Translate

måndag 30 november 2009

Förändringen i mej.

Så har kampanjen rullat igång. Jag har inte någon koll på hur många som tänker vara med och deltaga. Jag hoppas att det är en hel del. Det kräver ju inte så mycket av oss. Och väljer man att inte göra någonting kan man heller inte klaga om man själv blir drabbad, tänker jag. Vi är ju alla en frukt av det samhälle vi lever i. Vi skapar den gemenskap som vi själva vill vara i. Det är enkelt att låta bli. Det är så enkelt att ha en åsikt men inte kämpa för den. Många knyter näven i fickan och tar ut frustrationen hemma eller på jobbet.

Personligen tror jag att det är känslan av att man inte kan påverka som förlamar oss vanliga medborgare. Det är så fel. Så fel. På trettio år har demokratin radikalt förändrats i det svenska samhället. Hur vi fattade beslut och Sveriges ståndpunkt och inriktning såg inte alls ut så här när jag föddes. Det är milsvidder ifrån. Kanske kan vi inte se förändringarna för vi lever mitt uppe i det. Men de som tar ett steg tillbaka och läser av, kan bli chockade över hur snabbt det har gått. Vem är det då som förändrar? Jo det är vi. Vi som lever, äter, bajsar, och vistas i vårt avlånga land. Inte bara politiker. Inte bara företagsledare. Det är ju det som är så häftigt. Förändringarna sker inte över en natt, men de sker. Och ett eller två år senare så har en ny lag trätt i kraft. En ny opinion har förändrat vårt synsätt. Vem kör utan bälte idag? Vem har inte bilbarns stolar till sina barn? Hur drastiskt har inte rökningen minskat? Hur många gånger har inte skolan förändrat innehåll och betygssystem under bara nittiotalet fram till nu? Samhället förändras och vi är alla skyldiga att vara med. Så länge vi vill vara en del av samhällsfunktionerna så är vi skyldiga att deltaga.

Vi ska inte jobba häcken av oss. Vi ska inte riskera våra familjer, vi ska inte försumma oss själva. Men att frivilligt sitta vid Bris och svara i telefonen eller skicka lite pengar till ett fadderbarn eller ett mejl till en kommunalpolitiker är inte att riskera allt. Det är att vara delaktig i det lilla som betyder så mycket i det stora.

Jag har personligen stävat efter att gjuta oljor på vågorna i mitt liv de sista tio åren. Jag vill inte ha några toppar, jag vill absolut inte ha några dalar. Mitt liv har varit tufft, hårt, orättvist och förbannat jävla jobbigt. Så i min strävan att hitta harmoni, glädje, lycka, inre styrka och balans har jag vägrat släppa in saker som kan få de där tuffa dalarna att framträda i mitt liv. Jag har kryssat runt dem, vägrat befatta mej. Hållt mej lugn. Alla som känner mej vet att jag inte är lugn. Marcelo har guidat mej, ryckt tag i mej när jag varit på väg utför i blindo. Han har sett till att jag följer strömmen. Han har hjälpt mej till ett värdigt liv.

Men jag är mer! Så mycket mer. Jag vill mer. Jag vill påverka, förändra. Jag vill synas, men ändå vara anonym. Jag vill hjälpa till, sticka ut hakan, men gudarna ska veta att jag vill inte få en smäll. Jag vill inte riskera min harmoni eller min balans. Men är det att leva? Jag är inte sån. Det strider mot min natur. Jag knyter inte näven i fickan. Jag tar inte ut frustrationen hemma eller på jobbet. Jag vill ta ut den där den hör hemma. Jag vill förändra det jag tycker illa om, jag vill göra skillnad, i det tysta men i det stora. Jag vill vara en kraft att räkna med. Jag vill göra världen lite bättre. För mina barn och jag ska leva där. Vi är värda en hel del. Vi är värda allt. Och faktiskt tycker jag att dina barn också är värda allt. Du med.

Så just nu står jag i en brytningspunkt. Jag håller på att kasta mej ut till det som är naturligt för mej samtidigt som jag aldrig någonsin vill riskera det jag har byggt upp. Jag vill aldrig mer ner till botten igen. Jag vill inte smutsa ner min själ eller låta jävulskaperna diktera mitt liv en gång till. Jag har varit där en gång, bränt barn skyr elden. Men den ska inte få stoppa mej att dansa. Jag måste bara hitta balansgången. Eftersom det är så skört är jag inte modig. Jag önska att jag var det. Men ett lejon är jag inte. Jag gömmer mej i sanden, och stinger till med gadden, som den skorpion jag är.

Mitt måndags mejl.

Här är mitt mejl som jag skickat. Ett exempel om du skulle behöva lite tanke hjälp. Men skriv det som du tycker är viktigt!

Hej!
Det har kommit till min kännedom om 24-åringen som blivit häktad misstänkt för våldtäkt på en tolvårig flicka.

Jag skulle bara vilja säga att jag tycker inte att det är ok att män (och kvinnor) som våldtar, sms:ar, tar kontakt via nätet till minderåriga ska få gå omkring utan bevakning i väntan på att de ska gör någonting värre. Jag skulle önska att när man vet vem förövaren är, att man lagför personen snabbare än att vänta tre månader.

Som i detta fall tog det sju veckor till ett första föhör med den drabbade flickan och hennes familj. Det är väldigt lång tid!

Vad jag skulle önska är att du/ni tittar över om det inte går att förändra bilden. Om ni kan göra omprioriteringar, eller på något sätt göra Norrköpings gator lite tryggare. Vi som bor och lever här, vi som alltid är tysta och skötsamma vill kunna fortsätta vara det och skicka ut våra barn till parken och till skolan. Vi vill kunna gå hem på kvällen utan att risken för att bli våldtagen av en okänd ska vara överhängande. Tillsammans, och speciellt du som sitter i position att förändra, kan vi kan göra vårt samhälle lite tryggare. Det är jag säker på!

Mvh Åza Andersson Mägi

En mammas tröstlösa kamp

Från Sachikoblogg 27 november.
Mamman till flickan som blivit utsatt har skrivit det som står här. Mamman som samlat alla bevis själv, lämnat in dem och hjälpt polisen med identitet mm. Mamman som fått skydda sin 12-åriga dotter under mer än två månader medan killen stått på lur utanför porten, ringt och sökt upp hennes dotter om och om igen, sedan polisanmälan gjordes. Jag ville bara att ni skulle få en glimt av hur det är att vara drabbad, ledsen och trött fast att man inte har rätten att vara trött, för man måste fortsätta kämpa för sitt barn, och andras barn.

Det har blivit lite ändrade planer på flera fronter och jag väntar på besked från tingsrätten om nytt målägandebiträde och ett meddelande från en annan kontakt. Vi har lämnat in ny bevisning i en utredning om grooming nu på morgonen. När man rotar i skiten och spårar efter
en pedofil hittar man ofta fler.
Ytterligare ett steg i upprensningen i pedofilträsket alltså.
Man får väl hoppas att polisen fattar att om de fortsätter missköta saken så kommer det få följder och att det leder till anmälan. Jag tror faktiskt att de lagt på ett kol och även om de är aviga för att jag kritiserat deras arbete så tog de ändå snabbt initiativ att ta tillvara de nya bevis vi har. Helt klart ett steg i rätt riktning och det är första gången på flera veckor som jag känner ett gensvar från polisen, om än ett tjurigt och buttert sådant.
Kom igen, det är ju knappast så att jag kommer med obefogad kritik. Både jag och Micke har visat mer tolerans och tålamod än vad man ska behöva visa i sådana här fall. Vi har blivit bagatelliserade, förbisedda, bortprioriterade och dissade i hela den här processen och det är INTE okej. Det finns ingen anledning för dem att tjura för att vi, efter nästan 2 månader, sätter ner foten och ryter i. Dagisfasoner!

MÅNDAG!

I dag är det Måndag. Jag hoppas så många som möjligt vill skicka in mejl till ansvarig politiker, som kan sätta tryck på polisen vad vår kommun vill prioritera. Samt till polisen i Östergötland som prioriterar och lägger upp arbetet med de brott dom begås i länet.

Jag vill inte ha lösa våldtäktsmän på gatorna som bara går och inte blir tagna för att polisen är för upptaget med annat. Jag vill inte att fler ska bli drabbade medan man utreder en människa som man har bevis för att han/hon begått ett våldsbrott.

Observera att dessa mejl inte är till för att hjälpa min släkting, eller att sätta dit han som våldtagit henne. Det är en egen process som nu finns i rättsväsendets maskineri. Det här är till för att vi ska kunna släppa ut våra barn på gator och parker. Det här är för att vi ska kunna gå hem på kvällen och veta att de som notoriskt använder sej av sex och våld sitter bakom lås och bom. Denna mejlskörd är till för att visa att vi som bor i stan vill kunna göra vardagliga saker i vår kommun utan att behöva värja och skydda oss själva och våra barn till förbannelse. Jag vill inte ha ett samhälle som i USA där man måste skjutsa barnen till skolan två kvarter för att kidnappningshotet är så stort. Jag läste att över 1000 barn försvann förra året i Sverige och att man misstänker att flertalet används som sexslavar i andra länder nu. Men man vet inte, för de är spårlöst borta. Det är mer än 3 barn varje dag.

Någongång måste vi sluta prata på kafferasterna och verkligen göra något. Genom att mejla så behöver man inte konfrontera gärningsmännen. Man behöver inte vara modig, man behöver inte avsätta allt för mycket tid. Men ändå kan man påverka. Ibland kan internet vara en guldgruva!

Så snälla var med och påverka. Gör vår stad lite vänligare!
Mejla ett kort meddelande, ett uppror att agera snabbare mot våldtäcktsmän och pedofiler till:

Kommunens styrelseordförande Matthias Ottosson (s)
mattias.ottosson@norrkoping.se

Polisen i Östergötland:
polismyndigheten.ostergotland@polisen.se

Vill du ha mer information se inläggen nedanför.

torsdag 26 november 2009

Våga agera!

Hej alla vänner.

Som de flesta av er vet har jag en släkting som blivit våldtagen och förnedrad, jagad och förföjd av en 24-årig kille här i stan. Tjejen är 12 år gammal. Han har blivit häktad och väntar nu på rättegång. Polisen har tagit lååång tid på sej sedan detta har kommit till deras kännedom. Bland annat tog det över sju veckor från anmälan till det första förhöret med flickan som blivit drabbad. Alla bevis (dna, sms, kontakter via nätet, adress, namn mm) har tagits fram av flickans mamma. Under den här tiden har killen blivit delvis bevakad och har vid minst ett tillfälle haft en annan minderårig flicka i sin lägenhet. Så under mer än två månader har killen fått härjat fritt, kunnat ta kontakt med fler offer i ett område i stan som är full med barn. Kanske till och med ditt bostadsområde?

För mej är det orimligt att vi låter män (och kvinnor för den delen) gå omkring lösa och låter de få chansen att förstöra flera familjers liv pga prioriteringar. Jag vill ha en stad där man kan låta sina barn åka till parken utan att de ska bli inplockade i en bil, bortförda och våldtagna. Vilket har hänt med detta fall. Därför tycker jag att vi ska låta våra politiker och våra poliser veta att vi som är tysta och skötsamma INTE tycker att detta beteende är ok. Jag vill iallafall att, om det kommer till polisens kännedom att en pedofil eller våldtäcksman härjar, och man vet vem det är, att vederbörande bör komma bort från våra gator fortast möjligast.

I fallet med min unga släkting är det inte mycket vi kan göra. Men jag vill försöka undvika att samma sak händer mina barn. Mitt förslag är att vi, så många som möjligt, ägnar en kvart åt att skriva ett mejl till politiker och till polisen. Ett kort meddelande där vi ber dem att göra våra gator och torg lite tryggare. Att vi berättar för dem att två månader är en lång tid att gå lös, om man vet vem förövaren är. Jag tycker att vi som skötsamma medborgare, föräldrar, ungdomar och medmänniskor ska försöka påverka genom att säga vår åsikt om att dessa brott ska prioriteras, och att pedofiler och våldtäksmän i högre grad behöver kartläggas och hållas under uppsikt så att dessa brott blir så få som möjligt.

I mitt mejl kommer jag skriva att; ang den 24-åriga mannen som blivit gripen i Norrköping för våldtäckt på minderårig inte tycker att det är ok att han inte blev häktad tidigare, att jag vill att dessa brott ska ha hög prioritet och att förövare inte ska få gå lösa och kunna förstöra livet för andra bara för att polisen inte har resurser/väljer att lägga ner mer tid på att lagföra dem.
Jag kommer att be dem se över frågan och se om de inte kan göra våra gator lite tryggare.

Mejlen ska väl helst inte vara för långa. För om det blir som jag vill, så kommer mejllådorna att fyllas med tusentals mejl av samma natur. Meningen är inte att förstöra några servrar eller att mejlbomba ner någon myndighet, därför är min tanke att man gör detta under en dag i veckan under hela december månad. Om mejlen är för långa kanske de inte läser alla, så håll dej gärna kort men förklara vad du vill. Eller protestera mot att våra barn inte har större skydd än att de kan kontaktas om och om igen av förövaren efter att han fått reda på att en anmälan är gjord. Samma mejl kan skickas varje vecka, så man behöver inte skriva ett nytt varje gång. Detta för att visa att vi verkligen vill ha en förändring. Vi är väljare, och nästa år är det val. Kanske någon tar oss på allvar? Var med och påverka, för det kan du. Be gärna dina bekanta att delta med.

Snälla!

Mer kontaktinfo, mejladresser finns det i inlägget under här.

Varje måndag hela december, kort mejl, stoppa pedofiler och våldtäktsmän!

Kontakt

För att det ska kunna bli en reaktion från politiker och polisen måste vi säga till att vi vill ha en. Jag är för att man ska hålla sej till demokratiska principer och att skicka brev, ringa och mejla är en demokratisk rättighet. Om du vill vara med att påverka så finns kontaktuppgifterna här:

Kommunens styrelseordförande Matthias Ottosson (s)
mattias.ottosson@norrkoping.se

Polisen i Östergötland:
polismyndigheten.ostergotland@polisen.se

Skriv ett kort meddelande. Lämna ditt namn men du behöver inte skriva telefonnummer eller adress. Skicka ditt meddelande på måndag den 30/11. Försök att få med så många som möjligt. Skicka till båda adresserna. Sedan kan du spara ditt meddelande och under hela december månad, varje måndag skickar du samma mejl. Om vi lyckas få ihop 10.000 som bryr sej tillräckligt mycket för att vara med att påverka så kanske, kanske det kan sätta fart på politiker och polisen. Det är ju trots allt valår nästa år.

Tack snälla all ni som vill vara med!

Uppgift!

Jag sitter med en uppgift som i sej inte är så svår. Den är lite tråkig att göra, men säkert ganska nyttig. Jag ska skriva ett okänt dokument med en didaktisk analys på de de lektoner jag har haft under min praktik. Frågan är hur många sidor? Vad ska huvudpunkten ligga på? Behövs en modell? Vad är det som ska analyseras? Mej? Lektionen? Ämnet? Innehållet? Elevernas utveckling? Formen?

Det hela sk resultera i ett seminarium där vi ska berömma och kritisera varandras redovisningar. Ganska kul, men redovisningen ska ha sin botten i texten vi ska skriva, som ska handla om vad?
Jag har mejlat och frågat, men det lär väl ta ett tag innan jag får svar. Texten ska lämnas in på onsdag. Ganska långt tills dess kan man ju tycka. Men jag har barnen och kan inte plugga i morgon, hela helgen är korvstoppad med saker, så då återstår måndag och tisdag, som vi har lektioner på. Det blir inte mycket tid kvar. Så jag behöver denna dag till att skriva om jag ska ha en chans att göra ett bra arbete..... Känner lite press nu faktiskt!

onsdag 25 november 2009

Lärare eller inte?

Idag har jag haft en intressant dag på skolan. Vi hade en diskussion om teknik och jag ska inte gå in på det så mycket. Vi är en ganska liten grupp och flera av stycken går de sista skälvande veckorna innan de är klara lärare. Jag kan förstå att de är skoltrötta. Men vi har en kille som förbryllar mej lite. Han är så grymt nedlåtande. Idag började jag undra om han är det mot alla eller bara mot mej. Men hela hans attityd är så......negativ. Jag vet att det är flera i gruppen som kommenterat hans.... negativa energier, om man uttrycker det så. Men idag gick det inte att diskutera överhuvudtaget med honom. Han högg som en kobra. Varför? Jag misstänker att han är trött. Jag vet dock inte, men det är min gissning. Att han är trött på skolan, trött på alla meningslösa uppgifter.....

Om det är så är det i sej ganska intressant. Han ska ut och jobba som lärare och är redan helt energilös. Blir man en bra lärare då? Om han inte kan uppbåda entusiasm för det vi ska göra och dissar det mesta som sägs hur kommer han då vara mot sina elever?

Nu säger jag inte att mina argument alltid är så bra. Just nu är det kanske till och med värdelösa för jag känner mej så öppen för förslag. Jag känner att det inte finns någon sanning utan allt kan ses från olika vinklar. Vi har en kille till som ifrågasätter precis allt. alla argument, men han gör det för att vrida på perspektiven. För att ifrågasätta det egna tänkandet. Det gör att man får tänka lite till. Det är intressant. Han är på. Men denna negativa surgubbe ska han verkligen in i ett klassrum överhuvudtaget? Varför går han utbildningen om han inte brinner?

Jag kan förstå att man blir trött. Jag förstår att man ledsnar, men om man dissar allt lär man sej väl inte så mycket? Och om man inte är intresserad av att lära hur ska man då motivera andra att lära sej? Det känns som om vi redan har för många tråkiga lärare i våra skolor. Är det inte dags att ändra på det? Är det inte dags att vi gör ett bra jobb? För det finns massor som vill och kan vara underbara lärare. Behåll dem och ni andra, snälla, hitta på nåt annat!

En liten uppdatering

Så har jag beställt en skörd av julklappar på nätet. Elva personer har fått en eller två klappar var. Det känns skönt att kunna minimera julhandlandet en anings när man har tre barn att dras på i folkmyllret i stan.

Det har börjat komma artiklar om pedofilen i våra medier. I Östgöta Correspondenten så skriver de att åtal ska väckas på torsdag. Det vore ju skönt om den här soppan kunde få klarna lite.
Livet kommer att vara tufft ändå efter rättegång och med alla känslor och förvirring det innebär för den närmaste familjen. I mej har det väckt upp massor av farhågor, rädslor och ilska. Jag är livrädd att mina barn ska bli drabbade när de blir lite större. Jag är livrädd att mina vänners barn ska bli offer. För sanningen är att vi inte kan skydda dem 100% av tiden. Sanningen är att det drabbar även dej och mej ibland.

Jag har ett seminarium idag som jag inte är förberedd inför. Vet knappt när jag börjar. Hela den här kursen känns det som om jag ligger tre veckor efter. Jag gillar inte den känslan. Så är det någon som har lite energi, ork och minneskapacitet att skänka till första advent tar jag tacksamt emot det!

På måndag tänkte jag att vi kanske kan försöka göra skillnad? Mer info i morgon. Snälla häng på!


måndag 23 november 2009

Jag älskar er mina N.


Jag älskar mina barn. Jag älskar deras lukt, deras skratt, deras upptåg. Jag älskar deras leenden, deras tårar, deras trötthet och alla dessa uttryck som kommer studsande som färgglada bollar. Jag älskar deras snarkningar, deras lekar och deras gulliga sätt mot varandra. Jag är en lycklig lottad förälder som har fått de bästa barnen i världen!

Sjuka barn?

Skulle precis börja sätta på barnen skorna när det hände. Först tänkte jag att det bara var en tillfällighet, men så igen och igen. Lilla N kräktes över hela vardagsrums golvet. Den halvsmälta frukosten tillsammans med litervis av slem. Vi är hemma idag. När jag äntligen är klar med praktiken och jag tänkte att nu kan livet återgå till det normala, så gjorde det just det. Jag får vara hemma med sjuka barn. Jag hoppas att hon mår bättre i morgon så jag kan vistas en dag på universitetet i allafall. För jag tror och hoppas kräkningarna beror på allt slem hon samlat på sej under natten.

Jag har valt att inte vaccinera mina barn. Jag har ingen större oro över det beslutet, förutom för just Lilla N. Eftersom hon hela tiden får kämpa med rossliga luftrör vore det ju inte så skoj om hon smittades av svininfluensan. Alla runt omkring tycks vaccinera sej, så mitt och min sambos beslut att låta bli känns ibland lite svajigt. Vad jag grundar det på är just att de inte har en aning om vad vaccineringen har för effekter på just bar (eller vuxna för den delen). Tänk om vi har en generation med trasig lever eller njurar eller nåt annat om tio år. Själv är jag ju drabbad av ett sådant beslut från matindustrin. Jag hade troligtvis aldrig blivit glutenallergiker om inte de valt att mångdubbla gluten i vällingen när jag var liten. Jag hade absolut inte haft sådana problem med kraschat hormonsystem om jag valt att inte äta p-piller när jag var fjorton, så förlåt mej om jag är lite skeptisk. Samtidigt är det klart att jag lever med oron att någon av oss skulle bli dödligt sjuka om vi fick den tråkiga sjukdomen. Men det känns inte som om kvicksilver hör hemma i kroppen. Det gör inte det. Dessutom finns det flera fall där just barn hamnat i koma efter sprutan. Ingen av dem har dött, men de har slutat andas. Skulle jag ändra mej så måste vi iallafall ta om sprutan i sommar eftersom den inte ger skydd så länge. Hur länge ska man hålla på med det då då? Och det var samma hysteri under fågel influensan Jag vet inte Det är svårt.

Jag hoppas vi inte blir drabbade. Jag hoppas den undgår oss och alla vi känner. Skulle den ändå smyga in i vårt hus är det bara att hålla tummarna på att den blir lindrig.

söndag 22 november 2009

Intressanta reaktioner!

Jaha så har jag blivit lite hudflängd också. Intressant! Jag har fått två kommentarer på mitt inlägg "pedofilen" som ni kan gå ner och läsa. Det ena är från en släkting antar jag. Som är självklart anonym och skitförbannad och hoppas att jag blir stämd för förtal. Eftersom denne mycket riktigt påpekar att att han inte är dömd ännu.

De andra kommentaren kom från Folkfronten som är väldigt ivriga på att påpeka att han inte är medlem där. Jag har förstått att han inte var välkommen där därför valde jag att lägga in deras kommentar till artikeln på IPs sida från just dem som säger att han inte är medlem hos dem, även om han kanske sympatiserar med deras åsikter. Jesper hade en väldigt trevlig ton och hoppas att objektet ska bli dömd. Det hoppas jag med.

Nej jag blir inte rädd, jag blir inte ledsen. Jag står för att jag citerat en annan källa som publicerat bild och namn. Kanske lite emot mina principer eftersom killen inte är dömd. Men när det kommer till dem man håller av har man en viss tendens att rucka lite på reglerna. Skulle det ha varit mina barn hade jag demonstrerat utanför hans fönster varje dag. Så förbannad och upprörd får man bli som anhörig. Står man lite utanför har man inte samma rätt, då får man hålla sej till spelreglerna. Och även om jag nu ruckat lite på mina principer så tycker jag inte att man får rucka hur mycket som helst trots sin upprördhet. För i en rättsstat som vi lever i så har rättvisan sin gilla gång, och antagligen mår denna unga kille skit just nu, Kanske har han blivit utsatt som liten, vad vet jag? Vad jag misstänker är att om han hamnar i fängelse så lär han bli straffad igen och igen. Denna typ av brott brukar inte bli sedd med blida ögon inne på anstalterna. Dessutom har jag hört det tisslas om att han är väntad. Men som sagt, vad vet jag?

Oavsett vad man tycker om killen är denna typ av brott vedervärdig. Man har inte rätten att förstöra en ung människas liv bara för sina egna perversa drömmars skull. Och personligen tycker jag inte att man har rätt till sin egna sexualitet om det innefattar våldtäkt, pedofili, nekrofili eller andra perversa avarter där djur eller människor skändas. Sex ska vara ett samspel mellan två individer som är mogna nog att ta ansvar för det som sker. Kastrering är ett straff som skulle tillämpas i landet tycker jag. Men det är min personliga åsikt!

Ge faan i att gnälla på mej!

Som kvinna tycker jga att vi ibland får bli oresonligt arga. Jag tycker inte att det alltid måste vara logiskt eller rationellt. Ibland känner jag för att kasta rimligheten åt helvete och bara få bli arg utan att resonera om att jag inte borde, utan att resonera att det inte var så det var menat. Men när jag blir arg på detta sätt gäller det att jag inte kastar min ilska över objektet som gjort mej arg eftersom det kanske inte är så logiskt att jag känner så just då.

Nu är jag så arg. På Marcelo. Och istället för att gnälla på honom, som inte ska behöva ta det mina känslor just nu eftrsom de inte är rationella, så gnäller jag här i bloggen. Förhoppningsvis har mitt dåliga humör då försvunnit tills att han kommer hem igen. Med de sagt så......

Jag blir så JÄVLA förbannad över att jag ska lösa allting! Inte nog med att jag sköter barn, hushåll, det mesta som har med tomten att göra (städning, iordningställande, så gräs, klippa gräs osv) jag pluggar mer än heltid OCH så försöker jag hitta energi till att tillfredsställa Bobbo. Han städar i stor sett aldrig. Han lagar istort sett aldrig mat och de senaste halvåret har han tagit barnen för att jag ska kunna göra någonting (fikat en gång, igår samt haft agility kurs) tio gånger. Det är mindre än en gång i veckan!

När vi målade huset i somras, det blev inte färdigt, så har vi tejpat så att inte färgen ska hamna på fel ställe. Tejpen sitter nu ganska hårt så i ett par veckor har jag gått och dragit tejp i förbifarten, så att det inte ska vara omöjligt att få bort den. Idag bestämde jag mej för att göra ett ordentligt ryck. På med kläder på alla halvsjuka barn, ut och börja dra, pilla och försöka få bort all tejp. Regnet kom. Vi blev dyngsura. Lilla N grät. Mittimellan N grät. Efter ett tag försvann de stora barnen in till Marcelo i garget. Jag drog, pillade, hade sönder naglar och fick bort nästan all tejp på framsidan. Lilla N grät. Båda de stora kom och var ledsna, uttråkade och blöta. Med andra ord inte sugna på promenad. Då beslutade jag mej att ge Bobbo tio minuter av apporteringsträning. Sagt och gjort satte jag barnen i arbete. De blev gladare, Bobbo fick tänka lite. Efter fem minuter kommer en hysterisk Marcelo i bilen och meddelar att han ska iväg frågar om jag fått bort all tejp. Det hade jag ju inte. Då höjer han rösten förmanar mej att all tejp måste bort annars skulle det aldrig gå att få bort den bla bla bla blaaa......

Då känner jag att jag blir svart i ögonen. Ursäkta jag står med tre ledsna barn som är blöta. Han ger mej aldrig chansen att gå ut med Bobbo i sånt här väder eftersom han aldrig tar barnen. Barnen är halvswjuka och kan inte vara ute för länge eftersom de då blir jätte sjuka. Han vet det, jag vet det. Vi har testat mer än 20 gånger. Om det är så JÄVLA VIKTIGT att få bort tejpen dra bort den själv istället för att åka och titta på film eller fika hos kompisar. Hjälp till då, ta barnen eller dra bort den själv istället för att stå i garget och hjälp dina kompisar med motorcyklarna. Kom för faan inte och gnäll på mej som INTE åker och kollar på film. Jag som INTE åker och fikar med kompisar. Sätt inte mer press på mej som INTE står och hjälper andra med grejer när det tydligen är så viktigt att få bort den jävla tejpen på en gång. Varför ska du städa garaget just i dag när tejpen tydligen är prioritet nummer ett?

Förlåt mej, men i mitt liv är tejpen varken nummer ett, två eller tre. Kanske nummer sju. Barnen och deras hälsa kommer före. Bobbo kommer före. Kom inte och påstå att tejpen är prio ett för honom heller för då hade den varit borta för länge sedan. Istället för att han skulle sova till två de senaste helgerna. Jag har ta mej faan inte sovit till två en enda gång sen vi fick barn!

Och visst det är jätte synd om honom. Han jobbar mycket (men inte nu längre) Han får laga min bil. Han ska hjälpa kompisar med deras motorcyklar. Han får slita med det som gäller bygge (hus, garage, tomt, dräneringar mm) fast vet ni vad. De senaste månaderna hart inte sysslat med det heller! Så låt mej vara i fred. Det är inte jag som sitter och vilar, glor på TV eller umgås med vänner. Sluta pressa mej. Bara för att jag fick en bra kväll igår med tre timmar ensam med min bästa vän så betyder inte det att jag får det varje vecka, eller ens en gång i månaden. Så ge faan i att pressa mej. Om det är så himla viktigt gå in och laga mat du då. Se till att de får lunch, blir torra och söv Lilla N så lovar jag att tejpen är bort på några timmar. Men kan du inte göra det så håll snattran!

Så, med det sagt så vet jag att han inte menade så. Jag vet att han inte tvingade mej. Jag vet att han gav uttryck över sin egna frustration och jag vet att han på ett klumpigt sätt berättade fakta för mej. Det är därför jag inte skäller på honom. Det är därför jag inte fräser tillbaka. Det är därför jag inte berättar för honom utan låter min irrationella ilska gå ut här istället. För han läser aldrig. Inte ens denna blogg, så här är jag säker. Här sårar jag inte honom. För han är, trots allt bäst i världen.....med några små skavanker......

lördag 21 november 2009

Lördagsmys

Jag är ensam i huset. Hur firar jag det? Genom att städa. På drygt en timme har jag dammsugit, städat toaletten, dammat, torkat skåp och skurat golv. Varför går det inte så här fort när barnen är hemma?

Nu väntar jag på min bästa vän. Vi ska dricka lite cider (alkoholfri, för barnen kommer ju sen), lite varmchoklad, lite te. Vi ska tugga lite på vindruvor, jag har glass och så ska vi prata. Utan små glada eller ledsna barnröster. Bara vi två. Härligt. Det är riktigt lördagsmys!

Barnen roar sej med sina kusiner. De har köpt pepparkakor, glass och bullar, tagit med sej film och ska till sina favoritpersoner, alla kategorier, familjen Diaz-Nilsson. Med sej har de sin far som de träffar på tok för lite och jag är alldeles säker på att de kommer att njuta lika mycket som jag!

Pedofilen

Som de flesta av er vet har min släkting blivit utsatt för en pedofil i sommar. Killen är nu häktad och förhoppningsvis får han sitta så länge som möjligt. Hur ärendet har skötts kan man ha delade åsikter om, men jag hoppas nu att inget kan hindra honom för att tillbringa de kommande julaftnarna och födelsedagarna i fängelset. Här har jag kopierat in en tidningsartikel från http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/11/20/pedofil-nynazist-haktad-for-valdtakt-av-barn/ för alla er som är intresserade av fallet. I artikeln presenteras namn och bild och jag vill bara påpeka att han ännu inte är dömd. Så är jag politisk korrekt i allafall. Men detta är mannen som för tillfället sitter bakom lås och bom anklagad för att ha förstöt L;s liv.

Politiskt inkorrekt

-sanningen framför allt

Då vi fått ett antal klaganden på att vi bara fokuserar på de vänsterextrema och aldrig på motsvarande extremhögern kanske detta kan glädja en del därute:

24-åringen greps tidigt på morgonen den 10 november på sin arbetsplats inför kollegor och anhölls sedan efter förhör. Enligt åklagare Hans Isaksson ska mannen ha utsatt en flicka under 15 år (ej tonårig) för övergrepp under en period på två månaders tid, från den förste augusti till den siste september.

Den häktade är

  • Johan Samuelsson, född 1985-05-21 och från Norrköping, på sannolika skäl misstänkt i två fall för våldtäkt av barn.

Samuelsson tog kontakt med flickan via internet och använder sig av mängder av MSN-konton, oftast med namnet ”nordic” i bl a sin epostadress.

Han har varit aktiv på Facebook och Bilddagboken där han sökt upp både den aktuella målsäganden samt kontakt med andra småflickor. Johan Samuelsson riskerar minst två års fängelse vid en fällande dom. Åtal ska vara väckt den 26 november.

Norrköpings tingsrätt, Mål nr B 3412-09

Aktiv nationalsocialist aka nynazist i folkmun

Johan Samuelsson är en för Polisen välkänd figur i högerextrema kretsar. Han är medlem i Folkfronten, f d Nationalsocialistisk Front (NSF) där han också var med. Samuelsson ska även vara en de få aktiva medlemmarna i Folkfronten i Norrköping med omnejd.

PI kan inte låta bli och undra över vad hans ”ariska” kompisar tycker om hans pedofila övergrepp? Dito läggning står inte precis högt i kurs i de kretsarna…

Entry Filed under: Uncategorized. Etiketter: , , ,, , , .

23 Comments

  • talibanen | november 20, 2009 at 23:21

    Konstigt att denna mupp inte är på förstasidorna i all media. Det här borde dom ju passa på att gotta sig i och försöka styra bort uppmärksamheten från alla berikarbrott.

    Han är inte dömd än heller. Det är inte lätt att bli dömd för våldtäkt så man vet aldrig var detta slutar. Fast att vara nazist är nog aldrig en fördel när sossarna på Tinget ska döma.

  • 2. Fri | november 20, 2009 at 23:32

    Folkfronten har gjort ett uttalande på communityt Frihet.

    ”Några media hävdade igår 19/11 att en medlem i Folkfronten har häktats misstänkt för våldtäkt mot barn. Den person media syftar på är emellertid inte och har aldrig varit medlem i partiet och Folkfronten överväger nu möjligheterna att anmäla tidningarna för förtal. Den häktade personen har däremot bevistat öppna arrangemang där alla nationalister varit välkomna och om anklagelserna stämmer är han givetvis aldrig någonsin välkommen igen.

    Folkfronten”

Lördagmorgon med huvudvärk.

Jag har vaknat på uruselt humör! Hala natten har jag haft tre barn som klättrat på mej. Nu menar jag inget litet gulligt använda mammas kropp som kudde- för det kan jag leva med, nej jag menar verkligen klättrat på mej. Jag har svin ont i kroppen och trots att jag sovit har sömnen varit katastrof vilket betyder att jag inte är det minsta utvilad. När jag tillslut puttade bort de två som var kvar i sängen när Marcelo gått upp och hans plats blev ledig blev det gallskrik! Att somna om var omöjligt. Så nu sitter jag här. Så långt borta från mina barn som möjligt så att jag inte blir skyldig till barnaga. Jag behöver en halvtimme att få mitt humör i schack.

Ett glädje ämne är dock att att det är fint väder ute. Då kan vi bege oss i väg på en promenad och gärna i skogen så känns livet lite lättare.

Godmorgon på er också!

torsdag 19 november 2009

Kväll en torsdag när inget blivit städat.

Har lyssnat lite på Melody, barnen har precis somnat. Mittimellan N vill börja spela handboll, jag vill bli av med huvudvärken. Kvällen är mörk och eftersom det har regnat så mycket har jag inte varit ute och gått med Bobbo på tre dagar. Regn + snoriga barn = väldigt sjuka barn = inlåst i två veckor. I stället har han roat sej med diverse övningar på tomten. Jag skulle vilja vara sugen på varm choklad, eller en varm smörgås, men jag är mätt. Jag skulle vilja ha lusten att titta på ett av alla dessa program jag spelat in under veckan, som jag inte har haft tid att se, men jag tror att jag mest känner för att gå och lägga mej. Men jag vill inte.

Kanske tonårs fasonerna har gnuggat av sej på mej nu när jag vandrat i korridorerna bland hormonstinna, obstinata och förvirrade ungdomar. En rätt härlig känsla faktiskt.

Psst

Ha en bra kväll. Snart får vi plocka fram julsångerna och tomtarna. Det finns alltid något att se fram emot!

En dag i skolan.

Livet som 33 åring kunde ha startat bättre. Huvudvärken jag anskaffade mej under natten är mardröms lik. Den har inte riktigt försvunnit än. Men återigen har jag haft en fantastisk dag i skolan. Jag märker sån skillnad när jag får hålla mina lektioner själv istället för att leka bisittare bredvid någon annan. Där är min plats. Framför, bakom och jämsides med ungarna i deras läroprocess. Underbart! Är det en bra skola jag kommer till i mitt yrkesamma liv kommer jag gå lycklig till jobbet nästan varje dag!

Födelsedags present.

Min sambo är en bra man på många sätt, men ibland glömmer han mej. Det gjorde han förra året. I år däremot lyckades han få in en fullträff till min födelsedag.

Jag är nog ganska svår att tillfredsställa på presentfronten. Därför har jag sagt ifrån om presenter från mina vänner. Av Marcelo önskar jag mej omtanke. Framför allt omtanke. Jag sköter allt här hemma. Om han ger mej en film eller en tröja kan jag lika gärna handla det själv. Hellre att jag får en sovmorgon, en middag, många kramar och ni vet, lite omtanke.

Igår hade han tänkt till. Det finns en skiva jag önskat mej jättelänge, jag har bara inte tagit mej tiden att handla den. Så klart fick jag den och den var underbar. Melody Gardot - jazz- UNDERBAR!(Har aldrig gillat jazz förut, förutom Jazz förstås, hästen jag tog hand om i många år, men denna kvinna/tjej är helt makalös!).
När kvällen kom och han klev innanför dörren vankades det smörgåstårta(som jag älskar) och några GUDOMLIGA bakelser han bara handlat åt mej. Bara till mej. Glutenfria och nåt av det bästa jag ätit på flera år! Samt......ni anar inte hur glad jag blev. Det här är att göra sin flickvän glad. ......2 biljetter till Buddy Holly i Stockholm i december. Något som jag verkligen, verkligen vill gå på. Det här bevisar att han ser mej. Han hör mej. Han respekterar mina önskningar och handlar för att göra mej lycklig. Jag är strålande inom mej. Jag känner mej sedd. Jag känner mej värdefull och det är den bästa gåvan han ger mej.

onsdag 18 november 2009

Nya medier

Facebook, sms och mejlen har varit fyllda med grattis till mej idag på min dag. Jag är jätte glad att så många kommer i håg mej och att de tar tiden att skicka iväg några ord på vägen. Samtidigt förundras jag över den nya tekniken. Man kan ha kontakt med människor som man inte har kontakt med. Jag har fått grattis meddelanden från människor jag inte träffat på evigheter. Jag har fått några ord på vägen från folk jag har försökt att stämma träff med, men inte lyckas få till det med. Så behagligt för dem att då kunna skicka iväg ett grattis och ändå inte behöva ha kontakt....kan jag tycka. Ett telefonsamtal är inte helt fel.Missförstå mej rätt. Jag tycker inte att någon gjort fel. Men jag kan ändå reflektera över att vi distansera oss från varandra. Att vi människor väljer nya medier, några sekunder framför datorn istället för riktiga möten.

Samtidigt är de nya medierna en plats att ta kontakt som vi inte haft möjlighet till förr. Jag har fått gratulationer från människor som finns i min periferi men som jag aldrig annars skulle haft chansen att ha kontakt med om det inte vore för just Facebook. Så jag är jätte glad för alla människor som sänt mej en tanke idag. Jag är jätte tacksam för all som ringt och jag är glad att folk respekterar mej och mina begränsningar i mitt födelsedagsfirande. Det värmer mitt hjärta, speciellt från alla ungdomar som brytt sej, ni behöver ju inte.

Idag fyller jag 33 år. Jag är på väg in i en 30 års kris och jag älskar det. Tyvärr bjuder jag inte på tårta. Inte ens kaffe, men om ni har tillfälle är ni välkomna hit en annan dag så bjuder jag på mat...eller glass, efter behag.

I dag fyller jag år!

Nu händer det. I detta nu blir jag ett år äldre. Klockan är snart fem på morgonen och jag har ägnat natten åt att sitta med min yngsta dotter i knät för att dämpa hennes hosta. I dag är det min dag. I dag fyller jag år. För 33 år sedan föddes en liten bäbis som skulle få namnet Åza. Ett litet efterlängtat barn. Jag inbillar mej att jag var lika älskad som mina barn är älskade. Jag tror att min far strök mej över pannan och tittade lika förundrat över det lilla miraklet han hade i sin famn som jag gör med mina barn. Då var jag bäst. Bäst i världen. Det mest enastående någonsin.

Verkligheten har liksom kommit i kapp nu.

Man jag vet att jag är en snäll person. En som vill alla väl. Jag är en bra mamma och en hygglig flickvän. Jag vet att jag är kompetent i många områden, trots att jag sörjer ibland att jag kan så lite. Men idag ska jag hylla allt det som är bra med mej. För idag är det en dag att vara snäll mot mej. Ge mej lite anderum, få känna mej duktig och rolig. I dag är en bra dag.

tisdag 17 november 2009

Ensamhetens ensamhet

Varje år vid den här tidpunkten, och observera att jag älskar hösten, så vältrar jag mej i min ensamhet. Hur löjligt som helst när man har en familj med en underbar sambo och tre fantastiska barn. Men varje november tar jag mej en titt i backspegeln och i omgivningen runt mej och utvärderar och sörjer det jag inte har. Jag göttar ner mej i självömkan och myser nästan i att titta på hela min ofullkomlighet. Det är så mycket fel på mej. Det är så många som inte gillar mej.

Min mamma dömde mej till ensamhet redan när jag var liten. Hon sa att jag för alltid kommer att känna mej ensam, oavsett vad som händer i mitt liv. Varje år tänker jag på hennes ord och beroende på sinnestämning ger jag henne rätt eller fel.

Jag är en privilegierad, vit, kvinna, medelklass som har allt man kan önska. Då är man inte ensam. Jag lider inte av depressioner, mental ohälsa eller schizofreni. Jag är lite överviktig och har lite problem med hormonnivåerna i kroppen. Vilken tur jag har. Jag har allt alla kan önska sej. Jag har sån tur att många i världen avundas mej och tänker att om de bara hade det jag har skulle de vara lyckliga. Och så är det. Jag har tur.

Ändå vältrar jag mej i medömkan, petar på alla fula sår, lider, känner smärta. Jag tittar mej omkring dissar alla mina relationer. Ingen är som jag. Jag är ensam om att vara som jag är. Jag har så mycket att ge. Så mycket kärlek att slösa men så få att ge dem åt. För jag vill inte ge dem åt människor som bara vill roffa åt sej. Jag ger till dem som uppskattar mej. Och jag har mer att ge.

Kanske kommer jag alltid vara lite ensam. Som alla andra. Nu ger jag mej tid att vara det. Om en vecka ska jag vara glad igen!

måndag 16 november 2009

Jag tittar på mina barn.
De är så vackra.
De är så roliga.
En dag kommer de växa ifrån mej. En gång kommer jag inte få kalla dem mina längre.

Jag tänker på min kusins öde. På hennes dotters kors att bära genom livet. En mammas vanmakt. Jag tror aldrig ett barn riktigt kan förstå hur älskat den är. För den här kärleken jag känner gentemot mina barn är gränslös, den är fantastisk, den är så stor.

Hu kan man skydda dem och samtidigt låta dem leva? Hur kan man undgå att låta tårarna rinna nedför deras runda kinder men samtidigt lära dem om ödmjukhet?

Jag vill inte att de ska fjärma sej från mej. Jag vill vara deras hjälte hela livet.

Så kommer det inte att bli. Båda mina hjältar har falnat. Först den ena för länge, länge sedan och nu min far. Han är ingen hjälte längre. Han är bra men ingen hjälte.

Jag vill finnas för mina barn. Jag kommer älska dem för alltid och jag ska jobba på hjälterollen livet ut

Hög av lycka

När man kommer in i ett klassrum, får med sej eleverna, de är spralliga, glada och positiva så blir jag hög! I dag var en sådan dag. Jag var i en åtta på min praktikplats och för dagen var det Franska revolutionen som skulle avhandlas. Jag har frångått tråkiga OH-bilder och kör mina föreläsningar på power-point. Eleverna tycker det är roligare och alla bilder och text "hottas" upp lite. Sedan fick de snickra, sy, såga och limma saker som fanns under slutet av 1700-talet. De kastade sej över spikarna och träbitarna. Deras kreativitet flödade. Det var så jävla roligt! Min vägledare var inne en liten stund, självklart kritiserade hon mej, både på gott och ont, såklart. Men inte ens det kan sänka min dag. Jag älskar att stå i klassrummet och leda. Till och med den sk struliga killen, ni vet han som är svår att motivera som hellre pillar och förstör, var jätte engagerad och byggde och ställde bra frågor( blandat med frågor som - knullade dom doggy-style på den tiden?). Det kändes som jag flög på moln när jag åkte därifrån. Jag tror på att låta eleverna arbeta med hela kroppen och att blanda ämnen för att göra ämnena mer intressanta och roliga.

Lektionen innan blev jag helt dissa. En kille där avskyr mej och tar till alla knep att få de andra att skratta åt mej. De går i nian och jag hade en bra lektion med dem förra praktik omgången. Han åkte dock på lite mothugg från mej och nu kan man väl säga att han ogillar mej. Klart att jag fick tyst på honom. Klart att jag fick de som skrattade att känna sej lite dumma men jag lyckades inte nå honom. De andra, tror jag inte, ogillar nog inte mej, men de gillar när "nya" sätts på plats. Så klart att de gillar när jag då är den som är ny inte har nåt att försvara mej med. Men det har jag ju. Jag är vuxen. Jag har ett halvt liv mer än de i livserfarenhet. Jag har också varit tonåring, jag har spelat spelet, sagt kommentarerna. Jag har testat andra så som de testar mej. Jag är inte viktig för dem, men jag är viktig för mej. Jag låter mej inte behandlas hur som helst, för jag är värd mer. Även om just det sista inte gick upp för den där killen tror jag att jag vann i respekt hos de andra, när jag utan att dissa honom krävde att han skulle respektera mej, inte gilla mej, men visa respekt och sluta med nedlåtande kommentarer. Det kan alla vi vuxna. I längden tror jag vi gör dem en tjänst. Vi visar dessa ungdomar hur man ska vara både mot sej själv och andra. Så nästa gång ni tvekar inför tonåringar. Kräv er respekt och kom ihåg att de är ganska små fortfarande.

En halv bra lektion- som jag inte hade utan bara deltog i, samt en riktigt, riktigt bra lektion idag. Återigen kommer jag ihåg varför jag älskar detta yrke.

söndag 15 november 2009

Så jag igen!

Jämmer och elände nu har jag gjort det igen. Bestämde mej för en lång promenad med hundarna. Eftersom min älskade sambo sovit i två dagar tills att det är dags för honom att åka så har jag inte kommit ut i skogen och träna som tanken var från början. Men Bobbo har fått alldeles för många kortisar den här veckan så han behövde verkligen få sträcka ut. Problemet med att ha tre så små barn är att ingen orkar gå eller cykla den sträckan som Bobbo, och idag även Rut, behöver få gå för att känna sej en aningens trötta. Så jag tänkte att om sonen kör 4hjuling och tjejerna få åka vagn och ståbräda så kan jag ta en viss runda med asfalt hela vägen men med skog och ängsmarker på sidan av vägen. Jag uppskattade tiden till ca 2 timmar. Precis lagom för Lilla N:s luftrör, för min skallebang och onda hals. Tre timmar senare var vi inte hemma.

Nu har jag ont i ryggen, ont i rumpan(muskelfästena sitter där) och en aningens ont i vaderna. Huvudet dunkar, barnen somnade och jag känner men obehagligt nöjd. För den där välbefinnar känslan finns inte. Jag är alltför otränad. Jag kan inte hålla på så här. Så min födelsedagspresent till mej själv är en mer vältränad kropp. En kropp där jag ännu en gång kan röra mej utan att bli invalid efteråt.

Förr i tiden kunde jag knata runt i fem-sex timmar och vara lite småtrött efteråt. Nu har jag ont överallt efter en tre timmars promenad dragandes en vagn med ca 25 kg. LÖJLIGT!

Som plåster på såren köpte jag två julskivor som jag ska försöka att vänta med att lyssna på till slutet av nästa vecka. Hi hi hi...

Bobbo och Rut vilar också nu.

Dags att börja tänka på mat.
Ha en skön lat-söndag ni med.....

lördag 14 november 2009

På matfronten intet nytt.

Vad ska man laga för mat idag? Jag tycker matlagning har blivit tråkigt igen. Personligen skulle jag vilja sätta i mej spenatsoppa, eller varför inte en grönsakksgratäng. Men det är jag nog rätt ensam om att vilja i den här familjen. I frysen finns det fisk, kyckling, lite köttfärs och någon korv tror jag. Häpnadsväckande! Vi åt ju köttfärs igår, kyckling i förrgår och fiskhumör är ingen i familjen på. Så vad gör man då? Nåja det är ju ett par timmat innan det är dags. Kanske jag kan sova på saken?

Hundplaner


Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Varje veckodag tittar jag upp på himlen och tänker ut alla roliga saker man skulle kunnat gjort om man bara varit ledig. Vädret är fint och möjligheterna är enorma. Så tänker jag, det där gör jag i helgen! Så kommer lördagen och det blir REGN! Det blåser kallt och är rugg-uggle väder. Jag blir så trött! Före barnens tid gillade jag visserligen även detta väder, då var det bara kall blåst som fick mej att vara inne. Men efter ett antal lunginflammation, sjukhusvistelser, krupp och månader av dyngsjuka barn ogillar jag starkt jag detta väder. För det betyder mer sjuka barn, mer inlåsta i huset och komma efter i skolan, sömnlöshet, stress men framför allt att se mina små barns avmagrade kroppar och hålögda ögon skaka i våldsamma hostattacker. Det är inte roligt. Nu har jag dessutom själv varit sjuk hela hösten, så jag vet inte riktigt om att ligga på våt mossbeklädd mark med blöta regndroppar plaskandes i nacken heller är ett så bra alternativ. Så jag undrar nu i mitt stilla sinne om det blir nåt sök i dag. Kallt är det också. Vi får väl se, det är ju några timmar kvar till eftermiddagen.

I ett par månaders tid har jag haft noll lust till att träna Bobbo. Men igår kväll väcktes lusten igen. Jag vill jätte gärna starta ett jaktprov med honom nästa år. I morse frågade jag Marcelo om han ville skjuta, han grymtade ja, så kanske om motivationen håller i sej så
kan det bli någon start till sommaren. Men det är hårt arbete framför oss då. Dessutom vill jag verkligen starta lite mer agility tävlingar i sommar och så såklart testa freestyle. Men där känns det som jag fastnat lite. Så jag ska göra det jag tycker är kul och då blir det massor av skogsträning och sjöträning.

I bland kan så små saker göra mej så lycklig!

fredag 13 november 2009

En uppdatering

Veckan är slut och läkaren har satt myror i huvudet på mej. På frågan om någon röntgat mitt huvud så blev svaret nekande. Då kom dråpslaget.
-Då beställer jag en så vi kan se om du har tumörer i hypofysen, för då kan man må som du gör.
Tack för den du! Tumör, cancer(?)i skallen. Inte riktigt vad jag ville bli serverad till helgen. Men nåja, en flicka får ta det som det bjuds på. Vad mer kan man göra?

Annars har jag faktiskt både torkat av skåp, skurat toalett och golv idag. Vi har bakat sockerkaka, maränger och veckans brödskörd. Så för att vara en fredag som jag har haft praktik på har jag faktiskt ovanligt mycket energi kvar. Sonen beställde hemmagjorda hamburgare, så då var det bara att fixa. Kompisen och jag hade ett långt samtal om huset hon varit och tittat på och hur sorg kan förvrida huvudet på den bästa ( hennes sambo, hennes ex). Det känns konstigt att hon ska flytta. Jag hoppas hon väljer huset som ligger ganska nära mitt område. Då kan vi ta en promenad och barnen kan cykla bort. Känns mindre kul om hon flyttar tre mil härifrån. Jag håller tummarna.

Ja just det så sa läkaren att mina prover var konstiga och inte stämde. Så jag ska göra någon typ av provtagning som tar flera timmar för att kolla vad som kan vara fel.

Hon trodde att det var p-pillerna som förstört min hormonbalans från början. Kul! Ett ödestigetval jag gjorde när jag var 14 år och precis gjort abort. Nåt jag får sota för hela livet. Grattis.

Ja just det så trodde hon knappt sina journaler när det stod att jag hade tre barn. Hon upplyste mej, som så många andra läkare gjorde för fem, sex år sedan att det var nästintill omöjligt för mej att bli gravid. Det var omöjligt. Jo jag vet. Jag har tre mirakel. Hur kan jag inte tro på Gud?
Hon kollade journalerna igen.
Nu ska jag duscha. Mittimellan N hällde ett glas mjölk över mej, ner i BH:n över hela armen och ner över låren. Jag har bara inte hunnit in i badrummet än. Jag tror Marcelo föredrar en godluktande Åza mellan lakan i kväll. Jag tror inte han vill bli påmind om den gamla tiden när sur-(bröst)mjölks-doft följde min kroppshydda som en skugga en halvtimme efter varje dusch. Jag vill det inte.

I morgon ska jag träna sök med Bobbo och Rut. Det LÄNGTAR jag efter!

torsdag 12 november 2009

Pedofiler på våra gator.















Jag hörde nyheten igår på TV4. Den 24- åriga pedofilen är gripen. Han skall häktas idag.

För att ta reda på hur hur polisen arbetar har jag nu pratat med en del ansvariga inom Norrköpings polisen. I Norrköping så prioriteras det (på pappret i allafall) våldtäkter samt övergrepp på barn. De flesta barn och ungdomar som blir utsatta för sexuella övergrepp/våldtäkter blir det i hemmet. Men vi har en del som går lösa i vår stad som överfaller okända. Polisen menar att det svåraste är att identifiera förövarna då dessa oftast är ganska ljusskygga. När man kan identifiera dem ska de vara lagförda inom tre månader (ca 92 dagar). I Norrköping är det dock oftast gjort på 73 dagar. Det finns 5 st barnutredare inom polisen som bara hanterar dessa ärenden, inga ärenden ligger på hög utan alla utreds. Vid behov kan man dock ta in 5 stycken till, som inte är utbildade på just barn men är vana utredare.

Ändå har det tagit över 7 veckor = över 49 dagar att gripa mannen polisen fått adress och namn på! De fick allt serverat, med mejl och sms kontakter. De fick dna, utsagor och signalement. Dvs nästan allt utredningsarbete var redan gjort av föräldrarna.

Jag vet inte vad man kan göra eller hur man ska göra, men jag tycker på fullaste allvar att det räcker inte att gripa dem EFTER de ha förgripit sej på två, tre tjejer.(eller killar) Jag tycker att samhället borde göra någonting så att dessa inte ska få härja fritt. Kanske ska man ha spanare på nätet som följer misstänkta personer. Kanske ska blottare och personer med någon sexuellkännedom övervakas och bryter de mot reglerna ska de få vård. Bli inlåsta, kemisk kastrerade och tvingas igenom beteende terapi. Har man blivit dömd så måste skyddet vara bättre för oss ute i samhället. Ingen annan grupp har så hög återfallsrisk som sexualförbrytare och då i första hand pedofiler. De gör det igen.

Men hur ska vi då kunna göra någonting? Vad kan du och jag göra? För de drabbade familjerna är det redan försent, men jag ser gärna en förändring så inte mina eller dina barn också blir drabbade. Jag hoppas ni vill hänga på den kampanj jag tänker mej ska starta i början av december och pågå december och januari. Årets första och sista månad. Kanske vi kan påverka politiker och polisen att inte se detta som bara ett samhällsproblem utan som en personlig tragedi för de familjer som blir drabbade. Mer information kommer. Ta vara på era barn, och alla andras. Kram på er!

onsdag 11 november 2009

Jag vill ha......

Dagarna har runnit i väg och jag har suttit fastklistrad vid datorn för att göra klart min presentation om franska revolutionen på ett lagom underhållande sätt för skoltrötta 14-åringar. Efter några timmars jobb hängde sej datorn, jag hade inte hunnit spara och enda lösningen är att stänga av strömmen. Allt arbete borta. Så då fick jag börja om, inte från början men ändå. Halsen är fortfarande aj aj, halsflussen ger inte med sej, jag fryser och är så sabla trött!

I morgon har jag läkartid med kvinnan som kommer förändra mitt liv, eller kvinnan som skiter fullständigt i mitt liv. Jag är nervös. Nej det är jag inte. Jag är rädd. För nervös är jag oftast om jag måste prestera eller om det kommer göra ont. Det gör det nog inte i morgon. Man jag är jätte rädd att hon inte kommer ha en lösning åt mej. Att hon skickar hem mej med en suck och checkar av mej som om jag vore borttappat bagage. Jag väger mer nu än jag någonsin gjort. Jag är trött och orkar inte någonting! Med det menar jag allt utöver det som skall göras varje dag. Nu tex har det börjat komma förfrågningar om min kommande födelsedag. Herregud jag ska på konsert 10 dagar senare, hur ska jag orka med båda två? Det är inte det att jag inte vill fira mej. Jag vill, tro mej det vill jag. Men jag ORKAR INTE! Fånigt? Absolut för jag är ju ute i skogen och ränner. Jag springer på barnens aktiviteter och jag går i skolan. Där jag förövrigt klarade senaste tentan! Men jag orkar inte ta hand om tvätten, städa akvariet, skrubba köksluckorna eller toaletten för den delen. I morgon måste jag dock det. Stora N har läst Lill-apans stora kiss-cirkus. Han råkade kissa ner halva väggen bredvid toaletten. Och även om han har torkat upp och skrubbat av litar jag inte riktigt på att alla baskilusker, urinämnen och annat klet är borta från mina fina väggar, så imorgon ska det skrubbas! Om jag orkar...jag måste. Dessutom måste det storhandlas i morgon. Det finns inga måsten. Vi är i trängande behov av att vi storhandlar i morgon. Jag VILL storhandla i morgon med mina tre små juveler vid min sida.

Jag vill ha pecilin.
Jag vill ha en ny bil....och en ny kamera.
Jag vill ha en ny mindre storlek i kläder....storlek 36 sägs vara snygg.
Jag vill bli pigg också.
Mina två äldsta barn vill ha allt i leksakskatalogen.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha fem miljoner också....om jag fick.

Just det. Nu har jag betalat in medlemsavgiften, så nu är jag inte politiskt obunden längre. Fast det har jag inte sagt till min snygga sambo. Han har förresten fått sparken.

Livet är inte tråkigt i allafall!

måndag 9 november 2009

Arbetsnoja

Så har jag överlevt min första dag på praktiken. Jag längtar efter att få planera och göra mina egna arbetsdagar, istället för att försöka hinna det jag ska hinna på en eller två veckor. Men jag har börjar oroa mej lite mer om jag kommer att få jobb om ett år när det är dags för mej att söka mej ut på arbetsmarknaden. Det vore väl själva f-n om jag skulle bli arbetslös efter fem års studier och 6 år på universitetet. Nåja, det är ett år kvar, men det är väl klart att man tänker på det redan nu. Arbetsmarknaden är ju inte direkt lysande, trots alla vallöften.

söndag 8 november 2009

Fars dag.


Så har vi varit ute i den varma november dagen och promenerat. Barnen har åkt lilla 4hjulingen och pappa har fått en heldag med sina barn. Som den latinamerikan och kille som han är, har han höga förväntningar på sin son. Han förväntar sej att han ska dela pappas intresse för motorcyklar, fotboll och att fixa saker. Och det gör han. Men fy fasen vad lilla syster spöar honom i att åka med motor! Hon är både skickligare och mer våghalsig än sin storebror. Mamma supernöjd! Det behöver ju inte hålla i sej men det är kul att se. Mittimellan N älskade att köra, det är första gången hon provar och hon åkte säkert en km helt själv, i trafiken i full fart. Det ska bli kul att se henne i crossbanorna framöver. Stora N är lite mer försiktig, men han tycker också att det är roligt, och han har lite mer trafikvett än sin lillasyster. Lilla N nöjde sej med att fara runt i vagnen- hennes 4hjuling.

Efter en lång promenad och lite grannsämja så bakade vi och lagade mat. Bakelser, bröd och
potatismos, lax med hemmagjord kall örtasås stod på menyn i dag. Det var första gången huliganbarnet Lilla N fick vara med att baka. Vi får väl se när nästa gång blir.... Däremot är jag jätteglad över brödet. Det var länge sedan jag hade ork att baka glutenfritt bröd, och det är såååå mycket mer mättande än det köpta. Far han har roat sej med sovmorgon fram till halvtvå på eftermiddagen, promenaden och sedan framför TV:n med ps3-spel. Motorcyklar såklart... Jag hoppas han har haft en bra dag och att han känner sej lite mer älskad av sina annars så morsgrisiga ungar. Jag har i två dagar peppat dem att krama och pussa pappa mycket denna dag, eftersom det är hans dag. Och det har de gjort lite extra mycket. Snart ska han åka iväg, jag ska natta barn och sedan slänga mej i soffan och glo på programmen jag spelade in i går. Halsen värker och jag ska förbereda mej mentalt för två veckors praktik = ÖKEN. Dessutom ska jag ta reda på saker som jag behöver till det som står i inlägget nedan. Jag har inte tid att vara sjuk mer.... en mammas ständiga lott

Maktlös? Nej ta mej faan det kan inte vara så!

Här är en kommentar från mitt förra inlägg. En desperat, förtvivlad mamma med de värsta bilderna rullandes över näthinnan varje dag, varje timme, hela tiden:

Bra initiativ, men vi kanske kan börja med en demonstration? Efter 7 veckor sedan polisanmälan går pedofilerna lösa och är fullt aktiva. Kommer det gå 7 veckor till innan de grips? Hur många nya offer har tillkommit? Hur många upprepingar av övergrepp på "gamla" offer?
Polisen måste sätta högre prioritet på sådana här fall. Föräldrarna måste agera och visa sin vrede och oro nu, innan fler barn och tonåringar blir offer.
Jag vill kräkas på det här rättssamhället och hur osäkert det är för, i synnerhet, flickor och kvinnor. Sachiko.

Här är en kommentar från min kusin, vars dotter har blivit drabbad. Jag vet att inte alla läser kommentarerna så jag ville kopiera ut texten så att alla kan se vad hon skrivit. Och jag håller med, varför gör vi inte mer? Varför protesterar vi inte mer? Alla våra barn är utsatta. Jag lovar er att den 12 åriga tjej som utsatts inte är ett barn på glid, inte någon stökig tjej. Hon har huvudet på skaft, hon har suttit i många, många samtal under många, många år och pratat om just att akta sej för för män och kvinnor som vill henne illa. Precis som många av mina vänners barn, precis som mina barn. Hon är en helt vanlig liten tjej. Hennes föräldrar är vettiga, förnuftiga och har givit en bra uppfostran. Man kan inte skylla på några yttre omständigheter än på pedofilen som våldför sej på henne. Är det mitt barn nästa gång? Eller ditt?

Jag börjar utarbeta en tanke, en plan. En chans att kanske påverka. Inte detta fall men kanske tills mina eller dina barn fyllt tolv. Eller elva. Pedofilen i fråga bor ett stenkast från mina barns dagis. En av mina vänner bor i huset bredvid. Jag ser hans dörr flera gånger varje vecka och jag undrar varför han är fri när de har alla dessa bevis.

Vad jag ber av dej är att när jag har min tanke klar, det praktiska färdigt är att du kanske skulle vilja stå upp mot männen som gör så här. Jag vill att du tänker tanken att det skulle kunna vara din dotter eller din son som legat i sängen hos en vuxen man och tvingats till saker som är motbjudande. Vad skulle du göra då? Skulle du vara lika tyst?

Jag har tänkt och tänkt. I hela mitt liv har jag haft åsikter men inte har jag agerat. Jag kommer inte kräva så mycket tid, inte så mycket engagemang, men SNÄLLA, om du vågar, häng med på tåget och så försöker vi göra vår stad, vårt land lite, lite tryggare.


lördag 7 november 2009

Jag har bestämt mej!

Jag stod vid köksbänken och rullade köttbullar. Tankarna kretsade runt min familj och den tragedi som delar av den har hamnat i. Så slog det mej. Nu är det dags. Nu har jag en tanke, en vilja och jag börjar få lite tid. Jag ska bli medlem i ett politiskt parti. Jag vill vara med och förändra. Jag vill kunna påverka, inte bara som privat person utan även genom ett etablerat parti.

Sen är jag inte så blåögd att jag tror att jag kan förändra någonting över en natt, Jag tror inte ens att det jag strävar efter kanske blir en realitet under mitt liv, men jag vill vara med att skapa debatt. Jag vill vara med och vända den politiska agendan. Vi är alla delar av det samhälle vi lever i och vi lämnar alla våra avtryck. Jag vill dra mitt strå till stacken. Så nu är det dags för mej. Mina farhågor kastar jag åt sidan och jag ger mej ut på nästa äventyr i mitt liv.

Fel dag, fel tid.

Jag har vaknat upp till en morgon jag känner skulle passera mej förbi. Jag ville verkligen inte vakna idag, bara sova vidare, gömma huvudet under kudden och strunta i alla förpliktelser. Ta en dag off. Jag känner mej överkörd. Av två lastbilar minst. Min första någorlunda reda tanke var om man kan äta glass till frukost så att den värkande halsen kunde sluta göra sej påmind. Min andra tanke var om Marcelo kunde gå upp och ta barnen så att jag slapp. Båda lika orimliga, om det var sängläge jag eftersträvade och lite piggare kropp. När min kära sambo tar barnen och mamma ligger i sängen är det ständig tandagnisslande och han får jaga dem varje minut för att förhindra dem från att komma in till mej. De stortjuter, vrålar, skriker( mest Lilla N) och håller mej vaken i vilket fall som helst, så då kan lika gärna han få sova. Så nu satte jag barnen framför en film, Scooby Doo, så kan jag spela lite på datorn, skriva lite så jag kan väcka den gamla, trötta kropp.

Vad är det för fel på mej? Så här ska man väl inte må ett par veckor före sin 33års dag? Man är ju för sjutton på toppen av sin ålder! Det är ju nu man är stark, snabb, smidig, pigg och smart. Det är nån där uppe som spelar mej ett spratt!

fredag 6 november 2009

30 års kris?

Varför nyttjar vi inte varandra mer? Vi har massor av bekanta, vänner och närstående som kan hjälpa oss. Och vi kan hjälpa dem. Min vän Kristin hade på förslag att vi skulle åkta hem en gång i veckan till varandra på rullande schema och hjälptes åt att storstäda. Nu gillar inte jag att andra städar hos mej, men varför kan vi inte vara barnvakt åt varandras barn lite mer, så att vi får mer vuxentid? En middag med karln utan barn är inte fyskam, eller en filmlördag utan störningar för att sedan ha lördagsmys hela familjen. Eller ge sej själv tre timmar på en promenad i skogen. Utan tidspress eller trötta barnsben. Fler förslag kan vara middagar en gång i veckan hos varandra, då slipper man laga mat, barnen får leka med kompisar, man har trevligt sällskap, slipper laga mat och kan umgås med sina bästa vänner! Eller att varannan vecka hitta på en aktivitet som roar ens egna barn och vännernas samtidigt som vi vuxna får en chans att spendera ett par timmar i varandras sällskap.

Jag vet att jag inte skulle stå ut mer än ett par gånger. Jag har svårt för schemalagda "måsten", men det skulle vara roligt att hitta lösningar som är lite okonventionella för att göra småbarns åren roligare och en smula lättare. Jag såg en STOR familj som hade hjälp av grannen att hänga in all tvätt eftersom mamma i huset hatade just den delen av tvätteriet. Det skulle vara en utmärkt hjälp för mej. Jag HATAR, HATAR att ta hand om tvätten. Sedan gillar jag inte att lämna bort mina barn så jag behöver inte så mycket barnvakt, men ibland skulle det vara skönt att inte bara vara beroende av Marcelos föräldrar.

Jag älskar mina vänner, och de är lika trötta som jag, så jag tror att vi inte riktigt vill nyttja varandra för mycket eftersom vi vet hur trött den andra känner sej. Men jag vet att de finns där om jag behöver dem, och de vet med all säkerhet att jag ställer upp om det skulle behövas. Men ibland skulle det nog behövas ruskas om i livet för oss 30+are. Hitta nya sätt att ha roligt på, nya vägar att umgås och skratta mer. Jag saknar att skratta mer.

torsdag 5 november 2009

Min kärlek

Jag har en vän som ligger i skilsmässa. Eller i en separation eftersom de inte är gifta. Båda vill bo kvar i huset.

Även om tanken har försvävat mej att jag och Marcelo skulle separera kan jag inte till fullo förstå hur jobbigt det måste vara. Min vän har legat i startgroparna i flera år men det aktualiserades i somras när hon gjorde slut, och under deras resa är det klart att man utvärderar sitt eget förhållande. Tankar som vem skulle behålla huset (Marcelo), var barnen ska bo (hos mej) vilka möbler ska till vilket bohag(???) i vilka områden kan man tänka sej att bo, var ska barnen gå i skola. Det är de "lätta" tankarna. Men tanken på att gå och lägga sej utan Marcelos håriga bringa kittlandes i ansiktet, tanken på att inte ringa femton gånger varje dag till varandra och känna själen komma till ro med hans trygga röst den är outhärdlig. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej ett liv utan honom. Vi delar ett liv tillsammans. I 18 år har vi funnits vid varandras sida. Vi har kämpat genom sjukdomar, ekonomiska trångmål, hela vår tonår, arbeten och liv på olika orter. Vi har stått pall genom drogträsk, familjehemligheter, andras illvilliga ryktesspridningar, rasism, och personliga tragedier. Det har gjort oss sammansvetsade, men det som verkligen har skapat vårt förhållande är just kärleken. Kärleken till varandra, skratten, överraskningarna, respekten för våra individuella drag, för våra olika intressen och mål i livet. För vi är så olika. Han är en negativ surmule medan jag är en positiv åsna. Han ogillar allt det som jag gillar, djur, generositet, givmildhet, volentär arbete mm medan jag har väldans svårt för vissa av hans intressen. Vi gillar inte samma musik, inte samma människor, inte samma sällskap eller samma miljöer. Vi har olika syn på livet, barnuppfostran, förhållanden och vänskap. Men han respekterar mitt sätt. Ibland blir han störd, men han fogar sej och fattar han inte mej så respekterar han att han inte förstår och låter mej vara mej. Jag låter hans negativa sidor får uttryckas, jag lutar hans stora huvud mot mitt bröst kysser hans panna och viskar att det ordnar sej, att vi är ett team, så blir han oftast lugn. Han hämtar sin näring i mej och jag lever, andas, existerar med honom. Han är mitt liv, min kärlek, min trygghet.

Så skulle han lämna mej, såsom min vän lämnar sin sambo skulle jag vissna, jag skulle frätas i bitar, min existens skulle upphöra och mitt liv ta slut. Jag skulle vara vid liv men inte leva. Hela mitt liv har jag hört att man inte ska hänga upp sitt liv på en kille. Att man ska vara en egen person oavsett vem ens partner är. Jag är en egen person, jag har mitt liv vid sida och tillsamman med Marcelo. När jag är stark och framför allt arg så tror jag mej veta att jag skulle klara mej utan honom om det skulle bli så. Men sanningen är den att jag är beroende av honom. Han är mina lungor, mitt blod allt det som livger mej. Kanske är det just det som är nyckeln bakom vår intensiva kärlek. För den är stark, vibrerande, kanske inte så passionerad som den var innan barnen, men jag hoppas den kommer att bli det igen när Lilla N nu börjar bli stor. Vår kärlek är levande, den böljar, den knuffar oss framåt men är samtidigt så stadig att den inte behöver bekräftas varje minut. Den klarar svackor utan att bli förolämpad, vi kan prata om den utan att vara rädda och både han och jag kan utan tvekan säga att vi ÄR älskade. Inte att vi känner oss älskade utan att vi verkligen ÄR det.

Jag förutsätter inte att vi ska vara tillsammans hela livet. Jag hoppas det. Men för att hålla ett förhållande levande och vid god vigör så måste man låta parterna och kärleken i sej förändras och utvecklas. Jag känner fortfarande pirr i magen för min härliga karl. Jag blir fortfarande svag i knän och armar vid blotta tanken på vilken fantastisk människa han är. Jag vill röra honom och jag är trygg i förvissningen om att om jag inte orkar så kan jag lägga mej i sängen och sova och han blir inte förolämpad för att jag inte haft ork kvar till honom. Han är en bra pappa och han är den manligaste man jag någonsin träffat.

Så att tänka boende och sådant är de lätta bitarna men vid blotta tanken att inte ha honom vid min sida, då knyter det sej. Det går inte. Det existerar inte.