Höstsöndag

Idag hade vi en date i parken. Det var Plutos första gång att få vara med när barnen stojar runt bland gungor, klätterställningar och sandlådor. Det gick ganska bra. Han går ju inte att platsa på en plats än och han blev lite rastlös mellan varven men jag tyckte han skötte sej finfint. En kvinna kommenterade surt att det är ju väldig onödvändigt att ha en ful pitbull bland alla barnen jag låtsades inte höra. En annan kvinna kom fram och bjussade på beröm för mina väluppfostrade hundar. Tillskillnad från några av småhundarna som stod på bakbenen och ylade så var mina hundar väldigt disiplinerade... Nåja

lek i karusellen i parken

Stora N och Lilla N var nöjda med sällskapet av dagiskompisen E och hans lillasyster Moll. De lekte och skrattade och mamman och jag hann tillochmed byta några ord med varandra. Jag diggar henne. Jätte mycket. Vi festade på smörgås och plättar, varm choklad och lättdryck. Efter parken fick jag en fikastund med Malin när jag hämtade Mittimellan N hos sin kompis. Så när jag kom hem och skulle städa och laga mat somnade jag istället i soffan. Det är uttröttande att vara social....he he. Men jag känner mej nöjd i kroppen. Stressen är nere på en låg nivå, det är bara magen som skriker efter mat. Köttbullarna puttrar på stekpannan och idag ska jag festa till och ha matlagningsgrädde i brunsåsen. I dag känns demonerna långt borta. Min storm häromdagen har bedarrat men poppandet i bröstet har fortfarande uteblivit. Känslan är viktig i mitt liv. Det är den jag lever efter och många sanningar om mej själv börjar kristallisera sej. Intressant.

Kärlek

Ni vet den där pulsen jag eftersöker, nerven. Nu har jag känt den igen. Det var liv i huset. Grabbarna lagade mat, tjejerna lekte och jag fick tid att lyssna, känna och vara med. Då kände jag igen hur själen skrattade av lycka.

Nytt jobb

Oj vad länge sen det var som jag sökte jobb! Men idag har jag gjort det. Alla kurser jag fnyst lite åt hur man skriver CV osv kanske skulle ha varit lämpliga att ha i ryggen idag, för man blir ringrostig på sånt kan jag lova. En gång i tiden satte jag i hop de mest konstigaste ansökningarna och fick alltid jobben, men nu....Jag visste knappt hur jag skulle sätt ihop ett personligt brev! Så i nästan 1½timme har jag knåpat ihop ett cv och brev och fyllt i alla formulär. Så får vi se om de antar utmaningen att låta mej komma på intervju. Som främsta merit skrev jag att jag är mamma.

Jobbet är som gymnasielärare, men jag har ett antal praktikveckor som saknas för att jag ska få den behörigheten. Jag har ämnena men inte praktiken. Fånigt va! Men jag försökte gå runt det ämnet så vi får väl se vad de säger. Förutom det jobbet fanns det bara förskoletjänster. INGET FÖR MEJ!

Jag tror inte jag får jobbet, men om två månader gott folk så kastar CSN ut mej i kylan. Då står jag på egna ben och ska klara försörjningen själv. Håll tummarna för att jag klarar det!

Klapp på egen axel

I dag är det en ny morgon. Nya krafter och nya sätt att angripa känslorna på. Jag har funderat mycket under natten. Jag och min kusin hade ett intressant samtal via fb om vänskap, sårade känslor och förhållningssätt. Eftersom jag är lite långsam och behöver vända och vrida på argument en lång tid kommer jag nog bära med mej samtalet ett tag innan jag kan säga vad det gjort för min personliga utveckling. Men i alla boxarslag jag utdelat till mej själv de senaste dygnen så börjar nu en upprorisk Åza,( jo jag är två personer som diskuterar för- och emot mej själv) tänka på alla positiva kommentarer jag får. Jag funderar på hur omvärlden reagerar när jag kommer. Och ja, det finns de som inte gillar mej. De finns de som missförstår och helt enkelt inte tycker om det jag är. Men alltsom oftast, faktiskt, så ler folk. Jag får ofta höra hur kompetent jag är på mitt arbete ( men gudarna ska veta att jag ibland misslyckas, som den gången jag lekte regissör och var dödligt sjuk samtidigt... eller när jag hoppade på ett säljarjobb, jag säger bara oj oj oj!) Många tycker jag är rolig och samtidigt är bra på att lyssna. Flera gånger varje år påpekar människor att de är så vana att jag gör saker på ett bra sätt att det är svårt att ta när jag är mänsklig och felar. Förvåningen blir så stor att de reagerar negativ på mina sårbara och mindre bra sidor. Många som i början räds mitt sätt kommer senare tillbaka och säger att det bara är jag som vågar ta fajten. Att det var jag som sa som det var och var ärlig nog att i kamratskaplig anda säga de svåra sakerna. Här tänker jag framför allt på saker som hänt på universitetet men även i jobbrelationer. Men det händer även i mina närmaste vänskapsrelationer också. Jag är inte född som moder Teresa. Då måste man stå ut med att inte vara älskad av alla. MEN, det gäller även att ta till sej kritiken. Att försöka vara lyhörd för hur andra känner och uppfattar en. Just nu är jag inne i sån period. Jag lyssnar, funderar på vad som är mitt fel. Vad jag kan göra annorlunda. Det är inte alltid roligt att radda upp bevisen för vilken usel människa man är på ett bord och syna dem i kanterna. Men om man inte gör det då och då så tror jag inte man heller kan vara helt lycklig däremellan.

Jag fick frågan i morse varför jag ska ändra på mej, varför jag bryr mej. Svaret är enkelt för mej. Därför att jag vill bättre. Och jag tror alla ibland sätter sej och funderar kring sina relationer och varför mönster dyker upp som man inte gillar. Min senaste omgång var när jag bodde i Stockholm och kastade ut alla som ville ha mej bara för att använda mej som bollplank/psykolog/hjälp/att stjäla energi ifrån utan att vilja ha en tvåvägs relation. Under många år nu när jag kämpat med mitt tillfrisknande har jag stängt dörrarna för nya relationer för jag har helt enkelt inte hunnit med fler än de jag har om jag ska hinna med vardagen också. Men nu börjar jag öppna mina fönster och då hör jag också klagotjuten.

Jag har en lång väg av grubblerier framför mej. Jag har en hel del självransakan och många tårar till som ska falla. Men jag vet att jag kan komma ut på andra sidan starkare, lite äldre, klokare och full av självförtroende. Men jag tycker inte det är roligt innan jag kommer dit.....

Ledsen

I dag är jag ledsen. Jag liksom bär en sorg i bröstet. Jag försöker leta och leta vad det är som gör mej så nedstämd men alla argument jag har för min ledsamhet kan jag rationellt förklara bort. Jag behöver inte vara så här sorgsen. Det finns ingen anledning. Ändå kan jag inte trolla bort känslan. Jag kan inte få den att flytta ut från min kropp. Jag känner mej som en slagpåse, hängig, trött och utsliten, oönskad. Mitt i sången, när jag nattade barnen kom tårarna. Kunde och ville inte längre hålla dem tillbaka. Jag smet ut och kröp upp i en oförstående Marcelos famn. På sitt sätt försökte han trösta. Han höll om mej, berättade hur fantastisk jag är och vilken tur att jag har som har så många fina människor omkring mej. Men idag hjälper inte det. Fast det var skönt att få gråta. Det var skönt att ha en kärleksfull famn att krypa upp i. Och även om han inte förstår min ledsamhet så vill han mej väl och tystnade och lät mej få prata ut. Han lät gråten stillna, han fick mej att skratta och tillsammans tittade vi på youtubeklippen med amstaffen som hoppar runt i träd, på väggar, brevlådor och annat. Det kändes fint. Men ändå känner jag mej lika ledsen. Lika sorgsen. Jag vet inte varför men jag känner mej bortprioriterad. Jag känner mej utbytt. Eller det är fel ord. Jag vet inte vad som är rätt.

Utåt sett träffar jag människor, umgås gör massor av saker. Men ur min synvinkel är det dött. Händelselöst. Jag saknar vibrationerna, nerven, livet, rörelsen. Jag saknar en syster att ringa och beklaga mej till, jag saknar en bror som kan klappa mej på huvudet och skaka på huvudet åt virriga mej. Jag saknar att umgås med mina vänner som jag älskar och jag saknar att inte veta svar varför vissa i min familj inte vill ha mej, som min mamma, min kusin.....I den stora bullriga släkt som tillhör Marcelo så saknar jag att tillhöra en egen familj som bullrar runt mej och mina barn.

I bland undrar jag vad som skulle hända om jag dog. Hur lång tid skulle det ta för folk att inse att jag inte ringde, eller svarade i telefon? Hur många skulle sörja och vem skulle komma på min begravning? Jag inser tillfullo att det jag går igenom just nu är en släng av melakoni och självömkan. Jag inser väldigt väl att jag suktar efter beröm och bekräftelse. Men sanningen är att jag just nu är en smula skör. Jag ifrågasätter allt i min värld och jag söker svar på frågor som jag inte ställt högt. Luften har gått ur ballongen, jag behöver nån som kan boosta upp mej igen. Eller nån...innerst inne önskar jag att en hel bataljon av människor ska sluta upp vid min sida, stötta mina armar och hjälpa mej att se klarare. Jag vill ha en kör som sjunger lovsånger till min ära och...eller bara sluta känna mej så sorgsen och ensam mitt bland alla människor. Jag vill vara stark igen. Full av självförtroende och känna den där sprittande lusten ända ut i fingertopparna. Jag vill bli hög på livet.  Känna nerven....

Egentligen är det inte synd om mej. Egentligen behöver jag ingen kör eller nån egoboost. Rationellt vet jag mitt värde, jag vet vilken tur jag har. Men mina monster i garderoben tittar ut i bland. Och nu är de här. Känslan i bröstet är den samma. Sorgsen, ensam, halt och lytt. Ful.

Vår tomt

Här inne bor trollen. Och snigeln vaktar dörren
så att vi inte går in utan trollens tillåtelse...

Döda trädet står upp fortfarande. Inte snyggt
men ett hem till fåglar och skalbaggar o annat kryp.

Veden  ligger och väntar på kaminen.

  Gräsmattan vi sådde vid midsommar har
tagit sej och hundarna roar sej gärna här.

Strömmen till byn går längs med vår tomtgräns.

Vår tomt är det inte ens hälften tillfärdigställt.Men vi jobbar på och faktum är att det finns en del fina platser redan nu. Om inte annat fyller de sin funktion som lekplats eller fikaställe. I morse tog jag tillfället i akt och fotograferade under en liten stund.Fotandet gör mej på bra humör, och även om jag inte hittat tillbaka till mina gamla takter är det själva arbetsprocessen som är det viktiga för mej.Det är den som ger mej energi och lust. Jag känner mej levande med en kamera i handen och när jag har tid att fotografera. Bra bilder kommer sen när jag fått hålla på en stund igen. 

En frusen liten sak.

Fel på mej?

Jag blir så ledsen på vissa människor som finns runt omkring mej som ena sekunden ska var mej nära och i nästa spottar mej i ansiktet. Ja försöker att inta ta åt mej av deras hugg och sura miner, men jag vill samtidigt inte bli förhärdad så att jag inte bryr mej. Så då blir jag ledsen. Klumpen i magen växer. Det tycks som om vissa människor tycker att det är helt ok att bli sur på mej, sura i veckor för nåt som jag inte riktigt förstår, men när de själva beter sej plumpt så ska andra förstå (läs jag) förlåta och gå vidare. I min enfald tror jag inte att människor är elaka för att vara elaka. Jag tror det bara blir så. Att de själva inte mår så bra att det som kommer ut gör det av dåligt mående. Men när jag förstår och inte blir förstådd så känns det så sårande. Så illa gör jag inte. Jag har dåliga vanor som att komma 5-10 min försent. Jag gör det för att jag är dålig på att uppskatta hur lång tid det tar att åka, gå eller att parkera. Inte för att jag skiter i det. Men det ska vara ok att andra ställer in två minuter innan utsatt tid eller att de glömmer bort att man ska träffas överhuvudtaget. Jag ska respektera andras scheman, tider och dessutom komma ihåg dem. Men jag gör inte det. Jag kommer ihåg vad jag själv ska göra under dagen, inte mycket mer. Så om jag glömmer bort att du haft din läkartid idag eller att du slutar sent på torsdagar så är det för att jag inte lägger andras schema i mitt minne. Jag minns att du ska till läkaren men kanske inte vilken dag. Jag vet att du slutar sent ibland men inte när. Varför ska detta orsaka missnöje hos mottagar personen? Jag förväntar mej inte att du ska veta mitt schema! Jag meddelar gärna om du vill. Det gör mej ingenting. Jag kan upprepa det också. En annan dålig sida jag har är att jag tar åt mej av saker som egentligen inte handlar om mej. Men jag gör det med människor jag tycker om. Det brukar inte vara ett problem, men nu har det blivit det. Jag står i valet och kvalet att välja bort en människa som jag älskar och som jag vill ha i mitt liv. Men jag respekterar mej själv så pass mycket att jag inte vill gå omkring och må dåligt för dennes missnöje över mej. När allt är bra så är det så bra. Men när det är dåligt.....Jag funderar på om kärleken är ömsesidig eller om jag bara är ett jobbigt surr.

Men så funderar jag på varför jag har människor som jag väljer bort. Är det så fel på mej? Är jag så elak, egoistisk och trångsynt som vissa får mej att framstå? Jag tycker faktiskt inte det själv. Jag gör inte det. Men vem är jag att bedöma det? Egentligen är det mina vänner som ska säga om så är fallet. Och jag har frågat flera stycken av dem. Kristin sa idag att om man känner mej och vet om att jag är inte är smidigheten själv så älskar man mej för den jag är. För vi har alla dåliga sidor och de kommer med de bra. Med andra ord resonerar hon som jag. Flera andra har också blivit frågade och alla svarar att jag är bra som jag är, med mina dåliga sidor. Själv tycker jag att jag är lite plump, osmidig och tidsoptimist. Jag är lite för ärlig ibland och har lite lätt att ta åt mej. Men är det så himla farligt? Jag vill vara omringad av kärlek. Ni får gärna kritisera men gör det ur ett ärligt och snällt uppsåt. Då tar jag åt mej och lyssnar.

Barn på universitet

Min grupp som hade tenta samtidigt. Macarena höll i diktafonen
sen analyseras vårt uttal och felsägningar...

Måla o äta russin var aktiviteten
universitetet för barnen.

Idag hade jag en muntlig tenta i spanska. Dagen till ära hade jag ingen barnvakt så de fick helt enkelt följa med. Våra röster i gruppen spelades in av Macarena från Spanien. Lilla N fick sitta i mitt knä och smaska russin de andra två fick rita i andra änden av klassrummet. Mina barn skötte sej exemplariskt och jag tror tentan gick bra. Det är i de här lägena jag inser att min uppfostran ger resultat, fläckvis iallafall! Jag är en superstolt mamma idag. Nog att de fått följa med alla tre sen de var bara någon vecka gammal, men idag har de lite mer spring i benen....

-Vad fin din skola är, tyckte Stora N
medan de lekte bland konstverken
innan lektionen.

I morgon gäller det!

I full mundering, skor, mössa overall. Nu är det seriöst!

I morgon ska han tidskvala. För första gången sen kraschen 2001 i 180 km/h och en resa till plåsterhuset med söndriga ben i hela kroppen och en svullen hjärna, så ska han nu tidsträna till tävling. Min kära sambo i racingdräkt, taggad till tänderna och en hel del heder att försvara. Då var det två hjul, nu har fordonet fyra. Då gick det i 200 nu kanske 70....... för i morgon ska de bestämmas i vilken serie som han och grabbarna på jobbet ska köra gokart i! Nya hobbyn för familjefäder som passerat 35 år och har för mycket att riskera för att flänga runt som 19åringar på racingbanorna. Jag ska hålla tummarna för honom. Själv ska jag till Ullared!

Briljant förslag

Jag fick ett briljant förslag från en som ogillar råttfällorna. Jag ogillar dem också så alla andra förslag välkomnas gärna. Dock undrar jag lite vad de tror att jag är för människa när förslaget är att ge hundarna ben att sysselsätta sej med. Självklart får mina hundar ben. I det här hushållet går det åt ca 30 ben i veckan. Bobbo kanske äter fem....... Jag har haft Bobbo i snart 8 år. Jag har haft hund tidigare, faktiskt en problemhund som ingen tidigare klarat av, Axton. Jag har arbetat med djur sen jag var tio år. Den typen av förslag är snällt menade, men så klart att jag redan provat dem! Jag nostränar mina hundar varje morgon så att de ska vara lite tränade innan dagen sätter igång. Jag promenerar med dem ca 1½ - 2 timmar om dagen, vissa dagar mer. Jag tränar hundarna lite olika beroende på hur dagarna ser ut men just nu ligger vi på ca 2-3 träningspass om dagen. Pluto är en valp. Han vill hitta på bus. Det går över. Jag har haft valp förr, visserligen inte en som kom med olater men alla hundar är olika och jag har kommit att älska min lilla staffe. Mina barn avgudar sin gyllenbruna kompis och vart vi än går får vi massor av beröm och beundran för honom. Han är nästintill alltid lös, han går inte fram till katter, skyggar för hästar och väntar på sin tur. Största skillnaden sen jag fick honom är att han har hittat livsglädje på ett sätt han inte visade förut. Han skuttar i väg i valpsprång, busar och ser lycklig ut. Då får man leva med söndertuggade forskningsanteckningar, disktrasor och tallrikar i tusen bitar. Jag gillar inte söndergnagda jackor, men jag accepterar det. Vissa olater är jag dock inte beredd att leva vidare med och det är att ha en hund som hoppar upp i soffan när vi inte är hemma. För det är svårt att korrigera bort. Det är ingenting han "växer ifrån". Därför försöker jag komma till rätta med problemet. Råttfällorna orsakar ingen smärta, mest förvåning och trots att de utlösts tidigare var båda fällorna utlösta idag med. Alternativen är citronspray, som jag vägrar, elhalsband, som dessutom är olagligt, inlåsning i vissa rum, jag har inte hundar på det sättet vi är en familj och alla är välkomna att vara i våra rum. Så alternativen som jag blivit rekommenderade är inte alltid så mycket bättre. Han hoppar inte längre upp i soffan när folk är hemma. Det har han lärt sej utan slag, utan fysisk beröring och utan hot. Precis som Bobbo lyssnar han på ett snällt "nej" och reagerar negativt på ett ett hårt NEJ! Hade jag fått honom som en 8 veckors valp hade vi aldrig haft problemet, för då hade han lärt sej från början att soffa och säng inte är tillåtna för påpälsade familjemedlemmar. Nu blev det inte så. Men för den skull tänker jag inte skada eller göra min hund illa. Aldrig någonsin. Båda hundarna är alldeles underbara och jag ser framemot många år tillsammans med dem i harmoni och kamratskap!

Ps; råttfällor

(Jag har satt råttfällorna på soffan två gånger nu. Första gången var båda utfällda när jag kom hem. Då var också mitt forsknings häfte sönderätet och min handväska nerplockad från hatthyllan. I dag efter kyrkan var bara en fälla utfälld, Den andra var kvar.....det ger resultat. He he he)



(Ps igen; självklart så slår fällan ihop snabbt men jag har gjort det med mina fingrar emellan. Det är inte jätte trevligt men jag skriker inte för att det gör så ont. Jag vill verkligen inte skada mina hundar, bara slippa problem med söndertugagd soffa, håriga säten och trasiga saker som låg i fönstret bakom soffan. Leksakerna Pluto kräks upp, som han tuggat i sej när han via soffan tagit sej upp i fönstret har större skada än fällorna.)

I kyrkan

I dag har mina barn stått i kyrkan och sjungit för första gången! De var fantastiska! Hela gudstjänsten var härlig. Inte alls så som man minns prästens mässande när jag var yngre. Prästen lekte Jesus som letade efter Zakaios i träden, där en kvinna fått klättrat upp på kyrkans flygel och gömt sej bakom ett plastträd. Våra underbara barn sjöng ett tiotal låtar och psalmer och sångtexter visades via powerpoint på kyrkans stora vägg. Alla kunde vara med och sjunga om de ville. Gunilla och Kerstin fick alla att delta i sången och splittrade killar och tjejer i olika textrader. Faktum är att budskapet som gudstjänten förmedlade gick fram på ett märkligt sätt. Att de som är elaka kanske inte själva mår så bra. Så har man nån som är taskig kanske man kan försöka se bakom. Det fick mej att tänka på konflikten mellan Israel och Palestina. Mina tankar gick också till killen som på förskolan slår och sparkar andra barn, där Stora N är hans främsta måltavla. I kväll ska vi prata om det som hände i kyrkan och jag ska prata med mina barn om hur man ska behandla andra människor. I vanliga fall går jag ganska oberörd från gudstjänsterna. Det är kyrkan och energin i kyrkorummet som kan ge mej någonting. Sällan prällens ord. Idag predikade inte prästen alls. Predikan var teatern som utspelades framför oss, och sångerna som barnen sjöng. Jag önskar fler präster vågar ta till nya grepp och vågar göra kyrkan lite roligare. I bänkraderna satt stolta gudmödrar och en gudafder till båda mina barn samt deras farmor och hennes syster.Som mamma är jag stolt över att mina barn presterade så bra. Jag är stolt över att de var så fina och orkade hela timmen det varade. Dessutom tyckte jag att mina barn var väldigt mycket finare än de andra, men det törs man väl knappast säga högt?

Alicias kalas

Alicia, dagens födelsedagsbarn.

En grispiñata, fylld med godis

Födelsedagsbarnen fick äran att slå sönder grisen, men alla fick godis.

I helgen har vi varit på maskerad-disco kalas! Alicia och hennes kompis Leona har firat sina bemärkelsedagar och gjorde stort kalas för kompisarna tillsammans. Discokulor, musik (läs MANBOY!!!!!), piñata, varmkorv, glass, paket och en massor av häxor, prinsessor och annat oknyt firade i ett par timmar. Det var människor från alla möjlöiga kanter och många kände inte varandra sen tidigare, men Costas, Sofi, Frida och Jaime rodde i land spektaklet med strålande glans. Barnen lekte med alla och det blev bara tårar vid ett enstaka tillfälle. Mina barn älskade att få klä ut sej och även om Lilla N var mycket yngre än de andra var det hon som satt hela vägen hem och sjöng att Alicias kalas var så roligt! Vi köpte en lättläst bok, läppglans, bodysprey och ett set med minipingis. Presenter som både stimulerar, skapar aktivitet och som är härligt, flickigt onödigt. Födelsedagsbarnen i all ära, coolast var nog VAMPYRIA, Alicias storasyster Emma!

Dåtid, nutid, framtid

Jag har tre fantastiska barn. Jag älskar varje liten por i deras kropp. Ibland stör jag mej på deras beteende. Jag blir arg på deras skrik, irriterad på deras tjat. Men ska sanningen fram så är jag mest glad för deras upptåg, deras syskonkärlek, deras funderingar, deras skratt och bus. Jag försöker uppfostra dem till människor som är kapabla att ta hand om sej själva, som vet vilka verktyg de har i lådan, vad de behöver införskaffa och att det är coolt att vara snäll. Jag älskar mina barn så mycket att det gör ont i mej vid blotta tanken att de inte ska lyckas med sina liv. Vad är då att lyckas? Såklart att det är olika för dem alla tre. Men jag vill att de ska vara nöjda. Lyckliga så ofta det går. Känna att de respekterar sej själva och sina medmänniskor. Jag önskar att de fortsätter klättra för att vinna ny mark så länge de lever.Jag vill att de ska göra en skillnad, stort eller smått.

Själv lever jag med den inneboende frustrationen att jag kan mer. Jag kan göra större skillnad. Jag har kapaciteten. Men jag vet inte i vad. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska frigöra det stora i mej. Jag har börjat söka efter det mer aktivt. Jag accepterar att det inte bara "kommer" till mej. Marcelo är frustrerad över mitt sökande. Men jag behöver det. Min familj har aldrig uppmuntrat mej att hitta det där. I min familj ska man inte tro att man är nåt. Att jag går på universitetet som en av de första i släkten ( iallafall av de jag har kontakt med) ses inte som en prestation. Den vanligaste kommentaren är att det är synd om Marcelo som får försörja familjen medan jag bara lever på studielån. Ingen är stolt över mej. Ingen frågar vad jag behöver eller vad jag vill. De har de aldrig gjort. Mina närmaste kusiner på min mors sida har gett mej heja rop och tröstat mina tårar i den kampen jag förde att överleva min uppväxt. Men annars har reaktionerna mest varit att tystnad. Kanske känner de skuld över att ingen tog min hand. Ingen frågade hur jag mådde. Ingen vågade ifrågasätta min mor. Inte ens min pappa. Så under många år har jag försökt att överleva, jag har försökt att hitta min lycka, försökt bygga ett liv utan känslomonster som rör till det i skalle. Som en trasig sak lever jag på och försöker att leva som jag äntligen är hel. En lagad sak kanske kan bli bra till slut?Jag har försökt hitta ett liv där jag kan vara uppriktigt glad. I dag är jag där. Har varit där ett tag. Men samtidigt kan jag tycka att det är sorgligt att det är först efter 30 som jag börjar söka vad som är meningen med mitt liv. Så vill jag inte att mina barn ska leva.

Jag älskar mina barn på riktigt. Jag vill verkligen ge dem de bästa förutsättningar jag kan efter den förmåga som den här familjen kan erbjuda. I det ingår den större familjen med kusiner och farbrödrar, mor-och farföräldrar som älskar dessa triss ungar (tre lika ger högvinst) och verkligen kämpar med deras bästa för ögonen. Så kanske alla föräldrar tänker, men alla lever inte efter det. Det är ett aktivt val som jag gör som mamma, inte ett passivt val som kommer med ollen som förälder. Barnen har jag skaffat för min egen skull, mitt liv viger jag åt dem för deras skull.


Oj vad pretentiöst det låter. Det var inte menat så. Det var menat som en kärlekshyllning. Det var menat att på nåt sätt försöka sätta några ord på känslor och tankar som är för stora att beskrivas. Tystnad och massor av kärlek strömmande ur blicken beskriver bättre. Kanske. Jag vill bara ge dem allt, allt de behöver utan att bli oförskämda och styvnackade.

Blä idag har jag ont i magen. Och jag mår fortfarande illa. Håller jag på att bli sjuk på riktigt eller är det kroppen som reagerar på att det blivit så mycket rött kött och kakor i veckan???

Dagens Pluto

Trasig dummy, utrivna strumpor o kuddar = städa vardagsrum

Rackarns jycke!!!!! Dagens förstörelse: Ett stycke dummy, soffan omöblerad och en söndertuggad korgstol. Grrrr! Jag var och handlade! Morr. Det är tur att jag vet att det kommer gå över. Tur är det också att det är jag som kommer hem till förödelsen och inte Marcelo.

Kanske detta är lösning på soffproblemet? Ofarlig
men skrämmande.

Som av en händelse hittade jag råttfällor mitt framför näsan på mej i affären. Så jag köpte två. Vad jag ska ha dem till???? He he he, att lära Pluto att inte vara i soffan när jag inte är hemma. Väldigt effektivt på Limpan när han levde hos Marco och Petra. De skapar ingen skada, men de svider till och är obehagliga. Förhoppningsvis funkar det även på min dogg, annars är ju staffarna kända för att inte känna så mycket smärta. Så vi får väl se. I morgon ska vi på kalas och då kommer hundarna vara ensamma igen.....

Plutos först snö. iallafall hos oss.

Roligast i morse var att vakna upp och se snö på vår gräsmatta. Pluto kastade sej ut och tvärvände i luften. Hela han blev liksom ihoptryckt när han mitt i språnget försökte backa in i köket igen. Men tillslut, när frukosten landade på gräsmattan vågade han sej ut i det kalla, blöta vita som förorenade hans frukosttallrik. En sak är säker. det är sällan tråkigt
och händelselöst med en Pluto i familjen!

Blöta, fällande hundar

Alla ni som inte trodde att staffar har underhullshår; NI HAR FEL! Som han hårar av sej idag min magra, tunnpälsade lilla staffe. Bobbo och Pluto har ju samma färg på pälsen, så först trodde jag att det var Bobbos päls i kort variant som låg klistrad på mina svarta kläder. Jag kunde liksom inte tro att det där ulliga kom från valpen. Men jag hade fel. Det var hans. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen. Betyder det att han inte kommer att frysa så mycket som jag tror? Behöver jag inte skaffa kläder åt den lille nu, eller behöver han det ändå? Bara tanken på att JAG funderar på att shoppa kläder till en hund är revolutionerande! Det ligger liksom inte för mej att förmänskliga mina fyrbenta ungar. Jag tror de mår bäst av att få var de jyckar som de faktiskt är. Vilket inte gör Bobbo mindre till min son. Eller betyder det här att jag kommer ha två hundar som nu hårar ner till förbannelse? Jag hade ju tänkt att skaffa en ras som inte fäller. Just för att jag är så trött på all tollarpäls överallt!

Doften av blöt hund fyller hela huset. Tack och lov är luktsinnet ett sinne som tröttnar fort. Det gör att man tillslut inte känner doften. Jag har duschat alla mina tre grabbar idag. Stora N fick börja, sen Bobbo och tillslut Pluto. Det är andra gången han får stå i duschen i det här hemmet. Med svansen mellan benen sitter han hårt i hoptryckt i ena hörnet, ändå sä tror jag att han faktiskt njuter av det varma vattnet och massagen som blir när jag schamponerar och balsamerar deras kroppar. Bobbo hatar det! Men båda hundarna sköter sej exemplariskt så det är bara att njuta över hur underbar de faktiskt är. Bobbo luktade skunk så det var ett absolut måste att få bort den doften om han ska vara kvar här inne. Pluto luktar väldigt mycket hund i sin naturliga doft så jag tänkte att jag gör ett försök till att kamouflera den lite grann. Kanske jag rent av kan ändra sammansättningen av hans molekyler av schampot så att hans doft blir lite mer diskret? Drömma kan man väl? De två negativa följderna av att bada hund är att hela huset blir fuktigt/blött/vått och luktar faan = blöt hund och det andra är att de fäller så fruktansvärt dant efter att ha blivit rena. Därav början på det här inlägget. I morgon däremot ska jag vädra, skura golv, använda luktande medel när jag dammar och njuta av två rena snygga killar med päls och en utan päls. I morgon ska jag klappa deras mjuka lena kroppar, stoppa näsan i deras halsar och kunna lukta ordentligt på dem. Då komemr jag vara as nöjd över att jag ÄNTLIGEN tog tillfället i akt och tvättade dem rena!

Sjukhus besök

Lilla N:s armar är så små att vi får klippa emla plåstren
 i två delar så att de får plats

Lilla N har varit uppe på sjukan och gjort sin tarm- och maggenomgång. Pappa Marcelo fick ta med henne dit även om det var jag som fick emla och ta urinprov på morgonen. Själv satt han på toa och bajsade i över 20 minuter!!!!!! innan han slängde sej på soffan och undrade när det var dags att åka. Jag däremot klädde barnen förberedde Lilla N för vad som skulle ske och upplyste sambon att det var dags att åka nu. Marcelo fick eld under baken, kastade på sej kläder och stressade barnen in i bilen. Han trodde han hade en timme extra på sej...... Undersökningen ska väl ha gått bra. Lilla N visade stolt upp plåstret på armen och sa att "dottorn spruta dä". Nu väntar vi på resultatet sisådär en månad eller så. Knäpp som jag är hoppas jag på nåt lätt som typ glutenallergi.... eller om det finns en ännu lättare variant tar jag gärna det. Bara de hittar någonting, för det tar på både henne och mej att se den uppspärrade magen och höra henne gråta för att hon har så ont. Men det känns som hon är en Mägi. Precis som mej går hon från att få nästintill dödsdiagnoser och är jättesjuk till lättare och lättare diagnoser och mår bättre. Nu håller jag tummarna att få veta vad det kan vara så att jag kan försäkra flickebarnet nångång. Min lilla Pippi. Alltid när hon blir nervös tvinnar hon händerna fram och tillbaka och hon var jätte ledsen över att det inte var jag som skulle följa med till sjukan. Fingrarna röde sej runt och fram och tillbaka hela tiden. Kärlek. Hon är min kärlek!

Fingrarna tvinnas runt, runt

Valpen min

Trasig tallrik i köket. den stod på diskbänken
LÅNGT in. Men Pluto han kan han!

Korgen sönderbiten och leksaker o
västar utdragna

Valpen min tycker om att ha skoj. Tålamod får man ha OJ OJ OJ... känner ni till låten. Han vet vad han gjorde den lilla busen. Först var han lugn som en filbunke, nu är han en busunge full med sattyg. I dag mötte han oss i dörren med min kamera i munnen!

Åhh, en gaffel i hallen. Hur har den hamnat här?

Besökare

Tack alla snälla läsare. Nu har ni passerat 8000st sen jag började räkna er. Bloggen är fortfarande liten, men jag uppskattar att ni tar er tid att läsa. Kram på er alla!

Stora N fotograferar

 Som mamma är jag jättestolt över min son. Han gillar att fota, han är skapligt bra på det med tanke på sin ålder och oerfarenhet och han letar motiv. Det här bilderna skapade han under lunchpromenaden. Dessutom sa han att han älskar mej mer än vad jag älskar honom. Självklart protesterade jag och tillslut blev vi tvungna att slåss om saken. Då blev det oavgjort. Jag kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är över att vara mamma! Min mirakelbäbis Stora N, vem hade trott att det skulle bli så bra?

Lyssna på kroppen

Jag får ofta kritik att jag gör för mycket med mina barn. Denna termin ligger vi på en mindre nivå än vanligt, av den enkla anledningen att jag har mer än vad jag brukar omkring mej, och jag ska ju också orka. Alla ungarna är eller har aktiviteter ons, tors och fredag. Det är fyra timmar mer rörelse i veckan än vad de får på dagis. personligen kan jag tycka att det inte är så mycket. Är det nåt som forskarna klagar på så är det just att våra barn är stilla för mycket!

Men trots att vi oftast har nåt att göra varje dag, förutom denna termin då det är mycket mindre....så är inte självändamålet med träningen att de ska bli bäst. Huvudsaken är att de har roligt och att de rör på sej. Använda kroppar är bättre mående kroppar är både min och Marcelos melodi. Vi vill att våra barn ska vara lite halvbra i det mesta och kunna hänga med på äventyr och upplevelser och känna en säkerhet i att deras kroppar kan och att de håller. Om de sen så småningom vill satsa på någonting så är det deras val. Inte vårt. Vad vi tycker är viktigt är att allting är på barnens nivå. Att det ligger efter deras kapacitet. Det är därför Stora N är hemma med mej idag.

Egentligen skulle de spela fotboll idag. Men vi stannar hemma idag

Härom kvällen fick han en feber topp och var allmänt slö. Pigg igen på morgonen och katastrof i humöret i morse. Det betyder att det inte blir några aktiviteter denna vecka. Vi stannar hemma och lyssnar på hans kropp. Trots hans tårar och vädjan. Tillslut skrek han att han inte vill lyssna på kroppen. Bara det är ju ett tecken att det är dags att vila en aning. Så då gör vi det. Vi tar en vecka då vi är hemma, leker med kompisar, tittar på film, myser och slappar. Stora N får dessutom stanna hemma från dagis idag bara för att det inte ska bli mer konflikter för honom där. det räcker med den draman som andra barn spelar upp. En ostabil själ till skulle inte göra hans dag trevligare. Så han sitter förnöjt och tittar på nicke Nyfiken och äter kex, medan jag snart ska börja transkibera. Tillsammans ska vi ta en lunch promenad med hundarna i skogen, vi ska ta med oss varsin kamera och fota lite. Vi ska laga ärtsoppa och pannkakor till lunch och sedan sitta och kramas lite. Jag kommer inte få så mycket gjort. Men jag hade tänkt att vila upp mej ändå. Min kropp skriker efter vila efter flera nätters pluggande. Nånstans måste ju jag också lyssna på kroppen. Den är ju vårt tempel, den som bär vår vilja och våra lustar. Jag tycker att det är jätteviktigt för mej att ta hand om den, och som mamma är det min främsta uppgift att lära barnen att ta hand om både sina egna kroppar och sina själar.

Var är ni?

Jag sitter på universitetet laddad till tänderna med argument varför det svenska kungahuset ska få vara kvar, PÅ SPANSKA! Grejen är den att vi skulle träffas så att vi som ska debattera ska ha en chans att läsa igenom varandras argument. Vi är ju liksom inte experter på språket och kan behöva översätta en del ord. Men ingen är här! Precis innan var jag på en av skolorna för att göra en forskningintervju, och han var hos tandläkaren! Ingen vill träffa mej! Sent i kväll ska jag läsa igenom allas uppsater inför morgondagenen opponering, Lilla N ska förberedas för morgondagens sövning och i morgon bitti ska de kissprovas, emblas, skicka barn till dagis, göra mej rustad inför seminarium hela dagen, briefa Marcelo vad han ska tänka på uppe på sjukan. Stora N ska föreberedas för sin stora uppvisning på Louis De Geer där han ska visa yoga för flera hundra människor. som tack får han Mc Donalds av förskolan. Bra lön tycker han!

Nä nu får jag gå och finslipa mina argument och mitt uttal. Jag ska ju kunna dem utan fusklapp, och jag klarar ingenting utan fusklapp när Macarena och Victoria bedömer mej.......

Håll tummarna, både idag och i morgon, för oss alla. Vi är i skriande behov av det!

Pluto i vardagen

Pluto är ALLTID intresserad av vad Bobbo gör.

Massage och kliande är höjden av
lycka tycker 7 månaders valpen.

Pluto är alltid lös på promenaderna.
Det funkar fin, fint.

Sista kissen på kvällen är inte rolig. Pluto vill inte ut, men kissar nu  på kommando.
 Oftast sittande men mer och mer höjs ena benet.

Sängen i hallen är Plutos. Bobbo får aldrig ligga där.
Dessutom har han uppsikt vad som händer i hela huset.

Vår backe hemma. Pluto är pricken som springer för fullt mot mej
på kommandot "kom"

Jag fick ett brev.....

I brevlådan kom det ett tjockt kuvert från länsstyrelsen. Jag började ana ugglor i mossen. Allt med Pluto är klart. Han är betald, kontraktet skrivet....vad kunde det då vara?


Det var ett meddelande att jag är förste reserv till kommunfullmäktige i min kommun fram till 2014. Plötsligt fattade jag allvaret. Om nån blir sjuk, flyttar härifrån då är jag med och bestämmer i min stad. HUGA! Vilket ansvar. Vilken utmaning! Vad coolt!

Trubbel i paradiset

Jag har lyckats med konststycket att få flera av förskollärarna på mina barns dagis att börja gråta och bli ledsna. Känns nästa som när jag gick i skolan. Men förlåt, det är mina barn de lajjar med, då lajjar de även med lejonmorsan! I veckan hann jag inte ens få av Lilla N kläderna innan jag fick ta min son och lämna förskolan. Han ville inte vara kvar. Halva föräldramötet missade jag sen på kvällen eftersom jag satt i möte med personalen. Är det nåt jag inte accepterar så är det när mina ungar kommer i kläm. Jag ska inte gnälla allt för mycket på dagiset. Personalen är bra. De kan inte göra underverk, bara sitt bästa och ibland kommer det in barn som inte kan låta bli att vara allt annat än snälla. Men jag godtar inte ursäkten. Det är personalens skyldighet att göra alla barn trygga. Och mina barn är faktiskt snälla och delar av dem är väldigt mogna och förstående. Då ska inte de känna sej svikna av personalen. Nu väntar jag på förbättring och gladare leenden hos mina barn. Det började ju bra idag (inte) när tre ungar spottade i kapp på mitt barn.....nästa vecka är en ny vecka. Vi får väl se om nån bryter ihop då med. Jag kan meddela världen att det inte kommer vara jag!

Taskig kameraattityd

Jag har ju fått tillbaka min kamera.Lycklig i hågen skulle jag fota. Det gick inte. Batteriet var dött. Trots att jag satte in nya. Jag laddade då mina laddningsbara och begav mej ut med hundarna för att känna på kameran som jag i och för sig inte är överförtjust i. Batteriet tomt, men det gick att fota. (????) Vanan trogen satte jag på manuell inställning men vid ett tillfälle så blev inte korten alls exponerade som jag ville, trots visst laborerande. Automatiken sattes på. Bilderna blev svarta. Nåt har hänt. Jag blev först förtvivlad, för även om jag inte är galen i kameran så är det den jag har. Och även om jag

 tänkt köpa en ny sen så har jag inte pengarna nu. Life sucks. Men så garska jag upp mej, tränade sök med hundarna och tänkte att det fixar jag till helgen när jag får mer tid. Antagligen är det några inställningar som det micklats med. Kan jag bara hitta tillbaka till dem, ställa om vitbalansen så blir det förhoppningsvis bättre. Annars gråter jag blod. Men här är ett axplock av bilderna från sjön. Härligt höstväder och underbara hundar, då kan man inte sura länge!

Bobbo kommer ur buskarna. En tuff sök runda blev det. Nästan 20 minuter innan han hittade apporten....

Exponeringarna blev inte vad de brukar bli, men ändrat ISO kanske kan fixa till det?