Ålder och vänner

Om ett par månader ska jag fylla 34 år. Själv lider jag inte nämnvärt över att bli äldre. Åldern är bara en siffra och än så länge är den till min fördel. Men vissa dagar kan jag bli chockad över att jag har passerat 30. När hände det? Vad har jag gjort i alla år? Det känns som om livet började för 6 år sedan. Det var då som jag blev vuxen och började styra skutan för egen maskin. 6 år sedan, men då kan man väl inte passerat 30? Med råge dessutom... I bland träffar jag människor som är yngre än mej och jag känner mej som om jag vore en naiv liten tonårs tjej. De har mycket mera pondus och erfarenhet än vad jag har. De sitter på de hemliga svaren och jag är glad över att få sitta i deras närhet och få lite stjärnglans över mej. Det är efter ett sånt möte som det slår mej att jag är 33 år gammal. Veteran. Det är JAG som ska sitta inne med de hemliga svaren. Men så kommer jag ihåg, att jag gjorde faktiskt det när jag var 25. Då hade jag alla svar. Men nu är frågorna annorlunda. Svaren passar inte in riktigt längre. Minnet bleknar och saker glöms bort. Men varför känner jag mej så tafatt i andras närhet? När tappade jag egentligen min sociala förmåga?

Jag längtar efter att få träffa männniskor som tar mej med storm. Längtar efter att bli häftigt förälskad i en anna människa, skratta så att magmusklerna värker i flera dagar och att inse att människan som jag har framför mej bara har fantastiska fel som jag mer än gärna blundar för. Så var det när jag träffade Nettan. Efter mina första inledande veckor av att avsky människan, så fick hon herpes i ögat och av medicineringen kunde hon få missfall och förlora den abnormt stora magen hon hade. Jag kunde ju inte göra annat än att visa sympati för kräket. Jag är ju mänsklig. Men hon tog mej med storm. Vi umgicks varje dag, blev ofta tagna för systrar eller lesbiskt par. Vi avslutade varandras meningar och kunde lukta till sej den andres behov. Det var så fantastiskt att hitta en bästa vän i vuxen ålder. En som var som jag. Inte ens milen till Stockholm gjorde att vi minskade vårt umgänge. Jag älskar fortfarande människan. Inte lika intensivt som då. Inte lika hysteriskt. Båda är lite tröttare, lite sjukare, lite upptagnare. Men det skulle vara häftigt att bli så där himlastormande igen.

En annan vän, som jag lärde känna i Stockholm,

Thomas, kom att hamna i mitt hjärtas inre rum utan att det blev en orkan av känslor i våra första trevande steg till vänskap. Men det var samma intensitet, bara en lugnare energi. Han rör fortfarande upp känslor som ingen annan i min vänskapskrets och saknaden efter honom är så intensiv att det är nästan lättare att hålla sej borta än att smaka på den under våra korta samtal eller alltför få besök. Ända sedan vi lärde känna varandra har jag önskat att han var född till min biologiska bror. Jag önskar att han var min familj. Då kunde han inte försvinna från mej. Då skulle vi vara tvungna att träffas oftare. Då skulle jag få älska honom ifred. Men nu är jag rädd att avståndet och där vi står i våra liv alltid kommer att stå som ett oövervinnligt gap mellan oss. Jag är också rädd att jag inte längre lever upp till den bild han har av mej. Att jag helt enkelt inte duger. Fånigt, och jag ska ta itu med det. För jag vet att jag kan ändra på saker och ting. Vi kan bli mer delaktiga i varandra igen. Vänskapen finns där så stark, det är jag egentligen övertygad om.

Jag ska bara bli lite bättre igen.