Kilona vart är de?

Jag har fått en fråga vart mina vikt veckor tagit vägen. Batteriet tog slut....

Sanningen är att jag kände under sommaren att jag bara skulle bli frustrerad om jag inte hann röra på mej som jag ville, eftersom barnen ständigt är en följeslagare. Inget ont om dem, de är underbara, men de går inte så fort och tillåter inte att man simmar så långt bort. Speciellt inte den minsta som ensam står kvar på stranden och tittar efter sin mamma. Så för att slippa negativa känslor lade jag alla prestationer på hyllan. Dock kan jag meddela att jag har minskat ett par kilo över sommaren. JIPEEE! Så tänkte jag börja igen nu i veckan. Men batteriet på vågen dödde. Så jag har inget att jämföra med. Så på måndag tänkte jag börja återigen. Jo, jag har ju börjat röra mer på mej igen och mer blir det eftersom jag tänkt skaffa träningskort på Friskis och Svettis nästa vecka. Om det ger några resultat på vågen vet jag inte. Vågar inte hoppas. Jag och min ämnesomsättning är ju inte riktigt vad vi ska vara. Maginfluensa och öka tre kilo. Fasta och öka två kilo. Äta rätt och nyttigt, träna och hålla tider, öka två kilo. Jag min kropp lever sitt egna liv. Fortfarande har jag svårt att acceptera att det är så. Jag tror fortfarande att med bara viljan kan jag få mina celler att arbeta för mej. Men så är inte fallet. Därför jämför jag mej inte med någon. Jag går inte med i nån viktklubb. Jag bantar inte ihop med andra som har samma mål som jag, att minska i vikt och bli starkare. Jag skulle bara må dåligt eftersom jag tävlar så mycket med mej själv och andra. Istället försöker jag njuta av varje gram som lämnar min kropp. jag känner en oerhörd tacksamhet mot min kropp varje gång den släpper ifrån sej ett kilo eller springer ett varv. Att kroppen fungerar är det bästa av allt. Efter tio år av totalt förlamade sjukdoms tillstånd och femton år av kroppsligt haveri med hormoner och icke fungerande organ har jag lärt mej att även en tjock Åza kan ha det rätt så bra. Men jag skulle föredra en smal. Så håll i hatten på måndag börjar jag rapportera igen. Då får ni följa min fortsatta vikt trappa.

Ann så kul att du förlorar vikt i ett alldeles lagom tempo. Jag är jätte stolt och glad för din skull. För livet blir enklare när man är lättare. Med det sagt så tycker jag du är en kalaspingla precis som du är nu! Jag diggar dej. Jag har även fallit för din alldeles underbara dotter och dina knaskuliga hundar! Hoppas getinggiftet lämnat dej nu och att du mår bättre!