Ansning

Vad är det egentligen för bilder och ideal vi ger till våra barn? Jag funderade mycket runt det när Stora N var liten men nu dök det upp igen när jag efter en vecka av igengroddhet tog reda på buskar, utstående skott och taggiga ben. Lilla N följde varje liten rörelse jag gjorde med stor förundran. Den ljusgröna salvan på ben och i intimlinjen, ett konstig tortyrredskap som drog bort ögonbryn tills tårarna trängde fram, ytligare en färgglad men ack så vass kniv som rakade under armarna. Allt för att modet föreskriver att kvinnans hår är fult. Tro nu inte att jag är en radikal feminist som låter håret växa fritt. Jag tycker det är skönt att ansa skägget, så att säga. Jag luktar bättre, känner mej lättare och snyggare. För den skull står jag inte var tredje dag och avlägsnar allt hår. Nej jag gör det när jag måste visa mej, som i morgon på badhuset, eller när det gått lite för långt efter en vecka av total avsaknad av kroppsrening.

Men så åter till frågan vilka bilder vi sänder ut till våra barn. Vad skönt det skulle vara om det vore snyggt med lite stubb på benen. Eller att armhålorna inte skulle vara totalt renrakade varje sekund. Bara få fixa till det så där en gång i veckan och det vore helt ok. Nu stirrar mina barn på mej medan jag försöker fixa till mej, och från allra första stunden i deras liv blir de indoktirerade att det inte är snyggt. Att vi måste fixa till oss för att duga. De ser mej sminka mej nästan varje dag, plocka ögonbryn och fixa med håret. Jag duger inte som jag är. Helt sjukt egentligen. Hur långt har vi kommit i att acceptera oss som vi är, skönheten kommer inifrån och allt annat trams som vi försöker slå in i våra hjärnor allt eftersom vi arbetar med att ändra personlighet, tjäna en förmögenhet och försköna vårt yttre.

Mina barn älskar sin tjocka mamma. De ser inte stubben på benen, de tittar in i mina ögon och möter min kärlek och det är allt de ser. Tänk om alla vore så......

Söndags sur

Vad är det med söndagar? Jag har märkt en viss tendens att jag blir sur på söndagarna, vill dra mej undan, slippa allt vad familjeliv heter och bara få vara i fred, eller få vara ensam med Bobbo eller gå och fika med en kompis. Jag vill inte vara huvudansvarig för mat, blöjbyten eller skadeblåsare. Jag skulle vilja ligga i min säng, käka praliner( sen när har jag ätit just praliner?) läsa en super bra bok. Eller krypa upp i Jonnas soffa och prata lite skit om livet och berätta hur bra just vi två är. Det är att ladda batterier!

Tonårs N har åkt hem till sin stad i södra Sverige, Lilla N har haft feber under natten men verkar må bra nu. Mitt kommande schema under de tre närmaste veckorna är horribelt ur dagis synpunkt. Från klockan sju på morgonen till fyra, fem på eftermiddagen. Hur ska någon av oss orka någonting? Det känns som vi kommer leva på snabbmat och leva på konflikter under väldigt lång tid framöver!

Idag är jag inte så positiv, som ni märker..... sur söndag!

Fantastisk vinter

Nu äntligen börjar snömassorna bli tunga och trötta. Precis lagom till slutet av sportlovet. Jag och Tonårs N tog en promenad till grannbyn härom dagen och då passade jag på att dokumentera denna fantastiska vinter.

Det kommer nog dröja innan vi får en vinter som det här igen!

Räcka till

I dag är jag riktigt trött. Jag satt och gäspade redan runt fem i bilen hem från affären. Har försökt att finnas där för alla "mina barn" idag. Lilla N skrek av avundsjuka när Stora N fick en kram. Mittimellan N kissade på sej medan jag försökte hjälp Tonårs N att skriva ett glatt CV. Stora N och Mittimellan N blev osams över vems leksak som Lilla N hade medan hon klättrade på fönsterbrädan och Tonårs N satt tyst och väntade på sin tur. Hur sjutton har man tid för fler än tre barn samtidigt? Alla behöver ju sin egen tid med sin mamma varje dag. Jag skulle aldrig orka att ha ett koppel med fem, sex ungar hängandes i haserna hela tiden. Det finns en anledning till att jag ville stanna vid tre barn. Tid. Alla ska ha tid och ork. Även karln! När ska mamma få tid att vara sej själv? Hur kan man som mamma ha orken att vara mamma åt individen i ett kollektiv? Jag förstår inte, men beundrar de mammor som lyckas. Jag skulle INTE göra det.

Nu ska jag dock ta lite egen tid för mej själv i soffan med finalen i So you think you can dance. Alla har gått och lagt sej och då får jag härja med mej själv en stund så här på kvällskvisten. Inte ens Tonårs N orkar med tempot. I går somnade hon vid sex, nu gick hon och lade sej med barnen. Om det beror på att Marcelo ville somna till OS hockey medan jag sövde ungarna eller för att hon var trött ska vara osagt. Sova gör hon och missar fantastisk dans!

I morgon ska vi ta lite Åza och Tonårs N:s tid för bara varandra. Nedräkningen tills hennes hemfärd har börjat, och vi kommer att sakna henne när hon lämnar oss om ett par dagar!

Sportlov aktiviteter

Sportlov och det var väl högtid för mina barn att få uppleva lite kul, tänkte jag och drog iväg dem till brandkårsuppvisningen på Bollis inne i Norrköping. Det var svinkallt men jag hade klätt dem väl. Mittimellan N har i flera dagar skrikigt att hon inte vilja följa med eftersom hon är rädd för brandmännen..... Det kanske hon var(inte), men hon ÄGDE polisbilen!!!!! Den satt hon

i och det var med milt våld och överdrivet tvång som vi lyckades släpa med henne från hennes drömplats i tillvaron. Stora N:s ögon lyste. Poliserna var utan tvekan höjdpunkten! Så när han blir stor vill han bli polis med hund! Så det så. Tonårs N fick kalla fötter, men tyckte väl att det var lite, lite små mysigt att få kolla på snygga brandmän som släckte bränder och räddade folk från krockade bilar.

Vi valde att luncha på Arbetes museum och åkte sedan upp till

femte våningen där ungarna fick leka detektiver och försöka lista ut vad spöket Alva gjort i källaren förra lördagen. Det föll mer i Tonårs N:s smak och hon såg riktigt blomstrande ut när vi åkte hemåt vid halv tre tiden.

Jag gillar sportlovs aktiviteter. I morgon blir det tyvärr skola igen, men sen promenad på sjön med Bobbo och en sväng ner på stan. Om tid finnes hoppas jag på en klippning. Det är riktigt roligt att hitta på lite nya saker en vecka så här i tillvaron, trots att det blir lite stressigt med skolan. Det är nästan som att vara barn på nytt igen!

Rapport i snön och kylan

Igår hade vi snökul med Tonårs N här hemma. Hon sa att hon aldrig sett så mycket snö i hela sitt liv.

Nu har hon det!

När vi skulle åka skridskor var det riktigt, riktigt kallt ute och det det blev en kort stund på ca en timme på isen. Jag testade mina nya skridskor, och min vana trogen får jag så vansinnigt ont i fötterna efter ett tag, men de var riktigt sköna. Tonårs N föredrog att ha på sej mina skridskor framför sina egna skor...

Idag trodde jag inte mina ögon när jag läste -25 på termometern. Bilen startade men var väldigt långsam. En promenad med Bobbo och sen blir det inomhus aktiviteter.....Sportlov till trots, jag har massor i skolan men en del skoj ska vi väl hinna hitta på!

Natt rapport

Det har varit skridskor, dans, tacos, melodifestival, snökaos, skottning, godis och en himla massa fredsmäklande mellan mina stora barn idag. Det låter händelserikt, men det har inte känts så. Klockan är snart ett på natten och jag ska gå och sova. Jag hoppas stormen är över så att vi kan åka skridskor i morgon. I natt ska jag lägga mej på kudden, läsa lite i min bok och somna som normala människor. Det ska bli jätte skönt. Hoppas alla barn vill sova länge i morgon, för det vill jag. Så har ju Sverige tagit medaljer i OS nu inatt och det är ju alltid lite trevligt. Jag ville ha en bra dag och det har vi haft, om än att snön har slagit nya rekord i höjd. Ska ut och fota det i morgon så ni får se. Nu är det MYCKET snö här hemma! Nej nu ska jag göra natt förberedelser och sussa.

Sova m kläder

Två nätter i rad har jag nu somnat med kläderna på, linserna i ögonen, utan att släppt ut Bobbo för sista kissen, utan att ha gett honom mat,utan att ha tagit min medicin, utan att vakna av Marcelo när han kommit till sängen eller när han gått till jobbet. Då är man trött! Båda dagarna har jag vaknat av att mina händer värker och att det är så olidligt runt halv sex på morgonen så att jag fått gå upp. Annars hade det varit skönt att få sova till åtta... Det är hopplöst när jag ska söva barnen. Jag är så trött och hela kroppen protesterar när jag inte får somna in till deras sövande små andetag. Nu är det ju ännu värre eftersom de sover i mitt rum och Lilla N i min säng, då ligger jag ju utsträckt på en kudde med ett gosigt täcke....zzzz zzz zzzz.

Tonåringen N kom igår! (Jag vet det är förvirrande med alla dessa N men ännu mer förvirrande för oss eftersom hon har samma namn som Lilla N) Hon var precis så där härligt underbar sdom hon alltid är. Mina barn som är super blyga och lite skeptiska i början lade beslag på sin kusin direkt och ville att hon skulle läsa och spela spel. Eftersom Tonåringen N har tre småsyskon själv är hon van vid barn och kastade sej in i sysslorna utan att knota. Det ska bli jätte roligt de kommande dagarna att få ha henne i huset. Och som sagt förut så kanske hon blir boende här till hösten.

jag fuskar...

(Jag är i städtagen igen. Varje vecka är det samma visa..... Men nu vill vare sej huvudet eller kroppen skura skåpsluckor eller toaletter....därför rymmer jag hit till datorn ett par minuter...Schhhh säg inget till nån.... Ska kolla roliga saker till sportlovet nu. Men har tjockt hela veckan i skolan igen. Snart, snart ska det lugna ner sej. För snart är det sommarlov!)

FÄRDIG!

Äntligen klar med texten jag slitit med hela natten. Skickade ett mejl till min lärare igår att hon gör mej matt med alla kommentarer och ändringar som skulle göras. Svaret kom i morse:

Från Anita Andersson 09.21

Ha, ha, ha - det är bra! Jag vill också skicka dig en hälsning. Jag var hos Birgitta igår, en ganska svårflörtad lektor som du kanske märkt. Men. Hon visade mig din reflektion från genusföreläsningen och var riktigt lyrisk över det du skrivit. Kul va? Ha det gott lilla du, och jobba inte ihjäl dig! Hälsar Anita

Nu är jag dock färdig och Calle har fått det färdiga dokumentet för att läsa igenom och sedan skicka till Anita. Förhoppningsvis är detta elände slut nu och arbetsbördan kan återgå till det lite mer normala. Men jag har vissa föraningar att vi kommer få komplettera dokumentet en gång till.....

Torsdags träning och en himla massa plugg!

Nu har jag varit duktig och tränat igen! Det känns så skönt att kommit igång igen så det går inte att beskriva. Varenda liten muskel i hela kroppen har träningsvärk och jag njuter som aldrig förr. Jag känner redan nu att två gånger i veckan inte kommer att vara tillräckligt så småningom, men jag får börja så här. Det gäller ju att få till tiden också.... Sen ska man orka. Eller jag försöker lyssna på alla goda råd alla människor kastar efter mej. De där som handlar om att ta det lungnt och inte gå ut för hårt. Men det känns så himla positivt just nu att stå där i träningsdojjor och stuffa runt till bra musik. Armar, rumpa, lår och magmuskler som spänns och töjs i alla möjliga rörelse- och styrkeövningar. Kroppen mår SÅ väldigt mycket bättre av att få bygga upp sej istället för att slitas ner, som jag tycker att den gör i det vardagliga slitet. Jag har svårt att sluta le.

Fast det gjorde jag när barnen var nattade, hungern stillad och kroppen nyduschad. Då var det bara att sätta sig vid datorn och börja skriva om skiten som inte blev godkänd. Jag började med att tappa lusten, sen musten och då skrev jag ett argt mejl till min lärare att hon var tråkig och att hon gör mej matt med alla sin invändningar. Varenda rad är understruken och kommenterad. Självförtroendet ligger på minus sidan just nu. Men jag har skrivit ihop fyra sidor på en och en halv timme, nu är det bara det mastiga kvar men hjärnan är totalt blank så jag var tvungen att ta en paus. Kanske är det tre timmars jobb som ligger framför mej. Klockan är snart halv tolv på natten. I morgon ska allt vara klart och inskickat. Barnen är lediga i morgon så på dagen finns det ingen möjlighet att skriva nånting. Inte när man har en Liten N i hushållet!

I morgon får vi tillfällig förökning igen. Vår kanske blivande tonåring kommer hit på sitt lov och jag tänkte att hon ska få prova på klättring under sportlovet. Är det nån som har andra roliga tips för en tonåring att göra under lovet tar jag tacksamt emot det. Dock ska det vara vänligt för mina små också. Den äldsta är snart fem.... ni förstår mitt dilemma. Men jag är skit glad att hon kommer. Tonåringen och hennes storasyster ligger mej så varmt om hjärtat, mer än de flesta så det är roligt att de gillar oss också.

Nä nu ska jag slita mitt hår en stund till. Det betyder plugga....

Huvudbry...

Jag ska var på två ställen samtidigt.Klockan ett idag. Hur ska jag kunna dela mej? Dessutom börjar jag bli sjuk. Idag är det träning igen, kan jag /ska jag gå trots huvudvärk, halsont och frystillstånd? Det känns som tornet som byggts börjar svaja. Jag försöker hinna med så mycket att jag förhindrar raset, men det byggs på snabbare än vad jag hinner jobba undan. Känns det som. Nästa vecka får vi se om jag kunnat undanröja katastrofen.

Nära i morgon

Nu har jag ont i nacken. Jag är trött. Jag vill inte mer. Nu önskar jag att jag låg i sängen, och det ska jag göra innan klockan blir tolv!

God natt!

Mindre bra mamma

Det finns en grundtanke om att alla mammor ska vara bra. Skulle det mot all förmodan finnas mammor som inte är bra så är det bara "lite dåliga". De kanske kör med uppfostringsmetoder som mana inte förstår. Kanske skriker de lite mycket på ungarna. Kanske de dricker lite för mycket. Men ändå ska de vara bra mammor. För annars strider det mot våra inre föreställningar.

Jag skulle vilja prata lite mer om mammor som är mindre bra. Mammor som älskar sina barn, fast inte lika mycket som de älskar sej själva. Mammor som prioriterar bort sin avkomma för sin egen skull. Vad jag menar med det är mammor som inte kan tvätta ensamma med barnen. De måste alltid ha sambon eller sin egen mamma till hjälp. Helt enkelt för att de inte reder ut situationen själv. Mammor som inte kan ta sina barn till en aktivitet eller till affären utan att ha stöd av en annan vuxen. Mammor som väntar på att sambon ska komma hem DIREKT efter jobbet för att de vill bli avlastade ansvaret för sin lilla.

Nej nu pratar jag inte om mammor som går hemma dygnet runt och behöver andas, träna eller fika en stund, utan mammor som själva jobbar kommer hem och knappt klarar av att laga mat för att de har ett barn. De som alltid behöver stöd i en annan vuxen för att klara vardagen.

Min erfarenhet av dessa mammor är att de är osäkra. De tycker det är viktigare att skälla på sin partner om allt han inte klarar av än att leka riddare med sina barn. Det är mammor som stressat fräser åt sina barn när de kommer och vill leka med lera medan mamman själv sitter vid köksbordet och väntar på att klockan ska ticka fram så sambon kommer hem eller tills det är dags för barnet att sova. Jag talar om mammor som inte är dåliga, men heller inte bra.

Jag blir konfunderad över när dessa mammor får beröm av sina vänner. När de blir kallade världens bästa mammor, eller att de vet bäst vad deras barn behöver. Känner dessa mammor ens sina barn? Kan de svara på vad barnen vill bli när de blir stora? Vilken som är deras favoritfärg eller vilka lekar som är roligast? Har de frågat sina barn vad de tycker en bra kompis är? Eller vad de önskar sej allra mest? Tar de reda på vem barnen saknar eller frågar de vilka känslor som är roliga och hur det känns när man är ledsen? Pratar de ens med sina ungar? Eller försöker de bara överleva och kan skratta åt roliga saker barnet kan hitta på i farten?

Bli nu inte arga all ni mammor som går ut och gör saker på egen hand eller som alltid handlar ihop med er sambo. Det är inte er jag menar, utan alla ni mammor som egentligen inte gillar er roll men inte törs erkänna det. Jag pratar om er mammor som är oförmögna att närma sej era barn på ett intimt sätt. Jag pratar om er mammor som lever i förnekelse och som alltid vill ha bekräftelse.

Ge inte dessa mammor beröm. Sitt inte och säg att de är bäst när de inte är det. Hjälp dem att bli bäst istället. Då är man en riktig vän!

Hjälp min kille har mens!!!

Han var ett morrande odjur när han kom hem. Och ju mer minuterna tickade på desstå värre blev det. Han försökte och försökte agera normalt. Men blev rosenarg när alla i familjen lämnade de rum han gick in i. Till slut låg han själv i soffan. Vi andra var strängt upptagna på annat håll. Då hörde jag hur han i telefon beklagade sej till en kompis. Lagom till att jag kom in med te och en pinnglass muttrade han till vännen:

-Jag har också mens idag.

Sådär ja! Biologin har ändrats om över natten!

Min kur fungerade lite grann och tillslut satt han i sonens säng och läste för de två stora medan Lilla N sprang skrikandes ( läs ledsen, frustrerad, arg och väldigt jobbig) runt i huset i tre timmar.

Mittimellan N har fått behålla sin första måltid sen i fredags och vi får väl se om kräkningarna fortsätter under natten. I morse var hon ett vrak och darrade som ett asplöv. Så det blev att åka till farföräldrar istället för dagis. Det är inte kul att som mamma se sitt barn bli så dålig så länge när man själv var med när olyckan hände. Annars hade jag ju kunnat skylla på någon annan än mej. Men nu var det jag som var där. Det var jag som brast i min uppsyn. Jävla mej.

Läkarna sa att det kunde ta ett tag innan hon blev helt återställd, men att det inte var någon fara. Men fortsätter det så här blir hon ju uttorkad stackars barn. Vi håller tummarna för en bra natt och morgon.

Förvirrad plugghäst

Jag börjar sakterligen komma i kapp med skolarbetet. Min största pärs är den text som ska in till fredag. Men nätterna är långa. Tyvärr är jag i koma på morgonen när jag sitter uppe så sent så dagen blir lite lätt förstörd. Dessutom blandar jag i hop tider för den här och nästa vecka. Glömmer möten och dubbelbokar mej. Nej nattens timmar borde gå åt att sova. Så istället för att att titta på mitt favorit program har jag nu skrivit ett paper om etnicitet till i morgon bitti. Och nu ska jag ta min ömma muskler till sängen och lägga den hårda nacken på kudden och försöka sova. Glömma bort allt som ska göras i morgon och bara koncentrera mina sinnen på att vila. So you think you can dance spelas in och har jag tur kanske hinner jag titta på den i helgen.

Alla ni som drabbas av mitt strul. Förlåt. Kom jag inte som jag skulle så kommer jag nog samma tid nästa vecka. Och alla ni jag försöker få till träffar den här veckan. Vi syns nästa vecka!!!

Utom Åsa, för vi gör ett nytt försök på fredag eftermiddag. Utan hjärnskakningar får vi hoppas.

Äntligen

ÄNTLIGEN! Äntligen, äntligen, äntligen!!!!! Mina luftrör ömmar ljuvligt. Mina knän är konstant låsta för att benen inte ska vika sej. Min rygg är lite rakare. Min hud är lite uppfrätad av allt salt och nu behagligt tvättad med väldoftande dusch tvål. Mina läppar svider en aning. Allt känns så tryggt. Det känns så hemma. Det känns så jag. I dag har jag tränat!

Det var inte lite svettig hemma träning. Ingen arbetsam promenad. Det var riktigt träning med riktiga ledare och riktiga människor i en grupp. Precis som jag vill ha det. Min kropp kändes ovanligt stor (läs fet), den var tyngre än vad jag mindes den. Musklerna var svagare och allt gjorde mer ont än vad jag kom ihåg. Marcelo frågade varför jag inte slutade att le när jag kom hem. Jag ler än.

Det är det här jag minns med lycka. Känslan under själva passet. Känslan innan jag äntligen går in i duschen. Känslan jag har nu som nyduschad. Idag ska jag återigen lägga mej naken, helt ren på nya lakan med muskler som är tunga och glada. Det var många år sedan. Alldeles för länge sedan. Den känslan är så obeskrivligt fantastisk!

Under ganska lång tid har jag byggt upp lusten att sätta igång igen. Jag har planerat - och de har spruckit. Jag har satt upp mål, som inte är gångbara men nu börjar jag mentalt bli redo för utmaningen. Min kropp har sagt ifrån, den har inte haft orken eller viljan att uppfylla det som min själ velat, och jag har lyssnat. Kommit med ursäkter men ändå undrat vad som är fel på mej. Delvis har jag också blivit lat. Och tung. Så för några veckor sedan hände nåt. Min trötthet förändrades. Och nu kunde jag gå iväg på min första träning. För mej som bor på landet är det guld värt att kunna vara i socknen, med mina grannar och kunna göra det jag drömt om i snart fem år. Att träna ordentligt igen.

Shit vad glad jag är! På torsdag tar vi nästa omgång. Tack idrottsföreningen härute som sysselsätter två av mina barn med fotboll, min sambo med innebandy och mej med aerobics och styrkeövningar. Jag älskar att bo på landet. Jag älskar att bo här. Nu ska jag plugga!

Skolångest

Timmarna springer iväg när de är dyrbara! Nu sitter jag och läser för fulla muggar. Till och med så snabbt att jag knappt fattar vad texterna handlar om. Nu är jag så slut i huvudet att jga måste ta en paus. Strax ska jag och mitt mellan barn äta lunch. Hon är hemma för att vila sitt lilla huvud, i morse kräktes hon. Läkarna har sagt att vi ska ta det lite lugnt med intryck ett par dagar så därför fick hon vara hemma från dagis idag. Men till badet ska vi.

Det är otroligt mycket med skolan just nu, så jag håller på att nå kokpunkten. Förstår inte var denna stress kommer från. Men det känns som om jag inte hinner någonting! Idag kommer jag sitta halva natten, i morgon kommer jag sitta hela eftermiddagen, sedan hoppas jag komma i kapp. Senast fredag ska allt vara klart. Usch, jag skulle vilja lägga det berömda strutshuvudet i sanden och inte titta upp förens om en månad! Men då blir det ju ingenting gjort och skolan blir aldrig klar. Så nu ska jag ta lite lunch och beta av nästa text. Plugga är skoj, plugga är skoj, plugga är skoj, plugga är skoj.....

Mitt hjärtegäng

De viktigaste personerna som står mitt hjärta närmast kan inte räknas på mina tio fingrar. Ni ger mej skratt, ni ger mej tårar. I min resa hjälper ni mej att syna mej själv. Ni pekar på mina fel och bejakar mina rätt. Med suckar och leenden finns ni i min vardag och gör att jag trivs med mitt liv. Även om ni aldrig kan få ansvaret att göra mej lycklig, så är det ni som gör mitt liv lyckligare. I bland driver ni mej till vansinne. Jag blir arg, frustrerad, sårad, förbannad. Men den som en gång funnits i hjärtat kan aldrig försvinna. Det finns många fina människor i världen och jag är så glad att just ni fina individer vill ha mej i era liv. Jag älskar er alla. Tack för att ni finns för mej!

Marcelo, Bobbo, Stora N, Mittimellan N, Lilla N. Pappa, Grace, Juan, Nora, Marco, Petra. Frida, Åsa, Kristin, Anna, Jenny. Jonna, Tezzo, Nettan, Halmstads gänget, Th, och all ni som jag i denna stund tror att jag redan har skrivit

Grattis jä...la Valentin!

Klockan sex i morse sa kroppen ifrån. Då vaknade jag av att det super värkte i min rygg. Det var en fruktansvärd känsla. Jag kunde inte kliva upp, det enda som gällde var att vrida och vända och försöka stretcha ut alla senor, ligament och muskler. Ingen ställning var skön i mer än 30 sekunder. En timma senare, med molande huvudvärk, illamående och allmänt illabefinnande kravlade jag mej upp till vår massagestol och satt i en halvtimme och knådade min värkande rygg.

Nu är jag som en retlig tigerinna. Jag är irriterad. Tycker allt är jobbigt. Har inte lust med någonting. Blir arg över att det är jag som måste ta hand om tvätten. Vägrar! Vill inte åka och handla. Av förstårliga skäl så har vi inte gjort det de senaste dagarna. Och det fanns ju en anledning till att vi infann oss på Maxi i fredags. Så vi kan väl säga att alla hjärtans dag inte kommer att bli den lyckade dag som alla förväntar sej. Gubben kommer ha en sur, stressad flickvän som inte vill passa upp och som inte vill bli uppassad. Mina barn kommer ha en mamma som inte leker de roligaste lekarna och inte ler. Bobbo kommer nog kanske njuta lite, för att idag ska jag gå en lång promenad på minst två timmar. Kanske det kan råda bot mitt dåliga humör?

Vi skulle ha en skrivarlya utanför huset där jag kunde sätta mej ifred. Låsa dörren. Ligga på en säng. En dator att skiva på.Kunna läsa ifred. Lyssna på lite musik. Kanske titta lite på TV. Ja just det, jag har ingen som kan ta barnen. Så skrivarlyan skulle stå tom........(positiva jag...)

Hjärnskakning

Det hördes ingen duns. Det var helt helt tyst i flera sekunder. Sedan kom skriket. Hon skrek och skrek och kunde inte sluta. Tårarna sprutade. Inget kunde lugna ner henne. Tillslut tystnade hon och jag kunde prata med henne. Allt var bra igen. Femton minuter senare satt jag i bilen med blinkande varningsljus, körandes mot rött med SOS Alarm i luren. I baksätet låg min dotter och sov. Tio minuter senare sprang jag in på akuten med två halvklädda tjejer i mina armar, utan jacka, utan väska. Stora N sprang efter mej. Inne i rummet kräktes det kaskader. Hennes ögon rullade runt. Kunde inte fästa blicken, svara på frågor. Och sen sov hon. Gick knappt att väcka. De stora runda kinderna var bleka och hon hade mörka ringar runt ögonen. De små knubbiga händerna använde hon som kudde och så frös hon. Marcelo kom. Läkaren gav sin dom och jag fick åka från sjukhuset med två barn istället för tre.

Jag packade väskan, lämnade barnen, köpte mat på McDonalds och åkte tillbaka till sjukhuset. Där låg hon med droppställning, bandage runt hela armen och tittade på Askungen. Sin vana trogen pratade hon knappt. Utstötte bara några gnälliga stavelser. Hela natten har hon och jag sovit tätt, tätt intill varandra, precis som när hon var liten. Min kropp formades som ett skyddande skal runt hennes i den lätt obekväma sjukhussängen. Varannan timma kom de in och väckte henne. Ögonen fick hon inte upp, men hon svarade på tilltal och lydde kommandon. Klockan åtta i morse kom läkaren in och vi fick åka hem.

Som mamma var det ett svårt val, men jag lämnade henne hos farmor och tog sonen till Linköping för att titta på Disney on Ice. Sedan hämtade jag mina tuffa små döttrar och äntligen kom vi hem.

Jag luktar illa. Jag är super dunder trött. Jag är stel. Jag är lågmäld.

Min dotter är lika vild och bestämd som vanligt. Hon spelar dataspel, klär ut sej till Tingeling och av gårdagens dramatiska händelse märks ingenting.

Barnens första hjärnskakning är avklarad. Nu hoppas jag slippa att ligga på barnavdelningen någon mer gång. Nu har jag provat det vid flera tillfällen. Nu kan jag det. Behöver inte testa igen.

Fredags planer

I morgon har jag examination på morgonen. Ännu en sak ska kontrolleras, granskas och godkännas. Jag och Calle har beslutat oss för att mutor är bra. Så vi laddar upp med bananer, ananas, vindruvor och dricka. Så dukar vi upp lite trevligt med servetter kanske lite ljus, sätter oss i en liten cirkel runt ett bord och presenterar materialet vi har hittat i arkiven. Vi visar lite gamla kort och har en samlad diskussion tillsammans med de andra. Tillsammans ska vi problematisera den bild av vanartiga och sinnesslöa barn vi har idag och jämföra med den som var rådande i början på 1900-talet. Vi ska dra kloka slutsatser, öppna ögonen åt sådant vi idag skrattar åt och få dem att sätta skrattet i halsen. Hög på fruktsocker ska sedan examinatorn godkänna oss och Calle och jag har återigen gjort ett bra jobb! Sist välte vi burkar övar våra kamrater. Vem har sagt att skolan är tråkig? Sedan blir det kalas på eftermiddagen. Både min bästa vän Åsa och hennes två grabbar har fyllt år. Och efter en vända maginfluensa kan vi äntligen komma dit och fira dem. På kvällen ska vi mysa. Kramas och sooooova. Jag har stort behov av sömn just nu. Sova är så gott så gott!

Ömsom vin ömsom vatten

Idag ska jag ta mej tiden att gå med Bobbo i den härliga vintersolen. Dessutom har jag fått klart med min praktikplats och haft mejl kontakt med vägledaren jag ska gå med under tre veckor. Jag hoppas skolan är lika bra som jag tror. Så ska jag återigen få stångas med tjuriga, underbara tonåringar! Det känns jätte bra.

Nu är det bara övervikten som det ska komma till bukts med, och min trötthet. Och mina händer som håller på att driva mej till vansinne. Kan knappt hålla i en osthyvel längre, knappt skriva och vissa dagar värker det som om jag hade reumatism. Nej går jag inte ner i vikt snart och nerverna automatiskt kommer att bli fria så kommer jag operera dem. Så här vill jag inte ha det.

Jag har fått för mej att om jag bara kommer igång med träningen så kommer det andra lite av sej självt. För tränar jag och bygger upp lite muskler, minskar jag säkerligen i allafall LITE i vikt och då orkar jag lite mer och då kanske jag kan träna lite mer osv osv. I mitt liv kommer ingenting gratis. Kanske, kanske när jag väl kommer igång, OM jag kommer igång så blir jag sådär stark mentalt och orkar mer att handla rätt och fatta rätt beslut med mej själv igen. Eller kanske för första gången i mitt liv. Kanske jag åter kan bli disciplinerad och börja jobba återigen på att realisera all mina nytillkomna drömmar. Blir jag stark i både sinne och kropp blir jag dessutom en bättre mamma. Och det är alltid första prio. I alla lägen! Därför måste jag ge mej tid att satsa på mej. Och för att det är det jag verkligen vill. Varför inte bara sätta igång? Jag ska haumma mej själv hela helgen och på måndag börjar START: TILLBAKA - tillbaka till hälsa, kropp, vänner och styrka.

(shit nu kan jag ju inte dra mej ur...)

Jag var bra.

En gång i tiden var jag expert på att få killar att känna sej riktigt, riktigt manliga. Jag fick dem att se på sej själva och se saker som de kunde älska hos sej själva. Hos mej blev de stora, manliga, stabila och duktiga. Jag fick dem även att känna sej trygga nog att gråta, och inte skämmas över det.

En gång i tiden fick jag de flesta människor att känna sej sedda av mej. Det fick känna sej betydelsefulla och att de var viktiga. Jag såg in i deras ögon, hörde deras ord och var fullständigt närvarande i deras personliga utrymme. På så sätt har jag fått höra många hemligheter, fått många förtroenden, och jag har fått människor att växa.

En gång i tiden hade jag den fina fingertopp känslan för vad som passade sej. Visst kunde jag klampa i klaveret ibland. Men det var sällan någon tog illa upp, för de kände att jag var intresserad av dem på riktigt, inte bara nyfiken. Jag skrattade rätt, kom med skämt på rätt ställen och reagerade rätt.

All denna förmåga rann ut i fostervattnet. Med barnens antåg har jag tappat alla min dugligheter. Jag är bara klumpig, tankspridd, vimsig och opålitlig. Men den sista månaden har det hänt nåt. Jag har börjat hitta tillbaka till tanken igen. Jag har börjat kunna uttrycka mej så smått igen och mina förmågor börjar sakteligen komma lite, lite tillbaka. Jag har börjat kunna föra vissa konversationer igen, inte alltid, men ibland. Jag har börjat backa i min klumpighet så kanske om ett år är jag en spillra av mitt gamla jag igen.

För det är häftigt att kunna titta in i en människas själ. Det är häftigt att kunna ha empati och känsla - glad, arg, ledsen - i just denna stund. Det är häftigt att se människor inse att de är betydelsefulla. Det är häftigt att få dem att växa. Jag saknar mina färdigheter. Men det känns som om jag kanske, kanske kan hitta mej igen. Idag fick jag Marcelo att känna sej stor. Och då väcktes den där längtan tillbaka. Då klappade jag mej själv på axeln och tyckte att jag var duktig.

Då kom jag lite närmare mitt autentiska jag igen, efter fyra år av gravidites och amningshjärna.

Jag gillar mej när jag är bra!

Jämlikhet - inte här!

Redan på parkeringen visste jag att dagen inte var som andra dagar. En brasa sprakade i vår eldstad och doften av hemlagad mat nådde ut till bilen. Jag kunde knappt tro det var sant. Med förväntansfulla steg gick jag in i huset och där välkomnade sambon oss alla med stora kramen. Disken var inplockad och diskmaskinen var full igen. Maten var klar, det skrålade skön reggae musik ur stereon och huset var upplyst och så fint! Jag tror det har hänt två gånger under de 18 år vi varit tillsammans. Oftast möter jag en frustrerad, osäker karl som hysterist står och vevar över spisen med miljoner saker över köksbänkarna medan han frustar nåt ohörbart som kan tydas som att han inte riktigt vet vad han håller på med.

Nej jämlikhet lever inte i vårt förhållande.

Inte ekonomiskt.

Inte arbetsmässigt

Inte med barnen

Inte med hemma arbetet.

Jag gör allt.

Han tjänar allt.

Han njuter av min mat, tvätt mm.

Jag njuter av hans pengar.

Också jämlikhet kanske. Fast i en annan form?

Vilket fall som helst var det en trevlig överraskning och jag blev jätte glad. Nu är jag kär i ett par dagar till!

Korta dagar

Idag var det en nära döden upplevelse. Klockan ringde kvart över fem på morgonen. KVART ÖVER FEM!!!!!! Jag dödade den och försov mej. En halvtimme sen, klockan 07.35 infann vi oss på dagis och klockan 08.06 satt jag med min frukost på föreläsningen.

Det är dagar som den här som jag tackar min lyckliga stjärna att jag pluggar på lärarprogrammet. Att ställa klockan på kvart över fem tillhör ovanligheterna. Oftast travar vi in på dagis strax efter nio eller ännu senare på måndagar, eller inte alls som på fredagarna. Jag hämtar mina fantastiska barn vid halv fyra, eller två vissa dagar när aktiviteterna kräver det. Vi kan åka och göra det vi ska, komma hem lagom för att umgås ett par timmar innan de droppar i säng vid nio på kvällen.

Under de veckor jag har praktik kan det se annorlunda ut. Som under förra omgången praktik åt barnen frukost på dagis tre dagar i veckan. Hela vår familj var helt slut. Det var inte trötta, glada barn jag fick hem. Det var gnälliga och slutkörda barn. Dessa två timmar på morgonen gör en jätte stor skillnad på deras sätt men även på mej. Nu är det vara ett år kvar innan det är dags för mej att lämna universitetes fika muggarna under förläsningarna och akademiska kvartar. Det är dags att byta ut veckor av läsning i godan ro hemma, med en lunchpromenader i solen med Bobbo ingen mer te muggen i handen när man sitter vid datorn utan då ska det bli tidiga mornar, hektiska möten, upprörda ungdomar, planering, prestationsångest, arbetslag och sena kvällar och snabba luncher.

Jag längtar. Men samtidigt fasar jag för de första veckorna, kanske månaderna innan kroppen vant sej. Innan barnen kommit in i vår nya livsrutin. Då är det kanske inte längre aktuellt med aktiviteter fyra dagar i veckan. Då kanske mystunder med en rolig bok i soffan och lite handbollsspel i varddagsrummet räcker. Om ett år kanske jag sitter och tänker tillbaka på den här tiden med lite saknad, kanske kommer jag sucka och säga att jag inte visste hur bra jag hade det. Men faktum är att jag vet det. Jag har det bra. Det är få förundrat att vara hemma med sina barn 18 timmar eller mer per dygn. Speciellt i nästan sex år. Lilla N är den som blir drabbad värst. Hon kommer bara vara 2 ½ när jag börjar jobba. Hon kommer få längre timmar borta från mej än vad Stora N någonsin haft. Men jag håller tummarna att jag får jobb. Bara jag får ett jobb på en skola jag trivs med, så anpassar sej nog hela familjen efter det ocså så småningom. Vi är ju rätt flexibla vi människor....

Dumgummi

Idag upptäckte jag den. Jag var i Rådhuset i Norrköping. På stadsarkivets toalett. Jag hade inte märkt någonting. Inte känt något annorlunda. Men så var den där. Mensen. Som en kall klibbig påminnelse om hur det är att vara kvinna. Inte bara människa. Men just idag såg jag förvånat ner i mina blodiga trosor, höjde på ögonbrynen, blev lättad och förvånad på samma gång. Jag hade inte räknat med att få den nu. Men ack och oj vad skönt. Ett snabbt sms till Marcelo och en smilegubbe till svar.

För ett par veckor sedan, efter lite vuxen mys hände det igen. Klibbet stannade inte i påsen utan rann ut genom ett osynligt hål i gummit. Marcelo som nyligen beslutat att han inte vill ha flera barn blev tokig och svor på att aldrig mer ha sex. Det glömde han bort två dagar senare, och då hände det igen. Sedan dess har det varit nervös väntan på resultatet. Idag kom det. Blod i trosan och vi behöver inte köpa en större bil!

I bland är Gud god.

Han gav oss det vi ville ha. Tre bedårande, viljestarka barn. Inte fyra.

Jag röstar fortfarande på att han ska stänga butiken.

Undra om han är man nog att våga?

Vilket fall som helst är det dags för andra alternativ än dumgummi.

Fota vardagen

Det var länge sedan vi tog en riktigt, riktigt lat söndag. Visst har jag i över en timme försökt rädda hemmet från att fullständigt rasa samman efter barnens morgon upptåg. Men det var bara saker som vi lyckats ha ner idag. Sedan har jag suttit vid datorn, ätit frukost, sövt Lilla N och nu har en eftermiddag helt i det lugna. De stora barnen sitter och målar med vattenfärg och jag har fotograferat deras göromål under morgonen.

För mej handlar foto mycket om dokumentation. Speciellt när det gäller barnen. Jag vill ha bilder som visar hur vi lever i vardagen men självklart våra semestrar och högtidsdagar med. Därför har jag med mej kameran i mataffären, i sängen, på aktiviteter, på restauranger och försöker hitta bilder som representerar barnens liv just nu. Inga av dem kan jag visa här eftersom barnens ansikten tydligt syns, och jag vill inte att alla idioter där ute ska kunna identifiera mina

barn för att göra dem illa. Jag har nog med kommentarer från sjuka människor som ska anmäla mej och som stödjer barnpornografi. Inte en kombination jag uppskattar.

Men jag gillar att fota och jag gillar att filma mina älskade barn och det inkluderar Bobbo. Som gärna ställer upp och är med och visar sej på nätet.

För fet

Igår var det meodifestival, och ungarna hade i färskt minne förra året då de fick godis på lördagarna. Jag tänkte bryta den traditionen, men inte tvärt, så det fick bli lite glass igår istället. När hela hushållet på för tillfället tre vuxna och tre barn och en underbar vovve hade somnat, ja, utom jag då, så kunde jag inte låta bli att nalla lite av godiset som låg kvar i skåpet. Som jag har fått betala! Tydligen är jag inne i en period när socker och fett inte fungerar för min mage. De välkända kramperna har gjort sej påmind hela natten och sömnen har blivit jätte dålig. Även om jag kunnat ligga kvar i sängen har natten inte varit rolig. Faktiskt är jag lite, lite, lite tacksam för det. Det vore ju inte helt fel att förlora 33 kg till sommaren, och det kommer jag inte göra om jag nallar lite godis då och då.

Förutom det så tittade jag på en ny kanal vi fått. Där var det en otroligt tjock mexicanare som var lite halvrolig. Varför jag stannade kvar en stund i programmet var att jag var så fascinerad över hur hans väldigt tjocka kropp såg ut. Det såg inte verkligt ut. Armarna var för korta, halsen existerade inte och nacken hade liksom svällt bakåt. Han var rund som en boll över hela kroppen men hade hyggligt smala ben nerstuckna i ett par shorts. Hans skämt gick ut på att han gillar tacos och att det inte är livslängden som är viktigast utan kvaliteten. Han fick jubel av ett gäng feta amerikanare i publiken. I mitt stilla sinne tänkte jag att han inte kunde må så bra. För det är ok att dras på ett par extra kilon. I mina ögon kan man vara lite rultig, eller bli lite tjock pga ämnesomsättningsproblem, men de allra flesta som blir överviktiga mår inte bra. Vad de än påstår. Maten är medicin. Maten är tröst. I för stora mängder. Men att passera 200kg och påstå att man är lycklig och vill fortsätta öka i vikt, då luktar det bränd katt tycker jag. Så jag bytte kanal. Men det fick mej att tänka på mej själv. Jag har sprängt alla tidigare vitkgränser med råge. Ändå tar jag inte riktigt itu

med det hela. Jag omvälver inte min livsstil för att droppa kilon. Egentligen ska det inte spela någon roll om det fungerar eller inte, jag kan inte fortsätta öka i vikt. Jag mår inte bra varken fysiskt eller psykiskt av det. Vad är det för skillnad mellan honom och mej, förutom en himla massa kilon? Ingen! Det blev ett litet aha-ögonblick. Jag vet inte vad det betyder för mitt egna liv, men jag kommer vårda den här bilden i min inre värld med kärlek, och förhoppningsvis lär jag mej någonting av den. Kanske jag får kraft att åter kasta mej in i läkarnas värld så de får göra nåt åt saken, kanske jag åter får kraft att ändra mina vanor till det bättre.

Personligen tror jag inte på bantning. Jag går inte ner av det, och de som gör det går snart upp igen. Det gäller att hitta en omläggning som passar för resten av livet. Både i goda och dåliga stunder. Det gäller att hitta tröstmat och godis alternativ som man kan hålla på tills man fyller nittio. Alla har vi fått våra fantastiska kroppar i olika storlekar och former, så länge de fungerar borde man vörda detta mirakel istället för att misshandla den. Min kropp funkar inte som andras och jag har inte hittat nycklarna till min. Mitt sinne funkar inte heller riktigt som andras så jag går ganska snabbt in i ett läge där jag blir extrem, och det har gjort att min kropp slutat fungera. Så för mej gäller det att hitta balansen. Hitta sättet som gör att jag och min kropp kan fungera i harmoni, istället för att jag ska försöka tvinga den till lydnad.

Jag tittar mej i spegeln och gillar inte det jag ser. Samtidigt tänker jag att så hemskt är det väl inte. Men jag vill ha en förändring och jag vill kunna bygga upp mitt självförtoende. Jag vill vara en fin mamma åt mina barn och jag vill ha en kropp som är stark och smidig så att jag återigen kan göra saker en 30 taggare ska kunna göra. Nu är jag för fet, för omusklad

och för osmidig. En tanke att ha med sej till kylskåpet nästa gång.

Här är min kropp utan några försköningar utom en tröja för att dölja huden. Tjock mage, dubbelhaka, satt kropp och hängande tuttar. Snyggt va!

Spotify intresserad

Jag är ganska ny på all teknik och nymordigheter som facebook och blogg mm. Msn har jag aldrig ens testat. Personligen är jag dock lite stolt att jag nu försiktigt börjar gå in i den digitala världen. Jag börjar bli en rätt duktig användare av studerings platser som It´s learning och kan svänga ihop både bra power-points och hitta diverse matnyttigt som jag letar efter på nätet. Men nu har jag börjat bli nyfiken på spotify.

Jag är ingen direkt musikslukare, använder inte ipod eller äger ingen musikmobil. Jag lyssnar knappt på musik i bilen och har perioder då musiken inte strömmar ur högtalarna hemma i stereon heller. Problemet är att när jag köper en skiva så vill jag inte lyssna på alla låtar. Jag vill göra min egna "gott-och-blandat". Om jag har förståt saken rätt så kan man tanka ner musik till datorn och sedan bränna det till en skiva. Då kan jag ju välja vilka låtar jag vill! Det låter som min melodi, och lagligt dessutom! Så på tisdag ska jag ge grabbarna i klassen en hel del att skratta åt när de ska få instruera mej in i spotifys underbara värld. Har jag dessutom förstått det helt rätt så ska det kunna vara gratis???? Det låter nästan för bra för att vara sant. Och kostar det så lite som en hundring i månaden så kommer Marcelo ändå använda upp det till fullo, så då är det ingen förlust då heller. Jag känner mej en aning förväntansfull, ungefär som när jag lade upp ett konto på facebook....

Relationer

Vad lustigt det är med relationer. För mej går det i vågor hur mycket jag har tid och lusta att umgås med andra. Just nu är det lite ont om tid hela tiden men det finns människor i min omgivning som jag skulle vilja lära känna bättre. Och jag tror de skulle vilja ha tid för mej. Men vardagen och prioriteringarna kommer emellan så det blir liksom aldrig någonting. Vi träffas ett par gånger, lyckas inte få ihop våra scheman och sen rinner det lite ut i sanden. Men varje gång vi möts är det glada leenden och suckar att vi inte har tid för varandra.

Automatiskt börjar jag undra hur våra liv är funtade om vi inte har tid för våra medmänniskor. Vad är det vi lämnar kvar den dagen vi dör? Är det inte all skratt, alla erfarenheter, alla samtal? Om vi inte tar oss tid för dem, vad finns då kvar i slutänden? Jobb? En jävla massa recept? Tråkiga TV-program? Jag gillar den typ av umgänge jag har fått till två av mina närmaste vänner. För oss är det självklart att om vi träffas så bjuder den ena på mat. På så sätt kan man umgås, äta och slippa stressen. Barnen är mätta, belåtna och kan leka smartare med varandra. Dessutom får man då chansen att vara i varandras sällskap mitt i veckorna. Allt blir inte inklämt på helgen. Jag älskar det. 100%.

För att ha chansen att utbyta nåt med mina vänner så umgås jag även på telefonen med dem. Speciellt Nettan och jag. Marcelo och hans killkompisar brukar reta mej och deras flickvänner för att de inte förstår varför A; Jag vill ha en fast telefon och inte bara mobil. B: Hur jag kan prata med i telefonen varje dag.

Svarte är så enkelt. Medan jag lagar mat eller städar och barnen är upptagna med annat så pratar jag i telefonen eftersom jag aldrig får tid eller tillfälle att åka och träffa dem utan barn. Vilket betyder att det är mat och sov och träningstider som ska passas hela tiden. För Marcelo är det bara att svänga över till en kompis på vägen hem. Han har inte matlagning och trötta barn att ta hänsyn till. Om jag då vill prata i en halvtimme så låt mej göra det. Dessutom gör jag hemsysslor samtidigt, och vännen min håller mej sällskap och road under tiden jag gör tråkiga sysslor. SLUTA TRACKA! När jag uttryckte det så förra gången gnället uppstod blev både Marcelo och Martin tysta och efter det har jag inte hört så mycket gnäll mer. För mej är det viktigt att få vara social. Så det så!

På E4:an utan bromsar

Igår levde jag farligt! Rätt vad det var så slutade mina bromsar att fungera och jag hade den långa E4:an att åka för att ta mej hem. Dessutom är det bara i min bil alla barn får plats och där alla barnstolar finns, så Marcelo kunde inte komma och hämta mej. Ingen annan heller för den delen. Mil efter mil tillryggalade jag medan gasen inte låg för långt ner mot mattan. Det gjorde där emot bromspedalen. Med en snygg bredsida sladdade jag tillslut in på vår parkering och snövallarna satte stopp för fortsatt färd. Jag var hemma i ett stycke. Nu är jag strandad ute på landet och tar mej ingenstans. Hoppas pappa kan fixa bromsarna i morgon. Sambon jobbar klippt hela tiden. Måndag måste jag till stadsarkivet, MÅSTE! Håll tummarna för mej!

Ensam och skäms

I bland känner jag mej så ensam. Inte ensam som allena, utan ensam om att göra som jag gör. I bland är jag en riktigt, riktigt usel mamma. Jag pratar med irriterad ton när det inte behövs och jag höjer rösten vid onödiga lägen och det senaste jag gör, har jag upptäckt, är att jag ständigt hotar.

-Städar ni inte kastar jag sakerna som ligger på golvet.

-Om du inte slutar kladda får du gå från bordet.

- Vi åker om tio minuter, om du väljer att inte klä på dej tills dess åker vi utan dej.

-Kan ni inte respektera när jag tittar på TV behöver inte ni heller titta på TV.

Och så där fortsätter det. Det verkar som om jag försöker få vår familj att fungera som en väloljad maskin. Allt ska ticka på i rätt tackt i rätt tid.

Men en familj är inte så. Det ska buffas och det ska stånkas. Det ska bli konflikter och tårar och kramar och pussar. Det är upp till mej att se till att konflikterna minimeras och att ge tid åt barnen att hålla på med saker som irriterar mej som; att påklädning ska ta tre kvart eller att de vill äta frukost i en timme bara för att. Men jag är inte så bra på det. Jag blir irriterad, fast jag inte borde. Jag tycker att när vi klär på oss så gör vi det och ingenting annat. Sen kan man leka. Barnen håller inte med. Inte någon av dem. Jag tycker att man sitter vid matbordet och äter ordentligt. Det betyder inte att med flit hälla ut mjölk och sedan dra händerna igenom för att se vilka mönster det blir. Barnen håller inte med om det. Där emellan kan det lekas, tycker jag. Efter vi gjort det man ska då busar vi tillsammans, sparkas boll inne, målar på magen med vattenfärger, klipper papper, bygger kojor, drar ut studsmadrassen och göra konster, sätter upp hinderbanor med mera, med mera.

Jag undrar om jag stressar mina barn? I mitt vokabulär förekommer orden "vi är sena", " nu skulle vi varit framme" och " sätt fart" ganska ofta.

Jag vet att andra mammor också säger att de tappar tålamodet på sina barn, jag vet att andra mammor också säger att de skyndar på, blir galna och höjer rösten åt sina barn. Men ibland känns det som om jag är den enda i hela världen som misslyckas med att hålla lugnet och inte kan tygla mina känslor. Det känns som om jag är ensam i världen med att använda min storlek, min intelligens och min pondus till att få min vilja igenom med tre små barn, alla under fem år. Skamligt.

Bland mina vänner finns det de som uppfostrar sina barn på ett sätt jag förstår, andra inte, men det alla har gemensamt är att de är omtänksamma, kärleksfulla och extremt måna om sina avkommor. Det känns som de aldrig gör lika mycket fel som jag gör. När vi pratar om det intygar de såklart att de gör lika många misstag som jag.....men det känns inte så.

Nu är jag inte ute efter barn som är extremt väluppfostrade. Jag tycker de ska vara lite oborstade, skitiga, levnadsglada, fria och vilda. Ibland. I rätt lägen. Jag gillar inte när de välter ner allt på alla hyllor i affärer eller restauranger. Då tänker jag tyst för mej själv .....jag vet att jag inte uppfostrat dem så här, Jag vet det men varför kan de inte lyssna på mej? Det känns som det alltid är jag och mina barn som hörs och syns mest.

Kanske är inte sanningen så. Men ibland känns det så. Då känner jag mej ensam. Jag känner mej en aning misslyckad. Jag skäms över mina brister i mitt mammaskap och jag skäms att jag inte kan kontrollera mina röstlägen och mitt språk bättre. Härom dagen sa jag till ett av mina barn:

-Du gör mej arg! Jag skäms. För visst blev jag arg. Men det är ju bara jag som reagerar, och jag väljer ju hur jag vill reagera. Barnen kan inte göra mej argsint, det är min reaktion. Jag skulle kunnat valt någonting annat, och jag hade inte behövt lagt skulden på barnet.

En del av mina kompisar förstår inte vad jag pratar om. Men lika hett som jag älskar kan jag också bli arg. Mina känslor är stora och mäktiga och inte alltid så lätta för en treåring eller en snart tvååring att förstå. Inte ens jag förstår dem ibland. Så hur ser jag ut i deras ögon? Är jag stor och farlig? Eller är jag en rytande drake? Det kan bara barnen svara på och ibland säger de att jag är så arg.

Jag kan inte vara ensam om att känna så här. Jag vill inte vara ensam om att känna så här. Jag tycker inte om mina dåliga sidor. Jag vill sudda bort dem och vara den starka, glada mamman, som jag är mestadels av tiden. Förutom minutrarna innan läggdags, då städningen inte fungerar eller strax innan dagis, då vi alltid är sena. Eller de dagar när jag är riktigt, riktigt trött.

Det är inte lätt att vara jag. Det är inte lätt att vara mamma.

Mina älsklingar i poolen för två år sedan. Hur kan man någonsin bli arg på så bedårande barn?

Inbjudan till lunch

Lite skönt att ovädret är borta tycker jag nog att det är. Men kvar finns det metervis med snö. Jag hoppas bli klar med städningen ganska snabbt så att vi kan få lite tid över att och rulla runt i drivorna jag och barnen. Den högsta vallen på tomten är över två meter! Vet bara inte hur jag ska få i hop det med en sjuk Liten N så kanske får de stora gå ut utan oss. Jag som sköt Kung Bore i sank för någon vecka sedan fick tillbaka så jag teg ( men han kommer ändå snart att somna in, så han kan inte vinna, schhhhh...).

Om det är någon som gillar att hänga in tvätt är de varmt välkomna till mej idag klockan tolv. Jag bjuder på lunch! Dagen kommer gå i städandets tecken. Mitt favorit sysselsättning alla gånger...inte. Byta sängkläder är ett måste efter en dreglande, snorande och slemhostande liten baskilusk i vår säng. Golven behöver skuras och alla lister likaså, som är översolkade med små märken efter smutsiga, små barnhänder. Om det är någon som gillar att ta hand om även det så kom hem hit vid tolv, så bjuder jag på lunch!

Välkommen!

En arg man

I ett förhållande får man ta varandras bra och dåliga sidor. Jag har min stora beskärda del och jag vet inte riktigt vad Marcelo har för strategi för att hålla mej mindre arg när de dagarna kommer. Just nu är dock han ett åskmoln. Då gäller det att vara tyst, liten och icke synlig. Nej missförstå mej inte. Han gör ingenting, bara suckar, rynkar ögonbrynen och grymtar som ett vildsvin. Alla frågor besvaras med något som kan tolkas som ett- jag vet inte. Men för varje sak blir vecken i pannan djupare och hans kropp rastlösare. Han tittar men ser inte och grymtningarna blir fler och fler. Enda sättet för honom att hitta tillbaka till sitt goda humör är att bli lämnad ifred. Så nu sitter han en halvmeter från TV:n och skjuter soldater på PS3:an. Inget går upp mot lite dödande en arg dag. Vad som orsakat det dåliga humöret vet inte jag, inte han, inte någon. Fast under muttrandena han släppte ifrån sej så har några vänner fått sej ett par kängor, några myndigheter också för den delen, men jag tror boven i dramat är han som skottar vägarna åt oss. Efter lite övertalning skottade han fram vägen till garaget...och lade all snö framför dörren. Så nu är det helt omöjligt att komma in där. Inte plus i kanten i anteckningsboken!

Om jag får tro det hela rätt kommer han muttra fram tills det är dags att sova. Då kommer han att vilja kramas och så kommer han säga att det inte är mitt fel. Sen vill han ha lite te. I sängen kommer han sucka och säga att han inte kan sova och efter en kvart kommer han sova gott.

Efter 18 år kan man väl säga att vi känner varandra.

Ändå överaskar han mej varje vecka.

I väntan på maten

Maten är snart klar. Ungarna är fullt upptagna med att spela spel och titta på TV. De har haft en session av gymnastik då de stått på sängar och andra möbler för att hoppa ner i den stora studsmadrassen de har i sitt rum. Det är ett av de bästa köpen jag gjort till ungarna. Den tar plats i rummet, den är inte så vacker men den är SÅ rolig tycker de flesta barnen. När den inte används att hoppa i är den en soffa att läsa böcker i.

Efter maten är det dags att söva Lilla N och sen ska jag sätta mej o plugga. Mina lärare hade den goda smaken att ställa in alla lektioner i morgon pga snöovädret, vilket betyder att jag inte behöver fixa barnvakt, förens till klockan fem, då mobbning lektionen i Linköping i börjar.

Livet är snällt idag!

Insnöade

Svårt att se ut ur köksfönstret för all snö!

Det är fullständigt snökaos hemma hos oss. För att kunna ta sej till bilen från ytterdörren får man vada i en halvmeter snö. Fönsterna är fullständigt övertäckta med snö och vägen kan jag inte ens se från fönstret pga alla snödrivor. Det hade inte gjort mej någonting om det inte hade varit för att mjölken, frukten och yougurten är slut. Egentligen skulle jag ha åkt till skolan, men Lilla N har varit febrig och hostig halva natten och efter lååångt övervägande konstaterade jag att vi skulle stanna hemma. Jag har så svårt att göra om planer. Jag kan försöka lösa saker om bara de fasta premiserna är kvar. Så i natt funderade jag på många olika lösningar som:

att lämna två på dagis, lämna Lilla N hos farmor och farfar. Nej, farfar blir sjuk han med.

Jag lämnar två på dagis och tar med mej Lilla N till skolan, då måste jag handla plockmat som håller henne tyst och belåten i två timmar, vagn.

När ska jag hinna gå ut med Bobbo?

Hinner Marcelo hem så att han kan ta med Stora N till fotbollen?

Kan jag ta med mej barnen på de två aktiviteter det är idag?

Nej, det går inte, kanske om......vänta lite vad gör jag i morgon???????

När Lilla N hostade upp allt vatten och kräktes slem av allt sitt hostande var det bara att ställa in allting, ringa dagis sjukanmäla dem till tisdag nästa vecka. Morgondagen får jag lösa med lite fantasi och en himla massor av muskler, för att kunna skotta ut bilen från

gårdsplanen.

Kolla in drivorna i fönstret. Högre än vasen som är ca 15cm hög!

I korthet

Idag är jag törstig. Lite orolig. En liten olycka igår och världen sätts på sin spets. Men det ska väl inte vara någon större fara. Idag ska jag var lite mer disciplinerad än vanligt, i morgon ska jag vara en stund på dagis med mina rosa älsklingar. På torsdag börjar en ny kurs om mobbing. Jag måste kolla upp lite saker, sitta lite i telefonen och lösa upp alla strulknutar andra fixar åt mej. Med andra ord så tuffar livet på som vanligt.

I går spelade vi Fia med knuff efter maten - jag förlorade. Jag gjorde mitt bästa att slå både sambo och barn, men fick själv på nöten. Jag gillade det inte när jag var liten, jag gillar det inte nu. Det är väl märkligt?

Grannen har lungcancer.

Jag har åtta böcker att läsa ut på tre veckor.

Måste ner till stadsarkivet och rota dessutom.

Jag gillar tanken på att börja träna. Jag vet inte om jag gillar att FAKTISKT göra det.

Undra hur Linda har det. Jag tänker jätte mycket på henne. Tycker synd om henne men samtidigt vill jag inte placera henne som ett offer. Hon fixar det här, men fy sjutton vad tråkigt att vara med om. Vill inte ringa och tjata för mycket, det är nog många ändå som står närmare som peppar upp. Men jag skickar kärlek och tankar varje dag. Hade jag varit troende hade jag bett för henne, nu gör jag det som passar mej lite bättre.

Jag är inte lika godissugen längre.

Har börjat planera ny fest med tjejerna igen. Det var så himla trevligt sist!

Marcelo älskar mej men förstår mej inte. Men precis som förr är det bara för honom att gilla läget. Jag är annorlunda än honom och vi värderar olika saker. Han är arg för att jag engagerar mej politiskt. Fast han har inte märkt det förens nu, när jag satt i telefon i tio minuter. Jag får ge honom några veckor så lugnar det chilenska temperamentet ner sej en smula. Han kan inte motstå mej i allafall!

Kram

Måndag med snö och ny ed.

Det är så mycket snö ute att det knappt är sant! Nu är vi så upptagna med alla aktiviteter att det inte riktigt hinns med att njuta av snön. Det blir inte mycket pulkaåkning eller skridskoåkning, men jag tänkte kolla med Frida om vi ska träffas i helgen och åka lite. Det lär ju inte ligga kvar hur länge som helst och när vi kommer hem om kvällarna är barnen jätte trötta och det är mörkt ute.

Idag har jag avlagt ett nytt löfte till mej själv. Ett heligt löfte som jag MÅSTE göra allt för att hålla. Jag känner att det här vill jag inte vara med om igen. Tänk om jag kunde avlägga samma ed till mej själv om att loosa vikt och bli nyttigare och träna mer....

Idag somnade jag en liten stund med näsan över pluggböckerna.....

I natt sov jag två timmar.

Har suttit i viktiga samtal......

Idag älskar jag mina barn gränslöst mycket igen.

Nu ska jag ta en promenad med Bobbo.