en kort verklighet.

lördag 17 oktober 2015

Hallelulja!!!

På väg ut att rida tillsammans; Pepino och Lilla Bella, jag och min dotter!
Det har varit så många timmars bearbetning. Jag har vänt ut och in på mitt hästkunnande, frågat om råd och bannat att jag inte löst det. Pepino har inte velat rida ut. Han går ut en bit, sen stannar han, försöker vända, backar, småstegrar, slår med bakbenen, slår med huvudet, hugger tag i bettet, snurrar och skriker till. Det har resulterat i att jag börjat gå ut med honom och ridit hem. Idag skulle Lilla N följa med och jag bestämde mej för att följa den gnagande tanken jag haft ett tag. Jag skulle gå ut en bit, hoppa upp och sedan fortsätta ut. Jag och dottern gjorde i ordning våra hästar och begav oss ut. Det gick bra. Så var det dags att hoppa upp. Men där började problemet. Han skulle vända. Fast jag gav mej inte. Och jag blev inte rädd. Tillslut skrittade han in i skogen. En bit. Sedan började proceduren igen. Och han gav sej även denna gång och fortsatte tillslut framåt. Sedan blev det yttligare ett stopp och en del bråkande. Då försökte han ven bita mej i skänkeln! Lilla N blev rädd när han höll på och trodde att även snälla Bella skulle bråka. Det enda den lilla hästen ville var att Pepino skulle gå först. När vi kom till nerförs backen kom den stora protesten. Vi har haft en där vid ett tidigare tillfälle. Han skrek, snurrade in bland klippblock, sparkade, backade, frös fast. Ja, du förstår scenariot. Lilla N frågade flera gånger om jag var rädd. Hon var det. Men konstigt nog var jag inte det. Och det var som en inre röst sa åt mej när jag skulle mana framåt och när jag skulle låta honom tänka. Tillslut taktade han nedför backen. Det kändes som om han var osäker på om han skulle explodera och springa hem eller om han skulle lyda och gå fram. Det gjorde att vi red nedför backen lite fortare än Bellas ben hann med. Vi försvann runt en mjuk sväng och jag ropade åt dottern att hon snart skulle se mej. Jag vågade inte stanna honom, då hade jag inte fått honom framåt igen! Men vid nästa vänstersväng var jag tvungen att stanna och vänta in ponnyn. Då kom Lilla N gående. Hon hade blivit så rädd att hon hoppat av.
Lilla N gick med Bella
resten av vägen.
Hon berättade allt om olika
svampar och Bella lyssnade.
 Så nu var hon glad och nöjd igen. Pepino vägrade gå framåt, men när Bella gick före så gick även han. Och han gick om Bella. Han var på helspänn men kändes ändå trygg. Där och då kändes det som att nu hade vi övervunnit det värsta. Och det hade vi. Det blev några små tveksamma stopp till men resten av turen blev helt magnifikt underbar! Jag kände hur våra kroppar smälte samman och vi red runt på volter runt ensilagebalarna på fälten, han gick skänkelvikning och när rådjuren lekte tafatt precis framför oss, stannade vi till och njöt av att se de smidiga djuren. 
Lilla N fotade mej och Pepino. Min häst och jag. Så stolt!
Jag red både med tvåhands fattning och enhand. Men han lyssnar mer på skänklarna. Efter WE-kursen har jag tränat in att han ska stanna när jag kniper med knäna. Och han stannade. Jag kände att min sits var mer följsam och smidig än den varit förut och det var en sån fröjd att rida idag. Det var helt otroligt! Vi kändes som ett! Det ger sån lycka. Vilken lycka! Vilken fantastisk stund vi delade. Jag ler fortfarande, så många timmar senare! Det var nästan en religiös upplevelse!

Väggen har väntat 15år, den får vänta att tag till.

Kroppen är nere i en svacka. Jag behöver sova och sova och sova. Men jag kan inte. Jag har cravings, öronen blossar igen, muskelinflammationer blossar runt i diverse delar av kroppen och jag har utslag i hela hårbotten. Jag har försökt att lyssna på kroppen och lyda dess vilja men det har inte gett så bra resultat. Det har inte ens varit särskilt kul och avslappnande att åka till stallet, för det enda jag har önskat är att få åka hem och sova. Så två dagar den här veckan stannade jag hemma och lade mej på sängen efter jobbet. Så klart resulterade det i att jag slocknade som en liten bäbis och sov som i koma. Men efter det har det faktiskt varit lite bättre. Det gjorde jag nästan varje dag i somras - sov middag! Det är rätt många runt mej som är på väg in i väggen. Det är skrämmande tycker jag. Och eftersom så många är på mej, och har varit de senaste 15åren om att jag är på väg in jag med så är det klart att man tänker till. Men jag tror att det är väldigt stor skillnad på att ha mycket att göra och vara stressad.

Vid något tillfälle läste jag om att forskarna kommit fram till att det är inte stressen i sej som är farlig utan det är när man aldrig återhämtar sej som det blir tokigt. Jag är världsbäst på återhämtning! Eftersom jag har en sjuk kropp och jag hatar att vara sjuk måste jag hela tiden balansera så att jag håller mej frisk i kropp och själ så gott det går. Lyssnar jag inte på signalerna tar det stopp och då kraschar kroppen och jag bli sängliggandes. Ligger jag i sängen blir jag invalid pga ryggen. Därför får det inte gå så långt. Så visst har jag späckat schema men jag kan också lägga mej och sova och strunta i alla måsten. Jag kan ta helger utan att städa och springa på alla aktiviteter och glo på film flera timmar i sträck. När jag planerar mina dagar planerar jag även in vila. Därför tror jag att jag har så svårt att förstå när folk säger att de inte kan stressa ner, att de inte kan låta saker vara. För det är klart att det är ett aktivt val. Jag var väldigt stressad ett tag. Inre stress. Då bestämde jag mej för att sluta vara stressad. Jag kommer i håg så väl hur jag ett halvår senare satt hemma i vid köksbordet hemma hos Kristin och nästan skrek ut min förtvivlan över att jag stressade fast jag inte visste varför, att jag inte kunde bli av med den. Hon lade sitt huvud på sned och sa att hon visste hur det kändes. Sen tittade hon mej djupt i ögonen, hon har fantastiska ögon, och så sa hon -Det är svårt, men du kan.
Det är klart jag kan! Och det var klart att det gick. Men den gången var det extra svårt. Idag kände jag en släng av den  där inre stressen, i morse. Och vad konstigt det kändes att liksom se sej själv utifrån.Vilken annorlunda människa jag blev. Vad ful jag var med de där vilda ögonen, spända käken, maniska rörelserna och gälla rösten. Det var nästan så jag började skratta mitt i eländet. Det tog mej en timme att släppa stressen. 

Min trasiga kropp kan jag inte heala själv. Mina skov kan jag inte förhindra. Men det betyder inte att jag är på väg in i någon vägg. Tvärtom. Jag är faktiskt väldigt snäll mot mej själv. Jag hoppas du också är det mot dej.

onsdag 14 oktober 2015

En hjälte som tystnar av barnens svek

Jag har inte ett barn som är mobbad. Det är ingen som står och väntar på att han ska komma till skolan så att de kan få fortsätta reta honom, fortsätta trycka på hans knappar, fortsätta att hävda sej på hans bekostnad. Ändå får jag ibland låta honom följa med mej till jobbet istället för att låta honom åka till sin egen arbetsplats, en låg- och mellanstadieskola i min del av Sverige. Jag följer ibland med in i klassrummet och tittar på dem som sitter runt min son. Där är de, människorna som får min son att må så dåligt att han drömmer mardrömmar och gråtande håller mej i armen och bönar att få slippa gå tillbaka. De ser ut som vilka barn som helst. Blonda lintottar som skrattar, brunbrända, tunna barnben som trummar som små pinnar när de snabbt springer över skolgården, tillsammans. Flera par ben tillsammans.  Det är inga monster som befolkar klassrummet. Inga små djävular med tre-tandade högafflar. Jag tittar på dem och undrar hur kan det bli så tokigt? 

Jag har en son som varje dag räknar upp vilka roliga ämnen han har i skolan. Han kommer hem och stolt berättar om allt från virkning till naturexpriment eller hur FN arbetar i världen. Min son älskar alla ämnen. Han älskar att lära sej och känna sej kompetent. Trots det vill han inte gå till skolan vissa dagar. Och det beror på att  i hans närhet finns vissa som inte alltid behandlar honom på ett sjysst sätt. Och ju mer utsatt han blir, desto mindre förståelsen får han för andras fel och brister och det resulterar i att han till slut hämnas - inte alltid på de bästa sätten. Det jobbar vi med hemma. 

Men så sitter han här hemma vid matbordet, mellan två vuxna som älskar honom så mycket, och som försöker råda honom hur han ska balansera på den steniga väg han går och jag ser i hans ögat att han inte alltid förstår vad vi säger, att han missförstår våra råd. Jag ser hur han arbetar så hårt på att försöka komma underfund med alla fel han gör, vad han ska göra annorlunda, hur han ska tuffa till sej i vardagen samtidigt som han inte ska bry sej om vad barnen i skolan säger och gör. Ibland kramar han mej hårt och gråter. Utan att han kan förklara varför.

Min son har valt att inte umgås med några av sina kompisar mer för att de kallar  andra för fegisar och idioter. Han försvarar när de försöker tracka ner på lillasyster trots att han själv blir galen på henne och han försöker så hårt att inte sparka och slå tillbaka när tjuvnypen kommer under fotbollsspelet på rasten eller när de leker jaga.

Det är klart att allt det här gör ont. Ont på ett sätt som är svårt att förklara, även dagar då det går relativt bra. Min son är inte mobbad, det är ingen som står och väntar på honom för att göra taskiga saker. Ändå får han höra att den och den är välkomna på festen. - Men du Stora N får inte stå här för du får inte komma på festen!
Han får höra att han är en fegis för att han inte vågar klättra lika högt som de modigaste och de är duktiga på att berätta hur dålig han är i fotboll trots att han är bättre än de flesta.

Min son var en kille som stod upp när de andra var taskiga mot någon. Han ställde sej på de svagas sida. Men hans röst har tystnat. Hans huvud är böjt och hans ögon stirrar sorgsna neråt utan att tårarna rinner. Jag undra hur ett  samhälle tysta kan tittar på när tioåringar kallar varandra för horor och bögar. När ord som håll käften och idiot blir slentrian och bara på skoj. Jag undrar vad det är som gör att vuxna accepterar att barn i deras närhet får skratta eller komma med nedlåtande ljud när man inte lyckas, men inte backar upp det med beröm när någon gör något bra. För jag tror inte vi vuxna gör det av elakhet utan av någon annan anledning. Jag vet bara inte vad.

Jag gråter för jag ville ge mitt barn en bra uppväxt med fina vänner som visade honom vad kärlek och kamratskap är. Jag ville ge honom en familj som stöttar och älskar honom överallt annat. Jag ville ge honom en meningsfull fritid där han kunde växa och utvecklas efter sin egen förmåga och få självförtroende att rakryggad gå ut i framtiden som det bästa han kan bli. Jag gråter åt min egen oförmåga att skydda honom från de som inte är kamrater, jag gråter för att att han dag efter dag får höra att han inte duger och familjens ord som säger motsatsen ändå inte kan reparera tankarna i han huvud att kanske, kanske har de andra rätt. Kanske, kanske duger han inte...

Jag har en fantastisk son. En hjälte. Men han har börjat glömma det.....