Translate

torsdag 31 december 2009

45 min kvar!

Nu kära vänner, kompisar, bekanta och alla underbara läsare kan vi lämna ett årtionde och ett år åt handlingarna. I morgon är en ny dag, en ny tid, en ny chans. I morgon börjar året då vi blir ett år äldre, ett år visare och ett år mer fantastiska.

Personligen har 2009 varit ett ganska trist år. Men nästa år ska jag göra till ett ännu bättre, ännu snyggare och ännu mer harmoniskt och spännande.

GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA.
HOPPAS ÅRET SOM KOMMER ÄR LITE SNÄLLARE ÄN DET SOM VAR!

Bäst i år!

Bästa beskedet: Kusin Totte och Camilla ska få barn!!! Efter flera år av dråpliga försök växer det ett levande litet foster i hennes mage!

Bästa avslutet: Amningen! Äntligen är tuttarna mina!

Bästa insikten: Att Lilla N kommer att överleva. Efter månader av utredning kan de inte ge henne en dödlig diagnos längre. Det betyder inte att hon inte har någon, men testerna visar inte entydigt på att hon är i fara. Alltså ska hon leva!

Bästa köpet: Båten vi ska njuta av i sommar!

Bästa förvåningen: Att blogga skulle vara sååå roligt!

Bästa överaskningen: Marcelos födelsedags present, en hel helg bara han och jag. Då insåg vi hur starkt vårt förhållande är. Vi är inte i närheten av fara.

Bästa blixten: Att inse vilken fantastisk, fantastisk bra mamma min kusin är. Att inse att vi trots alla motgångar kan bli bra föräldrar gör mej lycklig. Hon är dock bäst!!!!! Heja Sachiko!


00-talet

År 2000 bodde jag i Stockholm och jobbade i huvudsak med barnfotografering. Jag pendlade ner varje helg till Norrköping där Marcelo bodde kvar. I slutet av året fick vi veta att min faster skulle flytta från Karstorp. Marcelo som inte velat bo ihop eller aldrig sätta sin fot på landet, högg som en kobra, och det blev klart att vi skulle flytta in i huset under våren. Efter tio år tillsammans skulle vi äntligen bli sambos! 2001 tog renoveringen av det gamla, slitna torpet, där min farfars far bott, fart. I maj hände olyckan som förändrade allt. Marcelo kraschade med sin motorcykel i 180km/h. Han landade på huvudet och jag stod och tapetserade vardagsrummet. Jag kom till sjukhuset före honom och till en början förstod vi inte hur illa skadad han var. Han behövde hjälp med allt. Precis allt, från att hålla snoppen när han kissade till att klia sej på näsan. Han kunde inte sitta upp, för då kräktes han och all personlig hygien fick jag och hans föräldrar dela på. Läkarna förklarade att förlamningen berodde på att hjärnan var svullen. Det skulle bli bättre. Sakta rehabiliterades han tillbaka och bara ett par månader senare satt han på en mototcykel igen med gipsad arm och krossad fotknöl. Minnet och personligheten förändrades och det varade i flera år innan han blev sej själv igen. Efter semestern kändes det inte bra att lämna honom fem dagar i veckan så jag sa upp mej och ringde till en skola och sa att jag skulle börja på måndag. Jaha, sa de och gav mej ett vikariat. Under den tiden började jag insjukna och tillslut blev jag sjukskriven. Ett tillstånd som varade i två år. Två hemska, hemska år. Men Bobbo införskaffades och vi hann göra början till en TV serie som tyvärr blev skåpsmat då även producenten insjuknade. Jag kände mej tvungen att göra nåt åt döläget och sökte till lärar- utbildningen. Jag kom in och jag blev gravid. Sonen kom ut, jag blev frisk och livet förändrades. Marcelo bytte jobb och helt plötsligt var han ALDRIG hemma. Verkligen ALDRIG. Det var ändock fantastiskt att ha blivit mamma! Elva månader senare var jag gravid igen och jag fortsatte må bra. Skolan gick bra, Marcelo fortsatte jobba som en galning och vi började söka efter ett nytt boende, då det lilla torpet blev för litet och slitningarna med farmor som ägde huset blev för stora. Sonen började dagis, vi köpte vårt nya hus och började renovera. Till jul var hon planerad men i jaunari 2007 föddes vår första dotter. Tomten började göras i ordning och jag fick aldrig sova. Med aldrig så menar jag 20 minuter åt gången vid tre, fyra tillfällen per dygn. Det var allt. Marcelo jobbade fortfarande jämt och även om det slet lite på vårt förhållande har vi aldrig varit i gungning. Sju månader efter att min fantastiska dotter föddes hade jag en ny bulle i ugnen och 2008 föddes barn nummer tre. En horribel förlossning genom planerat kejsarsnitt, med bedövning som släppte, bruten svanskota, infektion i såret och samtidigt en JÄVLA massa strul med det nya huset vi byggde på tomten. Till hösten kunde vi flytta in och även om inte turerna är över än med husbygget bor vi nu i vårt fina hus med våra fantastiska barn och med ett förhållande som är starkare än någonsin. Min hälsa har försämrats och datumet för skolavslutning närmar sej. Bobbo har hunnit bli sju år och sonen blir snart fem. På vägen har jag behållt mina vänner, förlorat en kusin och vunnit massor av visdom och förlorat all min sociala kompetens. Så under de senaste tio åren har jag bott i fyra olika kommuner, Stockholm, Bromma, Norrköping och den lilla ort jag lever i idag. Jag har arbetat med fotografering, som lärare, assistent och butiksbiträde. Nu är jag student.

I bland kan man tycka att det är lite stiltje i livet men om man tittar tillbaka så händer det så mycket, så mycket! Jag känner på mej att de närmaste tio åren kommer innebära minst lika mycket, om inte mer!

Till mina bloggvänner!

Den 29 juni i år skrev jag mitt första inlägg i den här bloggen. Vad det var som fick mej att börja skriva vet jag inte. Helt plötsligt en kväll klickade jag på en knapp om att börja blogga och så kom jag igång. Jag som knappt läst en enda blogg innan, jag visste knappt vad ordet blogg betydde eller innebar en vecka tidigare. Så började jag trevande skriva. I början hade jag runt 4-5 besökare om dagen och nu har jag som mest haft nästan 200 st som läst min blogg en och samma dag. Den är fortfarande väldigt liten, men jag jublar för varje läsare som tar tiden att komma in och läsa och kommentera. Nu har jag haft över 2500 unika besökare på fem månader.

Vissa dagar finns det ingen tid att starta datorn ens en gång. Tre barn vill ha mat, rena kläder, det är aktiviteter och jag har en hel högg av böcker som ska pluggas igenom och uppsatser som ska skrivas. En karl vill ha sin del av mej, och det blir oftast när barnen somnat och den enda lediga stund jag har. Att titta på TV är inte en sysselsättning jag ägnar så mycket tid åt och alla minutrar jag kan försöker jag stjäla mej tid att skriva i bloggen. Därför blir det lite ojämnt skrivande. I bland varje dag, ibland flera gånger varje dag och ibland ingenting.

Jag vill tacka all er som kommer in på min sida, läser mina ord och engagerar er i det jag vill säga. Ni ger mej massor av energi. Ni ger mej massor av tröst. Så tack för de gågna fem månaderna och jag hoppas att ni stannar kvar hos mej under nästa år!

KRAM TILL ER ALLA!

Vinter sjö

Vi begav oss ner för att kolla in platsen för Mittimellan N:s kalas nästa vecka. Dessutom kollade vi in vår infrysta båt som vi köpt färdigförpackad med is. Det blev en fantastiskt stund nere på isen i vår sjö. Jag blir alldeles lycklig av storslagna naturscenerier och vackra soliga dagar. Naturen har en speciell påverkan på min personlighet och jag kan slås av hur fantastisk skapelsen är, hur magnifik Moder Natur är. Det spritter i min kropp, jag vill åka skridskor, dricka varm choklad och bara andas frisk luft. Mitt bröst jublar av glädje när jag ser en helvild Bobbo fara runt, runt i ren glädje och hur barnen kastar sej över snö och is och skrattar tills de kiknar. Jag stannade upp en stund och riktigt insöp stunden. Det är ögonblick som dessa som gör livet så fantastiskt. Det är dessa stunder som man minns och längtar tillbaka till. Jag tror också att det är dessa nerslag som skapar lyckliga barndoms minnen. I vilket fall som helst önskar jag alla att få uppleva den rena oförfalskade glädjen att bara existera som vi kände igår. Ord är överflödiga, och alldeles för futtiga för att närma sej de fundamentala känslorna av nuet vi upplevde!

onsdag 30 december 2009

Jag lever med nöd och näppe!

Nyårsmaten är inhandlad, partyhattarna och girlangerna lika så. Att ge sej ut i röran på Ica Maxi var ett företag lika våghalsigt som att kasta sej ut i en djungel fylld med vilda babianer. Phuuuu... Folk överallt som körde kundvagnar som väsrsta formel 1 förarna. Mittimellan N blev klämd mellan en sur gubbes kundvagn och en hylla. Han tittade på henne och fnös. I gångarna stod personalen och försökte packa upp varor och överallt var det folk, folk, folk! Det var med nöd och näppe vi tog oss levande där ifrån! Nu står lasagnen i ugnen och alla längtar efter mat. Lite senare, när barnen har somnat ska jag bjuda er på en tur i vårt vackra vinterlandskap. En tur som varade i nästan två timmar förut idag.

BOBBO 7 ÅR


För sju år sedan sent på kvällenringde en glad men lugn Susanna och meddelade att min Bobbo var född. Tre hanar hade kommit välbehållna ut och tolv timmar senare var jag där och höll i min valp för första gången. Då visste jag inte vem som skulle bli min, men de kommande veckorna spenderade jag mer tid i valplådan utanför Borensberg än vad jag gjorde på jobbet. Familjemedlemmar kom och gick i huset. De åkte på träningar, till jobb och jag satt med valparna i knät. Sju veckor senare fick jag hem min älskade son och ett fantastiskt liv tillsammans med Bobbo började. Vi gick valp kurser, tävlingslydnad och agility kurs. Vi började tävla och klättrade i klasserna. Vi var i stallet om dagarna och han var gömd i en väska när jag gick in för att handla i mataffären. Tillsammans lärde vi oss nya saker och utvecklades långt längre än jag trott var möjligt. Vi var ute på äventyr och långa promenader. Och idag (eller igår eftersom klockan passerat midnatt) fyller han sju år. Sju år tillsammans. Han är världens bästa. Han gör mej genuint glad varje dag. Jag är full av vördnad och tacksamhet att vi valde varandra för sju år sedan. Jag är glad och tacksm att han vill vara min.

Dagen till ära har vi bakat och öppnat presenter till familjens skönsång. All fika har intagits på golvet och Bobbo blev synnerligen nöjd över sin nya pipboll. I över en timme låg han på piratmattan han fick i julklapp och tuggade och tuggade på sin fina, låtande boll. Godsakerna åt han upp låååångt senare. Bollen var mer intressant. I morgon ska vi ut och skotta snö, på söndag har han fördelsedagskalas. Alla mina barn får kalas!
Nätet har varit dött hela dagen, Grrrrrrrrr.................

måndag 28 december 2009

Plugga

Jag är ensam med min dator, en skål med glass och Bobbo. I ett par timmar kommer jag att få njuta av min ensamhet och kunna plugga ostört medan resten av familjen är och firar Marcelos moster som fyller 70 år i dag.

Jag drömmer om att vara klar med biologi kursen innan året är slut. Tre prov kvar, och nu ska jag sätta tänderna i prov nummer 5. En student har inga lov!

Städkaos


I dag ska väl livet börja återgå till det normala. Det betyder att jag ska hitta ett hem någonstans i kaoset. Det är inte roligt! Alla julklappar ska hitta ett hem, alla kartonger och papper ska transporteras bort, all julmat kastas och all disk måste bli skinande rent igen. Alla vinterkläder ska hängas upp, inte ligga på golvet och alla dessa små saker ska bort, bort, bort. Man var? Mitt hem är en städkatastrof! Nu börjar dessutom pluggpaniken sätta in. Så nu medan Lilla N ligger och sover ska jag försöka plugga av lite av allt jag ligger efter med. Det är fyra eller fem prov på ena kursen. Måste också läsa de tillhörande kapitlen. Barnen är inte roade av sin super irriterade mamma som suckar och plockar, suckar och plockar och inte har lust att leka eller ens hjälpa till. Snart är det nyår dessutom! Den ska firas här, så då städar jag inför den också, på en gång. Man får väl kalla den här dagen för upprensningsmåndag! Nej nu ska jag kasta mej in i beteende biologins underbara värld. Syns sen igen!

söndag 27 december 2009

Skid premiär


Min skidkarriärer blev kort. Jätte kort. Nej det blev inga brutna ben, inga uttänjda ledband. Men jag tror jag hade fel pjäxor. Efter fem minuters påsättning av mördar skorna och 30cm åkande kastade jag mej på marken och skrek -Ta bort dem. Ta bort dem jag står inte ut! Efter det var den en kvarts lidande innan fötterna blev sej själva igen. Kanske att jag ger dem någon mer chans i livet, men inte just nu. Så istället bytte jag in, till Marcelos stora glädje, förnöjsamhet och besserwisswerhet, skidorna mot en snowboard. Nu tyckte jag att det gick alldeles för snabbt för min smak, men huj vad roligt det var! -Se upp i backen fyra hål i nacken!!!!!!!! Med två vuxna karlar som höll i mej och efter att ha blivit omåkt av fyraåringar kände jag mej som en snowboardgudinna i lite för tajta termobyxor. Iam living on the edge....i barnbacken. Yehaaaaa! Definitivt något jag kommer prova igen!

Mina döttrar stannade hemma hos sin farmor och sonen var stum av besvikelse
att han inte fick åka i stora backen. Men han har startat sin skidkarriär på ett strålande vis.
Utan stavar och med hjälp av sin
farbror/gudfar och ett spännband åkte han sina första åk. En mor kan inte vara stoltare! Tillslut åkte han själv och jag tror att det kommer
gå lysande för honom om ett par gånger.

Fadern i huset provade snowboard. Och även om han klarade konststycket att ta sej upp på brädan från sittande utan hjälp, vilket jag inte kunde, rullade han mest er som en köttbulle i barnbacken. Jag blev ännu mer kär i honom! Bara en mycket modig man gör något sådant. Inte fegisar som hans kusin Raffa, som skötte kameran, dagen till ära. Men vägrade, vägrade åka, för att inte se dum ut.....

Andreas,mina barns kusin, däremot var gud i backen. Den stora, stora svarta backen.



Med lite varm choklad och smörgås i magen och några åk senare kan man inte säga annat än att premiärdagen var fantastisk!

lördag 26 december 2009

Hur gör man?

Idag träffade jag min kusin. Hon är 6 månader yngre än jag. Jag har vuxit upp med henne. Hon är det närmaste en syster jag någonsin kan komma. Hon delar delar av min historia, hon kan en del om mina innersta hemligheter. Jag känner henne. Jag kan läsa hennes ansikte som en karta. Jag känner hennes linjer, hennes uttryck. Jag kan hennes ögon. Jag vet en del av hennes innersta hemligheter. Jag har varit med på en del av hennes svindlade resa, hon har varit med på delar av min. Hon är så nära men så långt borta.

Hon är arg på mej. Hon vill inte veta av mej längre. Hon vill inte prata med mej inte ha kontakt. Och jag vet inte varför, för det vill hon inte säga. Men jag är inte arg på henne.

När vi träffas, så som vi gjorde dag har jag inte en aning om hur jag ska behandla henne. Hon är ju så familjär. Hon är ju liksom min. Jag kramade hennes syster, ska jag krama henne? Hon vill ju inte veta av mej, men distansierar jag mej ännu mer om jag ignorerar henne. Förolämpar jag då henne, ger henne mer vatten på kvarnen? Ska jag prata med henne? Ska jag titta på henne? Gör jag det inte utesluter jag ju henne från samtalet. Är det då ok, för hon vill ju inte prata med mej? Hade jag inte brytt mej om hennes känslor hade det varit enkelt, men kom ihåg, det är inte jag som är arg. Jag vill vara trevlig. Jag är trevlig. Men jag vill inte tränga mej på. Hon har ju tydligt sagt ifrån, men när hon ler och hälsar, hur mycket ska jag då ignorera henne. Det är klart jag hälsar, men kramas? Jag kramade, men hon kanske tycker det är skit jobbigt. Men det verkar inte så.

Hon var trött idag. Det var för mycket folk på stan. Hon brukade bli trött av det. Men det var en annan trötthet också. Hon såg ut att ha sorg i ögonen men också hopp. Det känns som hon blickar framåt. Jag hoppas hon gör det. Inte bara lever i nu och i då utan även ser framtiden. Hon kändes inte lika arg som förut. Men jag fick känslan av att hon har många beslut att fatta, eller att hon har många trådar att hålla reda på. Att något var lite för mycket. Men jag har ingen rätt till henne längre. Jag har ingen rätt att lägga mej i, ingen rätt att lägga en tröstande hand på hennes kind. Hon har tagit den rätten från mej.

Eftersom jag fortfarande älskar henne, och inte är arg så blir jag osäker. Jag bli lite stum, lite fladdrig. Jag vet att saker och ting har förändrats mellan oss. Jag vet att vi inte kommer att vara i varandras liv i framtiden. Jag vet att hon inte kommer sörja vid min grav eller svara på telefonsamtal om jag är i nöd. Jag vet att hon inte kommer komma över det som hon ser som ett svek, och jag vet att jag aldrig mer kommer att lita på henne igen. Det är förlorat mellan oss. Jag bad om en förklaring i somras, bad att få en chans att få veta hennes anklagelser, bad att få frid i min egen själ. Hon sa att hon inte ville ge mej det. Hon ville inte träffas, inte ge mej det jag behövde, så jag får gilla läget. Jag får respektera hennes önskan. Och jag vill verkligen göra det. Därför är det så svårt att veta hur jag ska göra när vi träffas.

Vi kan aldrig bli delar av varandra igen. I det ligger viss saknad, viss lättnad.

Jag personligen tror att hon tycker jag svek henne när jag inte längre kunde finnas vid hennes sida varje dag. När jag inte kunde fokusera på henne längre. Jag tror, och det är min egen slutsats, att hon ansåg att jag svek henne när jag fick mitt första barn och han blev prio ett. I alla lägen. Sedan var jag prio två. Bobbo prio tre, Marcelo prio fyra och hon kom någonstans ännu längre ner. Från att ha träffats varje dag och spenderat hundratals fantastiska timmar i hennes soffa eller på promenader så hann jag knappt svara i telefonen. I ett läge när hon verkligen behövde någon. Klart hon blev sårad. Och för det kanske vi inte kan förlåt varandra. Men jag älskar henne än.

Mellandags handling

Det var den dummaste och mest geniala idé som kom upp under gårdagen, men som betydde att jag var tvungen att inse ett och annat i mitt liv.

Jag kan för lite.
Jag är för fet. Verkligen FÖÖÖR fet. Har inte fattat hur mycket fööör, förens idag.
Jag är för trött.
Jag vill mer.
Jag kan mer.

Marcelo var den som drog igång allting. Som vanligt gnällde han på sin storebror, som den gnälliga gubbe han har blivit. Ingen riktigt lyssnade till klagosången men idéer började födas och helt plötsligt var barnvakt fixad, priser kollade och söndagen planerad. I morgon ska jag för första gången i mitt 33-åriga liv åka till yxbacken. De två stora ska få lära sej åka slalom. Själv har jag aldrig i hela mitt liv stått på vare sej slalomskidor eller snowboard. Antagligen lär det inte bli första gången i morgon heller, eftersom någon måste hjälpa barnen, och om jag ska glida ner i barnbacken så måste någon hjälpa mej. Tanken är att vi under nästa säsong ska ta oss till fjällen och påbörja sk familjeliv vinter. Hujeda mej! Jag ryser av skräckblandad förtjusning!

Men några måsten i en backe är vinterkläder. Jag har vinterkläder á la promenera på stan. Inte pulsa i vintersnö. Alla de kläderna kastade jag när det var dags att flytta över från gamla huset. De började bli gamla, jag hade ingen plats osv osv. Så alltså var jag tvungen att inhandla vinterjacka, överdragsbyxor/termobyxor och skor. Det blev inga skor. Men efter att ha gått i VARJE klädesbutik i hela Norrköping City lyckades jag till slut hitta hutlöst dyra vinterkläder. Jag menar hutlöst dyra. Jag vet inte om det är ockis (morfars) gener som slagit ner i mej. Jag blir bara snålare och snålare med åren. Precis som han. Vart ska detta sluta, han till och med samlade sitt eget bajs eftersom inget skulle slösas bort. Avföring är bra för blommorna muttrade han och planterade med sin potta i handen. På så sätt slapp han köpa gödningsmedel. Nåväl, jag fasar för priserna när jag tittar på lappen. Men ursäkta, vem sjutton ger 1200 kr för en jacka? Eller 1500kr för ett par byxor? INTE JAG! Jackan fick jag till slut loss för 299kr och efter några ångestladdade provhytter fick jag till slut ner min feta kroppshydda i ett par byxor som till min fasa kostade 450kr, men det var de billigaste paret. Det är magen som är problemet. Den är för stor för alla knäppningar. Jag är för fet helt enkelt. När vi ändå var ner valde jag att byta min dubbla riskokare vi fått i julklapp mot en kaffebryggare. Vet ni vad en kaffekokare kostar????? Jag blev chockerad. 700spänn! Vem, jag frågar igen, vem betalar så mycket för en kaffebryggare på Claes Ohlsson? INTE JAG! (Ocki ler nog i himmelen...) Nej jag valde en billigare, inte fullt så snygg, men förhoppningsvis en värdig bryggare för 250 som stod undangömd borta från de andra finare bryggarna. Det fanns en svart kvar. Den grävde jag fram och svor på att prishysterin tagit oanade konsekvenser sedan jag flyttade längre ut på landet för 3år sedan. Jag svettades men var en bryggare en jacka och ett par för trånga byxor rikare. (Är man rik om man spenderat nästan 1000spänn på stan?) Jag måste skaffa en hobby. Måste bli smalare, rikare.

Eftersom jag älskar att tävla mot mej själv började jag genast spinna in på att köpa en stegräknare. Jag kan omöjligt gå med på att gå ett steg mindre än jag gjort dagen innan om jag kan räkna dem. Vi får väl se.....de kostar ju pengar!

Jag och sonen tog en fika och dränkte fetsorgen i en biskvi, vi träffade kusinerna, mina, köpte pizza och åkte hem. Så det blev inga skor. Men i morgon blir det skidbacken!

Det var mycket folk på stan. Jag blev trött av att bara se alla människor.
Jag blev en erfarenhet rikare. Nu vet jag hur det är i folkhavet under mellandagarna.
Jag kände igen min kusin. Ingen annan. Jag börjar bli gammal. Och mossig.
Vår första gäst har kört fast i vår backe. Nu är vintern här på riktigt!
Nu vill jag ha fint väder med minusgrader och vindstilla i morgon. I bland är Gud snäll. Ibland inte.

Hej hopp!

Julafton, tomte och presenter.


Eftersom jag gillar jul så mycket är det en riktig höjdare att få fira den två gånger. Det roligaste är ju nu när man har fått barn och ser deras oförfalskade glädje varje gång de får en strumpa eller en gubbe. Höjdaren i år var mikrofonen och prinsessklänningen. Min dotter är en stjärna numera! Tomten var dagens höjdpunkt och min son kunde inte sluta stråla på flera timmar. Min dotter på snart tre avslöjade dock ganska snart vem tomten var. Men sonen 4,5 år lever ännu i ovetandets röda, lyckliga dimma. I år var det första gången som Stora N själv kunde läsa på paketen, när handstilen inbjöd till det vill säga. Och han var omåttligt stolt när han fick dela ut julklapparna. I vår familj delar tomten nämligen bara ut två klappar till barnen och en till varje vuxen. Resten får vi andra köpa.




I vår chilenska familj var det trötta men ändå förväntansfulla "barn" som fick sina klappar. Det inkluderar alla under 50 år. Där
firar vi dessutom två gånger, först på kvällen den 24:e och sedan igen den 25:e när vi orkar pallra oss dit. Alldeles utmärkt. Barnen är sysselsatta, man blir serverad mat och man får vara med människor vi tycker om.

Mina julklappar i år var dessutom en riktig fullpoängare. En båt, vi kan njuta av hela sommaren, presentkort på kläder, till BARA MEJ, en skiva, en ny riskokare, eftersom vår gamla fått sönder OCH, det jag önskat mej i 10 månader, trummor till Guitar hero. Och inte bara det, en gitarr, mikrofon OCH spel. Gissa vad vi gör nyårsafton!!!!!!!


Julen är här!



Julafton är en av årets höjdpunkter tycker jag. Det är en dag då man firar familjen och kanske vänner, då man visar sin uppskattning för att vi får ha varandra. Man träffas och äter i hop, tittar på TV i hop, man umgås och spenderar timme efter timme med några av de värdefullaste människorna man har i sitt liv. En dag om året lägger man allt groll bakom sej, glömmer bort alla oviktiga struntsaker som skiljer oss åt. För vem vänder man sej till när det verkligen krisar? Vem frågar man om hjälp när alla ens källor är uttömda? Jo, förhoppningsvis dem man firar jul med.

Det är min syn på julen. Man ger varandra tid, men också några presenter, som ett bevis på sin uppskattning. För mej är julklappar, saker som man inte unnar sej själv, eller som man aldrig tar
sej i kragen och köper. I år fick jag mycket pengar på presentkort på KappAhl och H&M. Pengar jag aldrig skulle lägga på mej själv annars. Vissa är lätta att köpa åt, andra svårare. Min sambo fick en brandsläckare. Vi behöver en. Han fick sin cd-bok han velat haft i flera år och en termosmugg, helt enkelt för att han går upp för sent, hinner inte äta frukost eller dricka te/kaffe vilket resulterar i ett jävla humör. Han visste inte att han behövde en. Jag vet att det är en viktig artefakt för hans omgivning. För mej handlar inte julen
om att bräcka varandra i julklappar eller pengar. Det handlar om de små sakerna.

Jag har flera i min omgivning som är "anti-julare". Människor som inte stressar, men som stressar åt andra. De behöver inte själva handla, laga mat eller rusa runt efter julklappar. Eller kanske de behöver hitta en eller två. Men deras julstress är värre än om de haft nobelmiddagen hemma i lägenheten. Jag vet dem som spottar åt tomtarna, ryser åt familjegemenskap och HATAR att leta presenter. Hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå dem. Vad är så illa att umgås med sina barn eller barnbarn? Vad är så jobbigt att handla en pryl på stan när det går så bra att göra det andra dagar på året? Varför gnälla över julmat när man annars älskar köttbullar? Man äter väldet som man tycker om? Och vill man inte så behöver man ju inte äta julbord 13 gånger innan julafton. Allt handlar ju om val. Man väljer själv hur man vill se på denna högtid.

Rent krasst ska vi fira jul för att fira Jesus födelse. Men om vi ska vara lite ärliga, hur många firar jul av den anledningen? Dessutom förlade man ju hans födelsedag just nu för att vinna över hedningar på den kristna sidan. På många ställen i världen hade man ju redan en fest för sina
andra gudar just när vintern var som mörkast. Så kanske firas inte jul för att Jesus föddes. Kanske firas jul just för att lätta upp mörkret, för att hitta en glädje i vinterns tröstlösa instängdhet? Kanske firas den för att vi ska visa att i osämjan så älskar vi dock varandra?


Jag älskar hur som helst både min familj och Marcelos familj. Jag tycker jag haft tur som får ha en sån stor brokig skara människor omkring mej. I år också en extra tanke till min svärfar som fick komma hem från sjukhuset dagen före julafton efter en hjärtinfarkt och kranskärlsoperation i Linköping. Vi kanske inte ska ta varandra för givna hela tiden. Vi kanske ska skratta att vi har möjlighet att fira jul med nära och kära i år också. För alla familjer har det inte så.

onsdag 23 december 2009

Äntligen!

Efter flera dagar av totalt fullt ös, har jag nu äntligen fått ett par minuter medan jag lagar mat till övers. Alla julklapparna är inhandlade, all mat är på plats i kylskåpet och nu är det bara städningen som är kvar. Det betyder i det här fallet, två veckors ren tvätt som ligger i en hög, dammsugning och golvmoppning samt att rengöra akvariet. Ett par timmars arbete. Lite av det kommer jag nog förlägga i morgon. Fast då får vi gäster vid elva, barnen måste sova middag vid ett, all mat ska lagas, matgäster vid halv fem, tomtebesök, julklappsöppning och sedan vidare till nästa middagsbord och julklappsöppning. Jag älskar julen! Jag gör verkligen det. Dagen är bara lite för kort.

På vårt bord kommer det stå kalkon, köttbullar, skinkfrestelse, broccolipaj, prinskorv, sallad, potatis, brunsås, bruna bönor(bläää!) och massor av olika drickan.

Idag blir det spagetti och köttfärssås.

Under natten tänkte jag bota min förkylning.

I morgon kommer tomten!!!!!!

söndag 20 december 2009

lördag 19 december 2009

Vinter promenad



Det är fantastiskt vinterväder ute! Vi var ute på vår dagliga promenad, och Bobbo fick träna föremåls sök i skogskanten. Barnen var djupt engagerade både i belöningen efteråt och att få gå ut i den djupa snön för att gömma grodan, dummyn och kamptrasan.

Jag vet inte vad det är med riktigt kall vinter som får mej att må så bra. Kanske kan det bero på den vita snön, som lyser upp mörkret, eller så kan det vara alla barnsliga lekar man kan ägna sej åt. Fast jag tror inte det. Men allt känns så mycket lättare när det är kallt. Riktigt kallt och massor av vitt. Jag tror det här vädret väcker urtids människan i mej. Det kalla vädret får mej att känna mej närmare naturen. Jag kan se mej själv som en stenåldersman med snaran, yxan och en hermelin hängande över axeln.

Med det sagt vill jag inte påstå att jag vill vara ute några längre stunder, 95 minuter räkte alldeles lagom för både mej och barnen.












Senare i dag ska jag ta min dotter och åka och fika, bara hon och jag. Så hon får vara den speciella, unika prinsessan i fred, som hon innerst inne är!

Bäst och sämst

Bäst med musikalen:
Den rockand körsångaren. Han dansade mer feminint och med mer inlevelse än alla tjejerna!

Sämst med musikalen:
Brolles rakade armhålor. Det är väl omanligt om något!

Bäst med uppfärden:
Alla härliga samtalsämnen

Sämst med uppfärden:
Samtalet från sjukhuset från min ledsna sambo.

Bäst på restaurangen:
Alla härliga skratt

Sämst på restaurangen:
Att Th aldrig kom.

Bäst på hemresan:
Max måltiden.

Sämst på hemresan:
När vi frös rumpan av oss i jakten på en bensinstation som tog emot kort. Det strulade överallt!

Bäst på resan:
Att få skratta och ha riktigt, riktigt roligt med en nära vän.

Stockhol, Göta Lejon

På resaurang i Stockholm. Världens bästa Kristin.

Efter lite förseningar satte vi oss i bilen och kuskade upp till huvudstaden. Det var bara Kristin och jag. Inga karlar, inga barn. Det blev lång stund i bilen, många, långa samtal. Jag hade sminkat mej och var stolt över mina noppade ögonbryn. När vi väl anlände till huvudstaden skulle vi hitta rätt till Göta Lejon. Kristin körde. Jag tror hon prickade varenda cykelbana på hela söder. Vet ni hur det låter när man kör på cykelbana med en stor fyrhjulsdrift? Dudududududududu dududududu dudududu! Jag skrattade så jag höll på att kissa på mej! Efter en del snurraden hittade vi en gratis parkering. Sen höll vi på att frysa ihjäl när vi letade upp en jätte cool restaurang med blandad meny.

När jag går på restaurang blir det ofta en del rabalder. Eftersom jag är gluten allergiker tål jag inte allehanda saker. Det orsakar många gånger bekymmer. När de sprungit
skyttel trafik till köket för att kolla vad jag kunde äta och inte äta var det dags för Kristin. Hon är värre än jag. Inga nötter, ingen mjölk, nej inte bara laktos utan mjölk, inget fläsk. Ännu mer springande och två spralliga 30-åringar som satt och skrattade åt att alla svarthåriga servitörer hade likadana örhängen i sitt vänstra öra. Spekulationerna blev många, samma maffiaklubb eller bögklubb? Krav från arbetsgivaren?...osv osv. I vanliga fall brukar vi själva eller sällskapet skämas lite över att vi är så krångliga, nu såg vi det komiska i situationen. Speciellt när de kom fram med bröd och dipp. Ingen av oss kunde äta. Tillslut hade vi idel leenden från de anställda, jag antar att vi var en frisk fläkt med våra glada men ack så besvärliga uppsyner. Maten kom in och vi njöt av maten och varandras sällskap. Det var riktigt, riktigt trevligt. Mätta i magen styrde vi mot Göta Lejon och en dejt med Brolle tillsammans med ett hundratal andra personer. Musikalen Buddy Holly var riktigt svängig och tillslut stod vi alla i salongen och klapapde händer och stampade i golvet och skakade på våra rumpor. Medelåldern på publiken var runt 55. Alla skumpade på sitt vis. Bara det var underhållning!

Efter ett besök på Max i Nyköping och två struliga mackar senare tog vi in hästarna och åkte hem till mej och bäddade åt Kristin på soffan. Klockan två i natt kom vi i säng.

Nu har vi planer som räcker flera år framöver. Jag har verkligen, verkligen saknat min vän.

Idag flyttar hon.

Jag ska nog leka gömma nyckeln.

Men först frukost.

Ute i snön, är det kul?

Ut i snön och bak på berget, tog vi pulkor och grannsonen för en härlig vinterdag. Den som trivdes bäst var Bobbo. Lilla N skrek, snön var för djup så pulkorna fastnade. Mittimellan N gnällde och jag blev svettig. Det var ett träningspass att få pulkorna att åka nedför den djupa snön. Men skam den som ger sej. Efter ett tag blev det en bana som de gled riktigt bra på! Tillslut gav vi dock upp och hade snöbollskrig och gjorde snöänglar i stället eftersom Lilla N var väldigt ledsen. Vistelsen ute blev inte så långvarig. Två ledsna tjejer och två glada pojkar är ändå 50/50. Det är inte illa för en lite större familj. Nu är åkbanan preparerad och Stora N kan åka när han vill. Tjejerna tror jag får växa till sej lite innan de njuter som vi. Det är väl det som är tjusningen med barn, man vet aldrig riktigt vad som händer. Varje dag är ett äventyr. Idag får vi se om det blir gömma nyckeln eller pulkaåkning. Det är RIKTIGT kallt ute!

fredag 18 december 2009

torsdag 17 december 2009

Fix-pix

Jaha, ska jag vara fet hela mitt liv får jag väl göra det bästa jag kan med det. Moder Natur utrustade mej med ett alldagligt utseende. Inte uppseende väckande åt nåt håll. Allt är liksom rätt slätstruket. Det betyder att jag utan ansträngning kan vara JÄTTE ful, utan att behöva ta i. Sen kan jag se skaplig ut och vissa stunder kanske även rätt hygglig. Jag hatar att fixa mej. Tycker det är aptråkigt!

Så för att minska behovet av tusen lager make och 30 liter hårspray håller jag nu på att färgar ögonbryn och ögonfransar. Man ser faktiskt lite coolare ut när man har lite färg i ansiktet och tonen svart gör sej bra istället för mina genomskinliga, tunna hårstrån till ögonbryn som ingen skulle se om jag inte tussade i maskara eller så i dem. För att göra lite grädde på moset har jag lagt en blondering i håret. Råttfärgat är tydligen inte på mode nästa år heller. Så nu ska jag var flickigt blond ett tag. Jag har ingen 30-års kris "jag lovar"!

Sedan ska jag gå på Veet och peela bort allt överflödigt hår på benen och under armarna. Underbar produkt för oss som lider av pco, då hårväxt är liksom en daglig omsogsfull syssla våra kroppar arbetar med. Men även en som som jag kan få babymjuka ben i flera dagar!

Så ni hör, det kan ju sluta med att jag ser ut som en människa när jag åker till Stockholm i morgon! En fet människa, men dock inget ludet monster. Jo så har jag ju noppat ögonbryna med, så att mina trötta hängande ögon ska ge ett piggare intryck. Värsta fixar bruden så här på nattekvisten, det är jag det!

Efter nyår ska jag börja sola lite så att min askgrå hud blir mer naturtrogen. Dove funkar inte på mej denna säsong. Sen kanske jag kan se ganska anständig ut! Hitta lite mer tuffa kläder och sminka på mej lite självförtroende är inte heller helt fel. Jag kan nog fejka det ända in i graven.

I morgon är det jag och Brolle. Önska mej lycka till!


Kräkskålen

Ibland får jag riktigt smarta idéer, men ibland, så är jag så korkad att jag häpnar. Mitt problem är bara att jag har jätte svårt att planera om en tänkt tanke.

Morgonen började vid kvart i tre i morse av att Stora N stod i min dörröppning och spydde upp hela middagen. Nu skulle man ju kunna tro att det bara är negativt, men i min värld är det inte det.

(Han blev inte rädd. Han stod still och spydde på ett ställe medan jag flög upp och hämtade kräkskålen. När det värsta stillat sej kunde vi ta oss in i badrummet och han kunde kräkas i skålen istället för på golvet. Sen fick han sitta där med sin älskade skål tills jag plockat upp spyorna på golvet och det som stänkt upp i bokhyllan. Vi borstade hans tänder och var ganska uppsluppna faktiskt. Jag gillar när de inte skriker och blir rädda för lite spyor. Jag gillar när de kräks på ett ställe istället för att lämna spår i hela huset ut till toaletten. Jag gillar att de tycker så pass mycket om att jag tar hand om dem att de nästan myser av att vara lite dåliga.)

Sedan blev det en timmas sömn i min säng innan nästa kräkattack. Då var skålen på plats och inte så mycket som en dreggeldroppe kom på sängkläderna. Sedan någon timma sömn innan en jätte ledsen mellan dotter kom och kröp upp i sängen. Inga spyor!

Sedan blev det väl sömn i nästan två timmar innan sambon kom hem och undrade var han skulle få plats i sängen bland tre barn, handdukar, mej och den mycket dyrbara kräkskålen. Jag muttrade något om ett par fötter och somnade om. Stora N vaknade efter ännu en halvtimme och gick upp för att kolla på TV. Jag sov HÅRT i två timmar till innan jag steg upp vid nio och ringde dagis.

Utanför lyser den vita, pudriga snön. PULKAVÄDER! Frukost och på med kläderna på barnen. Ut i bilen. Det var ganska kallt faktiskt, strunt i det. Hålla tungan rätt i mun, vi tog oss upp för backen och vägen till dagis gick som en dans. Stora N och Bobbo väntade i bilen medan jag och tjejerna gick in på dagiset och lämnade två kort som Mittimellan N knåpat ihop till två fröknar under gårdagen. Vi hämtade hem alla kläder, tomtar och annat pyssel. Letade efter vantar. Borta. Ut i bilen tuffa vidare till Jonna. Ut ur bilen. Det blåste riktigt obehagligt och Mittimellan N började gråta. Här borde jag lämnat min plan. Jag borde faktiskt ha gjort det. Men vi stretade genom blåsten upp till Molly och Ella, tillbaka till bilen, ut med Bobbo och pulka. Mittimellan N grät. Det äldsta och det yngsta barnet sattes i pulka och nu skulle vi ut på promenad! Då kom traktorn. Igen och igen och igen och igen. Den följde efter oss. Vilka vägar vi än svängde in på kom den efter oss som ett rytande monster och vräkte, verkligen VRÄKTE ut grus på gångvägarna. Grus är inget bra för pulkor. De glider inte så bra.... Låt oss säga att promenaden i meter blev ungefär 1/3 av vad första tanken var. Ungarna frös, det blåste snålt, snökornen piskade oss i ansiktet och Mittimellan N grät hela vägen. Hundaran däremot var överlyckliga. De kastade sej hejdlöst i snön, rullade och hittade till och med en hare att leka kull med en stund. Jag trodde de lekte med varandra. Men till min stora glädje tvärnitade alla tre när jag vrålade i deras namn. Sedan kom traktorn. Igen.

En parantes. Bobbo jagade katt häromdagen. Den dök upp på vägen från skogen och Bobbo drog efter. Katten kunde sätta sej i säkerhet efter 70m och Bobbo återvände till mej som kopplade honom direkt. Straffet för att jaga katt. Men i somras och även nu så lyssnar han när han börjar jaga hare. Han stannar och tittar på haren som springer ifrån honom. Konstigt. Tilläggas bör väl att hararna hinner han upp, men aldrig katterna. Varför? Varför får jag inte stopp på honom när det gäller katter? Jag förstår inte!

Mittimellan N fick åka pulka men nu var det MYCKET grus, tungt att dra. Efter 40 min var vi äntligen framme vid bilen. Det tyckte nog alla utom hundarna såklart.

Varför, kan jag inte titta på vädret och konstatera att det här är ingen bra idé. Barnen kommer gnälla ihjäl sej. Hitta en annan plan. Pulka är inte störtkul i snålblåst med småspik. Inte när man snart är 3 eller 1½ år heller. Nej ändå kör jag på som tanken var. Pucko. De ska härdas tänker jag. Men alternativet hade ju varit, vagn eller promenad hemma i vårt område utan grus, för det grusas inte mycket på våra gator inte. Vi hade kunnat gå en kortare sträcka och kört lite godissök på ett fält eller i skogen. Alternativen som involverar promenad är ändå ganska många.

Nåväl väl hemma sov gaphals nummer två. Hundarna roade sej med bus och lek på tomten i tjugo minuter innan jag gick in och gjorde lunch. Barnen var trygga inomhus och jag kunde glatt titta på vildjuren i full action.

Nu sover de alla tre. Hundarna alltså.

I eftermiddag skulle vi åka till tomten.

Stora N är lös i magen. Blir nog ändring av planen.


onsdag 16 december 2009

Läkarsvar

Ensam igen med mina tankar. Ensam med känslo kaos och tomhet på samma gång. Såklart hittar de fel på mej. Nya sjukdomar, nya diagnoser, men inget som kan komma till rätta med det jag lider av. Inget som kan förklara min trötthet, eller min viktuppgång. Det positiva är väl att mina inre organ fungerar. Allt ser bra ut. Så var det inte för fem år sedan. Nu har hon gjort sitt och jag måste kräva att få komma till en ny specialist. En ny utredare, som ska ta en titt på mej och min bedrägliga kropp. Iblan vill jag bara skrika åt den - För faan jag vördar ju dej. Jag tar hand om dej och dyrkar dej, ställ upp lite på mej nu. Säg vad det är som är fel!!! Fungera! Men jag får inga svar. Ska prova en ny medicin. Får se om den kan gör någon verkan. Jag hatar mediciner. Men jag vill gärna ha effekten av dem. Kanske jag ska ta en tur och heala mej igen. Hitta någon som vill lösa upp mina knutar, hitta punkter som kan få kroppen att flöda fritt. Kanske testa zonterapi, homopati, vad som helst, för den ordinarie läkarkåren raddar ju bara upp massor av fel på mej som jag ännu inte lider av. Glömmer aldrig när jag var hos reumatologen. Han ojade sej länge, tittade på mej med sina snälla farbrors ögon och sa att han förstod att jag led jätte mycket av min reumatism. Jag tittade förvånat på honom och sa att jag inte har den sjukdomen. Han trodde inte på mej. Om och om igen undersökte han mina leder sen sa han: -Det är bara att du ringer när du får jätte besvär, för med de här testresultaten så kommer du garanterat få det! Tack och hej leverpastej. Tänkte jag och började oroa mej. Men det förklarar inte min trötthet. Eller viktuppgång. Än har jag inte ont heller. Det här var för 8 år sedan.

Hypofysen var det inget fel på. Men jag har en inflammation. Kanske i hjärnan, kanske någon annanstans. Vilket fall som helst har jag för mycket vätska runt hjärnan och i alla biutrymmen, typ bihålor osv. Det kanske kan förklara varför det ibland rinner vatten ur öronen på mej. Hon oroade sej för det och har skickat en akut remiss till de läkare som har hand om den typen av sjukdomar. Så ännu en sak funkar inte. Nåt visade ju testerna, men inte det jag ville.

Jävla, älskade kropp!

Ett första inlägg en snöig dag


Min son vill bjuda hem en kompis, min dotter vill stanna hemma och åka pulka, jag är lös i magen och Marcelo sover. Två dagar kvar av någerlunda pluggfrid, och jag har noll inspiration. Är det inte roligare att bygga snögubbar och snölyktor? Är det inte en dag som den här som man ska åka pulka och dricka varm choklad? Äntligen är vintern här! Några minusgrader, gärna -8, -9 eller så för då fryser man inte lika mycket, så kan man åka skridskor på sjön här nere utan att oroa sej för vakar. Jag älskar vintern. Jag älskar allt det vita. Världen blir liksom lite ljusare.

Nej, nu ska jag återgå till pluggandet.

Snögubbar åt er allihop!

tisdag 15 december 2009

Min verklighet, en illusion?

När man har varit sjuk så länge som jag har börjar man tillslut tvivla på att man verkligen är sjuk. Tänk om det bara är inbillning? Tänk om jag bara hittar på, för att andra ska tycka synd om mej? Eller för att jag ska ha nåt att skylla på? Tänk om jag är fet för att jag äter fel? Eller att jag är trött för att jag blivit lat? Kan det vara så? Varför finns det ingen direkt sjukdom som de kan sätta fingret på och säga, vet du vad, alla dina besvär beror på det här.

Jag fick ett brev idag. Från medicin mottagningen. Jag har en telefontid i morgon. De skulle höra av sej efter jul. Jag vet inte vad jag är mest rädd för. Jo, det vet jag förresten. Jag är livrädd att de ska säga att de inte hittat något. Men jag är också rädd för att de ska säga att jag är döende. Men ska sanningen fram blir jag lika besviken om de har hittat något, men att de inte kan göra någonting åt det.

Jag är trött på alla diagnoser de inte kan behandla. Jag är trött på att inte vara stark och smidig. Jag är trött på att vara trött.

Varför ska de ringa i morgon? De sa att svaren skulle komma efter jul.

Mentalt har jag börjat bereda mej på en käftsmäll. Men hoppet, det där jävla hoppet säger åt mej att inte ge upp, att den här gången ska det bli bra. Det gör att jag inte är beredd för käftsmällen. Jag är naken inför den sanning som ska redovisas i morgon. Det gör mej sårbar. Jag får inte vara sårbar. Jag är en mamma som måste vara stark. Inte ge upp, inte förlora glöden.

Mitt starkaste vapen är glöden. Viljan till att styra mitt eget öde. Lusten att skratta i regnet. Jag har alltid varit lite mer. Lite starkare, lite mer passionerad. Nu är jag lite mindre, men glöden är lika stark. Men det tär på krafterna. Det tär och det söndrar skeppet. Jag läcker. Jag håller ihop men jag läcker. Glöden måste vara där. Den måste få explodera i mitt bröst, för vad annars har jag kvar. Jag blir inte jag.

Jag tittar på min dotter och ser samma frenesi som jag så väl känner från mej själv. Jag ser samma stora förmåga, samma charm, samma glöd. Många gånger har jag frågat mej själv vad som gick fel. Jag hade alla förutsättningar. Min personlighet var enorm, min kraft outtömlig. Nu är jag intet. Jag är tyst, trött och grå. Jag vill hitta tillbaka till min innersta Mittimellan N. Jag vill hitta den tuffa okuvliga, fria tjejen som tog lagen i egna händer. Hon som styrde ödet mot lugnare men roligare forsar. Jag vill återigen vara den som får alla att le. Alla log jämt förut åt mej.

Jag har tappat balansen. Hittar den inte. Det är en kamp att varje dag snurra runt på vrak delarna och vägra låta sej nedslås. Men vad är alternativet? Jag föredrar att vara optimist. Jag föredrar att skratta varje timma, även om skrattet kanske inte klingar lika smittande längre. Jag vill fortsätta bry mej, även om kraften att göra det får mej att däcka på kvällen. Jag fortsätter fråga, fortsätter engagera mej, för annars skulle jag sluta vara jag. Jag måste få vara jag för min skull. Jag måste vara jag för barnens skull.

Under mina medicinutredningar har jag ömsom trott att jag ska bli galen, ömsom trott att jag är sinnessjuk. Jag har varit döende, steril, inbillningsjuk. Jag har kämpat mot inkompetenta läkare, mot läkare som inte orkar. Jag har slagits som ett djur för mej, för jag är värd det. Det här är mitt liv. Ingen annan kan leva det åt mej.

Jag tittar på mina barn och smider drömmar. Sedan stoppar jag mej. Om jag smider drömmar så förverkliga de åt dej själv, intalar jag mej. Och det ska jag. Bara jag blir frisk. Bara jag får tillbaka min ork.

I morgon ska jag få en dom. I morgon kommer jag rasa ner i förtvivlan eller bli skrämd så nackhåret reser sej. Det jag hoppas på är att jag ska bli lättad. Att mina tårar ska rinna nedför mina kinder och att jag kan sjunka ner på knä och tacka alla änglar och hjälpare för att kampen börjar lätta. Att ljuset i tunnel kan glimtas.

Jag är nervös. Hon kan säga att jag har tumörer eller förstörda organ. Hon kan säga att proverna inte visar någonting, och hon kan säga att hon har ett förslag.

I morgon klockan ett ska jag vänta på telefonsamtalet.

I morgon får jag se vad reaktionen blir.

Min vän

Jag har en vän som jag saknar med varje fiber i min kropp. Jag har en vän som jag aldrig ser, men som får mitt hjärta att slå och mitt bröst att värmas. Min vän är en magisk människa. Det finns inte ord som kan beskriva hur han kan ta mej till de bästa platserna i mej. Han driver mej också till vansinne. I hela mitt liv har jag önska mej en bror som honom. Och visst kan jag adoptera honom som brossan, men vi kommer aldrig ha delat det där som syskon delar. Uppväxt, föräldrar och minnen. Han kom in sent i mitt liv, han kom in i en period då jag var skör och utvecklades och blev jag. Eftersom han inte är min biologiska släkting och eftersom vår kärlek till varandra faktiskt är så stark så finns det alltid en liten släng av rädsla för att Marcelo ska bli svartsjuk. Oftast blir han det inte. För det min vän och jag delar är inte den typen av band. Han är min själsliga vän och aldrig min kroppsliga. Nu har han skaffat flickvän sen något år tillbaka och jag har ännu inte fått träffat henne eller sonen Stanely "the tax". Men nu snart, på fredag ska vi ses. Då ska vi kramas och titta på varandra igen. Jag kommer att skratta, bli varm och känna mej som en bättre människa. Det gör han med mej. Jag kommer att retas och vara den jobbiga lillasystern och sedan kommer våra vägar att skiljas igen. Jag hoppas hela hans familj kommer hit i sommar och bor någon helg. Jag hoppas jag tar tiden och åker till Stockholm och får spendera tid med honom i vår. Det kan inte vara en omöjlighet. Det kan det inte.

Nu är jag glad!

Ännu ett svar till anonym

Till den anonyma som på sitt sätt försvarade pedofilen Johan här kommer svar på tal från modern!

Naturligtvis är det frågan om en anhörig eller nära vän till pedofilen som skrivit det där. Det är nämligen bara de som köpt peddots makalösa historia om att "han blev övertalad". Vad de inte tar hänsyn till alls är att offret upplevde tvång, tjat och rädsla. Inte minst för att hon blev frihetsberövad och inlåst i en mörk källare där hon inte kunde ta sig ut förrän peddot fick som han ville.

Flera som står på pedofilens sida (ja de anser tydlgen att pedofili är helt okej) menar att han var ju alltid en sådan hyvens kille. VIsst, en hyvens kille som satt med på julaftnar och fördelsdagskalas och sedan gick hem och runkade till barn, små pojkar och flickor, på nätet. Det är ju inte fråga om en sjukdom som han haft i några veckor eller månader utan i flera ÅR! Han har lyckats dupera er under alla dessa år och ändå tror de på honom nu. Försvarar honom til och med.
Frågan man ställer sig är "finns det ingen undre gräns för hur lågintelligen man kan bli?"
Sachiko

Tisdags skola

Det är dags att sätta sej ner med essän på 15 sidor som jag ska skriva. En essä med gängse vetenskaplig formalia, dvs noter, och belägg för varenda liten sak man skriver i texten. 15 sidor är ganska mycket med tanke på att jag bara har ca fem dagar på mej att skriva. Men jag får väl ta till nätter i värsta fall. Problemet är bara att jag är så fasligt trött att jag vill sova hela tiden. Det jag ska skriva om är just skrift, böcker och internet. Hur utveckling gått framåt och hur tekniken har förändrats från att rista in bokstäver på träplattor till att kunna skicka iväg långa dokument via datorn med några knapptryck.

Ganska kul att tänka att en av Appels grundare trodde att det skulle finnas ca 5 st stora datorer i världen i framtiden när de just börjat utveckla datorn. Inte ens de kunde föreställa sej att nästan varje hem skulle ha en dator redan på 2000-talet.

Nåväl, jag ska sitta här framför datorn och i min soffa och läsa och skriva och titta ut på snön och försöka insupa och njuta av att den första lilla vintern äntligen har kommit. Nu hoppas vi på minusgrader, fryst sjö lagom med snö ända fram till mitten av februari. En riktigt vinter vore inte helt fel. Snön gör mej glad. Jag skulle skutta, om jag bara orkade.

måndag 14 december 2009

Våga Protestera

Ännu en måndag och du kan vara med att protestera mot våldtäkterna i vårt län.

Barn, kvinnor och män ska väl ändå kunna gå på gatan, chatta och umgås utan att någon ska få för sej att stoppa in könsdelar eller främmande objekt i allehanda hål i vår kropp?

Tyvärr är det fortfarande så och politiker och polisen är de som väljer hur de vill arbeta med dessa fall. Blottare och sexuellt ofredande utreds nästan aldrig förens de har blivit grova. Då är det någon som fått sitt liv förstört.

Politiker är de som bestämmer hur miljön och attityden ska vara i vår stad.

Polisen är de som väljer hur mycket krut de ska lägga på de anmälningar de får fram.

Du väljer vilken politiker som ska styra. Du kan påverka genom att säga din åsikt.

Det tar max 10 minuter att knåpa ihop några rader och skicka mejl. Du behöver inte vara modig, inte tuff, inte arg, bara omtänksam och snäll. Adresserna har ni i inlägget nedanför.

Ta hand om oss alla!

Måndags protesten!



Måndagsprotesten mejlas till ansvarig politiker:
mattias.ottosson@norrkoping.se

Samt polisen i vårt län
polismyndigheten.ostergotland@polisen.se

Svar till anstötligt inlägg.

Jag har fått ännu ett inlägg från en anonym som jag känner att jag svarar öppet på.

Du har helt rätt att en pedofil är en kille som tänder på småflickor. Tjejer som knappt fått bröst och som är små och söta. Helt riktigt stämmer det överens med min kusins dotter. Alltså är det en pedofil han är, eftersom hon inte ens blivit tonåring och inte ser ut som en tonåring så kan man inte klassa honom som vanlig våldtäktsman.

Det hela kom INTE upp till daga när de i skolan började kalla henne hora. Det hela uppdagades när hon stod skakande i hallen och inte vågade gå ut. När hennes mamma frågade varför så visade hon ett sms från Johan där det stod att han väntade på henne utanför.

Vad man måste komma ihåg med pedofiler är att de är så smarta. De flesta pedofiler använder veckor, månader på att göra sej vän med, smickra och komma in i livet hos den de ska föröva sej på. De ser till att gå varsamt fram, de får den lilla, barnsliga att känna sej stor och duktig. Barnet får bekräftelse, precis som alla vill ha, och speciellt i den åldern. Sedan går pedofilen varsamt framåt och en dag begås övergreppen. Det som då ofta sker är att barnet känner sej skyldig till det som skett. Hon eller han har ju ändå valt att umgås med förövaren, de har skrattat tillsammans, förövaren har kanske köpt saker eller bjudit på bio eller fika och då kommer skammen hos offret och känslan av att kanske, kanske hon/han är skyldig till det som skett. Så är det naturligtvis inte. Det är alltid den vuxna som är skyldig. Om man är mer intresserad av att veta hur de flesta fall av sexuella övergrepp på minderåriga går till så kan man söka på nätet men framför allt gå till forskningen och titta på utsagor från de drabbade. Det finns massor av avhandlingar och böcker i ämnet på biblioteken runt om i vårt land.

Det jag inte gillar är att du insinuerar är att det på nåt sätt inte skulle vara Johans fel. Det måste vara en kränkning både mot barnet och mot Johan. Är han bara ett odjur som inte är ansvarig för sina handlingar? Kan han inte skilja på rätt eller fel? Om så är fallet borde man omyndighetsförklara honom på direkten! Vet inte han att man som en 24 åring man inte ska ha sex med en 12-åringt barn så måste han vara ointelligent, okunnig och ha någon typ av hjärnskada eller sjukdom som gör att han inte är en fullt normal fungerande människa. Då är han ännu farligare för samhället än vad jag trott från början. För vad ska man då säga om han misshandlar eller mördar? För vet han inte att det också är fel? Sådanna människor ska inte gå på våra gator, är min åsikt. Det är sådana galningar som bryter sej in på dagis och mördar småflickor, eller kastar sej över folket i tunnelbanan.

Om nu L hade gått in i hans lägenhet, kastat av sej kläderna, särat på benen, pillat på sitt kön och skrikigt- KNULLA MEJ! så skulle han fortfarande säga nej. Det är hans skyldighet som vuxen. Både moraliskt och enligt lagen.

Nu har det inte gått till så, och jag tror att du som skrivit detta inlägg är en vän eller familjemedlem. Det bästa du kan göra för Johan är att stötta honom till att inse den farliga drift han har. Hjälp honom att aldrig mer göra om det. Du hjälper inte honom genom att förneka och rättfärdiga det som hänt. Klart han inte talat hela sanningen, för det gör de nästan aldrig.Det är en skam.

Tilläggas ska att han själv sökte hjälp när han insåg att han skulle bli anhållen. Det om nåt tyder väl på att han inte är det odjur som inte kan skilja på rätt eller fel, utan att han är en man som inte kan motstå sina sjuka drifter. Där behöver han övervakning, hjälp och en lavett så att han skärper till sej.

Man kan inte förändra det man förnekar. Förhoppningsvis kommer 18 månader i fängelse få er alla att ta en titt till i spegeln och ändra på det som ändras behöver. Hjälp varandra att bli bra istället för att försöka skylla på andra.

Kram på dej, det tror jag du behöver!

söndag 13 december 2009

Jag är så trött.

Allt i hela kroppen värker. Till och med min livmoder, tror jag. Mina hälar är icke gåbara och kroppen väger 300kg. Fingrar, händer, huvud, öron allt gör ont. Bara för att jag är trött. Jag är så trött. En promenad med världens bästa Jonna och hundarna fick mej på bra humör efter att barnen lussefirat för sin mormor och morfar. Bobbo var lycklig att äntligen få komma ut och sträcka på sej. I bara farten nosade han upp en katt att jaga också. Det var varmt snöigt och underbart sällskap. Men shit vad det tog på mina krafter. Matlagning och sen slocknade jag i soffan. Tre barn har klättrat på, legat på mej, pratat med mej och jag har inte förmått att öppna ögonen. Det bara gick inte. Det var inte förens nu när de började gå i skåpen och letade pepparkakor och frukt som jag tvingade upp ögonen och serverade dem kvällsknäcke och yougurt. Det är en plåga att vara vaken. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det gör ont att sitta, att stå att vara. Enda lindringen i plågan är att lägga sej ner och sluta ögonen.

Det är i stunder som den här jag tackar alla änglarna att jag fått snälla barn som tar hand om varandra och som leker bra tillsammans.

Min teori har alltid varit under alla år med sömnlöshet att när kroppen är trött så sover den, utan sömnmedel. Det kan man ju säga att jag fick bevis för idag. Såklart hade jag ett halvt öra öppet men det bekom mej inte det minsta att ha Stora N lekandes på mina ben, Lilla N låg på min överkropp och Mittimellan N låg framför mej i soffan. Sen bytte de plats. Kravlade, körde bilar över min kropp, skrattade och lekte med gubbar. Jag sov.

Nu längtar jag till halv nio när jag får lägga barnen, nej fraserar om det där. Jag fasar för att klockan ska bli halv nio så att det är dags att söva barnen, men jag längtar efter att de ska somna. Då ska jag ta en kopp te i min ensamhet, och sedan lägga mej raklång i bingen. Där ska jag sova tills Lilla N skriker. Varför jag fasar för att söva dem? Det kommer att ta sin stund eftersom Lilla N sov sen middag. Jag måste sitta upp och sjunga, och det gör ont! På riktigt. Tar det längre än tio minuter kommer jag ha olidligt ont överallt, och jag orkar inte bråka med två tjejer som inte kan ligga stilla. I vanliga fall tar det mellan tio minuter och 1 ½timma innan de tre sussar sött. Aj aj aj aj. Jag har ont!!!

Att lida av denna trötthet är en mardröm. Det är olidligt att plåga en kropp som bara vill ligga. Så jag får faktiskt fysiskt ont överallt när jag blir alltför trött. Det känns som om man blivit avkastad från en häst. Vissa ställen ömmar mer än andra, men mest gör det ont överallt, och det är jobbigt att andas.

I morgon är det måndag!

lördag 12 december 2009

Småbarnstid

Kan man ta en vecka off, utan att vara ledig? Jag har den här veckan varit en ganska frånvarande mamma. Men har faktiskt inte haft dåligt samvete för det. Men jag känner för att checka in mej på en spaanläggning ute i buschen en vecka och bara få sova, äta och bli behandlad. Ensam.

Det roliga med mina önskningar är att jag sällan vill realisera dem. Skulle jag ligga där och få fotvård med en vit handuk med geggig lera i hela ansiktet skulle jag säkert gråta av längtan efter barnen. Jag skulle sakna skolan och jag skulle var så oroligt ensam och utelämnad.

Som småbarnsförälder har jag fått lärt mej att undan för undan släppa allt jag skulle
vilja hinna med att göra. Istället har jag fått lärt mej att sovmorgon till åtta är rena himmelriket. Finns det tid att titta på en film i fred är det en lyckad månad och den dag när barnens alla kläder får stanna inne i garderoben så är lilltjejen sjuk. Men jag har också lärt mej att skratta och värmas varje timma. Jag har blivit överöst med kärlek och fått lé flera hundra gånger om dagen. Mina barn har fått mej att släppa på prestationsångest, och den har varit ett enormt hinder i mitt liv. Varje dag. Nu är den borta till stora delar. Medelmåttor har också rätt att vara nöjda har blivit mitt motto. Jag har också börjat se på mitt liv med nya ögon. Vem är jag, har jag rätt att vara så här? Vad vill jag, vad vill jag inte? De tvingar mej att andas medan jag springer. De har satt min stress på agendan och jag har fått titta på mina mindre smickrande sidor, de har sett mina mindre smickrande sidor, och de har lärt mej att älska dem. För jag är bra som jag är.

Visst kan man gnälla i vardagen på dem. Men sanningen är att jag gnällde nog lika mycket innan barnen fast på andra saker. Nu finns det nåt mer konkret att skylla på varför det är stökigt hemma, eller kladdigt eller varför jag inte fått sovit. För mer än så finns det inte att klaga på.

Mina barn kan dock driva mej till vansinne. Vi är väldigt lika, och de belyser saker jag inte gillar hos mej själv. Men nu accepterar jag de sidorna hos mej själv, för vad annars kan jag göra? Jag kan ju inte förändra mej över en natt. Det tar den tid det tar. Alltid när jag är som mest frustrerad tänker jag på Marcelos ord.- Tänk om de inte klättrade på dej. Tänk om de inte ville vara med dej hela tiden, hur skulle det kännas då? Och han har så rätt. Det skulle vara 1000gånger värre.

Mina barn gör mej stolt varje dag. De visar inte bara mina dåliga sidor de plockar fram mina bra sidor. De lägger fokus på det positiva och de utvecklas och lär mej hur jag vill leva.

Att få tre barn på tre år är ganska tufft. Det har varit en resa, och det är en utmaning att varje morgon väcka dem, ge dem frukost, klä på dem och åka till dagis utan gap och skrik, utan att stressa och att bara leva fullt ut och ha bra stunder varje minut. Vi försöker och lyckas ganska bra. I dag när jag dammsög deras rum så slog tanken mej att snart vänder det. Snart kommer folk vara avundsjuka (läs det i positiva ordalag) på att mina barn är så täta eftersom livet blir lättare med så liten ålderskillnad. I dag är det jag som alltid kommer sist, jag som glömt ta med mej något viktigt eftersom blöjbarn, en trång blåsa och tre starka viljor om kläder, prylar och riktning man ska gå i, kolliderar och den långa tiden har plötsligt halverats och blivit till intet. Snart är det jag som kommer med tre barn som strävar åt samma håll och som njuter av samma saker. Hoppas jag ;0)

Hack i skivan

Varför hakar en onykter hjärna upp sej? Varför måste den tjata och tjata om samma sak som en dålig melodi som aldrig tar slut? Alla reagerar vi olika när vi bli onyktra. Marcelo blir som en kärlekskrank femtonåring som fastnat på -Jag älskar dej. Du är världens bästa. Du är världens bästa fru, kan du inte säga att du är min fru? Jag älskar dej, Kan jag få en puss till? Du är världens bästa. Du är världens bästa fru, kan du inte säga att du är min fru? Jag är inte så full. Jag älskar dej. Kan jag få en puss. Jag älskar ju dej. Du är världens bästa fru.....
Ja, ni förstår säkert. Jätte gulligt. I fem minuter. En halvtimme senare inte så roligt.

Till saken är också att han INTE vill gifta sej med mej. Vilket han starkt argumenterat för i 17 år. Det är det sista året när jag sagt att jag inte vet om jag vill gifta mej längre som han har börjat att försöka få mej att säga att jag vill igen. Jag antar att det är för att han känner sej trygg då. För han vill verkligen inte bli lämnad.

Nåväl, just detta hack i skiva syndromet får mej att bli stel och arg. Jag får reaktioner som jag har jätte svårt att tygla. Och just kärleksförklaringar på fyllan får mej att bli.....nästan äcklad. I natt kom han hem efter en firma fest med just detta hack i skivan. Jag rflekterade inte så mycket då först förens jag höjde rösten och bad honom att vara tyst i fem minuter eftersom han var som Mittimellan N som aldrig riktigt kunde sluta prata. Han blev sårad. Han blev tyst. Jag satt och tittade på en dokumentär om Obama som var ganska intressant, och jag missade en hel del eftersom han ville att jag skulle säga att jag var hans fru, och jag vägrade, eftersom jag inte är det. Tillslut somnade han, sedan körde jag honom i säng. Jag sov på soffan. Inte för att jag var arg, utan för att alkohollukten ger mej huvudvärk och för att barnen kommer dit jag är, och jag ville inte att de skulle sova i dito stank. Så i natt har jag delat på soffan med mina tjejer. Men nu på morgonen har jag funderat på mitt beteende.

Det behövs inte ens en amatörpsykolog för att inse att denna känsla av obehag är ett resultat av den uppväxt jag har. Från att ha gått från att vara ett älskat barn, jag visste att jag var älskad, till att bli ett onödigt ont, för att jag stod i vägen för festerna och drogerna, så var vägen väldigt kort. Det gick på nåt år. Kärleksbetygelserna kom på fyllan, i rätt rus. Och de upprepades och upprepades och upprepades, som en vinylskiva med hack i. Några timmar senare fick jag fly eller gå emellan vuxna karlar och min mor för att de inte skulle slå henne sönder och samman. När nykterheten kom tillbaka försvann de magiska orden. Det har satt sina spår. Jag klarar inte riktigt av det där. Förr reagerade jag med att brusa upp, bli oresonlig och det kunde resultera i bråk mellan mej och min älskling. Men sen jag kom på mej själv kunde jag sätta ord på det och han fick förståelse för mina reaktioner och jag har lärt mej att dämpa dem. Men igår påmindes jag igen.

Jag förundras över att kroppsminnet är så starkt. Att en rationell människa inte kan hejda den flodvåg av känslor som vissa situationer väcker. Jag blir inte arg på mej själv, närmast förundrad. Jag känner ömhet för barnet som fortfarande lever i mej. Den lilla flickan som blev så orättvist behandlad. Jag klappar henne på huvudet i bland och viskar att allt kommer att bli bra. För det blir det. Jag väljer själv vilket liv jag vill ha. Och det är med vördnad och med stolthet jag ser på mej själv och inser att jag klarade det. Jag är kanske inte lika charmig som jag en gång var, inte lika sprallig, inte ens lika snygg( har jag någonsin varit det?). Jag är inte lika tokig, inte lika tongivande, inte lika självsäker. Men vet ni vad? Jag lever. Jag mår bra. Då får jag ta att jag ibland får reaktioner jag inte styr över. Jag har många år kvar att jobba på dem. Alla har sina ryggsäckar, och min är inte i dagsläget värre än någon annans. Kanske, kanske de är en styrka i vissa fall när det gäller att uppfostra mina egna barn.