V. 10

Det går sååå långsamt! Jag kommer vara 100 innan jag gått ner i kilon. Jag läste lite om pco-s som ger mej stora bekymmer att gå ner. Om jag får tro den texten ( jag har läst info text tusen gånger förut men aldrig riktigt fattat VARFÖR vi har svårt att gå ner i vikt) så beror det på att vi som har sjukdomen har större hunger än andra. Vi äter alltså för mycket för att vi är så hungriga ( detta beror på en kedja av hormoner som jag inte orkar redovisa). Vilket sätter mej i en rävsax. Äter jag inte när jag är hungrig går jag upp i vikt ( ett bekymmer jag har som beror på ett system där kroppen ställer in sej på svält). Äter jag tills jag blir mätt borde jag alltså äta för mycket...... Suck! Jag har inte tränat så mycket. TV;n trasig = inget Wiii. Men många promenader blir det. Och en del kroppsarbete. Veckan till ära har jag ökat min vätskenivå en hel del denna vecka..... så det hjälper ju inte heller vikten neråt. Nu nog med ursäkter.

Resultat v10:
vikt: -0.3kg
fett: - 0.2%
Nöjdhetsindex: 7- jag är ganska nöjd med att ha promenerat och gått så mycket som jag gjort. Har hunnit träna en del och känner mej allmänt lycklig. Tråkigt att resultatet inte blir bättre!
Må-bra-index: 8 Jag mår rätt bra. Är väldigt hungrig bara, har lite problem med knät och ryggen men inte några större bekymmer. Jag mår bra och känner mej starkare än på länge!

Back to the schoolbänk

Jag har ju börjat plugga igen. Så varje tisdag återvänder jag till universitetet. Till samma hus som gett mej ångest under så många veckor. Men nu går det riktigt bra. Det är samma lärare. Lite annorlunda böcker, andra elever. Och framförallt en mer kompetent Åza som sätter sej i skolbänken den här gången. Men dagarna på jobbet, plugget i skolan, träning och allt annat tar ut sin rätt. Jag blev dyngtrött idag på vägen till universitetet. 
Så jag power-nappade i bilen en stund. Det är lite lustigt hur jag kan koppla på hörseln, så att jag inte faller i för djup sömn, men samtidigt sova. Jag till och med hörde mina djupa andetag, och när jag började snarka! Under hela sömnen var hörseln på fullständig vaksamhet och efter en kvart var jag mycket piggare. Sedan tog jag mina böcker och gick in på skolan. En powernapp är det bästa som finns! Lärde mej tricket när jag jobbade i Stockholm och fick långa timmar i bilen. Ett trick jag även håller på att lära ungarna.

Familjespa

När vännerna var här häromdagen tog vi oss inte tid att spaa:a. När grejorna ändå stod framme så passade vi i familjen på att fotbada, crema in oss, sätta piff på naglar och mysa ihop. Ni missade nåt tjejer. Men vår familj fick en annorlunda eftermiddag tillsammans istället!

Kolmården

I fredags stekte vi pannkakor och  satte fart mot Kolmårdens djurpark. Vi är ju där rätt ofta så det kan ju tyckas som att så mycket nytt inte kan hända. Men det är ju det som är så spännande med djur. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. En gång kom kungen och Silvia runt hörnet och åsnorna började skria och vägrade sluta. En annan gång hade björnarna uppvisning i sitt häng och dök och gjorde konster helt på fri hand. Några djur som sällan ställer upp och visar sej är ju lodjuren. Men när vi var där lekte de med barnen genom rutan. Först satt de och tittade på TV, sedan lekte de med framförallt Stora N. Det var inte så mycket folk i parken så vi fick katterna relativt mycket för oss själva. Det var faktiskt en upplevelse! Jag har svårt att förstå att dessa djur faktiskt lever fritt i våra skogar. Helt fantastiskt!


För första gången tog vi oss faktiskt ner till Colosseum. Vanligtvis glor vi på elefanterna från den vanliga gångvägen. Men nu gick vi in i 
värmen och fick lite närkontakt av både elefant och noshörningar. De sistnämnda gjorde hotfulla små utfall mot mej när jag blixtrade med kameran så jag vågade inte riktigt stå kvar. Noshörningar fascinerar mej. De ser ut som kompakta stridsvagnar. Men ett av mina älsklingsdjur är elefanter. Nu var det en som var inne. Han hade ett träningspass när vi var där.
 Efter att ha blivit jagad av en elefant för 20 år sedan är jag livrädd för dem, men samtidigt när jag en dröm att en gång få riktigt kontakt med en stor, livs levande elefant........en dag... en dag....


Vi fortsatte runt parken med besök hos aporna och faktiskt ett riktigt trevlig besök hos delfinerna. Man fick se show liksom både som vanligt och under vattenytan. Det var rätt häftigt. Två av mina tre barn förkunnade snabbt att de skulle bli delfintränare när de blev stora. Mittimellan N orkade inte bli blöt hela tiden, så hon ville nog inte jobba i vatten.... Väl vid delfinariet träffade vi även en bekant. Så resten av tiden så gjorde vi sällskap med varandra. Hennes Oliver och Stora N blev genast polare och bäbisen Nelly vann mitt hjärta. Så urbotad söt! 
En kakaduva kom ut och roade oss alla med sitt mjauande efter delfinshowen. Han älskade folk och gick från axel till axel. Det är inte så ofta man får vara med om det...

Balansbana med ungarna

Boaorms kontakt!

Tigrar, järvar, balansbana och lite zooskola med ormar och spel  hann vi också med innan parken stängde och vi som sista sällskap lämnade grindarna. Alltid är det en upplevelse att få vara där. Den här gången lite extra eftersom vi fick så mycket närkontakt med så många olika djur.


 Coolast var nog lodjuren....

En dag med fina vänner

Finsk soppa, bärjuice, tre vänner, många samtal, promenad, kyckling tacos, te vid sjön, vindruvor, juice, meloner och bananer. Jag har haft en underbar dag med två av mina bästa vänner. I drygt 10 timmar, bara vi. I solsken, genom tårar, mycket skratt, härliga vårvindar, islossning och under miljoner stjärnor spenderade vi vår dag tillsammans. Så avslappnat. Så tillsammans. Ämnena tar aldrig slut.  Spa grejerna står orörda där jag ställde upp dem. Vi tog oss aldrig tid att lägga masker eller fotbada. Vi pratade, fikade, åt och promenerade tillsammans. Soffan var mysig. Men bäst var nog timmen nere vid sjön med solen i våra ögon och en behaglig vårbris i håret. Vilka vänner jag har! Tack för att ni finns!

Färglös

Är det här jag????

Jag tittar på mina barn och kan häpna över hur bra de ser ut. Jag ser mina drag i mina flickor men jag ser inte det där fina i mej som jag ser hos dem. Jag är missnöjd över vikten, och det är ju en sak. I bland kan jag titta i spegeln och tänka att helt anskrämlig är jag ju inte. Inte så att man vänder sej om och tänker att oj så ful hon var. Men ibland kan jag bli chockad över min spegelbild och undra när sjutton blev jag sådär ful? Ser jag verkligen ut så där? Nu ett tag spelar det ingen roll om jag sminkat mej, jag ser liksom aldrig riktigt fräsch ut. Och jag har inte kommit på varför. Men så gick det upp ett Liljeholmens (ljus). Jag är galet färglös! Trots mitt mörka hår ( jag har blivit mörkhårig. Mörkt på riktigt!!!!! ) och lagren av lotion med bli-brun-effekt så är jag otroligt färglös och tråkig ( tråkigt hår, naglar, blek , läs gärna om struma lite längre ner, ringer det några klockor?). 

Jag osminkad idag. Fläckig, färglös, tråkig. Hjälp vad gör man?

Jag, osminkad på sommaren
Med lite färg gör det stor
skillnad!

Jag med lite smink, lite roligare,
men inte mycket... taget för nån månad sedan

Så vad gör man då när man inte har tiden att gå och sola? Jag vet inte. Fortsätter vara ful och tråkig. Om jag kan ska jag plocka ögonbrynen i morgon. Det är väl liksom där jag har chans att göra nåt. Plocka bort det lilla med färg jag i ansiktet. sen får jag hoppas på mycket vårsol så jag får lite färg och börjar se frisk ut igen. Håret får frissan ta hand om!

Hur ser jag ut egentligen!

Underbara barn

Medan jag med enorm kärlek i bröstet klädde på mina barn i Jonnas hus för att få med dem till bilen låg kronprinsessan i värkar och kämpade med att få ut sin dotter. Med enorm ömhet och stolthet körde jag längs med ed mörka vägarna hem till vårt hus. Ungefär samtidigt som jag kysste mina barn på pannan och kände mitt modersjhjärta klappra lite mer än vanligt så föddes Sveriges eventuellla drottning. ( eventuella är för man vet inte vad som händer under de kommande 35 åren innan det lär bli aktuellt att hon ska ta över) Just där och då kände jag det där som alla föräldrar känner till så väl, när hjärtat snörper ihop och man tänker att sina egna små är de mest fantastiska varelserna i hela världen. Jag var så stolt över dem. Jag är så glad att jag kan ta med dem överallt, de finner sej i det mesta och är underbara som personer. Alla ni som inte känner mina barn, ni missar verkligen någonting! Samtidigt låg Sveriges monarker och kände antagligen på samma sätt över deras lilla underverk. När jag hörde vilken tid den lilla prinsessan föddes kände jag ett sånt stark mammaband med en kvinnan jag aldrig träffat. En kvinna jag sett på bild och TV. Men just där och då hade vi delat ett ögonblick av äkta klar mamamlycka på två olika platser i vårt fina land. Oavsett om hon kommer få heta Desiree( snälla!!! det går inte), Christina ( hur tråkigt är inte det), Sophia ( alla har det namnet), Alice ( då avsäger jag allt jag skrivit om delad kärlek i detta inlägg) eller nåt nytt spännade prinsessnamn som Viviann, Linn,  Åsa, Nathali, Nadja eller varför inte Sol, så håller jag en tumme över att den lilla sessan ska bli hertiginna över Östergötland.


Grattis kronprinsessan Viktoria och prins Daniel till föräldraskapets underbara värld. Hoppas ni får spendera mycket tid med ert barn och att ni får fortsätta vara lyckliga tillsammans. Välkommen lilla sessan.Vad man än tycker så står jag ändå för; Leve monarkin, speciellt nu när kvinnorna tar täten ett bra tag framöver!




Kopierad bild från aftonbladet.se

Jonnas hus

Jonna har köpt huset som hennes farfar byggde.

Min vän Jonna har köpt hus. Ensam. Utan renoveringskunskaper. Min vän Jonna är en kompetent kvinna på fler sätt än vad de flesta någonsin kommer bli i sitt liv. Men det här med att fixa själv har aldrig förut varit hennes starka sida. Men sånt stoppar inte min Jonna. Härliga hon. Så hon köpte ett hus, tänkte renovera det efter behov under våren och flytta runt maj. Men så blev hennes stora etta såld och den ny ägaren vill flytta in i helgen! Då under ett par veckors tid har Jonna och hennes familj och vänner slitit med Jonnas nya hus för att få det inflyttningsbart innan torsdag ( alltså idag). I går var det min tur att rycka in och mönsterpassa tapeterna i köket. Det var svårare än vad jag trott då en gammal el-central vållade enormt motstånd. Och det tog tid! Jag skulle avra där fyra, blev uppskjutet till fem. Installerade mina tre barn, två sacosäckar, Marcelos dator och ett tjog med filmer i ett det lilla rummet tillsammans med vindruvor, päron och en godisbit. Sedan satte vi igång. Film efter film tog slut. Jag bäddade ner ungarna i sacosängarna med jackor som täcken, bytte film och fortsatte tapetsera. Vilka fantastiska ungar jag ahr som köpte läget och njöt av att få titta på hur många filmer de ville. Lite gnäll blev det när ett par fötter somnade. Sedan blev det lite tandagnissslan när äldsta och yngsta barnet skulle samsas om en sacosäck. Men annars var det lugnt. I flera timmar. Vid flera tillfällen trodde jag att vi skulle ge upp. Mittimellan N ville hem. Jonna började må illa. Men jag fortsatte. Jonna pillade på de ställen över fönster och dörrar där mönsterpassningen inte riktigt ville sej för att vi var tvungna att dela tapeten. Och tillslut såg vi ljuset i tunneln. Det var bara en liten, liten smatt kvar. Vi vågade inte säga någonting. Istället pratade vi resor, kompisar, arbete. Men mycket av tiden var vi faktiskt tysta. Helt försjukna i hur vi skulle lösa det och det problemet med väggarna. Mittimellan N fortsatte be om fler filmer, De andra sov men hon var vaken. Min nattuggla till dotter. Till slut somnade hon också. Till slut var vi klara med köket och Jonna sken som en sol. Onsdagkväll. Bara ett par timmar kvar innan flyttlasset skulle gå.

Medan vi tapetserade i köket.

Jonna lycklig över att tapeterna är på plats.

Onsdag natt i Jonnas hus. Torsdag eftermiddag
går flyttlasset...

 Köksluckorna är försenade, men alla väggar och golv var äntligen klara. Jag började samla ihop mina saker och gick ut och startade bilen. Sedan var det dags att väcka barnen. Då slog jag en glimt på klockan. Jag tappade hakan. Nog för att jag fattat att det tagit tid och att hon var mycket. men att det skulle stå 04.18 på displayen hade jag inte räknat med! Jag lastade in barnen, åkte hem och fick ut dem och lade dem i sängen. Det mesta av isen och snön hade regnat bort. Min rygg värkte, axeln sved. Konstiga arbetställningar blev det emellanåt. Jonna klagade på sina kärringknän. Jag hade fått blåmärke på knäskålarna och rumpan krampade. Marcelo gick upp och åkte till jobbet medan jag satt i massagestolen. Jag bäddade i soffan, slog på TV;n och somnade runt halv sju på morgonen. Nöjd med att känna lite träningsvärk i kroppen.

Jobbar men inget händer

Jag har jobbat idag. Hela dagen med samma sak. Kändes som jag satt fast i en mardröm. Jag gjorde om samma moment gång efter gång efter gång men inga högar minskade och jag blev aldrig klar. Hela dagen samma sak. I morgon kommer jag börja om igen. I några timmar kommer jag göra samma sak om och om igen. Men sen ska jag bryta och göra annat. Behöver lägga in lite planeringstid, göra material till kommande lektioner och planera upp några veckor framöver. Det är sånt arbete jag tycker är roligt. I morgon ska jag själv till skolan igen. Sitta i skolbänken menar jag. Spännande men skrämmande. Jo, mina kurser har börjat och jag fortsätter mina år på universitetet. Engelskan struntar jag i men det finns ju mer att plugga! Nu är det snart midnatt och jag ska krypa i säng hos mannen som snarkar högt! Kvällen till ära har vi lagat garderoberna så vi kunde lägga in alla kläder igen, som legat på golvet i en gigantisk hög i vårt rum i en vecka. Jag hann till och med åka och handla nu på kvällen, och dammsuga, och laga mat, och blogga, och skura toaletten. Här hemma hinner jag med många olika sysslor på några timmar, men på jobbet var det samma, samma sak. Det påminde om när jag bodde i Märsta och skulle cykla hem från pendeltåget till den vedbodd jag huserade i. En kväll var det en otäck tjock dimma. Den var så vit och tjock att jag inte ens såg framhjulet när jag satt på cykeln. Axton, min svarta hoffe, sprang bredvid mej som en mörk skugga och jag kunde skymta hans rygg. Det gick inte fort för jag hade svårt att se när vägen svängde och efter 20minuter undrade jag om jag drömde, var vaken eller död. Jag såg inga landtecken, visste knappt var jag var och det kändes som om ingenting hände trots att jag trampade km efter km. Turligt nog lättade dimman efter 7km. Så att jag kunde hitta hem. Det var en surrealistisk upplevelse, nästan lite lik den idag på jobbet. Man jobbar och jobbar men det känns som inget sker. Nåväl, nu ska jag grabba tag i Zlatanboken och se om det var så hemskt att växa upp till en av världens bästa fotbollsspelare som alla säger att det var. Godnatt!

Träning i ridhus

Vi var på Djurtorp igår, Pluto och jag, för att träna agility. Ska han starta i maj är det ju bra om han vet vad handling är, hur man tar ett 12slalom och att kunna springa på "fel" sida. Men han  har mognat under vilan. Han har inte samma driv som Bobbo, och när han förväntar sej en belöning existerar inget annat om så hindren slår honom i huvudet. Men det kommer med erfarenhet. Grappa var där, Carinas underbara pumi. Den kommer bli nåt i hästväg i agility! Jisses vad fint hon gick. Linda var där med sin Drömma. Hon är full med energi och jag såg inte så mycket hur det gick för dem. Jag är mest glad att Linda kan börja träna agility igen efter att Inez har fått agilityförbud. Catharina var också där. Men saknades gjorde hennes nya tillskott. Grabbarna i hundflocken hade inte kommit överens så hon hade tvingats lämna tillbaka sin unga hund. Usch så hemskt! Jag står ju själv inför samma tveghågsenhet när hundarna har slagits. Men Catharina sa att det alltid var spänt mellan hennes killar och det är det ju inte mellan mina. De är avslappnade med varandra och så PANG så smäller det emellanåt.

Pluto min otympliga vapendragare

Jämfört med de andra agilityparen så kommer jag och Pluto aldrig komma i närheten av deras resultat och skicklighet. Han är för klumpig och jag för otymplig. Men i det oljud som blev i ridhuset när flera hundar upphetsat såg på andra hundar som hoppade och när de själva under träning skallade för höga halsar kunde jag inte låta bli att sända en tacksägelse till nån däruppe att mina två jyckar inte tillhör den skällande typen. Pluto tittade upphetsat på de andra. Men enda gången han gnydde-pratade lite var mot slutet när han stod uppbunden och vi bar bort alla hinder. En gång. Sen var han tyst. Och det är jag jätte glad för. Han är rolig att träna min stora, otympliga hane. Jag hoppas kunna prestera lite på tävlingsplan med honom så småningom, men framförallt ska hundarna vara lyckliga familjemedlemmar. Jag kommer kanske alltid vara en medioker hundförare men jag har kul under tiden och det är det som är huvudsaken.

Söndagspromenad andra veckan

Att vara i skogen är superkul. Full fart tillsammans. Pluto har blivit lite snabbare än Bobbo.

Spåren efter mc på sjön. Men vi missade åkarna

För andra veckan i rad kommer jag och Marcelo iväg på en egen promenad med hundarna. På isen hörde vi motorcykla spinna loss och det ekade runt i skogen där vi var ute och knallade. I dag är det varmt. 

Uppför berget, lite halt men
bra för flåset

Ganska snart blev vi rejält svettiga där vi traskade upp- och nerför bergen. Men framförallt hade vi mycket tid till att pussas och bara njuta va varandra. I drygt en timme gick vi runt. Stigarna syntes stundom inte under den tunga snön men nu har jag gått så många gånger att jag inte behöver stigarna längre för att hitta. Annat var det för 2 år sedan. Då gick jag vilse varje promenad. 

Bobbo har full koll på Marcelo
även i skogen.

Våra gemensamma promenader med hundarna får oss att komma varandra närmare. Hundarna tar lite uppmärksamhet, ger oss några skratt och får oss att uppmärksamma de vilda djuren runt oss. Vi blir en del av naturen. Vår tystnad och de små orden vi yttrar skapar en större närhet än en massor av babbel. Tillsammans återupptäcker vi nyförälskelsen igen. Efter 20.5 år tillsammans. Pirret kommer i kroppen. Vi har svårt att släppa varandra. Svårt att släppa blicken från den andra. Vilket resulterade i att vi halkade massor av gånger i den slipriga snön. 

Pluto uppe på höjden. Han älskar att springa efter
Bobbo upp o ner för branter!

Hundarna springer löst bland träd, stock och sten. De nosar, busar med varandra och njuter av att fritt få löpa uppför bergen och nedför branterna. Vi missade dagens solsken, men vi undslapp både regnet och den blåsiga lilla snöstorm som mojnade just när vi klev utanför ytterdörren. Det var behagligt vindstilla och varmt. Ännu en fantastisk söndagspromenad med min älskade och mina underbara hundar.

Tävlingsplanering

Jag har riktigt svårt att komma igång med träningen med hundarna på allvar. Det är segt och jag har ingen riktigt lust. Vilket betyder att jag tränar en hel del annat än det jag borde göra. I går blev det lite sök i lätt variant - barnen var figuranter. Ganska mycket dirigeringsträning och föremålssök blir det i vardagen men om sanningen ska fram är det mest promenader tillsammans som vi ägnar oss åt just nu. Sedan blir jag lite inspirerad en dag och tränar ordentligt och sedan fallerar orken och lusten igen. I dag försökte jag göra någonting åt det. Jag gick ut och tittade i tävlingskalendern. Jag hittade fyra stycken freestyle tävlingar som jag vill anmäla oss till. Fast att jag inte har nåt program. Jag hittade 6 agilitytävlingar som jag fick stor lust att delta i och jag sneglade även på 6stycken lydnadstävlingar som ska bli Plutos start på karriären. Jag hoppas att det ska vara startskottet för mitt mentala jag att träna ordentligt. Sedan bytte jag freestylelåt till Bobbo, satte början på hans HTM klass2 
program och sparade två låtar som kan bli Plutos i klass2. Medan jag lyssnade på låtarna var jag ju tvungen att se om mina tankar funkade, så det blev en del freestyleträning på vårt hala vardagsrumsgolv här hemma. I dag känns det jätte bra. Nu skulle jag vilja ta mej till ridhus och träna agility med Pluto. Han behöver bli säkrare för att kunna starta den 12 maj. 
 I år debuterar Bobbo i klass2 i freestyle, antagligen blir det klass 2 i HTM också. Han har en tävling kvar innan han får ett diplom. Pluto saknar också bara en tväling i klass 1 för att få gå upp i tvåan för mej i freestyle. Förhoppningsvis kan jag starta honom i en HTM 1, lydnadsklass 1 samt agility- och hoppklass 1 under säsongen. Hans stora debut år med andra ord. Men det kräver lite mer fokuserad träning från mitt håll. När pengarna trillar in om nån vecka ska jag börja anmäla oss till tävlingarna. Nu fasen ska jag inspirera upp mej själv!

Promenad med bästisarna

Att få chansen att gå ut och gå en timme på morgonen i dagsljus med hundarna innan jobbet är ett av det  bästa jag vet. Det känns som den kvalitets tiden sträcker sej långt över en timme. Att gå ut och gå med hundarna  i tjugo minuter tidigt en mörk morgon innan jobbet är ett av det jobbigaste jag vet. Dagsljuset gör sån skillnad! Nu på morgonen var jag ute drygt en timme och tankade luft och ljus. UNDERBART! Lite hann jag träna hundarna vid busshållplatsen. De fick pulsa i den djupa, tunga snön. Om några timmar kommer husse hem och går med dem i drygt en timme. Jag tror de kommer vara nöjda i kväll. Lite träning brukar göra susen för deras humör. Själva ska vi träna judo. Lite styrketräning blir det för mej också. I dag tittade jag på mina fina hundar där de gick sida vid sida. 



Jag älskar de båda så mycket att det gör ont i bröstet. Jag är så glad över att Bobbo mår så bra. Jag är så glad över att Pluto mognat så att vi kan börja jobba ordentligt tillsammans nu. Med glada skutt hoppar de vägen fram, nosar, sniffar, lyssnar och är ständigt på alerten om jag ska hitta på någonting. Jag tänkte tillbaka på den tiden när Bobbo var ung. Hans energi tycktes aldrig sina och jag hade så svårt att se framför mej hur han skulle vara när han blev 8-9 år.Nu är han här. Inte lika vild som förut, men fortfarande nyfiken och framåt. I dag har jag svårt att minnas hur mycket mer energi det var i honom som ung. Jag försökte föreställa mej Pluto som gammal. Som en 13-årig äldre herre med grå nos och haltande stil. Det var jätte svårt. Jag hoppas att han får vara pigg långt upp i åldern. Mina underbara, underbara bäbisar, kamrater och följeslagare.

Struma

Jag lider av flera sjukdomar som många egentligen inte tänker på,( även om jag tjatar ihjäl andra med dem rätt så ofta) Vad de egentligen betyder och vad det är man brottas med varje dag är nog svårt att förstå för allmänheten. För mej är det en tyst kamp hela tiden. Och jag tror personligen att det är en bidragande faktor till att jag dippar i energi ibland. Men till och med jag glömmer bort att att sjukdomarna faktiskt påverkar mej hela tiden, varje timma, varje dag. Det är inte alltid det går att beskriva hur det känns. Allt är lite difust. Men så hittade jag en bra sida som summerar hur jag mår med min struma ( som ses som en "icke-sjukdom" som ska lidas i det tysta och inte märkas). Jag klippte ut några textrader för att beskriva lite av det jag och många andra går igenom. Hon som står för sidan är en person som har sina teorier så man kanske inte ska köpa allt som står på websidan. Kritiskt tänkande är alltid viktigt. Den här texten summerar dock mej väldigt, väldigt väl.

Hypotyreos inträffar när sköldkörteln inte producerar tillräckligt av hormonerna T4 och T3. Det finns många saker som kan påverka sköldkörtelns funktion negativt. De vanligaste symptomen på hypotyreos är kalla händer och fötter, sköra räfflade naglar, svårighet att gå ned i vikt, håravfall och trötthet.

Det är dock även vanligt med smärta, dålig koncentrationsförmåga, dåligt minne, hjärndimma, hjärtklappning, huvudvärk, muskel- och ledvärk, svaghet, svullet ansikte och svullna armar och ben, blek hy, oregelbunden mens, heshet och vätskeansamling.

Om du har tre eller fler av dessa symptom kan du lida av hypotyreos.

Eftersom din sköldkörtel kontrollerar din basala kroppstemperatur kan det hjälpa dig att avgöra hur mycket T3 som är aktivt i dina celler. Om din medeltemp är under 36,5 grader Celsius är det inte otroligt att din sköldkörtel fungerar långsamt.

Det är alltid en bra idé att börja behandla hormonell obalans genom att eliminera stressfaktorer i ditt liv i så omfattande utsträckning som möjligt. Förutom att vara snäll mot sig själv är det avgörande att förstå hur viktigt en hälsosam diet är för att kunna upprätthålla en normal sköldkörtelfunktion.

Se noga till att undvika mat som kan undertrycka och störa sköldkörtelns funktion som bland annat vitt mjöl, vitt socker och mättat fett. Undvik vanliga orsaker till sköldkörtelproblem som tungmetaller och miljömässiga gifter.  

Vikt v 8

Såg lite förgrymmat på Biggest Looser i kväll. De är sura med en viktminskning på ca 3 kg på en vecka... Har svårt att förstå det. Visserligen sliter de hårt, men muskler väger också. Så medan de går ner i fett ökar ju muskelmassan.... och det borde väl vara positivt? Min egen viktminskning går oändligt lååångsamt. Jag vägde av mej i tisdags som brukligt men har inte haft tillfälle att blogga om det. Så jag tar i kapp det nu. Jag har börjat fundera kring min oerhörda trötthet. Kanske dags att börja äta vitaminer? Eller håller hormonerna på att bråka igen? Obalans? Min mens har fortfarande inte slutat. Dvs har haft den i snart nio veckor. Jag är trött, orkeslös och börjar få choklad på hjärnan. Är det nån jag känner som känner igen symptomen? Jag bara undrar, host host. Allt har under veckan stått stilla, Allt utom vikten. Och det är oerhört frustrerande. Viktminskningen är dessutom så liten att hade jag ätit ett äpple så hade den inte existerat. Det positiva med veckan är att jag har börjat inse att kroppen och jag kommunicerar igen med varandra. Jag börjar hitta vad som är bra för mej. Både mentalt och kroppsligt. Vilket betyder att när judoträningen i måndags skulle bli en upprepning av de stenhårda pass jag körde för två veckor sedan så sa jag nej. Det var efter det passet jag ökade i vikt. Efter det tömdes min energi ut. Så jag hoppade det och ställde mej i gymet istället. Då kunde jag hålla träningen på den nivå som kroppen själv talar om är bra för mej. Även om hjärnan vill mer. Tycker att mer är roligt, så måste jag se på det som är viktigast och bäst för hela mej. Det är häftigt att prata med kroppen igen!


Viktminskning v 8:
Vikt: - 0.1kg
Allt annat oförändrat.

Svält

Vildbattingar. Men de är mej så kära!

Hundarna går på svält diet nu. I går hade de brytit sej in ( läs att Stora N  glömt stänga dörren) till tvättstugan där osannolikt en splirans ny foder säck stod och väntade på att få plats i tunnan. Vågade inte ge dem mer mat. Kanske får de lite i kväll..... Pluto såg väldans mycket grövre ut i morse än vad han brukar. Kan en hund växa så över en natt? Magarna var dock inte utspända och hårda, så kanske de ( läs Pluto) börjar inse att mat inte ska vräkas i omåttliga mängder ner i magen, utan ska avnjutas i lagom mängd? Nåväl, mycket motion har det blivit och väldigt mycket vatten!

Istid

 Efter en väl uppfriskande promenad bäddade jag ner min minsta i sängen, pussade min sambo som låg utslagen i soffan med ont i hela kroppen efter promenaden, (ha ha), och tog med mej de två stora och de två fyrbenta ner till sjön för några timmars åkande på skridskor och lite träning för jyckarna. Alla som bor vid en sjö slås nog av hur fantastiskt det är med vatten nära sitt hem.  En kort stund satt jag på bryggan och tittade på mina barn som körde passningsspel med varandra. 





 Jag såg hur hundarna sprang uppför berget på andra sidan, ivrigt luktande i ett spår. Det var så tyst. Solen sken. Jag var i himmelriket. Den stunden var  jag ett med omgivningen. Inget annat kan få mej att känna så, såsom vatten kan. Jag släpper allt. Lever i den totala stunden här och nu. Vår lilla sandstrand som vi tillbringar halva sommaren på var nu täckt av snö och is. Is som vi under vintern utnyttjar med lek, stoj och glädje. Jag gick ut i vassen. Tittade ut över sjön. Ett stort vitt täcke av is och snö. En skidåkare svettade förbi. Stora N ramlade på isen. 



 Pluto kutade i full galopp och gled fram. Det såg ut som han skrattade. Bobbo lade sej i snön om och om igen för att rulla sej. Jag busade med ungarna. Drog dem i led med klubborna. Vi fotade varandra. Vi kramades. Och inte en enda gång tänkte jag på dem som var kvar däruppe. Att vara så ett i stunden, det är det bästa jag vet!

För första gången på länge hade jag lust att träna hundarna på riktigt. Så jag tog ett rejält pass med de båda två där ute på isen. Jag håller på att lära Bobbo att steppa på stället. Han är så sabla söt när han gör det. Pluto är på g att lära sej att gå mittemot mej i alla riktningar. Hans slalom börjar bli mycket bättre och kanske kan vi hitta på ett riktigt program till sommaren? I fyra timmar var jag ute med hundarna idag. Visserligen var det en varm dag, men jag kommer ihåg mina farhågor när jag fick Pluto. Hur skulle han klara kylan? Skulle jag behöva skaffa skor och tröja till honom? Systematiskt har jag vägrat göra det. Och jag har nog aldrig sett honom frysa ordentligt. Så länge han får röra på sej fixar han de 

flesta temperaturer. Ett tag satte han sej på Stora N;s jacka. Han började bli trött. Magarna började kurra. Vi lämnade vår älskade sjö för den här gången. Gick det 200metrarna upp till vårt hus med två nöjda hundar och två otroligt glada barn. Vi fick lite istid den här helgen också.Bättre dagar än så här är svårt att få, en vardag mitt i livet.

Tyst promenad

Att sova gott en hel natt är underbart, men som jag mådde när jag vaknade! Hade så sabla ont i ryggen, kunde knappt röra mej. Rumpan värkte, lårmusklerna krampade. Japp, så reagerar min kropp när jag inte rör på mej en dag. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Vad jag var verkligen säker på var att idag skulle jag ut och röra på mej!

       Och vilken dag att göra det på! Strålande sol, lagom 

kallt och en sambo som ville följa med på promenad! Vi tog med oss hundarna, och egentligen sa vi inte mycket under den 1½timme vi var ute. Men det var skönt att ha sällskap. Bara jag och Marcelo. Det var länge sedan vi gjorde något vardagligt bara han och jag. Tysta, sida vid sida, svettiga i solen med hundarna som våra följeslagare. Det var en fin promenad. Vi gick längs med vägar, utmed sjön, utmed åkrarna, förbi hästarna, inne i samhället. 

Vi pratade lite om Peps, vår blivande hund nån dag. 
Vi pratade lite om grannarna som bodde i husen vi passerade. Vi skrattade lite åt Marcelos dåliga kondis. Ett par grannar morsade. Vi sa farväl till flickorna som flyttar nästa vecka. Några gånger ringde telefonen, barnen undrade när vi skulle komma hem. Vissa sträckor gick vi hand i hand, på några armkrok. Men mestadels av tiden gick vi tysta med raska steg och pendlande armar. Mystiskt att det kan vara så magiskt. Men det var det!