Den ska bara göras....

Varje år ska den göras. Deklarationen. För oss är det oftast inte så stort arbete, vi lägger till resor till och från arbetet och sedan är det bara att skriva under och skicka in. Vi gör det på datorn. Ändå är det något som är så himla jobbigt att ta tag i. Jag är alltid ute i sista sekund. Gärna med bara någon timme kvar innan portalen stängs ner. Men inte i år. Jag är hemma och vabbar kräkande son. Själv mår jag illa men har inte börjat få upp något maginnehåll än. Så jag passade på och fick iväg deklarationen. Så nu känner jag mej duktig och mindre stressad. Att få pengar tillbaka är heller inte direkt glädjedödande. Passar bra inför semestern!

Min häst

Min häst.

Min stora fina, lufsiga, lurviga, knasiga, egensinniga och känsliga häst. Jag älskar honom på ett helt galet sätt.

 Han utmanar mej och mina rädslor. Han tvingar min kropp till saker jag inte skulle ha gjort om han inte funnits. Saker som får min kropp att bli starkare och rakare.

 Det finns saker jag vill ändra hos honom. Det finns saker jag vill ändra på hos mej pga honom. Alernativet till Pepino... Jag vill inte ens tänka tanken. Det skulle vara så som det var innan Pepino. Så vill jag inte ha det.

Min häst.

Min vän.

Min rehab.
Min utvecklare.

Min styrka.

En familjemedlem som dog i röret

Sent igår kväll upptäckte vi att Melody inte längre rörde på sej. Melody fick drygt två år tillsammans med oss.Lilla, grå Melody som älskade att äta smör och gömma sej bakom gardinen i köket. Det blev stor tragedi för tjejerna i familjen. Båda mina döttrar grät som om hjärtat hade brustit. För Mittimellan N blev det en påminnelse om att Bobbo och Pluto inte längre finns hos oss, att tía Chela försvann i cancer och om Janne som valde att avsluta sitt liv. Vi hade en kort och lite fladdrig begravning vid körsbärsträdet, ganska nära ekorren Bloss. Nu har vi bara en häst och en hamster kvar- som Lilla N sa. Barnen är vana att ha många djur omkring sej och det är svårt att vänja sej vid att de inte finns längre.

Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

Fröken Stress bor nu här.

Fröken Stress har flyttat in i mitt hus. In i min kropp. Som en tyst liten mus har hon letat sej in utan att någon märkt henne. Men nu börjar jag höra knapprandet, tassandet. Jag känner lukten, närvaron. Fröken Stress gör mej till en dålig människa, en ilsken individ, snäsig och otrevlig. Hon gör mej till den jag inte vill vara. Alltså vill jag kasta ut henne. Men jag vet inte hur. Får inte tag på henne. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag stressar om! Vet du nån stressfångare som kan köra ut henne?

Back to vardag igen.

Kaos på skrivbordet
efter tio minuter på jobbet!

Så var jag tillbaka in i vardagen igen. Eleverna, kollegorna, det rena skrivbordet som blev kaos på tio minuter. Två har slutat, några var sjuka. Tre långa lektioner och god korvstroganoff till lunch. Vi hade möte vi språkkollegor, planerade de kommande aktiviteterna. Men mycket ojade vi oss över alla lektioner som försvinner nu på vårterminen pga röda dagar och schemabrytande aktiviteter.





Back in business

Nu startar även vardagshjulet med Familjen Ab. Vem hämtar, hur dags slutar du, kan du skjutsa? Det är cirkus och det är fotboll. Det är matlagning men det jag ser framemot mest är att komma ut i stallet och jag hoppas jag orkar rida. Första arbetsdagen efter lovet kändes lite förvirrande, lite lost liksom men ändå skön. Nu taggar jag rättning medan barnen tränar!

Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!

 

Ridlektion

Dottern fick rida lektion på Bella igen. Det var ett tag sen sist. Att dela sitt hästintresse med sina barn... eller att dela ett intresse med sina barn är faktiskt himla fantastiskt! I stallet så gör vi saker ihop och just hästarna är en passion i upptågande för Mittimellan N. Hon var så stolt och glad efter lektionen. De tränade på att trava, rida lätt, rida i 8:or, slalom och mycket annat. Bella surade ihop lite men lyssnade tillslut när dottern blev mer bestämd.

Pepino löshoppade fast vi inga hinder har.

Och just det där att hon klarade av Bella fast hon inte först trodde att hon skulle göra det... det leendet är obetalbart. Till och med sonen tycke det var himla trevligt i stallet. Han fick inte rida men han fick agera godisskål när jag löshoppade Pepino. Att göra saker ihop med ungarna är det bästa jag vet. Och eftersom Elsa var med kändes det ännu mer komplett på nåt sätt. 

 

Ett hem igen

Elsa

Idag kom Elsa hit igen. Hon är rätt ofta här eftersom husse Alex ofta är här. Men i natt ska hon sova hos oss. Jag funderar mycket på vad skillnaden är att öppna bakluckan när jag kommer ut till stallet och släppa ut Elsa, mot att inte göra det? Vad är skillnaden att ge Elsa kvällsmat mot att inte göra det? Vad är skillnaden att planera morgondagen med tanke på att vi har en hund i huset som måste motioneras? 


Jo det har jag analyserat klart idag. Huset känns mer som en familj då. Vi är mer kompletta. Familjen är hel igen. Att höra tasstrampen mot golvet, dunsen när hon lägger sej ner, de där bruna fina ögonen som suktar efter kärlek och en liten klapp..... Alla barnen har lekt och levt upp med Elsa idag. Det gör en himla stor förändring. Det är som om allt är bra nu. Fast hon bara är till låns över natten. Bara för att det är mysigt.




Elsa är med i stallet. Alltid lös. Även när vi löshoppade Pepino.
En dag har vi en egen hund igen som får vara med överallt, precis som Elsa.

En dag kommer vi skaffa hund igen. Då vill jag att det blir min stallhund som följer med var jag än går. Precis som Bobbo. Skillnaden nästa gång är att jag skulle vilja ha den som arbetskamrat också. Jag hoppas den drömmen slår in. Men än kan jag inte skaffa hund. Tårarna för Pluto börjar komma allt oftare. Sorgen över honom slår nu, snart 1½ år efter hans död. Bobbo är bara ett bottenlöst hål ännu.


En dag ska jag skratta och glädjas över en egen hund. Tills dess njuter vi av Elsa!