Idag skulle Bobbo bli 13 år.
Idag ligger han som förbränd aska i en låda.
Men hans födelsedag blev en bra och fin dag. Han hade velat vara med. Idag hade han velat vara med. Snö, öppna fält, frihet, kyla, springa, många människor, gemenskap. Bobbos dag. Men aldrig mera. Inga fler hundtårtor eller favoritaktiviteter. Idag blir jag varm och glad när jag tänker på honom. Grattis Bobbo!
Funderingar om livets stora och små ting. Mycket barn, mycket häst och en del hund. Träning, vikt, sjukdomar orättvisor. Lite politik och en del jobb. Kärlek, vänskap, konflikter och lycka det är vad den här bloggen handlar om.
Translate
tisdag 29 december 2015
Snowracer bakom häst.
Ameli på Salle galopperar med Lilla N och Nalle på snowracer bakom sej. Superkul! |
Att tolka bakom häst är något jag alltid velat testa. Idag åkte jag snowracer bakom häst. I skritt, sen i trav och tillslut i galopp. Över fälten. Snön var hård, isig yta. Det var roligt. Men fingrarna höll inte taget hela tiden så jag voltade två gånger. Mina händer som inte fungerar. Men jag får leva med dem. Men jag typ tolkade bakom galopperande häst idag. Och Lilla N var med mej. Hon åkte också snowracer. Yihaa! Vintern är fantastisk!
Idag testade jag också loksele på Pepino. Har ju någon plan på att köra in honom. Misstänker att han någon gång haft sele på sej förr. reagerade inte alls. Elin hjälpte mej. Hon gick med kedjor och klingande.
Med vinterpäls blir man varm. Men alltid kul att testa nya saker. Lokselen var inga bekymmer |
Lilla gänget på väg ut. Foto Ameli. |
Nalle på Grus, Lilla N på lilla Bella i mitten och bakom skäcken Zerra går Pepino med mej. Men vi syns knappt. Foto Ameli. |
Elin tog ett kort pass på banan med honom efteråt. arbetade honom på volten. Han jobbade emot, hon slet lite, han gick fint ett tag. Och så var de på det igen. På lördag ska jag rida lektion för henne. På min häst. På min svarta, fina kille.
När hästarna sedan stod och mumsade hö fikade vi tvåbeningar på pepparkakor och té. Vi pratade, skrattade. Hade gemenskap. Vårt stallgäng. Vi på Vena!
fredag 25 december 2015
Julen är här!
Idag vaknade jag lite så där med jul-baksmälla. Värkande rygg, trött i ögonen, tung. Otroligt tung. Jag vaknade av att min man kom och pussade mej i nacken och upplyste att klockan passerat in till förmiddag och att de saknade mej. Juldagen är här. Alla presenter är öppnade. Kylskåpet är fullt med rester från julafton. Lite senare kommer de tillbaka, vår härliga familj. Men än råder lugnet. Vi, Marcelo, barnen och jag, åt en lätt frukost ihop, i vardagsrummet där bordet fortfarande står uppställt för att alla ska få plats.
Tomten kom igår. Med en klapp till de stora och två till de minsta. Traditionerna börjar ändras. När jag var liten trodde jag att det alltid skulle vara på samma sätt. Men så dog mormor och morfar. Sedan slutade jag fira jul med mammas sida. Vi som alltid varit tillsammans. Den chilenska julen firades alltid hos Tía Chela och Juan-Carlos. Så dog hon och helt plötsligt var allting annorlunda. För andra året i rad firar vi nu jul hemma hos oss. I vårt lilla hus i byn, långt ifrån staden. Men de kommer allihopa. Pappa, Grace mina svärföräldrar, Juan-Carlos och Marcos familj. Vi blir många.
I år började vi med en tradition; julklappsspel. Varken mina svärföräldrar eller Marcelo har någonsin spelat det. Men det blev nästan slagsmål om ett par handdukar, en spade och ljus. Jag plockade åt mej saker jag ville ha, men som de andra glömde bort i jakten på handdukarna. Tillslut, i de sista skälvande sekunderna fick jag handdukarna.
Vår klappvinst i spelet. Böcker, strumpor, spade, handukar, rengöring, lukat gott och mycket mer |
Men nu är det juldagen. Min man och jag har dansat tryckare i köket, sett på film och kysst varandra, på det där innerligt, ömmande sätt som man kommer ihåg långt efter att våra läppar säras. Det där sättet som betyder kärlek. Jag känner mej älskad. Sonen och jag har städat undan det värsta julstöket från igår. Jag känner frid. Min kropp vill gå en lätt promenad.
Men jag kan inte gå. Bobbo finns inte här och jag förmår mej inte gå våra gamla vägar än. Det gör för ont. Istället tömmer jag telefonen på bilder. Jag fick en ny i julklapp och jag ska säga farväl till en ägodel jag älskat i över fem år. Det råder julefrid i huset. God fortsättning till er alla!
Julmorgon
Julaftons morgon. Samling i stallet. Hästar som frustar. Lera som borstas bort. Stora, grova hästar leds ut på stallplan, och så lilla Carina. Alla hoppar upp, jag sist. Med nya stigläder. Trivs i dem. Vi skrittar ut på vägen. Det skrattas och pratas. Tre tjejer och två killar. Tre valacker och två ston. Vi kommer ut i skogen, skutt över lerdiken. Pepino vaknar till, blir inte stor och trött längre, blir het arab. Men de andra lunkar på och deras energi håller honom i schack. Långa backen, muskler som arbetar. Skritten hem som avbryts av läskiga tunnor, skutt och galopp. Men samtalen oss emellan, naturen, den varma luften, lukten av varm häst, musklerna som rör sej under mej; allt det där är mer än en perfekt början på julafton!
tisdag 15 december 2015
Förbereder ett steg
Nu skulle jag ju sova. Men jag fastnade med paddan. Det började egentligen med att jag har ett barn som inte riktigt, riktigt är nöjd med sina träningar. Jag har fått för mej att friidrott is da shit. Så leta klubbar, träningstider mm. Hittade orientering, som ett annat av barnen vill börja med. Kolla upp det. Sen fungerar inte riktigt judoträningarna. Många timmar och inte speciellt entusiastiska barn. Så där någonstans började jag kolla upp andra kampsportträningar. Karate var inte deras grej. Då kom de gamla Kung-fu känslorna in i kroppen på mej. Jag vill med! Jag vill börja träna igen. Men vilka alternativ har jag när jag har så pass ont som jag har? Och när ska jag få tiden med så mycket att göra varje vecka? Det är cirkus fyra dagar i veckan, konståkning, dans och hästar. Men jag fastnade på nätet. Träningar och tider. Så nu har jag skickat en förfrågning. Nu får vi se. Om jag får plats. Om jag klarar det med min onda rygg, brutna händer, värkande muskelinflammationer. Än sjunger the fat lady. 2016 blir början på en smärtsam tid, har jag beslutat. Hela året ska göra ont. I både kroppen och i alla gamla vanor-tarmen. Nytt, nytt, nytt. Nytt gör ont. Men som ayurvedan säger det gör ondast i andetaget mellan två steg, då du är i ett tomrum och lämnar det gamla och innan det nya blivit färdigt. Just nu står jag på mitt trygga steg, har beslutat mej för att ta ett nytt men inte påbörjat lyftet med foten än. När 2018 kommer så ska jag flyga! Banne med mej jag ska faktiskt flyga!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)