Translate

måndag 28 februari 2011

OM man är  riktigt kissnödig och ändå inte går på toa, kan det då börja spruta urin ur öronen?
Jag är sugen på glass. Åhh vad jag skulle vilja äta glass. Glass är riktigt gott. MUMS! Vanilj och choklad. Eller blåbär. Polka är riktigt, riktigt gott. Det värsta av allt är att vi har tre paket i frysen......morr.
Jag somnade visst i dotterns säng. Mitt i nattningslåten. Vaggvisor funkar visst på mamma Mu med.....zzzzzzz

söndag 27 februari 2011

En ny morgon

Det är en ny morgon. En ny dag och jag känner mej deggig och jäst. Jag som önskade att jag var full av energi! Det är sista lediga dagen på lovet. I morgon tillbaka till jobbet och en hel del att göra. Jag måste göra ett minutöst schema för att inte börja stressa. Närmaste två veckorna kommer vara helt förskräckliga. Helt förskräckliga. Tur att det finns en vecka att vila upp sej på snart igen...påsklovet. Läraryrket är inte så illa..... Och då är jag klar med uppsatsen. Då är alla förberedelser till nationella proven klara. Då har våren kommit!

fredag 25 februari 2011

Morgonpromenad

Det är så skönt att börja dagen med en lång morgonpromenad med hundarna. I dag gick jag inne i stan igen. Det blev ordentlig miljöträning för Pluto. Det kom så mycket hundar som var lösa, kopplade, aggressiva, busiga. Och det kom människor som ville prata, men där han inte fick hälsa. Och det var så många bajskorvar att lukta på och många kissfläckar att undersöka. Det är inte lätt för en ivrig liten unghund att behärska all denna lust och glädje han har i sin kropp. Men jag är stolt över min lilla kille. 


Bobbo är som vanligt tryggheten själv. Han struntar fullkomligt i andra hundar och människor. Men jag är så tacksam över att han fortfarande har lusten och arbetsglädjen kvar. Han är nyfiken på livet och det syns inga spår av att han börjar bli lite, lite äldre. Han är bara 8 så han är i sina bästa år än. Men kompisarna runt omkring oss i samma ålder börjar trackla av. Börjar få skador, börjar tröttna lite. Bobbo han är som en racermaskin fortfarande. Han är en fantastisk förebild till Pluto. Gud vad jag älskar mina vovvar!


Bingo!

Jag har aldrig riktigt förstått mej på det där med bingo. Alltså riktig bingo, inte sån jag spelar med ungarna. Jag har aldrig varit i en bingohall, aldrig spelat bingo MEN, som Tony Irwing säger, jag har sååååååå många i min bekantskapskrets som jobbat i bingohallarna. Det finns alltså jobb där. Riktiga arbeten där de  får betalt att ropa upp nummer..... Bertil 10 Ingvar 25.......vem vill jobb så? Och vem är det som spelar? Min farmor klädde sej alltid fin och åkte på bingo när jag var yngre. Mest kommer jag ihåg hennes nylagda hår och den bruna väskan hon höll i ett hårt tag med båda händerna framför magen. Min svärmor spelar också bingo. Vi några tillfällen har Marcelo gett henne en hundring och bett henne spela från oss också. Vid några tillfällen har vi då vunnit lite småsaker på bingo i en hall vi aldrig varit i. Konstigt. I dag spelar inte farmor bingo längre. I dag lämnar hon knappt huset. Min svärmor spelar då och då med andra chilenska damer. Är bingon en döende dinosaurie? Kommer den försvinna när vår äldre generation lämnat oss? Eller är det en tradition som vi unga kommer växa in i att gilla? De jag känner i min ålder som spelar bingo gör det på nätet. Det finns en hel uppsjö av olika spelbolag som lockar till sina sidor. Kanske farmor och min svärmor borde skaffa dator och satsa en hundring där istället? På så sätt slipper de lämna hemmet i snöstormen, och ändå kan de pyssla med sitt favorit spel. För bingo är ett klassiskt spel som liksom tillhör vår svenska tradition. Jag tycker det. Kanske bingohallen är död om 30 år. Men på nätet tror jag nog att detta klassiska spel kommer att överleva. Och det är nog där som vi lite yngre hittar spelglädjen till detta  spel.
Spela Bingo Online
Bilden är tagen från en bingosida på nätet. Klicka på bilden eller ordet bingo lite högre upp så kommer du direkt till den sidan om du skulle vilja.

torsdag 24 februari 2011

Wii

Vi fick ett wii spel i julklapp. Och min alldeles egna hunk lyssnade på mamma MU när jag önskade mej ett Wii Fitness och balansbräda. Så nu har jag haft spelet och brädan undanstoppat sen julafton, alltså i två månader. Men idag plockade jag fram den. Jag vet inte vad jag hade förväntat mej, men det var inte riktigt som jag tänkt mej.


Först var vi tvungna att registrera oss. Min Mii (gubben i spelet)  har hästsvansar, som jag, är blond och lite rultig. När spelet mätt mej, tagit vikt och räknat ut BMI förvandlades min Mii till en bamse tjockis. Hon blev fet. Stora N bara skrek: -Men mamma vad tjock hon blev. Så där kan hon ju inte se ut! Vad svara man på det? Jo mamma är så fet! När det var dags för nästa person att registrera sej kom det upp en ruta, liksom som i förbigående: med dina mått borde du väga 57 kg. Jag började asgarva. Men nu är jag igång i allfall. Tråkigt nog tränade jag rätt länge innan jag insåg att min träning inte registrerades eftersom det var Stora N;s träningsschema vi var inne på. Så efter att barnen lagt sej fick jag träna en halvtimme till. Vi får väl se hur ofta jag rör på kroppen i rocka rockringar, cykla runt ön eller står i yogaposen trädet. En sak är säker. Jag som aldrig direkt gillat att spela spel har hittat ett som passar mina intressen. Träna, röra på kroppen och tävla mot andra samtidigt. Jag var himla nöjd när jag spöade Marcelo i baseball igår. Han var lika nöjd att han slog mej i tennis. Om ett halvår får vi se om fitness spelet gett nåt resultat. Om inte annat kanske jag kan vinna över sambon i snowboardåkning hemma i vardagsrummet. I den riktiga backen är det han som är kung i familjen.







Bilden är tagen från en sida jag hittade på google från Wii.

Skriver igen

Jag sitter och sliter med uppsatsen igen. Jag fastnar liksom i min egen text hela tiden. Att skriva är inte svårt, det svåra ligger i att ligga kvar på banan och inte bara formulera bra meningar. Hela tiden spårar jag ur min analys, och börjar beskriva i stället. Analysera och beskriva är två väldigt olika saker. I morgon är det tanken att jag ska skicka in texten till min handledare. Huuu, blir lite mörkrädd faktiskt. Nästa vecka är tanken att hela uppsatsen ska vara klar. Eller så klar att jag bara kan gå igenom hela och leta språkliga kullerbyttor. Det kommer bli nattarbete hela veckan. Samtidigt som jag tycker att det här är så himla kul längtar jag efter att vara klar nu. Att slippa ha den hängande över mej. Att jag har presterat klart det jag ska prestera. Att få lite mera tid åt mej själv, barnen, Marcelo och hundarna. Men jag lovar att jag i höst kommer titta tillbaka på uppsats skrivandet med kärlek och saknad. Drömmen är att en gång få börja forska på riktigt. Om ett ämne, vitt eller brett som skapar energi i min själ. Varför inte jaguarens påverkan på den ekologiska kretsloppet, eller om Butterfly effekten?

onsdag 23 februari 2011

Magi

I dag hände något magiskt. Nästan overkligt. Otroligt. Jag är rörd, glad, lycklig och samtidigt alldeles lugn. Det var som om Buddah kom in i vårt hus och skänkte frid och magi i vårt hushåll. Som en ängel som flög förbi och välsignade vår familj. Jag har kommit till ett avslut. En ny början tar vid. Ett nytt år, ett nytt liv, en ny framtid. Jag kan krypa ur mitt ömsande skinn. Jag är fri nu att göra som jag vill. Jag är berörd. Jag är befriad. Min nya kostym klär jag på mej som jag vill. Inte som traditionen bär. Jag har makten. Jag har mitt liv. Och jag bestämmer från och med nu över mej. Allt det gamla tynger inte mej. Jag tog av ryggsäcken. Stenarna ligger på marken. Jag lättar. En ny era har börjat. Fröken Mägi - Magi utan prickarna över a, ska börja använda sin styrka nu. Jag ska bli den jag vill vara. Jag ska hitta min kropp. Hitta min längtan. Nu är punkten nådd. Nog är nog. Jag är där nu. Som jag har letat efter denna punkt. Lite rädd, men med höga förväntningar tar jag upp min punkt. Från och med nu kommer allt bli mycket jobbigare. Från och med nu kommer allt bli mycket underbarare.

Kall promenix

Pluto och Bobbo i vilda glädjeskutt

Min fina, vackra Bobbo, fryser aldrig.


Pluto med köldkramp i tassen
Jag har glömt mössa som vanligt.
Tog min halsduk över öronen
Trots att termometern visade på 21 minus grader tog jag tillfället i akt i dag och gick inne i stan. Redan efter fem minuter fick Pluto köldkramp i tassarna. Men med lite kärlek och uppmaning att springa i snön så släppte det. Det var fantastiskt härligt att vara ute i stillheten med två glada  hundar och en strålande himmel. Stadsnaturen kan vara så oändligt vacker. Jag passade på att ta lite bilder med lilla kameran bara för att det är kul. Pluto såg ankor och blev helt förskräckt. Visste inte om han skulle springa därifrån eller hoppa i efter dem. Han såg rätt roligt ut min lilla Plutt. Bobbo som älskar att vara inne i stan och spåra alla dofter han känner hade knappt tid att umgås med mej. Men trots det fick vi en riktig härlig stund tillsammans vi tre. Vi fick hänga tillsammans som vi alltid har gjort. Bara vi tre. Det tankar så mycket energi och så mycket lust i mej. Jag önskar jag kunde dela med mej av alla upprymda känslor jag har i mitt bröst. Jag önskar världen kunde vara så här vacker för alla varje dag. I dag är en riktigt bra dag!

Pluto har fått syn på nåt. Vad kan det vara. Spännande var det....
..... jo det var ankor i röken som kvackade glatt

Promenadbilder

Jag har lånat hem en kamera från skolan. En liten samsung jag var tvungen att prova på dagens promenad.

Jag älskar vatten, snö och rök. Tänk att det är så fint i vår vardag, runt oss jämt.


Pluto ser ankor, vad spännande!


Vattnet leder bort men hem. Vilka äventyr väntar runt kröken?

Snö på grenarna som hänger över vattnet. Så lätta o små men ändå tjocka...

Vad vill du bli när du blir stor?



Lilla N på väg upp i ambulansen
Ett kort tag hade jag brandmannayrket som en hemlig, våt jobblängtan. Den tog de snabbt ur mej när brandmännen tvingade upp mej i en stege. Jag har panisk höjdrädsla. Så då strök jag det som drömyrke. Min son har i flera år drömt 
Pluto fick miljöträning bland allt vimmel.
om att bli polis. Den goda fadern har ställt sej tveksam till valet av polis, då han själv inte har en god relation med denna yrkeskår. På senare år har dock Stora N börjat fantisera om att bli ambulansman eller brandman. Personligen tycker jag det är bra jobb alla tre. Men en förändringsvind slog ner för en månad sedan när han deklarerade att han ska bli meckare som pappa. Huuu..... tänkte jag. Min son som har så stora möjligheter, ska han verkligen skita ner sej och jobba jämt för en halvbra lön? Men sen kom jag på att ha kommit in i en ålder då pappa är den största hjälten. Och att det är helt naturligt att han vill vara som superhjälten, sin far Marcelo. I går var vi dock och tittade på när räddningstjänsten fjuttade på eld, jagade bovar och räddade skadade. Men inte ens efter den indoktrineringen ville Stora N längre vara brandman. Trots att han fick gå in i brandbilen. Han vill vara som pappa. Däremot lyste ögonen på min minsta dotter som nu drömmer om att få köra ambulans när hon blir stor. Ambulansbilen var det häftigaste hon någonsin sett! Jaaa, yrkesdrömmar kommer och går. Mittimellan N drömmer om att bli en prinsessa och en ballerina. Själv skrev jag i min första uppsats (på en A4 sida i ettan) att jag minsann skulle bli en Föken när jag blev stor. För lärare var bra människor som lärde ut allt som barnen behöver veta, och så är de snälla också.
En god fika måste man ha efter ett kallt äventyr på räddningsfältet.
Glutenfri semla o varm choklad föll mej i smaken.

Skäll

Näää, nu måste jag gå och sova. Klockan är 2;20. Varför är jag så här för? Kryper aldrig till kojs. Nu är det du som går och lägger dej Fröken Åza! Det är inte hederligt att sitta uppe så här sent och förstöra morgondagen bara på pinkiv! Ta nu ditt pick o pack  och masa dej in i sovrummet och få några timmars riktig sömn. Klockan ringer snart och då SKA du vara pigg och alert!

tisdag 22 februari 2011

Ny design

Ja nu har jag testat en ny design. Jag har problem med massor av fel på bloggen som gör att flödena inte är som de ska. Vad det betyder vet jag inte. Men när jag kollar så får jag massor av varningar som jag inte fattar och som jag inte vet vad jag ska gör åt. Med den ny designen har jag reducerat felen från 400 till 150. Kanske kommer den fortsätta förändras ett tag- Vi får se. Men tyck till om andan fallar på!

Filmen bättre än piller

Jag somnade till Tingeling idag. Barnen försökte väcka mej tre gånger. 
-Men mamma det var ju du som ville se den här filmen.....
Hmmm så kanske det var. Men mina ögonlock ville inte vara öppna. De ville bara vila lite. I det längsta förnekade jag att jag sov. Det är andra gången jag somnar till den filmen. Är den ett sömnpiller? Jag vet när min far var yngre och nattmaran red honom. Ja, eller, han är som jag kan inte somna, då slog han alltid på samma film. Bagdad Café. Han har börjat se den över 300 gånger. Och det är inget skämt. Men han har aldrig avslutat filmen. Ungefär på samma ställe somnade han, varje gång. Än idag har han inte sett slutet på filmen. På den tiden var det VHS som gällde och själva bandet på filmen gick tills slut av. Kanske är Tingeling min Bagdad Café? Eller så kanske jag bara använde samma strategi båda gångerna filmen sattes på. Jag var trött, barnen mammiga och vill kramas. Tillsammans lägger vi oss i soffan och myser. Jag somnar och de roar sej med en film en stund. Snacka om att ha TV;n som barnvakt..... Kan man åka dit för att man att man negligerar sina barn och låter dumburken sköta föräldraskapet en stund


?

måndag 21 februari 2011

Min kille.

Sen kväll. Sambon jobbar. När kommer han? Han har lovat kärlek i kväll. Jag längtar att få ligga i hans famn medans hans håriga bröst kittlar mej i näsan. Jag saknar hans doft och hans mjuka hud. Det har varit många nätter med barn i sängen, trötta ögon och aj aj i kroppen ett tag nu. Vi har delat säng men legat miltals från varandra. Så långt borta att det kunnat vara olika rum. Familjeliv och spirande kärlek går inte alltid hand i hand. Jag älskar honom. Så hjärtat värker. Han ringer och fnittrar förjust att han är kär i mej. Om ett par veckor firar vi 19½ år. Det är magiskt. Förunderligt. Så många år. Så mycket nytt vi lär om varandra hela tiden. Han är stadig som en klippa, vacker som en solnedgång, spännande som ett äventyr och omväxlande som en storm. Min stolta chilenare. Min kille.

söndag 20 februari 2011

Vinter igen

Det gäller att njuta av vintern så länge den är här. För det fantastiska, men kalla, väder vi har nu kommer snart vara ett minne blott och slasket och isen kommer emot oss med stormsteg. Jag älskar verkligen vintern när det är vinter. Hundarna älskar att komma ut lika mycket som jag. Med barnen råderr det delade meningar....








 





fredag 18 februari 2011

Sista arbetsdagen

Så var sista arbetsdagen gjord inför lovet. Senaste veckan har jag studsat som en pingpong boll i ett flipperspel. Problemet har varit att jag bara studsat mellan samma två stationer. Jag gillar att ha mer att göra i mitt liv. Ha en balans mellan allt. Hem-jobb-hem-jobb-hem-jobb. Jag har saknat mina vänner oerhört mycket denna vecka. Jag har saknat människor som älskar mej. Jag har saknat att träna och jag har saknat att umgås med mina hundar. För även om jag träffat dem varje dag och tagit promenader har vi tre inte kunnat hänga och träna som vi brukar göra. Det ska bli skönt att nu under sportlovet hänga med dem, sitta framför datorn och skriva och göra allt det där som jag började bli trött på för ett par månader sedan. Jag älskar att ha ett jobba att gå till. Jag hatar att jag är borta så mycket hemifrån och ändå bara får halva lönen. Jag har bett att få 100% till nästa termin. Vi får väl se om jag får vara kvar. Tydligen behöver en del människor gå....ekonomin är inte så bra i skolan just nu. Ändå är det ett stort antal elever som kommer till skolan nästa termin. Så vi får väl se vad som händer. Nu ska jag njuta av mina barn och att få sova länge i morgon!

onsdag 16 februari 2011

Sjuka barn

Barnen är fortfarande sjuka. Nu är det Stora N som mår sämst. Febrig, ont i huvudet, ont i magen. Stackars min lilla kille! Samtidigt slår det mej hur skönt det är att bara ha "vanligt" sjuka barn. Handfasta saker som feber och värk. Halvslöa ungar som gärna glor på en film och vill sitta i knät. Jag uppskattar det. Vanligt sjuka. De senaste åren har bestått i att analysera rosslighet i luftrör, hosta, hosta, hosta, oförstående läkare, övernattningar på sjukhus, lunginflammationer, tester, analyser, vak natt ut och dag in. Det har varit provtagningar, dåliga besked, avsaknad av besked, nya rön, konstiga teorier oförstående omgivning och väldigt mycket oro. 


Feber i det här läget känns som en bra sjukdom. Det känns som mina barn är som alla andra barn. Och faktiskt så känns det nästan som om de är vanliga barn nu. Det är länge sedan någon av dem hade ett ordentligt kruppanfall. Stora N har inte hostat i  fyra, fem månader i sträck sen han fick sin medicin och faktum är att han inte behövt använda den på ett år. Lilla N är inte längre akut sjuk. Hon utvecklas, växer och är inte apatisk och slö längre. Hon kan andas och sedan hon fick en bra medicinering har heller inte heller hon behövt åka till sjukan i tid och otid. Vi håller fortfarande på med utredningar och provtagningar. Det är slangar ner i halsen, sövningar, nålar och nya teorier. Men hon känns inte akut sjuk längre. Och även om de värsta teorierna fortfarande inte kan uteslutas lever vi inte längre i den akuta situationen längre. Min kropp är inte inställd på försvar, den går inte på nålar och jag kan sova om nätterna utan att oroa mej för att jag ska vakna upp som tvåbarns mor fast att jag somnade som en trebarns mamma. Det känns faktiskt riktigt bra att vi vabbar för första gången sen barnen föddes, bara för att barnen är sjuka som alla andra barn. Självklart hoppas jag på snabbt tillfrisknande. Och nu ropar en sjukling på mej. Hej då!

Alla hjärtans dag.

Romantisk middag? Nej åt ensam med Lilla N som sällskap vid matbordet.
Blommor och choklad? Nej inte en present så långt ögat kunde nå.
Härligt rumlande sex ? Nej han sov i sängen, jag i soffan.



Låter som en het och kärleksfull alla hjärtans dag va? Det var det inte. Men det var samtidigt en fantastisk dag. LIlla N vaknade på måndags morgonen efter en lång natt med feber och ont i kroppen. Marcelo tog beslutet att stanna hemma så jag fick åka och jobba. När jag kom hem sent på kvällen var även Stora N febrig och Marcelo hade svår huvudvärk. Så när jag satt där bland mina sjuklingar och Mittimellan N hoppade runt på sin egen-händigt-byggda hinderbana i vardagsrummet så svetten lackade så kunde jag inte låta bli att känna att verkligheten slår dikten alla gånger. Verklighets realismen är så himla otroligt underbar! Jag är en mamma, med febriga barn, en riktig karl med fel och fantastiska bra. Jag har ett jobb och jag möts inte av skönsång och presenter i dörröppningen när jag kommer hem. I stället möts jag av tre barn som gråter av glädje och saknad, kastar sej i famnen och har tre tusen saker att berätta. Jag möts av tre små mini-me som vill sitta nära, nära och hungrar efter mej. De vill ha mej. Jag betyder någonting. Jag är viktig. Jag möts av en sambo som ligger i sängen och myser med datorn och som somnade som en stock när jag tog över sjuk vaket. En sambo som lyser upp när jag kliver innanför dörren. En sambo som gömmer sej bakom kudden när han skamset berättar att han inte orkat tömma diskmaskinen men att han lagat god mat. Jag har en man som hungrigt kysser mina läppar, en man som fortfarande vill ha mej. Efter 19 år älskar han mej fortfarande. En man som viskar hur viktig jag är och tydligt visar att han uppskattar allt jag gör (utom när jag har sönder bilen...). Sen att det inte är romantiskt-film-vackert när jag kommer hem spelar ingen roll. Det här är min verklighet. Min familj och här lever genuin kärlek och en lättnad över att inte behöva sätta upp en fasad när man inte orkar, fast att det "bordes" göras en högtidsdag för kärleken.

lördag 12 februari 2011

Bröd och sömn


Igår, fredag kom jag hem till ett hus i fullständigt kaos. Och jag var så sabla trött! Mitt bröd var slut och maten var tvungen att göras. Och trots min totala, fullständiga energikollaps lyckades jag steka fisk, koka potatis, ta hand om all disk och baka bröd. Efter maten somnade jag sittandes. Men i dag är jag jätteglad att jag tog beslutet att faktiskt baka. För nu har jag gott bröd med solroskärnor som väntar på mej till frukost. MUMS! Jag råkade somna i soffan mitt under baket. Sittande på divandelen med huvudet hängandes som en trasdocka. Så vaknade jag till med ett ryck, fick panik och tänkte att nu bränner jag brödet! Så jag kastar mej ur soffan och börjar hasta mot köket. Hela kroppen skriker i protest. Det gör ONT ONT ONT. Mina hälar kändes som tusen knivar, vristen skar som den var av, höfterna gneds i ljudlig protest. Men paniken var lika stor, så jag kortade stegen till myrsteg, gick på tårna, lyfte upp axlarna i ett fåfängt försök att lätta vikten från de nedre regionerna. Händerna var totalt bort domnade så dem skakade jag på för att få liv i. Så hör jag världens asgarv från soffan. Marcelo skakar på huvudet åt min säregna stil. Jag måste sett rätt rolig ut. När jag kom ut i köket hade jag inte stoppat in plåten i ugnen än, så brödet var räddat. Sen satt Marcelo i soffan omgiven med sina tre sovande barn runt sej, ett brett leende och jag tillsammans och såg avsnitt efter avsnitt på Sons of anarchy tills jag somnade igen.


 Klockan två lade vi oss i sängen. Två timmar senare åkte Marcelo till jobbet och jag snarkade vidare. Nu ska jag göra frukost med mitt nybakade, fast frysta bröd och njuta av vår strålande vinterdag.

Hur faan ser jag ut egentligen?

Stor, degig mage. BLÄ!
När blev jag så här?
Snygg spegelbild...inte
Ibland blir man mer deprimerad än annars. Jag står still med vikten. Kommer ingenstans. Tråkigt och grymt irriterande. Men när man möts av det här i spegeln på morgonen undrar jag hur sjutton det kunde det gå utför så snabbt? När hände det? Visserligen blir resultatet en aning bättre med håret i ordning och sminket på plats. Men jag använder bara lite mascara och ögonskugga så skillnaden kan ju inte vara så stor! Min stora degiga slappa mage väller ut och är i vägen. Den är ful, jag är ful. Jag får ta på mej förnekningsglasögonen igen ett tag.

Vinter- IGEN

Med risk att orsaka lynschstämning; så himla skönt att vintern är här igen! Tio minus grader, strålande sol, gnistrande snö, det är som gjort för pulkaåkning. Jag har varit så deppig när slask och is har förstört det som var en sån lovande vinter. Och även om et liten gnutta hopp i bröstet tänkte att nu är altan frilagd från snö för resten av säsongen och vren kommer vara tidig i år så vet jag ju, jag VET att februari är årets sista vintermånad. Allt smält före mars blir is och slask. Vintern kommer tillbaka. Det roliga (eller sorgliga) är att det tycks som alla bilförare glömt att det är vinter. Till och från jobbet har det varit flera avåkningar och kollegor har ojat sej över att behöva hämta barnbarn i detta " förskräckliga väder". Det är vinter. Inget konstigt med det. Det enda tråkiga är att nu när jag äntligen fått tillbaka min bil så frös låset fast i går på judon. Annelie öppnade bakluckan och fällde  baksätet medan jag ringde Marcelo. Stora N fick krypa in och försöka öppna dörrarna. Det gick inte. Dörrarna var och förblev låsta. Till slut fick han upp dörrarna där bak och vi fick klättra in den vägen. När vi kom hem kunde Stora N öppna dörren på sin sida, men mitt lås i förardörren är total trasig. Så jag får klättra in och ut genom bilen. KUL!!!! Men förutom det så älskar jag den här typen av vinter. Låt det vara så här i tre veckor till. Sen hällregn och snabb snösmältning i fyra dagar och sen vår. Så blir jag nöjd och glad. Men nu lite frukost.

torsdag 10 februari 2011

Tankar kring sen

Det är så mycket som händer runt mej. Så många planer som läggs upp och jag känner mej lite fast. Lite som att jag fastnat i tuggummi som ändå rör på sej. Jag är jätte glad över jobbet, samtidigt sitter jag kvar med en fot i studerande världen. Jag jobbar halvtid, men är där nästan heltid. Det stör mej att lönen blir så dålig trots det. Alla jag känner ska ut och resa. De flesta på solsemester, men jag vill börja göra mina resor nu. Barnen har blivit tillräckligt stora så att de äntligen kan hänga på. Jag älskar äventyr. Jag älskar att uppleva, känna, bli berörd. Med äventyr pratar jag inte om att fira ner sej i ett 40 m djup eller hoppa bungyjump. Jag pratar om att meditera i ett kloster i Tibet, åka forsränning, fota karga Mongoliet och leva med en kultur som är mej helt främmande. Jag menar att få åka och hjälpa till på Africat eller med föräldrarlösa orangutanger på Borneo. Jag pratar om att samla i hop en kör och sjunga julsånger för frusna prostituerade i Amsterdam eller att filma fransmän som hoppar över tak. Men pengarna tryter. Huset äter upp en del. Alla försäkringar, och den vidrigt dyra elen tar resten. Det blir liksom aldrig tillräckligt mycket över. Men jag har en idé som involverar SVT och en dokumentär. Vi får se om det blir nåt av det. Det är så mycket som ska göras och planeras. Jag gör sånt mycket bättre med fler inblandade. Jag är månen, jag behöver nån annan som lyser på mej för att jag ska synas. Kanske blir det nåt, kanske rinner det ut i sanden. Men jag har börjat ta mina första steg mot vad jag vill. Vad jag behöver för att jag ska bli den jag vill vara.


Jag hoppas mina barn kan dela den här nyfikenheten och lusten jag har. Ingen i min omgivning är som jag. Och ibland kan det bli lite ensamt här ute i planeringarnas blomstrande trädgård.

Otillräcklig

Jag somnade i sonen säng under nattning. Gud vad jag älskar mina barn. Jag är inte värdig att vara deras mamma. De är värda det bästa i hela världen. Och det kan jag inte leva upp till. Jag är så himla liten.


Jag har så många tankar i kväll. Marcelo är arg på mej. Jag klarar inte av när han är arg. Jag får fula tankar då. Ensamma tankar. Tankar som tar fokuset bort från mina barns skratt. Tankar som skingras när Marcelo återigen ler mot mej. Då kan jag vara stor och stöddig igen. I bland tänker jag att jag är just stor. Att jag klara vad som helst. Att jag har förmågan. Så räcker det med onda ögat från min sambo, eller inga ögon alls, så rammar min värld. Då inser jag hur mycket hans styrka håller upp min styrka. Han är min ryggrad, mitt syre, mitt blod. Jag vet att det bara är att vänta ut hans arghet. Den går över. Sen skrattar han åt mej. Säger att jag är löjlig som gör en höna av en fjäder. Sen är allt bra igen. Jag är likadan.


Men jag gillar inte att behöva se min ynklighet. Att se hur svag jag egentligen är. Min image att gå styvnackad genom alla stormar är en illussion jag gärna vill ha om mej själv. Men sån är jag inte. Jag är känslig. Och otillräcklig.

onsdag 9 februari 2011

Tidig morgon

Jag orkar inte göra iordning barnen. Jag är trött. Vill ligga hemma en hel dag och bara sova. Välkommen till verkligheten var det en som sa häromdagen. Hmm undrar jag. Har inte jag levt i verkligheten de senaste sex åren? Att jobba deltid plugga 75% och ha tre barn, hus och fritidsaktiviteter.......är det välkommen till verkligheten? Hur många har ett sånt späckat schema, och sen får höra att att välkommen till verkligheten? Är det bara för att jag pluggat innan? För att jag jobbade hemifrån 125% och borta 25%. Nu  ligger kvoten borta högre och det skulle vara en verklighet?


Jag förstår egentligen vad de menar. Livet förändras när man inte längre styr över sin hemmatid. Men arbetet är det samma. Det måste göras. Oavsett vad. Och jag tycker jag har rätt att pipa och gnälla precis som alla andra när jag är trött. Eller ska jag bara var tyst och tacksam? Det har aldrig legat i min natur.... Tacksam är jag, men också trött idag. Och ont i vristen efter gårdagens fotboll. Men nu är det dags. Jag 10 min på mej att få i ordning tre barn. Ska vi slå vad att jag kommer bli lite sen.....

tisdag 8 februari 2011

Tidspress

Det börjar bli mycket runt mej nu. Många bollar att hålla i luften. Det är familjeliv, träningsliv, yrkesliv, politisktliv och studentliv att sy i hop utan att stressa, utan att komma efter. Bilen är på lagning. Elräkningen en chock. Eleverna sönderstressade för alla prov och barnen saknar sin mamma. Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på sej, det blir inte riktigt så bra som jag tänkt mej. Hmmm, hur har jag tänkt mej då? Just nu längtar jag till sportlovet. Då ska jag sätta mej ner och plugga från morgon till kväll i tre dagar så att uppsatsen blir färdig! Sen ska jag ägna fyra dagar åt mina barn, mina hundar och åt min underbara sambo. Efter det hoppas jag kunna ta nya friska tag. Vara pigg och alert igen. Bara ha lite plugg kvar, spanskan som tar slut i juni. Så då kan jag ägna mej åt att jobba. Att vara mamma, att vara vara en bra matte, att vara jag.


Varje dag sitter jag över en halvtimme, timme på jobbet för att få ordning på allting. Varje vecka struntar jag i nån städning eller tvätt eller nåt annat måste, vilket resulterar i att mer jobb hänger över mej. Tiden räcker inte till riktigt. Jag prioriterar träning, barn och vila. Utan vila kraschar jag. Och det får INTE hända. Nä nu ska jag skriva vidare på uppsatsen. Sen ska jag göra en planering för att öka demokratin i vår lilla stad. Möte nästa vecka med arbetsgruppen och då ska ett förslag finnas.


Jo, just det, jag håller på att öva in nya moment med Bobbo inför sommarens freestyle säsong! Och Pluto tränas i lydnad. Efter mars får han starta i ettan. Det ser jag framemot!

måndag 7 februari 2011

Pedofilen Johan är ute igen

Nu är han ute igen. Han är tillbaka på jobbet. Pedofilen. Mannen som förstör små flickors liv. Han som vill stoppa snoppen i små barn. Johan Samuelsson. Bor så vitt jag kan förstå i Ektorp i Norrköping. Han jobbar på Cervera. Fick höra i helgen att personalen blivit varnade för att ta lagen i egna händer. Men utfryst lär han vara. Står i kylan. Jag trodde han hade minst en månad kvar i fängelset. Inte ens 1½ år satt han. Nu är han ute på våra gator. Sitt brott ska han i laglig mening ha sonat. Men stämpeln och lusten kan han aldrig tvätta bort. Han är avskyvärd. Vidrig. Ett odjur. Ett det. Ondska.


Hans offer är 13 år nu, inte då när han var på henne. Hennes liv ligger i spillror. Familjen är slagen i tusen bitar. De är spottade på. Ett år har gått. Men det känns som ett par dagar. Ljuset i tunneln  syns inte.


Om alla kunde se smärtan. Om alla ni som försvarar Ondskan kunde se varet välla ur såren, då kanske det skulle finnas hopp för att ohyggligheter som Johan, inte skulle kunna begå så vedervärdiga brott.


Jag hoppas han aldrig mer våldtar, lurar eller utnyttjar ett barn, ungdom eller nån vuxen igen. Jag hoppas de offer han lagt under sin tyngd, under sina andetag, under sin lem kan hitta tillbaka till livet.


Jag vill att ni ska se bilden. Se mörkret, se brottet, rädslan och äcklet, när han drar ner sina byxor. Tar tag i sitt stånd och tvingar in den i ett barn. Ett barn utan bröst. Ett barn utan pubeshår, utan mental eller fysisk styrka att kunna fly. Se hans slutna ögon. Hur han slickar sina torra läppar, flinar ondskefullt, fumlar med händerna, se hur svetten pärlar på pannan. En man. Runt 75 / 80 kg. Ett barn runt 45 /50 kg.


Till alla er som sedan hotar familjen och står på Johan Samuelssons sida; Försvara  honom. Säg att hon ville. Säg att han blivit lurad av barnen. Påstå att han inte kunde stå emot fresterskan. Idiotförklara honom och säg att han inte förstår att han gör fel. Titta sedan dej själv i spegeln och se om du kan leva med dej själv.

söndag 6 februari 2011

Efter festen

Sminket är avtvättad. Jag tog en smörgås. Och ett glas mjölk. Som jag har längtat efter detta glas mjölk hela kvällen. Söt cider i all ära, men kall mjölk, det är mumma det! Jag kunde klappa hundarna när jag kom hem strax innan två i natt. Jag blev inte totalt nerhårad. Tidigare idag borstade jag dem rejält. Hela hallen var fylld med hår. Det var löjligt mycket. Från båda hundarna. En hel kull med valpar. Man kund tro det i allafall när tussarna låg överallt. Festen var kul, trots mitt dåliga humör. Vi spelade ett spel på slutet. Jag fick höra saker som fick mej att rodna. En historia innehöll one night stand, bajskorvar i toalett som svämma över och en hand som rensar avlopp. Uhhh, så pinsam. God mat. Fetaost, gamla vänner, nya bekantskaper. Musik och nostalgi. Kvällen hade allt. Men nu är jag hemma igen. Där jag ska vara. Där jag trivs bäst. Hos mina fantastiska barn. Mina älskade ungar som jag uppskattar överallt annat. Det är här jag hör hemma. I mitt hus, med mina barn och hundar. I min mammaroll. Inte bara, men mest. I morgon är det kalas. Jag är trött. Ska gå och sova nu. Nya dagen har redan börjat och idag ska vi på kalas. I dag kommer Marcelo hem. Jag längtar. Hoppas nåt av barnen kommer in till mej i natt. Kanske jag kan ta med en av dem in redan nu?

lördag 5 februari 2011

En dålig dag

Jag är så ofantligt trött idag. Jag har ingen lust, ingen ork ingen energi. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag orkar inte.


Jag tvingade ut mej själv på en timmes promenad med hundarna i sällskap med Lilla N. Jag hoppas den promenaden räcker för dem idag. Jag orkar inte motionera dem mer. Jag orkar inte. Har ingen lust. Men jag har dåligt samvete.


Mitt hem är i behov av STÄDNING, med stora bokstäver. Jag ORKAR inte, med lika stora bokstäver. Jag orkar inte. Verkligen inte. Jag vill inte, har ingen lust. Jag vill lägga mej på soffan, glo på film, gå i ide, låtsas som om jag inte finns. 


Jag hatar att känna så här. Inte för att jag har krav på mej att prestera utan bara för att jag ogillar att att må dåligt. Jag är deppig. Låg. Blä.


Höjdpunkterna idag har varit Lilla N som om och om igen får mej att lé, skratta och känna mej älskad. Min älskade lilla unge. Min fantastiska lilla tjej. Vad livet skulle vara tråkigt utan dem. Mina barn. Mina små mini kroppar som ger mej så mycket varje dag. Hur sjutton kan jag vara deppig när jag har dem hos mej? När de är mina?


Nej nu är det dags att börja städa. Svärföräldrarna kommer snart. Ska på fest. Jag hoppas den blir kul. Jag hoppas jag blir rolig. Hoppas jag är en roligare matte och en roligare mamma i morgon.

torsdag 3 februari 2011

Till doktorn eller inte...

När ska man som förälder åka till läkaren? J


Jag hatar att åka till doktorn för att få ett litet nedlåtande, det är inget vi kan göra. Det är som om de säger att jag upptagit deras tid. Jag har stått i vägen för dem att hjälpa människor som är sjuka på riktigt.


I dag ringde de från förskolan och meddelade att Lilla N inte ville stödja på foten. Hon var svullen men inte ledsen. Jag satte igång mina elever och åkte för att hämta upp henne. Foten är svullen. Stortån gör jätte ont och är stor. Hon stödjer inte på foten, utan går liksom på utsidan av den. Foten går inte i stöveln.


Jag valde att inte åka till doktorn. Istället åkte jag och storhandlade. Med Lilla N i vagnen. 


Nu på kvällen går hon mer. Men har ont. Lite smått blå. Men är glad och pigg. Skulle jag ha åkt. Eller var det rätt att avvakta? Ibland är inte svaren självklara.... Jag tvekar lite fortfarande.

onsdag 2 februari 2011

Förföljd i mörkret

Inte tagen idag, men en annan
ravin i dagsljus
Jag var ute och gick i mörkret med hundarna nu på kvällen. I dag är det riktigt nattsvart ute. Men utrustad med reflexvästar och en pannlampa så klara man sej rätt långt. Hundarna går lösa mestadels av tiden, men där bilarna åker som mest kopplar jag dem, bara för säkerhetskull. Jag vill ju inte att de ska bli påkörda. En granne kom nästan  ikapp oss bakifrån. Hans lampa avslöjade hans position, och de arga morrningarna från västgötaspetsen han hade i koppel. Men så svängde han i på sin tomt och vi var ensamma i mörkret igen. Eller var vi det? Efter ett tag hörde jag knaster från grus bakom oss. Jag vände mej om och såg ingen lampa, ingen siluett och hörde ingenting. Så jag fortsatte. Men så hörde jag det igen. Men såg ingen. Då började jag känna mej lite olustig och började gå i raskare tempo. Fantasin började skena iväg medans förståndet grälade på mej att det bara var ett rådjur som korsat vägen.


Men så hörde jag snabbare steg komma mot mej bakifrån. Hundarna var kopplade och en snabb mickrodelssekund tänkte jag att nog sjutton ska jag väl få användning av min kamphund nu? Visst borde han försvara mej? Sedan var det som om allt förstånd rann ur mej och instinkten kickade in. Pluto satte svansen mellan benen och drog framåt. Bobbo reagerade på min rädsla och vi flydde. En stor rasande man kom emot oss med handen höjd i högsta hugg. Jag är inte snabb, mitt enda försvar är att vara osynlig. Jag sprang. Släkte pannlampan, slet av mej reflexvästen och kastade den på vägen. Hundarna hade fortfarande sina på men eftersom lampan var mörk så reflekterades inte ljuset i dem. Vi var mörka allihopa nu. Han kom närmare. Hjärtat slog frivolter. Så tog jag ett våghalsigt beslut och kastade mej utför branten nedför ravinen. Snön kylde mina ben. Jag fick snön innanför. Hundarna flydde i samma tempo som jag, drog i kopplet, försökte göra sej fria. Jag höll hårt i dem. Ville inte förlora kontakten. Tillsammans kanade vi neråt, simmade, sprang, bort från vägen och in bakom träden. Där stannade jag. Jag platsade tyst hundarna. Pluto gjorde som Bobbo. I mina mörka kläder var jag omöjlig att se bland träden. Det var jag säker på, men hundarna hade fortfarande reflexvästarna. Springandet på vägen hade upphört. Luften stod still det var som om nån lyssnade efter oss. Men jag såg ingenting. Vågade inte röra mej. Så hörde jag tre smällar. Som om nån avfyrade ett vapen. Men kanske inte. Det dånade i öronen från mina pulsar. Munnen smakade metall. Allt var tyst. Allt var stilla.


Jag tittade neråt ravinen. Insåg att i mörker är det ett bra gömställe. Men jag stod på vägen. Stegen hade tystnat bakom mej. Jag låg inte i snön och hörde smällare. Fantasin hade skenat i väg med mej. För mitt inre hade jag sett hela denna syn. Jag andades fort. Tittade på mina hundar och tänkte att om, om det jag fantiserat om skulle ske, skulle de försvara mej då? Hela vägen hem hörde jag ibland detta skrapande av grus, som om nån gick bakom. Men jag såg aldrig någon. Tack och lov.