Vuxentid?

I kväll ska jag då date. Då ska jag sminka mej och göra mej iordning i håret. Det blir ingen alkohol, men väl en förhoppningsvis god middag samt bio. Till bords har jag två karlar. Inte illa va?

Sedan Stora N föddes har jag haft date på tu man hand med min älskade sambo två gånger. En gång var vi hemma, bara han och jag och Bobbo såklart, men första gången var vi på bio och åt middag på resturang. Det är fyra år sedanvår son föddes.

Vi har under dessa år, med tre graviditer varit på två jätte fina bröllop. Och sedemera har jag då bevittnat två möhippor. Under dessa tillställningar har jag varit 1: gravid och 2: gravid och ammande. Utöver dessa festligheter har jag varit på en födelsedagsfest utan barn och som sagt två dater med min sambo. Ingen har inkluderat alkohol. Thats it. Inget mer. Nu är jag varken gravid eller sen två månader tillbaka, ammande. På nåt sätt känns det konstigt att få tillbaka min kropp.

Häromdagen när jag hade en förskräcklig huvudvärk kunde jag ta en huvudvärkstablett! Det kändes befriande. Dessutom en Treo! Revolution! Jag är ovan med min nya, egna kropp. Fortfarande förvånas jag över att jag kan ta promenader utan smärtsamma, hemska foglossningar. Jag kan gå! Jag kan andas! Inget tungt foster som trycker på mina lungor, inga nattliga besök på toaletten. Så här fri har jag inte varit på fyra år! Mina bröst är normalstora, utan värkande mjölkstockningar, utan dyngsura tröjor, utan illaluktande badlakan i sängen som tar emot mina sprutande bröst. Nu har jag heller inga såriga, infekterade kejsarsnittsår, mina magmuskler har vuxit ihop och jag kan sätta mej upp utan problem. Det är befriande.

Tro nu inte att jag under graviditeterna tyckt att det varit så jobbigt, för det har det inte. Jag bars på ett lyckorus över att vara gravid. Jag njöt av de mjuka puffarna från barnens sparkar, kittlandet när de hickade. Jag till och med skrattade när jag vid min första graviditet hasade mej runt min vanliga morgonpromenad på mer än dubbla tiden pga av foglossningarna. Inte ens under min havandeskaps förgiftning som resulterade i akut kejsarsnitt tappade jag modet eller lyckan. Under den andra graviditeten var foglossningarna hundra gånger värre. Jag kunde inte gå, inte motionera, hasade mej runt på kryckor, var stor, otymplig och orörlig, men så lycklig över att få mitt andra barn så snabbt efter mitt första. Vid tredje graviditeten var jag mer rörlig men shit vad trött jag var på att inte kunna röra mej ordentligt. När jag kom in i sjunde månaden tyckte jag att nu kunde väl bäbisen komma. De sista månaderna var oändliga! Det var väl där någonstans jag anskaffade mitt minne om hur jobbigt en graviditet är. Bara tre och en halv månad efter att jag slutat amma var det dags att börja igen. Det var faktiskt inte så jätte kul.... Efter varje graviditet har dessutom komplikationer av olika slag tillstött. Efter Stora N:s födelse blev jag en mjölkcentral. Inte kossa, en central. Jag hade en massiv mjölkstockning i sex månader och det sipprade tilloch med mjölk ur mina porer på sidan av brösten. Jag hade binder i bh;n för att stoppa lite av alla de liter jag kastade varje dag. Ja, liter. För vid varje amning satte jag tekoppar under brösten och mätte upp att ca 2 liter varje dag i spillmjölk. Ibland sprutade mjölken igenom bh, inlägg samt tröja och stod som en liten stråle som träffade de människor som stod mittemot mej. Det var helt galet!

Andra gången blev det också kejsarsnitt då min lilla(?) tös inte ville komma ut. Men jag mådde prima tills jag fick ett diskbråck. Helvetet på jorden. Sex månader senare var jag gravid igen. De komplikationer som tillstött de senaste året önskar jag ingen mamma, med bedövning som slutade verka mitt under pågående snitt, stygn som sprack inne i magen, bruten svanskota, infektion i operationssåret, mjölkstockning samt ett väldigt sjukt barn. Är det underligt att jag njuter nu?

Under resans gång har jag varit glad, hysteriskt glad för att kunna få mina barn. Jag har alltid velat ha tre barn i tätt följ och nu har jag fått det. Stora N hann fylla tre år och två veckor innan min minsta Lilla N föddes, men tre barn på tre år är underbart! Men nu vill jag aldrig mer bli gravid igen! Nu vill jag ge av mina hormoner till min sambo. För av förstårliga skäl har vi inte haft allt för mycket kvalitet tid för oss själva. Och det är ok, men man behöver ju inte fortsätta den resan i all oändlighet. Nu har vi börjat vårt liv som föräldrar och som par. För mej tar det ungefär ett år innan karln blir intressant igen. Nu är han väldigt intressant. Så för första gången på tre år ska bara han och jag (och hans kusin) ta lite vuxen tid för varandra.

Jag hoppas det blir fantastiskt!

Min stora, mjuka mage

Min kropp är fantastisk. Jag är grymt glad över att jag har förmågan att se, höra, gå , lyfta och allt annat man kan göra med sin kropp. När jag vaknar på morgonen stryker jag ofta över min mage. Den är mjuk, huden lättslapp efter tre graviditeter. När jag ligger på rygg är den dessutom lite lätt insjuken. Den gör inte ont, den bara är. Mjuk, kvinnlig och dessutom har den mot alla odds lyckats nära tre små barn. På morgonen, innan jag kliver ur min säng älskar jag min kropp. Sen är det dags att gå upp......

Det första jag måste göra är att treva efter mina glasögon eftersom jag är blind som en mullvad utan dem. Ut i badrummet och byta till linser. Den mjuka, kvinnliga magen har nu förvandlats till en stor oformlig klump som hänger och sladdrar. Den är ivägen, skumpar efter mina rörelser. Min rygg värker efter nattens stillaliggande. Händerna är så pass avdomnade att jag inte kan kröka på fingrarna. Jag har ingen känsel i dem så att göra frukost är en ren omöjlighet. Jag kan helt enkelt inte hålla i en smörkniv eller en osthyvel. När det är dags att göra sej iordning har jag sk "fint nordiskt hår". Det är en skön omskrivning för tunt, omöjligt hår. Vilket betyder att frisyren blir efter hårets humör. Ibland kan jag ha det utsläppt, ibland går det att sätta upp. Kläderna som ska på smiter osmickrande runt min krumma kroppshydda och resultatet blir aldrig riktigt så som jag tänkt mej. Under dagen får jag sota för att jag inte hunnit träna upp alla mina muskler efter mitt diskbråck, så även om jag inte har jätteont påminner sej ryggen om jag gör någonting för länge. Jag kan inte hålla i nåt som väger mer än ett kilo för då domnar händerna. Till och med nu när jag skriver försvinner rörligheten i min tumme och mina pekfingrar. Det är som att de sover gånger 10.

Men min inre klocka gör sej påmind. Jag äter var tredje timme, jag vilar när kroppen säger ifrån. Jag kan fortfarande känna rastlöshet och lusten att röra på sej när jag varit stilla för länge. Jag har fortfarande lusten kvar och jag tycker det är roligt att göra saker. Jag kan fortfarande höra och även se, med lite hjälp. Och fast jag inte tycker att det är kul att vara fet, har jag accepterat att det är så här just nu (sedan tolv år tillbaka). Enda gången jag skäms över min övervikt är när jag kommer i nya sällskap, eller med människor som kände mej innan jag gick upp så mycket, då känner jag att jag måste förklara mej:

-Jo jag är fet, men jag har inte ätit mej upp, jag har fel på ämnesomsättningen och det beror på att jag har så många hormonfel. så oavsett om jag går på svältdiet så ökar jag i vikt.....

Jag måste för annars tänker jag bara på hur de tänker att - Oj så tjock hon är/ har blivit.

Därav att jag sätter så mycket hopp åt den remiss till en specialist, som jag hoppas min läkare nu har skickat. För en gångs skull känns det som om det finns hopp på riktigt att jag ska kunna förlora det mesta av min övervikt. Kanske jag också kommer åt mina andra problem också så småningom.

Men när morgonen kommer och jag stryker öven min lätt inåtbuktade mage, känner den mjuka, lätt slappa huden då njuter jag av att ha min kompis kroppen, som trots allt låter mej göra det mesta jag vill. Och kroppen och jag är bästa kompisar, för tillsammans ska vi leva hela livet. Tillsammans ska vi uppleva saker, ta hand om varandra och stötta varandra. Så även om du nu inte är vacker min stora kropp, ska jag stötta dej hela vägen och tillsammans ska vi reda ut de här problemen. Jag ger inte upp, så gör inte det du heller!

Jag ömmar för min, stora, sladdriga mage, även om jag inte alltid är så glad åt den!

Så då beslutar jag att jag är kvinna nog att klara detta.

I dag var det dags att välja färg på huset. Min mycket tempramentsfulla latinamerikan och jag har slagit våra viljor ihop och konstaterat att BLÅTT är vidrigt på hus. Jag har alltid drömt om ett vitt hus han kunde tänka sej det mesta men inte vitt. Vi konstaterade att ingen av oss vill bo i ett gult, fult hus så då finns tråkig röd eller brun eller grå kvar att välja på. Vi har valt grått. Eftersom Marcelo numera praktiserar som slav gav han mej mandat att välja grå. Håll nu i minnet att vi hela förra sommaren, hela hösten och hela vintern tittat på alla hus vi åkt förbi och sagt -Nej inte den nyansen. Den är för mörk, den är för ljus osv osv.

I färgaffären med tre rastlösa barn som lekte racerbilar runt hela sortimentet fanns det ungefär 77 olika nyanser av grått. Sedan behövde Mittemellan N bajsa. Man kan tydligen välja olika kulörer av grundfärg, men dock inte i den gråskala vi vill ha. Vilket kommer betyda att grundfärgen lyser igenom när trät krymper. Sedan fanns det olika sorter att välja mellan. Recept skulle skrivas. Då slog sej Stora N. När vi vallat ut och jämfört gråskalor i skugga och i sol, så bestämde jag mej. JÄRNGRÅ vill vi ha. Men som kom jag tänka på min sambo som är färgblind, eller nåt. Han ser inte färger som vi andra gör. Grått kan se ut som blått eller grönt. Visste ni det? Så är det så tillbaka till färgproverna, jämföra. Lilla N tyckte nu livet var pisstråkigt och Mittemellan N började klättra på en trave färgburkar.

-Blir du stressad av barnen? frågar den vänliga expediten.

Då kände jag efter. Nej. Inte av barnen. Av Marcelo. Han stryper mej om jag kommer hem med en hisklig färg, fel sorts grund eller har glömt nåt som måste finnas, tex penslar, täckpapper, målarhandskar, tejp, oljebas eller nåt annat trevligt.

Så då beslutar jag att jag är kvinna nog att klara detta. Är han inte nöjd så vadå? Tänk om inte jag blir nöjd? Det är bara färg! (Och pengar, tiotusentals kronor i slutänden.....huga). Det går att göra om! Så jag hoppar på färgen JÄRNGRÅ. Blundar, sväljer, betalar och åker till Maxi för att storhandla.

Mina små racerbilar fortsätter i samma vilda fart, men nu har de börjat krocka med varandra och andra. Jag låtsades som om det inte var mina huliganer. En mamma log och sa att det var JÄTTE skönt och handla utan barn för en gångs skull. Just i den sekunden var jag lite avundsjuk. Men det gick över. För jag är så tacksam för mina små monster. Jag älskar dem så jag går sönder och jag har hellre tre busiga barn än tre stycken som inte är livfulla, spralliga och fulla med påhitt. Så då fick de glass. Och jag med.

Nu är det bara att vänta på karln, och målarhjälp så får vi väl se vad domen blir i slutänden.

Just nu har huset denna grundfärg från fabrik:

Jag lägger ut nytt så fort det är målat!

Kram på er!

Försäkringskassan

Jag tillhör kattegorin människor som blundar och håller andan när något obehagligt händer. Sedan hoppas jag att det ska försvinna av sej självt. Det funkar inte så. Kan jag vis av erfarenhet säga. Trots det har jag samma syndrom ännu. Men nu går det inte längre. Jag är van att leva utan pengar. Så länge jag kan minnas har jag varit utan pengar. Det har varit löner som inte betalas ut i tid, ströjobb som ger ojämt kassaflöde och arbetslöshet som varvats med varandra ända sedan jag slutade gymnasiet. Nu är jag en fattig student som försöker dra runt ekonomi med tre barn, hund, nybyggt hus, mat, kläder, aktiviteter och allt annat som hör vardagen till. Jag misslyckas katastrofalt. Tur att jag har en sambo med bra lön! Men nu är jag lite ilsken. I maj fick jag 5000 kr av CSN, eller fick, jag får ju betala tillbaka skiten så småningom. Sedan dess har det varit 0kr i kassainflöde. Inte ett öre. Zipp, zero, noll. I två, tre veckor har jag haft kontakt med försäkringskassan som är de som ska betala ut min föräldrarpenning under sommaren. Men nej.....inga pengar. Inte nåt. Tusen ursäkter men det häder fortfarande ingenting. Nu börjar jag bli arg! Visst dom kan skylla på att de har 40 dagars behandlingstid under sommaren, eller att den förra jag pratat med inte har följt Försäkringskassans "förfaranden" men om jag varit ensam hur hade jag då satt mat på bordet åt mina barn? Hur hade jag då kunnat betala hyran? Varje sommar är samma visa. Det slutar med att jag får pengar i augusti som ska täcka sommarens utgifter. Men sommaren är fattig.

I vanliga fall brukar inte jag klaga på Försäkringskassan. Mot mej brukar de vara rätt hyggliga, men sommartid är det som om hela myndigheten läggs ner. Klart att de stackarna också ska ha semester, men folks liv snurrar faktiskt vidare trots att solen tittat fram! Så det så!

Så nu när jag kollar på bankkontot och det finns ynka 298kr kvar undrar jag om det räcker till en resa till Skansen? Eller kan vi ta en tur till Astrid Lindgrens värld? Kanske åka och ta en glass? Eller en tripp till badhuset? För 10 000 kronors frågan är: hur länge ska dessa kronor räcka? Räkningarna ska betalas senast i övermorgon. Vi har fem lastbilar med jord som ska betalas, samt 20 timmar med grävmaskins jobb á 700kr i timmen. Vi måste köpa färg till huset som ska målas, Stora N har vuxit ur ALLA sina kläder, de andra behöver också fylla på sin garderob. Jag har ett stort behov att slänga alla mina amningsbh:ar, eftersom det är ett minne blott. Men efter 4 år med mjölkstinna bröst har jag inget annat. Dessutom fortsäter jag öka i vikt och mina kläder passar en Åza med ca 15 kg mindre kroppsfett, om inte mer.

Så snälla Försäkringskassan. Få tummen ur arslet, betala ut mina pengar så blir jag glad, och min sambo blir glad, och mina fyra barn blir glada och jag kan köpa en cykel!

Förlorad vän, borta.

Jag har en vän som inte längre är en vän. Eller? För vad är egentligen beteckningen på en vän? Jag har vänner som jag inte pratar med på månader för att sedan träffas ofta och bara njuta av att vara nära henne igen. Mina vänner är av det kvinnliga slaget. Förutom en, men jag önskar att han inte vore en vän utan min bror. Jag skulle älska att ha honom som storebror. Men jag älskar honom som en vän också. Men nog sagt om honom. Min kvinnliga vän verkar inte vilja ha mej längre. Fast hon har liksom inte gjort "slut", utan istället är det stora leenden varje gång vi ses. Vilket inte är så ofta längre. Hennes ord är stora och tomma. Jag har vid tre tillfällen pratat med henne om saken, men varje gång kommer hon med förklaringar som verkar rimliga. Men ändå är det nåt som inte stämmer. Hon har förändrats, eller är det kanske jag som har förändrats? Jag tycker det är jätte tråkigt det som hänt. För min vän var en gång i tiden rolig, impulsiv, djup, medkännande, lite härligt galen, vacker och lojal. Mot mej är hon inte längre det. Idag tycker jag hon är sur, lättsårad, hemlig men fortfarande vacker. Det var så många år sedan jag förlorade en vän att jag nu lite handfallet undrar vad man gör när nåt sådant sker. Den jag förlorade sist var en kusin, men det är en annan historia. För vad hjälper det att prata när resultatet uteblir?

Fast jag tycker det är tråkigt att hon inte är min, är jag inte hysteriskt ledsen. Denna brytning har tagit några år. Men det som gnager mej är; tänk om jga har missförstått signalerna? Tänk om hennes lättstötthet egentligen är någonting annat. Kanske inte ett rop på hjälp, herregud hon har allt man kan önska sej i livet som är viktigt, men ändå en flagga som signalerar att det som visas på ytan bara är toppen på ett isberg som är så stort att hon inte kan prata om det. Jag brottas även med tanken att hon inte förstår hur hennes beteende påverkar andra......

Fast bruden är inte korkad. Men ändå. Tänk om jag inte gör något och inte förstår förens det är försent. Men vad är försent, vad ska jag förstå? Hon är fortfarande en kompis. Jag gillar henne och tycker om att träffa henne, dock tror jag inte det är ömsesidigt.

Jag har en regel som säger att jag inte ska krusa, inte tvinga in mitt sällskap på någon. Tycker ni inte om mej så är det tråkigt, men jag vill faktiskt inte vara med någon som inte gillar mej. Livet har sina toppar och sina dalar. Ibland är man en pestråtta mot omgivningen, ibland är man en ängel. Detta gäller även min vän. Klart att man väntar ut en pestperiod. Men jag känner mej inte önskad längre. Så jag tackar för kaffet. För alla år vi har haft. Hoppas vi fortfarande kan vara kompisar. Jag har haft glädje av dej och jag hoppas att jag varit till någon nytta för dej. Jag hoppas de nya vänner du skaffar i livet är bättre än den jag har varit. För du förtjänar att vara glad och ha kärlek runt dej. Om det vore så kanske du skulle må lite bättre.

Kram till alla som är snälla därute.

Tack för idag!

Jag kom hem för en liten stund sedan. Har haft en suverän dag. Bobbo är kanske inte riktigt lika nöjd, men han fick i allafall leka lite med sin kompisar Ella och Molly. Men mest fikade vi.

Tack o go natt, nu ska jag sova gott!

Min tid!

I dag ska jag unna mej något jag inte gjort på hela sommaren. Jag ska får egen-tid. Jag och min social-tants kompis ska gå lååång promenad med hundarna, vi ska fika på Färjargården, vi ska prata, prata, prata och planera. Förutom någon kortare promenad (ca 1 timme) under sommaren har jag haft barnen med mej istort sett 24 timmar om dygnet. Och trots att jag inte känner något behov att vara utan mina älskade små troll ska jag njuta av att få vara bara mej. Bara Åza.

I min mamma-filosofi ingår det att ta hand om mina behov först. Konstigt? Inte alls. För är inte jag en glad och bra mamma får hela familjen lida. Har jag lust att lägga mej i blåbärsriset med baranen är de lyckligare än om jag sitter i soffan och surar. Om jag vaknar pigg kan jag busa mer, hitta på saker och vara glad än de gånger jag vaknar som en zombie och inte pallar nåt. Att jag tar hand om mej betyder inte att barnen får stå på sidan och se mej fara runt o göra saker för mej själv, men de får se att jag tycker att jag är viktig och jag är värd att läggas ner tid på. På så sätt hoppas jag att de lär sej att de är viktiga, och att de är viktiga att läggas ner tid på. Oftast har jag ju med barnen när jag ska få massage, eller om jag ska leka med mina vänner. Har de tråkigt får de acceptera att detta är viktigt för mej, för sedan gör vi nåt som de tycker är roligt. På så sätt vinner hela familjen.

Jag hoppas att de aldrig kommer ikläda sej martyr rollen och sucka att de gör allt för alla andra. Jag vill att de ska göra saker för sej själv och för andra för att de vill. För att det är kul och givande att finnas där för sin omgivning. Jag anser att man lär sej så mycket om sej själv och om andra när man är tillgänglig. Jag har vuxit som människa. Men det betyder att man också kan säga nej. Nej för att man själv också är betydelsefull, och har man inte mer att ge så är man slut. Och till vems lycka?

Jag är sällan utan barnen. Jag tycker om att umgås med mina barn. Helt enkelt försöker jag uppfostra dem så att jag har roligt med dem. Vi förhandlar, disskuterar, bråkar och skrattar tillsammans. Vissa dagar blir jag galen vissa dagar hänförs jag. Jag gör fel ibland, jag erkänner det. Barnen berättar det för mej och jag berättar när de gör tokiga saker.

Så idag ska jag ta egen-tid och i morgon ska jag vara en suverän mamma. Jag tror ungarna kommer att tycka det är skönt att få vara bara med sin pappa, för första gången på två månader. För sånt är ju också viktigt att främja.

Svartskalle hora

I bland slås jag över hur mycket min sambo har missat i skolan. Han är född i Chile men har gått hela sin skolgång här i Sverige, men kan ändå inte vanliga svenska barnsånger, historia, landskap och annat som man läser under låg och mellanstadiet. Missförstå mej inte. Han är inte osmart eller speciellt okunnig, men sådant som jag tar för förgivet kan inte han. Vid ett tillfälle skrattade jag och undrade vad han hade gjort i skolan. Svaret var inte riktigt vad jag hade väntat mej, och det har fått mej att reflektera över min egen okunnighet. Han sa - Vi slogs. Vad tror du? Vi var dom första svartskallarna här i stan och det var ju ingen som ville ha oss, så det var det enda vi gjorde i skolan. Försökte överleva.

Var det så? Jag vet att vi skapade rätt mycket raektioner när vi blev tillsammans. Jag var fjorton år, blond, blåögd, han mörk, invandrare med långt svart hår. De vanligaste kommenatrena jag fick när jag passerade okända människor var -Svartskalle hora!

Till och med har en pensionär slagit mej i huvudet med ett paraply och vrålat detta okvädningsord då jag gått hand i hand med mitt livs kärlek. Det har kommit fram folk och gett råd som går ut på att jag kan få bättre än "den där". Jag förstod aldrig allt detta. Men efter Marcelos kommentar så gick det upp en liten lampa i skallen. Jag var en av de första som hade ett "bland-förhållande". Det var inte vanligt i början på 90-talet. Men då förstod jag inte att det var en ovanlig syn för de vuxna. För mej var det helt normalt!

De vanligaste frågorna jag fick förr var om Marcelo slog mej och hurvida hans föräldrar accepterade att han var tillsammans med en svensk. Ingen trodde någonsin att det skulle hålla mellan oss. Min mormor frustade -Ja, ja du är så ung så du kommer ju aldrig gifta dej med honom iallafall. När det sedan fortsatte att hålla förundrades ALLA, även mina närmsta vänner, över vilket konstigt förhållande vi hade. Och återigen siade alla om att det inte skulle hålla. Vad var det som var konstigt, jo vi gav varandra friheten att göra saker på egen hand. Att får träffa kompisar, att bo själva och ha egna fritidsintressen. I en tid när alla förlovade sej med alla, gjorde vi aldrig det. Det tyckte många var märkligt.

Nu när jag kommer till nya platser och presenterar mej och inte säger att jag är tillsammans med en chilenare är det lite som att vara homosexuell. Först börjar de misstänka något, sen kommer trevande frågor och när de får höra att ja, jag är tillsammans med en invandrare så släpper de frågan och det är helt ok. Fortfarande är den vanligaste frågan hurvida hans föräldrar accepterar mej eller inte, men nuförtiden frågar ingen som frågar om han slår mej.

Jag förstod inte att jag bröt ny mark när jag inledde ett förhållande med en "icke-svensk". Jag förstod inte att Marcelos generation var en av de första som växte upp här som ett gäng invandrare. För mej är människor människor, oavsett om håret är svart, vitt, rött eller grönt. Hudfärgen har ingen annan betydelse än att jag tycker att det brunbrända kropparna är mer attraktiva är likbleka. Han har aldrig slagit mej, hans föräldrar avgudar vår familj och tillsammans har de behandlat mej bättre och gett mej mer trygghet än vad min egen har gjort många gånger. Det värsta han sagt till mej är ett -Håll käften, mitt under ett brinnande gräl. Men sedan bad han om ursäkt på en gång, för man säger inte så till någon man älskar. Jag känner fortfarande pirr i magen, han gör mej knäsvag och aldrig någonsin har jag tittat åt en annan man ( ok då Brad Pitt och Johnny Depp har man väl njutit lite av).

Så kanske är jag en "svartskalle hora", men än väldigt lycklig sådan.

Till just dej.

Jag tycker det är så förbaskat kul att blogga. Jag älskar det! Så alla ni som tar er tid att läsa, TACK SNÄLLA! Än så länge är det inte så många som har hittat hit, men ni som har det och som kommer tillbaka, jag är mer tacksam än vad ord kan beskriva.

Musikens slagkraft

För några år sedan kom jag över en skatt. Ett guldkorn som bara blir bättre och bättre med åren. Ja, det skulle kunna vara Marcelo, men i detta fall är det inte. Utan en skiva med låtar som var och en är fantastiska. Jag har aldrig varit en musikälskare. Jag skumpar runt till de senaste låtarna på dansgolvet, vrålar ut min glädje i texterna men har glömt dem ett halvår senare. Jag tyckert det är jobbigt med för mycket ljud, vill inte ha så hög musik hemma så att man inte hör vad vi säger till varandra. Jag tycker om att musik som en ljudridå. Jag tycker om att ha musik som ett känslofilter och jag tycker om att lyssna på texterna i musiken.

Det betyder att jag gärna sätter på Veronica Maggios första skiva när vi går upp på morgonen innan det är dags för dagis och skola. För den skivan skapar ett lugn och minimerar stressen vi annars känner på morgonen. Jag dansar gärna till Aquas musik när jag poppar loss med ungarna, även om de numer förderar BWO. Och jag tränar gärna till gamla popdängor som Tamaguchi och E-type. Men ska jag lyssna på musik är det mycket svenskt med Eagel-Eye-Cherry, Daniel Lemma, Louise Hofsten mfl. Skulle jag kategoriseras in i nåt fack så är det faktiskt reagge. Men jag kan inte alla låtar, kan inte ens vad skivorna heter. Jag bara njuter av musiken. Jag har noll koll på vad som är inne och vilka alla nya artister är. Men när jag fick skivan Bortom det blå i min hand tyckte jag att man kunde sluta göra musik. Den fullkomliga skivan var gjord! Och så tycker jag än idag. Lisa Ekdahl har sumerat allt man behöver säga i fantastisk komponerade melodier. Så idag när jag lyssnade på den så kom jag på det. Hon sumerar mitt liv. Allt det som jag har gjort eller känt finns i låtarna. Min familj, min pojkvän, mitt liv, min filosofi. Allt finns där.

Jag såg gamarna flyga runt kring mitt hus idag.
Nog är jag rutten, de vet när nån är svag.
Hyenorna sågs smyga runt kring mitt hus idag.
Det stinker det jag gjorde, det känner även jag.

Alla tokigheter jag gjort. De stora felen som skapat ångest i mitt bröst, fått mej att ligga vaken om nätterna. Sån tur är så har allt blivit förlåtet när jag väl satt luft åt det onda. Och det är väl den bästa läxan jag lärt mej. Berätta. Allt känns lättare då, och väldigt sällan gör man saker som inte kan bli förlåtna. De är mest hemska i sitt eget huvud.

Eller:
Alla dom som aldrig går över gränsen.
Fast gränsen är så snäv att man står still.

Fantastiska rader som beskriver en del av mina vänner. Jag kan inte, det går inte. Vad är det som inte går? Vad kan du inte??? Allt är möjligt. Det finns tolv stycken tioåriga killar som flydde från sin by i Kongo och vandrade i två månader ensamma i öknen innan de tog sej till ett flyktingläger. I dag turneerar de runt i USA och sjunger. Vad är det som inte är möjligt?

Men det som beskriver min livsnerv mest är nog raderna:
Kom låt oss gå med bara ben i fuktigt gräs.
Att göra så gör människan ren - så gå
Sakta, sakta - långsamt min älskling.

Tänk om folk kunde stanna upp, ta ett djupt andetag och känna på det fuktiga gräset, lyssna på tystnaden. Jag tror utbrändhet, hets, stress och gräl skulle nästintill försvinna. Alla som ser mej med mina tre småbarn kommenterar alltid -Oj du har händerna fulla. Hur orkar du med, osv. Till och med sådanna som har tre barn själva. Jag jag tar med mina små och tävlar med Bobbo. Jag de får följa med till läkaren, till naprapaten, på banken. Jag handlar alltid med dem, de följer mina fotspår när jag är hos kompisar, jag använder dem som tyngder när jag gör sit-ups och armhävningar. Visst vi har aktiviteter med barnen, de spelar fotboll, tennis, de går i kör och vi har en ponny som står och väntar i stallet. Jag testar rytmik, har gått på babysim och vi startade till och med en träningsgrupp inom kampsport där barnen var välkomna att vara med och deltaga eller leka. Min sambo är jämt borta och jag lämnar ogärna bort mina barn. Dessutom har vi bara Marcelos föräldrar som kan ta dem, och de börjar bli sjuka. Så det är jag och barnen. Alltid. Men nej, jag har inte händerna fulla. Nej det är inte för mycket. För jag går barfota i fuktigt gräs. Jag stannar och studerar en död kopparsnok i tio minuter. Jag sätter mej i blåbärsrisset och lyssnar på vinden. Jag ligger på marken och förbryllat studerar stjärnorna och himlen.

Det jag får mest beröm för hos mina barn är att de just är så avstressade. Att de är lugna. Busiga, ibland bråkiga, absolut. Men det finns ingen stress. Och jag tror att det är en av nycklarna till ett bra liv. Så vill ni höra en tänkvärd, fullkomlig skiva, sätt på Bortom det blå med Lisa Ekdahl.
Kram på er!

Med näsan i myllan.

Dom säger att depression botas bäst med att skapa, gräva och andas. Vad jag har förstått så betyder det att man ska använda sina händer till det som de från början skapades för att göra. Påta i jorden, måla, tälja, smida och att ta det i kroppens naturliga takt så att man kan andas och komma tillbaka till kroppens rytm. Nu är ju inte jag deprimerad, men nog sjutton kändes bröstet lite lättare när jag satt i min fläckiga gräsmatta och drog upp ogräs. Runt midsommar planterade vi vår framsida samt en bit av gaveln med gräsfrön. Nu har gräset och ogräset och tistlar börjat få fäste. Känslan av att få en "ren" gräsmatta var som att fylla bröstet med mera syre. Ryggen värker, mina händer är nästintill obrukbara pga min nerver som ligger i kläm, men ack, ack så skönt. Nog blev jag lyckligare.

Bara nu inte jag får göra om det om två veckor.....

När vi flyttade hit jublade jag. -Inte en enda rabatt-jävel, var mitt mantra i flera veckor. För från att ha kommit från en tomt som var en enda lång radda av måsten i rabatt-väg, och får -och får- inte göra, var det en befrielse att komma till en tomt där vi klippte gräsmattan. Punkt Slut.

Så kanske skulle läkarna testa att skriv ut det på recept istället för lyckopiller. En dag att påta i jorden, en dag att tälja i trä. De skriver ju ut motion på recept, så varför inte? De studier man har visar ju att det ger bättre resultat än alla mediciner. För tro det eller inte men på flera ställen har de anlagt trädgårdar och drivhus där man får komma och i stillhet och ro för att påta i sin jord, plantera några krukor, eller rabatter. Någon annan sköter allt det man inte vill göra. Inga måsten, bara njuta, lugn och ro. Befriande? Kanske, men väl värt ett försök, om man nu är deprimerad. Om man inte är det kan det vara rätt skönt ändå. Trots lite värkande rygg efteråt!

Hur var det nu med maten?

Min son, Stora N, är bara fyra år gammal, men redan har de stora frågorna börjat komma. Han är väldigt rädd för att förlora någon och döden är lite för abrupt tycker han. Så vi har redan diskuterat vad som händer efter döden ( man blir en stjärna på himlen), varför man dör, hur ett barn blir till, hur den får mat när den ligger i magen, hur den kommer ut ( dr skär hål i magen, han har noga studerat mitt ärr efter tre kejsarsnitt), till och med sperimer från snoppen och hur de kommer in i mammas mage ( pojken stoppar in dem där). Jag brottas inte med pinsamheter och annat trams. Det enda jag reflekterar över är hur mycket en fyraåring förstår och vad jag ska säga så det blir begripligt. Men nu är det många frågor om mat. Hur ska jag förklar för honom att den söta grisen han klappat på Kolmården är samma sak som köttbiten han har ätit? I dag serverades det lax på matbordet. Lax är gott, men var är svansen? Varför har dom tagit bort den? Hur ska nu laxungen kunna simma hem igen. Vart bor den. I Norge? För visst har man dragit den ur vattnet, för där lever väl fiskar?
Vad man än ger för svar så känns det som om man glider på frågan eller är för abrupt;
-LAXEN ÄR DÖD DEN KAN ALDRIG MER SIMMA. DEN DOG FÖR ATT DU SKA KUNNA ÄTA DEN!!!!!
Så kan man ju inte riktigt uttrycka sej, det räcker med ett barn som är delvis vegetarian.

Alla dessa frågor har börjat väcka frågor hos mej. De har alltid legat där innunder, men jag har kunnat förtränga dem för att det är behagligast. Men hur mår egentligen grisarna och köttdjuren i våra ladugårdar. Kan man med gott samvete äta ägg från "frigående höns inomhus"?

Visst köper jag ekologiskt i den mån jag har råd. I den mån jag ,utan att rusa runt, hittar varorna. Men jag är inte fanatisk. Tittar jag vad som är närproducerat? Ja, men ibland köper jag äpplen från Argentina. Bojkottar jag fortfarande det som är franskt för att de sprängde atomvapenbomber i havet, ja, men ibland köper jag produkter från Israel. Jag är med andra ord inte konsekvent. Men Stora N;s frågor väcker till liv ett medvetande hos mej som slumrat sedan tonåren. Jag vill ju leva i en bättre värld. Inte bara att mina barn ska göra det. Eller framtida barnbarn. Jag vill vara en del av att göra det här till en bättre värld. Men samtidigt är jag väldigt bekväm. Jag orkar inte anstränga mej för mycket. Men kanske lite? Kanske ska jag åka till gården tvärs över sjön och se om de säljer ägg från glada hönor, och kött från lortiga grisar? Eller det bästa vore att få kyckligfileer från kycklingar som bara känt till hur det är att vara kyckling, inte ett köttdjur. Kanske jag kan odla lite mer ekologisk sallad och gurka här hemma, plantera ett äppleträd och några bärbuskar så att jag kan låta bli att köpa frukt från länder 1000 mil härifrån. Fast hur blir det då med fattigdomen? Förlorar en far sitt arbete, eller en mor chansen att föda sej och sina barn?

Hur kan varje val vara så svårt?????

Barn

-Du kommer aldrig kunna få barn, men det har du väl redan fattat va.
Jag glömmer aldrig när jag klev in hos läkaren och orden kom forsande emot mej. Vadå fattat? Inga barn? Hur skulle jag kunnat förstå det?
Jag befann mej i ett skede av livet när jag var liten, skör och sårbar. På några år hade jag blivit fet, trött, apatisk och fått låtit livet stå åt sidan för att bara existera. Att skaffa barn var inte ens en påtänkt tanke vid den tiden. Jag var glad om jag orkade masa mej till toaletten och att jag inte gått upp 2oogram sen dagen innan. Men mot alla odds blev jag gravid några år senare. Jag blev frisk, gick ner i vikt och började leva igen. Mina barn är min stora gåva, och jag älskar varje sekund med dem. Det känns som ett mirakel att hålla Lilla N:s fot i mina händer, pussa hennes mjuka hals och stryka undan hennes blonda lugg. Jag älskar att vara förälder, och trots min variant av sjukdomen PCO-S så har jag i dag tre juveler som legat inne i min mage och kommit ur ett hål från min mage. Ärren kommer alltid att finnas, och jag bär dem med glädje. För det är en glädje att ha barn.

Min kusin Totte skulle bli en formidabel pappa. Nu har han och hans fru inte välsignats med några småttingar, och jag kan undra varför det är så orättvist. Han och jag delar inte livets glädjeämnen, vi har olika intressen, olika mål, olika liv. Våra personligheter skiljer oss åt men är det någon jag skulle önska ett tjog med ungar så är det han. En av mina bästa vänner arbetar inom socialtjänsten med att omplacera barn som har föräldrar som inte har vett att uppskatta och ta hand om sina barn. Jag skulle älska att sammanföra dessa två. För sosstanten är ständigt på jakt efter nya hem, men Totte och hans fru är fortfarande unga och kan på nåt sätt lyckas få små barnskrik i sitt hus, så det är deras resa.

Men gång på gång slås jag av denna orättvisa, att det finns barn som är oönskade och att det finns suveräna familjer som inte kan få egna. Det är orättvist. Debatten om familjens privatliv, rätten till...bla bla blaaaa.
Vissa skulle steriliseras, kastreras. De kan inte ta hand om barn och borde aldrig få några. Andra hamnar i omständigheter där de har blivit olämpliga föräldrar och har man förbrukat rätten att vara mamma eller pappa så borde barnets bästa vara i samhällets ögon. Vi behöver inte fler trasiga vuxna, vi behöver inte fler barn som lever med våld och droger. Vad samhället behöver är mer medkänsla, sympati och snällhet. För att uppnå det måste man ibland vara tuff.
För när du håller i ett barns lilla hand, när du smeker dess kind är du det närmaste ett mirakel man kan komma. En diamant, en juvel som behöver kärlek och ger så mycket tillbaka. Så mycket. Mer än du fått av någon annan i världen. Det gäller bara att lyssna och lära.

Det är min åsikt. Min insikt. En klyscha som är så sann, så sann.

Nattens tystnad.

Nu är det mitt i natten. Jag älskar tystnaden som hägrar i vårt hus. Jag älskar att få några timmar med mej, mina tankar och själlöst TV-tittande. Trots min maniska mörkerrädsla gillar jag nattens mörker och de miljoners, miljoners stjärnor som tittar ner på mej. Här ute på landet där gatulampor är bannlysta syns de så klart att man får en glimt av hur det var förr i tiden, innan städerna, innan el. Någonstans har jag alltid varit trygg med tystnaden, med mej själv. När jag var lite och lyssnade på tystnaden lyssnade jag hårt och intensivt, för var mörkret spänt eller tjockt visste jag att allt kunde braka hur som helst, när som helst. Men när tystnaden var så här, då kunde jag sova. Inga gräl, inga slagsmål, ingen polis, inga droger, inga trasiga möbler, inga tårar. Den ro och den stillhet som numer dominerar mitt liv kulminerar så här mitt i natten. I spöktimman. Jag behöver sova, men jag vill njuta lite till.

Go natt Sverige, jag önskar er all den lycka som finns i mitt bröst. Försök göra morgondagen till en bra dag.

Syskonbråk

Det märks när barnen varit för länge med varandra. Då börjar berg-och-dalbanan av samstämig lek till fullskaligt krig. På tre komma två sekunder. Som mamma undrar man vad man ska göra, vad bör man göra och hur mycket ska man göra. Mina barn går tillsammans med mej här hemma hela sommaren. Visst vi aktiverar oss. Åker till parken, åker och badar på olika ställen, vi hälsar på folk, folk kommer till oss, vi är på busfabriken, åker fyrhjuling, vi spenderar timmar på lekplatser, och i djurparken. Vi sparkar boll och nu har vi börjat med handboll, vi lägger pussel, ritar, skriver bokstäver, tittar på film, spelar dataspel, tränar, promenerar, dansar med andra ord vi är inte bara alltid hemma. Även om vi också trivs med att vila oss. Men i stort sett alltid är de tillsammans och istort sett alltid är de med mej. När de har en dag av terror, som idag, undrar jag vad som är fel på min uppfostran, varför de prompt ska skada varandra och hur många gånger jag ska behöva tjata så säger Marcelo; -Älskling, de är syskon, det ska vara så. Och han har säkert rätt.

Jag är uppvuxen utan syskon. Inga halvbröder, småsystrar eller ens styvsyskon. Nej för jag räknar inte Linda och Camilla som syskon. De var två, tysta, förskrämda möss som kom in i vår lägenhet varannan helg. Jag träffade mina kusiner mer än dem och jag sa nog inte mer än 500 ord sammanlagt till dem under de sex åren som våra föräldrar var tillsammans. De sa nog inte ens så mycket till mej. Jag har aldrig delat hemligheter, drömmar, raseriutbrott med något syskon. Jag har aldrig haft någon att dela med. Varken topparna eller dalarna. Idag är jag glad för det. För jag vet inte om jag stuckit hemifrån när jag var sexton om jag lämnat ett småsyskon kvar i helveteshålan. Antagligen inte. Men därför vet jag heller inte hur mycket bråk som är normalt.

Tro mej jag har plöjt böcker om syskonskap, hur man skapar goda relationer och jag kan de vanliga knepen där man får barnen att svetsas samman mot oss vuxna, hur man ska få dem att använda ett vårdat språk mot varandra, använda fysisk kontakt osv. Inte för inte har mina barn fått dela säng. Tjejerna gör det fortfarande. De går på samma aktiviteter, samma avdelning på dagis (jag vet...förskola...men huj vilket tråkigt ord!) Och till 28 av månadens 30dagar funkar syskonrelationen suveränt, men ibland.....

Ska det vara så?

Fast det är rätt roligt att höra dem:

-Sluta, nu ä jag aj på dej, men en tvårings trotsiga stämma.

-Om inte du städar får du ingen napp. Du missa. Missa, fyraåringens retsamma röst.

-Jag ska säga till mamma. MMMmmmmm(antagligen ett slag i samband)

-Aj! SLUTA! Man får inte göra så mot sin storebror. Man ska vara rädd om sin stortebror. Jag är det bästa du har!!!!

-Aj!Storgråt, mamma han sloog mej!!!!

-Hon slog mej först!

Osv osv osv.......

Tre sekunder senare leker de med bilar i godan ro och har jätte kul. I tre minuter, innan det är dags igen. Snart är det dags för dem att sova.

I morgon är en ny dag.

Hemma vid vår sjö.

Japp, vi hann ner till sjön innan regnet. Det var så där härligt man ser filmer om med varmt vatten, inga alger men solen var bakom molnen. Barnen lekte och hade roligt. Rut höll på att drunkna! Hon tyckte det var supersnuskigt när hon inte bottnade längre. Bobbo däremot, som den vattenapportör som han är, hämtade glatt in sin frisbee. Tillslut simmade även Rut en liten bit. Huvudsaken är att alla hade jätte skoj. Nu däremot håller mina barn på att bråkar som bara syskon kan så det är väl bäst att jag agerar fredsmäklare och särar på dem. Kanske lite fruktsallad kan gjuta oljor på vågorna?

Rut

Jaha, jag var tvungen att testa hur man lägger in bilder på bloggen. Och vad är mer passande än att lägga in en bild på härliga Rut?

En lördag i juli.

Ännu en fantastisk skön sommardag. Denna sommar kommer väl inte gå till handlingarna som en av de mest minnesvärda, men ohhh vad jag har njutit denna sommar.

I dag kom KUSIN på besök. Förutom att hon är speciell, annorlunda, fantastisk, rolig, lätt att umgås med så är hon underbart inspirerande och kunnig. För att kompensera alla hennes fina sidor ska jag väl nämna att hon är osocial och ilsken. Men om ni skulle vilja lära känna denna fantastiska, uppriktiga människa lite mer går det att kolla in hennes dråpliga blogg http://sachikoblog.com/ . Väl värt ett besök! Nåväl, vi har frossat i kyckling med currysås och det ljuvligt goda, fantasieggande, njutningsbara, lena, smekande, svalkande, himmelskt goda fruksallad med vaniljglass. Bara ordet är en njutning. Vi bubblade i flera timmar innan hon var tvungen att åka tillbaka till verkligheten med tvätt och tvättstugetider. Personligen funderar jag på att gå ner till sjön när Lilla N vaknat. Varför inte njuta av yttligare en dag i vatten....om det nu inte finns alger. Då åker jag nog nånannanstans. Men det skulle vara kul att se Rut i vattnet. Sist vi var och badade skrattade jag mej blå när hon föll från klippan ner i vattnet och inte kunde ta sej upp. Men i sin jakt på Bobbo glömde hon bort sej. 35 kg rottis är inget smidigt djur!

I morgon ska vi till Busfabriken så skulle någon ha vägarna förbi i det som förväntas bli en regning söndag så syns vi vid babydelen!

Väl mött alla snygga, sommarbruna och likbleka!

Mitt bästa val.

Det bästa jag gjort i mitt liv är att inte följa mina drömmar. Jag avstod, för kärlekens skull. Jag skulle ha haft ett helt annat liv om jag gjort allt det som jag föresatt mej att göra. Planerna var att efter gymnasiet åka ut och arbeta för Greenpeace. Jag ville vara en av de som målade sälar så att säljägarna skulle få tji. Planerna var att dra ner en tripp till Afrika och arbeta som volontär i Africat, filma, fotografera och i slutänden utbilda mej till naturfilmare eller marinbiolog. Det var planen. I slutänden gick jag utan utbildning på arbetsmarknadsprojekt, dåligt betalda arbeten, jagade ständigt efter pengar med kronofogden ständigt i haserna. Jag är såå nöjd.

Jag valde kärleken. När jag var 14 år kom han in i mitt liv och jag visste att han var allt det jag ville ha. Han skulle hjälpa mej att bli lycklig. Och det gjorde han. I år firar vi 18 år tillsammans. Vi bor i ett nybyggt hus med tre fantastiska gemensamma barn och min älskade fyrbenta son Bobbo. Området är tyst, harmoniskt och vilsamt. Grannarna trevliga, sjön nära, fantastisk skog och aldrig någon tävlan om vem som har det finast. Nuför tiden är jag lycklig. På riktigt. Klart att saker och ting alltid kan bli bättre och det är ju dit jag strävar. Men frågan är om jag hade kommit så här långtr utan min underbara, snygga, oförutsägbara sambo. Kanske hade jag simmat med delfiner ute på öppet vatten, men jag tror inte jag hade mått så här bra, varit så här nöjd.

Så den dagen jag beslutade mej för att ge upp min dröm, gjorde jag helt rätt. Nu bygger jag nya drömmar, och kanske jag besannar några av mina gamla när jag blir äldre?

Allmänt svammel

Jag är sjuk igen. Det måste vara det. Sååååå trött som jag har varit på sista tiden kan det inte vara något annat. Jag somnade till och med i en bilkö. Med barnen i bilen. Vi stod stilla. Tre gånger! Är det normalt eller? Jag hoppas läkaren fått iväg remissen så jag kan börja behandlas snart. Det är ju typ en månad kvar tills jag börjar skolan igen. Hur ska jag orka?
Nåväl trots trötthet har jag besiktat bilen, tränat Bobbo, varit och badat med barnen och slarvat bort första delen av min Sagan om ringen film. Den är spårlöst försvunnen.Borta. Barnen och jag tittade på den. Jag somnade(......) när jag vaknade var filmen slut, DVD;n tom, fodralet på bordet och skivan puts väck. Borta. I flera dagar har vi letat överallt, men ingen film....Finns det filmätande myror??? För myror har vi fått in i huset. Inte stora, men små, svarta och MÅNGA. Fast jag vet nog hur man kommer till bukt med dem. Efter två dagars hällande med matolja ser man nu bara några stackare som förvirrat springer med händerna över huvudet och vrålar; HJÄLP VART SKA JAG? He he.
För tillfället är jag hundvakt åt en rottis. Ägarna funderar på att skaffa valpar på henne. Om jag NÅGONSIN börjar vekna och lycksaligt mummlar att de är söta och att jag nog.......så STOPPA MEJ!!!! De fäller, de tuggar sönder, de är stora, klumpiga och väldans jobbiga att uppfostra. Aldrig Rottis, så det så. Eller....nej. Jag har rottis hår i hela huset som ligger som en ruggig matta, hon har precis tuggat sönder Stora N:s favorit leksaker, idag satte hon sej på min bäbis, drog in lera i hela huset, repade golvet och snott mat från barnens händer. Det är lååångt till söndag....

Glad igen.

Tänk vad lite träning kan göra för humöret! Nu mår jag genast bättre. Tog en promenad och tränade sedan Bobbo i freestyle. Nu tycker jag om min omgivning, dessutom får mina barn mej alltid att skratta, och så idag. Jag älskar att vara mamma!
Puss på er!

Hatar dej!

Det är ingen bra dag idag. Tycker alla är egoistiska svin som borde sluta vara så själviska. Kanske har det med att göra med den fanatiskt mörka molnet av trötthet som seglade över mej igår och som ännu inte har försvunnit. Ingen har gjort något idag. Kanske det som är felet....Skärp dej har jag lust att ryta åt någon, men åt vem? Vem är jag arg på? Måste man ha en anledning att känna så här? Kan själv inte komma på någon, förutom algblomning, Östersjöns fiskdöd, pedofiler, folk som sprider dynga om andra och några andra helt oresonabla orättvisor i världen.

Jag saknar att skriva, men jag får inte till tiden. Jag saknar att fota men kan inte hitta tillbaka till den skicklighet som jag en gång besatt. Kanske ska skaffa ny kamera?

Jo jag är arg på min externa familj som inte uppskattar mej. Jag finns, jag lever och jag ÄR ROLIG!!!!

Kanske ska jag ha mens snart....

Förlåt.

Trötter

I dag är jag så slö och så trött. Man skulle kunna tro att jag varit ute o partat en hel helg, men nej jag har varit i parken idag med barnen. Egentligen bara för att få timmarna att flyta lite fortare tills jag får gå och vila. Eller gå och sova. Barnen är nästan lika slöa som jag. Springlekar, hoppa klättra, nej inget sådant blev det i parken. Gunga, gräva i sanden och leka med pinnar i vattnet var de aktiviteter som lockade mest. Bobbo låg och tuggade på en pinne innan också han somnade. Där ser man.

Inget bak idag.
Vi ska äta spagetti och köttfärssås, (köttväsösesås, som jag skrev när jag var liten).
Har forfarande ont i magen.
Är lite nykär i min älskling.(Han är bra snygg han!)

Aldrig mera våld.

I vårt hem är det inte ok med våld. Vad det nu betyder... För oss betyder det att vi slår inte varandra, vi knäcker inte varandra och vi använder ett snällt språk. Barnen säger inte "dumma", vi vuxna säger inte "håll käften". Vi tar inte tag i varndra, vi slår inte. Jo, det är klart att barnen slår varandra lite då och då, de är ju inte så gamla, men varje gång pratar vi om vad som hänt och vad man skulle ha gjort i stället för att slå. Vi slåss helt enkelt inte. Vi älskar och respekterar varandra. Totalt. I dag kom våldet in i mitt hus. Det var som att få ett slag i magen. Luften gick ur mej. Jag frös, blev paralyserad. Kunde först inte göra någonting, sedan kom tårarna och jag blev näst intill okontrollerbar. I sängen satt jag och vyssade min minsta i famnen och kände kärleken strömma över oss. Mittemellan N kom in och såg mina tårar. Hon torkade dem och log. I vår familj slår vi inte varandra, men i dag blev någon slagen. Det hände på förmiddagen och även nu sent i kväll är kroppen smått förlamad. Jag är chokad över min reaktion, chokad över att jag frös, att jag inte gjorde mer, att jag inte reagerat tidigare.
Nej, det var inte min sambo som slog mej. Nej, det var inte jag som slog mina barn. Vi hade en bekant på besök och han flög på sin tonårsdotter, Gav henne ett slag. Inte så hårt men han kom flygande i fart med svarta ögon, I MITT HEM! När han bad om ursäkt var det inte för att han slagit sitt barn utan för att han gjort mej upprörd.

När jag var yngre så var våldet vardagsmat. Oftast var det inte jag som blev slagen, även om det hände med jämna mellanrum. Så jag har lovat mej att det livet aldrig ska få komma in i mitt hem. Två gånger har du nu hänt. En gång med kvinnan som kallar sej min mor. Då ringde jag pappa så han fick komma och kasta ut henne, och så idag. Kan jag ringa pappa?

Det som rasar i mej är den kränkta tonårstjejens alla känslor. Vanmakten att jag lät det hända, när mina barn var här. De såg inget men ändå...Jag är chockad över hur grunt jag begravt mina känslor. Jag är chockad över att det åter skett våld i mitt hem.

Klart att jag sa ifrån. Klart att jag sa att det aldrig är ok att slå sitt barn. Klart att jag sa åt honom att han inte har rätten att göra så här i mitt hem framför mina barn medan tårarna sprutade och knogarna vitnade för att jag höll mej så hårt i för att inte förlora kontrollen.
Hänt är dock hänt.
Här.
Hos mej.
Jag saknar Marcelos trygga famn.

Sedan var vi på badhuset.
Sedan tränade jag vattenapportering med Bobbo.
Sedan lagade jag en stor familjemiddag till Marcelos släktingar som kom hem till oss.
Sedan nattade jag Lilla N.
Men den fadda smaken sitter kvar.
Gråten kliar i halsen.
Chocken ligger som en dimma i mitt bröst.
Jag har svårt att andas.
Aldrig mer våld i mitt hem.
Aldrig mer!

Vänner, kompisar relationer....

Jag har vänner som jag betraktar som mina vänner och vänner som är mer "kompisar". Så är det väl för alla. De som står mej närmast är de som funnits i mitt liv sen skolåldern och väldigt få har tillkommit med åren. Min mamma sa alltid till mej att jag kommer att vara annorlunda, känna mej ensam. Och ibland slår den känslan över mej. För mina vänner och kompisar har inte alltid tid/lust att umgås med mej så som jag önskar. Jag vill så mycket mer än alla andra, känns det som iallafall. Ända sedan jag var liten har jag spruckit av alla känslor. Jag har älskat intensivt och hatat hett. Lagom-känslan har aldrig infinnit sej i min korrpulenta kropp. Naiv som jag är har jag trott att det är så för andra också. Min sambo har alltid sagt till mej att jag har ett stort hjärta, att jag har så mycket känslor att slösa med och att det aldrig tycks sina. Jag vet. Jag är så. Är inte alla andra också så? Sen har jag fått mina fyra barn. Tre kommer från min kropp, bär mina gener, har mina spår i sina kroppar. Mittemellan N har så mycket kärlek att ge. Hela hon spritter av allt hon vill ge, allt hon har att erbjuda. Förundrat jämför jag mina två äldsta. Hon har mer. Mycket mer. För första gången börjar jag förstå vad det är min sambo har sagt i så många år. Jag har mer. Mycket mer. På ytan kan det tyckas som en bra egenskap, och det är det. Jag vägrar se det som något dåligt. Men det ger problem. Människor kan uppleva detta "mer" som för intensivt, många har svårt att ta emot, ta hand om det. De tror de måste prestera tillbaka. Men det som gett mej mest problem är de som tar emot, inte ger så mycket tillbaka, solar sej i glansen och sen blir utan. För faktum är att mitt liv, liksom andras, skiftar fokus. Fast jag har mycket att ge tryter ibland orken. Ibland blir jag tömd, och jag vill också få tillbaka, eller iallafall få ett gensvar. Så länge mina känslor strömmar över andra utan krav tillbaka, så länge jag är vänlig, snäll och kärleksfull så är allt bra. Men några gånger i mitt liv, när jag inte ger fullt fokus, tappar koncentrationen, inte är lika översvämmande då tar omgivningen illa upp. De blir "förbisedda", kränkta och drar sej tillbaka. De skyller på små saker och bryter kontakten. De skyller på mej, säger att jag gjort fel, sårat deras känslor och inte bryr mej längre. Så är inte fallet. Jag bryr mej fortfarande, men jag är mänsklig. Jag gör fel! Min värld kretsar inte runt bara dej eller dej eller någon annan. Min energi tar också slut ibland. I de lägena känner jag mej som skiten under skona. Duger inte jag om jag gör fel? Varför får andra fela mot mej men inte jag mot dem? Ska man inte tycka om personer i både gott och ont?

Mina vänner finns kvar. De tar mej på gott och ont. Kanske inte alltid lika intensivt som jag ibland önskar, men jag älskar dem för dem de är. Och de är så. Jag har gjort bort mej inför dem, vi har surat, haft mycket kontakt, haft mindre kontakt. I våger, så som livet är. Min älskade, älskade sambo kan ta alla mina sidor, på ett sätt som inte ens mina föräldrar kan. Han är MAN nog att inte skrämmas av min tystnad, mina hårda ord eller min intensiva kärlek. Han kan ta emot och han kan visa att han tar emot. Aldrig behöver jag hålla tillbaka någonting, för han kan hantera det.

Återigen har jag förlorat en person som stod mej nära. Jag sörjer det det vi har haft, men jag accepterar förlusten. Accepterar att jag inte duger i dennes ögon. För jag är jag, och trots att åren sakta förändrar mej, är jag sann mot min natur. Jag är aldrig medvetet elak, jag tycker om mej. Tyvärr har jag ingen vilja eller lust att vända kappan efter vinden och leva upp till andras krav på hur de vill att jag ska vara. Många gillar intensiva mej som tar pauser, gör fel, råkar utrycka mej fel och klantar till det då och då. Även om det inte alltid är lika intensivt som jag skulle önska ibland. Kram på er alla mina vänner.

CHOKLAD ÄNTLIGEN!

Igår gick det inte längre. Jag höll på att förgås. Rent ut sagt jag kunde mörda, så igår gjorde jag det jag inte kan/får/bör göra. Jag bakade en kladdkaka. Den är så hiskligt god och lätt att göra, vilket man inte kan anklaga de flesta glutenfria recepten för att vara. Jag åt inte mycket. Jo mer än en bit blev det. Men inte hela för mej själv. Var tvungen att dämpa begäret. Hela natten och hela denna dag har jag fått betala priset. Hjärtklappnig, ont i huvudet, yr, massiv magsmärta och tungt att andas. Det är inte värt det. Det är inte det. Ändå försöker den onda lilla rösten locka mej till att synda igen. Fast nu är jag stark igen. Ett tag. Självklart hade jag gått upp ett halvt kilo i morse. Som sagt det är inte värt det. Skulle önska att jag kunde säga att jag motionerat bort kalorierna idag, men icke. Värken är för svår. Istället har jag kört freestyle(http://www.youtube.com/watch?v=t7ud3bTZFt4) med Bobbo och städat i carporten, eller bråtstället som det heter här hemma. Har även fått glädjande nyheter att de senaste proverna inte visar på att Lilla N har cystisk fibros. En rädsla jag har levt med sedan några månader tillbaka. Nu gäller det bara att hitta vad det är som är tokigt. Läkarens senaste teori är astma, men vi får se.
För ett tag sedan köpte jag naturmedecin som ska hjälpa mot mitt chokladbegär. De funkade så bra att jag slutade äta dem, men det är kanske dags att börja med dem igen. Så jag slipper detta hemska onda. För allt smör i Småland så tro inte att choklad begäret är stillat bara för mina TRE syndiga bitar, nej, nej, bara viljan är starkt att jag aldrig mer vill må så här igen. På gott och ont är jag nu allergisk mot det som ingen kropp behöver men är himelsk gott.

Ikväll blir det So you think you can dance igen.
Ska kolla upp olika gym till hösten.
Mitt hjärta sjunger, får kanske träffa Th i morgon!
I natt ska jag sova- efter att haft sex (bättre än choklad?).

Den starkaste kärleken

I går såg jag en fantastiskt bra dokumentär om ett försvunnet barn. Det var en tjej som efter 30 år fortfarande ställer sej frågan vad som hänt hennes barndomskamrat ANDY. Som mamma slog den rakt in i hjärtat. Någon hade fört bort Andy och man antog att han våldtagits och mördats trots att kroppen aldrig hittats. Som förälder är det ens värsta mardröm. Varje dag säger jag till mina barn att jag är stolt att vara deras mamma. Varje dag berättar jag för dem hur fantastiska de är och hur mycket jag älskar dem. Trots det kan jag inte alltid skydda dem. Vad skulle jag göra om någon tog ett av mina barn? Tanken är så skrämmande och så stor att den överväldigar mej. Klart jag skulle riva upp himmel och jord, men om det inte räckte....Tanken svindlar. Just nu pågår en minnessändning till Michael Jacksson.Jag är liten kluven i den frågan. Klart att han var ett musikaliskt geni. Många av hans låtar är obeskrivligt bra. Men tänk om han är pedofil... Är han verkligen värd all denna uppmärksamhet, alla pengar, all hysteri? Om han skulle ha förgripit sej på nåt av mina barn (Gud förbjude att det någonsin händer) skulle jag då gilla alla dessa hyllningar? Antagligen inte. Då skulle han inte vara värd salivet i spottloskan jag vill rikta i hans ansikte. Eller lika hemskt, om han inte är pedofil, vilket helvete har han då inte genomlidit de sista åren? För mej är barnsex så fruktansvär avskyvärt att det borde straffas med omedelbar kastrering och många, långa år i fängelse. Självklart grundar det sej på min rädsla för att det ska drabba något av mina, dyrbara barn. Här funderar jag dagligen på balansgången med att uppfostra individer som har tillit och tilltro sin omgivning utan att vara blåögda och tro alla om gott. Det är svårt, så svårt. För kärleken jag har till mina barn är så stark, så mäktig att ord och bilder aldrig kan beskriva dess styrka. Jag som tvekade att skaffa barn pga attt jag tvivlade på min förmåga att vara en bra mamma eftersom jag själv aldrig haft någon. Jag som sedan aldrig skulle kunna få några barn. Nu har jag den familj jag suktat efter sedan min tidiga barndom. Nu har jag fått den helhet som saknats hela mitt liv. Med egen kraft, många tårar, mycket slit har jag lyckats skapa ett liv som jag vill ha. Nu behöver jag inte längre försöka tvinga in mej i andras familjer och försöka göra dem mina "syskon" eller substitera med andras barn. Det är över och jag vet att idag är jag en bra mamma. Inte världens bästa, men jag är bra. All kärlek som jag har velat ge och ge och ge, som många tyckt varit överväldigande har jag nu en egen familj som vill ta emot. Känslan är fantastisk. Jag tillhör någon.
Skulle då någon ta det ifrån mej?
Därför värker mitt hjärta för alla de mödrar och fädrar som drabbas av det som är så onämnbart hemskt att själen skriker i vanmakt. Men i mitt inre kan jag inte värja mej. Kan inte vända mej bort. Jag måste känna på smärtan för om vi inte står samman mot de som vill våra barn illa så kan aldrig vårt samhälle bli den braiga plats vi vill att de ska växa upp i. Våga vara upprörd säger jag. En tanke och en kram till alla er som drabbats av det hemska. Orden räcker inte till.

Trött så trött

Nu har mitt liv varit sådär lagom fullspäckat som det brukar bli. Hela helgen har vi hittat på massor av saker och nu när det är måndag morgon känner jag för att vila hela dagen. Vilket förstås inte kommer att ske när man har fyra små juveler som behöver stimuleras. Tack och lov regnar det så man behöver inte någon ursäkt för att stanna hemma större delen av dagen.
Hela mitt liv har jag haft svårt att bibehålla balansen mellan aktivitet och vila. Innan jag fick barn kunde man ta en period att dega framför tv:n i soffan en hel helg bara för att kroppen ville det. Men ända sedan jag blev stor nog att disponera min egen tid har jag pendlat mellan hysterisk aktivitet med bara några få timmars sömn till att i flera veckor göra minsta möjliga grej. Antagligen är det denna obalans som utlöst min sjukdom.

Den värsta tiden på dygnet är runt fem. Då är jag så trött och slutkörd så att jag vill gråta. Nu har jag sommarlov men under veckorna jag pluggar är det fruktansvärt att behöva ställa sej och laga mat, plocka undan disk, träningskläder och läsa posten. Jag tappar humöret och orkar inte göra mer än det jag absolut måste. Visst kan man argumentera för att jag ska kunna låta bli att göra allt det som ens hem kräver, men det funkar inte. Tre hungriga, gnälliga barn behöver få sin mat för att åter förvandlas till tre fantastiska ungar och eftrsom jag lider av konstant trötthet gäller det att inte ligga efter i hushålls arbetet för då kan det ta två veckor för mej att komma i kapp. Så det är bara att bita i det sura äpplet, sänka huvudet och köra på. Framemot klockan sju, halv åtta börjar jag piggna till och orka mer. Om detta beror på att jag fått mat i magen eller bara överlevt min tröttattack med frenetiskt arbete, ska vara osagt. Det enda sättet att mota bort denna överväldigande trötthet är att göra en aktivitet. Så därför försöker jag lägga barnens träningar vid denna tid bara så att jag inte ska behöva gå itu. Nu när jag har sommarlov är det dock svårare. Var jag än är drabbas jag. Som ett slag i huvudet. Det går inte att värja sej. Dessutom kommer min älskade sambo hem runt denna tid. Då har han varit igång och jobbat sedan fem på morgonen, kommer hem tar en macka hoppar i nya arbetskläder och börjar slita på tomten. Jätteläge att själv ligga som en utslagen padda....inte. Under dygnets andra timmar är jag bara allmänt slö. Jag vet att omgivningen inte märker av det. Men ständigt kämpar jag mot denna jobbiga trötthet. Varje dag måste jag överväga vad som ska göras. Långpromenad med Bobbo, städa huset eller aktivera barnen. För jag orkar inte allt. Igår fick jag dock till det med en mysig dag i vår lilla by, med glass och promenad. Sedan tränade vi agility i en timme innan vi rullade ut till svärföräldrarna och jag ställde mej och gjorde i ordning kyckling innan den lades på grillen. Vi åtnjöt en trevlig familjemiddag innan vi tuffade hem och tittade på film, nattade barn och stöp i säng. Jag tror hela familjen var nöjd och glad med det upplägget. I dag blir det nog pyssel, spel, te och en promenad medan vi tittar på det härliga regnet som ska få vår gräsmatta att börja växa med raketfart.

Fortfarande inget godis-choklad.
Fortfarande ingen viktnedgång.
Jordgubbarna är uppätna.
Inte fått remiss.

JAG VILL HA CHOKLAD!

Tänk tanken att aldrig mer få sätta tänderna i en nybakad, mjuk fralla. För en kort sekund, lev in i situationen att inte kunna smaka på en saftig god bulle eller pepparkaka. Tänk att du för alltid måste avstå ditt favorit godis, oavsett om det är lakris, Twix eller chokladasken till jul. Men framför allt försök att sätta dej in i hur det skulle kännas om allt bröd, pasta, pizza, de flesta såser, paneringar och det mesta på alla resturanger blev ett big NO NO. Så var det för mej för snart tio år sedan. Då fick jag domen- glutenallergi. Har man någon gång tvingats leva på glutenfritt bröd så vet man hur torrt, tråkigt, smuligt och smaklöst det är. Livet som glutenallergiker tedde sej som att gå i en ändlös, tråkig ,lång korridor. Varje vara man tar i sin hand måste analyseras, läsas, omtolkas för vad innebär stabiliseringsmedel 4227? Varje gång man ska åka hem till någon står vederbörande med tårar i blicken och säger att de glömt. Varje middag med kompisar resulterar i minst tretton hysteriska telefonsamtal -Kan du äta soja?
- Det står guarkakärnamjöl, tål du det? Att vara glutenallergiker innbär att matkontot ökar med minst 25%. 500gram pastar kostar ca 24kr. Fyra tekakor smäller på från 32-45 kr. Då testar man att baka själv. Simsalbim har man bakat ett stycke mordvapen eller varför inte söndersmulad myrmat. Viss tröst är dock att med åren har det glutenfria utbudet exploderat, numer finns det även flingor. För även flingor ,viss öl och viss whiskey innehåller gluten. Flingorna är ett litet paket som man får betala över 40kr för, men någongång ibland är det kul att variera kosten. Just det, nämde jag att gröt, müsli, alla berikade nyponsoppor, yougurtar, alla bantningsersättningar numera har havre i sej. Japp, det finns gluten där med. Jag tillhör dem som reagerar på det oxå. Sen kommer man till alla misstag folk gör som att använda samma smör, råka sätta det glutenfria tillsammans med vanligt, eller använda skärbräda, steka eller tillaga det glutenfria på samma ställe, med samma redskap. Japp då blir det gluten i det glutenfria.
Efter tio år är det inte längre några problem. Mina attacker efter det som jag förr trånade så mycket efter ha slutat. Mina vänner har lärt sej vad jag kan äta och att handla består inte längre av att i två timmar läsa innehållsförteckningar. Att vara glutenallergiker är inte lika tufft som att vara allergisk mot tex nötter eller mjölk. Men nu har det börjat om. Jag kan inte äta.....ja, vad sjutton är det jag inte kan äta. Allt godis är uteslutet, fet mat funkar inte, men vissa glassar går. Några kex har jag kunnat stoppa i mej. För en som har 30000 kg övervikt är detta egentligen den bästa gåvan. Att inte kunna äta onyttigheter. Men ni tjejer som får sötattaker vid mens. Ni vet hur det kan vara. Alla ni som har ett visst sockerberoende, sätt er in i min situation. JAG VILL HA CHOKLAD!!!!!!!!!!!!!!!!! Det sjuka är att det ingår i en av mina sjukdommar, ett visst behov av just choklad, om jag får tro min förra dietist som numer är forskare. Så i två månader har jag lämnat allt gottigt, onyttigt åt andra, och själv knaprat på annans, vindruvor och knäckebröd. Nu är jag desperat. Jag vill ha..... Jag vet att det blir bättre med tiden. Det är bättre att inte kasta i sej nåt men ändå hallå!!! Jag är kvinna, jag har mens! Tortyr!
Det var någon som sa att alla belönar sej och tröstar sej med mat, men att de som kan behålla figuren inte lider av det. Jag går för sjutton upp i vikt att tänka på onyttigheter. 8kg på 8veckor - utan godis, bullar, nötter eller andra substitut. Det är såå orättvist!

Jordgubbar!!!

I dag drog jag med barnen, minus Bobbo, och plockade jordgubbar. I tre färgglada hinkar lade vi de mumsiga, vackra, dyrbara bären. Döm av min förvåning när hon sade att hela kalaset gick på 67kr. 67 spänn!!!! Det är ju ingenting! I affären tar de 30kr för en liter...Lycklig i hågen rullade vi hemåt. Då fick jag en alldeles galen idé. JAG SKA GÖRA JORDGUBBSGLASS! Väl hemma packade jag upp alla matvaror, lagade en snabb lunch och plockade fram bunkar, stolar och dl-mått. Ungarna var måttligt förjusta. Dock blev det genast gladare miner när de själva fick hålla på att balta medan jag rensade bär. Till saken hör den att jag kommer från en familj där mormor gjorde det mesta själv. Hon saftade och syltade, bakade och var en gudinna i köket. Likaså min farmor har alltid gått ut i trädgården och plockat in skörden för att att safta, sylta och vad man nu gör. Min mor köpte färdiglagat. Av det mesta. När jag flyttade hemifrån visste jag inte ens hur man stekte pannkakor, hur man lagade köttbullar eller potatismos. Med den underbara icke-relation jag hade med henne vid min tid för att flytta hemifrån svarade hon på frågan vad som ingår i köttbullar: -Har du inte lärt dej det tills nu så får du väl klura ut det själv!
Min mor är superb i köket de gånger hon väl lagar mat.
Så det här med att göra egen glass är en helknasig idé för en som jag. Visserligen lagar jag all mat själv, vilket inte innebär halvfabrikat. Tillochmed bakar jag nuförtiden, vet ni vad glutenfritt bröd kostar! men glass???? Inte jag. Jo att äta. Nu ligger min första sammetslena bunke med hemmagjord glass i frysen och väntar på att få avsmakas. Jag är sååå stolt! Om det inte varit för att när jag ändå höll på så kan jag ju göra jordgubbskräm.....En delikatess jag heller aldrig provat på att göra. Att göra glass, kräm, utfodra ledsen bäbis, göra iordning son som ska på äventyr med sin gudfar samt försöka städe samtidgt....ingen optimal situation. Jag är helt slut nu. Mina fötter värker, golvet behöver skuras, jag tror alla röda jordgubbsfläckar är borta från tapeter, skåpsluckor och bord men nu är det dags att börja med maten. VAD TÄNKTE JAG MED? Jag vet ju att jag blir trött för mindre...Min älskade, bästa vän kommer och hälsar på och jag tänkte brilljera med mumsig jordgubbs smothie på den nybyggda altan innan vi äter kyckliggryta i kokosmjölk för att sedan avrunda med jordgubbar och glass.
Nu vill jag mest vila....
Men min kropp skriker efter mat. Jag behöver ordentlig mat två gånger om dagen för att må bra. Och efter alla år med konstiga matvanor,en historia som kommer senare, är jag nu inne i ät-vad-jag-vill-och-behöver-för-att-det-ska-kännas-bra period. Vi får väl se hur det går. Det är väldigt lätt att känna att man behöver glass minst två gånger om dagen..hmm.

Jag glömde ringa läkaren.
Jag har glömt ta min medicin.
Jag hade inte gått ner i vikt i morse.
Jag har inte varit ute och gått idag.
.........