Sjuk

Nu för tiden mår jag så bra att jag faktiskt glömmer bort att jag inte är frisk. I dag tog kroppen stopp. NU vill den inte mer. Händerna har slutat fungera, huvudet är alldeles dimmigt, andningen ansträngd och synen suddig. Värmen i all ära, men jag tar slut mycket fortare i den än när det är svalare. Förmiddagspromenaden i våra jobbiga backar var nog en av de tuffaste sen jag var gravid tror jag. Ändå går jag samma väg flera gånger i veckan. Efter lite vila började jag dra i ogräset på vår blivande gräsmatta. Efter tre IKEA kassar med tistlar och skit så lade fingrarna av. Andningen med. Ändå syns det knappt att jag gjort någonting! Så nu sitter jag och flämtar efter luft med sprängande huvudvärk, sjukdoms trött, illamående med Lilla N sovandes i famnen medan jag skriver. Det suger när kroppen inte är ens egen. Dessutom vet jag att det i längden kan vara riktigt skadligt att hamna i detta tillstånd för ofta.

Det är inte lätt när viljan är stor och kroppen sjuk. Jag tror inte heller omgivningen förstår vilken kamp det är för mej varje vecka. Det är en tunn, tunn lina jag balanserar på för att inte bli galen av sysslolöshet, och att göra för mycket. Gränserna är heller inte givna, och varningstecknen från kroppen kommer så nära inpå kraschen att det är svårt att stoppa i tid. Men idag gav jag upp. Satte mej i skuggan och andades. Nu ska jag inte gör så mycket mer på ett par timmar. Lägga mej och vila är en bra syssla det med. Men tråkig. Jag hoppas hösten kommer att bli lagom jobbig. Att jag kan fullfölja mina mål för de närmaste fem månaderna. Jag hoppas inte kroppen kommer strejka. Bli sjukare, sämre, orkeslösare. Utan kroppen, templet, så kan inte sinnena, det egna jaget leva ut till full blom. Då kan inte jag vara jag. Och jag saknar mej. Jag saknar att vara jag.

Nä nu måste jag ta medicin, nu kräks jag snart.