Translate

torsdag 31 mars 2011

Aj i ryggen igen!

Så var det dags igen. Ett ryggskott till. Besök hos napprapat, akuten och massor av piller senare är jag fortfarande helt super kass i ryggen. Jag går som en banan. Och står jag på mitt högra ben når inte det vänstra ner i backen. Det säger en del om hur sne jag är... I dag ska jag på en behandling till. så då hoppas jag bli ok nog att kunna gå och sova ordentligt. I dag gick jag och Jonna ca två km, kanske 1½, det tog en timme.... så fort går det inte... Men värst är det att göra allt det som behövs göras i en familj. Den som tar mest illa vid sej är Stora N som igår kväll grät för att han var så rädd för min aj aj rygg. Men jag hoppas vara bra i eftermiddag. Tror dock inte chansen är så stor. Jag är väldig illa därann...

Första cykelturen!

Lilla N cyklar för första gången, på syrrans cykel

Barnen fick ta fram cyklarna när vi skulle på promenad. Lilla N tjatade om att få cykla så hon fick för första gången cykla på en tvåhjulig, med stödhjul. Mittimellan N lånad motvilligt ut sin cykel en stund. Så stolt hon var min minsta, underbara tjej! Och som hon kämpade! Tungan rätt i munnen, styra, trampa och hålla balansen, allt på en gång! Av alla mina barn så var det faktiskt hon som klarade av allt det bäst. Varken Stora N eller Mittimellan N kunde styra och trampa samtidigt när de började cykla. Om ett par månader fyller lillfisen tre år och jag misstänker att egen cykel står högt på önskelistan. Vi får väl se om det kanske kan bli ett sånt paket....



Det blev att leda cykel uppför backen...
Det märktes annars att ungarna var lite ringrostiga med sitt cyklande. Vi har ju jobbiga backar på båda hållen från vårt hus. Under sommarana brukar de orka cykla halva backen, men inte denna gång! Det blev ett par meter innan de klev av och fick leda cyklarna. Men oj vad glada de var när de väl kunde hoppa på hojjarna. Jag tror att även jag ska investera i en cykel i år. Jag ser framför mej en cyklande familj och två spralliga hundar ute på äventyr med picknick korg i sommar. Det vore underbart!

Våren är snart här oxå!





Snöhögen utanför ytterdörren är
fortfarande en halvmeter

När man bor på landet, så som vi gör så har våren en viss förkärlek att anlända lite senare än vad den gör inne i stan. Förra veckan hade vi ett snötäcke på närmare ½ dm på tomten och bra skidföre. Nu börjar gräsmattan att kika fram och vårvärmen gör att vi kan sitta på vår snötäckta altan och götta oss. Trots att vår depressioner tillhör min lott så vet jag att det börjar närma sej sitt slut när snön väl är borta och tussilagona tittar fram.  Än har jag inte sett några blommor men en lurvig liten larv har vi trots allt hittat! Våren börjar komma även till vår lilla by! UNDERBART!
Gräsmattan börjar komma fram. Men än är halva tomten
täckt med ett tunt lager snö.
En liten. rädd,  lurvig larv har kommit!

söndag 27 mars 2011

Earth hour

I går var det dags för den årliga earth hour. När världen släcker ner för att tänka en stund på vårt konsumtions samhälle, miljöförstöring och vart vi är på väg. Vi släkte ner vårt hus. Tände några ljus men också en ficklampa. Mina barn + ljus = brand. Så för säkerhetsskull hade vi ficklampan till hands. Vi parkerade oss i badrummet, läste lite, jag duschade en snabbis. Sedan flyttade vi oss ut i vardagsrummet och satt i soffan och lyssnade på tystnaden, vi pratade och vi lyssnade på varandra. Det var en sån skön stund där inget tog vår uppmärksamhet från det som egentligen är viktigt. Vi. Ingen dator, ingen TV, ingen telefon, ingenting. Marcelo kom hem och undrade varför vi gick på sånt skit som earth hour. Vi har inte precis lika ståndpunkt här i livet. Men även han satt i soffan och lyssnade till tystnaden i skenet av våra ljus. Hans stressade kropp blev tung och lugn. Hans mörka vackra huvud var så tätt, tätt intill mitt. Av bara den anledningen borde vi tar fler stunder som den igår. Att bara få vara nära varandra, utan störningar. Utan avbrott. Att vara vi. Vi som är så viktiga. Vi som är viktigast.

Spin of hope

I går var det dags för mej att sätta mej på en spinningcykel för första gången på typ nio år. Men vad gör man inte för barncancerfonden? Så vi var ett gäng från jobbet som betalade dyra pengar för att sätta oss och cykla i tolv timmar för att samla in pengar till en organisation som verkligen behövs i samhället. Jag vågade inte fråga mina svärföräldrar om bannvakt efter veckans fadäs, så ungarna fick helt enkelt följa med. Jag mutade dem med att de skulle få en liten present om de skötte sej. Och det gjorde de! Nu kan man ju ifrågasätta om mutor är rätt väg att gå, men jag mutar mej själv också. Och så länge det inte kommer från barnen att de bara tänker sköta sej för att de får nåt, så tycker jag belöningar är helt ok. Barnen lekte i i barnrummet medans jag svetttades som en gris på cykeln. Rumpan värkte, fötterna höll på att ta kål på mej och mina händer.......ja de gjorde ont. Men förutom det så var jag faktisk i mycket bättre kondition än vad jag själv trodde. Fotbollen gör sitt! Mot slutet av passet var jag dyngtrött. Men motståndet på cykeln var riktigt högt och jag var inte helt svimfärdig efteråt. Stora N fotade lite och efter en timme lämnade jag över cykeln till Åsa. Tjejen jag snodde jobbet ifrån. Hon jobbar som vikarie på skolan och var också med att bidra till att bringa in över en miljon till barncancerfonden. Det var riktigt härligt faktiskt att träna på riktigt igen. Jag gillar ju att ta ut mej. Använda kroppen. Det kommer INTE dröja nio år till nästa gång. Det kan jag lova! 


(Barnen valde lego, en tidning och nappflaska till dockan)




Hur jag kommer må på måndag....ja det återstår att se!

Super tuff Tisdag

Tisdagen kom att inkräkta på hela min vecka. Det var dags för mej att gå upp med min uppsats.Dessutom skulle jag opponera på tre andra uppsatser.  När vi kom hem på måndagskvällen hade jag ännu inte hunnit läsa alla. Så hela den natten satt jag uppe och läste kommenterade. Stora N blev arg på mej för att jag aldrig lade mej. Men i skenet av akvariumet i vardagsrummet hittade jag ologiska kullebyttor i alla andra uppsatser än min egen. Gissa om man blir blind på sin egen uppsats! När tuppen symboliskt gal klockan halv sex på tisdagsmorgonen satt jag fortfarande med uppsatserna. Marcelo hade kysst mej farväl och önskat mej lycka till. Jag väckte barnen, skjutsade dem till dagis. Det enda positiva med att vara så trött, var att jag inte hade energi att vara livrädd. I flera timmar satt vi sedan ett gäng nervösa uppsatsskrivare och berömde varandra och kritiserade våra arbeten. Alla andra fick åka hem före mej, för självklart var ja sist. Så när de kritiserat mej var det dags för mej och min examinator att på tu man hand gå igenom uppsatsen. Det tog LÅÅÅNG tid. Inte ens tröttheten kunde vid det här laget dämpa min totala skräck jag kände. Jag fick några anmärkningar. Vi kom in i en diskussion. Men vad jag måste ändra det vet jag inte än. Jag ska sätta mej med det under nästa vecka. När det är gjort får jag mitt betyg. Men godkänd är jag i allafall.....men det räcker ju liksom inte till....


I bilen mellan jobb och KF. Efter examination.
Många dokument att läsa blev det!
Jag hann att trycka i mej en hamburgare på McDonalds innan jag blåste vidare till jobbet. Sedan blev det att hämta barn, lämna barn och åka till kommunfullmäktige. Benny var sjuk och jag som ersättare fick hoppa in i hans ställe. Eftersom jag inte räknat med att engagera mej i politiken denna månad så hade jag ingen aning om vilka beslut som skulle fattas. Så för säkerhetsskull ringde jag Benny så han fick uppdatera mej. Vid två tillfällen lät jag min röst vila, men annars röstade jag med att vi ska få bygga en liten by på några hus ute på landet i vår kommun. Vi behöver utöka. Vi är så små. Och det är attraktivt att bo här. Det är en rätt trevlig tillställning det där kommunfullmäktige. Jag trivs där.


Klockan åtta blev jag uppringd av en gråtande son. Jag kom hem till gråtande svärföräldrar. Barnen hade varit hemska. Så några timmar till blev jag uppe för att trösta ledsna barn, ledsna svärföräldrar. Framförallt behövde de prata av sej. När jag äntligen fick lägga mej vid elva tiden på kvällen hade jag varit upp i mer än 42 timmar. Resten av veckan har varit en trött tillställning!

PARTYYYYYY!

Det ska börjas i tid. Kompisen Leo fyllde år så det blev en helkväll på Harrys inne i Norrköping i måndags. I vanliga fall är det stängt på måndagar. Men när en sån cool kille som Leo fyller så slår de upp sina portar och ställer till fest. Det blev inte så mycket barhäng, vi skulle ju trots allt jobba tisdag morgon. Jag lät dansgolvet vara men andra roade sej glatt åt skönsjungande musik på stora dansgolvet. Det var ju bara öppet för oss. Så vi behövde inte oroa oss för annat löst folk. Och Leo var glad som en lärka. Nämnde jag att han fyllde 6 år?


Det var barnen och inte jag som egentligen var bjuden. Så mina barn har besökt en av Norrköpings mest välbesökta utehak innan de fyllt sex år. För Mittimellan N var det viktigt att det skulle finnas en discokula i taket. Gissa hur hon lät när hon förjust vrålade; -Mamma jag sa ju det! Det finns en diccokula. En riktig discokula mamma. Jag sa ju det! De rockade loss till smurfhits medans vi mammor satt runt ett bord och tog igen allt vi inte hunnit prata om sen sist vi träffades. Ja, förutom Leos mamma. Hon serverade alla och hann knappt stå still en minut. Och våra hjälpsamma händer viftade hon bort vänligt men bestämt.



Bästa presenten var Bakkugan tyckte Leo. Han strålade som en sol när det var dags för oss att lämna Harry´s i kvällsmörkret. Mina barn var trötta och väldigt nöjda. Mest spännande var toaletterna. Handdukstorken med papper rullade automatiskt ut när man tog ett papper. COOLT! Det blev många besök ner till toan...... Ja, så var den oskulden tagen. Tidigt, tidigt. Men det är rätt spännande att som barn få se vuxenmiljöer de annars inte har tillträde till. Nu får vi hoppas att det är många år kvar innan de börjar smita in på liknande ställen, utan sin mamma.

onsdag 23 mars 2011

Pågående process:

ÅTERHÄMTNING

Status; Huvudvärk

I dag har jag brottats med världens skallebang. Lätt fixat med huvudvärkstabletter - om jag haft några. Finns ju på apoteket - om jag hade haft energi att åka dit idag. I stället blev det en lång studiedag, följt av att storslockna på soffan medan vi tittade på Toy Story 2. Middagen blev försenad. Vi åt vi åtta. Jag kunde inte uppbringa energi nog att ställa mej framför spisen innan. Jag ORKADE inte! Herre min skapare så trött och sliten jag är.

Halv död

Jag är vid knappt medvetande. Sovit har jag inte gjort på två och etthalvt dygn. Förutom nu när jag slumrade i soffan och Pluto gick upp på bänken och åt upp det som skulle bli min o Marcelos matlåda i morgon. Med andra ord står jag nu snart ett på natten o lagar lunchlådor.....lax blir det. 


I dag var jag på examination med min uppsats. SKRÄCK! Jag har jobbat och varit på kommunfullmäktige. Mina barn har skrämt slag på sina farföräldrar och nu är jag väl av med den enda barnvakt dom går att uppbringa till mina tre vildbattingar. Snart är lunchlådan kvar och då mina vänner ska jag ägna resterande natt åt att SOVA.


Så uppdateringarna får vänta tills i morgon.

söndag 20 mars 2011

Foto mardröm!

Jag har gjort nybörjar felet jag aldrig, aldrig, ALDRIG gjort förut. Verkligen Aldrig. Och jag blir så arg. Kalas för Pluto. Ett års kalas. Kommer aldrig mer igen. Fota alla hundar. Fint uppställda, härligt väder. Allt perfekt. Förutom att jag inte har ett minneskort i kameran. Den sitter kvar i datorn. Inte en enda bild blir sparad.  
Just nu hatar jag min tankspriddhet!

lördag 19 mars 2011

Färdigt!

Nu har jag städat färdigt för i kväll. Vårt sovrum är fortfarande ogjort, men det tar jag i morgon. Mu luktar det mycket godareJag trodde ärligt talat inte jag skulle hinna allt det jag gjort idag.;


 Bada hundar, skura sopskåpet, till Busfabriken, köpa present, handla till i morgon, laga mat, dammsuga, skura golv, plocka undan allting, våttrorka alla listor, dörrar och skåp, skura badrummet, städa tvättstugan, ta hand om all tvätt, läsa en uppsats, borsta hundarna, prata med Nettan, ut med hundarna, blogga, leta evenemang till i sommar och föra in dem i kalendern, skällt på Lilla N, skällt på Mittimellan N, kramas med Marcelo, gosa med Stora N, busat med flickorna och haft dans lektioner med alla barnen. 


Stora N har somnat. Mittimellan N försöker närma sej mej medan jag fortfarande surar sen hon kleta bajsborste på toaletten, efter att jag skurat den. Nu ska jag natta barnen och ge mej i kast med uppsatserna igen. Klockan är snart kvart i tio, bara 14 timmar kvar tills kalaset börjar! 

Med en doft av.....äckel

Det luktar sopor i mitt hem. Jag tänkte byta ut det mot blöt hund....


Anklagad; Luktar illa
Dom; SKYLDIG
!
Det luktar riktigt illa i vårt hus. Antagligen är det nåt från påsen med plast som åkt ut när jag kastat de och som nu börjat lukta illa. Med andra ord är städning av sopskåpet högt upp på prioritetslistan. Tyvärr tror jag inte det räcker för att doften här hemma ska bli som vanligt igen. Golven har inte skurats på hiskligt länge så de behöver baddas i god citrusdoft. Sen luktar mina hundar mindre gott just nu. Speciellt Bobbo. Marcelo hatar doften av blöt hund, därför försöker jag bada dem när han inte är på ingång. Så det blir dagens stora  projekt. Pluto badas på mindre än fem minuter. Bobbo tar en halvtimme att duscha. Schampot lämnar aldrig hans päls.... En anledning varför jag drar på det jämt. Men nu är jag trött på ett grisigt hem, så nu är det dags för mej att göra en upprustning. Sedan är det uppsatsläsning, opponering och busfabriken som gäller idag. Vi ska handla inför kalaset i morgon och köpa present till Leo som har riktigt ståtligt discokalas på Harry´s på måndag kväll. Jag undrar om timmarna räcker till detta dygn? Kanske tur att Stora N väckte mej halv sex i morse.....

torsdag 17 mars 2011

Pluto 1 år idag, tror vi

På lilla berget hemma på tomten
Pluto, vårt lilla yrväder fyller ett år idag, om vi får tro papperna vi fått. Så vi kör på det. Ett år. Steget från valp till unghund, bara på en dag så där. Jag har sagt det förut och säger det igen. Om folk visste hur enkelt det är att ha en staffe skulle fler ha dem. Synd bara med skärpan, som många inte klarar av. Jag vet inte ens om vi klarar av den. Därför har vi strikta regler för vår lilla dogge. Inga kamplekar, inte skaka på huvudet med nåt i munnen. inte buffa, inte leka för hårt, varken med hundar eller människor, inte gå på, utan alltid lämna plats. Enkla regler kan tyckas, men vi kämpar fortfarande med en del av dem. Speciellt artigheten. Hundar artiga? kanske en del tycker. Jo men det är de faktiskt. Pluto med både staffe och rottis i sej har lite som talar emot honom. Han satsar på att bita mot nacken under bus. Han stöter omkull med sin nos och med ett litet ryck med nacken när han har en leksak i munnen så ser man att saken är dör. Bruten nacke. Så vi bär försiktigt, inget skaka och vi leker genom att springa och slå med käftarna, inte bitas. Med andra ord uppfostras han som en tollare. Mycket apportering, sök och att kunna arbeta i grupp. 


Paketöppning
Hemma är han en filbunke. Han ligger i sin säng och sover. Kollar läget ibland, skäller om det kommer nån men hälsar knappt. Barnen spelar upp honom och då lyder han deras önskningar genom att ställa sej över dem och nosa dem i halsen. De skrattar så de kiknar. Spelar ingen roll om vi ahr tio ungar i huset, han sover ändå. Varje morgon ligger Bobbo och Pluto och käftar lite, drattlar omkull, rullar och låter som sagodjur. På promenader håller han sej nära mej, struntar i människor och tittar nyfiket på andra hundar.





Hopp, skutt o bus. Precis som en ettåring ska vara.
I dag på hans dag firade vi med en härlig morgonpromenad. Inte så lång för jag hann inte. Men lite drygt en timme spenderade vi runt Vrinnevi skogen, på bergen och i Klingaparken. Lite hjärnjumpa med staketövningen och miljöträning i lekparken där rutshkaneåkning och lekhus klättring stod på agendan förgyllde morgonen. Det var riktigt härligt i solskenet, de tomma gatorna och den friska luften. På eftermiddagen gömde jag godis bland veden, under stenar, uppe på berget, inne i blåbärsriset, i gungorna och på andra finurliga ställen. I över en timme var hundarna ute och sökte och letade efter godbitarna här ute på tomten. Vilken fart han hade. Och det är så roligt att se att han fattat grejen. I somras letade han och fann det som var rakt framför näsan. Uthålligheten och lusten är så mycket större i dag än för några månader sedan. Självklart firade vi med fika på golvet, tårta, presenter och skönsång. Pluto var med på galoppen. Han fattade inte varför och såg konfyst ut, men han var på! presenterna ville han dock öppna i ensamhet i sin säng. De små tuggbenen var bäst. Men det var inga problem att ta dem ifrån honom. Lite fick han faktiskt dela med sej till Bobbo! Nu på kvällen har det varit grisöron och mys. På söndag blir det kalas med föremålssök och promenad. Jag tror nog han känner sej välkommen!
Jag kommer alltid till dej matte!

Plutos tid hos oss

Pluto har varit hos oss i sju månader. I dag fyller han ett år och här är några klipp saxat från fotoalbumet. Vår underbara, vilda valp!
Pluto på hundcentret. Här bestämmer vi oss
för att han ska få följa med hem. Aug 2010


Pluto tränar fot. Kolla in de hysteriska godisögonen! Mest tränar vi artighet, inte döda leksaker,apportering, föremålssök, allmänlydnad och lite agility. Lydnaden är påbörjad och kanske det blir nån lättare klass i freestyle till sommaren. Under tiden han varit här har det blivit en del upplevelser. Värst var nog att simma! Det hoppas jag ändra på i när vår sjö blir badvänlig igen..Han har ett ganska lugnt liv här hos oss. I november blev han kastrerad och det har gett ett gott resultat.



 




         













Älgar är inte farliga, de är inte farliga...

Jag har en kusin som är livrädd för älgar. Farliga män, lejon, rabiata hundar, det är helt ok, men en pappälg i skogen som är till för barnen kan skrämma vettet ur henne. Det här klippet är tillägnat henne. Jag snodde den från FB och den är upplagd av nån Lars Rundlöf. I det här läget hade jag nog också varit lite rädd. Men cyklisten är hur cool som helst. Och älgarna...ja de är älgar. Kolla in klippet, det kittlar lite i magen!

onsdag 16 mars 2011

Mina fantastiska grabbar

I mitt liv har jag så många fantastiska individer. Två av dem är mina fyrbenta vänner. Att känna en sån stor kärlek för sina hundar tror jag de flesta gör. Hjärtat sväller i kroppen när man tittar på dem. Man utvärderar varje dag hur de mår, hur de rör sej, hur bajset ser ut. När jag ser på Bobbo är det så mycket känslor som rasar i mej. Han är ett av de finaste jag har. I åtta år har vi kamperat ihop. Tillsammans har vi växt till en enhet, precis som jag är med mina barn. Jag har burit honom närmast mitt hjärta när han var valp, jag har baddat hans sår och torkat hans kräks. Jag har varit hos doktorn med honom och vi har varit på äventyr i skogen, på sjöar. Tillsammans han och jag har vi kuskat runt Sverige, träffat människor och hundar. Vi har i ur och skur vandrat, lekt och tränat tillsammans. Vi kramas och pussas varje dag. Min äldsta son. Min underbar, underbara kille. Jag vet att vi sakta börjar närma oss slutmålet. När våra vägar ska skiljas. Men innan dess hoppas jag att vi får många fina år tillsammans. Än finns energin, glädjen och lusten. Han är ett krutpaket, fortfarande stark men också lite klokare.




Pluto är ren, skär glädje. Jag älskar allt han är. Jag älskar hans lugn, hans livlighet, hans underbara läppar och hans mjukhet. Han har fört in energi i vår familj. Och idag slog det mej att jag är så glad att han håller Bobbo sällskap nu när jag har börjat jobba. Samtidigt är det så fantastiskt roligt när han och jag lämnar Bobbo hemma och bara vi hittar på saker. Vi promenerar, hälsar på folk och tränar. Han är med på det mesta. Jag skrattar varje dag åt hans påhitt och varje dag omfamnar vi varandra i en enda stor kärleksbubbla.








I dag är hans sista dag som valp. Hans sista dag som 11 månader. I morgon blir han ett år och unghund. Jag är så glad att Stora N tjatade på att ta hem honom. Jag är så glad att Marcelo stod på sej och ville att vi skulle ge honom ett hem. Pluto har förändrat vår familj. I morgon blir det ett inlägg om bara min knasiga, älskade ett åring. Och då får ni veta mer. I vilket fall som helst älskar jag mina grabbar och är hur lycklig som helst att få ha dem hos mej.

tisdag 15 mars 2011

Så var det gjort

Nu är det för sent. Nu är den iväg skickad. Färdig, för den här gången. Jag har knappt sovit på fyra dygn. Jag är svettig efter fotbollen, måste duscha. Sen har jag fått partiets godkännande för att driva kampanjen vidare på distriktsnivå. Till nästa års kongress kommer det finnas ett färdigt förslag. Lagar måste ändras. Och jag ska kämpa för det. Pedofiler ska inte skyddas och barnen lämnas ute i kylan. Nu börjar fiskandet av partiröster i hela länet. Så lite har jag fått gjort idag. Nu in i duschen o hopp i säng. I morgon möte om den nya läroplanen.

Nattpaus

Nu sitter jag mitt i natten och redigerar uppsatsen.. Det blir mycket prat om den just nu. Men jag behöver ta en tanke paus. Faktiskt skulle jag behöva ta en snabb sov paus. Men timmarna räknas obönhörligen ner. När klockan slår ett om ca 13 timmar har jag inte mer tid till förfogande. Då är det slut. Glädjande nog hade jag ett givande samtal med min handledare där hon gav mej massor av beröm. Det är ändock en hel del jag behöver ändra på. Och jag jobbar hårt med det. Men huvudet sviktar och allt oftare tar jag en titt in på facebook eller bloggen för att fräscha upp skallen från koncentrationen. Jag tror analysen börjar närma sej sitt slut. Jag fick order om att byta namn på kattegorierna. Namnen var för tråkiga. Så nu heter de bergreppsgröt och paragraf rytteri, bland annat. Lite roligare än styrdokument och  inkludering- och exkludering i praktiken,hoppas jag. Det är den där diskussionen som nu verkar vara det nya muren att bestiga. Det är där jag ska verka smart och lovande. I själva verket är jag trött och vilsekommen. Jag är faktiskt inte så jäkla smart. Jag är lite lagom sådär. Tillräckligt för att verka lovande men inte tillräckligt för att behålla intresset. Jag brukar komma ganska långt på det. Men nu är det upp till bevis. Shit det här ska publiceras. Vara en liten, liten del i forskarvärlden. Den ska granskas, synas och godkännas. Resultaten ska valideras. Sedan ska mitt namn för alltid vara satt på nåt som vem som helst kan låna på biblioteket eller läsa på nätet. Spännande. Skrämmande. Måtte jag leva upp till förväntningarna.

måndag 14 mars 2011

Sista rycket

Min handledare har gett mej beröm. Men oxå förmaningar som jag ska sätta mej ner om några timmar och ätit o nattat barn. Det är sista rycket nu. I morgon vid ett tiden måste jag skicka in den. Jag börjar jobba vid två och sen är det kört även om deadline är 17.00. Jag har en hel del jobb tills dess!
HUGA!
Är jätte trött. Ska pallra mej till jobbet nu. Ett par nätter till med nattjobb, sen ska det lätta. Måtte det lätta!

söndag 13 mars 2011

Hjälp önskas!

Jag skriver som bekant på en D-uppsats. Den är inne på sista slutklämmen. Jag har en biblioteksida kvar. Några referenser måste filas på. Kanske en eller två sidor kvar på diskussion. Men så har jag mitt stora dilemma. HUR FAAN SIDNUMRERAR MAN? En uppsats ska börja räkna från sida 1. Men det är först på sidan 5 som sidnumret ska synas. Jag kan få till det att det står sid 5 på ALLA sidor. Jag kan få till att den inte visar sidnummer på första sidan. Jag får till sidnummer varannan sida, men hur jag än gör får jag inte till det. Det står att det ska kunna gå radera enstaka sidnummer om man trycker på radera sidnummer. Men det stämmer inte. Allt blir då raderat. Jag blir så trött. Antagligen får jag samma problem när jag ska få bort sidnumren på bilagorna i slutet av dokumentet.

Förr har jag kunnat fuska och göra de sidorna i ett annat dokument, skrivit ut och vips har sidnummerna stämt. Det funkar inte nu.Så vet du hur man gör. För allt smör i småland hjälp mej. Jag har till tisdag på mej att kura ut hur det funkar.

Hänt

Vaknar. Lilla N skriker att hon måste bajsa. In på toa. Släppa ut hundarna. Torka en benig liten rumpa. Ta in hundarna. Lägger mej på sängen en minut till. Stiger upp igen. Kramas med Lilla N. Kramas med Mittimellan N. Försöker få kontakt med Stora N som sitter framför Bolibompa. Han ler mot mej tillslut. Jag kollar datorn en stund. Uppdaterar mej om Japan. Samma nyheter som jag fick från Rapport klockan fyra i morse. Skickar i väg en grattis hälsning till min bästa vän Nettan som idag önskar att hon fyllde 32, men inte gör det, utan fyller betydligt mer. Börjar koka gröt och ägg. Uppmanar Stora N att ringa till sin gudmor som fyller år, samma Nettan. Han gör det med stor glädje. Kommer av sej lite när Ariel börjar på Bolibompa. Men han sjunger. Sen pratar hon och jag. Vi väckte henne. Just en snygg födelsedagspresent; Mindre sömn. Lilla N sjunger för Nettan. Vi äter frukost. Telefonen ringer. Fick plötsligt bråttom iväg. Kompisen vill leka med Stora N. Skjutsar in honom till stan. Valla hund. Laga lunch. Borde skriva. Duschar. Byter om. Börjar klä på tjejerna ytterkläder. Stora N kom farande i 70km/h på vår lilla väg. Norpar åt mej hans saker. Sätter alla barn i bilen. Åker till mötesplatsen. Många barn. De busar. De slår sej. Vi åker vidare. Samlas i jumpa hallen. Stora N spelar match. De får storstryk. Jag hejar och skriker mej hes. Marcelo stannar kvar. Jag tar tjejerna och åker till Maxi. Storhandla. Äter en glass. Kommer hem. Packar in alla varor. Börjar laga mat. Börjar blogga. En främmande bil kör upp på uppfarten. Gäster. Vi äter. De fikar. Barnen tittar på melodifestival. Våra gäster har köpt lägenhet i Spanien. Blir glad. De åker. Vi ser slutet på melodifestivalen. Alla somnar. Jag bär in barn. Äter godis. Marcelo går upp och åker till jobbet. Det är söndag. Jag går och lägger mej. 24 timmar efter att jag börjat med inlägget, gör jag klart det. Du läser den nu.

onsdag 9 mars 2011

Dagens Pluto


Min lilla, magra valp har blivit så stor! Jag såg det idag. Nu. Jag släppte ut hundarna för att kissa och då såg jag att han ökat i vikt. Min omedvetna tanke var först att jag måste dra ner på maten. Och där nånstans hejdade jag mej. Han behöver INTE banta. Revbenen syns fortfarande. Men han är inte spinkig längre. Han breddar sej mer och mer. Han börjar bli stor. När hände det? Han har växt om Bobbo. Snart även på bredden. Jag är lite chockad över att inte sett förvandlingen. Jag är ju med honom varje dag. Vi går, tränar, gosar. Och visst har jag sett att han vuxit. Men jag har ändå inte sett. Min lilla vappe blir unghund nästa vecka. Han kan fortfarande busa och ställa till oreda. Synen på bilden mötte mej häromdagen. Och när brottet begicks var husse hemma. Sånt skulle han aldrig göra när jag är hemma. Då är han bara söt och trevlig.

Vårdepp

Är det bara jag som jublar när det regnar? Är det bara jag som ler när jag ser den döende, sista, fulsmutsiga snön? Är det bara jag som försöker skjuta vårdeppet ifrån mej? Jag längtar efter våren eftersom den är steget innan sommaren. Annars tycker jag den här årstiden är den värsta. Tråkig, ful, blöt. Meningslös. Tur att jag har så himla mycket jobb den kommande veckan att jag knappt hinner andas. Då kanske jag inte hinner gå in i depp. Regnet hinner kanske sopa bort snön och jag kan fira min Plutos ett årsdag med uteaktiviteter.

tisdag 8 mars 2011

Mäns våld mot kvinnor

Idag är det internationella kvinnodagen. Sen milleniumskiftet har nära 200 kvinnor blivit mördade av män. Ganska ofta av män som de känner. Aftonbladet uppmärksammar det idag i sin artikelserie. Jag tycker vi ska stanna upp och tänka till. Hur uppfostrar vi våra söner egentligen? Alla våldtäktsmän, manliga pedofiler och män som mördar för att de blir lämnade eller inträngda i ett hörn. Vem har lärt dem att det är ok att göra någon illa? Alla kvinnor som stannar kvar i dåliga förhållanden och visar sina barn att det är ok att bli behandlad som skit, vad vill ni lära era ungar? Alla ni som försvarar pedofiler och mördare, vem skyddar ni? Skulle ni vilja bli utsatta för det som den ni försvarar gör mot andra? Alla ni som känner män som behandlar kvinnor och män illa, stötta dem Stötta dem att ta ansvar för sina handlingar. Stötta dem att söka hjälp. Stötta dem genom att ställa er på offrens sida. Det betyder inte alltid att man måste ta avstånd. Det betyder att man sätter en gräns och kanske räddar en annan människa. 

Här är två tjejer som blev dödade under förra året. Det kan var din dotter, din syster nästa gång. Vi behöver reagera mera. Psykvården måste bli bättre. Skyddet mot allmänheten större. Och vården i fängelserna bättre. Det är vi som är samhället. Vi skapar den miljö vi vill leva i. Jag vill inte leva så här!

Johanna, 17

Dödad 19 augusti 2010
Johanna, 17 Hon sa till 37-årige Andreas Johansson, som loc
JOHANNA, 17 Hon sa till 37-årige Andreas Johansson, som lockat med modellkontrakt, att hon inte längre ville ha en relation. När hon följde honom hem för att hämta bilderna och kontraktet ströp han henne. Rättegången pågår just nu i Växjö. Källa aftonbladet


Beatrice Fredrixon, 16

Dödad 4 maj 2010
Beatrice var en glad och älskad tonåring som vännerna gärna sökte upp för tröst och råd. Hon tyckte om att vara ute i naturen och familjen hade haft häst. Med sin mamma brukade Beatrice rida, måla och skriva. På en fest träffade hon en jämnårig kille. Vid ett gräl i ett skogsparti dödade han henne med sparkar och strypgrepp. Hans förklaring var att hon var gravid och vägrade abort. Källa aftonbladet

Vi provar skogen igen

Strålande fin dag och jag är så sjuttsligen trött på vägar. Så jag tänkte att vi provar skogen igen. Allt smältande vatten på de vanliga stigarna var nu frusna. Det var bra. Men snön dolde alla rötte och tuvor. Ideligen trampade jag snett. Mina vrister och fötter skrek i protest. Så två gånger fick jag vända och ta en kortare väg. Hundarna däremot var helt vilda av glädje. De rusade runt som galningar och hoppade upp på berg, stenar och nerfallna träd. Skogen är inte vacker nu. Men jag älskar den lika mycket nu som på sommaren. Barren har färgat snön smuts brun och nakna grenar hänger över stigarna så att de blir en labyrint. Nästan ute ur skogen Hör jag varningsskall, intensivskall, och busskall. Grannen var på väg ut med sina bestar. På två sekunder kastade de sej ner från berget de bor på, över vägen och in i skogen där vi var.Eva vrålade på sina hundar. I täten den treåriga svarta hanen. Mina båda stannade. Sekunden jag släppte koncentrationen på Bobbo, för att se var Pluto var, så drog Bobbo. Jag skrek NEJ; NEJ; NEJ om och om igen. Bobbo stannade inte.Många tankar hann fara genom mitt huvud.


Undra var Eva är? Hinner hon komma ner? Jag kan inte sära på två så stora hundar själv. Men de är jämbördiga, Bobbo borde inte tugga alltför mycket hål på den andra hunden. De har hälsat på varandra av misstag förut. Då gick det bra. Hoppas det går bra. Måtte det gå bra. Han stannar! Bobbo stannar. För faan Björne stanna där du är! Va? Viftar de på svansen? Björne viftar på svansen! Bobbo med! Ska de börja leka? Var är Eva? Snart smäller det. Bobbo lyssnar på mej. Han vänder! Han kommer! Jippiiii!!!! Shit jag har ingen röst kvar.
Killen hela dagen; Bobbo


På ett par sekunder var det över. Inget slagsmål. Men Bobbo fick gå kopplad sen. Straffet för ohörsamhet. Björne återvände till sin flock. Och Pluto tog skydd på stigen och vågade inte göra någonting med två galet skrikande fruntimmer runt sej.


Ja, så var dagens promenad över för den här gången. Nu väntar arbete, utvecklingssamtal, föräldramöte och i kväll ska jag spela fotboll.

söndag 6 mars 2011

Jätte god sylt

Vi åt pannkakor. Sylten var slut så jag kollade i frysen. Det ligger alltid ett paket med bär där och dagen till ära blev det hemmagjord blåbärssylt. Den är så sabla god, och så himmelskt lätt att göra. 


Recept:
Två, tre matskedar sirap, 
½paket frysta bär, ner i en kastrull, värm/koka tills bären mosats. 
Klar.


Snygg blir man oxå om man väljer blåbär...
Den är lite rinnig som varm, men väldigt god som varm. In i kylskåpet och efter ett par timmar har du sylt konsistens på din egna sylt. Ungarna och jag älskar blåbärssylten. Mindre tillsatser och så är man lite huslig också. Men framför allt glad i själen åt så god mat!

Våren är här

Sista leket i snön. Barn o hundar busar i den smältande snön.

Barmark! UNDERBART!

Nu börjar den. Snösmältningen. Det gick ganska fort. Från att ha varit fullt med snö på alla vägar så är det nu barmark. Till och med gräset börjar kika fram på sina ställen. Det är vår på riktigt! I går under vår promenad så brände solen i ansiktet, vattnet rann i strila strömmar från all smältande snö och fåglarna sjöng. Oh som de sjöng. Kanske det kommer nåt bakslag, men nu går det åt ett håll. Värmen är på väg. Häromdagen tog vi farväl av snön, jag och barnen. Vinkade hejdå. I går gjorde vi säsongens sista snögubbe. Snart gott folk kan vi bada i sjön!
Årets sista snögumma. Med bröst.

lördag 5 mars 2011

HUNGRIG! MAT!

Frukost skulle sitta fint. Just nu går jag ständigt hungrig. Jag missar alla mina måltider, äter för sent, för stora mellanrum mellan måltiderna, för mycket när jag väl äter och kroppen mår skit! Jag hatar mej själv när jag kommer in i sånna här perioder. Ändå försöker jag förtvivlat komma i kapp. Jag har till och med köpt varma koppen soppor för att ha i lådan på jobbet när hungern smyger på. Ändå kan jag sitta en hel dag utan att äta, för att försöka hinna med allt jobb jag har och utan att behöva sitta för länge efteråt. Jag måste hitta tillbaka till sunda vanor igen. Och jag börjar med frukost!

torsdag 3 mars 2011

Tillökning i familjen.


Pyrit jagar
Vi har ökat andelen invånare i huset. Det blev 15 extra invånare. Jag tror dock att antalet snart reduceras. Hundarna i all ära, Pyrit min sköldpadda är det största rovdjuret under vårt tak. Jag har för femtielfte gången fyllt på akvariumet med fisk. Jag tycker så synd om Pyrit att få skvalpa omkring i sin uttråkade tillvaro år ut och år in. Lite av hans naturliga instinkter och lite förströelse som jakt måste han väl ändå få pyssla med. Ända sedan jag gjorde mej av med mina fåglar ( de enda djur jag någonsin gett bort) har jag haft en förkärlek för att djuren ska få leva så naturligt som möjligt i vår galna artificiella värld vi ger dem. Alltså har jag inte haft mina kaniner och marsvin i bur. De har fått ströva omkring lösa. Vilket resulterade i att min kanin Bubba, världens coolaste kanin förövrigt, fick tag på en av mina fåglar en gång och började käka på fjädrarna. Fågeln kunde inte lyfta efter det, så Bubba fortsatte äta upp fjädrarna på min nymfparakit som sprang på sina kort ben för glatta livet. När jag kom till dess undsättning ett par timmar senare när jag kom hem så var det tuggmärken i stjärtfjädrarna och trasiga vingpennor. Men de växte ut igen. Sent om sider. Även om man nu kan känna viss sorg för fiskarna som kommer få sätta livet till i ett akvarium kan man ändå känna att lidandet blir kort. Pyrit slukar dem hela, så de behöver inte lida. De har ett stort akvarium att plaska runt i och många gömställen att vila upp sej på. Pyrit har under en timmes tid jagat runt på de femton fiskarna, tio tetror och fem barber. Han ser skitglad ut. Alla fiskarna har självklart fått namn:


Blixten, Sally, Lina, Pingu och Diamant
Andersson, Svensson, Jönsson, Willson, Carlsson, Johansson, Johnson, Pettersson, Bengtsson och Åkesson
Barberna har fått namnen; Blixten, Sally, Lina, Pingu och Diamant.


Pyrit har varit med mej i 24 år nu.



Jag får väl ha nedräkning när de börjar försvinna. Misstänker att vissa förluster kommer ske redan i natt....

Politikerblogg

Mitt inlägg om pedofilen togs bort på tidningens sida. De ville "skydda offret". Men här finns den kvar. För den killen och alla andra som förstör barns liv har ingen rätt till privatliv, ingen rätt till lugn och ro. De har valt att förstöra för andra. Det är ju inte riktigt så att de "råkat slå till nån på fyllan" eller "inte förstått att barnet inte vill". Jag vill inte vara nästa mamma som gråter och skriker i förtvivlan över att mitt barn blivit utsatt!

Ur min politikerbloggg

Är det nån som vill ha pedofiler här i samhället? Är dessa människor egentligen önskvärda överhuvudtaget? I dag skyddas dessa människor på ett sätt som är horribelt. Jag vet att en man eller kvinna som begår våldtäckter på barn är mer än bara pedofil. De är också någons son eller dotter, någonssyster eller bror. Någons kollega eller sambo. Klart att de kan vara roliga, skratta, åka på semster, vara underhållande och vara bra kompisar. Men i deras kölvatten ligger också tusentals förstörda människoliv. Pårverkabara tonåringar, oskyddade förskolebarn och aningslösa spädbarn. I deras liv har skratten tystnat. I deras liv är kompisförhållanden och blivande kärlseksförhållanden för alltid påverkade, trasiga. Så frågan är vill vi verkligen ha pedofiler i vårt samhälle? För mej är frågan såklart nej, jag vill inte att de ska gå i närheten av mina barn. Jag vill inte att de pillar på mina barns könsorgan när de byter blöja på min dotter på förskolan. Jag vill inte att de ska lura in mina barn i en mörk källare och ställa ultimatumet att de måste suga av honom för att släppas fria. Och efter tre timmar behöva ställa upp på det för att de tror att de aldrig mer kommer få se dagsljus igen.
Pedofiler gör just det. Lurar sina offer, lirkar, duperar dem. De kan ta flera månader på sej att få till ett samlag. De bygger upp förtroende, skapar beroende och tacksamhet. Sen slår de till. Och en familj är trasig för alltid.
Fundera på vad du själv skulle göra om ditt barn eller syskonbarn kom och berättade att de blivit lurade till sex. Att de tagit en stor manslem i munnen, spottat sperma, gråtit och sedan blivit våldtagna och fått sitt anus eller vagina söndertrasat. Av en man. Av en kvinna. För de finns av båda könen.
Tänk sedan att rättsystemet ger pedofilen fängelse i ett år, i bästa fall. Och tänk sedan att pedofilen sedan fritt får ta kontakt och börja smyga sej på ditt barn igen. Gissa hur bra ditt barn mår efter ett år? I bästa fall skär han eller hon sej i armarna. I värsta fall tar han eller hon livet av sej. Flera års terapi suddar inte bort det skamfyllda. Föräldrar kämpar med att se smärtan i sina barns ögon och är samtidigt helt oförmögna att blåsa bort det onda.
Jag tycker vi bör skärpa straffen för pedofiler. Ge dem längre fängelsestraff. minst tre år inlåsta, sedan lika länge med fotboja och behandling. Det borde vara absolut förbjudet för dem att ta kontakt med sina offer igen. Även om pedofilen råkar vara en förälder till barnet eller inte.


Nu är en pedofil nysläppt i vår närhet. Han bor bland barnfamiljer. Är förlovad. Har sitt jobb kvar. Och har ansökt att få ta kontakt med sitt offer. Han fick rätt till det av tingsrätten.
Offret var tolv när han våldtog henne vid två tillfällen. När han låste in henne i en källare och förstödrde hennes liv. Idag är hon lite äldre. Mer trasig. Arg, ledsen och har tappat all tillit till vuxna. Hon skriker, hittar på hyss och kryper upp i sina föräldrars famn och frågar varför de inte skyddade henne.


Varför skyddade vi inte henne? Varför skyddar VI inte henne nu?


För att återigen bevisa hur mycket vi skyddar pedofilerna och struntar i barnen läs den här artikeln från aftonbladet, där en misstänkt pedofil fick vårdnaden om barnen när modern visade bevis för socialtjänsten och polisen om sina misstankar.

Magsjuka light

I dag vabbar jag för första gången på sex år. Dagen ska ägnas åt att handla och skriva, skriva, skriva! En novell på spanska och uppsatsen ska vara klar nu. Det bara dras ut på tiden hela tiden. Jag blir så arg på mej själv! Sen är det inte det lättaste att skriva med en liten N i knät. Och två stora som tycker jag är frånvarande trots att jag fysiskt finns här. Det ska bli så skönt när jag skickat in den, när jag fått mina kompletteringar och är klar!!!! Mellersta dottern kräktes två gånger häromnatten och magsjuka råder på dagis. Så rädslan för att smitta ner andra gör att vi är hemma även idag. Alla tycks må bra och det är skönt. Kylskåpet  är tomt och det gör att jag trots allt måste till affären. Men jag tror inte det var magsjuka. I sånna fall var det magsjuka light.

Fuska sej igenom

Relato de un NaufragoI går hade jag spanska på universitetet. Jag går en litteraturkurs som är ganska svår men väldigt intressant. Problemet sista två veckorna är att jag haft lite väl mycket runt mej. Vi skulle ha läst en bok som jag ännu inte fått eftersom jag har beställt den lite sent. Ni vet.... jag gör det i morgon.....och i morgon blev en vecka senare... Men, tänkte jag en kvart innan det var dags att gå in, jag går ut på nätet och läser vad boken handlar om. Och jag stressläste så att jag i allafall skulle kunna hänga med i diskussionen. Till nästa gång var det tänkt att vi skulle skriva en resumé av boken och tills dess har jag ju läst den tänkte jag. JA... så var inte fallet. Det blev ett prov på boken. Skriftligt. Och jag kom inte på vad kannibaler eller haj hette på spanska. Jag kunde inte detaljfrågor som vad det var han tog av sej bältet för. Eller vem som var den första personen som han träffade  när han kom i land. Jag visste huvuddragen. Jag kunde hänga med i diskussionen vi hade efter provet. Och resumén den var inte på boken, utan på en text vi får i veckan.....Så det gick inget bra att fuska sej igenom lektionen. Jag får se till att vara mer på hugget och prestera bättre i fortsättningen. Förresten sa jag att idag är sista dagen att lämna in en novell på spanska. Och jag har inte skrivit den än......

tisdag 1 mars 2011

En Tisdag i mitt liv.

Vilken dag!
Först upp på morgonen och försöka få trotsig Liten N på kläderna. Till förskolan, försöka lämna trotsig Liten N som inte ville vara utan sin mamma. Skynda till jobbet, kommer i tid med 30 sekunders marginal. Har möte, har mentorstid, rättar läxförhör och sen tillbaka hem, ut med hundarna. Uppsatsskrivande, lunchätning och klagosång från Marcelo med lapp över ögat. Telefonen ringer. Liten N har bajsat löst tre gånger. Magsjuka? Skynda hämta på dagis. Måste köpa blöjor, in i affären. Superstressa hem. Bära in sovande Liten N som vaknar och hysteriskt kastar sej efter mej när jag rusar ut till väntande bilen. Kör alldeles för fort tillbaka till skolan. Kommer 5 min för sent. Har en rolig lektion, hittar nya spännande whitboardpennor med refil. GILLA! In i bilen leta efter ett ställe inne i Linköping. Möte med kollegorna. Trevligt, spännande och väldigt hög ljudvolym. Skynda in i bilen, gasen i botten till fotbollsträningen. Stora N ringer och gråter hysteriskt efter sin mamma. Han saknar mej. Träning. Springer tills det gör ont i lungorna. Kör i laglig takt hem.Ut med hundarna. Alla barnen sover. Marcelo säger att jag luktar svett. Ingen mat på bordet. Är VRÅL hungrig. Lagar lite snabbmat. Marcelo går och lägger sej, begär en matlåda av mat han inte lagat när han varit hemma en hel dag med halvsyn på ett öga....morr(?) Jag tittar klart på Ceasar Millan. Kollar vikten på Wii +0.8 kg!!!! Bloggar en stund och nu väntar uppsatsskrivande.


Sysslolös, stiltje? 
Nej inte dagar som denna.