Mitt liv

Människor tycker att de har rätten att lägga sej i vad jag gör i mitt liv. Både på gott och ont. Egentligen borde jag inte bry mej, men jag gör det. Jag har blivit störningskänslig. I mitt stilla sinne undrar jag om jag skada andra genom mitt sätt att vara. Den enda som borde, och det gör han i viss mån, bekymra sej är min sambo, som är medansvarig till våra tre barn.

Jag får ofta höra kommentarer som:

Att barnen har för mycket aktiviteter.

Att jag borde ta det lugnare.

Att jag pluggar för mycket.

Att jag borde må sämre över min bakrund.

Att jag borde vara upprörd över att barnen inte har en biologisk mormor.

Att jag är för ensam.

Ni som känner mej, har jag någonsin levt ett lugnt liv? Ser jag ut att vara en som gillar att gå sysslolös? Nu vet jag inte om många av suckarna och de ojande minerna är för att de har en ärlig känsla av att bry sej om vad som är bra för mej, eller om det är för att de tror att jag är på väg mot undergång.

Jag kanske tar mej vatten över huvud ibland, men då fixar jag upp det. Jag tror inte att det är så många som tillbringar så mycket tid med sina barn som jag gör. Jag tror inte så många aktivt jobbar med nedvarvning, att lära sej lyssna på kroppens signaler, att sparka undan prestationskrav och ständigt försöker leva i nuet. Jag och mina barn må åka och träna en timma varje dag, men vi sitter också och målar tillsammans. Vi lyssnar på fåglar, bygger barrbåtar, andas i takt med vinden, kittlas, sjunger ramsor. Varje dag tar jag en stund ensam med varje barn och bara är med en. Lyssnar, pratar och umgås i stillhet. Varje dag får mina barn en egenstund med sin mamma då jag är odelat uppmärksam på henne eller honom. Varje dag finnar jag en stund med mej själv. Jag vet att jag är ensam mycket, men jag har en sambo som kysser min panna varje gång han kommer hem. Jag har en man som kämpar för sin familj, för mej och som försakar saker för att kunna jämka så att både han och jag ska vara lyckliga, inte bara tillsammans utan även var och en för sig. Jag har en sambo som får mitt hjärta att göra volter i bröstet, och mina handflator svettiga.

I vårt hem lagas det hemmagjorda köttbullar och det slevas hemmagjord curryså. Inte mycket halvfabrikat kommer på menyn. Jag har pluggat in sex år på universitet på snart fem faktiska år. Jag tar min examen snart, jag kämpar hårt och finner stolthet i mitt arbete. Politiskt engagerar jag mej. Jag håller kurser på bruxan, tränar min hund Jag lever inte på slentrian och även om jag inte far utomlands i parti och minut, eller uppfyller varje dröm jag har, så är det bara fem år sedan jag låg som ett kolli i soffan, sjuk, fet och nedräknad. Jag gör vad jag kan med mina resurser. Jag försöker vara en förebild för mina barn. Försöker leva efter devisen att allt är möjligt om lusten och viljan finns. Jag skrattar varje dag. Vissa dagar gråter jag också. Andra dagar är jag rosenrasande. Men jag lever, jag känner, jag agerar. Varför skulle det vara så dåligt? Varför måste jag skyddas från mej själv? Varför måste jag lära mej att tygla min inre lust och drivkraft bara för att andra tycker att jag gör för mycket? För ibland drar jag i nödbromsen. Jag stannar upp och luktar på gräset varje dag. Men framför allt försöker jag leva i mina barns tempo och önskemål. Men de har samma drivkraft som jag. Samma uthållighet som Marcelo.

Det är inte synd om mej. Jag gör inte för mycket. Jag har visserligen fortfarande mycket att lära. Jag är bara 33 år gammal. Jag måste bli mer närvarande i nuet. Måste hitta tekniker att kunna reducera det som ger mej inre stress. Men låt mej få gnälla ibland. Du gör det, alla mina vänner gör det, alla mina klasskamrater gör det. Jag är sann, ärlig och uppriktig mot mej själv, mot min familj och även mot de jag träffar. Inte alltid så uppskattat kanske. Men jag vill inte leva annorlunda. För det behöver jag inga huvudskakningar eller förmaningar. Jag har överlevt sen jag var nio år. Nu lever jag. Och jag trivs. Trots min nuvarande 30-års kris.