Translate

onsdag 31 december 2014

Summering av 2014


Det här har varit ett av de värsta åren på evigheter. Jag trodde att det skulle vända 2014. Vi har haft en liten uppförsbacke med dödsfall i familjen, översvämningar och annat ett tag, så på nyårsafton för ett år sedan var jag full med kämparglöd och glädje inför det nalkande året. Men som sagt, det blev det värsta på många, många, många år. Det känns som människor i vår yttre omgivning har gjort allt de kan för att krossa oss. Och när vi mött misshandeln av vår familj med öppenhet och pacifistiska metoder har de svarat med att sparka oss i ansiktet. Jag som skulle söka balans det här året har istället varit i min största obalans sen mannaminne. Mycket av det som har hänt är sådant jag inte lagt ut på bloggen, det är för privat. Det är för jobbigt. Så stressad och icke-glad som jag varit under året var det länge sedan jag kände mej. Och inte ens det som varit riktigt bra har lyckats lyfta mej. Men som alltid har jag verkligen samlat på mej sådant som skapar lycka i mitt liv och i år har jag äntligen förstärkt en bit som länge varit ett litet tomt hål. 



Kakan och Smulan som bäbisar. Nyinflyttade hos oss.

  •  Djuren. Det började i januari när jag hittade till stallet igen. Jag blev medryttare och började på ridskola. Ett av de bästa besluten jag tagit.  I början av sommarlovet fick vi hem våra höns och våra ankor, vilken skillnad de gör! Lagom mycket jobb och stora doser av sinnesfrid och lycka. I slutet av sommaren kom Pepino in i mitt liv och det lade en pusselbit på plats som saknats sedan Gandos försvann från mitt liv 1993. Kärlek på riktigt. Jag tror verkligen att det är djuren som ändå hållt mej på banan det här året. De väger upp allt det dåliga vi levt med vecka ut och vecka in. 
  • Pepino min stora älskling.

  • Arbetsmässigt har det här varit ett kanonår å ena sidan, och lite sämre å andra sidan. Jag fick chansen att vara på en skola och undervisa i de ämnen som jag brinner för. Jag är äntligen i mitt rätta element på en enhet jag älskar och trivs på med bra kollegor och en bra chef. Väldigt viktigt med en bra chef. Men pluggandet under hösten har tärt en hel del på min ork och koncentration så den personliga utvecklingen blev inte riktigt vad jag hade tänkt mej. Jag vill göra ett ännu bättre jobb, och jag nådde inte riktigt dit jag ville. Och det frustrerar mej. 

  • Pluggandet under året har varit för jäkligt! Inget har gått min väg och jag tror det beror på allt annat som hänt under året. Jag är så trött på att plugga nu så det är svårt att få saker på plats. Men jag har slitit som en galning för att försöka hinna med allt det jag skulle hinna med. Har misslyckats. jag sliter fortfarande. Det har gjort att jag beslutat mej för att ta  sex månaders uppehåll. Kör jag bara på kommer jag fortsätta misslyckas. Nu får vi se om jag lyckas slutföra det jag håller på med. Har lite kvar. Det ska vara klart före den 12 januari tänker jag. Sedan ger jag tillfälligt upp. Den press jag har känt har varit helt makalös. Den har verkligen bidragit till att året kan summeras som dåligt!

Partikongress i Gbg
  • Politiken. Ett av det roligaste jag har gjort. Vilket år! Vad jag har lärt mej. Vilken lycka och glädje det har varit. Men nu är det slut på det roliga. Och jag sörjer. Hur mycket slut det är har jag inte riktigt bestämt mej för än. Yttre  krafter har förstört så mycket och jag sörjer och sörjer.

  • Familjen. De är mitt allt. Min passion, min lycka, min kamp. Jag gör allt för er. Ni är viktigast av allt.

  • Vännerna... har jag några kvar, höll jag på att skriva. Jag har misshandlat mina vänskapsband. Har inte tagit mej tid för dem. Ibland hör de av sej för att visa att de finns, men jag har inte haft energi och ork att bekräfta dem. Jag vet att ni finns där och jag ska göra mitt bästa för att plåstra om såren och heala det som jag misshandlat under året. Men jag vet också att banden är starka och att ni alltid finns kvar.

Nu är min älskade Pluto i himlen.
  • Hundarna har tagit mycket fokus det här året på ett sätt de inte gjort förut. För ett år sedan cyklade jag en mil med Bobbo, Idag går vi max en timmes promenader i behagligt tempo. I början av året förbättrades Plutos skada avsevärt och han kunde börja vara hund igen. Vi fick en del bakslag men då vilade vi och sedan var vi på det igen. Det var inte så många incidenter mellan hundarna och Pluto kunde jag ha med överallt. Bobbo kom in i en räddhets-period när han började förlora hörseln och det gjorde att han mådde bättre av att stanna hemma än att följa med överallt. Vi tränade en del, mest apportering och föremålssök. Jag närde en liten dröm att kanske kunna starta Pluto i en lydnasdklass men märkte ganska snart att han inte fixade det. Allt var verkligen frid och fröjd här hemma tills dagen när Pluto klev ut innanför dörren och svängde runt för att titta på mej som kom några sekunder efter. Dagen då korsbandet i andra bakbenet gick av. Det slutade med att vår älskade vän fick somna in för alltid för drygt en vecka sedan. En smäll som verkligen känns i hjärtat. 

  • Kroppen har levt sitt eget liv. Och det kommer den väl fortsätta att göra. Jag har inga som helst förhoppningar att jag kan påverka den i någon riktning i fortsättningen heller. Men den bär mej framåt och möjliggör det jag vill, så mer än så kan jag nog inte kräva. Sen är det som det är. Ont, omöjligt, besvärligt och stundtals vidrigt.




Jag kan inte påstå på nåt sätt att jag ser tillbaka på 2014 på ett positivt sätt. Jag känner mej bitter för första gången på över 20år. Jag är arg över människors dumhet och jag är besviken på hur andra försöker förstöra för mej och min familj. Varje gång vi haft ett dåligt år brukar jag säga att nästa år blir det bättre.... men det blir alltid mer skit som kommer över oss. I år säger jag inte det. Den här gången säger jag ingenting. Klart vi kommer drabbas nästa år med så den som lever får se hur summeringen blir 2015. Helt klart är att det går lite upp och ganska mycket ner. Och vi börjar året med en svacka och bitter eftersmak.

Pepinos träning

Det går så himla bra med Pepinos träning nu. Det händer så mycket. Vi tar små steg framåt hela tiden och mitt fokus har de senaste två veckorna legat på frihetsdressyren. Det svindlar när jag tänker tanken att det kanske, kanske kommer gå att rida honom utan träns och sadel ute på fälten eller ett dressyrpass på ridbanan. Igår var första gången jag gick med honom lös från ridbanan, över vägen och mot stallet. trots gräs, trots störningar. Det var först när Carina började gnägga efter honom som han lämnade min sida och travade mot henne och grindhålet i hagen. Men innan dess... så bra det går! 
Vi tränar på att inte gå ur boxen fast den
är vidöppen, och det går riktigt bra nu!
Det är en fröjd att hålla på med honom. Han har hittat sin plats i flocken. Carina är störtkär i Pepino och brunstar så det sprutar om henne. Lilla Shouni, som är en miniatyrkopia av Pepino söker hans uppmärksamhet mest hela tiden och de två betar från samma tuva och häger med varandra en hel del. 
Vi longerar ett par gånger i veckan och tränar
 röstkommandon och lyhördhet.
Han känns väldig tillfreds med tillvaron nu, trots att vi fått en ny häst i hagen. Han har hög status i flocken men samtidigt inte högst. 
I lösdriften. Carina i förgrunden och Pepino längst bort.
Det är bra flyt just nu med andra ord. Klart är att vi ska åka på clinic i vår igen, samma som förra gången och tanken är att vi ska åka på andra kurser med, men när det blir beror lite på penningapåsen. Jag älskar verkligen att jobba med den svarta, underbara gurkan!
Pepino står vid grindhålet och undrar vad vi ska hitta på, tillsammans med kompisarna skäcken Zeus, ettåringen, bruna Bambina och lilla svarta Shouni.








tisdag 30 december 2014

Bobbo är nu 12år.

Bobbo 12 år
Om ett par timmar är det 12 år sedan jag fick samtalet att Bobbo var född. Sedan den stunden har han varit min följeslagare. I vått och torrt. Han var bara en lite orange korv när jag såg honom ca 12 timmar gammal och när jag hämtade honom hade jag lila hår. I går kväll låg han utslagen på golvet och sov. Han reagerade inte när jag lade mat i hans skål. För en kort, kort sekund for tanken - tänk om han är död?- genom mitt huvud. Han är inte död. Men där och då tänkte jag återigen att jag verkligen hoppas att det är så jag hittar min hund en dag. Nöjd, belåten med ett halvtuggat ben bredvid sej, lagom trött i kroppen mitt i familjen, avsomnad och smärtlöst övergången till andra sidan i sömnen. Han är en sån kompis, en så kär familjemedlem.
Nere på vår sjö. Han älskar när vi åker skridskor.
Det och pulkaåkning är liksom vår grej!

 Idag var vi ute en sväng tillsammans. På eftermiddagen gick vi ner till sjön och åkte skridskor. En aktivitet som Bobbo alltid gillat att vara med i. Han får alltid någon att kasta bollen åt honom och han får kryssa mellan benen på barnen och de vuxna på isen. Han får vara med där det händer. Han får vara delaktig  med familjen. Och det är just det han njuter av mest just ju. Kylan bekommer honom inte nämnvärt. För att vara 12 år tycker jag att han fortfarande är ganska pigg. Han springer och skuttar. Han lägger sej vägen i köket. Men såklart märks det att han inte orkar lika mycket längre. Och när han används flera dagar i rad får han trötta ringar runt ögonen. Att Pluto inte finns med oss längre märks på Bobbo, men jag vet inte om det är saknad eller nåt annat. Men Pluto fattas oss allesammans i familjen.


Jag har alltid trott att Bobbo skulle få fylla 12 år. När jag skaffade honom stod det överallt man läste att medelåldern på en tollare var 10. Jag siktade mot 12. Nu är han det. Nu är han det som ändå kan betraktas som en aktningsvärd ålder. Jag har aldrig hållet mej till en och samma hundras, men jag när jag fick Bobbo blev jag helt såld på tollaren. Det är en av världens bästa hundraser. Men ingen kan mäta sej med Bobbo. Han är så svårslagen så jag undrar om jag någonsin kommer ha en tollare igen. Det team som han jag har blivit genom alla åren.... Jag älskar honom så mycket.  Han är värd det bästa i livet. Och just nu tror jag han får nästan det bästa iallafall. Han får vara med familjen, han jobbas lagom mycket och han får vila precis så mycket som han behöver. Kropp och knopp blir aktiverade men inga krav. Jag hoppas jag kan med gott samvete skriva om hans trettonde födelsedag om ett år. Att inte sommaren blir för jobbig för honom utan att det närmaste året blir perfekt. Och kommer han inte fira sin trettonde födelsedag så hoppas jag att månaderna vi har framför oss blir precis så som han vill ha dem. Det är han värd min gråa, älskade gubbe!

Hönshuset

Vintern har slagit till med full kraft. Närmare 20 minus grader har det varit de sista dagarna. Hönsen och ankorna har fått sej två extra värmelampor inne i  hönshuset så att de ska klara sej. Jag ska inte påstå att det är varmt där inne. Men de tycks må bra och går trots kylan ut en stund på dagarna. Det blir inga ägg, men det kan vänta till våren. Jag älskar mina små fågelvänner. Sonen har ungefär samma entusiasm som jag. På nätterna brukar jag gå ut en sväng och kolla att de mår bra. Det röda lyset från värmelamporna är nog inte optimalt för deras nattsömn men jag törs inte släcka ner värmen! Faktiskt har de varit min största tröst efter förlusten av Pluto. Ibland sitter jag där och ser hur de huserar runt. Ankorna och hönsen tillsammans. Kakan tuggar lite på Kringlan som snällt står kvar och ser ut att njuta. Smulan skvätter vatten när hon rengör fjädrarna och Tipptopp kuttrarna och pratar mest hela tiden. Det fungerar väldigt bra dem emellan. Mina små tappra soldater!

onsdag 24 december 2014

Årets julafton

Musiken har tystnat och gästerna har gått hem. Vi har firat vår första jul någonsin med både den chilenska och svenska familjen samtidigt.  Tiderna förändras. Traditionerna likaså. Detta är vår första jul utan Pluto sen han kom in i vårt liv. Alldeles för få jular fick vi tillsammans. Inga paket med hans namn på. Det gjorde ont att se den tecknade Pluto jaga Piff och Puff i granen vid tre. Vår Pluto skulle aldrig jaga andra djur på det där sättet. Men trots allt åt vi vår julmat, skrattade, retades och pratade. Blandade språk hördes i vårt hus. Blandade maträtter svenskt, chilenskt och ja, vår mat. Hönsen ville inte gå in i huset utan ankorna idag. Så de rymde, men när väl ankorna kom gick de in allihopa och kalasade på sitt egna julbord.

Jag frågade Marcelo igår om jag någonsin kommer bli glad igen. Han sa åt mej att åka ut till stallet. Och det gjorde jag. Han hade rätt. För en stund kände jag mej glad igen. Idag fick Pepino och de andra en ny flockmedlem och P gjorde som han alltid gör, vallade och vallade. Bort från hans flock. I morgon ska jag inte rida honom. I morgon kommer jag nog longera. Att ändra flocken stressar honom lite, men han får känna sej stor och stark. Och jag tror han tycker om det. Vilken skillnad det är på de här månaderna. Då i augusti var det han som stod utanför gemenskapen. Nu har han klättrat, fått vänner i Zeus, Mårten och Shouni.

Jag har haft en bra julafton. I morgon firar vi vår andra jul. Också vår riktiga jul, fast i år här hemma. Förra året var första utan Shela, i år första utan Pluto. I år antagligen den sista med Bobbo. Han sover mycket. Lite ostadig på bakbenen efter dagens lilla träningspass. Dessutom fick han nos på katt nu på kvällen. Hans julafton är nog den bästa på länge. Att jaga katt är det bästa han vet. Han öppnade sina klappar, bet sönder bollen i smådelar, dödade grisen och åt upp sitt godis. Dessutom fick han eget julbord. Utan feta skinkor och majonnäs. Han får vara med. Han får sova. Han hade en toppen jul. Men även han märker av saknaden på Pluto. Jag märker att han inte är lika tuff, liksom frågar efter styrka nu när inte han har en hund i sina bästa år som visar vägen. Jag som alltid trott att Bobbo visade vägen.

Jag är bedövad i glädjen. Mycket har vänts upp och ner sista dagarna. Inte som jag tänkt mej. Livet brukar inte bli som jag tänkt mej. Men jag måste förhålla mej till en ny verklighet. Ny framtid. Lever verkligen en dag i taget nu. Vill inte planera mer än ett par timmar i taget. Måste hålla fokus. Måste le. Julen kom i år också. Den blev ändå bra. Familjen, de viktigaste fanns nära. Hemma i mitt hus. Många. Så som jag vill ha det. Många röster. Många som leker. Barnen glada. Mannen glad. Familjen glad och då också jag glad.
God jul!

lördag 20 december 2014

Farväl min älskade Pluto


Pluto 4år 10mån 2dagar.
Vår vän, vår familj.
Ett tomt halsband, utan hund.En hundsäng utan en snarkande sänggäst och en orörd matskål. Det är vad som är kvar. Vi har inte plockat undan sedan vår älskade Pluto lämnade oss igår. Hastigt, men inte helt oväntat. I min famn, med barnen runt sej på ett kallt golv inne hos veterinären. Han pratade för mycket, han som gav sprutan. Jag önskade att han skulle vara tyst, men han pratade på hela tiden. Pluto blev 4år 10 månader och 2 dagar.
I vårt liv fanns han i 4½år.  
Vi förstod att vi inte skulle få ha honom ett helt långt liv när han rullade in på operationsbordet för 2½år sedan. Vi räknade med kanske 8år eller så. Men det blev bara hälften. Vi var inte alls redo än. Men det var ingen tvekan när den nya skadan kom. Jag sa från allra första början, redan när jag ringde att ännu en operation inte var aktuellt. Veterinären frågade i tisdags på återbesöket om operation fortfarande var utesluten. Jag ville säga nej, men jag frågade henne istället vad hon tyckte. Redan vid första besöket hade hon sagt att hon inte ville göra
ett ingrepp på honom, men jag behövde höra igen.

-Skulle du säga att du ville göra ett försök hade jag gjort allt i min makt att övertala dej att inte göra det, svarade hon.


En sista promenad. Äntligen fick han
gå lös igen. Utan koppel, så som han är van vid.
Sista månaden hade Pluto inget hundliv. Han gick på sina korta rehabpromenader och sedan in i sängen. Hans största glädjepunkt under dagen var när det var dags att äta. Vi närde ett litet hopp att inte korsbandet var av. Ända sättet att få behålla honom var att det var uppfransat och att med vila skulle det börja läka. Men det som är av läker inte. När jag berättade för honom att det var över. Att han skulle få somna in tittade han på mej med sina fina ögon, såg tvekande ut. Funderade och sedan sa han -Okey.Sedan hade vi en fin stund han och jag tillsammans. 
Dagen innan det var dags ringde sonen till mej på jobbet. Han var orolig och spänd. Pluto betedde sej inte alls som vanligt. Han var sjövild, glad, lekte, studsade och de kunde inte få honom att lugna ner sej. På kvällen när jag kom hem kastade jag boll med honom för första gången på ett sätt jag inte gjort sedan i somras, eller kanske sedan innan operationen. Han var lycklig, full med energi. Full med smärta. Han liksom sprang med frambenen, bakbenen stöttade bara upp för att han inte skulle ramla. Vi höll på en halvtimme ute i mörkret. En sista gång, Han och jag. Bara vi. Sedan pumpade jag honom full med smärtstillande.

Han fick leka med barnen i skogen. Han älskar att få vara med
även när vi gör planlösa saker. Men så körde vi sök oxå.
Något han älskar!
När vi vaknade på morgonen igår var han jätte halt. Jag medicinerade ännu mer, sedan gick vi ut i skogen. Barnen och Pluto lekte. Han fick köra några sökslag. Han älskade att träna sök. Vi gick egentligen inte långt. Bara en bit in. Jag visste att han inte skulle klara så mycket. Inte om han skulle få vara hund en sista gång. Och han var så glad därute i skogen. När han fick vara hund igen. Det liv han egentligen skulle ha. Det liv han haft förut. När vi kom hem lade han sej i sin Biabädd. Sedan gick han inte därifrån. Mittimellan N lade sej brevid honom, stängde dörren till vårt sovrum och bäddade in honom i hans bruna filt. Där och då sa hon sitt farväl till sin lillebror. Efter maten lade jag mej med honom. Jag sa förlåt säkert tusen gånger. Förlåt för alla gånger jag inte förstod honom. Förlåt för de gånger jag varit för hård. Förlåt för alla missförstånd och förlåt för alla gånger jag inte kunnat skydda honom. Han låg stilla och såg klok ut. Men han svarade inte. Stora N kom in och lade sej hos honom. Han grät. Grät och klappade. Pluto och han stod varandra så otroligt nära. De kramades och sedan var vi tvungna att ta den sista bilfärden. Sista klappen, sista kramen. Sista kärlekshälsningen.

Sedan Pluto försvann har jag sovit och sovit. Jag är så trött. Vi gråter inte så mycket. Inte någon av oss. Vi liksom går i en dvala. Obeskrivbar känsla.

När vi kom innanför dörren efter att ha handlat idag så sa jag som vanligt.
- Hej Bobbo!
Genast hörde jag en mycket ilsken Liten N bakom mej
-Men mamma! Varför säger du inte hej till Pluto?
Hon klev in i hallen, tittade sej omkring och upptäckte att han inte var där.
Jag och Pluto en sista gång, i skogen vi älskar och spenderat
så mycket tid i. Ett riktigt hundliv en sista gång.
-Oj mamma, jag glömde, sa hon sedan lite urskuldrande.
Stora N pratar fortfarande om Pluto i nutid, jag väljer att göra samma sak. Att ta bort vår härliga, lite klumpiga vän fem dagar innan jul.... det är svårt. Men barnen fick bestämma. Och Pluto sa okey. Han sa okey. Sedan om han förstod vad han sa okey till, det vet jag inte. Men tyvärr gör inte det bördan lättare. Vi har förlorat en familjemedlem, och det gör lika förbannat ont hur man än vrider och vänder på det.

tisdag 16 december 2014

Hur ska jag kunna?

Det värsta är barnen. Hur kan man ge dem det beskedet? När jag inte vill vara stark och jag vet att mina tårar gör dem oroliga. Det värsta är att jag är naken inför deras tårar. Jag kan inte vara stark. Kan inte vara den där trygga hamnen som är min roll. Jag vill gråta med dem. Lika orättvist som de tycker att det är, tycker ju jag med. Och visst kan vi gråta tillsammans. Men något gick sönder i mej och jag vill inte, klarar inte riktigt med deras sorg. En stunds sorg, sen får det gå över. Men så kan man ju inte säga till dem. Det värsta är att jag blir tafatt. Ska jag trösta eller låta dem vara? Mitt eget hjärta blöder. Det gör ont. Så här står jag ensam i stormen och håller mina barns händer. Jag trotsar stormen kniper ihop ögonen och håller tills knogarna vitnar. Som mamma måste jag. Min uppgift är att uppfostra dem att klara allting här i världen. Och det är ju inte enkelt, men väldigt mycket enklare än när man själv stormar lika mycket. Jag borrar ner hälarna, vägrar att låta vinden ta mej eller mina barn. Jag hittar ingen rättvisa i det här. Hittar ingen mening. Men det är så livet är. Jag vet att det bara är att förhålla sej till det och fånga stunderna av glädje och acceptera det jag inte kan ändra på. Men medan jag går sönder ska jag lära mina barn samma sak. Om jag lyckas????? Det får jag veta om 20år. 

Nu när de lagt sina trötta huvuden på kudden och somnat får jag en stund för mej själv att reda i känslor och sånt. Önskar jag hade Marcelos hand att hålla i och hans famn att krypa in i. Istället får jag lägga mitt huvud i knät och få en blöt hundnos mot kinden. En tass om min skuldra och en djup, avslappnande suck. 

måndag 15 december 2014

Still going strong


När jag tränade och tävlade hund fanns det så mycket att berätta om. Nu är livet med hund väldigt annorlunda. De finns där hela tiden. Vi lever tillsammans. Gör våra saker ihop men det blir ingen utveckling, Inga mål som uppnås. Vi är bara. Tillsammans. Vi går våra promenader, tränar lite, busar lite. Med Bobbo går det lite upp och lite ner. Han är gammal. Kroppen håller inte längre, men det är inte så kul att berätta om. Istället glädjs jag åt när vi kan gå ut i 
Lite sök i skogen igår. Älskade bollen gömde
sej långt borta, men Bobbo hittar allt!
skogen ihop, köra lite föremålssök eller apportering. Bobbo är lika på hugget som han var förr. Ögonen lyser, hjärnan gillar att jobba och kroppen fortfarande snabb och smidig. Som ett skott sätter han iväg, mellan snåren, över stockarna. Näsan sviker honom lite och tillbakavägen brukar det ta lite längre tid. Men vi håller ihop. Han står på mina fötter när jag lagar mat, han stirrar på hamstrarna när jag ger dem mat eller gosar med dem. Han håller mej sällskap när jag pluggar och han hör inte när jag ropar på honom när han går lös. Han vill inte gå lika långt som förut. Det blir inga timmar vi är ute men vi är tillsammans. 
Snälla en gång till- blicken. Han är redo att kasta
sej iväg ut i buschen ugen. Gärna direkt.
Han är den bästa hund jag haft. Min Bobbo. Han är den trognaste vännen och är killen jag alltid kunnat lita på. Vi har haft så kul tillsammans och vi har utvecklats ihop. Jag vet att vi leker på lite lånad tid, men som jag njuter över att ha honom med mej än. Gammelmannen och jag. Jag är så oerhört stolt över honom. Min tollare, min bäbis, min son, mitt hjärta, min Bobbo.

Olydig häst

Jag älskar att komma ut till stallet, mocka lite,
sopa stallgång och pussa på hästarna. Här får
jag sinnesro och energi på samma gång.
Jag har inte riktigt varit ute ordentligt i stallet i veckan. Faktiskt har jag varit en rätt dålig i två veckor. Barn som är sjuka och vidrigt mycket med pluggandet har gjort att stallet kommit lite i kläm. När jag red förra veckan gick det sådär. Han började styra litegranna och jag kände direkt att jag satt i fel sadel, att en rädsla som är ny för mej plötsligt blommade upp och tillslut hoppade jag av och bytte häst. Jag var så otroligt frustrerad över mina reaktioner så att jag tjöt. Pepino var sej själv. Idag när jag kom ut var han explosiv. Fortfarande sej själv men lite huvudskygg och explosiv. Först tänkte jag att det var för att han inte tränats ordentligt på ett tag. Men han var inte riktigt sej själv. Det såg ut som han hade gått ner sej i ett lerhål. Benen upp till haserna och hela undersidan av magen såg badade ut i lera. Jag tvättade, borstade och gosade. Vi stod länge och kliade och kramades. 

Tillsammans. Vi här ihop på ett sätt som inte går att beskriva.
Utmanade och stimulerande men framförallt kärleksfulla vänner.

Han var lite svullen, som om han fått en spark, men jag var mer fokuserad på att prata med Pepino och försöka förstå vad det var han ville förmedla. Jag förstod inte. Sedan ringde stallägaren. Pepino hade inte alls skött sej idag. Han hade varit en olydig pojke. När två av stona hade släppts in i hagen hade han jagat dem och vägrat gett sej. Stona är små ponniesar, men jösses vad de hade sparkat honom när han jagat runt dem i leran. Det förklarade varför han var så explosiv. Varför han var så på tårna. I natt får han stå inne. Torka upp, vänta på hovslagaren och lugna sej lite. Jag hade det ändå mysigt med den svarta hästen. Vi kramades en del och han ville prata idag, fast han var inte egentligen så intresserad av samtal, mest att få vräka ur sej massor. Men det var klart han fick.  Ska bli skönt när det blir ljusare igen och jag har mindre stökigt schema så att jag kan börja rida för lite instruktörer och komma framåt. Jag tror han också längtar!

lördag 13 december 2014

Om inte onda, vadå?

Vad är det som definierar oss till goda och dåliga människor? Vad är det i oss människor som får oss att peka ut varandra och att ogilla eller rent ut sagt hata andra? Jag har så svårt att förstå! Speciellt när människor inte är skyldiga till hemska saker. Häromdagen lekte min dotter med en äldre tjej på skolan. Jag blev så förvånad när hon berättade, för så många gånger har just samma dotter gråtit över att den äldre tjejen varit så elak och sagt taskiga saker. Ett tag var jag nästan på väg att ringa föräldrarna och försöka reda ut varför det skedde. Men jag lät bli och jobbade med mitt barn istället. Och gråten försvann. Jag frågade häromdagen hur det kom sej att de två hade lekt eftersom den andra varit så elak bara veckor tidigare.
-Men mamma det var ju för länge sedan, nu är hon ju snäll!
Tänk om vi vuxna vore lika förlåtande. Snack om att barn verkligen gör skillnad på person och handling.
Vad är det som satt igång mina tankar? Jo att SD nu lagt en motion om att registrera människor med utländsk bakgrund, inklusive om en förälder inte har svensketnisk bakgrund.
Det betyder jag
min man
mina barn
flera av mina vänner
och massor av mina elever.
Många av oss har finskt påbrå. Andra europeiskt eller amerikanskt. Jag blir så in i norden ledsen att det är det som ska räknas. Inte våra handlingar. Jag är rädd för onda människor. Jag är rädd för sjuka människor som skadar. Jag har varit skadad. Men aldrig av någon med en icke ariskt påbrå. Bara av svenskar. Av de jag känner som blivit våldtagna, misshandlade och mobbade så har alla blivit det av svenskar. Ska jag då dra slutsatsen att svenskar är onda? Vill vi försöka med det som engelsmännen en gång gjorde; skicka sina farligaste brottslingar till en ö långt härifrån? Nu är ju deras ättlingar ganska trevliga och fredliga måste jag säga!

Jag försöker göra mitt bästa att sprida mer kärlek i världen. Jag försöker att ha tolerans och förståelse för människors tillkortakommande. Själv är jag en elefant i en porslinsaffär, men en ganska snäll elefant. Mitt problem är att jag blir så fruktansvärt arg när jag blir arg. Och jag blir så enormt sårad när kalla handen sätts upp och kärleken möts av förakt. Då är det inte lätt att stå på sej. Och när jag inte förstår vet jag inte hur jag ska bemöta. Hur ska jag bemöta denna människo...förstörelse? Jag tror inte de är onda. Inte alla, men vad är de då?

Sista rycket nu!

Attacker mot Telia har lämnat oss nästan helt utan internet, vilket skapat stor oreda i mina studier. Jag är nu inne på sluttampen. Tyvärr tror jag inte att jag kommer klara av det. Det är alldeles för många uppgifter jag inte hunnit göra, för många analyser som är lite för slarviga, för att jag försökt hinna med allt. Jag hinner inte allt. Idag, alldeles strax ska jag börja på den hemtenta som tar en vecka att göra..... den ska vara klar i morgon. Livet kommer före, sjuka barn, jobb och det nya ansvaret inom kommunen. Skolan blev nerprioriterad. Men jag gör det jag ska. Kämpar mej igenom, lämnar in sent på en del och rättar det som behövs. För mej slutar egentligen skolan i morgon. Då skulle allt vara klart. Men jag kommer gneta på en vecka till. Göra det sista, slita och gråta en sista gång. Jag biter ihop och vägrar att ge mej. Medelmåttan som jag är. Jag lyckas inte jämt och det är bara att böja på nacken och erkänna sina förluster.  I dag sitter mina vänner och skålar. De träffas, umgås och gör allt det där som man egentligen ska. När det här är över, ska jag skicka ett stort förlåt till mina vänner. Ni är värda mer. Men först ska jag göra det som jag gjort den senaste tiden, gneta på, riva mitt hår, bli duktigare, säkrare och samla på mina högskolepoäng! Håll tummarna för mej!

onsdag 10 december 2014

Slutar inte vara mänsklig pga politik

Nu var det ett tag sedan jag var här på bloggen. Ordet blev inte skrivet. Tanken inte sagd. Jag har inte berättat det här än, men de i min omgivning är ju väldigt medvetna om det, valet i september betydde en seger vilket betyder att jag nu kommer ägna de närmaste fyra åren till intensivt politikerarbete i min kommun. Jag är stolt, jag är glad och jag tycker det är kul. Men jag har också blivit varnad. Den här bloggen kan bli min värsta fiende. Jag kan inte vara annat än mej själv. Jag har inte förmågan att förställa mej. Men allt jag skriver här kan komma att användas mot mej, mot min man och mot mina barn. Jag har behövt suga på den karamellen. Marcelo får sina blåtiror pga mej och pga att andra prackar på honom åsikter som han inte har för att jag är en del av politiken. Men rent krass, han är invandrare och mörkhårig, han utsätts varje vecka hela sitt liv för rasistiska påhopp och subtila hintningar om hur värdelös han är för att han inte är född i Sverige. Han kan nog ta ett slag här och där för att hans fru har " fel åsikter". Men jag är inte villig att barnen ska slå skott för det. Så jag har funderat och tänkt på saken. Vad ska hända nu? Ska jag sluta ventilera på den här relativt lilla bloggen bara för att några ska få skocka över hur olämplig jag är för att jag är mänsklig? Och jag har kommit fram till att nej det vill jag inte. Istället ska jag lära mina barn att vara stolta över att de har en mamma som försöker, även om andra tycker att jag har fel. Och jag har aldrig gömt mej bakom mina misstag. Jag skäms och går vidare, en erfarenhet rikare. Om omvärlden tycker det är fel att ha mänskliga politiker som ibland dricker ett glas vin eller snäser när man är sur....... då kommer vi inte ha några politiker som är villiga att engagera sej. Alla misstag jag gjort i det förflutna kan jag inte göra om. Jag kan bara säga att jag försökte överleva på mitt sätt. Och alla bollarna i luften lyckades jag inte fånga, det gör jag inte i dag heller. En del ramlar ner, men det gör inte att jag slutar försöka rätta till det när jag provar igen. Men visst kommer det bli mer censur. Och visst kommer jag fundera lite, lite mer på inläggen jag skriver. Men som jag sagt förr - jag mår bra att skriva av mej, få respons och öppna upp för tankar och diskussioner. Bara för att jag nu kommer bli politiskt aktiv på ett mer handgripligt sätt kommer inte den här bloggen översvämmas av politik. Den kommer fortsätta att vara som den alltid varit- en del av mina funderingar, mina tankar, min vardag.