Translate

måndag 31 oktober 2011

På schemat; kontaktfält


Kontaktfälts träning. Ett måste.
I dag åkte vi till bruxan för att träna allt det där som är så tråkigt att träna under sommaren; kontaktfält och slalom. Bobbo har fortfarande vila för att läka sin kropp som tycks vara lite sliten. Så det var Pluto som fick träna mest. Han är mer vild än tam min stora terrier! Han är så arbetsvillig och så på hugget att han knappt får med sej kroppen. Idag rev han pinnar, ramla av balansen och kastade sej ut över gungbrädan och blev helt chockad när den snabbt for i backen...... Men det gick också himla bra. Han tar ingångarna i slalomen när jag går på båda sidorna, yes yes yes! Han tar kontaktfälten genom att sitta nertill. Visserligen lite för högt upp. Men jag har en hund som dimper ner rumpan på ren automatik vilket kanske kommer betyda att jag inte har en hund som hoppar kontaktfält i tre år!!!! Det är nåt vi kommer traggla hela vintern. Målet är att kunna starta honom officiellt för första gången i sommar. Och då vill jag att han ska vara redo. En annan positiv sak var att han utan bekymmer tog fyra hinder i böjning, balansen och A-hindret i en följd. Jätte skönt. Hitintills har just dragning på hindren något vi jobbat på hela sensommaren. Nu börjar det ge resultat. Just denna förmåga är det jag förundras och glädjs av nästan mest. Att han vilar sej i form och gör det sen bra. Pluto är en otroligt rolig hund att träna. Det känns inte som om han har 
förutsättningarna att bli en stjärna. Han är för otymplig, har för lite kroppskontroll osv, men jag tror nog att han kan vara en "underdog". Jag tror att han kommer kunna bli bättre än vad många tror. Kanske bättre än vad jag själv tror. Eftersom han är en blandras får jag inte tävla i alla grenar. Men de jag får tävla i, freestyle, agility och lydnad ska jag träna och traggla så långt vi kan komma. Dels för att både han och jag tycker det är så himla roligt men också för att en hund mår bättre av att ha ett jobb, även om många fixar att "bara vara" familjehundar. Så mina träningar är inte ett sätt att försöka nå till stjärnorna. Det är ett sätt att ge innehåll och mening till mina familjemedlemmar och mej. Kanske jag till och med en dag kan få Marcelo att tävla med hund?


Från blåbärsloppet i somras när Stora N och Bobbo tävlade
Bobbo fick några varv på agilityplan han med. Inte såg han ut som en blivande nioåring. Han såg ut som han var två år igen. Det var Stora N som skulle få träna att handla sin storebror. Tanken är att han ska få tävla Bobbo i sommar. I riktiga tävlingar. Det kräver lite mer handling från Stora N;s sida. Och det är lika bra att börja träna på nu. Bobbo var helt vild av glädje och gick så rutinerat och bra att min tvåbenta son knappt behövde göra någonting alls. En liten olycka på vid sista hindret för dagen gjorde att träningen slutade i tårar och ett ont finger. Men lika glad för det är min son. Han älskar att träna hund. Han är tuff, lyhörd och har stora krav på sej själv. Jag tror sommaren kommer bli spännande för honom!


På slutet kom Carina med lilla underbara Grappa. Med sej hade hon även min stora favorit av alla hundar ; Kajsa. Världens finaste jack russel. Har alltid älskat den hunden, trots humör, skall och viss osäkerhet. Kajsa är cool. Vi fick även chansen att gosa lite med Vinna en 9-månaders shelti och Aj-aj en shelti på tio veckor. (Men så här oss emellan, Grappa är härligare!) Helt plötsligt kändes Pluto väldigt stor och klumpig bland alla dessa små nätta hundar. Ja ja, mina hundar är mina stjärnor och jag skulle inte vilja vara utan någon av dem.

Mer passion!

Jag vill ha mer passion i livet! Nej jag pratar inte om mer sex, utan mer livsnerv. Lite dallringar. Jag vill ha mer. Så just nu funderar jag mycket hur jag kan få det. Utan att ruinerar mej på kuppen. Jag är en passionerad människa som älskar att känna mycket och lite till. Och just nu har jag ett bra liv. Jag har uppnått mina bas drömmar. Men det räcker inte. Livet måste ha mer nerv i sej. Mer hissnande ögonblick. Marcelo suckar och undrar vad det är jag behöver, men jag kan inte svara på det. Jag vet ju inte! Vet bara att det här inte är nog. Jag  har för mycket av pappas vagabondblod i mej. Känner mej rastlös. Tycker att "alla andra" har mer spännande liv än mej. Det är inte fler saker jag vill göra. Häcken är full. Det är annorlunda saker, eller andra saker, jag vill hitta på. 

Jag funderar på om jag kan bil-luffa i Eurpoa med ungarna i sommar? Eller kan vi  fira nyår i Sydney? Ska det vara så omöjligt att sjunka ner i ett chokladbad vid advent eller skriva en roman till sommaren? Jag vill göra någonting. Något annorlunda. Inte crazy-annorlunda, bara annorlunda mot min egen lunk i livet. Har ni bra förslag som inte kostar skjortan så fram med dem. Jag är sugen på allt!

Höstlovet 2011



Höstlovet har gjort entré. Men precis som förra terminen så består mitt första lov på ny arbetsplats av massor av jobb. Tre dagar har jag gett mej själv att bli klar med allt jag behöver. Sen ska jag vara mamma åt mina barn och inte bara lärarinna. Nu har jag lämnat barnen på frita och dagis. Jag har kommit hem. Hundarna slipper vara ensamma och jag sitter vid datorn. Precis som jag gjort i så många år. Det känns så hemtamt. Känns så rätt. Trots att jag har häcken full så känner jag inte någon stress. Jag är hemma. I lugn och ro och kan ta mej ann uppgifterna i den takt jag behöver. Jag behöver den här tystnaden. Den är bra för min själ. Min by är bra för min själ. Under veckan ska 
jag inte träna någonting. Helgen blir lite hektisk med aktiviteter och flera kalas. Men jag ska bara skjutsa. Sen ska jag fika och njuta av mina bästa vänner. Ta en promenad eller två. Så veckan som är nu ska jag bara njuta av att få undan allt jag behöver. Rensa högarna, komma ikapp, lyssna på tystnaden och andas in naturen. Mmmmmm.......

lördag 29 oktober 2011

Bobbo är bäst......


Jag älskar min Bobbo. Han är underbar, fantastisk och makalös på samma gång. När vi bodde i Karstorp hade vi staket åt ett håll med öppen grind. Den var vi tvungna att stänga när han passerat två år, för då började bråken med andra hundar. Ibland fick han för sej att smita in till grannens hund Elsa, så det där med att vara ute ensam på tomten var inte helt lätt under den perioden. Därför kände jag en stor lättnad när vi flyttade därifrån och hit till vår lilla by. På vår tomt har vi staket åt två håll, bakåt och mot sjön. Men framsidan, mot vägen där flest människor passerar finns inget staket. Vi har pratat om att sätta upp ett de senaste två åren. Men inget har hänt. Och visst ett par incidenter har hänt vintertid när Bobbo tyckt att den plogade vägen är ett bättre ställe att rasta sej på än vår snöfyllda tomt. Men överlag fungerar det bra att vara staketlös. Även när det kommer andra hundar, bilar och folk. Hur det kunde bli så vet jag faktiskt inte. Hur har jag lärt min hund att inte dra på löptikar, lekinviter från andra människor eller hur jag fått honom att inte skällande springa längs med tomtgränsen och skälla det vet jag faktiskt inte. 

Bobbo är en hund som alltid hänger med på ett äventyr. Kallt, varmt, mörkt ljust, blött eller lerigt. Spelar ingen roll. Han är alltid på och vill göra någonting skojsigt. Det enda han ogillar är promenader i koppel och platser som kräver att han inte får röra sej fritt. Han blir lite låg då. Han passar min personlighet med andra ord. 
Han tar beröm med stor iver och han tar skäll med heroisk storhet. Vi litar på varandra och vet om varandras svagheter. Han vet att jag respekterar honom och jag vet att han går att lita på, och jag vet när jag måste vara på alerten. I snart nio år har vi haft tiden att lära känna varandra och kamperat ihop i vått och torrt. Det är en häftig resa vi gjort, han och jag. Min älskade, älskade Bobbo. Resan är långt ifrån slut. Jag får vara lite mer lyhörd de kommande åren, förändringar kommer att ske, men så länge Bobbo mår bra så mår mitt hjärta bra. Hur vi hamnade i den lunk vi har vet jag inte. Men det slår mej då och då att han är precis så som jag vill att han ska vara. Klart att några småsaker skulle vara sköna att ha förändrat för många år sedan. Som ex hans skottberördhet, hanhunds aggressiviteten, hans lust att jaga katter.... men ingen är perfekt. Bobbo är duktig på det mesta. Jag har tagit honom så långt som jag kunnat så här i mitt liv med mina begränsningar. Senaste tävlingen kom domaren fram och sa att hon drömmer om att ha en hund som ser så glad och samarbetsvillig ut som Bobbo gör när vi jobbar ihop. Härligt beröm som då och då återkommit under hela vår tävlingskarriär. 
Men det är inte våra titlar eller resultat som jag är mest stolt över. Utan det är att han är en sån bra och trevlig hund i vardagen. På promenader, ensam på tomten, tillsammans i skogen, ute på sjön, i regn, i snöstorm, i gassande sol och behaglig värme. Med andra hundar, ensam, bara han och jag, tillsammans med familjen och mitt bland stora folkmassor. Bobbo är en underbar hund på så många sätt att jag i mitt stilla sinne tänkt att jag aldrig mer kommer få uppleva en så bra hund som honom..........

....och Pluto en lovande uppkomling


.....så fick jag hem Pluto. Efter ett par incidenter där vägen varit lockande så går heller inte Pluto utanför vår tomtgräns. Han lockas heller inte av löptikar, lekinviter, människor, hundar eller leksaker. Visserligen kan han skälla ibland när grannen kommer och i vissa fall när någon går förbi, men mestadels av tiden ignorera han det som sker på vägen. Två hundar som fattar galoppen! Hur lyckades jag? Jag är förvånad själv. Det enda jag gjort är att ta in hundarna när de skäller samt att rytit i om de är på väg ut från tomten och så mitt standarknep att de måste gå fot när vi lämnar tomtgränsen för att gå promenad. Resan med Pluto har inte varit spikrak, ibland har jag tvivlat på att jag skulle reda ut det. Jag har funderat och funderat hur jag ska lösa visa problematiska knutar. För i slutänden är jag bara en vanlig person, utan några speciella förmågor. En del kunskap har jag fått på vägen men jag är långt ifrån duktig på hund. Svaren finns inte per automatik hos mej. När Pluto kom hade han bekymmer som jag inte hade en aning om hur jag skulle lösa. De brottas jag fortfarande med ibland. Men under det senaste året jag haft med honom har jag fått lyssna, lyssna på honom och han har lärt mej vad jag ska göra så att han lättare ska förstå och göra så som jag önskar. Min stora, snälla vovve, som många vill förbjuda leker fantastiskt med barnen. Han är underbar mot små hundar, han funkar med 
Pluto med en busig Easy.
alla hundar, han hoppar inte och älskar att träna. Han har en bra på- och av knapp. Trivs lika bra sovandes i sin säng som ute på en tuff träning. Han kan gå lika lös som Bobbo mitt bland folk, ute i skogen och i alla slags miljöer. I Södertälje kom jag på mej själv att jag lämnade två lösa hundar vid min plats två meter från agilitybanan, omringad av kopplade hundar på alla sidor, när min dotter ramlade och slog sej 30 meter bort. På ren instinkt rusade jag iväg och blev borta i nästan tio minuter. Utan att riktigt kunna se vad nån av hundarna gjorde. Bobbo hade jag platsat, så det visste jag skulle funka. Men Pluto..... det var först när jag kom tillbaka som jag insåg hur långt vi kommit han och jag. I början av sommaren kunde jag inte lämna honom någonstans. Han stannade aldrig. Nu lyfte han på huvudet, gäspade och 
lade sej på sidan. Och jag hade inte ens reflekterat över att han skulle gå iväg. Jag litade helt på att han skulle vara på plats när jag kom tillbaka! Och det var han. I morse när jag släppte ut hundarna på första kissen var det becksvart ute. Pluto är mörkrädd och gillar inte att vara ute så länge ensam när han inte ser ordentligt. Det var när han stod på trappen och skällde till två gånger som tankarna kring detta inlägg dök upp. Han har lärt sej att han blir insläppt när han skäller. Nu skäller han nästan enbart när han vill komma in.( och när närmaste grannen har den dåliga smaken att vara högludd eller vid bilen...) Han hade dessutom varit ute i nästan 25 minuter. Och när jag tänker efter har det varit så de senaste veckorna. Förändringar sker så successivt så att man inte alltid märker förändringarna. I början när jag fick min lilla valp var han rädd för det mesta. Han blev väldigt osäker när Bobbo inte var med, han vågade inte simma, han frös i snön, ville gå in om det regnande och hatade att torka tassarna. Nu 
för tiden busar han lika mycket i vattnet som i meterdjup snö. Han viftar på svansen och kastar sej ut om vi går tillsammans ut i regnet och han lyfter på tassarna i ordning innan jag hinner ta i dem när det är dags att torka dem. När vi började träna lydnad, sök, apportering, agility och freestyle suckade jag ofta djupt och brett i början för att han inte bjöd någonting på sej själv. Han tvekade, blev låg, tog lång tid på sej att lära sej elementära saker som är så lätta. Vilket gjorde att vi aldrig riktigt kom vidare med någonting. Så jag gjorde många och långa uppehåll. Funderade mycket på hur jag skulle lösa saker och ting. Han lär sej inte lika snabbt och lätt som Bobbo! Men samtidigt visade han andra kvalitéer så jag kunde inte bli arg, och jag tyckte det var roligt att träna med min komplicerade hund. Så i somras, mitt i ett träningspass fick jag stanna upp; när lärde han sej att gå fot? 

I dag har han bättre överlämningar än Bobbo när han apporterat någonting. Han flyger över hindren i agility, han letar med stor iver vid sökträningar, vi har tävlat två gånger i freestyle och fått bra kritik, uppflyttning och är bara en bra tävling ifrån att få hans första titel. Allt detta på ett år! Med en hund som inte lika självklart lär sej som Bobbo! I dag tvekar han inte att lämna Bobbo hemma och följa med på upptåg. Han tycker allting är 
roligt och hittar på bus lika gärna som vi gör. Han leker med barnen, med mej och med andra hundar utan att det ställer till några bekymmer. Han är lika obekymrad ute på skottbanan som mitt inne i stan eller på lekplatsen. Han kan gå med på stora marknader, titta på när katter och andra djur springer framför näsan på honom utan att springa efter. Han har med andra ord börjat bli lika fantastisk som Bobbo. Med Pluto är det andra saker jag får träna, som artighet. Han står gärna 0,05mm ifrån din glass eller frukt och stirrar stint för att kanske få smaka. Avstånd Pluto, avstånd tack. Han behöver fortfarande hjälp att lösa situationer där han blir osäker på någonting, tex gummibåten som i somras blåstes upp av ett par barn. I nästan fem minuter arbetade vi igenom hans panikattack av ren skär skräck innan han utan bekymmer kunde ligga bredvid båten. Jag har en svår nöt att knäcka när det gäller den kommande apporteringen i lydnaden. Han vill inte riktigt hålla ett stadigt tag om apportbocken, utan tuggar och lägger den i min hand. Om jag inte tar den tappar han den, tuggar och försöker igen. Men vad gör det? Bråken mellan Bobbo och Pluto har lagt sej ( peppar, peppar), Han 
har inte sönder lika mycket ( nu är det mest väskor som ryker, 11stycken sen augusti) och han är fantastisk rolig att ha med sej överallt. Som vardagshund är han underbar. Och det är ju det som i slutänden spelar någon roll. Han är på god väg att bli lika underbar som Bobbo. Hur har jag lyckats få så bra hundar till mej. Jag förstår det knappt själv. Lyckligt lottad är jag. Och jag är himla stolt över mina fyrbenta familjemedlemmar.

torsdag 27 oktober 2011

Sjukdoms gnäll

Jag känner mej lite sliten. Har svårt att sätta ord på vad det är. Men så tog jag mej en funderare. Jag sover dåligt. Visserligen ganska många timmar, men aldrig i ett sträck. Kroppen mår sisådär. Det värker överallt. Min napprapat säger att ryggen slagits in i ett stenhårt gipspaket av muskler, som försvar. Spända muskler ger trötthet och värk. Han kan knäcka loss nacken, bröstkotpelaren men svanken är orubblig, och bara efter en vecka har de fixade kotorna intagit fel läge igen. Dock blir jag lite bättre för varje gång, men vi hinner inte med alla problem jag har, höften, fötterna..... listan kan göras lång. I bland undrar jag om det är nåt fel på mej, på riktigt? Men jag litar på hans ord. Mycket av de jag lider av kan till viss del förklaras med en eller två av de sjukdomar jag lider av. Han sa dessutom sist att hjärnan har svårt att filtrera vad som gör ont och vad som är normalt eftersom jag gått med smärta så länge. Så när kroppen är mer normal är det ordinerad specialträning som gäller, för att sätta hjärnan på normal läge igen. 


Förutom det så brottas jag med oregelbundna blödningar. Mensen återkommer ungefär varannan vecka. Och har så gjort ett par månader. Ett steg i rätt riktning eftersom den uteblivit i närmare 9 månader...... det gör väl att hormonerna inte riktigt är i balans just nu. Det underlättar ju inte precis. Under kvällen huttrade jag och frös, under gårdagen svullnade halsen och jag mår inte riktigt hundra sedan jag blev sjuk för några veckor sedan. Allt sammantaget borde väl göra att det är tillåtet att vara lite sliten...... Men när jag ligger efter så mycket som jag gör med hem, hushåll, tomten, hundarna och visst jobb så är det svårt att slappna av och ta det lugnt. Allt känns som måsten. Till och med att laga mat är ett stort företag just nu. Det är as jobbigt! För att inte tala om tvätten! Bläää.


Att leva med de sjukdomar jag har till vardags är inte alltid så enkelt som jag tror att det ser ut. Det finns dom som har de mycket, mycket värre än vad jag har det. Till synes gör jag allt det som jag vill. Jag lever på riktigt och det finns de som är bundna till sängen av smärta och så. Egentligen ska jag väl inte klaga. Jag försöker att låta bli allt som oftast. Men ibland behöver det komma ut. Komma ur systemet, så att det blir lite lättare att bära. Under en längre tid nu har jag tyckt att det är riktigt jobbigt med att stå ut med alla små fel. Jag tycker min övervikt har blivit lite tuffare att leva med, jag tycker smärtan gör lite ondare, infektionerna mer segdragna. Humöret är inte på topp, och sömnen mer rubbad än vanligt. Nu är det inte så här illa hela dygnet. På jobbet trivs jag bra och jag har roligt med mina barn. Jag skrattar flera gånger om dagen och gör saker jag tycker om. Men som en vass sten i skon är det hela tiden någonting som bråkar med mej. Behövde bara få det ur mej!

måndag 24 oktober 2011

Några bilder med nya kameran

Jag tog en hel del bilder med min nya Canon. Mycket natur blev det. Jag är långt ifrån nöjd med bilderna, men nu i första skedet är jag mest intresserad av att hitta tillbaka till "bilden". Mycket av det tekniska kommer så småningom. Under helgen avr jag intresserad av hur kameran fungerade i olika ljus. Vilka slutartider jag kunde hålla medan bilden fortfarande blev skarp osv. Det resulterade i många suddiga bilder som gått raka vägen ner i papperskorgen. Kul var det iallafall att börja igen lite smått. Här kommer ett litet axplock. Alla är inte av bra kvalité men jag tänker spara dem ändå. Alltid lär jag mej någonting av varje bild. Om ett halvår med mycket fotande kommer jag vara mycket bättre. Då har dessutom större objektiv.....








 






Helg med brudarna!

Mina bästa, bästa vänner
I helgen drog jag och mina bästa vänner ut till Gryts skärgård för att fira att vi alla snart blir /har blivit 35 år gamla. En milstolpe. Nu är vi mellan 35 och 40.......vi som är så unga! Det blev en kanon mysig helg med god mat, gott vin för alla icke-gravida och många, långa samtal. Vi skrattade mycket och det blev även en del tårar. Inga barn var med, inga hundar, inga karlar. Bara vi. Vänner. Jag behövde det. Jag träffar mina nära vänner alldeles för sällan. Vardagen pinnar på i för högt tempo och den drar oss åt olika håll. Konstigt det där. Vi borde ha mer tid och ork att vara tillsammans. Men nu tog vi tid. Vi till och med sov tillsammans. Underbart.


Jag njuter av högfart o fin natur
Helgen började med att vi for ut i skärgården med en av de skönaste båtar jag någonsin åkt med. Jag tog med min nya kamera och fotade och fotade. Ljus och färger var inte de bästa, och jag har ju en inkörningsport för att lära mej denna kamera. Som dessutom stod inställd lite fel. Men det rättade jag till så småningom. Att åka ut i vattnet så där rensade min själ. Det var så välbehövligt. Helt fantastiskt super amazing. Höstfärgerna sprakade emot oss, vattnet var lugnt och vinden ljummen. De andra tjejerna njöt lika gott som jag.


Huset vi sov i sett från båten
Vi bodde i ett båthus med en fantastisk utsikt och med kluckande båtar under oss. Vi tände levande ljus, dukade upp för goda middagar och mumsig frukost. 
Och vi åt länge. Utan att serva andra människor. Utan att behöva uppfostra sina närmaste bordsgrannar. Bara det är ju ett plus då och då. Mesta dels av tiden tillbringade vi i soffan men vi tog även en promenad längs med klipporna och samtalsämnena slutade aldrig att strömma mot oss. Mycket barn blev det. Lite sex. Karlar, jobb, skola, känslor, framtid, lycka och självförtroende. Allt pratade vi om i samma frenesi. Vi kunde liksom inte få nog av varandra. På söndagen klämde vi ihop oss i Fridas bil och pratade hela vägen hem. Nu väntar en förlossning, några födelsedagar och advent. Vi har några sammankomster att se framemot. Vi måste bli bättre på att ses däremellan. Nu ska jag dock leva på den här helgen hela veckan!

lördag 22 oktober 2011

Kamera och uppröjning

Min nya kamera har kommit. Jag är försiktigt upphetsad! Det är spännande, men samtidigt har jag inte kunnat prova den. För när jag kom hem igår kväll var det becksvart. Vi var hungriga, på gränsen till panikslagna. Jag var tvungen att packa. Tvätta. Städa undan det absolut värsta. Varför? Jo jag blir ju inte hemma i helgen. Marcelo håller ställningarna och han rör inte tvättmaskinen. Tvätten svämmar över i rummet så akuta nödåtgärder måste göras omedelbart. Just nu är det konstgjord andning som gäller. Huset är inte i uruselt skick, men ingen har liksom plockat undan ordentligt efter sej. Vilket betydde att det var lite disk, rätt mycket tidningar och reklam på bänkarna, en och annan strumpa både på golvet och på bordet(?). Pärlplattor låg ostrukna i köket och de ny inhandlade mössor, skor, vantar och överdragsbyxorna låg i en enda klump påsar på fotbollsspelet. Det kändes som A) jag har inget packa för jag har inga rena kläder. B) Om jag inte fixar undan kommer det vara kaos på söndag ( vill inte, vill inte) C) Ett av mina barn var på uruselt humör D) Framförallt ville jag umgås lite med mina barn innan jag åker.


Men det lilla jag testade såg bra ut. Det kändes bra. I dag ska jag prova den mycket och ofta. Tjejerna, mina äldsta och bästa vänner, ska resa iväg ner mot ett båthus och spendera tid tillsammans. Det kommer att finnas många fina motiv att fotografera. Ska försöka tvinga dem att modellera lite. Se om jag tappat känslan helt för den typen av bilder, eller om nåt uns finns kvar? Skönt ska det bli. Dels att komma hemifrån, jag behöver vila. Dels att få vara med mina sköna kompisar, och dels att få fotografera igen.


Nu ska jag in i duschen. Hörs i morgon!

fredag 21 oktober 2011

Pluto tränar

Pluto lär sej vissa saker väldigt lätt. Andra saker funkar INTE. Stå har varit ett kommando som inte riktigt vill sej. Han har verkligen inte fattat. För en vecka sedan fick han följa med när ungarna tränade gymnastik. Han och jag tränade lite lydnad medan ungarna hoppade bock och svingade sej i lianer. Så beslutade jag mej för att göra ett försök med "stå" igen. Det tog lång, lång tid. Men till slut började han förstå vilken ställning jag efterfrågade. Roligast var dock att se honom jaga belöningen, bollen. Jag skrattade så jag tårarna rann. När jag fick fatt på kameran hade hans värsta energi tagit slut men en liten glimt på smidiga-Pluto får man ändå. Så här kan ett träningspass se ut för oss.




Kanske sätter inte det här skräck i alla våra konkurrenter. Men jag hoppas att han kan prestera bättre på tävlingsbanorna nästa år än vad han gjort i år, och då har han ändå fått diplompoäng och blivit uppflyttad till klass 2 i freestyle. Jag är stolt över min 1åring!

torsdag 20 oktober 2011

Jag, språkfröken? Va?


Massor av språklärare på hårda stolar.
Fruktbordet vi åt ifrån under hela dagen. Bättre än godis!
Jag var i Stockholm i onsdags. Jag och min kollega Malin hade fått biljetter upp till ett seminarium för språklärare. Och när jag satt där på min hårda stol med för lite benutrymme slog det mej; när sjutton blev jag språklärare? Vad gör jag här? Hur hamnade jag här i livet? Det var ju inte det som var meningen! Jag hade inte planerat det så. I min förvirring kunde jag inte låta bli att le. Jag sitter nu på en plats i livet jag aldrig strävat efter. I ett liv som känns lite för surrealistiskt för att vara mitt. Och jag har verkligen ingen aning hur jag hamnade här! Vad jag dock kunde konstatera var att jag verkligen trivs i min roll som språklärare. Och jag vill inte byta ut det. Jag vill vara språkfröken. Jag tyckte det var roligt att höra hemma bland alla de människor som jag delade salen med. Jag kände mej som en i gänget. Och det var en enormt skön känsla. Sen skulle jag vilja ändra litegrann på min roll. Vill ha SO med två årgångar. Också. Men spanskan vill jag inte lämna. Jag tycker det  är oerhört roligt. Och mina språk kollegor är underbara. Mer än underbara. Vilket samarbete vi börjar få igång. Det är en fröjd att arbeta tillsammans med dem. Malin, Magdalena och jag.


Åza- språklärare. Är det jag? hi hi!


Hötorget fullt av mums mums!
På vår väg till Europahuset passerade vi Hötorget. Det är en av de platser jag verkligen kan sakna i Stockholm sen jag bodde där. Alla färger, lukter, alla tillrop, prutningar, frukter, grönsaker så långt ögat kan nå. Det saknar jag här hemma i byn. En riktig marknad fylld med färska frukter och grönsaker. Lika spräckfylld som Hötorget. Det var skönt att påminnas om det gamla livet också. Om livet då jag hittade mej själv. Då jag blev jag.

tisdag 18 oktober 2011

Tradera 5

Canon objektiv EF 75-300mm 1:4-5.6 Ver.2 Nyskick!!I dag vann jag en auktion igen på Tradera! Jag kommer bli utfattig på kuppen! I dag budade jag på ett objektiv till kameran som nu ska vara på väg. Så då har jag de två grund objektiv som jag vill ha. Då känns det som om jag kan börja fota igen på riktigt. Min Pentax jag hade var lite liten. På många sätt. Den tog lite för mörka bilder, var svag i dåligt ljus och jag hade bara ett objektiv till den. Ville liksom aldrig lägga pengar på den. Jag är en Canon tjej, och jag ska nog hålla mej till det märket. Jag älskar min Sessan- min analoga Canon som kamperat ihop med mej genom tidningsartiklar, fotoutställningar, vardagen och genom kurser. Skillnaden mellan en digitalbild och en analog är enorm. Till analoga kamerans fördel. Priset mellan bilderna är också  enorm, till digitalkamerans fördel.



Jag längtar efter att få hem mina två paket. Jag har köpt en kamera som ligger strax under 10 000 kronor och ett objektiv som brukar ligga runt 2 500 kr ( letar man väl kan man säkert hitta billigare) för under 5 000. Det känns ganska bra faktiskt! Jag hoppas kameran hinner komma innan helgens resa. Så att jag kan pröva den i vacker miljö. Oh det finns så mycket fina objekt jag vill fota denna helg. Så kom, kom, kom!

Nu får vi bara hoppas att Marcelos dåliga omen om att jag kommer bli lurad inte slår in......

Kyrkstund och pannkakor


Jag är väl inte så religiös men andlig skulle jag absolut kalla mej. Ungarna sjunger i en kör i en kyrka som vi tillhörde när Stora N föddes. Det är en suverän kyrka. Ful. Varm. Välkomnande. Förlåtande. Mysig. Barnverksamheten är helt underbar och det är just det som fått oss att stanna kvar. Det den kyrkan lyckas med, där många andra går bet är just att göra gudstjänsterna riktigt trevliga! Vi går dit ett par gånger om året. Tänder lite ljus, sjunger en stund och ger lite kollekt. I söndags var det familjegusdstjänst och två av mina barn skulle sjunga i kören. Så sonens gudmor Frida satt tillsammans med mej på första parkett för att se mina barn. Dotterns gudmor var hemma med sjuk son och farmor och farfar var magsjuka. Marcelo jobbade, som vanligt. Det var inte fullsatt i kyrkan som det brukar vara. I vanliga fall är det så knökfullt att en del får ståplatser. Båda mina barn var entusiastiska i sin sång och jag kunde inte stirra mej mätt på min vackra, vackra dotter. Hur lyckades jag skapa ett sånt underverk? Hon är så himla fin. Hon är söt. Hon är charmig. Hon har DET. Vilka barn jag har! Stolt som en tupp är jag över dem. Inte bara för att de presterar och ser bra ut, utan för att de är människor som vill väl, är snälla, ödmjuka och alltid på när man ska göra saker.


Prästen lagar pannkakor ihop med dockan
Under just den här gudstjänsten blev det en dockteater hur man gör pannkakor och efter gudstjänsten blev det pannkaksfest. Jag tycker det är en fin gest att låta barnen växa upp med de svenska traditonerna, oavsett om man är troende eller inte. Jag vill att de ska ha nära till sitt ursprung. Att de ska veta var de kommer ifrån och ha 
koll på varför vi gör som vi gör. För oavsett om man tror på Gud eller inte, så 
Sedan blev det pannkakor till tusen.
 Med både sylt och grädde. MUMS!
har den kristna tron ett oerhört  inflytande på våra vanor och seder. I den här kyrkan möter de barnen med en enorm respekt dessutom. En respekt som inte är så vanlig på många ställen. 


Första advent är det dags för dem igen, att sjunga i kyrkan. Då sjunger de in julen och jag kommer vara på plats, antagligen med gudmödrarna till mina barn, kanske en pappa och kanske en mor- eller farförälder eller två. Det har blivit en in tradition och jag är väldigt glad för de som kommer och stöttar och visar sitt intresse för mina barn. Ungarna pratar dessutom mycket om att de känner sej älskade och sedda " av så många människor, mamma. De vill komma och se mej. Det känns bra!" Så tack till er!

Utlands besök


Mina barns mormor kommer från ett fattigt asiatiskt land. Hon kom till Europa för många, många år sedan. Hennes syskon finns utspridda på världens alla kontinenter. Det är rätt häftigt, eftersom de just har ganska små medel i sitt hemland. Mormor hamnade i Sverige och blev styvmor till mej och mormor till mina barn. En syster blev gravid i Tyskland och en hittade sitt liv i England. De "europeiska" systrar möttes upp förra veckan här i stan och vi åkte dit för att besöka dem. En av dem hade med sej sina barn. De kom till mitt jobb under torsdagen och pratade engelska och tyska med  elever som läser språken. Det var oerhört uppskattat. Och våra utländska besökare var enormt imponerade över den svenska skolan. De pratade också lyriskt över den fina luften och den stressfria miljön. Bara i Hamburg lever det 2miljoner invånare..... lite skillnad från våra små byar. 
Stora N fick en chans att sparka lite boll med sonen en stund och trots att de inte pratade varandras språk så gick kommunikationen bra. Allt som behövs är en boll! Det är kul att testa sina språkkunskaper och det är kul att träffa folk som är vänliga, trevliga och som man haft sporadisk kontakt med sen man var liten.


Nu har de åkt tillbaka till sina nya hemländer.Vardagen har återvänt. Kanske följer vi med mormor till England nästa gång?