Translate

måndag 7 september 2015

En vanlig vacker måndag

Jag kommer hem i mörkret. Stjärnorna lyser upp vår tomt och vårt hus  med tusende kraft, men de är för långt borta för att vara något annat än bara lysande mönster på den mörka kvällshimlen. Tia Shelas lampa lyser i barnens fönster. Det ljus hon lämnat kvar sedan hon lämnade oss i cancern. Jag öppnar dörren, jag känner att händerna luktar häst. Inet tassande kommer mej till mötes. TV:n står på med låg volym, en svensk kommentator berättar vem som tog emot en passning. Badrums dörren står öppen och ljuset är tänt. Jag ser någon strumpa på golvet och förstår att barnen inte plockat undan kläderna efter att de duschat. Fast jag bad dem. Marcelo sitter i soffan. Hans mörka huvud lutar lätt nedåt. Svaga snarkningar hörs. Han sover min fina man. I väntan på mej. Redo att lysa upp och le när han får syn på mej. Men jag låter honom sova. Bobbo ligger bredid soffan. Han sover han med. Som en liten ande svassar jag tyst runt i huset, tömmer torktumlaren, fyller den på nytt, fyller på Bobbos kvällsmat, sorterar tvätten, plockar undan en upp drucken Cola flaska, lägger in en sked i diskmaskinen. Jag är hemma med min familj, men ingen vet att jag är här. Jag går ut på altanen flyttar över Tipptopp till Kringlan som ligger och ruvar på ett ägg. Inte ens nu vaknar Bobbo, eller Marcelo. Två av sängarna i barnens rum är upptagna. Lilla N har lyckats övertala sin syster att få sova i hennes säng. Tätt ligger de tillsammans. Hon tycker inte om att somna när jag inte är hemma. Tidigare i kväll skjutsade jag dem till karateträningen. Jag hejade på dem när de tränade slag och sparkar. Lilla N kan inte sluta skratta när hon tränar. Mittimellan N är mer fokuserad på att göra rätt. Stora N ringde och frågade om jag kunde hämta honom hos kompisen, jag manade på honom att gå. Han behövde göra läxorna. Sedan åkte vi tjejer och handlade tillsammans. Mjölk, bröd, leverpastej, frukt och ketchup. De vanligaste varorna var slut där hemma. I dag föll det på min lott att laga mat, trots att Marcelo var hemma. Han var upptagen med att meka bil. När vi kom hem hade Stora N glömt TV förbudet. Han hade glömt att göra läxorna också. Så medan minsta barnet hoppade in i duschen började jag med maten och jag började hjälpa de två stora med läxorna. Tillsammans arbetade med strukturer för att skriva. Mittimellan N hade redan gjort läxan en gång, men jag godkände inte den så idag fick hon skriva om allt. Kanske lite hårt, men hur ska de annars lära sej. Båda gav mej kramen och var nöjda med sina berättelser. Vi åt tillsammans och sedan plockade vi undan middagen. Jag hjälpte Lilla N med matte och sedan manade jag på dem att plocka undan kläderna innan jag åkte till stallet. Klockan hade blivit sent. Återigen letar jag häst i hagen med pannlampa. Turligt nog kommer han när jag ropar på honom, dock inte i galopp och i mörkret är det svårt att veta om han är på väg eller inte. Han var lerig idag. Väldigt lerig. Han hade rullat sej vid lunchen fick jag veta. Men jag gnodde på honom. Skorna är borta. Jag måste få tag på en ny hovslagare i morgon. Det bara är så. En och en halv timme efter att jag tagit in Pepino släppte jag åter ut honom i mörkret och kom hem till stjärnorna och det sovande huset. En lång måndag är till ända. På jobbet gick det som det ska. En ledsen förälder, en elev som sa fel sak till en annan och flera andra som presterade bra. Jag blev tillfrågad och jag sa vad jag tyckte. Ombokade möten och stressen lös med sin frånvaro. Nu väntar en god bok och kudden ropar frågande efter mej. I morgon är det en ny dag.