Jag tycker de var så vackra. Jag saknar allt som har med deras personlighet att göra. Jag saknar inte hundslagsmålen, inte alla turer hur vi delade upp uppgifter och tydligheten i allt från vem som skulle gå först ut ur dörren till hur de fick sick-sacka över vägen när vi promenerade. Det tärde på mej, på oss. Men just de sakerna gör mej ändå stolt.
Alla sa att det aldrig skulle gå. Att vi var tvungna att göra oss av med en av dem.
Alla sa att de inte skulle samsas. Men jag lyckades. Alla rosetter och pokaler vi har fått på lydnadstävlingar, freestyle tävlingar, htm-tävlingar, agilitytävlingar, brukstävlingar är ingenting mot den prestation jag kände när jag till slut lyckades- på egen hand att få mina grabbar att samsas och samexistera bredvid varandra, med varandra och oss. 
När jag var som mest desperat mejlade jag Fredrik Steen, Ceasar Milan, jag ringde gamla hund-uvar från brukshundsklubbar runt om i Sverige, jag sökte upp alla experter jag kunde komma på. Alla sa samma sak. Det kommer aldrig gå. 
Men det gick. Sida vid sida apporterade de på vatten, i skogen. De sökte mat i gräsmattan meter från varandra och undvek att komma för nära för att inget groll skulle ske. Tillsammans utvecklades vi bortom det jag trodde att jag skulle klara. Helt själv, utan hjälp. Det är min största prestation i hundvärlden.
Jag vet inte hur många hundrädda människor som båda mina killar påbörjade läkningsprocess och hur många de botade. De var trygga i alla miljöer ( utom vid skott och fyrverkerier för stackars Bobbo). Alltid lösa, springandes sida vid sida. Lyhörda, glada och alltid glada över att få en uppgift.
Det har gått 2½ år sedan Bobbo dog i bakluckan på min bil och 3½ år sedan Pluto gav upp kampen och drog i kopplet in till veterinären för att få sprutan som skulle befria honom från alla smärtor.
Det gör så himla ont varje gång jag tänker på de där sista dagarna. Dagarna när mina kärlekar lämnade oss för alltid och livet blev lite fattigare. En dag kommer inte tårarna rinna när jag tänker på dessa dagar. Det tog tre år av sorg-depression efter att Axton dog innan den värsta smärtan bleknade. Så jag vet att det kommer bli bättre. Men glädjen jag känner när jag ser mina killar på bild eller när jag pratar om dem, det överstiger allt. 
Minnet av Bobbo och Pluto kommer blekna, men mina grabbar kommer aldrig vara glömda. Det var de helt för fantastiska för! |
| Nu blickar mina killar mot andra horisonter, på andra sidan regnbågen. |
