Mor och son 10år

Jag har varit mamma i 10år.
Kommer fortfarande ihåg den där känslan när han låg i min famn det första dygnet. 
Jag var häpen.

Jag var hänförd.

Idag är Stora N min son. En mammagris som är på pricken lik sin far. Jag är så stolt över att få vara mamma till honom. I ett decennium har han funnits i mitt liv. Det har gått så fort, men ändå känns det som livet började när han kom. Hur var det innan? Jag firar att jag varit mamma i 10 år lika mycket som vi firar hans födelsedag. Min son, mitt mirakel, mitt första barn. Älskad ända från de svarta, smutsiga tånaglarna till det kortklippta vax-friserade hårspetsarna. Större fötter än mej. Större huvud än mej. Bättre på matte än mej, snart lika lång som jag. Han är här nu. Sovandes några meter från datorn. 10år. Undra om han sover några meter ifrån mej om 10år till? Min underbara unge. Han är magisk.

Pepino och jag

Min dator segar ihop så dant att jag drar mej för att ens starta den. Jag tror att jag kommer köpa en ny till mej själv i födelsedagspresent i år. Det hinner hända mycket mellan varven jag skriver. Det är synd för orden blir liksom stumma när jag senare ska återberätta dem. Mest av allt händer det ju saker i stallet. Jag älskar att vara där ute och Pepino är en häst som är attraherande och utmanande på så många sätt. Förra helgen kom vi ut på vår allra första uteritt här 
hemma. Han vägrade ju rida mer än någon kilometer bort från stallet förra hösten när han kom. Sedan har det varit isigt och tider har inte passat och så vidare. Men förra helgen fick vi med Zerra, Raket, Salle och Aron på en dryg timmes ritt i delvis sagolik miljö och dels utmanande miljö. Pepino slog lite med huvudet, blev rädd en gång men annars gick det helt suveränt. Han försökte inte vända en enda gång. Det var en magnifik känsla att rida ut tillsammans, vi skrattade, pratade och njöt av det fina vädret. Pepino har en sån underbar trav att sitta i så det skulle jag kunna göra hur länge som helst. Men vi skrittade mest. Idag när jag åkte ut var jag inte alls på humör. Jag frös, kände mej ledsen, nästan sjuk. Så jag gick ut i hagen och valde att ha en stund med den svarte på den öppna, fria marken. Och när vi stod där och jag fick klia honom överallt och vi 
pussades och han lade sitt svarta stora huvud i min famn och jag fick pilla i han skadade öra så slog det mej hur långt vi har kommit i vår relation. Han kommer alltid fram till mej i hagen, fast han kan vara 1½km bort. Bara han hör min röst ropa och han ser mej så kommer han antigen sakta gående eller springande i galopp. Oftare och oftare går jag med honom löst bakom mej, utan grimma eller grimskaft till och från hagen. Vi  har en relation som bygger på förtroende och ömsesidig önskan att få vara med varandra. Jag vill kalla det kärlek, jag vet inte om han skulle göra det.

Om två veckor ska vi på en endags-clinic i WE. Jag känner enorm nervositet att köra hästtransport själv med häst i. Tänk om jag måste backa? Jag känner även viss nervositet att lasta honom. Han är inte direkt lättlastad, men inte omöjlig. Men göra det själv???? Jag hoppas jag får med mej någon som moraliskt stöd. Dessutom ska jag testa något som jag aldrig direkt hållt på med. Men det känns bara spännande. Påminner lite om cowboyrace, vilket är något jag skulle vilja testa också. Jag hittade en kort snutt på Youtube på speedtestet i WE. Kolla och bli imponerad! Så fort kommer det aldrig gå för oss, men vi tänker ha roligt under hela lärprocessen!

Adjö min älskade

På sista tiden är det så många runt mej som mist sina hundar. Hundar som jag har en relation till. Speciellt runt december-januari. Det var som om döden strök förbi här i greveskapet. Med sin kalla, knotiga hand hämtade han hem våra bästa vänner. Som en dyster våg gick han förbi våra ögon utan att vi förstod vad det skulle innebära. Fina Nike lämnade jorden, den underbara schäfern som med sin utstrålning och speciella personlighet alltid stod ut på tävlingsbanorna. Fina Nike var en del av bilden på  mina och Bobbos  första stapplande steg i lydnadskarriären. Det var som om hon hade energi och underbara tokigheter för fem hundar i sin gul, svarta schäferkropp. Hon lämnade ingen oberörd. Aldrig någonsin. Senare blev hon även en kär vän, liksom hennes matte Ingela. 
Shanza fick ge upp i januari. Shanza, Heléns fantastiska vän och partner i en hel evighet. Den snällaste hunden man kan hitta. Hon blev gammal, men det hjälper inte, saknaden blir så mycket större. Vissa hundar får lite större betydelse än andra....
Grannen fick ta bort sin flat Björne för några veckor sedan. Björne som rymde, Björne som med full energi men vänlig uppenbarelse flöt över vägarna här hemma i byn. Och som med sin svarta skepnad alltid fick oss att stanna upp och ta en kort paus i livet. Påminde om något annat, det vi inte alltid tänker på.
  Bianca, den tok/roligaste rottweilern jag någonsin känt. Adelias läromästare i alldeles för få år. Som hon jobbade med den hunden. Och de lyckades, både på och utanför lydnadsplanen. Så bara en dag stod det på en facebook-uppdatering att hon inte fanns mer. Bara borta. 
Jag kommer ihåg första gången jag träffade Rhiva. Den charmigaste goldenvalpen ever! Hon kom som en stormvind, tuggade på mina händer, glad och så otroligt fylld av energi. Hon charmade in sej i mitt hjärta medan matte Sandra torkade svetten ur pannan. Den hunden var ett strå vassare än många andra. Hon hade fått flyttat in hos mej när som helst. Men i sanningens namn bodde hon redan i det bästa hemmet hon kunde ha. Sin tävlingskarriär rivstartade hon lysande, såklart. Men så för en månad sedan..... borta.
Trixie har också lämnat jorden. Trixie var nästan som min, fast hon var inte min. Jag visste att hon var dålig. Och jag förstod att hon inte skulle leva i en evighet. Men en sträng av saknad spelar i mitt bröst. När jag tänker på Trixie kan jag däremot inte göra annat än att le. En mer härligt, galen hund får man leta efter. Underbara Trixie! Det finns inte ord som beskriver henne tillräckligt bra. Underbara, fina.
Igår fick Ebba somna in efter närmare 16år ihop med sin matte Catharina. Ebba var en hund som jag så starkt förknippar ihop med alla timmar på agilityplan som jag och Bobbo nött ihop. Ebba var liten, kvick, villig och alltid sinnesbilden för ett bra partnerskap ihop med sin Catharina.
En förlust som tagit mej väldigt hårt är Asti. Den vänliga jätten som var som en ponny men ändå.... smidig skulle jag inte kalla honom, men han var aldrig i vägen. Han var som den trygga farbrorn som kanske inte gör så mycket väsen ifrån sej, men är den som skapar en trygg  och kärleksfull plats omkring sej. Asti var mer speciell än andra och sinnebilden av äkta kärlek. Asti fattas. Han fattas i världen.
Sen har vi såklart min älskade Pluto, här blir orden tysta. Mina händer stannar upp. Tangentbordet slutar att knastra. Pluto. Han är borta. Det gör ont. Mest ont.

Vi är många som mist våra vänner. På de evigt gröna ängarna springer de kanske tillsammans nu och har det bra i vinden. Utan att ha ont. Det är vad de förtjänar iallafall. Det gör ont att förlora den individ som man lagt så mycket kärlek och omsorg på, oavsett om det gav resultat i rosetter eller inte. Och jag tror de flesta känner att man är lite ensam i sin sorg. Jag gör det. Fast jag har en hel familj som sörjer Pluto. Hade de varit våra barn får man en annan förståelse, men de är ju "bara" hundar. Men för mej och många andra är de inte "bara" hundar. Sorgen går inte över på ett par veckor. Man lever med den. Länge. Den kommer i attacker, den är som en ryggsäck man bär men som inte syns. Samtidigt har det varit fantastiskt att bli älskad av dessa individer. De har gett allt de kunnat, på både bra och dåliga sätt. De satsade allt. Just därför är de lite mer speciella. Lite mer älskade, lite mer.... av allt.