Translate

torsdag 30 december 2010

Äventyr på isen

 
Alicia har äntligen lärt
sej åka skridskor som en prinsessa.
Lilla N ramlade och var nöjd med att
sitta och titta på isen oxå.
Idag gjorde vi vinterns första, riktiga aktivitet. Vi drog på oss skridskorna och drog ett par rovor. Mitt minne är ju bortspolat och till min fasa så hade jag glömt hjälmarna hemma. Jag chansade och lät dem åka ändå. Med på äventyret var Frida och hennes tjejer Emma och Alicia samt Nikki, mina barns syssling från Halmstad. Lilla N stod på ett par skridskor för första gången. Det tackar vi familjen Altun för som sponsrat oss med skridskor. Hon var överlycklig! Stora N var ganska säker på isen, och det var kul att se att han inte tappat alltför mycket det senaste året. Emma var isens drottningen och sopade banan med oss allihopa. Mot slutet snörade även jag på mej grillorna. En olycka hände med sonen min och han har nu en krigsskada på kinden som bevis för dagens bravader.
Jag testar grillorna. Ett tappert men stappligt försök. Emma åker brevid

Jag stapplar runt medan Emma visar
hur man egentligen ska göra.








Nikki undkom med blotta förskärckelsen
Fika och lekstund. Pluto dödar apporten.
Han skötte sej suveränt.
 Jag stapplade runt och försökte se någerlunda graciös ut medan Nikki skrattade och fotade. Själv vågade hon inte dra på sej några medar. Men hon är gravid så hon är ursäktad. För den här gången! Till vår förvåning kunde vi vara flera timmar ute på isen. Lite varm choklad och några kex och smörgåsar höll andarna vid liv lite längre. Hundarna fick vara med. Pluto hade sin första tur till offentlig is och skötte sej exemplariskt. Bobbo firade födelsedagen med att apportera så mycket han orkade. Det var riktigt skönt att komma ut i den friska luften. Efter att åter leka nattuggla och sitta i timmar framför datorn för att försöka rädda en hel termins spanska uppgifter på mindre än en vecka har jag gått in i nåt stadie då jag åter existerar och inte riktigt är närvarande. Vinterdagen fick mej att vara här igen. Under några timmar. Nu har jag lust att gå ner och skotta isen på snön så att vi kan åka här hemma också. För det var riktigt skoj!


Mittimellan N fick lära om sej att åka. Men blev
skapligt bra mot slutet.

Bobbo 8år

I dag fyllde han år. Min älskade vovve. Min son. Min själs älskade. Det kommer in en del själar i ens liv som berör som få kan. De får man vörda och skydda. Jag har haft turen att få flera som riktigt krupit in i mitt hjärta. Först var det Axton, min svarta skugga till vän. Min svarta ängel som gjorda allt fel så det blev så rätt. Och nu har jag min Bobbo. Han är svårslagen. Alldeles speciell. Det är med lite ångest jag inser att han nu går in på sitt nionde levnadsår. Inser att åren vi har tillsammans börjar ta slut. Kanske bara ett par säsonger kvar att tävla tillsammans. Jag har märkt skillnad den senaste månaden. Om det beror på Pluto eller ålder kan jag inte avgöra. Men Bobbo leker inte lika mycket längre. Han springer inte lika fort. Han klara av ett par dagar i stiltje på ett sätt han inte gjort förut.  Däremot har han samma klipp. Samma sammarbetsvilja och det märks inte att han numera klassas in som en "gammal" hund. Tollaren har en enorm livsglöd och energi högt upp i åldrarna. Det är en av anledningarna till att jag valde rasen. Så jag förväntar mej några bra år till. Men livslängden förväntas vara runt 10 år. Det är väldigt nära....








Se hur höga vallarna är här hemma!
Vintern är underbar!
För att fira hans dag fick han följa med och åka skridskor med Frida, våra barn och Nikki. Det var lagom kallt och barnen sysselsatte båda hundarna genom att kasta boll och busa på isen. Sedan tog jag mina grabbar på promenad med Lilla N i pulkan och de två stora i tryggt förvar hos grannen. Nikki tog sin runda mage in i sängen och somnade på stört. Det är inte lätt att vara gravid med bara två månader kvar. Vi fick en underbar stund jag och min älskade Bobbo i vinterlandskapet. Det var så tyst. Bara vi. Och så grannen som kom körande med bilen från jobbet, med rottisen Benson springandes efter. Såg lite roligt ut. Han såg dessutom lite skamsen ut. Men snabbt som ögat fick han in sin hund i bilen innan han sprang fram till mina två lösa hundar som satt på kommando. I bland är det uppfriskande att bo på landet.


Att öppna paket är det bästa
som finns tycker Bobbo!



Hemma bjöds det på smaskigheter, tomtebloss, paket och sång. Nikki fortsatte sova igenom firandet men Patte hade hunnit komma hem och deltog i firandet av Bobbo. Presenterna, en aktivitetskon och en pipbil var två stora höjdare. När Bobbo tillslut valde bilden så snodde Pluto konen och försökte i en timmes tid att få ut kexen som var gömda inuti. Nu ligger båda hundarna helt utslagna. Det blev många timmars aktivering och kylan tar också på orken. Nu är det bara kvällsmaten kvar sedan lägger vi den här födelsedagen till handlingarna. Vi glömmer bort hans ålder. Blundar för tidens tand och njuter av att ha honom här hos oss i familjen. Så länge han inte visar något annat så är han i sin bästa ålder. Snyggast är han också!

onsdag 29 december 2010

Glömt



Hej här är jag. Inte som jag vill, men som jag är. Jag har inte koll, är rätt kass på många saker. Ber om ursäkt till alla som får en släng av min glömska just nu. Tyvärr har jag inte koll, för jag har glömt. Mamma tjatade alltid om att selen var bra mot glömska, kanske dags att införskaffa en burk? Upptäckte nyss att inga räkningar är betalda. Jag blundar för hur kort tid jag har kvar för min spanska uppgift, men jag har lämnat in del 1 av 3 nu i natt i allafall. Del 2 får väl delvis vara klar i morgon. Måndagen gick obemärkt förbi. Glömde till och med att ta ordentligt avsked från Marcelo i söndags. Han är ju bortrest till nyår. Men jag fattade inte riktigt att han skulle åka nu.... Blev erbjuden jobb idag, det gjorde mej glad men förvånad. Vem vill ha den här tokiga tanten, tänkte jag. Men det är alltid roligt att få beröm. Klockan har passerat tre på natten. Om ett par timmar ska jag gå upp och åka skridskor. Om jag inte glömmer bort att vakna vill säga.


söndag 26 december 2010

Annandagen

Jag hade tänkt att dega i soffan och glo på film ett par timmar. Jag tänkte träna hundarna. Ta en längre promenad och sedan tänkte jag plugga. Till kvällen hade jag tänkt njuta av bra program på TV;n och jag tänkte kramas med mina barn. Så blev det inte.



I stället fick jag raptus av alla oöppnade paket. Så det blev att plocka in allt som kommit från Marcelos familj. Och så tog jag itu med den klapp jag gett Marcelo ( och hela familjen) I TRE timmar (!) monterade jag multispelet. Jobbigast var fotbollsdelen. Men nu står den uppe i vårt överbelamrade vardagsrum. Men det fanns en baktanke med det också. Nu måste väl övervåningen komma igång snart? Marcelo och Patte han komma hem innan jag var klar och de monbterader och riggade upp vårt nya Wii spel. Och resten av dagen har gått åt att spela hockey, fotboll och Wii Sports. Stora N är så svettig att han måste duscha. Jag har börjat få mjölksyrechock i armar och axlar. Jag gillar att vi rör på oss! Men i morgon MÅSTE  jag plugga. Den andre januari ska jag vara klar med hela min spanska kurs. Jag har inte gjort en enda liten uppgift.....

lördag 25 december 2010

Julafton hemma

Vår julafton firas i två omgångar. Först den svenska delen här hemma och sedan den chilenska delen hemma hos tia Celia. Eftersom dagen innehåller väldigt lite av hundvänliga aktiviteter så är träning av hundarna på förmiddagen ett omtyckt inslag. Hundarna i familjen är lika viktiga som barnen. Men istället för en lång utläggning  visar jag vår julaftonsdag i bilder istället.
Min vackra, vackra Bobbo. Underbarast i världen!

Valpen. Hel tokig och en glädjespridare i familjen


Traditionell promenad och sök träning genomförs
varje julaftons morgon. I år blev det mest föremåls sök.
Hundarna fick pulsa i djup snö och samsas bra att jobba samtidigt.
Det var riktigt jobbigt att försöka ta sej upp i backen
i den djupa snön. Men roligt hade de!





Tomten hade paket till alla.



   
Toy story dominerade julklappsinnehållet.

En jultanke i efterhand.

Julafton är över. Ett slagsmål över ett ben mellan Bobbo och Pluto har varit det enda som grumlat vår dag. God mat och de bästa presenterna på länge. Vi fick ett Wii spel och jag fick fitness med bräda. Jag har en lydig pojkvän. Tjejerna är vakna fortfarande, Marcelo börjar jobba om fyra timmar. Han är jätte jätte trött. Jag ska ge hundarna mat, ta av linserna, slå på TV;n och mysa med mina döttrar en stund. Jag tänker på min granne. hon har just firat sin första jul utan sin älskade Jan. Jag tänker på Nikki som firat sin sista jul som liten. Om ett par månader blir hon mamma trots att hon inte själv börjar gymnasiet. Underbart med en liten till men tufft för henne och förhållandet hon har med sin Oscar. Mina tankar går till kusin Totte som firar sin första jul som pappa. Efter år efter år av kämpande. Visserligen har han varit bonuspappa i flera år och han älskar Kim. Men det går inte att komma ifrån, det är nåt särskilt att vara den enda pappan. Mina rädslor går till farmor, som valt att fira sin jul ensam i stillhet i sitt lilla hus. Hon orkade inte åka någonstans. Hon börjar bli gammal. Det börjar synas. Men mest, har jag kommit på mej själv, att tänka på min kusin och hennes dotter. Det är drygt ett år sedan pedofilen dömdes, om några månader kommer han ut. Jag lider så oerhört mycket med familjen. Kanske går tankarna extra mycket till dem eftersom jag läser en bok om en flicka vars beteende likanar min kusindotters. Men jag funderar mycket runt min egen roll. Att jag inte vet vilken fot jag ska stå på. Ska jag göra mer? Tvinga mej på dem? Stå tillbaka låta tiden utvisa? Hade jag trott att hon inte hade föräldrar som stöttade henne hade det varit lättare att domdera på. Men hon har en mamma som kämpar sej grön och en pappa som finns där. De gör allt de kan. De vet bättre än jag vad som är bäst för henne. Men den smärtan familjen känner, inte bara hon eller inte bara min kusin utan de alla, den berör mej. Och idag, glädjen och familjens dag har jag tänkt extra mycket på dem. Mina tankar gör varken till eller ifrån. De hjälper ingen. Men kanske kan de så ett frö hos mej själv. Kanske det kan starta en handling som gör skillnad. Vad vet jag? En julafton är över. Många barn har dött idag. Många har fötts. Någon har olidligt ont just nu och tomten har flugit bort över taken. Miraklets dag är förbi. I morgon är det som vanligt igen. Om några dagar rustar vi för fest. Nyåret ska firas in. Nya tag. Nya löften. God natt världen. Visst måste vi kunna göra skillnad?

torsdag 23 december 2010

God jul alla jag känner. God jul alla er som läser och som jag inte känner. I morgon får vi se om jag hinner sätta mej vid datorn. Det känns inte prioriterat. I morgon är min familj i fokus hela dagen. Jag hoppas vi alla får en bra dag. Utan några bränder. Inga slagsmål, utan hjärtattacker, svikna löften eller förskräckliga nyheter. Jag hoppas att ni alla får en bra dag på vilket sätt ni än firar. Johanna nere i värmen, Frida hemma i lägenheten, Petra på jobbet, Kristin din första jul utan barnen. Strunta i alla tabun, ät så mycket ni orkar, gå en extra promenad, och slappa så mycket ni kan. Eller gör precis vad ni vill. Låt världen för en dag stanna upp och bara vara varm och trygg och avslappnande. 


En stor kram alla läsare, jag uppskattar varenda en av er!

Julstök



Smällkarameller, öppnas när min guddotter kommer
på julaftons fm. Inuti gömmer sej godis, precis som det ska
Bara en mormor eller farfar kan uppskatta
en sån här present. Men barnen hade kul och jobbade hårt
Natten har lagt sej. Alla paket som kan slås in är inslagna. Dagen har ägnats åt att inhandla det sista. Sju affärer på fyra olika ställen på mindre än 3½ timme med tre barn. Utan att direkt stressa. Vad sägs om det? Det blev lite akut på slutet när Lilla N var så trött och ledsen att hon inte orkade hålla sej själv uppe. Då ville jag skynda på. Lite sena blev vi dock hem. Grannarna väntade på att vi skulle komma så att de kunde pyssla med oss. Men väl hemma lagade jag ärtsoppa och pannkakor och gjorde egen varm sylt. Den är så gudomligt god! Efter det målade vi keramik i form av hjärtan, koppar och en skål. Vi gjorde egna tvålar och Stora A var så koncentrerad att det var en fröjd att se honom. Min egen mittimellan dotter kunde inte somna för att hon var så glad över att ha målat kopparna. I morgon, eller tekniskt blir det ju idag eftersom klockan är över ett på natten, ska vi bränna dem och paketera dem. Tvålarna har lagts ner i fina presentaskar och det luktar starkt av vanilj i hela huset. Eller är det om min händer? Jag tänker på alla människor som hånar julen. Som nu fnyser åt mina tilltag att göra egna julklappar och göra smällkarameller. Som om det vore för att jag måste överbevisa någonting. I år har jag inte skickat ett enda julkort. Jag har inte lagat eget julgodis. Jag orkade inte besöka tomten i skogen. Och jag har heller inte varit ute och huggit min egen gran. Saker som jag annars alltid gör. Men i år kände jag inte för det. Jag kände för att göra andra saker. Och då gjorde jag det. Jag har så svårt att förstå de här personerna som kastar fula gliringar. Hävdar att andra (jag) är offer för julhets. Nu är det ju ingen som sagt det rakt till mej. Det är mer hur man läser och hör på bloggar och TV program där människor som jag hånas över att vi älskar julen. Det är synd och skam tycker jag. Julen blir vad man gör den till. Vill man inte vara med, hoppa av då. Det är väl inte så svårt. Jag vågar vägra halloween!


Paket till barnen, Jag är lika upphetsad som de.
För mej är julen en tid då man firar med familjen. Familjen som man bryr sej om. Visserligen har jag teoretiskt en väldigt stor familj; 5 fastrar/mostrar/farbröder en tolv kusiner eller så och kusinbarnen är väl uppe i ett 15;tal och även några av dessa har börjat yngla av sej. Men min kärnfamilj är ganska liten. Och det är den jag firar med. Nu har vi fått struktur på våra jular. Och det känns bra. Jag får träffa min familj. Jag får träffa min chilenska familj. Jag får vara med den familj jag själv skapat. Vi äter gott, umgås i flera timmar och äter igen. Jag får ge dem gåvor som jag vill ge och jag får gåvor som jag faktiskt önskar mej. Jag kan inte se vad det skulle vara som är så hemskt med det? Handla mat måste jag ju göra ändå. Om jag målar ett kort eller gör en tvål, vad spelar det för roll. Jo, lite mer pengar går åt till att köpa presenter. Men jag skulle kunna säga ifrån till  4 familjer att nej jag har inte råd. Men jag uppskattar dem och vill ge dem saker. Alltså köper jag vad plånboken har råd med. Laga mat gör jag varje dag, så vad är skillnaden på julafton? Att det är några munnar till att mätta, men det hindrar mej inte i vardagen att bjuda hem folk. Att jag fram emot kvällen får pysa ner i soffan, släppa taget om allt. Bli serverad, får avlastning av ett tjog famnar som leker och torkar rumporna på barnen. Jag älskar julen. Jag tycker det är den viktigaste högtiden. Alla delar inte den åsikten. Och jag respekterar det. Jag bara önskar att alla kunde se det fina som jag ser. För då tror jag fler skulle vara gladare och lyckligare.

tisdag 21 december 2010

Vår granne har dött.

Fast man egentligen visste kom det som en chock. Idag mötte jag min granne, hon hade tårar i ögonen. Hennes man sen 22år tillbaka dog i går. Stilla somnade han in på sin soffa, bland sina kuddar med Eurosport i bakgrunden. Jan finns inte bland oss mer.


Jan, som vi kände var en varm och humoristisk man. Han ville inte vara till besvär och retade sej inte på småsaker. Han hade ett jättestort hjärta och hade alltid med sej godis och presenter till våra barn. På somrarna hörde man hur han satt på verandan, bland sina böcker bolmandes på en cigarett och tittade på allt från speedway till hästhoppning. På sin klingande norska hade han alltid ett par vänliga ord på vägen, men mest höll han sej för sej själv.


Efter tre års tröstlös kamp mot lungcancern var det hans sista sommar i år. Levern blev angripen och trots att han levt mer än ett år längre än vad läkarna förutspått ville han inte ge upp. Han ville leva mer.


Nu går våra tankar till hans barn i Norge. Till hans fru mittöver oss och alla de som kände Jan. Livet är ibland grymt, döden är grymmare. Men ibland en befriare.

Små saker som gör en glad

Ibland kan jag börja skratta högt. Eller le stort. Så där utan uppenbar anledning för andra. Men det är för att jag kommer på så där små saker som jag kan vara lycklig över. Nu under ett par veckors tid har jag vaknat med den känslan flera gånger. För Pluto kan hålla sej. I höstas var jag tvungen att kliva upp klockan sex på morgonen för att släppa ut honom om jag inte ville att han skulle tömma blåsan på golvet. När jag var mitt uppe i det kändes det som om det aldrig skulle ta slut. Så jag började operation inlärning. Om det är den som gett resultat eller om det bara är det faktum att han är större och har mer kontroll idag låter jag vara osagt. Idag gick jag ut med honom 9.20. Och sista kissen fick han vid tio i går kväll. Natten har varit jobbig. Jag har sporadisk sovit ett par minuter här och där mellan elva och fyra i morse. Vid halv sex somnade jag helt och klarade inte av att slita upp mina blå förens klockan var tio över nio. Medan jag kämpade med att orka gå upp så tänkte jag på min valp. Undra hur kissnödig han är? Så här länge har han aldrig hållt sej förut. Har han kissat inne? Tillslut kom jag upp, slet på mej ett par byxor och öppnade dörren för hundarna. Bobbo fick ju rycket härom kvällen och gick ut på vägen och skällde ut en grannhund. Efter det får de inte vara ute själva. Så där stod jag i snön och huttrade och såg hundarna springa runt innan han damp ner rumpan och kissade. Visserligen länge, men han kunde hålla sej! Det är sånna saker som gör mej så glad. Utveckling.


För ett år sen var det ett rent helvete att åka och handla med mina tre juveler. Jag morrade och bävade hela tiden för att släpa in dem i affärer. Men jag gjorde det. Varje gång. För jag handlar alltid utan Marcelo. Det är jag och mina tre barn. För nån månad sedan slog det mej att numera är det supersmidigt att ha med sej dem! När hände det? Sakta har det smugit sej på. Jag kan inte ens komma ihåg när det var jobbigt längre. Ett halvår sedan? Tre månader? Jag vet inte. Jag är glad över att de små sakerna i vardagen funkar och att livet blir lite smidigare.

måndag 20 december 2010

Min nya arbetsplats

Idag har jag varit och sett på min nya arbetsplats och fått mitt nya schema. En smula nervöst var det. Åsa, hon som haft jobbet innan var den som mötte upp mej. I fredags fick hon reda på att hon fått sparken och att jag fått jobbet. Jippi, god jul eller nåt. Men jag älskar min arbetsplats. Alltså rummet där jag ska sitta. Placeringen jag har är inte den absolut bästa men inte långt ifrån. Skolan är gammal men ändå rätt latjo och mysigt planerad. Det enda jag inte gillar är lukten på våningsplanet som jag ska vara på. Klassrummet var helt ok. Ett typiskt klassrum och lukten var bra. Jag tror jag kommer ha ett tufft jobb framför mej. Men jag tror också det kommer vara helt underbart. Alla säger att det är ett bra arbetslag och bra kollegor. Dessutom kanske en SO lärare går i pension till sommaren och den tjänsten tracktar jag efter! Utöver det fick jag jobbet på gymnasieskolan jag sökte. Men jag tror inte att det praktiskt går att få ihop. Mitt mål blir att göra ett suveränt jobb med eleverna denna termin så att jag får fortsätta sedan.


Om sanningen ska fram så är det först nu som jag känner att jag faktiskt har ett jobb igen. För första gången sen 2003. Det är ett tag sedan.

Resultat v 14

Det börjar bli en fars det här, bortförklaringarnas afton liksom. Men, men. Vi kan väl konstatera att lussebak och pepparkaksbak inte är negativa för midjemåttet, dvs att midjan blir mindre. Istället har omfånget utökats en aning. Kanske beror det på att jag så sällan äter och när jag väl gör det så ökar jag ordentligt i vikt. Jag förväntar mej liknande resultat under kommande veckan, och kanske veckan efter också. En del efterrätter blir det runt jul och nyår. Vissa år är jag duktig och låter bli. Men i år känner jag för att få smaka även det. För Marcelos mamma gör fantastisk efterrätt som jag inte ens vet vad det är. Det har glasslikande konsistens men är inte det. Och tillsammans med massor av frukt och en klick glass blir det en delikatess. Det ÄR så mumsigt. Men det är ett par dagar kvar till jul. Så jag får vänta på det. Här hemma äter vi sällan efterrätt men jul är jul. Min pappa gillar det inte och vi brukar vara rätt så mätta och belåtna efter maten. När hungern väl börjar sätta in för andra gången så är det dags att åka och fira jul på den chilenska sidan och då gäller det att spara plats i magen. Men det var inte det vi skulle prata om här utan förra veckans träning och bantning. Jag har knappt tränat någonting. Och de promenader jag varit ute på har slutet med att jag tjattrat med grannarna en timme och gått en timme i sakta mak. Och de räknar jag ju inte. Så vi kallar den här veckan för en sämre vecka, men utmaningen var spännande och lyckad, så nåt var ju ändå bra.


Resultat v 13:


CM; + 1cm URK!


Promenad: 30 min


Träning: 0


Styrketräning: 30 min


Utmaning; Klarad. Att lyssna på kroppens signaler. Ett exempel på vad jag menar är när jag min vana trogen hivade upp ett gott äpple ur fruktlådan. Men det ville inte kroppen ha. Det var bara att lägga tillbaka och ta ett päron istället. Jag har även ätit fisk tre gånger denna vecka. Rött kött fick kroppen att fräsa och kyckling blev jag illamående bar på tanken. Fisk kändes bra och det blev lätta fiskrätter. Motionen fick också ett stoppskylt. På kvällarna var det inte kall luft som kroppen längtade efter, utan istället blev det vila och mys med barnen. Och istället för att dra ett träningspass så blev det lek i snön med hundarna.


Nu ser jag med spänning fram emot den nya utmaningen som tvingar min kropp att vifta på fläsket och få öronen att lystra.


SUMMA;- 6 cm på massor av veckor........

Julgran och pepparkakor.


 
När storasyskonen fick åka och titta på sina kusiner när de tävlade simning på klubben så stod Lilla N och jag och bakade glutenfria pepparkakor. För er som inte lider av denna åkomma kan jag meddela att de torra, tråkiga pepparkakor som går att köpa färdiga inte ens med vilja och gott humör kan benämnas smaka som pepparkaka. De man bakar själv är gudomliga. I vanliga fall så brukar detta bak ske innan Lucia, men jag har inte fått tag på deg, och bakas samtidigt som lussekatterna tillsammans med tre underbara barn. Saffransbullarna ligger redan i frysen och det var bara jag och Lilla N hemma så det gick oroväckande smidigt. Tjopp tjopp så var de inne i ugnen, bruna och fina. Och himmelskt goda! 


De två stora barnen kom hem, trötta och griniga. Stora N var jättebesviken för att han varit tvungen att sitta still en hel eftermiddag och kunde bara tröstas med att få sätta upp granen. I år har jag satsat på en plastgran. Marcelo sjunger Hallelulja och Äntligen, lik Gert Fylking. Vi var igår och köpte en plastgran på Rusta. De såg inte jättespännande ut så jag valde en liten och tänkte att till nästa år ska jag försöka hitta en som är bättre. Men när den väl kom upp här hemma så var den faktiskt riktigt fin. Jag satte upp ljusen men sen fick barnen klä granen som de ville. Och vad kul de tyckte att det var! Bästa kommentaren kom från Stora N: Mamma grannen barrar. Är det inte en plastgran? Skulle inte vi slippa barr i år? Jo det ska vi. Att den här släpper ifrån sej några gröna tussar när vi sliter i den gör ingenting jämfört med alla dessa barr som en riktig gran lämnar efter sej. Dessutom sticks den inte. Kräver inget vatten, tar inte lika stor plats och framför allt, argument nummer 1; Jag är ingen granmördare detta år. Jag klarar inte av skuldkänslorna när jag i Januari kastar ut en stackars döende gran bara för att jag ville ha lite fint några veckor. Av samma anledning undanbedes blommor i detta hus. Nu är granen uppe, prydd med silver, blå och svarta kulor, barnens dagispyssel, glitter, ljus och kärlek. I veckan ska vi göra smällkarameller som ska hängas upp. Och på julafton kommer min guddotter och ska få öppna en sån. Oh vad jag längtar! Nu är verkligen julen snart här!

Garderoben från helvetet

Sista advent och julgransuppsättning. Det kräver ett städat hem tycker jag. För att uppnå det var jag tvungen att ta itu med garderoben från helvetet. Nämligen Marcelos. Turerna runt denna garderob har varit många och sista två veckorna har den inte varit funktionsduglig överhuvudtaget. Och tror du kära läsare att du förstår vad jag menar så tror du fel. DET ÄR VÄRRE! Marcelo har glatt ignorerat denna hög av kläder som legat i hela vårt sovrum. Detta berg som gjort att vi knappt kommit in i rummet. Vi har ett internt ställningstagande här i huset och ur den synvinkeln så är det mitt jobb att fixa detta. Men det är hans kläder, kan jag tycka. Men igår gick vi rond efter rond efter rond! Garderoben var smart. Han lät mej vinna slagen men inte kriget. Varje gång jag trodde att ; Ja nu är det fixat! Så fick jag en känga i nacken. I över två timmar bråkade vi. Men jag tror att vi nu slutit vapenvila. Sista ordet är inte sagt. Marcelo har blivit av med en sopsäck kläder, och en sopsäck kläder ska magasineras. Han kan inte klaga, för han har haft chansen i två år att rensa bland sina atteraljer. För som jag har tjatat. Det positiva i kråksången är att nästan alla hans vidriga reklam t-shirts har åkt i väg i soporna! JIPPIIII! Det negativa är att vi numera delar garderob han och jag. Gick inte att lösa på annat sätt hur jag än skruvade, bankade och bad. Men sovrummet är återinrövat. Kläderna är där de ska och Marcelos kommentar var; Vad fint det blev. Jag blev ursinnig. Vadå fint? Fint? Herregud det är ett underverk! Så han fick gå tillbaka in, beundra det fantastiska och komma ut med en mycket mer lyrisk min och överösa mej med beröm innan jag var nöjd. 


Nu delar vi garderob.
Den vidrig är den till höger
Då var jag i tagen att ta hand om soprummet, även kallad tvättstugan. Även den går numera att kliva in i. Någon dammsugning, damning med mera blev det inte. Det hanns inte med innan granen kom upp. Men det känns som om det är den lätta biten. Det fixar vi i veckan. Förlåt. Det fixar jag i veckan...

Mager hund

Pluto sedd uppifrån. Mager som en sticka.
Som bekant så vräkte ju Pluto i sej en hel del fågelfrön häromdagen. Avföringen har sedan dess varit rätt så kornaktig skulle man ju kunna säga. Hela frön har vällt ur rumpan på honom. För att inte orsaka mer skada fick han vara utan mat första dygnet och sedan har han fått ätit ris för att sedan få uppblött foder. I går framåt kvällskvisten kom så den första riktiga avföringen och jag blåste faran över. Men när han väl bajsat sista gången så såg jag hur mager han blivit. Halva han har ju försvunnit! Jag hade ändå fått upp hullet så mycket att revbenen kunde skönjas men han såg inte mager ut. Nu är han ett skelett! Kvällsmaten blev nästan dubbelranson.Så nu är det gödning som gäller ett par dagar. Bobbo däremot han måste banta. Varför det blivit så är att hundarna går på samma högenergifoder. Och då får ändå Pluto dubbelt så mycket som Bobbo....
Bobbo sedd uppifrån, rund som en tunna.

söndag 19 december 2010

Sista advent.

I dag är det städning på schemat. Ok alla som erbjudit hjälp genom åren. Alla små hustomtar. Det är idag ni ska ställa in er i huset hos familjen Andersson/Mägi/Diaz/Gonzalez för tjänstgöring. Jag skulle vilja ligga på soffan och äta praliner. Så ta med det på vägen.

lördag 18 december 2010

Sovit i soffan

Nu har jag sovit i soffan i natt igen. Det är nog femte natten i rad i nu. Första natten var det för att jag skulle komma upp när klockan ringde på måndagsmorgonen. Sen har jag haft dåliga barn, bajsande vovve och ville inte störa Marcelo som går upp vid fyra för att åka till jobbet. En natt somnade jag utan märka det själv när jag satt och åt kvällsmat och ja så har det hållt på hela veckan. Jag sover inte alls lika bra i soffan med TV;n på. Men det är skönt att vår soffa är stor eftersom jag varje morgon vaknar med alla tre barnen runt och på mej. Nu ska jag dusch och göra mej redo för dagens julshopping!

fredag 17 december 2010

En fredag innan jul

Vilken dag! Halva natten har bestått av att rusa ut med Pluto som bajsat frön varje halvtimme., Lilla N som haft ont i magen och skrikigt som en stucken gris. Körde fast bilen så jag missade sjukhustiden. Nästan helt tomt med bensin, tanka och sladda in på förskolan här hemma i byn efter att ha lämnat tjejerna. Där fick stora N träffa några av sina blivande klasskompisar o hamnade genast i en brottningskamp med en kille, Oliver som han vann över och med Natahalie som han fick stryk av. Med en röd bula i pannan gick han leende därifrån efter att fått kakor och saft. Då var det dags för en vallning inne på blivande skolan. Han fick träffa en av sina blivande fröknar och blev jätte stolt när han själv kunde läsa vad det stod på tavlan inne i klassrummet. Vi kan väl säga så här. Klassrummen ser inte ut som förr! Här var det soffor, transformersgubbar, lego, dockhus och stora samlingsmattor blandat med läroböcker, pennor och annat skolmaterial. Personalen var verkligen super trevliga och jag tror det blir en perfekt miljö för min brottningstokiga, bokstavsälskande matematiker. Sen har dagen fortsatt i samma hårda tempo med promenad med hundarna, tömning av alla saker på barnens förskola när jag hämtade mellandottern. Vidare till bilfirman, förälskade mej i en blåmetallik sak. Kunde knappt slita mej. Älskade allt, utom priset. Jag avr där för att hämta delen som gått sönder i min bil som gör att bilen knappt är körbar. Handla, hämta Lilla N som pga magvärk var hos Juan innan jag somnade i bilen på vägen medan Lilla N tjatade; Är vi hemma nu? Är vi hemma nu. Jag körde vidare. För jo, jag stannade vid en busshållplats. Jag lyssnar på kroppen den här veckan. Nu är jag hemma och försöker vila en stund innan beställd mat ska tillagas, pasta och köttbullar. Jag är glad att kvällen snart är här och att jag i natt ska försöka sova. Om inte Plutos bajseri fortsätter. Många frön ska ut liksom........

torsdag 16 december 2010

Sista dagarnas Pluto

Jaha, så var det dags igen. Idag kände jag efter noga innan jag klev innanför dörren. Och det kändes inte som så. Att Pluto skulle ha orsakat en förödelse. I flera dagar har jag ju kommit hem och chockat sett att det mesta är orört. Förutom igår då. Då han lyckats fått ner fisken jag skulle ha till middag. Så golvet var täckt med söndersliten kartong och fiskspad. Men idag är det frågan om det inte är dags för en tur till veterinären igen. Jag kommer in och det första jag gör är att spontant skrika - NEEEEEEEEEEEEEJ NEJ NEJ; NEJ, nej! Jo så här såg det ut.


Mycket fågelfrön blir det!
Det värsta är inte förödelsen utan att försöka räkna ut hur mycket han har ätit. Jag samlade ihop resterna och konstaterade att av 2kg påsen är det kvar över 1½kg. Dessutom har fåglarna ätit en del. Det värsta är att två talgbollar också saknas.....


Men han har ingen kula på magen. Buken är spänd men han är pigg och busig och dricker mycket. Så jag avvaktar. Jag ska ju dessutom vara hemma med honom hela dagen och natten så vi får väl se om det blir diaréefest här lite senare. Eller om han blir överjäst och dåsig. Nettan frågade om jag fått en valp i huset. Jag befarar att han kommer vara såhär hela livet....

Marcelo lagar bil.

Rätt kul syn när jag satt och pluggade. Marcelo lagade ett av felen på min bil. Visst är han snygg. Och duktig. Och framförallt är han min!

Kommunfullmäktige

Jag på väg in i kommunhuset.
I går var det premiär för mitt politiska liv. Jag är med i två beredningar utöver min ersättarroll i kommunfullmäktige i vår lilla stad. I går hade Alxandre en konsert så då blev jag satt i beslutsposition för första gången. Två saker slog mej. Alla beslut är redan fattade innan vi röstade om dem. och det var väldigt många bönder och lärare som representerade i fullmäktige. Jag fick en ny idol igår. Marja från vänsterpartiet. Min kusin Sachiko skulle avguda henne. En liten, rödhårig, medmänsklig donna med extremt knivskarpa armbågar. Och som hon använde dem! Jag skulle vilja gå i hennes skola ett år så skulle jag vara en knivskarp politiker sen. För det gubbvälde som var därinne var helt otroligt. Förutom Sverigedemokraten Simon så var jag utan tvekan yngst i församlingen. Och jag är ändå i mitten av 30+. Så igår fattade jag beslut om vilka som ska sitta i kommunstyrelsen, där besluten egentligen tas. Och jag beslutade att införa en teknisk nämnd och att en miljö- och klimatgrupp skulle bildas. Jag blev nerröstad i några förslag där det gäller upphandling och jag fick stå utan räkmacka på slutet pga min allergi. Mötet varade i timmar. Och jag tror att min roll som ersättare kommer vara en bra skola för mej. Ni i området som vill veta mer kan gå in på min politikerblogg i på vår tidningshemsida. Ni andra kan helt enkelt beundra mej och vara glada för min skull :0) För jag är glad. Jag väntar också på att politikerföraktet ska hagla över mej om ett tag och tills dess behöver jag en egobooost av beundran!
Rätt coolt att se sitt namn så där.
Och ja, jag är Miljöpartist.

onsdag 15 december 2010

Surbulle

Jag är riktigt grinig! Vad är det med mej? Jag är pigg och glad så länge jag inte är trött. Men så fort tröttheten kommer krypande blir jag en surkatta. Nu kan det ju bero på att jag är hungrig också. Det är ju inte helt omöjligt. Kanske ska göra nåt åt saken? I dag ska jag sitta och besluta i kommunfullmäktige för första gången, så då gäller det att vara lite trevligare...

tisdag 14 december 2010

www.argalappen.se

Jag bara älskar vissa lappar. Måste få dela med mej! Hmm undra hur det går med barnuppfostran i det huset? Vill ni läsa fler gå in på arga lappen








13 december 2010

Det ska börjas i tid

Lilla Mirjam, 6 år, var arg på sin mamma som gjort något dumt.
Cred: Miriams pappa
Hittad: Av Mirjams pappa
Inlagd av Arga Lappen kl 10:08
Publicerat under 
Lappen har 3 kommentarer

Dela på Facebook
Det ska börjas i tid
Rösta plus Rösta minus Argpoäng: 81 (91 röster)
Åhh, jag är så glad. Eller nervös. Eller rädd, eller... shit vad känslor det är som rasar i mej just nu. Jag törs inget säga, för jag är rädd att det ska försvinna. Det är som om jag står på toppen av en klippskreva och balanserar på ett ben medan jag ser mej själv ligga död på botten. Tiden rullar iväg och jag vet inte var alla timmar tar vägen! Just nu är jag försiktigt glad i allafall. Nu väntar jag på ett telefonsamtal. Jag väntar på min sambo som ska byta tändstift och jag väntar på att Kristin ska bestämma sej om hon ska komma hit idag. Livet är härligt. Pirrigt. Nervöst och VÄLDIGT skrämmande!

måndag 13 december 2010

Okey jag är uttråkad. Har läst redan läst de bloggar som jag följer. Har slutat följa andras så jag kan ju gå in och slå en koll på dem. Men jag har sån lust att hitta nåt att läsa som häpnar mej. Barnen tittar på Bolibompa/sover. Jag lagar mat. Nettan svarar som vanligt inte. Jenny är inte hemma. Marcelo är och hjälper en kompis med bilen. Det är mörkt ute. JAG ÄR HUNGRIG och därmed sur. Facebook är redan läst, en lussekatt äten i morse, och inga pepparkakor har jag. Jag har med andra ord en tråkig lucia eftermiddag. Eller mest beror det nog på att jag är hungrig. Då blir jag tråkig. Och tvär. Och grinig. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Och sugen på choklad är jag! Eller massor av godis. Gärna flera kilo! Ostbågar! Vad gott. Eller choklad. Glass!!! Glass kan man ju också äta! Ohh vad jag skulle vilja ha glass! Fast mat är nog godast när man är hungrig. Ehhh, vem försöker jag ljuga för?Choklad är alltid godast. Men däremot mår man bättre efter att ha ätit mat än om jag äter choklad. Åhhh en chokladtomte.


Nej nu måste maten vara klar!

v 13

Så var det dags att stå på måttstocken igen. Jag är för trött för längre utlägg så jag konstaterar att kroppen just nu inte vill så mycket. Ingenting händer. Fast jag vet att det kräver mer träning för att nå några bättre resultat, så det är ju inte helt oväntat.


Resultat V 13:


cm: 0cm


Träning; 30 min


Styrka: 30 min


Promenad: 5timmar 50 min


Summa: - 7cm, ja på hur många veckor är det nu 5?


Utmaning; KLARAT: Veckans utmaning var att gå på i 5timmar, och ska jag räkna alla gå promenader och inte bara de som har gått lite fortare så ligger jag på runt 8 timmar tror jag. Svårt att exakt veta eftersom jag inte alltid kollar tiden på dem. Men jag har lyckats och det är huvudsaken.


Min utmaning ligger på ett annant plan men sen när det är dags för mej igen, oj, oj, oj vad tufft fysiskt det kommer bli, hoppas jag!

söndag 12 december 2010

Förberedelse kväll

Presenter till fröknarna o en bebis

Luciakläderna redo för morgondagen
I morgon är det LUCIA. En stor höjdpunkt för ungarna. Så nu i kväll har vi panikgjort allt det vi inte hunnit förut. Baka lussebullar, slå in alla paket till förskolepersonalen, sätta ihop luciakronan, plockat fram peppakrakskläderna och strukit stjärngosselinnet. Till min stora skräck färgade strykjärnet ena ärmen i ett grå-rutigt mönster. Skit samma tänkte jag och fortsatte. Då tittade Stora N på mej och sa - Mamma det är nog bäst att tvätta om den där. Jaha uppläxad av sin son. Så nu tummlar linnet runt i tvättmaskinen och jag får börja om att stryka när det är klart. Klockan halv sex ringer klockan i morgonbitti. Jag får nog sova på saoffan om jag ska ha en sportslig att vakna i morgon!

Rut-bus

Vilken helt otroligt, makalöst, fantastiskt, vacker dag det har varit idag! Vi var ju ute igår på firma fest så barnen var utportionerade till våra föräldrar så att vi fick sova ifred i natt. Och vakna i lugn och ro i morse. Och äta frukost på Lindahls alldeles ensamma och byta bil utan spring och handla klart julklappar till dagispersonalen utan att tappa bort ett barn. Men sen saknade vi våra pottsorkar och hämtade dem för att bli bjudna på mat av Marcelos chef på restaurang. Som det sen visade sej att ägaren bjöd oss på. Ja, vad ska man säga? Världen är en vacker plats!

En riktig höjdpunkt under dagen var att promenera med hundarna! Rut och Pluto busade järnet. Bilderna är mörka, men visst ser man hur galna de är!




Vår sjö i vinterskrud





Solen strålade, naturen var vacker, hundarna glada, jag utvilad och Marcelo helt lycklig i duschen hemma och väntade på mej. Rut och Pluto kommer in i perioder under promenaden då de är i en värld för sej själva. Bobbo ignorerar dem glatt men är med på ett hörn när Pluto kastar sej över honom. Tutan är ju inte så gammal och Pluto tycker om lite tuffare tag så de leker på samma sätt och har så himla härligt, roligt ihop. Inkallningen blir det lite si och så med, men vad gör det? Livsglädje är viktigare än lydnad!