Translate

tisdag 31 juli 2012

Träff i parken

Johanna
Johanna är min lillasyster. Det skiljer 15 år mellan oss och vi har inga gemensamma föräldrar. Ändå är hon min lilla syster. Jag var den första som mötte henne på BB, jag har vyssat, vaggat och lekt med henne. Nu är hon inte en liten plutt längre. Hon är längre än mej, utbildar sej till civilingenjör och har rest världen över. I dag tog hon tiden att möta upp oss i Folkparken inne i Norrköping för att ha en 
picknick. Bästa stället att ha en träff på! Barnen lekte, badade, åt och hade roligt medan vi kunde sitta och prata och smida planer! Jag hade hittat ett supergott glutenfritt bröd som jag hade gjort en picknick smörgås av medan de andra fick tunnbröd. Vi gottade även på bubbelvatten, varm o´boy, annanas juice, naturgodis och 
lite kex. Jag undrade flera gånger varför vi inte gör det här oftare. Det var en underbar dag! Flera timmar satt vi där och även om det kom en skur så rådde det inte på vårt goda humör.  När vi tillslut åkte hem var ungarna på gott humör, jag var på bra humör och det känns som en riktigt bra sommardag!

Dömt föräldrarskap

Jag älskar mina barn. Alla tre.  De är så olika och behöver väldigt olika saker av mej. Under lång tid har jag misströstat med min minsta dotter men nu på senaste tiden verkar allt jag tjatat om falla på plats. Hon skriker fortfarande, men hon uttrycker sej också. Hon säger vad som är tokigt. Hon kan göra val nu som är bra för henne. Ett exempel på det är att hon kan lämna sina syskon och säga till dem att hon är trött på dem. Det hände inte förut, då tog hon till nävarna eller skrek i en kvart. Hon kan nu komma och berätta att hon känner sej utanför när hon inte förstår lekarna eller att hon tycker det är orättvist när storebror får göra saker hon inte får. Den utvecklingen känns lika stor som månlandningen för mej. Jag försöker att traggla, förklara, krama och lära. Det är viktigt att mina barn är trygga här hemma och det gäller alla tre. I dag läste jag ett inlägg om en mamma som sett en annan mamma på ett café. Det var som att läsa om mej vissa dagar. Ät mackan ordentligt, vicka inte på bordet, sitt ordentligt......På FB läste jag sedan kommentarer som handlade om föräldrar som hotat sina barn att få äta själva ute om de inte kunde sköta sej...... done that too! Åh vilken dålig förälder jag kände mej då!

Att ha tre livliga barn innebär att de måste få springa och hoppa där de borde gå och det innebär en massa roliga stunder där jag skrattar så jag gråter. Men de innebär också att jag måste lära dem att tygla sej själva i vissa situationer för att de ska vara behagliga att vara med. Att ha tre livliga barn med mycket energi innebär att ibland tryter tålamodet. Ibland blir jag för hård. Ibland orkar jag inte med deras höga röster och påhittiga lekar som innebär att kläder och egendom blir förstörda, aldrig med flit, men dock väl förstörda... Att ha tre livliga barn innebär också att vi kan hitta på många roliga saker tillsammans, att vi får fler timmar ihop eftersom de inte kräver så mycket sömn, att vi kan göra flera saker samma dag, deras energi sinar inte och att de även i tråkiga situationer alltid kan hitta på att göra saker så de har kul, även hos läkaren, på fiket osv. Det är inte jag alltid uppskattar deras "kul" men jag uppskattar dem!

Jag vill inte vara en dålig mamma. Ibland är jag det.
Jag vill inte vara en trött mamma. Ibland är jag det.
Jag vill inte vare en hård mamma. Ibland är jag det
Jag bara hoppas att jag inte bara blir dömd som förälder de gångerna. Utan att mitt föräldrarskap  sla mätas även i de bra stunderna.

måndag 30 juli 2012

Aj jag har ont!

VARNING!  DETTA ÄR ETT GNÄLLIGT INLÄGG SOM ÄR FULL AV SJÄLVÖMKAN, BESKRIVNING AV SMÄRTOR OCH KVINNLIGA PROBLEM. DET FINNS INGA VETTIGA TANKAR ELLER SMARTA SLUTSATSER. DETTA INLÄGG ÄR FÖR ATT SKRIBENTEN SKA FÅ KRÄKA AV SEJ LITE OCH GE PLATS FÖR POSITIVARE TANKAR. DU BLIR INTE GLAD ÖVER ATT LÄSA DETTA!


I dag vill jag gnälla lite. Ryggen gör ont, det stör mej. Det stör mej oerhört. Visserligen har det där "smärtbandet" från höft till höft släppt nu när jag sovit i soffan 3 nätter och spelat Wii frekvent. Men det är jobbigt att gå, att sitta och att bära. Det är inte så illa att jag inte kan göra allting, men att göra allting gör ont. Jag är trött på smärta idag! Det värker i min nacke. Och det är ju därifrån ryggproblem kommer... för att inte tala om rumpan. Varje gång jag tar ett steg känns det som nån sticker in en eller två knivar i skinkan. Gör jag ingenting har jag en molande värk i rumpestumpen. Napprapaten säger att jag måste gå regelbundet och få loss låsningen som sitter kvar sen förra året. Inte komma sporadiskt var fjärde månad. Men jag blir ju bra efter ha varit där och då tänker jag inte på det.... nu längtar jag till min nästa tid i slutet av augusti.


Fötterna bråkar. Både hälarna och vristerna gör ont. Jag blir stel och måste tänka mej för när jag suttit en stund. Då stapplar jag runt i några minuter innan vristerna är mjuka nog att användas. Vet ni hur många gånger man sitter på en dag? Jag märker det nu, kan jag säga! Men hälarna... de slutar aldrig göra ont! BAJS!


Magen svullnar upp nästan varje dag. Kanske beror det på att jag slarvar med maten, eller så är inflammationen i tjocktarmen tillbaka. Än så länge är det onda helt kontrollerbart men grymt irriterande.


Mina händer som fungerat så bra är åter kajko. De domnar bort och blir helt obrukbara tex när jag skriver på ett tangentbord. Det är inte en behaglig känsla och det försvinner inte när jag använder skenorna.


Som vanligt löper hormonerna amok i kroppen. Min kroppstemperatur pendlar mellan att jag svettas för ingenting till att jag fryser. Jag känner irritationen växa till att jag blir på bra humör. Det tydligaste riktmärket att det bråkar är mensen som återkommer med fem dagars mellanrum och varar mellan fyra dagar och två veckor. Min hunger är svår att kontrollera. Har periodvis svårt att äta för att sedan drabbas av salladsdille och det går över i sötsug till att funka som vanligt. Jag försöker hålla mitt intag på en bra nivå, men visst överäter jag ibland och äter för lite ibland.

Idag känner jag mej trött på hela skiten. Vill bara vara som de flesta andra. Ha lite småkrämpor som glöms bort under dagen. Jag är trött på att ha ont. I dag lite extra. Att leva med de sjukdomar jag har räcker tycker jag. De är grus i maskineriet varje dag. Men att på det ha extra smärta i rörelseapparaten....BLÄÄÄÄ. BLÄÄÄÄÄ säger jag. BLÄ BLÄBLÄ BLÄ BLÄ! I dag blir det Wii, lite promenader och planträning för hundarna. Sedan ska jag ligga och sura, glo på OS och låta mej själv ha en pissdag. Låta mej själv läka lite. Sen hoppas jag att jag har nya krafter i morgon.

Mina jyckar.

I dag kunde det ha smällt mellan mina hundar. Och jag har inte en aning om varför. Vad var det som var konstigt idag? Enda anledning till att det inte skedde var för att Bobbo valde att ignorera. Han valde att inte ta fajten. Det är fortfarande spänt mellan hundarna. Nej det var fel uttryckt, Pluto är på tårna för Bobbos skull. Helt nojig på honom. Bobbo är tvärlugn!



Allt började efter att..... nej kanske inte då, men det var då jag märkte det. Kanske började allt när jag belönade med boll när vi tränade agility. Mitt i ett språng vrickade han till sitt vänster framben och blev jätte halt. Hältan varade en stund men efter tio minuters vila var han på igen. Allt frid och fröjd.


När jag kom hem igen efter Bella-besöket låg Bobbo själv på parkeringen. När jag sedan satt och pratade i telefon med Linda på altanen stod Bobbo en bit ifrån mej. Ut kommer Pluto. Stelbent och med raggen rest som en tuppkam. Han cirklade runt Bobbo och glodde i ögonvrån på honom. snabbt som attan for jag upp på benen och skickade bort Pluto, ut på gräsmattan. Bobbo låtsades att ingående studera en fågel några meter bort. Pluto forsatte vara stelbent och ha raggen rest. Till slut lade sej håret på ryggen. Senare på kvällen låg Bobbo och vilade vid ena änden av soffan. Flera gånger kom Pluto och cirkulerade runt i vardagsrummet, lite stelbent, avvaktande, på hel spänn. När Bobbo bytte liggplats var Pluto snabb med att komma fram till mej för att bli klappad. En stund efter det satt jag i hallen och tittade på Pluto som låg i sin säng. Han satt stelt och rakt och stirrade stint in i mina ögon. Som han ville säga något. Han tvekade, men så gjorde han en antydning att vilja komma fram. Med rösten kallade jag på honom. Han började kliva ur, men när Bobbo, i andra änden av huset, reste på sej för att komma, tvärstannade Pluto. Han vågade inte kliva ur! Så jag stannade Bobbo, som suckande vek benen under sej. Efter lång tvekan och många ögonkast kom Pluto slutligen fram till mej. Det tog lång tid för honom att slappna av, och det var först när Bobbo blundade som Pluto släppte koncentrationen på honom.


Varför????? undrar jag. Vad har hänt? Jag har ju tänkt de sista dagarna att de tär så skönt att hundarna ignorerar varandra. Ett par gånger har jag fått avbrutit lekinviter både från Bobbo och Plutos håll. De kan sluta med att de blir osams, så leka får de inte. Men de springer gärna bredvis varandra och vid några tillfällen har de legat och sovit tillsammans. Vad är det som gör Pluto så osäker? För det är bara när han är osäker som han reser ragg. Får se hur jag gör i morgon. Kanske separerar jag hundarna under träningen och promenaderna tills lugnet lagt sej. Jag är oerhört tacksam att Bobbo inte brytt sej om Plutos stela ben och osäkerhet. För mer än så har inte behövts för att han skulle sätta Pluto på plats förut.


Agility träningen idag gick ut på att få Pluto säkrare på slalom. Vi körde bara fyra pinnar. Jag tror jag hade lite för bråttom för det gick jätte bra, men när jag försvårade så gick det lite sämre, så jag fick nöta det braiga ett tag till. Vi tränade även raksträckor och det gick toppen! Sedan 
testade jag boxen för första gången. Han är stel och är inte så smidig, så det måste han kompensera med att sänka farten. Jag upptäckte också att han är oerhört mycket signalkänsligare än Bobbo så jag måste verkligen tänka på hur jag rör mej. Det var ett bra träningspass. Vi jobbar ihop oss, Pluto och jag. Får jag bara lite mer ordning på vår kommunikation så kommer våra prestationer att öka mångfaldigt! Det är så roligt att utvecklas ihop med min muskelknutte! Bobbo fick köra handling i boxen med tjejerna. Jag vet inte vem som strålade mest Lilla eller Mitimellan N. Bobbo var iallalfall supernöjd när vi lämnade bruxan

söndag 29 juli 2012

En date med Bella

Bella, Bella.... vad ska jag säga? Hon är ju helt bedårande! Jag är mer än förälskad i henne. Så lugn och underbar! Hon påminner väldigt mycket om Pluto. Lugn som en filbunke inne. Nyfiken. Lägger gärna upp magen för att bli kliad. 

BildAccepterar att man drar och vänder på henne hur som helst. Hon anpassar sej snabbt i olika situationer. Samtidigt har hon en framåtanda och spring i benen. Hon är fantastiskt söt och är feminin och orädd. Nu är det ju inte jag som ska ha henne. Aldrig att jag vill byta henne mot nån av de vovvar som jag har. Och jag är helt säker på att jag inte vill ha tre hundar. Nej idag var de inte jag som hade en date med Bella, det var min kusin. Även om jag förnöjt konstaterade att hon valde att lägga sej bredvid mej flera gånger. Jag tror Bella och jag trivs i varandras sällskap. Samtidigt var jag nöjd över att se Bobo och Neli vandra iväg med Bella på deras första promenad. Om det var kärlek vid första ögonkastet vet jag inte, men Nelis finurliga leende och Bobos förälskade blick bådar ju gott. Daten gick bra, men om det blir ett förhållande får vi se. Tvåbeningarna ska sova på saken.

Nybadad hund


Bobbo har varit smutsig ett tag. Och ända sedan vi fick vårt nya golv har jag sagt att jag ska bada hundarna för att få bort all betongdamm från deras päls, men det har inte riktigt blivit av. Flera gånger har de badat i sjön men inte med schampo. I dag gjorde jag 
slag i saken. Bobbo som har fått lite tovor i pälsen ( ännu ett tecken på att han börjar bli gammal? Han har aldrig haft tovor förut.) och luktar lite suspekt, fick känna på att få hela pälsen ingnuggad med Respons schampo. Att bli tvättad 

  är inte direkt hans favorit. Dessutom tömde jag hans analsäckar när jag ändå höll på,och det luktar INTE gott! Efteråt blir han helt galen 
och far runt och rullar sej överallt, kastar sej hit och dit. Nu luktar han gott och snart ska jag borsta hans päls och klippa de små tovorna. Först ska jag själv duscha. Man blir inte direkt så fräsch av att bada hundar.


Tradera Junkie!

Varje dag! Och jag menar verkligen varje dag budar jag på något nytt på Tradera. Jag blir så oerhört trött på mej själv! Samtidigt är det jätteskoj att få öppna paketen som kommer i brevlådan fler gånger i veckan. Det mest galna jag budat på är nog tre olika fioler. Vad ska jag med en fiol till? Jag har inte vunnit någon fiol och i natt lovade jag mej själv att kanske sluta buda på fioler. Kanske. Här är några av mina vinster:


SJU tröjor i stl. 134/140 fr. Me & IMycket fin mjuk "björn" fleece jacka, stl 134/140Stora N älskar den här fleece jackan. Och den är snyggare i verkligheten än på bilden, slutbudet 29kr.


De här sju tröjorna fick jag till Stora N för budet 51kr.


Snygga shorts H&M 134 Baggy




Och jättesnygga shorts till sonen för budet 1kr.
Playstation 3/ PS3 - Bakugan, Battle Brawlers

Jag vann även ett PS3spel, Bakugan till ungarna för budet 70kr. 
digitalkamera SAMSUNG Digimax A 403 4 megapixelSlutligen häromdagen budade jag hem en enkel kamera till barnen för 51kr,  som blivit riktigt populär här hemma. 


Det var till barnen.... 
Till mej själv har jag lyckats buda hem helt onödiga saker som:
FANTASTIC SPARKLING 925SILVER PLATED ARMBAND PAYSON ONLY  NAMNSMYCKE NAMNHALSBAND MED 3 BRICKOR Men namn smycket med mina barns namn gillar jag!
Armband, Bali, Skorpion.  Nytt
 
Close-up +10 Macro Filter 58mm (Canon, Nikon mfl)SPINDELFORMADE ÖRHÄNGEN I ÄKTA SILVER MED AQUA C. ZIRCON  
Creolörhängen, kupade 18 mm i 925 silverSen har jag fixat en födelsedagspresent, men den kan jag inte visa här såklart....


 Utöver det har jag lagt bud på 6st kameror, två Wii-spel till mej och turligt nog har jag blivit överbjuden på en fiol. Vart ska det här sluta?




Vänskap

Bobo
I dag har det varit en hisklig åskvärme. Inte direkt strålande sol men riktigt varmt. Min kusin Anneli och hennes kille/sambo (vad säger man i vår ålder) Bobo (observera med ett B i mitten)  var här hela dagen och förhöjde värdet på den här dagen. Vi åt lasagne, tog en promenad och pratade och pratade och pratade. Barnen fotade med den nya kameran de fick av mej igår. Det är deras bilder som jag lagt in i detta inlägg.


Vi på vår altan
Sånna här dagar är så sköna. Man gör egentligen ingenting, ändå får man hänga med människor som man- nej inte man-jag tycker om. En gång i tiden var vi så tajta, Neli och jag. Sen kom ett gräl emellan och vi droppade kontakten i  många, många år. Jag trodde inte att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Men Bobo och Marcelo tvingade oss att prata en dag på ett dop. Sedan tog vi en promenad här hemma i skogen. Den där dagen i skogen betyder jättemycket för mej. De där stegen vi tog ut mot grusvägen var helt avgörande. Orden hon uttalade, om min farbror ( hennes morbror) och min farmor letade sej in i hjärtat. Bara vardagligt prat. Inget revolutionerande. Men det var där vi öppnade upp för varandra. Jag kände att det fanns en chans för oss. Jag visste att vårt gräl var en bunke missförstånd, inte någons fel. Två själar som behövde kärlek, som behövde skrika och vi råkade skrika åt varandra. I soffan möttes vi. Kramades. Började trevande ge varandra förtroende igen. Nu umgås vi. Vi träffas.Vi skrattar och vi har mysigt tillsammans. Det visar att i förhållanden till andra är det aldrig försent. 


Det har faktiskt fått mej att få tillbaka lite av det rosaskimrande synsätt som jag haft om människor. Sista åren har det fått sej några törnar. Människor som....... människor som levt upp till förväntningar...tyvärr. Saker som hänt som blivit förutspådda av andra, men som jag valt att inte se eftersom jag vill se det goda i varje människa. Nu kan säkert många läsa detta och tro att jag menar något med just dem. Snälla ta inte mina ord personliga. Jag vet inte om jag tänker på samma saker som du gör. Det här är mina tankar i min värld och antagligen syftar jag inte på dej. Jag känner att jag blivit slagen, misshandlad, sviken och skrattad åt. Men framför allt har lögner florerat runt mej. Du är min bästa vän,  du kan lita på mej.... ja, ni vet. Det har kommit från flera personer och jag är faktiskt riktigt sårad. Jag satsade fullt ut. Men.... ja.....men vadå? Jag kan förstå dem jag syftar på. Jag är inte fläckfri. Jag är burdus, men jag är ärlig. Jag är ärlig. Jag ljuger inte. Fast jag tycker väldigt mycket om mej själv också och om jag inte känner att den andre vill vara med mej, om jag känner att jag inte är viktig har jag ingen lust att slå på mej själv och vara kvar där jag inte är önskad.  Jag vill inte vara någons flytthjälp, privata psykolog eller nåt annat bara för att jag är nån som är bra att ha. Jag hjälper gärna till, men då ska jag som person vara viktig. Det betyder inte att jag stänger av alla känslor. Jag älskar fortfarande. Jag är sårad men jag bryr mej. I bland kan jag önska att jag inte brydde mej. Men jag kan inte stänga av. Jag undrar fortfarande hur det kunde bli som det blev. Någonstans inom mej önskar jag fortfarande svar. Önskar bekräftelse. De sista åren har jag tänkt att det kanske är nåt fel på mej. Att jag kanske faktiskt är helt skruvad. Men jag kan bara vara jag.


Jag är jag. Och Annelie har kommit tillbaka till mej. Där hon hör hemma. Kanske kommer jag alltid undra om de andra personerna. Kanske kommer vi aldrig mer sitta mittemot varandra och prata, ni vet på riktigt prata. Antagligen kommer jag grubbla på det här förresten av mitt liv. Jag kommer fortsätta sörja. Men det betyder inte att jag per automatik vill ha dem i mitt liv igen. Annelie och jag har hittat tillbaka till nya, men ändå gamla fotspår. Vår vänskap står på annan mark. Vi är inte samma människor men likväl är vi samma själar. Vi bygger upp något nytt, mer jämnlikt den här gången. Mina gamla vänner älskar mej fortfarande, så kanske är jag inte så skruvad? Marcelo boostade upp mej häromdagen när han i ett samtal i full kraft attackerade människor i vår omgivning och i den vevan råkade berömma mej upp till skyarna. Klart att det hjälper. Att ha någon som älskar mej så mycket, i så många år som fortfarande fascineras och hänförs av mej. Det är fantastiskt. Så illa kan jag inte vara. Neli har återinfört en del av det där hoppet att det kommer att ordna sej i mitt liv. I längden vinner jag. Jag brukar göra det i relationer. Vinner på så sätt att jag i slutänden brukar få ett erkännande att jag inte gjort så tokigt. Och min själ behöver det. Inget i mej trivs att tvivla. Nu tvivlar jag en del. Men Annelie har gett mej hoppet åter. Vår relation har alltid varit viktig för mej. På olika sätt genom åren. Hon har varit min hjälte, min mentor, min lärare, min förtrogna, mitt gruskorn i skon och min kära vän. Och idag hade jag och min vän och hennes kärlek riktigt trevligt!

lördag 28 juli 2012

Reklam

Nu har grejerna kommit. Nu vet jag vad jag kan ha på tävlingarna, så slipper jag oroa mej menar jag ;0)

fredag 27 juli 2012

Nelis bilder från igår


 Kära kusinen fotade och filmade med sin kamera igår när vi tävlade. Jag lägger även upp filmen där Pluto kör hoppklassen. Det ser bättre ut än vad jag tänkt mej. Felen uppstår efter halva banan. Han drar in i tunneln vid slalomen och sedan är han på väg ut mot belöningen. Men när han fokuserar igen så är det faktiskt inte så illa! Jippi!


video

Varning bara; sänk ljudet när ni tittar. Det brusar rätt duktigt.


Tack snälla Neli för att jag fick framförallt filmen på Mittimellan N:s debut! Den kan vi ju inte göra om.

Stora N;s hoppklass

Stora N fick också tävla en klass med Bobbo igår. Bilderna är från ett tidigare tillfälle eftersom jag inte hade nån kamera igår.Stora N har ju tävlat ett tag nu och har faktiskt startat i svåra banor tidigare. Nu känns det som han hade lite mer kött på benen och bättre självförtroende. Jag försöker hamra in i barnen att det viktigaste är att ha roligt, eftersom det är så oerhört lätt att diska sej i agility. Och jag tror de fattar vad jag försöker få fram.

Stora N ville själv köra hopp-loppet och då skulle han såklart få göra det! Tillsammans gick vi igenom banan. Vi diskuterade olika alternativ att ta, vilken sida han skulle vara på osv. Sedan fick han gå själv ett par gånger. När det väl var dags att köra var Bobbo oerhört uppmärksam. Trots att det blev några småmissar från Stora N:s håll så lyckades de som ekipage lösa alla hinder. Det flöt på och jag tror jag höll andan för jag kom på mej själv att kippa efter luft. Sedan, för en kort sekund, ser jag hur Stora N glömmer bort banan. Han vet att det ska vara en tunnel, blir osäker vilken tunnel eftersom det var två som låg relativt nära varandra. Han ställer sej ivägen för rätt tunnel så Bobbo tvekar men lyssnar på kommandot och sticker in i den andra tunnel. Disken var ett faktum. Men Stora N kämpar vidare. Han får igenom Bobbo i rätt tunnel och klarar av resten av banan utan besvär.


När vi rastade hundarna kunde han inte sluta babbla. Om och om igen jublade han över hur roligt det varit på banan. Han var så stolt över sej själv, vilket han sa säkert femtielva gånger. Då kände jag en stor inre lycka över att mina barn har just den där förmågan att vara stolt över sej själv. Jag klappade om Bobbo lite extra för att han är så barnvänlig och snäll. Och jag kramade om Stora N och berättade hur underbar han är.


Jag måste bara säga att jag tycker det är helt fantastiskt att få dela mitt intresse med barnen. Att vi som familj kan sticka iväg och göra roliga hund-grejer tillsammans och att det slutar med så mycket glädje, även om slutresultatet inte är det bästa. I går fick vi dela det med ännu en medlem i familj. Min kusin Neli var med och hejade på. Som vanligt fick hon vara med och hålla ordning på lite hundar och barn. Jag blir så himla glad när andra vill komma och vara med när vi ska försöka prestera. Och Neli gör sitt bästa att alltid glädja mej genom att vara med. Så en extra eloge till henne!

Mittimellan N debuterar!

I går var det dags för min fina mellan dotter att för första gången starta Bobbo i en agilitytävling. Stora N gjorde sin debut på samma plats, med samma hund när han var fem år, och nu var det dags för lillasyster. När vi tränar är hon lite disträ, vill köra några gånger och sedan leka. Det skulle bli första gången hon sprang igenom en hel bana och jag var lite nervös innan om hon skulle fixa det. Nu visade det sej att banan var väldigt enkel, och då lätt för Bobbo att förstå vart han skulle. Så skulle hon glömma skulle han kunna fortsätta framåt av sej själv. Då slappnade jag av lite. Mittimellan N själv var lugn som en filbunke. Hon gjorde som hon alltid gör. Bara går in och gör sitt bästa. Och som hon gjorde det!


Det är nåt visst när man ser så små barn gå in på en tävlingsplats. Hjärtat liksom snörper ihop sej och man blir lite gråtfärdig ( eller är det bara jag?). Med sina brunbrända ben och sitt långa hår och den stora hunden vid sin sida..... ja det känns i hjärtetrakten kan jag säga! 


Bild från träning.
Hon satte Bobbo ner, kämpade lite med halsbandet, sa stanna och gick iväg. På hennes signal startade han och sen sprang de! Som hon sprang! gjorde  framförbyte, gjorde bakombyte som om hon aldrig gjort något annat i sitt liv. Det gick som på räls. In i mål kom de med NOLL fel i hennes första lopp! Noll fel! Inte ens jag hade gjort det. Hon slog mej. Vilket var hennes mål för dagen. I sammandraget hamnade hon på en fjärdeplats och vann bajspåsar. Hon var så stolt och så lycklig! Vilken fantastisk tjej jag har. Vad modig hon är. Och vilken underbar hund jag har som stannar, lyssnar och lyder sin lillasyster. Bobbo är verkligen helt obeskrivligt fantastisk. Jag är så stolt över mina ekipage!



Efteråt var Mittimellan N oerhört nöjd över sin prestation och strålade som en sol. Vad vi än gav för beröm så kan det aldrig slå den där lyckan hon känner när hon är nöjd över sej själv. Den liksom lyser innifrån. Vilka barn jag har! Vilka hundar jag har!

Plutos debut



Pluto debuterade i aglity i går. Det var en inofficiell tävling på Catahrinas agilitycenter. Det jag gillar är att det finns en blåbärsklass, alltså en enkel klass för nybörjarförare eller nybörjarhundar För ett år sedan smygdebuterade jag och Pluto i en sån klass. Då kunde han inte alla hinder och hade inte tagit mer än fyra hinder utan belöning. Nu är han ju lite mer erfaren. Men fortfarande väldig grön. I går debuterade han i alla tre klasserna; Blåbär- hopp- och agilityklass.




Blåbärsklass:
 Det var en enkel och rolig bana som gick nästan helt runt i cirkel. Lite 3 formad kanske. Pluto laddade på startlinjen, tjuvstartade inte och var hel tänd! Han har ju som bekant haft lite trubbel med däcket. Det har släppt, men däcket på den här tävlingen såg helt annorlunda ut och han såg det inte ens utan hoppade genom kedjorna. Jag fick vara oerhört övertydlig och sätta fingret på vart han skulle hoppa. Så då fattade han, men 5 fel hade vi skaffat oss. Sedan kom en tunnel och ett hinder. Där gick det lite fort. Och så strulade det lite på slutet. 10fel. Men jag är ändå nöjd! Han hade hindersug, sökte hinder och var oerhört lycklig! Vi kom på en 6:e plats, slagna av Mittimellan N och Bobbo. Men vad gör det? Jag var jätte nöjd över honom. Lite irriterad på mej för att jag inte har listat ut hur jag ska handla honom på bästa sätt än. Men det kommer!



 Tack snälla Linnea för att du filmade!!!!


Hoppklass:
Jag kommer inte ihåg så mycket faktiskt. Jag försökte hjälpa Stora N så mycket med banan att jag inte riktigt visste var jag hade mej själv. Det blev 5 fel någonstans och sedan diskade vi oss. Slalomen strulade lite, han ville inte gå klart den men då hade vi redan diskat oss så jag tog inte om utan räddade från där vi var hela tiden. Långa vida svängar är hans största bekymmer. Men han går snabbt och får vi bara träna lite så kommer det ge resultat!


Agilityklass:
Det kände så bra, så bra. Han hade lärt sej däcket nu och jag behövde inte vara tydlig. Jag kände tydligt att han hade sug mot hindret och jag litade på honom och han fixade det! I slalom tog han det mycket lugnare och försökte inte slarva. Det var som om han visste att han inte skulle vinna på det. Han hade hindersug och sökte hinder genom hela banan. Tyvärr så pass mycket att när jag kom lite fel och ropade tunnel letade han upp en annan tunnel och stack nosen i den. Diskade. Men vi fortsatte. Han var snabb och han var med. Det var jätte kul. Sedan kom upploppet. Då hade han lärt sej att belöningen låg därborta. Så han passerade ena hindret utan att ta den. Visserligen kom han tillbaka direkt när jag kallade. Men just flera hinder i följd är väl det jag tragglat mest med honom och så funkade det inte nu. SUCK!


Bild från en träning
Men överlag kändes tävlingen bra. Han fick erfarenhet, förstod lite vad det handlade om. Det positiva är hans sug på hinder och att han faktiskt söker. Förut kunde han springa över ett hinder utan att märka det om han fick för sej att en belöning var på väg. Nu letade han och ville göra rätt. Och visst blev det en hel del fel. Men felen ligger i oerfarenheten och hans enorma, enorma vida svängar. Om ett år tror jag han kan vara med och konkurrera med 0 felarna, om vi bara tränar tillräckligt. Positivt var även att han var stensäker på kontaktfälten. För honom funkar ju att stanna, Bobbo kör runnings. Jag måste såklart nöta mer, men han var riktigt säker idag och det glädjer mej.  Så även om facit är 10 fel och 2 diskade lopp för kvällens tävlingar så finns det mycket positivt att plocka med sej hem. Nu ska jag glo på lite agilityfilmer och börja grundträna handling på riktigt!

torsdag 26 juli 2012

Sista sommaren


När är det slut? När är det över? Jag våndas, jag vänder och vrider på mina tankar. Jag vill så väl och jag vet inte vad som är rätt eller fel. Men jag tror beslutet har mognat fram nu. Jag tror jag har bestämt mej. Detta blir Bobbos sista tävlingssäsong. Den senaste veckan har vi tränat inför fresstyletävlingen som komma skall. Han sätter inte nya numret. Vanliga saker strular, han går antingen upp i stress eller tycks inte förstå vad jag vill. Så 

häromdagen på bruxan testade jag att köra delar av det gamla numret. Då var det inga problem! Så jag har beslutat mej, efter många turer och träningspass, att vi kör vårt gamla nummer den här sommaren och hösten. Dagen före min födelsedag blir hans sista tävling. Vår sista tävling tillsammans. Bobbo mår lika bra att bara få träna, utan tävlingar så varför då kräva prestationer av honom? Han är inte jätte gammal. Men strax efter vår sista tävling kommer han att fylla 10år. Då har man rätt att bli pensionerad. Men det finns så mycket liv kvar i honom. Han är fräschare i kroppen än han varit det senaste året. Men vissa saker funkar inte lika bra här hemma längre. Kan han vara på väg att bli senil? Så för att släppa pressen har jag tagit beslutet 
att inte tävla mer med honom efter den här sommaren. Två freestyle tävlingar kvar, en officiell agility och en inofficiell agility där Mittimellan N ska debutera på tävlingsplan idag. Jag ska inte tävla Bobbo alls. Stora N ska köra hoppklass, Mittimellan N ska köra blåbärsklassen. Jag ska bara tävla Pluto. 


Min Bobbo. Min fina, fina Bobbo!


Ingela förlorade igår sin älskade Luzzan. Hon kröp upp i 
soffan och dog 9½år. Vilken chock, vilken sorg! Det fick fick mej att fundera kring Bobbo. Kanske var det då beslutet mognade. Vad betyder tävlingar egentligen? Så länge han får apportera i sjön, springa i skogen, köra ett slagsök eller två 
varje vecka och utmanas i olika trix i vardagen så mår han bra. Inte behöver han ha mej att kräva saker av honom. Inte behöver han vinna fler titlar eller klasser för att han ska vara världens bästa hund! Vi kan njuta och ha kul ändå. Pressen att prestera kan Pluto ta över. Nu ska vi glädjas åt vår sista säsong. Kanske kommer jag gråta en skvätt eller två. Men jag har honom hos mej. Jag har inte förlorat honom. Han lever och han mår bra. Det ska jag vara tacksam över!

Galen pizzaaffär


 Gårinpåpizzerian. Jättelångkö, irriteradekunder. Jagbeställer, får upprepabeställningen, glutenfrioch tvåvesuvio, ficktaomdetengångtill. Långväntan. Väntalitemer. Hungrig.väntalitetill. Pizzorklaraviåkertillbruxahungrigasomvargar. Öppnarförstakartongen ??????????Öppnarandrakartongen??????? Inserattvifåttfelpizzor. Ringerpizzeriandeförstårinteattallatrepizzornaäravfelsort. Delovarnyaviskahämtadem20.20.

20.15 Jagkliverinpåpizzerian. Dåbörjardebakavårapizzor!!!!! Väntan, väntalitetillväntaännumer. Färdig. Som plus ska de ha för att de var riktigt trevliga.
Fick tre pizzasallader som kompensation...... ehhh what? Och god var den heller inte. Men nån mer chans ska de få. Allt kan bli fel ibland utan att det är hela världen.Men nästa gång kollar jag innehållet innan jag åker!







Hund till vardags

Att ha hundarna till vardags är så mycket mer än bara promenader, hundträningar och hundaktiviteter. Att ha hundar i vardagen innebär så mycket ordlös glädje, värme och även irritation såklart. Precis som barnen. Nästan alla aktiviteter vi gör, som inte innebär affärer och handling, är hundarna med på. Att öppna bakluckan för att låta hundarna hoppa in när jag ska hämta ungarna är lika självklart som att ta med körkortet. Att stoppa på sej en bajspåse eller två när vi ska träna fotboll är lika viktigt som fotbollsskorna och vattenflaskan.  Som idag när vi började dagen med lite Wii spel med altandörren öppen så att hundarna har full frihet att röra sej som de vill på vår stora tomt. I sjön blev det mycket apportering och Bobbo lät Lilla N åka bakom honom när han simmade in från bryggan mot stranden, på samma sätt som han alltid tagit med mina barn på en åktur. Bobbo och jag tog en simtur tillsammans i vågorna. Bara han och jag. När vi simmat klart åkte vi till Söderköping för att avnjuta lite glass och då är det självklart att hundarna ska med. Tillsammans strosade vi runt i den lilla medeltida stadskärnan. Vi parerade från galna små hundar (för dagen bara dvärgpincher) som morrade och skällde och hejdlöst kastade sej i sina koppel, vi fick stå ut med 15 turistande ryssar som tyckte det var självklart att klappa våra hundar. Hur säger man nej till några som inte fattar språket? Men både Pluto och Bobbo tar det mesta med ro. Även detta.  Sedan valde vi att gå förbi en 

Väntar på pizza.....
pizzeria för att köpa pizza ( det i sej är ett helt eget galet inlägg). Fler förbipasserande klappar från okända människor. Men framförallt så många glada, vackra leenden man får från människor som annars aldrig skulle ha lagt märke till oss. Så många komplimanger jag får varje gång vi är ute. Hade jag inte haft mina fina killar hade jag inte fått ta emot så många snälla ord. Sedan en stund på klubben. Föräldrar, barn och hundar tillsammans. Jobbar mot samma mål. Barnens lycka när svåra passager mellan hindren fungerar. När de känner att hundarna lyssnar. Vi tillsammans. En vanlig dag. Sedan tillsammans i vardagsrummet. En hundfis får oss att fly rummet. En liten ledsen flicka som känner sej utanför lägger sej på golvet tillsammans med en av hundarna, panna mot panna med tassarna över hennes lilla kropp. Några minuters tröst för henne, lite daglig uppmärksamhet för honom. Ett hundskall som berättar att grannen är på väg in på tomten. Bobbos tunga huvud i mitt knä. Det är det här som man så sällan talar om hundägare emellan. Kanske behöver vi inte det. För det är så naturligt. Det bara är så att ha hund. Det är liksom därför vi skaffar hund. Alla tävlingar och medaljer är bara grädde på mose, ett sätt för oss att umgås och uppfylla vår fyrbenta väns behov av stimulans. Mina hundar är inte bara ett sätt att leva. de är en del av min familj. De är vår vardag. Våra rutiner roterar kring barnen, hundarna och en och annan cirkel kring mej och Marcelo. Jag är så tacksam för alla stunder jag har med hundarna. Även när jag blir galen på att de skäller på vissa människorsom går förbi oss, även om skällandet är ett big no-no, eller när Bobbo envisas med att tikar just för tillfället är till för att ridas på. Men jag blir galen på mej själv med när jag förlägger min plånbok eller letar 20minuter efter mina nycklar. Jag älskar mina hundar. Jag älskar deras olikheter och allt de som de ger mej i mitt liv.

tisdag 24 juli 2012

Hjälp Bella!


Det här är Bella. Mysigaste puffen på den här sidan av Sverige. Bellas matte dog förra veckan och nu har hon ingen matte. Så hon skulle behöva en ny. Hon är 3 år, lydig och alldeles bedårande. Hon skulle få kunna bo här om det inte varit för att vi redan har två hundar. Japp jag blev lika kär i henne som i Elvis som också är en puff. Det är nog nästa hundras för mej! Bella gillar att trixa men inte att storma fram till andra människor. Hon är dock inte skygg som många puffar kan vara. Helt underbar. Just nu bor hon tillfälligt hos Helén som kom och hälsade på mej helt oförväntat trevligt idag. Och det var då jag fick chansen 
att gosa med Bella. Tydligen har hon haft en tuff start i livet men placerades om till den matte som sorgligt och hastigt lämnade vår värld efter en kort tids sjukdom. Vet du någon som kan tänkas vilja ha Bella hör gärna av er till mej eller sök upp Helen Friis bland mina vänner på Facebook. Jag kan inte nog prisa henne! Hon är helt bedårande!