Nu är det nära!

Sorry, det är bröllopsförberedelser för fulla muggar.  Har inte tid och orka att blogga. Men visst har det varit äventyr sista dagarna. Möhippan har varit.Båten blev sänkt, jag fick simma ner och kapa linor nere vid botten och tre timmar i sjön sent på kvällen har resulterat i att jag känner mej krasslig. Men det ska jag berätta om en annan gång.

Stressen har kickat in. En bit efter fem idag kom hon, fröken Stress. Nu försöker jag mota henne i grind men det börjar bli svårt. Har en del att styra med i morgon. Närmare tre miljoner saker.Skulle behöva en klon vid fem hugget. Men ska försöka styra upp det. Nån stackars sate måste ju ha tid att hjälpa mej i sista sekund. Men innan fem kändes det bra. Och egentligen behöver jag inte stressa, jag måste bara göra. jag har tid på mej! Hela morgondagen faktiskt. Och gästerna som anländer får väl klara sej själva. Jag ska arrangera ett bröllop, de får bädda sina egna sängar! Dock har jag lovat mej själv att gå till sängs senast 22.30 i morgon. För på min dag ska jag inte vara totalt utpumpad. Jihaaa!

Hej!

Bloggtorka här, jag vet. Har inget att skylla på, utan att jag inte haft lust och ork att blogga när jag kommit hem från jobbet. Den här ayurveda grejen jag håller på med är jättebra för mitt psykiska och fysiska mående, men jag har skaffat vanor som gör att jag säckar ihop totalt vid nio på kvällen. Vilket i sej är bra för så lägger jag mej senast tio och sover kvart över. Vilket gör att jag faktiskt orkar gå upp på morgonen och vaknar PIGG! Väldigt märklig känsla, att vakna pigg. Har jag knappt varit med om förut. Men så funkar det nu.

Mina vänner nojjar ihjäl sej för att jag inte fixat sakerna till bröllopet än.
skor, underkläder, brudbukett, frisör, bordsplacering, detaljer som vi ska göra på festen, all övrig handling till festen, musik, skjuts eller barnvakt.
Jag känner inte alls samma stress. Det ordnar sej väl? Gör det inte alltid det? Jag nojjar faktiskt inte alls. Viss anspänning har börjat infinna sej, det är ju trots allt mindre än en vecka kvar, men jag känner mej mest lycklig och kär. Och jag hoppas jag kan hålla det på den nivån fram till den stora dagen. Om en vecka vaknar jag upp med min man vid min sida. Gift för alltid. Underbart!

Vardagen kickar in

Så fort man gör sej hemmastadd! Idag när jag kom till jobbet var känslan helt annorlunda. Jag hade min plats och grejer var påbörjade så det var liksom bara att ta vid. Det kändes skönt. Dessutom så spåna vi idéer och allt jag sa togs emot med glädje och varma tillrop. Sedan blev det inte bara mina tankar som genomdrevs, men känslan av att det flyter på och att stämningen är högt i tak är så himla skön! Min mentorskollega och jag har flera gånger under dagen sökt varandras blickar och tänkt samma sak. Vi är liksom på samma våglängd, än så länge, och det är kul, kul, kul att jobba. 

Rätt underbart landskap vi cyklar i!

När jag kom hem från jobbet var jag inte nämnvärt trött så jag och ungarna cyklade runt grannbyn. Det är första gången som Lilla N fick följa med så långt. Hon har utvecklats massor med cyklandet min minsting, det är jätteroligt! Vi cyklade 7km på 48 minuter. Med tanke på backarna i vår hemvist är det rätt bra tempo för en otränad 5-åring! Men jag kan ju inte påstå att jag blev trött, istället blev det en rehabspromenad med Pluto 1½km. För mej är det rena lyxen, jämfört med de 300meter vi tidigare har fått gått. Än så länge har inte ungarnas aktiviteter dragit igång, och inte heller mitt plugg. Så här behagligt kommer det inte vara om ett par veckor. Tur är kanske det, för då hade jag varit uttråkad! Men just nu, här, är det skönt med en mjukstart.

Fotboll i åska

Stora N klappar om sina lagkamrater. han höll nollan
och de vann med 2-0.

I går var det dags för den första fotbollscupen den här säsongen. Stora N har inte haft en träning sen juni men han var taggad till tårna. Det var åskgudarna med. Så hela cupen började med att vi fick fly in i bilarna medan blixtarna svischade förbi oss! 

Marcelo facebookar i bilen medan blixtrarna viner utanför.

Men sedan blev det spel i regnet när de svartaste molnen dragit förbi. Kruxet var bara att det varit sol när vi åkte så inte hade varken paraply, tält eller regnkläder med oss. AMATÖRER! Stora N fick dagen till ära både spela ute, vara lagkapten, göra mål och vara målvakt. Tjejerna var så blöta att det gick att vrida ut trosorna, men humöret var ändå på topp! Välsignade ungar. Jag hejade sönder rösten, det där med att vara en engagerad fotbollsmorsa tar jag till nya höjder. Det är knappt att Marcelo överröstar mej, men det händer.  

Regn, regn, regn. Både pappor och spelare var dyngsura.
Men vi vann ju några matcher så humöret var på topp.

Stora N på avbytar bänken,
geggig... värre blev det.

Rösten nära försvann och nu har jag en raspig whiskeyröst som skrovlar i halsen. Ibland kan jag sakna fotbollsmatcherna. Jag tycker fotboll är riktigt roligt att spela, men jag är för tung och har för ont överallt för att det ska vara roligt i längden. Men attans vad jag saknar det! Istället får jag leva ut mina lustar när sonen spelar. Tur att han gillar när vi gapar. Annars hade det varit tungt. Undra om jag någonsin fåt fotbollskläderna rena igen... till                                          och med kalsongerna var geggiga!

Nytt kapitel i boken Åza

I fredags började jag på mitt ny/gamla jobb. Jag har fått fasttjänst inom kommunen, halvtid på en skola och halvtid på den skola jag arbetade på förra året. I fredags var jag på plats på den nya skolan. Dagen började med frukost. Alla på skolan är så där, blonda ( okey några är mörkhåriga), snygga, vältränade och så pigga. Det skulle ju kunna vara jobbigt, men det känns bara uppfriskande. Det ger energi och lust! Ett av det roligaste jag vet, är när man gör om en tom plats till sitt eget kryp-in. Och jag ägnade flera timmar till att hämta pennor, skaffa dator, placera pärmar, sortera i klassrummet och göra arbetsplatsen till lite mer min. Tanken är att jag ska vara här länge. Jag är fast. Nu börjar mitt jobb på riktigt! Långtids planera. Följa eleverna tre år. Det känns nästan magiskt. Jag har spenderat sex år på universitetet för att just långtids planera mitt arbete. Lyckas nå alla eleverna inom sinom tid. Det är svårt att göra när man bara har ett år på sej. Jag har arbetat som lärare i 2½år och det känns fortfarande som jag är lite ny. Samtidigt börjar jag inse att jag närmar mej medelåldern, det är också lite lustigt att börja bli vuxen så här sent. I min bok är barndomen redan skriven, tonåren likaså, uppbyggnadsfasen är precis avslutad, den där fasen där man skaffar utbildning, familj, bygger en grund helt enkelt. Nu börjar nästa kapitel i boken Åza, den där jag får fast jobb, gifter mej och där resten av mitt liv planeras. Vem kommer jag bli nu? Vilka härliga upplevelser kommer jag få vara med om och vilka sorger kommer jag drabbas av? Det känns jätteskönt att vara här, samtidigt som det såklart är lite skrämmande.Hela kroppen känner att det är en förändring på gång. Jag hoppas den förändringen både är spirituell och fysisk. Alla dagar kommer jag inte älska att gå till mitt jobb, eller ha passionerat sex med min man. Men jag hoppas merparten av dagarna kommer se ut så. Idag känns det lite mer än vanligt. Idag piffar jag till mej, drar blonda slingor i håret, nopprar ögonbryn, färgar fransarna, börjar fixa till mej helt enkelt för det kommande bröllopet och en ny fräsch höst. 

Mums. Men jag orkade faktiskt inte äta upp min glass. Nog första gången ever!

I går avslutade vi sommarlovet på Smultronstället med glass från restaurangen. I dag ska vi umgås hela familjen. Det regnar ute men jag är säker på att vi kommer ha kul ändå. Det blir fotboll och grillning, I morgon ska jag tillbaka till mitt nya jobb, till mina nya kollegor och på onsdag kommer jag träffa min gamla. Nytt och gammalt om vartannat. Kan man göra annat än att älska livet?

Inskolning

Sparkcyklarna på förskolan är roligast!

Även om man fyllt fem så kan det kännas skrämmande att bli lämnad på dagis. Fast man är äldst kan man trots det känna sej väldigt, väldigt liten. Och även om man borde vara modig och stark kan det ändå vara tryggt att ha mamma att hålla i handen. Lilla N hade inskolning på dagis igår. Hårt, hårt höll hon min hand. Men det gick bra. Hon hittade en ny kompis, Micke, som börjar på hennes avdelning nu, och tillsammans cyklade de, jagade varandra och smög i buskarna. Min lilla pojkflicka. Visst är Nellie hennes bästa vän men sedan är det grabbarna som Victor och Micke som hon trivs bäst med. När dagen var slut och vi lämnade gården bestämde hon och Micke en lekträff dagen efter, för då skulle hon ju få stanna lite längre. Jag undrar vad hon gör nu? Min lilla, stora flicka, som blivit så duktig på att säga vad hon behöver för att må bra.

Hemma bäst

Jag älskar att bada. Och jag älskar speciellt att bada med mina barn. När vi kom hem från Göteborg, en lika het dag det med för övrigt, så gick hela familjen ner och badade, hundar, barn, Marcelo och jag. Borta är bra, men hemma är fucking bäst!

Nu är det dags

Nu är det ju officiellt. Vi har gått ut och berättat för ett tag sedan, jag och Marcelo slår på stort och ska gifta oss! Det var nåt speciellt i rösten när han lite nonchalant frågade i sängen - Ska vi gifta oss då? Romantiskt? Nej inte ett dugg, men jag har ju också valt att dela livet med en högst oromantisk kille full med känslor. Och med den rösten när frågan poppade ut så kan man ju inte svara nej, så det blev ett ja. Sedan blev vi högröda i ansiktet och tittade knappt på varandra i två veckor. Sedan bestämde vi datum via facebook. Man ska väl hänga med i tiden? Och facebook är ju väldigt mycket 2010-tal.

Marcelo är min hjälte, mitt livs största kärlek. Redan ett par veckor efter att vi blev tillsammans kände jag att det här är killen jag skulle kunna gifta mej med. Fast jag trodde ju aldrig det skulle hända. Jag var för ung. Nu 22år efter första kyssen slår vi till och gifter oss. Jag ska bli señora Diaz och jag är 
så lycklig! Genuint lycklig. Om två veckor är det dags. 
Alla får komma och fira vår vigsel men tyvärr har vi inte råd att ha med alla på festen. Det blir ett halvstort bröllop. Dyrare än vad vi tänkt oss, men på nåt sätt kommer det ordna sej. Vi gifter oss borgligt men har valt att ha en ceremoni ändå. Vi har inte köpt ringar, inte fixat med hår, naglar eller ens funderat på vad som ska stå på borden. Men stressen har inte infunnit sej alls. Vi känner oss lugna, glada och kära. Jag tror till och med att Marcelo är lyckligare än jag just nu inför tanken att jag ska bli hans fru. Det känns så bra, så rätt. Och de som känner oss vet att det aldrig funnits någon annan, varken för honom eller mej ( förutom Brad Pitt, Johnny Depp och Salma Hayek och Anna Brolin). det är han och jag, med våra rätt, våra fördelar och all vår kärlek. Och jo, jag får fortfarande fjärilar i magen av min rundlagde chilenare.

Gbg weekend

Fyra brudar på resa med tåg och lokaltrafik, kan det annat sluta med katastrof, skratt och skön stämning? Och precis så var det när Jonna och jag tog vår yngsta döttrar ( ja, Jonna har ju bara ett barn så det är ju hennes äldsta oxå) och åkte X2000 till Göteborg för att sova på ett slott.

Hallen i slottet

Vi hade bokat sovplats på ett litet slott strax utanför Göteborg där cykeluthyrning, badplats och lekplats fanns. Dessutom ingick god slottsfrukost och det fanns lunch att köpa. Allt detta till priset av endast 700spänn  var för två nätter. Kanoners!

Klart vi skulle åka på en superhet dag, kanske årets varmaste, med barnvagn, väskor och två trötta små barn. Men vad gör väl det? Livet är ett äventyr! Allt började gå fel när vi väl var framme i Göteborg. Vi skulle åka buss till slottet, men hållplatsen var indragen! Den var borta och tjejerna i informationen visste inte var vi skulle gå av istället. Efter 20 minuters förvirring kom vi på rätt buss, med rätt typ av kort och med båda barnen. Vi lyckades pricka rätt hållplats men hade en bit att gå. Svetten dröp om oss och nu längtade vi till att få bada! 

Slottet var fint men slitet

Vi kom fram till receptionen och skulle få tillgång till rummet på en gång. Men då började strulet. Jonna skulle betala drygt 900kr och jag 1100. För att få det priset vi blivit sagda var man tvungen att bli medlem för 350kr per person. Och hur vi än räknade om så stämde inte priset. Det lönade sej inte alls att bli medlem. Men nu var vi här och vi betalade. Sedan frågade vi om cykeluthyrningen, men se det gick inte, den hade de inte haft på flera år! Och när vi frågade efter sjön så visade det sej att den var 20 minuters promenad bort. Barnen började bli hungriga och vi frågade efter lunchtider. Då bytte de personal. Och lunch serverade de INTE denna månad. Då lackade Jonna ur och efter en del dispyter kompenserade de oss med gratis frukost..... så summan av kardemumman blev att slottet som erbjöd lummiga 

Slottsfrukosten var kanoners!!!

cykelturer, lunch och närhet av badplats och lekplats visade sej erbjuda god frukost, rum men inte så mycket mer. Badplatsen låg ca 35 minuters promenad från slottet och lekplatsen såg vi aldrig. Men i slutänden, vad gjorde det? Vi badade i två dagar, köpte hem vindruvor, fetaost och cider till rummet. Vi skrattade, hade roligt, pratade 

Även badkrukan Jonna badade när det var så hett!

Vidruvor o feta MUMS!

Edith njöt av vattnet hon med!

och pratade och pratade. Jag fick sova nära min lilla argbigga, fika med min bästa vän och jag fick äntligen krama och leka med Edith. På söndagen åkte vi in till Göteborg, åt mitt inne i stan, åkte ut till Slottsskogen och lekte på Plikta, red ponny och 
klappade djuren på Barnens Zoo. Vi hade en riktigt mysig tjejsemester och redan nu börjar vi planera vart vi ska åka nästa år. Strulet i början är nog det som gör att vi kommer att komma ihåg vår första semestertripp tillsammans i många år. Åh vad vi kommer att skratta åt eländet! Vi får bara hoppas på att det nästa år inte alls blir på samma sätt utan att det löper på finfint!

Jonna och jag. Bild tagen av Lilla N.

Stockholm with kids

Igår morse 07.54 satte jag mej på tåget med mina tre juveler. Klockan 20.55 återkom jag till samma station med tre minimonster. Timmarna däremellan spenderade vi Stockholm. Syftet med resan var att stoppa blödning i örat jag får av Lilla N:s alla frågor hur människan kom till. Hon nöjer sej inte riktigt med mina svar. 

En ap-människa

Och egentligen hur lätt är det att förstå hur jordens amöbor kunde omvandlas till dinosaurier och människor? Men på Naturhistoriska riksmuseumet har de en jättefin utställning som lite mer bildligt förklarar  utvecklingen. Och vi for dit via tåg och tunnelbana. Mittimellan N tappade bort vårt mellanmål  utanför spärrarna på tunnelbanan. Lilla N var tvungen att gå på toa tre hundra gånger varje gång vi äntligen tagit oss upp på övervåningen på museet ( toan var i källaren - typ ingen hiss). 

Mammutskelett

Cosmonova filmen var jätteintressant för Stora N - Lilla N hatade den. Det var så varmt att periodvis trodde vi att vi skulle svimma. Alla barnen tappade bort sina upptäckarpaket under alla turer mellan vind och källare. Mittimellan N kladdade in sej, stolen, bordet, de som satt bredvid oss samt väggen med mat under restaurangbesöket lite senare på eftermiddagen. Stora N höll på att fälla en kille med tre glas dricka när han dansade runt  på golvet i samma restaurang. Vi tog oss till Kulturhuset för att avsluta dagen med lite läsning och lite pyssel. Men vissa saker händer bara i Stockholm, säger jag!!!! 

De älskade att arbeta med sten!

Det var fullt i biblioteket så det var kölappar för att få komma in!!!! Efter en halvtimmes väntade var det vår tur, då fick vi reda på att det stängde en timma senare. Men den timmen spenderade de väl som stenhuggare. De fick en varsin natursten och började jobba koncentrerat med att göra mönster, halsband med runskrift och Lilla N har påbörjat en dödskalle. En liten saga hann vi också med innan vi blev utkastade. Vi var nära att missa tåget eftersom Mittimellan N inte ville gå fortare än en snigel inne på Stockholms Central. När vi väl kom fram fanns inte vår vagn. Så vi bytte upp oss till förstaklass och 
fick 20 säten för oss själva. Vilket var tur, för under 2 timmars tågfärd satt inte barnen stilla mer än max 90 sekunder i taget. De for mellan sätena, sprang ner på toaletten på nedervåningen, lekte hemliga klubbar och skrattade. Det gjorde inte jag. Jag hade gett upp.

Överlag hade vi en bra dag i Stockholm. Det är alltid ett äventyr att åka med mina barn. De har så mycket energi och påhitt i kroppen så det blir sällan tråkigt. Men visst är det ett pyssel att hålla dem i situationer då det krävs att de är stilla. Många gånger undrar jag hur andra mammor lyckas hålla sina barn så stilla, men inte jag. Häromdagen kom jag på varför. Alla stillasittande barn spelar! Antigen på telefonen eller nåt Nintendo eller så. Mina barn får inte det. Både på gott och ont. De är kreativa, positiva med mängder av fantasi, men som sagt lite svåra att ha i vissa situationer. En dag kommer jag nog falla till föga och låta dem spela, men inte än, inte än. Jag älskar att resa med mina barn, även om inte varje resa är superlyckad och rosenskimrande. Vi skrattar mycket, skojar mycket och lär verkligen känna varandra när vi är iväg. Men framförallt lär mina barn mej hur jag funkar. De sätter fingret på mina knappar och gör mej mer medveten om mina bra och dåliga sidor. De har lärt mej hantera stress på bättre sätt. de har lärt mej hur viktig maten är för mej. De har lärt mej hur mycket jag behöver vara själv och vilket enormt behov jag har av fysisk kontakt för att må bra. Och varje lärdom som jag tar till mej har gjort att jag blir mer balanserad och mer glad i vardagen och kan mota katastrofer i grind. Mina barn är min häftigaste resa.