Promenad

Ibland har man ingen ork. Ingen alls. Då vill i allafall jag bara krypa ner under ett täcke i soffan och glo på TV. Det är inte helt lätt med tre, nästan lika trötta barn. Dessutom har jag två hundar som missat sina promenader hela dagen eftersom varje gång jag tagit på mej skorna har det vräkt ner. Raining cats ´n dogs liksom. Så jag gav upp efter tio minuter och packade alla barnen och hundarna för en promenad. De två stora ville cykla. Mittimellan N självklart i sin ballerina mundering och prinsesskrona och cykelhjälm.Vi hann tolv meter sen öppnade sej himlen. Fram med regnskyddet över vagnen och Lilla N var räddad från vätan. De två stora ville då stanna hemma och cyklade tillbaka. De kastade över en regnjacka till mej och beslutade att de skulle följa med trots allt, fast gåendes.

Det blev en riktigt trevlig promenad! Regnet vräkte ner men slutade snart. Vi hittade sniglar, träffade en granne som skaffat en golden valp på sju månader. Vi skaffade eventuellt en ridbar ponny till ungarna och Stora N blev biten av en stor vit häst. Vi såg döda

ormar, och luktade på blommor. Det var riktigt kul. Trots att vi går samma väg flera gånger i veckan så är det inte alltid vi stannar upp och ser vad som finns på vår väg. Idag tittade vi ut mor sjön, gluttade in hos grannar och njöt av varandras sällskap. Dessutom kom vi hem lite piggare än när vi gick. Ändå var det lätt att få barnen att somna. För vi kom hem när det var dags att sova. Vissa promenader tar längre tid än andra. Det är en av de stora tjusningarna att ha barn med sej. De ser allt med andra ögon och delar sin värld med mej. Jag älskar mina ungar, mina hundar, min by och alla människorna här runt omkring. Jag vill inte förlora det här. Jag vill inte förlora min förmåga att känna så här heller. Jag älskar det som andra mobbar mej för. Min naiva sida. Mina barnsliga ögon och min kärlek till livet. Den är rätt skön att ha när alla brutala sidor tränger på.