Målar huset

Jo just det, sa jag att vi håller på att måla huset igen? Barnen hjälper gladligen till. Vet inte om jag vill ha hjälp i morgon....

Första dagen på frita

Stora N i grön tröja närmast hade inga problem med nya
 kompisar, med en fotboll kommer man långt!

Sonen är 6 år. Han har slutat förskolan. Vårt nya liv började idag. Nya människor, nya barn, nya vänner ett nytt umgänge. Stora N började på frita i grannbyn. Under tre dagar har han inskolning och idag var vi där allihopa ( ja, förutom Marcelo som jobbar). Nya fröknarna visade var gränsen gick. Inga staket stoppar rymmare längre. Det var stekhett idag. Stora N och Emil hittade varandra direkt och släppte sen inte varandras sällskap överhuvudtaget. De klättrade, cyklade och sparkade boll tillsammans. Grabbarna. Så fina. Jag kunde faktiskt inte låta bli och känna lite lyckat mödraskap där jag satt på bänken och såg killarna leka runt.( det här är väl inte politiskt korrekt att tycka att man lyckats med något i sin mammaroll. Modet i dag är ju att man ska vara så misslyckad som möjligt. Men visst sjutton gör vi en del bra saker oxå!) Alla andra har gått på dagis tillsammans. Och jag har kämpat för att Stora N inte ska känna sej utanför när denna dag kom. I flera år har jag jobbat för att övergången från förskolan inne i stan till byskolan här ute, med nya kompisar och fröknar ska vara så smidig och smärtfri som möjligt. Och idag fick vi kvitto på att det fungerat. Han är inte utanför. Han känner själv att han har kompisar och att han känner ganska många. Det var så sabla skönt! Nu knyter jag kontakter med nya föräldrar. Skapar nya band som kommer att vara ganska många år framöver. Jag tror jag är lika spänd som min son.

Att gömma fötterna i sanden är alltid lika populärt.

Efter några timmar på frita följde Emil och hans bröder och underbart lätta mamma med hem till oss. Vi bjöd på lunch, och eftersom dagen var så stekhet gick vi ner till sjön och badade. Det blev ett par timmar nere i vattnet. Ända drägliga stället att vara på när det är så varmt. Barnen blev härligt solbrända och jag fick nog lite färg jag med. Stora N var underbart nöjd över att få ha en av sina nya kompisar hemma. I morgon ska de träffas igen, på frita. Utan småsyskon. Stora killarna. Det är coolt att komma till det här stadiet som mamma.

Träning och kurs.

Gick kurs igår. Var inte nöjd. Men hon kom med bra tips, så det var ju positivt.

Idag tränade jag på bruxan. Båda hundarna. Oh saturnus så bra Pluto gick! Jag blev häpen själv! Bobbo hade klipp i stegen, var pigg och precis som han ska. Underbara Bobbo. På onsdag tävlar vi inofficiellt igen. Då ska även Stora N få testa att köra Bobbo Bus. Jag blir så glad när vädret är bra, det är bra folk på bruxan, barnen sköter sej och träningen går bra!

Långpromenad

Vi skulle vara ute i två timmar. Det blev 3½. I regn, åska och solsken. Skönt var det. Lilla N somnade i vagnen. De andra två cyklade på så bra hela rundan. Ett lekstopp blev det. Och ett träningsstopp för hundarna. Sen var vi trötta allihopa.

Ett lekstopp där klättring
var den roligaste aktiviteten.

 

Lite apportering i högt gräs är svårt men nyttigt!

Så kan man ju hitta en död grävling oxå...

Träning igen

Bobbo älskar att träna!

Efter ett ganska långt uppehåll så körde vi agility igen. Jag var själv på plan så när jag 

             

Bobbo väntar ut regnet

fotade sprang jag samtidigt, hmm, inte så bra bilder men rätt skoj var det.

Pluto tränar på prispallen

När jag väl fått upp en bana började det hällregna. Så en bra

 stund satt vi och bara väntade ut regnet. Pluto tränade då själv på att klättra upp på prispallen. En andra plats satsade han på. Intressant! Annars tragglade vi mest däcket. Han vill gärna hoppa i ramen den lilla rackaren. Speciellt om han tagit två hinder före däcket, när han har gått om fart. Bobbo tränade jag slalomingångar med och det gick faktiskt förvånansvärt bra.


Nu när jag har två hundar att träna tar det ungefär lika lång tid som när jag bara hade en ung Bobbo. Det känns värt bensinpengarna att kuska runt till banor och öva nu igen. Bobbo gjorde sin debut sen benskadan så vi tränade bara i 20 minuter, men det räckte. Pluto fick 2x25 minuter, sen var han klippt färdig. Den största utmaningen för honom är ju att passivt titta på när Bobbo arbetar. Det är riktigt svårt tycker den unga herren.


Två veckor har gått sen Bobbo fick kastrationssprutan. Och jag märker en stor skillnad. Om det beror på den eller inte törs jag inte säga, lite mer tid får gå, men Bobbo tävlar inte längre med Pluto om allting. Han behöver inte längre gå först, hoppa på Pluto när han går ut genom dörren osv. Jag håller tummarna att slagsmålen bara är ett minne blott. Nu ska vi på låmgpromenad!

Matt midsommar

Sötaste granndottern Enya 

Vi skulle ha fest. Tänkte vi. Bjuda hit vänner och släkt. Grilla, spela hög musik, spel och fotboll. Kanske till och med lite brännboll. Vi hade tänkt ha nubben och sillen, blommor i håret, fina kläder, ja ni vet, hela rubbet. Men så ringde vi inte och bjöd in de vi hade tänkt oss. Vi köpte aldrig någon nubbe. Städade inte ens en gång. Blommorna vi plockade satte vi i midsommarstången och sparade inga till borden, eller till håret. Vi skickade en trevare till inbjudan till några vänner, lite halvhjärtat sådär, för midsommar är ju trots allt en högtid, den borde firas med pompa och ståt. De hade andra planer. Vi blev inte ledsna för det. På midsommardagen tittade jag och Marcelo på varandra. Lite skyldigt. Vi borde ha gjort mer. Nu hade vi inte ens handlat. Men vi ville inte mer. Orkade inte riktigt. En midsommar framför TV;n är inte helt fel eller hur? Men jag styrde till affären och handlade litegrann. Lite cola, lite kyckling, en och annan frukt. Sen var det bra. 

Lite dans runt stången. Jag kastar upp Lilla N medan de andra två får hoppa själva.

Mittimellan N får hjälp i lekarna.

Klockan två gick vi upp till byns midsomamrfirande. Vi dansade små grodorna och karusellen, gjorde raketen, köpte lotter, fiskade i fiskdammen och pratade med grannar. 

Stora N är en fena i säckhoppning!

Mycket pratande med grannar blev det. Tyvärr ingen vinst i nåt lotteri, men dans och lekar. Pappa och Grace kom, vi grillade, åt sillbiten och färskpotatisen. De var lika trötta som vi. Klockan halv nio lämnade de oss. Vi fick vår stund i soffan med film och jordgubbar.


Trots att det inte blev ett firande som det "ska" vara, var den här midsommaren riktigt skön. Vi var på samma energinivå hela bunten. Och det var så skönt. Visst är det kul att ha ett riktigt party. Men ibland är det också jobbigt. Vi fick vår firar stund, men i makligt tempo. Med lagom många människor. Men nästa år, då ska det bli PARTYYYYYY....kanske.

Minisemester till hufvudstaden

Vår lilla familj försöker hitta på lite miniutflykter och semester i budgetvarianter. Så vi beställde ett litet hotellrum med  våningssäng 
till ungarna, bara det är ju ett äventyr, lämnade bort hundarna och packade bilen. Tillsammans åkte vi från vår lilla by upp till den stora huvudstaden. Där stod valet mellan Aquaria och Naturhistoriska riksmuseet. Vi valde Aquaria. Vi tog Djurgårdsfärjan över vattnet. Att få se in i Mittimellan N:s stora, blanka ögon när hon såg på allt nytt omkring henne var en upplevelse värd flera miljoner. Detta vackra, vackra barn. Hon är så fantastisk! Den kille som en dag vinner hennes hjärta vinner verkligen högsta potten! Jag är tacksam för varje gång jag får vara med och uppleva med henne. Men lika underbar som hon är, lika trotsig och sur kan hon vara, och lillasyster fick märka av det under resan.


 Aquaria var inte som jag hade tänkt mej. Men det fanns fiskar och vattenvarelser som jag aldrig sett förut, och det var häftigt! 

Den mytomspunna sjöhästen. Saga eller verklighet?

Min stora favorit, sjöhästen var jättenära. Jag tycker detta märkliga djur är lika exklusivt som en enhörning. Samtidigt som jag vill vara nära den vågar jag inte riktigt stanna för länge. Kanske jag kan bli förtrollad? Eller... jag vet inte. Mysko känsla i allafall.
 Ungarna tyckte regnskogen var roligast, samt att klättra ner i tunneln. Aquaria var mycket mindre än vad jag hade tänkt mej, men det var ändå en rolig och intressant upplevelse. Och sjöhästen..... den lämnar en bestående känsla efter sej.


På kvällen slocknade nästan hela familjen. Stora N var inte riktigt kry och Marcelo är alltid trött. Så jag och Mittimellan N fick några underbara timmar tillsammans, bara hon och jag, där vi undersökte Gamla Stan, kollade in slottet, blev åthutade av en vakt och fikade. Det var en av semesterns höjdpunkter. Min dotter och jag. Vi. Så lika. Hennes vackra ögon, jag kan drunkna i dem. Marcelos färg och klarhet, men mitt uttryck. Hon är så positiv, så glad, så mycket liv. Hand i hand vandrade vi längs kullerstenarna. Hon sprang upp och ner längs med slottsbackarna och skuttade runt bland vattenpölarna. I varje smyckesaffär fingrade hon varsamt på armbanden, hon hittade glittriga prinsessor och marionettgrodor. Allt önskade hon sej på sin födelsedag. Vi busade till det lite innan vi gick tillbaka med att köpa persikor och ostbågar. 

En liten älgbäbis vann våra hjärtan.

Skansen blev en kul dag. Inte så mycket djur, men väldigt mycke upplevelser bland alla gårdar och i de gamla husen. Marcelo och jag gick hand i hand och såg våra gemensamma barn skutta runt som kalvar på ett grönbete. Ömsom skällde, ömsom skrattade vi åt dem.  Vi hade vädret på vår sida, ändå gav vi upp nästan en timma innan vi hade tänkt. Vi var alla trötta. Och det är ju det som är så underbart med semestern, vi bestämmer tillsammans vad vi ska göra. Inga program behöver följas, inga tidpunkter är bundna. Vi gör vad vi känner för, samtidigt som vi upplever tillsammans.

Lilla N upptäcker nya saker. Här mellan benen på en björn...

Kanske är inte en resa till Stockholm det mest revolutionerande för ett barn i fyraårs åldern. Men de får vara med och resa, äta på restaurang, se nya platser, göra nya saker med kroppen. Jag tror inte så små barn har större behov än så. Visst är det säkert coolt att resa utomlands eller åka på stora äventyr. Men jag ser hellre att vi anpassar plånboken till den semester vi har råd med. Att åka båt, prata med vakter, gå i smala gränder, fika och äta ute, sova på nya platser, klappa djur, leka med leksaker från 1700-talet, göra mat på gammalt vis, höra främmande språk och att känna kärlek från sina föräldrar, det tror jag man kommer rätt långt med i den här åldern. 
Jag och Marcelo var nöjda med våra två dagar tillsammans som en hel familj. Vi kunde tanka tillsammans, men också ha vardag tillsammans där konflikter mellan barnen faktiskt pågår, oavsett om det är lov eller vardag. Vi har ännu ett par dagar ihop, vi behöver det här. Att pussas, kramas och umgås. Jag älskar min familj. Jag älskar er.

Estniska snåltarmen

Jag är inte snål som i snål. Jag är inte heller särskild ekonomisk. Men att vara en familj i Stockholm är VÄLDIGT dyrt. Jag räknade kronor och saldon i huvudet hela tiden. Det var inte roligt att lämna fram kortet i huvudstaden. Redan innan vi parkerat bilen hade vi minus på kontot. 10kr för att få komma in i huvudstaden. Sedan 110kr för att få parkera! Lägg sedan på 240kr för att åka tunnelbana ett dygn. Det här betalade vi innan vi ens kommit fram till hotellet! En middag, med mat som smakade absolut ingenting, gick på 450kronor. Och då delade tjejerna på en pizza. Stora N tog fem tuggor av sin pasta och till och med Marcelo lämnade sin oxfilé- pasta kvar på tallriken. Jag åt fläskfilén av ren snikenhet och hunger. Det godaste på maten var havsaltet jag strödde över..... Vi tog glass och Slush efter en tur på Djurgården. Fyra glassar och en Slush, håll i hatten, 250kronor! När Mittimellan N och jag fikade i gamla stan tog vi en kaka och varmchoklad - 250kr, kling! Tur att inta alla följde med! Hotellet kostade en bitt över tusenlappen, och det visste jag ju sen innan. För att få parkera utanför Skansen fick vi betala 190kr för fem timmar. Det är ju hutlöst! Maten på Skansen, lite korv och pomme, 365 kronor och frukosten för oss alla gick på 300kr. Ingen mat i Stockholm smakade speciellt bra. Därför gjorde det ännu ondare att betala för nåt som inte var speciellt gott. Snabbmaten i Norrköping är 100gånger bättre! Och vi åt bara snabb mat en gång i Stockholm.... Utöver det här betalade vi entré, lite dricka, kvällsmat, trängselskatt när vi lämnade stan och lite annat smått och gott. 


Jag känner hur morfar vänder sej i sin grav. Hans estniska snåltarm är vida känd. Jag har nog ärvt mer av den än vad jag tidigare trott. För det gjorde ont, fysiskt ont varje gång jag knappade in koden till kortet. Men jag hade mysigt och barnen, Marcelo och jag fick spendera lite spännande tid tillsammans. Lite måste man ju få unna sej här i livet. Men nästa gång tar jag med matsäck!

Att resa med trotsiga barn

Mittemellan N på äventyr där man inte får vara såklart!

Trebarns far med barn

Vi drog på en "över-natten-semester" med barnen. En  uppladdning inför den lite längre bilresan vi ska göra i augusti. I bagaget har vi en trotsig treåring, som gör allt tvärtemot och sedan blir jätteledsen, en liten tjurig fyraåring som vägrar se nåt positivt med att ha syskon och en halvsjuk sexåring. Stora N vaknade och var varm och hade ont i kroppen. Ingen feber men lite risig sådär. Alvedon tog bort symptomen men en oerhörd tandvärk uppkom när vi kom fram och hela första dagen var han inte riktigt som vanligt. Men vi börjar där det ska börjas. Först monterade vi om den bakåtvända stolen. Min bil är inte bred, så när två framåtvända stolar är brevid varandra är det ett svettigt företag att sätta på bältet. Så vi monterade om bakåtvända stolen till mitten, så att jag och Marcelo kunde sitta därframme. När vi kommit lämnat vår lilla by var det dags för att lämna Pluto till farmor och farfar och Bobbo till sin gudmor och gudfar Anna och Magnus. Sedan tanka. Äntligen på väg!


Några mil utanför Norrköping hade vi redan skällt på tjejerna trettioelva gånger, som bråkade och bråkade med varandra. ( Läs Lilla N som retar gallfeber på sina äldre syskon) Stora N hade hunnit fråga var femte minut om vi inte var framme snart.... I Nyköping höll jag på att somna framför ratten så jag stannade och köpte CHOKLAD! För att få tyst på barnen köpte jag en varsin tidning. Det funkade några mil. Strax innan Södertälje hade ungarna fått nog. Nu ville de inte sitta en minut till i bilen.
-Är vi inte framme snart?
-Är vi framme nu?
-Jag står inte uuut en minut till!
Så lät det ungefär tre gånger varje minut. 


Att parkera på Söder och ta tunnelbanan in till Gamla stan var en riktig hit. Vi separerade tjejerna så att Marcelo tog Mittimellan N i handen och jag de två andra. En flaska alvedon inhandlades och utanför apoteket fick Stora N klunka i sej medicinen för att få ner tandvärken. På tunnelbanan var de mäkta imponerade och en smula rädda. Men spännande var det. Gamla Stans gränder i Stockholm var ganska intressanta så Lilla N var på strålande humör, nu var det bara Stora N som längtade efter att få lägga sej ner. Vi letade rätt på hotellet som låg perfekt men hade en sunkig entré och jättefina rum. Ett par minuter vilade vi så Stora N fick hämta krafter genom att leka i våningsängen, bygga kojor och lyssna på sina systrar som blev osams varje gång de skulle upp och ner i stegen mellan sängarna. Många tillsägelser blev det för de små tjejerna.


Vi satte oss på närmaste restaurang och Lilla N skulle prompt sitta i mitt knä och dra fingrarna upp och ner längs med min arm. När maten väl kom åt de ett par tuggor och ville sedan inte ha mer. Hmmmm..... viss oro kände jag för lågt blodsocker, lång eftermiddag och tre griniga barn. Men vi betalade och tog Djurgårdsfärjan till Aquaria. Stora N hängde som en urvriden disktrasa över sin far hela båtresan. Väl inne på Aquaria piggnade han till och klättrade och for mellan alla fiskar. Tjejerna trätte lite om att de skulle stå på samma golvyta hela tiden men det gick förvånandsvärt bra, med tanke på förutsättningarna. Lite glass och Slush höjde blodsockret innan vi under hällande spöregn åkte tillbaka till Gamla Stan med båten. Dyngsura väntade vi ut det värsta regnet innan vi tog oss tillbaka till hotellet där Stora N och Marcelo däckade. Sonen kändes febrig. Efter en stund somnade även Lilla N på min mage. Jag lämnade familjen i sängen och tog min äldsta dotter på upptäcksfärd runt slottet, i parken och runt i Gamla stan. Vi fikade, handlade och hade en fantastisk tid tillsammans bara hon och jag.

Mala salt på gammalt vis

Dagen efter var det Skansen som gällde. Stora N var sitt vanliga pigga jag och av tandvärk och feber fanns ingenting kvar. När vi kom fram till Skansen började tjejerna träta och Lilla N frågade var tionde minut:
-Var är geten? Jag vill klappa på geten.

Racing in the park

Behöver jag nämna att Lill-Skansen var stängd pga ombyggnad till nästa år? Mittimellan N fick rycket och bara skulle ha sockervadd. Arg, förbannad och sur är ord som kan beskriva hennes sista 20 minutrar på Skansen. Men däremellan hade vi riktigt, riktigt roligt när vi malde kaffe, gjorde garntådar, krossade salt, matade fjäderfän, klappade ekorrar och 

Garntrådarna fick fina pärlor och blev armband när vi
kom hem.

klättrade i träd. Tre minuter efter att vi satt oss i bilen på väg hem somnade tjejerna. Stora N hade ont i ryggen och var varm tills han och jag somnade innan vi kommit till Södertälje. Marcelo fick ha sällskap av våra snarkningar och radion ända ner till Nyköpingsbro.

Jag åker aldrig iväg med barn och tror att det ska vara som på film. Men jag är ganska bortskämd med att ha tre barn som är hjälpsamma och som älskar att vara med varandra. Detta tjafsande och den här snålheten de har visat de senaste veckorna mot varandra är vi inte riktigt vana vid. Trots det blev det en bra minisemester i huvudstaden. Räknar man ut antal minuter med bråk så låg de absolut i underläge mot minutrarna vi hade det bra. I dag kan jag dock nöjt konstatera att tjejerna leker fantastiskt bra med varandra igen och Stora N slappar framför TV:n. Lugnet har lagt sej över huset. Regnet vräker ner och att resa med barn är inte så tokigt trots allt. Även om det är mycket av det lite sämre man som vuxen gärna kommer ihåg.....

Ekorren bet en närgången kille. Lilla N här fick klappa litegrann, men
maten vi bjöd på ratades av den lilla krabaten.

Bort

Hmm, Marcelo har åkt för att köpa dammsugarpåsar, fyra timamr senare har han ännu inte kommit hem. Njuter av semester? Vi ska iväg o träffa ny lekkompis  till Stora N hos nya grannar. Spännande!

Semester

Nu har familjen semester i en vecka. Marcelo har gått av jobbet, jag och ungarna har sommarlov. En hel vecka tillsammans. Det ska bli skönt. Vi behöver varandra. Återupptäcka kuligheterna hos varandra. Sen behöver huset målas, gräset klippas, altantaket byggas, övervåningen fixas till....... det blir nog en kort vecka. Kort men underbar hoppas jag.

Middag hos Anna

Anna och Harry bjöd på trevlig sällskap.

I går tog vi oss tid. Fumlade efter varandras fingrar. Tog stadigt i hand. Bekräftade gamla känslor, hittade nya sidor. Hade goda samtal. Anna bjöd in oss på kvällsmys med middag och godis. Barnen parkerade i soffan, hon och jag vid kösksbordet. I närmare sex timmar pratade vi. Och pratade. På tu man hand. Bara hon och jag. Varför gör man inte sånt här oftare? Det är så himla uppfriskande att var med nån som är bra för min själ. Nån som inte kräver mer än respekt tillbaka. Nån som uppriktigt gillar mej för den jag är. Nån som inte dömer och fördömer. Vi gjorde nya planer, lade upp drömmar, pratade svåra och lätta saker. Anna är en person som kan samtala. Om stort och smått. Kan jag kasta ut Marcelo för en dag och bjuda igen snart tror ni!

Party!

Jonna 33 år, The boss.

Snyggaste Jonna, blivande chef på behandlingshem ( hon kommer bli utmärkt som boss över bråkiga grabbar!), fyllde 33 härliga år. Och det firade vi på Munken. Hon bjöd in med kort varsel och 22 av oss tackade ja. Så jag var på utekväll i fredags för



 första gången sen 2003. Eftersom vi har en bit till Norrköping och att Stora N skulle spela fotbollscup med samling 7.40 dagen efter, så drack jag inte. Men coola bartendern serverade 

alkoholfria viner och drinkar som smakade superbt! 






Som vanligt behöver jag inte alkoholen för att komma i stämning och jag blev anklagad både en och två gånger för att vara onykter. Än vet tanta hur man svänger på de knubbiga, små lurviga! Rösten skrek sej hes och stämningen var på topp. Nu vill jag ut igen. Snart. Det var riktigt kul!  














Hemma tog jag "fyllemat", filmjölk med kanel i. Eftersom jag inte var full på riktigt, var jag heller inte sugen på korv eller pizza med mjölk. Standard annars.

Schema

Fredag: 
Hämta Andreas
Städa
Äta hos Annelie
Födelsemiddag på restaurang för Jonna


Lördag:
Fotboll
Äta hos Anna


Söndag:
Nåt ska jag göra men glömt vad.
Fixa hemma.
Äta hos en kompis.

Mycket äta ute blir det. MUMS!

Kloka ord

Vi satt och åt i köket. Klockan var alldeles för mycket. Altandörrarna var öppna. Vi åt väldigt hungrigt under tystnad. Så småpratade vi lite.

- Mamma schysssss. Kan vi inte lyssna på tysta.

Stora N sluter ögonen höjer näsan och insuper tystnaden vi har här ute på landet.

- Det är så härligt mamma när det inte hörs någonting i öronen.

Kloka ord av en liten herre. Han brås på sin mor som älskar tystnad, mer tystnad och ännu mer tystnad.

SOMMARLOV!

Bobbo gillar glass. 

I dag firade vi in sommarlovet på riktigt! Mina tre N gick sin sista dag på dagis för den här terminen. Stora N slutade helt och hållet. Han ska aldrig mer tillbaka. Han börjar skolan snart. Dagen till ära fick han en bok av mej. En bok han ska läsa helt själv. Redan i bilen började han ljuda sej igenom boken, som självklart handlar om riddare. Vi hämtade upp världens bästa Michis. Jag fick aldrig äran att vara gudmor till henne men jag adopterade hennes vänsterfot, så lite är hon min! Vi drog ner till Smultronstället och åt glass. 

Michis slutade sexan och firade med mumsgod glass.

Det är vår signal på att sommaren är här. Att sommarlovet har gjort  entré. Semestern är här (läs arbetslöshet). Solen sken och till och med hundarna fick äta glass idag. Nu är det sommarlov på riktigt! 

Skolavslutning

I går var det dags för mej att ta farväl av mina älskade elever. Hanna, Lovisa, Rebecca, Beatrice, Sara, Edesson, Sjöqvist, Jonathan, Ida, Sanna, Tobias, Arvid, Theo....... ja alla eleverna hade skolavslutning i kyrkan. Dagen till ära klädde även jag upp mej litegrann i vit tröja och blå kjol. Jag tänker på alla mina elever med kärlek. Varje liten unge faktiskt. Det finns inte någon som jag tyckt illa om, inte någon som jag är glad över att slippa. I kyrkan fick jag läsa upp alla namnen på eleverna i "min" nia så att de kunde komma fram och få sina betyg av rektor. Flera stycken kom fram efteråt, speciellt kollegor och berömde mej för att jag sett så strålande ut. Och när jag stod där med micken framför mej och eleverna nervöst trampande bredvid kände jag så mycket kärlek. Jag var så sabla stolt för varenda en av dem. Deras ögon sökte nervöst min blick. De försökte hitta ett lugn och jag gjorde mitt bästa för att förmedla trygghet och den enorma glädje jag kände när jag stod där. Det var otroligt. Under en termin har vi kamperat tillsammans. Vi har rabblat verbändelser, pratat om döden, tittat på film, fikat, suttit framför datorn, ältat vänskapsförhållanden, kramats och skrikigt på varandra. 

Tjejerna var ganska lika i vitt, snygga, bruna ben,höga klackar.
Det var lärarna som skillde sej åt i mängden.

Tjejerna var otroligt vackra i sina vita korta klänningar och grabbarna....... hur stiliga som helst. 
Min första klass. De kommer aldrig försvinna. Om några år kanske några namn bleknar bort, men kärleken jag känner för eleverna försvinner inte. Det var när jag stod där på kyrkbacken och pratade med några föräldrar och Hanna B kom fram med tårar i ögonen och gav mej en blomma och viskade i mitt öra hur tacksam hon var för terminen med mej som jag kände att jag verkligen har världens bästa jobb. Jag har det. Jag älskar verkligen det här  livet. Jag älskar mitt yrkesval. Det är så jag. Det är här jag hör hemma.

Mina härliga grabbs! Underbara killar på alla sätt!

 Jag fick säga farväl till mina kollegor. Ge Elisabeth en kram till. Denna vackra förebild för kvinnor. Kollegor och rektor tackade av mej så nu har jag blommor här hemma som skulle räcka till en hel blomsteraffär. Jag tackade för mej. Fick säga hejdå till mitt jobb, äta god mat på resturang med mina nior, krama om min mentorskollega och åka hem. Hem till ett långt sommarlov. Hem till ovissheten. Hem med en känsla att jag valt rätt.

Uppdatering Bobbo

Sedan han fick åka till vetrinären för en vecka sedan har han ätit smärtstillande och penicillin. Såren har läkt på bra. Tyvärr har han slickat på såren de nätter jag somnat på soffan, så igår var sårskorporna borta och såret i ljumsken flammande rött igen. Han verkar stel i benet, men har inte haltat något på flera dagar. Igår testade jag att kasta en boll, han var då påverkad, sprang inte lika ledigt. Något tränade med honom blir det inte riktigt än. Han får fortsätta vila. Främst tycker jag synd om Bobbo. Men jag ser även hur vår tävlingssäsong sakta rinner bort i sanden. Jag som hade hoppats så mycket på oss i sommar. Jag vågar ju inte anmäla oss för att sedan inte kunna åka. Tre gånger till har Bobbo kastat sej över Pluto, en gång med tratten, och två gånger utan. Det har inte blivit några slagsmål. Pluto har skött sej och försökt springa därifrån, och Bobbo har slutat när jag rytit i. Om en vecka ungefär så börjar kastrationssprutan göra verkan, så då får vi se om det gör nån skillnad. Jag tror Bobbo känner att han inte är klar med Pluto. Att han inte får tillräckligt med respekt. Pluto satte jag på plats vid första tillfället. Jävlar i min låda vad arg jag var. Hundarna blev inlåsta i varsit rum i två timmar. Efter det är Pluto väldigt mycket artigare. Jag tror att det är just det som är problemet mellan de två jyckarna. Bobbo är en oerhört artig hund. Pluto är en bulldozer. I tio månader har vi tränat artighet, och han blir bättre och bättre. Men det ligger inte riktigt i hans natur. Numera är Pluto både större och mer musklad än Bobbo, så det är inte helt lätt för Bobbo att få Pluto att lyssna på honom.


Häromdagen hörde jag dock hur Bobbo, med boll i munnen och Pluto i mungipan, morrade åt sin fyrbenta kompis. Högt och tydligt. Pluto släppte ifrån sej nåt typ av oidentifierbart ljud och jag vände mej om. Pluto släppte Bobbos läppar och Bobbo fortsatte att springa framåt utan att trycka till Pluto. Det var nog en av de första gångerna de hände. Annars brukar inte Pluto bry sej om Bobbos tillsägelser. Och Bobbo brukar vara mera burdus när han säger ifrån.


Hundarna är uttråkade till max. Bobbo har förbud mot längre promenader. Jag vågar inte simma dem ifall såren skulle bli infekterade. Pluto tränar lydnad och freestyle varje dag. Folk kan säga vad de  vill, men jag tror det är lite whippet i den hunden. Välvd rygg, typiska bakben och lite lätt småkorkad. Han är underbar!
 Nu kan han lite småkonster som att hälsa med tassen, gå slalom mellan benen gå tunnel mellan mina ben, gå runt mej varv efter varv och det senaste, det svåraste av allt, konsten som tidigare fått min kära hund att bli olycklig, osäker och rädd; Han kan snurra! Åt ett håll. Det släppte i helgen. Inom lydnaden kan han de flesta momenten lite halvdant. Apport inga problem, men att hålla i apporten och inte spotta ut den så fort går sisådär. Inkallningen är inga bekymmer, men han sätter sej snett. Platsliggningen går bra, men sätter sej upp för tidigt. Fotgåendet börjar komma, men där är han oerhört störningskänslig. Fjärrdirigeringen är han kanon på. Om han bara satte sej upp ordentligt och inte var så långsam. Hopp över hinder har vi testat en gång; en klockren 10! Så jag tror det kommer gå bra för honom. Allt börjar liksom lossna. Han är inte lika kvick som Bobbo. Han är väldigt lik rottisen i sitt rörelse mönster. Med mer träning kommer säkerheten, hoppas jag. Nu är det dags för frukost för mina killar. Dagens sököving. Själv ska jag ta farväl av mina elever och kollegor. Vi har avslutning i kyrkan och sedan blir jag bjuden på middag av mina mentors nior som ska gå vidare till gymnasiet.

Söka jobb - igen!

Nu är jag i farten igen. Jag söker jobb på löpande band. Det finns flera som jag skulle vara perfekt för. Det vet jag. Frågan är bara om de inser att jag skulle vara perfekt för de tjänsterna. Mest har det varit SO-tjänster. Mitt huvudämne, men i dag blev det även ett jobb som hund-och kattlärare. Känns lite spaceat. Men otroligt roligt! Kanske får jag lite användning av mina etologikurser trots allt! Jag både gillar och ogillar det här sökandet efter jobb. Visst är det kul att öppna nya dörrar, Se möjligheterna. Det är spännande. Men det är bara spännande om man vet att det kommer ordna sej. Om jag vet att det kommer resultera i ett bra jobb med fast lön en längre tid. Och med längre tid menar jag mer än en termin. Jag skulle vilja hitta roliga arbetskollegor som man kan ha roligt med och veta att här blir jag kvar. På riktigt. En lång stund. Jag älskar verkligen att undervisa. Jag älskar att möta eleverna och planera deras långsiktiga lärande.


Just nu funderar jag på att inte söka tjänsten som jag har just nu. Det är väl dags att göra det snart. Visserligen har de plussat på timmarna, men jag har inte behörighet för den ämneskombination de har hittat på. Och då är jag där igen att jag snart kommer bli utan jobb igen. Jag vill inte det. Jag vill vara kvar. Ha min plats, inte bara låna tid. Men jag kommer nog vara för feg för att låta bli. Har faktiskt inte råd att inte ha ett jobb när augusti nalkas.

Bäbisar

Vi har fått tillökning i familjen. 1 maj kom lilla Shantelle och för något dygn sedan kom Buster, Fettot och Bullen till världen. Egentligen är det inte i min familj nykomlingarna har kommit. Utan det är hos Petra och Marco, Marcelos brossa. Igår tog vi tillfället i akt och åkte runt och tittade på dyrgriparna. Lilla Shantelle var alldeles för nervös för att låta oss fånga in henne. Och med tre barn som höll på att bli nersprungna av alla hästar fick jag ta några hastiga bilder i farten. Shantelle är ett halvblod och mamma heter Candy. Rebecca hoppas på att det ska vara hennes blivande stjärna, Petra hoppas nog på att det ska bli hennes. Vi får väl se vem som vinner. Candy ska betäckas igen så yttligare en liten fölis ska förgylla familjen. Jag älskar ju skäck täckningar, och därute i hagen höll jag på att förgås av hästlängtan. Det gör ont i, så mycket skulle jag vilja ha en totto. Men brist på tid och pengar sätter käppar i hjulen.




Sedan for vi hem till köket ute på landet och fick se tre helt bedårande små rottisvalpar. Rut var en ängslig mamma som helst inte ville dela sina valpar med någon. Hon vill helst inte äta eller dricka och att gå ut och kissa och bajsa det är förfärligt. Hon är med andra ord helt galen i sina valpar. Det är två hanar och en tik. Det är tjejen som heter Fettot, för att hon är tre gånger så stor som grabbarna. Buster och Bullen var nåt jag hittade på nu, men nåt namn ska de väl ha? Tiken är tingad men är det nån som är sugen på en rottishane som ej kommer bli reg för runt 7000kr så hör av er på bloggen. Kullen är inte ute på annons än men om två månader ska de ju flytta. Helt bedårande är det med alla dessa djurbäbisar. Lite sugen blir man ju. Men här är kvoten fylld till breddningsgränsen. Nästa hund blir en tik! För nu är jag trött på tjafset mellan mina grabbar!