Hon läser!

Lilla N är liksom en egen äventyrsberättelse. nån dag ska jag försöka sätta ord på hennes fantastiskhet och hennes många olika egenheter! Hon är en egen liten person som inte riktigt kan liknas vid mina andra två barn. Hon är underbar, har fantastisk humor men som sagt inte som mina andra två. Eftersom jag är lärare ända ut i fingerspetsarna så försöker jag att inte sätta press på henne när det gäller intresse för bokstäver, siffror och sånt. Hon behöver inte känna att hon inte kan prestera. Och hon har varit rätt nöjd med det. Jag däremot har lite panikartat undrat när min minsta dotter ska hitta intresset, när ska hon börja läsa och skriva?????? Men så för ett par veckor sedan frågade jag om hon vill lära sej skriva. Och det ville hon. Det var som en helt ny värld öppnade sej för henne. Hon älskade att skriva. Och precis som sina syskon ville hon fylla pappret med listor, upp och ner, upp och ner. Jag var nöjd, hon var nöjd. Efter det har vi inte riktigt haft tid att göra om det där. Men ganska många mornar så har vi vår ritual i vinkfönstret på dagis där jag på utsidan gör imma och skriver en bokstav till Lilla N på insidan och ett ord till Mittimellan N. Häromdagen bad min minsting att jag skulle skriva ett ord istället. Och jag skrev hennes namn, och jag skrev Bobbo. För de kunde hon skriva och känner igen. Men häromdagen skrev jag MU. Och igår skrev jag BÄ och TA och hon ljudade ut orden och förstod. Jag blev jätte förvånad. När hände det? Vi har egentligen inte pratat om hur bokstäverna låter. Hon kan ju inte ens alla bokstäver! Men idag slog hon mej med häpnad. Nu på kvällen ville hon läsa en bok, precis som sina syskon. Ilsket som ett bi skrek hon ut sin frustration när hon inte kunde läsa. Det var fel på bokstäverna, och jag upptagen med annat lyssnade inte riktigt på vad hon egentligen sa. Men när jag gjorde det så letade jag upp en bok med bara stora bokstäver och gav henne. Och vet ni vad.... hon ljudade och läste! Läste på riktigt; Fjäril, moln, fågel, men gräs var svårt. Jag kunde inte tro mina öron eller ögon. Min lilla tjej, som inte alls gillat bokstäver läser nu ut sina första ord, och förstår vad hon läser. Jag är helt knockad! Visserligen fyller hon fem snart men hon är bara 4 år! Och vad mycket jag missat i hennes utveckling! Vilken fantastisk unge jag har! Idag är jag en skitstolt morsa! Tre läsande barn, varav bara en går i skola. Vilken tur jag har att jag fått tre så nyfikna barn!

Nattsudderi för att hålla mej vaken.

Det är natt. Jag sitter och läser. Pluggar. Sista boken på kursen. den är jättebra. Riktigt, riktigt bra. Men jag har inte läst ut den, och har många sidor kvar. Över 100. Ska vara klar i morgon. Undra om jag kommer sakna mina plugg-söndagar när de är över om två veckor? Behövde göra en paus. Därför bloggar jag. Somnar annars. Har ju somnat varje gång jag läst boken. Ändå är den bra. Jag har hittat ett jobb jag vill söka. Ska nog göra det nästa vecka. Ett vikariat som jag gärna har ett år. Men sen skulle jag vilja jobba med det jag verkligen vill. SO och spanska. Jag älskar båda ämnena. Vill inte vara utan dem. Men det här jobbet är helt annorlunda. Men jag har utbildning till det också. Jag har en bred utbildning, ändå passar inte mina kombinationer de jobb som finns. Irriterande. Det är därför mina anställningar alltid är tidsbegränsade. Så jag fortsätter plugga. Fortsätter mot drömmen. Fortsätta leta efter El Dorado. Mitt El Dorado. Just nu spanska, sen rovdjur, kanske biologi, gärna lite psykologi. Kanske slutar jag plugga. Kanske jag är nöjd sen och bara vill jobba? En termin i taget. Nu ska jag återgå till mördaren i boken. Den fantastiska, psykotiska konstnären som tar livet av den enda person som förstår honom, kvinnan han älskar. I morgon jobb och spanska kurs. Med mycket värktabletter tar jag mej igenom natten. Jag hoppas jag slipper dem i morgon. Att ha ont i kroppen är inte kul alls.Men jag är glad att jag har en kropp som funkar. i morgon börjar jag banta. Eller inte ;)

Alla födelsedagar är inte bäst.

Födelsedagstårtan för min älskade, älskade son. Min son. Jag har en son.
Helt fantastiskt!

Alla födelsedagar är inte inte som på film. Även om man har en fin familj så är inte alla sammankomster rosenröda och vackra. Min son fick fira sin åttonde födelsedag idag. På nåt sätt var det inte en rödskimrande dag där jag firade att jag varit mamma i åtta år. Dagen då resten av mitt liv började. Istället pratade vi om att både han och jag var sjuka och skulle ha dött om vi inte varit på sjukhus, för åtta år sedan. Sedan blev det inte som han hade tänkt sej sin dag. Tårar, olyckor och gräl gjorde att min sons åttonde födelsedag inte blev hans bästa. Men han har alltid en kärleksfull familj runt sej. Människor som älskar honom och finns för honom. Jag är stolt som mamma att jag kan erbjuda honom det. Vi pratade om tokigheterna strax innan han somnade. Vi pratade om att på de 24 timmar som hans födelsedag varat så var det kanske en timme som blivit lite tokig. Det betyder att 23 timmar varit bra. Och det är de man ska plocka med sej även om lite ledsamhet kanske hänger kvar. Han var glad när han gick och lade sej. Vilket gjorde mej både rörd och stolt att han har ett sånt fint synsätt på livet. Bara han får fundera en stund så köper han det mesta. Min son är verkligen det mest fantastiska varelse som någonsin har blivit född. Det sa jag när han var nyfödd och jag säger det idag. Han är en sån fin människa. Så varm, så klok, så snäll, så framåt och glad. Jag älskar varje liten por i hans kropp. 

Morgonfirande med presenter och glass.

Och även om hans dag idag inte blev det magiska, fantastiska som vi hade hoppats på är jag ändå stolt att vi som föräldrar serverar livet för vår son, och vi visar alternativ, nya vägar och lösningar för allt som sker. Jag varken vill eller kan jämna marken och visa upp bara det vackra i livet. Jag vill lära honom att hantera allt som kommer i hans väg och att han ska känna trygghet i oss och i sin egen förmåga att lösa problemen. Och han börjar bli riktigt duktig på det, min lilla son. Redan nu. Bara åtta år gammal. Om jag kunde och han önskade så skulle jag ta ner månen åt honom. Men jag är glad att han nöjer sej med mej:

Presenter är bra, men mamma är bäst!

-Bara jag får vara med dej mamma så är jag lycklig.
Hur bra mår man inte som mamma när man får höra det?

Förutom det tråkiga som hände har han haft en kanondag med att en kompis sov över från igår och var med på morgonfirandet. Han fick spela skylander och nintendo. Kompisen och Stora N cyklade upp till Ebbaskogen och lekte helt själva innan de tog Lilla varvet hem. De lekte riddare, han fick presenter han önskat sej, vi satte äntligen upp basketkorgen Marcelo fick i present för länge sedan och 

Familjen ett av det viktigaste vi har. I vått och torrt.

hans far och han spelade basket ihop. Årets första tur med fyrhjulingen togs idag och familjen kom och firade favoritkillen. Själv är jag så lycklig att han kom in i mitt liv. Min son. Min alldeles egna lilla son. Jag är mamma. Jag fnittrar varje gång jag tänker tanken. Vilken lycka jag har i mitt liv!

Första dagen på skolan

Okey gissa vems barn som försvann första dagen på skolan i sexårsgruppen? Inte försvann försvann, men som liksom begav sej ut på egna äventyr. En som inte riktigt behövde varken klasskamrater eller fröknar för att göra sej
hemmastad. Jo, det var mitt barn. Är det någon som är förvånad? Ja, fröknarna var det. Men inte jag. Eller jo lite förvånad blev jag när de berättade det. Jag trodde nog att första dagen i skolan skulle vara så spännande att hon inte skulle behöva gå i sin egna värld. Men så gjorde hon, min Mittimellan N. Kan man göra annat än att älska min alldeles underbara dotter. Vart hon tog vägen? Jo hon rymde in till ettorna och hittade nån skrub där hon och brossan roade sej glatt på egen hand. Mittimellan N har ju inte anknytning till några i sin nya klass. Grannen Alfred är väl det närmaste 
hon känner och en tjej har hon lekt med på några av Stora N:s fotbollsmatcher. Hur löste hon det, att de andra känner varandra och inte hon. Nemas problemas om man är Mittimellan N;
- Jo mamma jag satt tyst och härmade henne tills hon började skratta, sen blev vi kompisar.
Japp, så enkelt var det för henne. Nu är hon hemmastadd och nöjd över att gå i skola en dag i veckan de närmaste veckorna. Hon hittar och har fått kompisar. Ända negativa var att det tog slut för fort.

Jag som mamma hänger inte riktigt med. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara nåt speciellt. Jag har ju en på skolan och ett barn blir ju kvar på dagis, så skillnaden är ju inte så stor. Men det känns väldigt märkligt. Min lilla gulliga tjej börjar bli stor. Hon börjar bli stor. Jag är både stolt och skräckslagen. Stora N däremot längtar att få syrran till sin skola. Hon har liksom förmågan att skapa uppmärksamhet kring sej, och det gjorde hon idag med. Stora N fick massor av uppmärksamhet över att hans coola syrra var på skolan. han var stolt som en tupp. 

Idag är jag en stolt mamma till tre barn som verkligen älskar varandra och som värnar om varann. Vi får väl se hur det är i morgon....

Jag bantar inte

Jag har börjat banta. Fast det går inget bra. Alltså bantar jag inte.

Kanske att jag bantar nästa vecka. Om det går bra. Annars skiter jag i det då med.

Så med andra ord bantar jag inte. Nu vet ni det!

Söndag

En av alla turer i bilen. Totalt 8 resor blev det under dagen....

Klockan ringde och det var bara att gå upp fast kroppen skrek att det skulle vara skönt att sova vidare. Hundarna luftades lite och frukost i magen på alla de små och mej innan vi satte oss i bilen för dagens första av många turer i bilen. Strax efter tio parkerade jag bilen utanför cirkusen och tjejerna fick springa upp och byta om inför fotograferingen. Tänka sej att det bara är en månad kvar innan de gör premiär på sin cirkusföreställning, i cirkustält och allt. Känns väldigt konstigt. De är ju så små!

11.00 körsång i kyrkan

När fotograferingen var klar var det full fräs till macken och vidare till kyrkan, där dagens första uppträdande ägde rum klockan elva. Vi hann med två minuter till godo och tjejerna sjöng så vackert. Lilla N fick en bibel tillsammans med de andra femåringarna, trots att vi egentligen inte tillhör den församlingen. Om alla kyrkor vore som våra skulle bänkarna vara fulla av folk. Jag lovar. Våran kyrka rockar fett! Efter skön sång blev det grillning 

12.15 korvgrillning på kyrkbacken

ute på kyrkbacken i den fantastiska vårsolen. Vi lyxade faktiskt till det lite och åkte och köpte första glassen för i år. Ja, jag menar riktig glass. Eftersom vi ändå var i Norrköping tog vi Halvars.... men glassen var rätt smaklös faktiskt, så det blir nog inte fler turer dit i år. Men grejen var rätt mysig!

Körträning i Kimstad 14.15 och gudstjänst med körsång 15.00.

Efter glass var det dags att åka till nästa kyrka i Kimstad, där Stora N hade sitt kyrkuppträdande. De var suveräna, hela den lilla kören! Fin kyrka var det också, jag har varit på dop där en gång tidigare, men det var  väldigt, väldigt lite folk! Som sagt vår kyrka äger, där är det om inte helt fullt så väldigt mycket folk som går på söndagarnas familjegudstjänst. Målet efter kyrkan var Bauhaus. Där vi tillbringade lite för lång tid......

Jobba i trädgården. Rensa diket 18.00

Vi var inte hemma förens sent på eftermiddagen, men då passade vi på att tjattra lite med grannar och jobba lite på tomten. Krattade gräsmattan, fyllde på med gräsfrön och för första gången så drog jag i lite näring i hela gräsmattan. Det ska bli en fin gräsmatta.... nångång. Vi rensade diket, plockade 

Läsa för sonen 20.00

hundbajs, vilket är en syssla som aldrig tycks ta slut, innan jag ställde mej och lagade mat.

På kvällen tog jag lite längre egentid med sonen och låg och läste för honom. Det var ett tag sedan. Nuförtiden får han oftast läsa sina böcker själv. Måste bli bättre på det.

En söndag i vår familj..... vad Marcelo gjorde? Han jobbade.

Vårtecken

Tussilago hos grannen - då är våren här!

Islossning

Alla andra brukar se tussilago och snödroppar före mej. Här ute i byn kommer våren alltid sent men den sommaren brukar också ligga kvar lite längre. Vad jag vill ha sagt är att när vårtecknen kommer till oss, då kommer våren på riktigt! Och på dagens promenad såg jag de första små  gula blommorna. Islossningen på sjön har satt fart och snön på vår tomt smälter iväg i rasande takt i den blåst som stormar runt knuten. Nu är våren verkligen här!

Ystra hundar i blåsten. Men stackars Pluto i koppel medan Bobbo rasar runt.

Det lilla barnet i mej jublar och gråter

Nu har jag skickat in den. Min sista skrivuppgift på spanska kursen. Nu kan jag inte göra mer. Känns både lite nervöst och skönt. Nu är det bara sista boken som ska läsas. Och tentan. 

Jag har skickat in det sista när det gäller min forskaruppsats. Betyget är satt. Jag väntar bara på att det ska registreras. Jag har avslutat någonting. Känns jättemärkligt. Faktiskt så började jag gråta när jag hade tryckt på skicka-knappen.

Det här är något som de flesta i min omgivning inte kan förstå. Det här att jag avslutar någonting. Fullföljer. Jag är som min far, en stark kraft som startar massor men sällan orkar hela loppet ut. Men när jag läser litteratur så ser jag framförallt att det är ett mönster hos barn som vuxit upp som jag har gjort. Vi avslutar ingenting. Vi snirklar runt, faller på våra egna fötter, snubblar, skäms och viker undan innan målsnöret. Och jag sabbar alltid för mej själv. På slutet. Nu har jag inte sabbat. Nu har jag slutfört. Och det gör mej så lättad och glad. Glad på ett sätt som jag inte kan beskriva.

På sista tiden har jag börjat blivit arg för alla sabbade år. Jag ligger liksom tio år efter mej själv i utveckling. Saker jag skulle ha gjort när jag var yngre gör jag nu, tänk var jag hade varit om jag gjort det då. Inte här iallafall. På sista tiden har jag börjat bli arg för alla förlorade möjligheter, för alla förlorade år. När andra reste runt och upptäckte världen, byggde en framtid för sej själva så försökte jag bearbeta och överleva. Bara för att jag kom ur huset och lämnad mamma när jag var 16år så betyder inte det att allt blev bra sen. Det tog yttligare tio år innan jag kunde börja leva. Och då var försöken stapplande innan jag fick upp farten. Och tyvärr ligger ränderna kvar längre än så. Mönstrena. Mina vanor.

Sista skrivuppgiften på spanskakursen klar!

Lättnaden nu när jag fullgjort någonting är helt obeskrivlig. Jag har gått med den i ett par dagar nu. Och när jag nyss skickade in den sista skrivuppgiften, anmält mej till tentan och är på väg att fullfölja den här första delkursen..... jag fick sätta mej ner en stund och bara njuta av nuet. Det är stort. Jag gör nåt för mej. Jag fullföljer en dröm. Jag går 

Lättad. Glad.

vägen fram, tills den tar slut. Det är en mycket, mycket märklig känsla. En skön känsla men också mycket rädsla. Många förstår nog inte. Men jag tror att rätt många också kan känna sej träffade. Luften går liksom ur mej. Samtidigt som jag blir så lätt! Min självkänsla har alltid varit bra, men nu får även självförtroendet en liten boost. Och det mina vänner, händer nästan aldrig!

Vårvinter

Lite bisarrt är det när jag har ytterdörren öppen, eftersom vårvinden är så ljuv, att se en stor snöhög precis framför dörren. Nåja, den brukar försvinna framåt maj.....

Axel the puppy

Vad är det för svart som tittar ut hos grannen?

Vad är det som tittar fram? Är det inte... jo visst ser det ut som....? Jo det är en VALP! Och jag fick valpmysa hos grannen. Vi har fått en valp ! De är ju så härliga. Jag skulle också kunna tänka mej en valp. Redan idag faktiskt. Men jag kan inte tänka mej tre hundar..... så det går liksom bort. Vilken tur att grannen fått hem en. Eller egentligen är det väl inte så kul. Hennes älskade Jojo, hannen som är lika gammal som Bobbo, fick hon ta bort förra veckan. Jojo var en underbar hund. Helt fantastisk. Men nu finns han inte mer. Usch så hemskt. Det liksom kryper närmare hela tiden. Men än är det inte dags. Än mår Bobbo bra. Så det så! 

Gripa och lilla Axel

Men så var det då lilla Axel 5 månader som kom in som på ett bananskal. Schäfertiken Gripa är måttligt förtjust i att ha mist sin bästa kompis och fått en ny liten illbatting. Men hon är så lekfull så om några veckor kommer de busa järnet. Axel var en jättefin hanne. Lugn och mysig. Pluto däremot tyckte inte om förändringen. Axel blev riktigutskälld av honom. Vi har ju inte staket runt tomten och 

Pluto skäller ut Axel från vår tomt.  Bobbo tar det mesta med ro.

även om jag var över och valpmyste en stund så stannar hundarna kvar på tomten. Det är så skönt att de vet var gränsen går. Även om Pluto just idag var tvungna att berätta för gatans nykomling att han minsann inte riktigt brukar vara där. Tokhund. Pluto alltså. Han är inte riktigt van att grannarna 

Axel 5 mån har fått bästa
hemmet ever hos grannen.

börjar röra sej ute så nu skäller han ut de flesta när de är ute och rör sej på sina tomter. Det var likadant förra året när våren började komma. Nåväl han vänjer sej. Grannen blinkade lite och sa att hon hoppades kunna lära lilla Axel att inte skälla när någon gick förbi. Kanske får ta tag i den träningen jag med. Men bara kanske. I helgen ska vi mysa med Axel igen. lilla Axel som redan nu är nästan lika stor som Bobbo!

Söndags sol

Husbygge på G

Söndag. Solen strålar, det är varmt i luften. Altandörrarna står öppna, luften sprider en härlig känsla i kroppen. I vår familj är vi inte utemänniskor såsom våra grannar. De är ute jämt, mina barn vill hellre vara inne, om inte vädret är fint. Idag vill de vara ute. De har dragit fram bräder och spikar och ska bygga ett hus till sniglarna och spindlarna. Hundarna ligger i solen och njuter. Och det är flera saker som slår mej.

När det är vinter och kallt ute, varför skäller hundarna på allt och alla som går förbi? När det är soligt ute skäller de nån gång ibland, men sitter mest och kollar när joggare och hundägare promenerar förbi.

Skräpigt och fult överallt!

Hur gott det än är med värmen och att få komma ut en stund, varför ser man som vuxen allt jobb som måste göras? Det är skräpigt och fult överallt. Ändå plockade vi i ordning i höstas. Så det är nästan inte ens kul att gå ut, speciellt när man är sjuk och inte orkar ta itu med det på en gång.

Hur kan jag ha fått så tre helt olika barn som är så lika 
varandra?

Snön börjar försvinna, men än
 har vi mkt kvar!

Undra hur länge det tar innan snön försvinner? Vi har två decimeter snö på sina ställen och gräsmatta på andra ställen.

Hur kommer det sej att man trots allt känner sej lyckligare så fort vinden blir varmare och solen lyser? Helt otroligt skönt!

Varmt välkomnande

I måndags när vi kom tillbaka till jobbet efter lovet välkomnades jag med att eleverna ritade på mej. Kan man bli annat än glad? Vilket underbart jobb jag har!

Jag vet inte om muschen blev så jämn men..... texten på armen säger allt!

Sjuktid - Pluggtid

Nu när jag ändå är sjuk, men på bättringsvägen får jag utnyttja tiden till att plugga. Boken ska vara utläst och analyserad till på måndag. Jag tror jag ska göra ett inlägg om kursens böcker, handling mm när jag börjar bli klar. Hatar när jag själv googlar runt på webben för att få nya perspektiv på det jag tror böckerna handlar om och så står det inget om böckerna.  Igår fick jag tillbaka min Carta de opinión. Det var en hel del fel som måste rättas. Faktiskt 15 stycken. Ändå bad jag Marcelo rätta till de värsta felen. Är det fel som en apostrof hit eller dit är det väl inte hela världen men nu var det lite slarvfel med verb, några prepositioner fel och sådär... Det värsta är att jag inte på alla ställen förstår vad som är fel. Hon har ju skrivit, men jag fattar ändå inte. Marcelo blev asirriterad, inte för att jag bad honom att översätta vad jag skulle rätta utan för att han inte förstår han heller. Kom mej att tänka på mina elever.

- Det står att jag ska ha en preposition här, vad är det för preposition? frågar jag lite försiktigt.

- Jag vet inte, vad är en preposition? undrar Marcelo irriterat.

- Du vet, a, o, de, por....

-Jag vet inte vad en preposition är!

- De här småorden, framför bakom, till, på spanska har ni ju para, hacia, a, o, por.....

-Vadå a o u, jag fattar inte. Jag fattar inte vad preposition är på svenska, jag fattar inte vad det är på spanska. Jag fattar inte! 

Mina elever som bangar svenskaprovet kommer till mej i förtvivlan och undrar varför de måste veta vad subjekt, predikat, ackusativobjekt är. Och varför ska de veta skillnaden mellan ett adverb och verb eller preposition? Ja..... på svenska är det kanske inte jätte nödvändigt om du ska bli lastbilschaffis eller spannmålsbonde. Men så fort man läser ett språk så kommer dessa rackare upp och då behövs det. Annars blir det svårt. Nåja, nu har jag rättat hälften av felen. Får chansa på de andra och sedan får vi hoppas att texten blir godkänd. Nu ska jag läsa vidare på Las bicletas son para el verano - Cyklar är till för sommaren. Undra om han får nån cykel nångång. Panda på spanska betyder gäng, har jag nyss lärt mej. La panda - gänget. Och inte panda som det står i ordboken.

Plutos bakben

Pluto, min älskade Pluto. Pluto med konstigt bakben. Benet gör ont. Han går konstigt. Veterinären gav ganska hög dos smärtlindring och inflamationshämmande. Verkar inte ge resultat. Nästa steg är röntgen. Men än ska vi inte rita djävulen på väggen. Vi har tid än att läka på, fram till nästa helg.

När det är så här, när bakbenet inte reagerar på böjprov men att han inte kan gå efter att ha vilat en stund, men när han väl går har han konstig stil och haltar..... då kommer alla dåliga tankar. Först de fåniga sakerna som; är hela träningssässongen slut. Blir det inga tävlingar i år? Sedan kommer nästa frågor; Tänk om han är allvarligt sjuk, tänk om han har cancer, eller trasiga benbitar eller förstörda haser, höfter eller nåt annat som gör att han aldrig kommer att kunna träna och tävla mer? Eller ännu värre, tänk om han har trasig kropp så att han inte kan leva mer? 

Superglada, spralliga Pluto! Familjens glädje och sorgebarn. Jag vågar inte yttra mina dåliga tankar högt. Tänk om de blir verklighet då? Vågar inte säga något till barnen. De vet att han har ont i ett ben och att de inte får busa så att han rör sej. Så de ligger på golvet tillsammans, rullar, kliar magen, kryper under honom, klär ut honom. De låter mej hålla hans koppel för de vill så gärna springa, så då tar de Bobbo i koppel. Mina hundar har aldrig varit i koppel! Nu koppel på varje promenad. Bobbo lämnar Pluto hemma när vi går långt. Sedan korta promenader tillsammans. Lilla varvet om och om igen. i koppel. Tråkigt. Pluto har börjat vanka här hemma. Drar sina klor mot parketten, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hans bedjande ögon; ska vi inte göra nåt? Kan vi inte ha kul nu? Nej Pluto, vi ska inte ha kul, för allt hetsar upp dej. Allt får dej att använda ditt bakben. Tugga på ett ben, lek med ekorren en stund. Tråkigt. Onda tankar, rädda
tankar. Sedan förnuftet, vi har bara testat ett par dagar nu med medicinen. Kanske han blir bättre när kuren är över? 
Sedan har vi ju Kristins dator. Bästa datorn i världen som behandlar djur, hjälper djur och människor för den delen. Kanske kan den hjälpa. Kanske  bemer behandling kan vara svaret? Men först måste vi ta reda på vad det är som är fel och vart det sitter. De vet inte ens vart det gör ont. Tänk om det är nåt fånigt som en tagg som åkt in i tassen, men så pass långt att vi inte ser eller känner den? Inte måla Faan på vägen. Istället se hans glädje, hans barnsliga livsglädje och njuta av att han är ganska tillfreds med att bara få vara med.

Jag kände hur kroppen blev sjukare!

Jag jobbade så intensivt så jag märkte inget. Att vara lärare på vår skola just nu är lite stressig, så jag jobbade hårt för att komma ikapp med alla uppgifter. Just i torsdags
innebar det några timmar framför datorn på eftermiddagen. Det var först när en kollega pratade med mej som jag kände att det raspade i halsen. Oh no -tänkte jag och skänkte Marcelo en tanke som legat så sabla, dunder sjuk i halsfluss sen förra helgen. Och sedan kunde jag känna hur halsen svullnade igen för varje minut som gick. Jag kände verkligen kroppen dra i hop sej, lederna började värka, huden blev överkänslig och när det var dags att åka hem kände jag att jag kommer inte kunna jobba i morgon. Sedan fortsatte den nergående spiralen ända tills jag kom hem efter cirkusen. 
Jag blev sämre och sämre. Och jag kunde verkligen känna bakterierna äta sej in i min kropp, jag kunde känna hur kroppens försvar bröts ner. Det var en märklig känsla! När jag letade värktabletter i medicinlådan så hittade jag några överblivna penicillintabletter sen förra omgången. Jag tvekade inte ens utan tog en tablett direkt. Den där märkliga känslan av att känna att kroppen blev sämre och sämre försvann efter nån timme. Det kändes som det stannade upp. På fredag morgonen mådde jag sämre och tog en tablett till. Men borta var den där krypande känslan av att kroppen bröts ner var helt borta.  Men jag var sämre, mådde skit, svävade mellan sömn och vaket tillstånd hela dagen, kunde inte kontrollera kroppen. Orkade ingenting. Läkaren på vårdcentralen blev inte ens arg när han fick höra att jag tjuvätit medicin. Han skrev ut mer och konstaterade att jag var ordentligt sjuk. Nu är det lördag. Jag är lite piggare, kan äta och är på bättringsvägen. Kan nog jobba på måndag.

Vi sökte dej morfar.

Richard Mägi. Nu är jag i din hemstad. Nu är jag i ditt land. På din mark. Min morfar. Min länk. Tallinn. Här någonstans vandrar mina släktingar. Lite drygt en miljon estländare finns det, närmare halva befolkningen finns i Tallinn. På de här gatorna har du gått. Bland de här husen har du gått in och ut. Vi hittade en gammal antikshop med gamla fotografier. Jag letade efter ditt ansikte bland dem. På caféerna fanns bilder från kriget, fanns du med på dem? Jag såg dej inte men jag kände din ande. Vänliga estländare öppnade dörrar och efter  två dagar i Tallinn vågade jag leta efter dej. Och var gick jag då?
 Jo till Sverige. Sverige i Estland. Och jag fick napp. Nu fortsätter sökandet efter dina rester här hemma. Men när vi var där, i mitt sökande efter dej ocki, så hittade jag mommi. 

En väldigt smygtagen bild i ortodoxa kyrkan.
Där var det förbjudet att fota!

Den otroligt vackra ortodoxa kyrkan, men ikoner som ni hade på era väggar i hemmet i 
Norrköping. De ryska dockorna, de som hon delade med mej när jag var liten. Nu delar jag dem med mina barn. Det var mommis värme jag kände här i Tallinn när jag sträckte ut en hand efter dej ocki. Skärvorna i mej skramlade. Kände mej lustig. Hel och trasig samtidigt. Jag besökte sångparken, där allt började. Där 

Sångparken där kampen mot ett fritt Estland började 1989
och fortsatte till Estland frigjorde sej från rysslands klor 1991

Estland återigen blev Estland. Parken som på TV bilderna fick dina ögon att tåras. Jag minns det så väl. Självständigheten, frigörandet från Ryssland.Jag var där ocki. Jag undrar om du varit där, innan du flydde. vad betydde platsen för dej? För esterna på plats var det känslosamt. En kall aprildag 2013. Tjugotvå år efter att Estaland åter blev Estland. Tjugotvå år efter att du gråtit öppet inför mej, med lätt skakande händer och den hårda masken raserad. Mommis sympati. Din glädje. Den här parken. Jag och Mittimellan N. Jag undrar vad du tänker där uppe i din himmel. Betyder min längtan efter dej någonting, eller skulle din praktiska sida fnysa  -Strunt! ? Du är inte strunt. Du lever i mej, du finns i mina barn. På gott och på ont. Jag skulle vilja fråga dej en massa saker idag, Saker du inte ville svara på då. Skulle du svara idag? I mitt liv är du levande Richard. I min värld finns du kvar. Trots att många år gått så tänker jag på dej ofta och du min svarta vän var i många grader en hjälte. En flykting. En ensam själ. Ocki jag fortsätter leta efter dej. Min famn har alltid plats för dej. Jag undrar hur många av dina vänner som skröt om dej när ni var yngre? För du har uppvisat heroiska handlingar, handlingar på liv och dör, förtroende och hjältemod. Jag var inne i flera kyrkor för att hitta var du bad till Gud. Jag satt i bänkraderna för att kanske sitta på samma trä som du. Jag ville känna dej. Tillsammans med nästa generation på 

Ett gatunamn i Tallinn. Vårt Mägi.

ditt släktträd sökte vi efter Mägi. Du lever än. Är inte bortglömd. Hoppas att du vet det någonstans där i din himmel.

Tid i Tallinn

När resan är själva målet så är det faktiskt inte så jobbigt att starta klockan 11 på förmiddagen och komma fram klockan 10 morgonen därpå. Med barn. Mittimellan N tyckte allt var spännande. Åka tåg, spela yatzy, komma till Stockholm, åka tunnelbana och komma på båten. Båten var spännande. Allt på båten var spännande! Jag som vuxen tyckte att den vidriga maten var HISKLIGT dyr. Mittimellan N tyckte att parfymaffären var rena rama sagoslottet och gick omkring där inne över en timme för att få lukta på alla fina flaskor. Parfym is da shit! Såklart hittade vi till den lilla barnhörnan och de obligatoriska ballongdjuren, bollhavet och barndiskot. Eftersom min dotter var syskonlös var det jag som fick agera danspartner och lekkamrat. Det var rätt trevligt faktiskt. Nog för att jag tycker att jag är en rolig filur men om min dotter får välja kommer syskon på en bättre plats än mej på kul-att-leka-med-listan. Nu var jag utan konkurrens och fick skaka loss precis så mycket jag ville!!! Men som vuxen måste jag säga att den hiskliga maten var VIDRIGT dyr!

Vi kom i land i Tallinn klockan 10 på morgonen och på direkten hade vi en sightseeing inbokad. Även om dottern var mindre road av att åka buss och titta på platser och byggnader via ett fönster accepterade hon det utan att knota. Sedan levde vi i gamla stan i Tallinn under två dagar. 

Fika lunch i gamlastan.

Tillsammans spatserade vi runt, fikade.... eller jag menar försökte fika. Allt fika jag köpte åt min kräsna dotter föll henne inte i smaken, varken kakor, bakelser eller annat gott. Men hon var nöjd med sin läsk. Aldrig någonsin har hon druckit så mycket läsk som hon gjorde dessa dagar! Jag som vuxen tyckte nog att maten var ganska dyr i Tallinn, men hoppsan vilken överraskning maten var! Jag hade liksom lite förväntat att maten skulle bli ett problem, glutenintolerant som jag är. Inget på menyerna motsvarade såkallad "säker" mat. Jag hade inte en aning om vad det var jag skulle få på tallriken. Men jag måste säga att maten var fantastisk! Och restaurang folket hade bättre koll på sin mat än vad de har i Sverige. Varje måltid var en höjdpunkt och så tillfreds efter att ätit har jag nog aldrig varit. Vilken mat!

Tillsammans med min underbara dotter gick vi hand i hand och besökte gamla kyrkor, vi tittade på byggnader, fotograferade, letade ryska dockor,
handlade ikoner, åkte tuff-tuff tåg. Vi besökte grannhotellets badanläggning och så somnade vi bredvid varandra på hotellet med datorn i knät, tittandes på play-kanalerna från Sverige.

                                   

Varför åka till Tallinn?

Den vanligaste kommentaren jag fått när det gäller min resa till Estland med bara min mellersta dotter har varit; -Varför då?
 Jaaa varför då? Eller varför inte?
Jag lever inte i en familj där vi har råd att åka utomlands varje år, dra en repa till fjällen i februari samt att dra Sverige runt på nån husvagnssemester. De pengarna finns inte. Inte hos oss.

Kusinerna från Halmstad

Våra semestrar har sett olika ut varje år. Men oftast har de varit någon resa ner till Halmstad varje år. Vartannat år har vi varit i Danmnark - vi älskar Danmark i allmänhet och Lökken i synnerhet.
Kolmårdensdjurpark besöks många gånger varje år.Öland har också varit ett populärt resemål. 

Kolmårdens djurpark

Så varje sommar blir det lite temaparker som Astrid Lindgrensvärld, Skansen och Ölandssjurpark, och sådär.

Sommar, hemma, på väg mot vår sjö

Stor del av sommarlovet går åt att kuska runt och tävla med hundarna.
Mycket av sommaren spenderas hemma, vid vår sjö, i vårt fina sommarhus som även är vårt vinterhus. Hemma, stressa ner. Men tyvärr inte mycket spännande utomlandsvistelser.

Jag vill visa barnen världen. Högt och lågt. Jag vill även ge mina barn en längre sammanhängande egentid. Egna upplevelser tillsammans med bara mej. Jag har velat åka till Tallinn i två år. Men inte tagit tag i saken. Har varit lite rädd för Tallinn. Jag har släkt där. Men vet inte vad de heter. Min morfar kom därifrån men jag känner inte till platsen. Jag kommer vara vilsen på en familjär plats. Därför ville jag dela den upplevelsen med Mittimellan N. Därför bestämde jag för några veckor sedan att nu åker vi. Jag blundade, beställde resa och nu var det dags att åka. Jag frågade inte ens Marcelo. Jag bara beordrade honom att vara pappaledig. 

Tallinn

Jag skulle åka till en del av mina rötter, med den person som är absolut den mest underbara att hålla min hand samtidigt som hon bara tar livet för vad det är. Hon upplever livet varje dag. Helt orädd. Min modiga riddarprinsessa.

Därför skulle jag resa till Tallinn med min mellersta dotter. Pluto och barnen skulle få vara med sin far och Bobbo fick vara med sin kusin Rut.( Jo, jag delar på hundarna när jag inte är hemma.) Jag och Mittmellan  N skulle ut på vår första resa tillsammans. Mor och dotter. Bara hon och jag. Ett budgetalternativ, men Tallinn är en spännande plats och vi visste inte alls vad som väntade oss. Vi  skulle resa bakåt i historien. Länka nutid med dåtid. Börja rota i säcken.