Translate

måndag 12 december 2016

Strömavbrott och översvämningar

Micron slutar låta. Det blir helt svart. Eller datorn lyser fortfarande. Men annars är det helt, helt svart. Jag hör nåt gnällande från barnens rum, sedan ett oroligt- MAMMA! Marcelo svär. Jag tittar ut. Det är helt, helt svart. Här ute på landet är det så väldigt kolsvart mest hela tiden. Grannarnas hus är de enda ljuskällorna förutom de gnistrande stjärnorna. Fast nu.. ingenting. Det var becksvart. Men jag var så uppslukad av mitt arbete att jag knappt reflekterade över vad strömavbrottet betydde. Tills jag insåg att GAHHHHH alla rättningar jag höll på med behövde internet och den var lika död som strömmen-såklart! Ganska snabbt kom den tillbaka men efter några minuter försvann den igen. Så där höll det på ett tiotal gånger. Men jag kom på att jag hade en del saker nedladdade på datorn, så jag kunde lugnt fortsätta mitt rättningsarbete.


Så kom ljuset tillbaka. Mittimellan N skulle in i tvättstugan- fråga mej inte varför. Barnens tvätt är bannlyst därifrån. Vår tvättstuga är vårt skamrum. Där slänger vi in allt vi inte vad vi ska göra med. Detta har övriga familjen fått för sej att det ger dem fritt fram att KASTA in vad som helst därinne.... verkligen VAD_SOM_HELST!!! Det går nu knappt att stänga dörren in så man ser ju skiten hela tiden. Men mest slänger de kartonger och kläder. Överallt. I hela rummet. Så städar jag upp och de kastar. För några veckor sedan fick jag ett psykbryt när jag städat upp halva tvättstugan och jag åker till stallet, kommer tillbaka och det ligger nu nya kläder slängda över det nyss framtagna golvet. Alla barnkläder åkte ut och från och med då tvättar de själva sina kläder. Men idag skulle hon gå in. Tur var väl det för det var tre cm vatten på nästan hela golvet.

Köksbord och arbetsplats...
Köksbänk...
Så från att ha varit på väg till sängen fick nu barnen hjälpa oss att tömma hela tvättstuga och kasta allt som bara gick. Kopiösa mängder kläder- speciellt strumpor- dök upp under tältpinnar, sovsäckar, pyssellåder, verktygslådor, bordsskivor och annat bråte. Var vattnet kom ifrån visste vi inte, vi bara försökte få ut allt så att inte vattnet skulle sprida sej ut till köket och skapa vattenskador..igen. Typ två timmar senare var vi klara med att få undan allt, hitta felet, åtgärda det och komma ut till... kaoset i köket... och hallen och delar av vardagsrummet... Men ingen av oss orkade ta hand om eländet.
Hallen..suck. Tänk att alla dessa prylar
 var i lilla tvättstugan förut.
Så här sitter jag nu, mitt i natten och rättar och rättar bland kablar, lampskärmar, pyssellådor gamla diplom, olästa magasin, kvarglömt hundgodis, borrmaskiner och annat bråte. Inte en vanlig söndag kväll helt enkelt. Undra vem som ska ta hand om det här i morgon?


Ja, ja nu börjar det bli städat i
tvättstugan. Bara kläder och väskor på
 tork över diskhon kvar att ta hand om.

måndag 5 december 2016

Betygsättar tider


Nu är det betgsättar tider. Jag var så arg när jag rättade ett geografiprov i slutet av förra veckan. Jag rättar en sida i taget i proven och då blir det svårt att se helheten när man rättar närmare 50 prov. Det var speciellt två frågor som fick mej att flyga i taket. Men idag när jag gjorde en preliminär betygslista insåg jag att över tio elever i en klass har höjt sej sen förra årets geografi. En del så mycket som två till tre steg alltså från E till B. Då kanske man inte ska vara så missnöjd..... tänker jag. Men förutom det jobbar jag nästan dygnet runt. Och så kommer det vara den här veckan. Hjärnan fungerar knappt länge. Nästa vecka sätts betygen och jagandet efter kompletteringar upphör för det här året. När väl sen alla matriser är ifyllda för alla ca 300 betyg jag satt, då ska jag sova!!!

Ramla av...nästan


Mörkret är så ångestskapande. Snön har lyst med sin frånvaro och det gör att varje gång vi åker ut tills stallet är det mörkt, mörkt, mörkt. Känns som om jag vandrar i en värld av mörker där ljuset aldrig når in. Jag har försökt att motionera djuren. Men det är tröstlöst. En gång hoppade jag upp och red i en kvart innan jag var nöjd och hoppade av. Halt, kallt, halkigt, lerigt, geggigt. Vi har ingen ordentlig paddock, ingen ordentlig belysning så alltid detta tröstlösa mörker. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker det är superkul att träna häst denna årstid. Men så har det varit länge och jag ställer mentalt in mej på att vintern blir viloperioden. Ändå tycker jag synd om mina hästar nu. Tycker det förtjänar mer än att bli borstade, kramade och älskade. Men för två veckor sedan gav jag upp. Nu blir det viloperiod. Punkt slut. Det betyder såklart inte att de slutas rida helt. På helgerna åker vi ut i dagsljuset och rider och rider och rider. Nu kom snön i veckan och det jagar bort den värsta mörkerångesten men hästarna kommer få vila ändå. De går ju ute så de kan ju röra på sej om de vill.


Frida på Chanelle längst fram, sedan Mittimellan n på Yogi
och så Pepinos uppmärksamma öron såklart.
När vi rider på helgerna  blir det en hel del ut och klampa på okänd mark i skogen. Över stock och berg, över diken och under tallar. Vi travar en hel del och drar någon galopp då och då. Idag stack jag och Mittimellan N ut på våra hästar tillsammans med Chanelle och Frida. Vi red ömsom i vacker trollskog och ömsom i kalhygge eller igenvuxen ungskog. Vid ett tillfälle fick vi vända och då hände det nåt.


Pepino har nog taskigt lokalsinne och vill inte bli lämnad helt själv i okänd mark. Chanelle vände och tog en väg, jag tänkte gena.... men det tänkte inte Pepino. Som på en femöring snurrade han runt som värsta westernhästen som spinner runt. Jag var ju inte beredd och var på väg att trilla av. Men han är så skön, för när han väl kom runt och kände att jag tappade balansen stod han stel som en staty för att jag skulle lyckas få tag i manen och försöka hindra fallet.

Ansiktet frös till, på Pepino!
Och så hände också. Det hade räckt med ett steg åt sidan eller att han sänkt huvudet så hade jag trillat av honom för första gången. Men där stod han tills jag samlat mej. Sedan slappnade han av och sänkte halsen. Det var en upplevelse!


Som alltid blir han genomsvettig när vi är ute. Kanske har han fått mina svettkörtlar? Men i det kalla vädret så frös den kondenserade värmen i huvudet på honom.
Alltid krullig och svettig efter ridtur!
Något jag aldrig sett förut. Han var alltså frusen i ansiktet medans kroppen var plaskblöt och krullig utan frysta pälstoppar. Yogi är som alltid helt lugn. Vid ett tillfälle ökade han takten självmant när han kom på efterkälken. han varken hoppar över diken eller gör tvära kast. Mer pålitlig häst får man leta efter. Fem timmar blev det i stallet i dag. Det tar tid att ha roligt!