Translate

onsdag 27 augusti 2014

Inte lätt att registrera sej!

Jösses vad dagarna springer iväg. Jag startar klockan 6 på morgonen och det är fullfart fram till strax efter tio på kvällen. Idag tog jag tag i eländet att registrera mej på kursen jag ska gå på. Vilket omständligt arbete! Först skulle jag gå från universitetets sida till en id-sida. Där var jag tvungen att fylla i alla uppgifter och sedan logga in på en ny sida där jag var tvungen att skaffa mejladress och registrera mej via bankid för att få ett lösenord till id-sidan. Sedan fattade jag inte vad jag skulle ha id-sidan till för att kunna logga in på universitetet. I nästan två timmar höll jag på innan jag tillslut lyckades! TVÅ TIMMAR! Vad är det för fel på mejladress, lösenord och användarnamn? Helt sinnessjukt. Jag vidhåller än att Linköpingsuniversitet och Campus Norrköping är det bästa universiteten. Bra upplägg och lätt att logga in. Men nu är det gjort och i morgon får jag tillgång till de uppgifter jag behöver. Jag känner skräckblandad förtjusning. Kul och intressant, men kommer jag hinna? Det går fort och det är mycket att plugga. Jag ska gå in i dvala och pluggbubbla. Då kan jag inte hålla låda så mycket som jag gör nu. Det blir plugg varje dag! Bäst jag sm'älter den tanken för nästa vecka startar det!

söndag 17 augusti 2014

Törstig

Det är kväll, jag är törstig. I morgon börjar alla mina barn i skolan igen. Maken ska jobba. Jag ska till läkaren. Sonen har gråtit halva kvällen, dottern började sympatigråta. Jag är verkligen törstig. Vi firade av sommarlovets sista dag med glass, Stor glass, supergod glass på känd glassrestaurang. Maken snarkar nu sittandes i soffan med sonen i knät. Jag är vaken. Döttrarna sussar gott i sina sängar, hamstrarna äter och hundarna vilar. Ensam vaken. Och väldigt törstig, och mätt. Nästan lite illamående. Träningsvärken är helt otrolig. Det värker ta mej sjutton överallt. Men i morgon ska jag röra på mej då kanske lite lossnar. Jag vet inte om jag ska väcka mannen och gå och lägga oss eller låta honom sova i soffan. Vet inte om jag själv vill somna så jag vaknar till den nya veckan. Jag trivdes den här veckan. Det var en bra vecka. Vill jag verkligen ha en ny? Jag har bloggat lite politik. Det blir en del tänkande kring det nu. Valet närmar sej. Samtidigt ska jag undervisa i politik och vara neutral. Jag är oerhört mån om att försöka vara neutral, men självklart kommer jag misslyckas. Så fort du har en åsikt kan du inte förhålla dej till den utan att visa det. Men målet är att eleverna inte ska veta vilket parti jag röstar på eller företräder när de går till valurnorna fredagen den 12 september. Jag ska upp tidigt i morgon. Jag ska orka med en morgonpromenad före frukost. Sedan ska jag följa mina tre barn till skolan. Hand i hand ska jag gå med Lilla N in i klassrummet. Hon har redan förutspått att skolan kommer bli katastrof. Jag ska ha möte med frita om Lilla N. Undra ved de vill. Sen ska jag ha möte med Lilla N;s lärare. Jag tycker verkligen inte om henne. Verkligen inte. Behöver jag vara professionell i det? Eller kan jag få vara en känslosamma förälder? Nej för dotterns skull är jag leende och tyst. Jag ska möta Mittimellan N;s nya lärare. Åh vad jag hoppas att hon kan rädda min dotter. Hon som flera gånger vägrat gå till skolan, snälla säg att den nya fröken ser henne! Sean är jag med sonen en stund. Jag har fått brev hur allt ska gå till, men jag har ingen aning, har glömt det jag läst. kanske bäst att leta rätt på lapparna igen? Nej nu måste jag verkligen dricka. Bäst att sluta skriva. Behöver sömnen. Ska bara leta rätt på lapparna först. Godnatt!

Kär igen!

När jag var yngre blev jag så kär. Det var inte ögonblicklig kärlek men det var den sorten som varar hela livet. Den där som man jämför alla andra med. Han hette Gandos och han stal mitt hjärta. I början av -90-talet försvann han bort från mitt liv, eftersom det inte var jag som ägde honom. Sedan dess har jag blivit förälskad men ingen har stått sej så som Gandos gjorde. Det var något speciellt med honom. 
Pussgurkan och jag
Nu har Pepino kommit in mitt liv. Förra fredagen kom han till stallet och innan dess fick jag tillfället att möta honom hos den förra ägaren. Pepino har utan tvekan Gandos egenskaperna. Han har något som redan nu fångat mitt hjärta, även om han är så långt ifrån en arabhäst som man kan komma. Men hans läppar är så mjuka och han gillar att pussas, nästan lika mycket som jag gör. Igår stod vi och kramades i hagen en jätte lång stund. De flesta hästar jag träffat de senaste åren, förutom araberna, har blivit uttråkade och velat göra något annat. 
Även lilla Mårten skyddar åringen Zeus.
Pepino kom för en vecka sedan och även om det inte varit bråk i hagen har killarna skyddat sin fölunge Zeus mot Pepino. Rickie har jagat Pepino så några kilon har han nog tappat. 
Zeus och Pepino
Zeus däremot har varit väldigt intresserad av den stora svarta hästen. Dag för dag har Gurkan kommit allt närmare flocken och igår stod Rickie bara någon meter ifrån mej och Pepino när jag borstade på honom i hagen. Träningsvärken efter ridningen gjorde att jag avstod från att göra något speciellt, vi bara hängde ihop. Det var så himla mysigt! Under veckan har han varit en aningen stressad och uppe i varv. Inte konstigt efter att ha bytt miljö på det sättet. Men jag har mest markarbetat honom och låtit honom acklimatiserat sej. Han är lite 
Pepino på promenad
tjock, behöver banta, precis som jag men när han blåser upp sej och dansar bredvid mej kan jag inte låta bli att tycka att han är hejdundrande snygg. Han är snäll men lite bufflig. Jag har blivit över öronen förälskad i denna häst! Trodde inte det skulle hända igen, men det gjorde det! Jag önskar bara att han kunde få en riktig hästkompis i hagen. På måndag kommer Ameli tillbaka och då ska de åka och titta på Erling, en nordsvensk. Om det passar kommer han till stallet och då blir de jämt antal grabbar i killhagen. Två nykomlingar, kanske då att alla hittar sin plats i den växande flocken?

Ridningens smärtfulla värld

Sist jag red så blev jag avkastad och bröt handen. Smärtan i handen har varit vidrig under den här tiden. Det har gjort att jag haft svårt att rida igen. Men visst har jag skrittat lite och tagit ett par travsteg vid ett par tillfällen. Det som hänt när jag inte ridit är att ryggen har blivit väldigt mycket sämre. Lite panikartat har jag konstaterat att jagmåste rida igen. Ridningen är min rehabilitering! Geisha försvann iväg, kom tillbaka och lämnade oss. Jag hade ingen häst att rida på och det stressade mej en aning. Så kom han ju förra veckan, Pepino, den svarta gurkan.
Första gången jag red på Pepino innan han kom till oss.
 Han är fullt ridbar och återigen har jag en häst att träna min rygg på. Sedan han kom har han varit en aning stressad och jag har valt att vänta tills han anpassat sej lite till den nya miljön. Som det ser ut nu rider jag och Elin ut på Pepino och Salle på fredag. Första gången. Det ser jag verkligen framemot. Men augusti har ju kommit, skolan sätter fart snart och med det alla aktiviteter. I går var det dags att börja på ridskolan igen. Där har jag inte ridit sen slutet av mars. Jag vet inte varför jag var så nervös, men det kändes lite oroväckande. Kanske för att jag senast red en unghäst som inte alls klickade med mej. I går fick jag Candy och vi red ett otroligt roligt pass. Men man kan ju säga så här..... det är inte bara ryggen som lagt ner sej under de senaste fyra månaderna.... alla muskler i hela kroppen var helt ostyriga. Att galoppera kändes som ett maratonpass, jag blev helt färdig! Traven är den bästa gångarten för mej, gärna rida-lätt.
Här red jag Candy i mars i år
 Men jösses vad det kändes! När jag skulle hoppa av höll benet inte på att ta sej över ryggen på stackars Candy och jag vågade inte hoppa av för jag var osäker om benen skulle bära mej, så istället hasade jag ner tills jag tryggt kunde falla den sista decimetern. Benen höll. Det var ont men skönt. Men sen fortsatte ont, ont, ont. Jag strechade hemma men sen somnade jag i sängen och kroppen var helt färdig. Barnen började bli hungriga men jag kunde inte röra mej! Nästan en timme tog det innan jag kom ur sängen. Sedan gick det ganska bra. Lite överkänslig och öm. Sömnen jag fått var... obeskrivbar. Kan inte komma ihåg när det var så skönt att sova sist! Nu på morgonen har jag träningsvärken från helvetet och det sitter som ett band av smärta och orörlighet runt höfterna och svanken..... härligt att rida? Vad tänkte jag med? Jag vet att det kommer bli så här ett par gånger. Jag kommer lida järnet ett par veckor, men belöningen är en starkare rygg och att vardagliga saker som att sätta sej i bilen, resa sej från sängen, sitta på en stol inte längre blir ett projekt. Jag läste igenom gamla inlägg från i höstas och mindes då hur livet såg ut innan ridningen. Det var inget liv. Det var bara ont, mer eller mindre på ett dåligt sätt. Nu gör det ont men det gör mej starkare. Jag kommer pipa och jag tycker just nu väldigt synd om mej själv, men det är träningsvärk. Det är EN låsning i ryggen som orsakar detta. Bara jag tar mej tid att gå på behandling blir det bättre. Och med ridning flera gånger i veckan kommer snart kroppen vara starkare och mer funktionell. Att rida gör ont. Men att inte irda gör farligt ont!

lördag 16 augusti 2014

Ny läkare, nytt försök

Mina tankar är röriga och en aning ostrukturerade. Jag kommer inte ihåg saker jag borde. Jag har ökat ett kilo i vikt i år och just nu har jag en låsning i ryggen och den gör så att nerverna löper amok och jag är hyper, och jag menar HYPER känsla för beröring. Jag har alltså ont i hela kroppen hela tiden. Jag kan dämpa det med värktabletter. Men inte få bort det. På måndag gör jag ett nytt ryck. Ny läkare, nya utredningar, nya möjligheter. Denna värld jag lever i av att ständigt kastas mellan att blotta sej, visa upp alla fulheter jag har för att sedan bli ignorerad eller bli klappad lite på huvudet och inte tagen på allvar. Det är så jävla jobbigt. Jag fasar för måndag. Jag längtar efter måndag. På det stora hela har jag ett bra liv, men när hälsan sviker är det så..... begränsande. Jag blir lite tjurig när jag har ont. Jag är väldigt fokuserad att klara av saker vilket gör att jag ignorerar andra runt mej. Jag glömmer, det mesta. Jag kommer inte vidare liksom. Men det är bara jag som är ansvarig för mitt liv och jag måste fortsätta leta efter svaren. Måste fortsätta leta efter hälsan. Men ibland måste man få krypa ihop och vila mellan dusterna. Jag hade så stora förhoppningar inför läkarbesöket i april. Men där hände INGENTING. Jag har inte ens fått provsvaren. Rädd, tveksam, hoppfull och blottad känner jag mej. Konstigt att de kan forska på stamceller, isolera dna-strukturer, genmanipulera men inte ge mej hjälp när jag har vanlig förekommande sjukdomar!

tisdag 12 augusti 2014

Svammelinlägg

Jag brukar alltid mjukstarta när jag börjar jobba. Och egentligen gör jag väl det i år med. Men ändå är jag helt trött. Ont i kroppen har jag. Nerverna löper amok vilket gör att det skickar smärtsignaler överalltifrån. Pluto är ...... inte halt men han har ont i bakvagnen. Han lekte med boll förra veckan, det var inget bra. Bobbo mår bättre nu när det inte är så varmt och Lilla N har fått borrelia. Märks det att jag är trött och lite deppig? Alltid när jag är trött. Mu ska jag skriva en artikel till en tidning. Fick reda på det idag, deadline kl 12.00 i morgon. Bästa att sätta fart. Favvisprogrammet The Ride börjar snart. Tejenis

Svart gurka

Vi välkomnar Pepino till stallet. Nya starhästen! Det svarta underverket. Pepino betyder gurka på spanska och han är en riktig pussgurka!

måndag 11 augusti 2014

Alla borde ha en anka

Marabou och jag
Jag är van att vara ute. På jobbet är jag inne, inne, inne och lite mer inne. Idag var det fantastiskt att få komma hem och kramas lite med Kakan, hänga lite i hönsgården, städa ur den, kramas lite med Marabou och busa med hundarna. Att få komma hem och vara med djuren en stund, det förändrar allt. Precis allt. Det påverkar sinnesstämning, lyckan, lugnet, återhämtning. Jag är så kär i mina djur. 
Jag och älskade Pluto
Jag är så glad att jag har dem. Att bränna ut sej när man har medicinen på gården, det är inte så troligt. Det är vad jag fokuserar på eftersom jag vet att hösten kommer bli stressig.
Min Kakan. Hon är så sjukt fin!

Bästa Bobbo och jag

Men en timme i med djuren förändrar verkligen mitt måeende. De är så gosiga!





Tillsamans!








Sommarlovet är definitivt slut

Jag har börjat jobba igen och med det så börjar barnen på frita. Jag har tre fritabarn nu. Och det känns inte ens märkligt. Det är bara skönt att ha lämnat förskolans värld. In i skolan med full kraft. Min minsta har tagit steget in och jag är absolut ingen småbarnsförälder längre. Min lilla, blonda tjej har blivit stor. Ruskigt, härligt, skrämmande, underbart. Att vara förälder till Lilla N är en resa som förändrar. Hon är galet skön att få hänga med. Och jag hoppas det kommer gå bra. Hon är så skör och stark samtidigt. De två stora har haft hemska tider sitt första år i skolan och sedan har det blivit bättre. Jag hoppas att vi kan hoppa över "hemska" med mitt tredje barn. Men det är inte lätt att komma ny och inte känna någon till en främmande skola.

Jag är tillbaka på min skola. Jag är tillbaka på jobbet och jag älskar det! Nya kollegor, gamla kollegor. Min arbetsplats, mina gem, pennor, min dator, mitt klassrum, mina planeringar......! Jag ÄLSKAR mitt jobb. Nästa vecka kommer eleverna. Nu fokuserar jag på att göra en bra start för dem och det pågår ett febrilt flyttningsarbet. Utanför fönstret ser vi hur de river delar av skolbyggnaden med skopa. Om några månader är det vår tur att flytta ut. Skolan byggs om och vi ska ha undervisning i baracker. Funkar det med. Jag är så glad att jag har ett jobb. Ett jobb som jag trivs med och som är utvecklande. Nu är jag mitt andra år på samma skola. Det är annorlunda att komma tillbaka till en arbetsplats man känner till. Mina hundår som tillfälle vikarie är över. Jag har gjort min del. Nu kan jag arbeta på i lugn takt. Göra ett bra jobb och ha långsiktigplanering. Så otroligt skönt. Det är värt att fira! Skål till mej själv! I morgon ska jag upp igen, lämna mina barn på samma ställe och åka till min välkända arbetsplats. Ibland behövs det inte mer för att det ska kännas skönt i bröstet!

onsdag 6 augusti 2014

Geisha, ännu en annorlunda ängel.

I januari träffades vi, Geisha och jag.
Det känns som hon var vägen tillbaka. Hon var porten som öppnades, ljuset i tunneln. Hon var ängeln jag behövde. Geisha finns inte mer. Inte här. Hon på de evigt gröna ängarna och tuggar i sej massor av mumsig mat. Så mycket har hänt sedan jag den där snålkalla vinterdagen i januari när jag träffade henne för första gången. Hon var språngbrädan jag behövde och det var så skönt att stå där på kvällarna och borsta på henne. Bara hon och jag. Vi pratade inte samma språk men vi försökte kommunicera. Sedan hon försvann har det varit lite motigt att åka till stallet. Först när hon lånades ut och sedan var det en chock att få se henne tillbaka.  Det klack till i bröstet på ett sätt jag inte räknat med. 
Geisha ihop med tjejerna i hagen de sista dagarna i livet.
Sedan var hon så kort tid med oss innan beslutet att låta henne somna in kom. Jag var inte beredd. Inte med. Det hände så fort allt och jag försökte bara ta in all information innan det var över. Nu är det ett tag sedan och jag har varit rätt arg. Arg och besviken. Frustrerad. Geisha var inte drömhästen. Men jag tror hon och jag var menade att hitta varandra, om än för en kort stund. Hon satte mej på rätt väg. Visade möjligheten, väckte lågan.  Tack Geisha. Sov gott

Geisha i somamrskrud under skuggande trädet i hop med kompisen Zerra och åringen Bambina

Hon var pigg och glad att rida när hon var på humör min fina tjej.

fredag 1 augusti 2014

Cykla med förnuft och Pluto

Är det nåt vi inte kan klaga på så är det värmen de senaste 1½månaden. Men den ihållanden värmen har också gjort att jag inte kunnat träna eller motionera hundarna som vanligt. Bobbo har det riktigt jobbigt och hyperventilerar nästan, även nattetid. Pluto klarar sej bättre. Det enda som funkat att göra är att simma. Kanske hade jag kunnat gå lite med Pluto i skogen och köra lite sök, men jag har inte gjort det. De sista dagarna har det varit molnigt men lika vansinnigt hett. Men idag! Idag lättade det lite och termometern visar bara 27,5 grader i skuggan. Jag kände direkt på morgonen att idag var det cykelväder - och Pluto skulle med. Sen blev jag klubbad och var tvungen att vila. Men sen stack vi ut.

Vi cyklar i varierande terräng. Med pauser.
En del höjer ögonbrynen åt mej och tycker inte jag är klok som cyklar med Pluto. Eller att jag motionerar med Bobbo. När jag cyklar med hundarna och barnen är inte Pluto kopplad. Han väljer alltså helt och hållet vilket tempo han vill hålla. Just första halv kilometern brukar jag få dämpa honom men sedan faller han in i en behaglig trav som han håller, ibland går han in i galopp. Även om jag släpper på bromsgreppet i någon nerförsbacke så håller Pluto kvar i sin takt. Han vet att jag väntar på honom i slutet av backen. Vi stannar flera gånger och jag vattnar honom med vattenflaska. Det har tagit en stund innan vi fått fix på hur man dricker i en sån, men det är löst nu. Pluto tycker det är jobbigt med för många vilopauser och fortsätter gärna förbi oss om vi stannar och väntar in honom. Så suckar han om han måste stanna med oss. Han gillar bättre att hålla sin trav och jämt tempo än start och stopp. Jag stannar ändå, måste ju kolla statsusläge på min kompis! I dag cyklade vi 4,5km på 48 minuter. De finns alltså de som går fortare! Förra månaden cyklade jag och Bobbo samma sträcka på 21 minuter, dock så var det inte lika varmt då såklart. Jag anpassar farten och och pauser efter dagsform. Med det vill jag ha sagt att jag inte utsätter mina djur för några plågsamma träningspass. Det som är bra med cyklingen är att min kropp håller längre och jag får inte lika ont som när jag går. Bobbo vågar jag inte cykla med när han mår som han gör nu, men hundar är skapta att trava framåt så Pluto får motionera i naturlig gång, bara att den är rakt framåt nu, tillskillnad när vi går då han springer en bit framåt, en bit åt sidan, tillbaka till mej osv. Pluto har sina skador inne i kroppen. Det jag funnit ut är att han blir sämre av vila och mår mycket bättre på lugn och rak belastning, dvs promenader, springturer, simning mm men blir ganska snabbt öm i kroppen vid tvära kast, snabba belöningar, bus, lek och även lydnadsträning. Veterinären har poängterat flera gånger att det bästa för 
Vattnet ser väldigt grönt ut, men det är kamerans fel.
Den har tagit färg av boll o grönskan.  Egentligen
är vattnet mer brunt.
Pluto är att ha en stor muskelmassa, att han måste tränas regelbundet, gärna i oregelbunden terräng som skog osv, gärna spår, sök eller liknande och joggingturer. Jag gör mitt bästa för att göra hans liv så bra som möjligt. Jag försöker med de förutsättningar vi har i vår lytta familj att skapa livsglädje och meningsfulla uppgifter. Nu under sommaren har jag varit sämre på den andra saken, och Plutos ledsna ögon talar sitt tydliga språk. Han vill göra något vettigt, inte bara motionera. Jag lovar att hitta en menigsfull uppgift åt honom. Efter nyår när jag förhoppningsvis ( I wish) är klar med pluggandet så ska vi gå kurs igen. I vad spelar inte så stor roll, men viltspår och K9 är jag lite nyfiken på. Fram tills dess ska vi göra stallhund av honom, bibehålla musklerna han har och kanske bygga lite mer. Vi kommer vara mer i skogen när höstluften kommer som en räddare men skönare luft och vi kan träna lite sök och parkour. Så länge Pluto visar att han vill och orkar kommer jag fortsätta cykla med honom. Min filosofi är att jag har hellre en hund som dör ung men fått leva livet än en som blir 14år och har haft tråkigt hela tiden. Pluto kommer aldrig bli 14 år. Kanske blir han bara 10år men under tiden ska han få uppleva saker, känna sej meningsfull och så nöjd jag kan göra honom. Tre personer hade tillit nog att lämna över honom i min vård, Tina Krulle, Eva Münter och polisen. En krokig bana går vi och många gånger har jag trott att vi skulle behöva ge upp. Men jag går på känslan. Jag hoppas att alla de som tvivlar på mej ändå kan se att jag inte bara gör saker utan tanke.Hitintills har knutarna lösts upp och vi kan fortsätta njuta av varandra. 

Pluto vilar efter cykelturen. Han somnade som en liten stock. Träning i kroppen känns skönt!







Förändringar utan mål

Det känns som jag sitter mitt i en bryttid. Att jag just nu håller på att förändra saker i mitt liv. Och det är egentligen inte ett beslut jag tagit, eller kanske är det just det? Jag beslutade mej för att göra som jag vill. Och nu sker förändringar i våra liv. Men det är inte så att jag går efter en plan för att nå något mål. Att följa planer har alltid varit raka vägen till undergången för mej. Jag går på känslan. Det har funkat för mej när jag gör nåt på kul, när jag följer impulser. Därför har aldrig livsplaner, bantningsplaner, karriärsplaner eller några som helst andra planer fungerat. När jag go with the flow så gungar livet på i behaglig flum-ride stil (åkattraktion på Lisseberg) men när jag bestämmer mej för att lyckas med nåt och sätter alla kort på att klara något, då misslyckas jag jämt. Faktiskt alltid! Jag är egentligen inte någon som läser livstilstidningar, men ibland kommer man ändå över artiklar om hur framgångsrika människor lyckats. Alla mässar om samma sak, en plan, tydligt slutmål och många delmål på vägen och framförallt belöningar vid delmålen. Jag når inte ens första delmålet, så jag får inga belöningar. Genom åren har jag lovat mej allt från smycken, resor,spa..... men inte kommit iväg på en enda sak, eller köpt ett enda belöningssmycke. Min personlighet funkar inte med planer, tydliga mål och belöningar. Jag är för impulsiv och trivs inte bra med ramar, förbud och raka motorvägar genom livet. Jag älskar att stanna till och göra ett vårskrik i skogsgläntan eller sitta och stirra på solnedgången på stigen som ledde bort från mitt mål. Jag har märkt att jag når mina drömmar när jag just är spontan, lyssnar på känslan och slutar ta stöd i andras tyckande och farhågor. 

För mej var det en dröm bortom alla mål att få sitta i ett hus, i en liten by, nära badvatten med tre underbara barn, i ett trivsamt äktenskap med två hundar, djur, fast jobb med resor inbokade i en nära framtid, när jag för bara tiotal år sedan satt hungrig, utan pengar på en läkarklinik i Stockholm, med en pojkvän i en annan stad som inte ville gifta sej, skaffa barn eller bo på landet. Jag var sjuk, trasig, utblottad men aldrig ensam. Därifrån har vi följt impulserna, gjort det som känns rätt i stunden och dragit oss upp till medelklass och skapat helt andra förutsättningar för oss och för våra barn. Det är jag stolt över. Men det finns något som jag inte fått med på köpet och det är vikten och det är hälsan. Min väg mot mitt drömliv fortsätter, men gå ner i vikt gör jag inte och jag fortsätter vara sjuk och skadad i olika former. Nu försöker jag räkna ut hur mina nyvunna insikter om att go with the flow kan uppfylla mina drömmer om att minska ansenligt i vikt och bli friskare.