Translate

onsdag 28 november 2012

Efter sprutan

Alldeles nyss såg jag dokumentären " Efter sprutan" som handlar om biverkningarna efter vaccinationen mot svininfluensan. Jag kommer håg när jag själv tvekade om mina barn skulle få ta sprutan. Först var jag tvungen att ta ställning för egen del innan jag frågade Marcelo vad han ville. Egentligen var vi båda överens men det var inte ett lätt beslut. När det gällde oss själva var det enkelt. Jag är så spruträdd så tre sprutor var inte ett alternativ och Marcelo ville absolut inte vaccineras. Men vi hade två barn i riskgrupper och att fatta ett beslut var att välja mellan pest eller kolera. Jag letade fakta på alla möjliga ställen och hittade rapporter från 70-talet där ett liknande vaccin gett temporär förlamning några månader. Sedan insåg jag att de snabbade på testresultaten för att få ut vaccinet på marknaden och då var beslutet lättare att motivera. Ungarna fick inte ta vaccinet. Men jag ställde verkligen det ena hemskaste mot det andra. Kommer jag ångra mej om ett av barnen dör i svininfluensan mot kommer jag ångra mej om barnen får men för resten av livet av vaccinet? När det kom ut att jag valt bort vaccinet fick jag många föräldrar mot mej, till och med dödshot. Vådren var på oss. Några trodde att jag i mitt val pekade finger mot dem som gjort andra val, men hela tiden höll jag andan och hoppades att ingen i min närhet skulle bli drabbad. Jag bad om att mitt beslut inte skulle vara felaktigt. Min fullständiga övertygelse är att alla föräldrar gjorde det som de trodde på var bäst för dem och deras barn. Jag hoppas att de flesta sökte information och letade fakta och baserade sitt beslut på den information de hade. I vår familj valde vi just detta beslut, den här gången. Vi har tackat nej till delar av vaccinationsprogramet för barnen förut. Vi har tagit vaccinationer som andra inte har, för att vi tror det är bra för ungarna, så i just vår familj är det en pågående diskussion om vilka sprutor alla ska ha. Men bara för därför var jag fortfarande oerhört osäker på om vårt beslut den här gången var det rätta.

Idag vet jag att det var rätt beslut för oss. Jag är oerhört glad över att vi valde bort sprutorna, oavsett om vi skulle ha fått konsekvenser av dem eller inte. Redan när jag började höra att fler dött av vaccinationen än av influensan började jag ana att allt inte var så fint som det först hade framställts. Nu vet jag inte om den uppgiften stämmer men det var vad jag läste. Sedan kom rapporterna om narkolepsi och idag vet man att det är en biverkning av svininfluensa vaccinet. Jag är glad över vårt beslut men jag lider med alla dem som blivit drabbade. Det finns några sjukdomar som jag har ren och skär skräck för och det är bland annat narkolepsi, schizofreni, autism, ms, cystisk fibros, manodeprissivitet. När jag såg dokumentären om unga Emelie som fått nakolepsi så blev jag ännu mer rädd för sjukdomen. Vilket öde! Vilket liv hon och många andra har framför sej! Jag tittar på mina barn som sover tungt i sina sängar och känner tacksamhet för att vi den här gången tog rätt beslut för dem. Måtte vi göra det nästa gång också!



Vad jag kunde förstå så är resultatet av vaccineringen:

  • Runt ett trettiotal liv räddades av vaccinet i Sverige.
  • Ca 30 dog - några var så svårt sjuka i andra sjukdomar att de hade avlidit av en vanlig förkylning också. Andra tycktes vara helt friska.
  • Närmare 300 har drabbats av narkolepsi, men jag tror att det är i hela världen. Som jag fattade det så var det ett hundratal i Sverige som fått sjukdomen. Flera nya fall rapporteras in varje månad.


Hundarna, barnens ansvar

Hundarna har inte haft det kul de sista dagarna. Rut kom ju hit i onsdags och innan jag däckade helt hann vi vara ute en del och träna en del. Men på lördagen klappade jag ju ihop totalt och har inte gått utanför ytterdörren. Så hundarna har varit barnens ansvar. Lilla N tog med sej godis och leksaker som belöning och tränade Bobbo i konster i närmare en timme ena dagen. En annan dag tog hon med sej Pluto och kastade boll. Stora N har koncentrerat sej på Pluto och försökt att aktivera honom kroppsligt och med lite sökövningar medan Mittimellan N har kastat boll med Bobbo. Jag uppskattar så mycket deras ansvarstagande för våra fyrbenta familjemedlemmar. Och hundarna har verkligen inte krävt mer. Idag var jag ute och körde föremålssök på tomten i mörkret. Jag trodde hundarna skulle yla och studsa fram, vara som galna av all överdämd energi, men icke. De var fokuserade, snabba men på intet sätt studsiga eller galna. När ryggen och orken sa ifrån avslutade jag och hundarna fann sej snabbt i det, tog en kiss och ville in. Jag fattade ingenting.

Medan jag har varit sjuk har inte Bobbo lämnat min sida mer än när han fått gå ut på tomten. Pluto har legat en bit ifrån,  de kan ju inte ligga tillsammans för mycket för då bråkar de. Men de har verkligen följt mitt mående med största vaksamhet och velat komma in så fort som möjligt för att vara nära mej igen. Och även om både Pluto och Bobbo är mina hundar så är jag oerhört tacksam att vi är en familj som ändå delar ansvaret över dem, speciellt när jag inte räcker till.

Nu har jag några dagar här som jag vet är lite känslig ur bråksynpunkt. När de blir upphetasade och när vi kommer ut och de får göra av med energi kan också bråk blossa upp. Så nu gäller det att jag har tungan rätt i munnen och löser upp det här, utan morrningar och vassa tänder. En liten bit varje dag. För långpromenader blir det inte på bra länge med mina sneda rygg!

Hjälpa varandra


Marcelo och jag har inget jämnställt förhållande där vi delar lika på sysslorna. Vi gör det vi är bra på och det vi tycker är någerlunda roligt. Många reagerar på att jag sköter det mesta här hemma och jag kan på nåt sätt inte riktigt förklara varför det är okey.  Många blir galna på att Marcelo tycks komma undan så lätt och många tycker att det är förjävligt att jag sköter hem, barn, hushåll, tomt, djur och så där. Och jag kan inte riktigt förklara varför det är okey.

Men så blev jag sjuk. Och jag måste ha sett riktigt risig ut, för Marcelo kom hem och skötte allt. Jag har ockuperat soffan och TV:n medan jag har svävat mellan sovande och vaket tillstånd. Marcelo har skött barnen, handling, matlagning. Han har skällt på mej om jag rest mej ur soffan för att hämta mjölk och allt jag har bett om har trollats fram inom några sekunder, trots att jag inte verbalt kunna prata pga de enorma smärtorna i halsen. Det har ramlat in folk här på löpande band och trots att jag har legat helt centralt i huset har han lotsat bort dem från mej, skött jobb ute på tomten och ändå hela tiden funnits till hands.


Och det är just det här som gör att jag inte har nått emot att vardagen hamnar på min lott. För det är så självklart för honom att ta över där jag inte räcker till. Jag kan lita på att han löser det på bästa sätt. Han vet vad som behöver handlas när man är sjuk till motsats när man är frisk. Han vet hur han ska roa barnen utan att de får använda vardagsrummet. Och han gör det naturligt. Dessa egenskaper använder hans såklart inte bara när jag är sjuk två gånger om året utan även i vardagen. Jag kommer hem sent från aktiviteter och han har börjat med maten. Han förstår att om man tar en dag off så har man inte städat och fixat allt här hemma bara för att den andra jobbar. Den som har ångan oppe kan lika gärna fortsätta här hemma 
också så den lata verkligen får lata sej. Det är just de här små vardagsdetaljerna som jag inte kan förklara som gör att vår vardag fungerar utan speciellt sura miner. Det är det här outsagda som jag älska med oss. Och eftersom vi inte pratar om det, det bara är så, så har jag också svårt att förklara hur riktigt underbar och bra min sambo är. Han tar det inte för självklart att jag ska laga maten, dammsuga, klippa gräsmattan. Men varje gång jag gör det visar han sin tacksamhet och när jag inte kan gör han det istället. Däremot det han gör, det gör jag aldrig......

Torterad

Jisses vad sjuk jag blev! Det var mååånga år sedan jag var så dålig av en vanlig sjukdom. Och då har jag ändå varit magsjuk då och då under de senaste åren. Huden sprack och gick sönder, det kändes som tusen knivar rev mej i halsen och det värkte i varenda led och muskel i hela kroppen. Det enda jag fått i mej det här dagarna har varit kall mjölk, varmt te och lite kall glass. När jag satt upp och drack min mjölk så började högra ryggmuskeln att darra. Det gjorde inte ont, men jag kände hur varje darrning möblerade om ryggen. Jag hann tänka - nu är det kört - innan darrningen slutade. Resultat = 4cm skillnad på höger och vänster ben - alltså- jag är sned i ryggen igen! Så förutom att ha 39 graders feber, allmänt ont i hela kroppen, inte kunna hålla mej vaken mer än max en timma, inte kunna sova mer än max en timma så skulle jag nu också få tillbaka mina ryggproblem. På allvar så känns det som jag legat här hemma och blivit torterad under flera dagar.

På måndagen åkte jag till läkaren. Febern hade gått ner lite och jag var faktiskt lite orolig att inte få nån hjälp. Yr i bollen på skakiga ben, låghalt och stönande för varje steg jag tog svettades jag in på mottagningen. Läkaren var av det gamla gardet. Tittade på mej, tog prover, skojade med tjejerna, tyckte de lät lite tjocka i halsen, tog prover fick provsvaren och sen undrade han hur jag mådde egentligen. Han beordrade mej att var hemma resten av veckan och att sonen och sambon skulle komma snartast möjligast.
-Man är bra sjuk om man har ett snabbsänka på 10-30. Du har 155! sa han till mej.
Tjejerna och jag fick pencilin. På kvällen fick Marcelo ont i halsen. Han åkte till jobbet på morgonen men var hemma igen redan vid sju, innan Stora N åkt till skolan. Marcelo hade också blivit sjuk. Även om de fick träffa en annan läkare så blev det pencilin och Stora N fick diagnosen scharlakansfeber. Jag är på bättringsvägen. Är fortfarande matt, mår illa, är sned i ryggen, men inte lika mycket. Jag behöver fortfarande sova väldigt mycket men tre dagar med penicillin har gett resultat. I morgon går jag tillbaka till jobbet för att jobba halv dag. Och har jag riktig tur så orkar jag ta en promenad med hundarna!

fredag 23 november 2012

Fredagssjuk

Fredag med frossa. Ont i halsen och det värker i alla leder, ryggen, usch hatar att få feberkänningar! Men eftersom hundarna fått lite väl lite motion i går och idag så var det bara att ta med kopplet, bajspåsar och godis för att motionera jyckarna. Det blev ett rejält motionspass för dem i skogen. Själv flåsade jag som en blåsbälg när vi vandrade upp och nerför bergen. I bland är det inte kul att ha dessa backar runt hörnet. Men hundarna blev trötta och tungorna hängde som slipsar ner till marken. Det blev inte så mycket hjärnjympa, men ibland måste det väl räcka med bara kroppsmotion? Snälla säg att det räcker, för jag är helt slut! Det märks knappt att vi har tre stora hundar i huset. Alla ligger och flämtar i varsit hörn. Själv ska jag ta en alvedon, packa judokläderna och åka o glo på barnen som får träna sitt första pass på evigeheter. I morgon ska jag ligga på sofflocket halva dagen och tycka synd om mej själv!

onsdag 21 november 2012

Judarna - dagens Hitler?

Judarna i Israel gör som Hitler; låser in en befolkning i getton och  försöker utrota dem! Jag är så arg och så bestört att jag inte vet var ag ska ta vägen!

Jag har ingen som helst förståelse att "Guds folk" - de utvalda agerar mordmaskiner och agerar på samma sätt som Hitler en gång gjorde för ca 65 år sedan. Har inte historien lärt oss människor någonting? Och är det några som BORDE ha förstått någonting så är det just det judiska folket! Det som Israel just nu gör och har gjort i Gaza under alltför många år är så förkastligt att finns det en Gud så.... ja, vad är det han gör i Bibeln, dömer hårt och orättvist.
Bilden tagen i Gaza för en dag sedan  Källa: aftonbladet

Under många år har jag blivit vansinnig när palestinerna skickat bomber över Israel. Jag har undrat om de själva förståt att de förstör för sej själva. Månniskor är människor och vi borde kunna lösa konflikter utan vapen! Judarna fick "tillbaka" Israel efter flera hundratals år eftersom Hitler och tyskarna behandlat dem på ett så vidrigt sätt. Det var det vinnande laget som beslutade att muslimerna skulle flytta på sej efter att flera generationer bosatt sej i det som i Bibeln sagt är judarnas land. Sedan dess har Israel bombat Libanon, de har svultit ut människorna i Gaza, tar deras fiskevatten, bosätter sej på palestinernas mark ( judiska bosättare) och skjuter sönder familjer gång på gång på gång. I Gaza har de byggt långa tunnlar för att kunna frakta in murbruk att bygga upp husen som Israel jämnar med marken. För de får inte köpa in material, bensin eller läkemedel till sjukhusen. Som en jagad varg tränger Israel in palestinierna i ett hörn och låter den svälta. Klart att de då försöker försvara sej! Det skulle jag göra om nån svalt och hotade min familj! Jag hörde nån uppgift på radion igår att 700 palestinier hade skadats och några hundra dödats, på den Israeliska sidan var motsvarande siffra 70 skadade och 13 döda.

Israel skickar in förarlösa plan över Gaza och släpper bomber som dödar urskillningslöst. I bland bombar de Gaza med lappar att de ska fly för att bomberna kommer. Gaza är helt avskuret. Det är en liten "ö" helt omringad av Israel och där befolkningen inte får lämna gränsen. Alltså har de ingenstans att fly. De har ingenstans att odla. De lever i ett jätte getto i väntan på Israels välvilja att att släppa in förnödenheter eller skjuta sönder dem! Hitler använde gas, Israel är minst lika klandervärda och vidriga i sina bomb anfall!!! 

Guds utvalda folk agerar som rena rama idioterna gång på gång. Hans kärlek till dem får honom att återvända, men hur länge till ska de Israeliska regeringen få bete sej så här? Att de aldrig lär sej!

Nu hade de hela världens omsorg och sympati. De hade världens läge! Andra världskriget är ett fruktansvärt kapitel. Men varför, varför vill israliterna skriva ett liknande kapitel där de själva är bödlarna den här gången?


tisdag 20 november 2012

Mitt liv

Jag har ett jobb jag trivs med. Jag har tre underbara ungar som jag riktigt njuter av att umgås med. Jag har en skysst karl som avgudar mej. Jag har två hundar jag älskar och som jag får utöva mitt intresse med. Jag bor i ett fint hus ett stenkast från en sjö och skog med bra grannar. Jag har bra vänner som jag verkligen, verkligen älskar.

Jag är fet. Jag har hormonrubbningar som bråkar med min kropp. Jag har ont i ryggen. Jag har ett sätt att vara som gör att en del inte gillar mej. Jag har ett sjujäkla humör och jag har inte pengarna jag verkligen behöver. Jag bor i ett hus som aldrig blir färdigt .


Hur man än tittar på mitt liv kan man se det positiva. Eller så kan man tycka synd om det negativa. Jag har absolut en skrytsam bit, den där man kan glorifiera. Men jag har också den mindre positiva, den som stör varje dag. Och bakom det finns den mörka bakgrund historien. 
Mitt liv är inte bara det glada, men ta mej sjutton det är inte helt negativt heller. Jag har ett riktigt bra liv, med komponenter jag en gång i livet bara drömde om. När jag skriver om det positiva så är det för att jag känner mej så glad.När jag skriver om det negativa så är inte det mitt "sanna jag", det är en del av mej. Som yin och yang. Svart och vitt. Det är jag. Det är mitt liv. Mitt härliga, smärtsamma liv.

måndag 19 november 2012

Min dag


Jag har fyllt 36 år. Nu har jag lämnat ungdomen på riktigt. Kan inte säga att jag tillhör gruppen 30-35 längre, nu är jag klumpad ihop med 40-åringarna. Men jag har inga som helst nojjor för det. Min största present till mej själv är att jag nu ska lägga ner all min energi till att tycka om mej. Jag ska sluta ljuga för mej själv och jag ska lägga ner tid åt alla de delar i mej som jag vill förbättra. Jag vill bli den person som jag innerst inne är. En gåva jag ger mej själv. 

Dagen spenderade jag hemma med de mina. Barnen var ju sjuka så jag bjöd inte hit några. Istället blev det glass på sängen och allsköns musik på morgonen. Några fantastiska presenter och många härliga kramar. Lilla N och jag gick ut med hundarna i skogen. Fast det inte var tanken från början så blev vår promenad ett riktigt träningspass för hundarna. Lilla N ville vara figurant. Jag lämnade henne på stigen med en leksak och fortsatte med hundarna framåt för att de inte skulle märka att hon gömde sej. Sedan stannade jag upp, roterade runt och skickade hundarna. Alla tyckte det var en rolig lek. Sedan fick Lilla N klättra upp på ett brant berg som stupade ca fem meter. Vi skickade hundarna flera gånger mellan oss, bra muskelträning och konditionshöjande både för ungtuppen och gammelvargen. När vi gick där tillsamman, jag och min dotter med två glada och uppmärksamma hundar runt våra fötter så kändes livet så väldans harmoniskt. Det var en av de bästa stunderna på min dag. Visst var det mysigt att titta på film uppkurade i soffan alla barnen medan Marcelo bytte däck på min bil. Och visst var det gott att äta middag tillsammans allihopa och faktiskt se  barnen kunna äta efter en vecka med så svullna halsar att endast is varit svalkande nog. Och jag tyckte det var skönt att få bakat lite bröd och att det var gott att smaska i sej lite äppelpaj.... men det är något med stillheten i naturen, närheten till de sina som ändå gör att det känns mer äkta. Det känns mer i hjärtetrakten.  Det är liksom där i som den riktiga lyckan ligger. Mycket annat är så mycket brus. Koncentrationshämande. Smuts som tar 
bort en från det riktigt braiga sakena. All den här hätska jakten på kalorier, kolhydrater, prylar, skräniga platser, status,....... jag blir trött. Vill inte vara med i ekorrehjulet längre. Vet bara inte hur man hoppar av. Tiden i skogen påminner mej ibland om livet jag egentligen vill leva. Ett med naturen. Djuren och stillheten nära, tillsammans med familj och nära vänner. Kanske är det därför min största gåva är till mej själv. Jag ska sluta fred med kroppen, bli vän med själen och försöka vara sann till min innersta kärna.

torsdag 15 november 2012

Träningsmörker


Vi har varit ute i mörkret och tränat igen. Hade ingen som helst lust. Det är mörkt, jag är trött och timmen är sen. Men det är bara några dagar kvar till tävling och Pluto och jag är inte ens lite, lite redo att tävla. Samtidigt var det skönt att få lite kylig luft. Jag piggnade till. Pluto var inte lika trött idag, men han är verkligen inte säker på rörelserna. Men, men, tänker jag. Vi har hela nästa år på oss att få till ett program. Jag är faktiskt inte nöjd, men jag vet inte vad vi ska göra istället. Nåt jag får ta tag i under nästa år på allvar. Under vintern nu, ska jag satsa på att lära in en massa nya trix så att vår variation blir bättre. Nu är vi där vi är och i kväll var det slipning på det vi har. Som uppvärmning körde vi positionsarbete. Fot, sidan och mellan. Äntligen fick jag till lite bättre fot. Han tyckte faktiskt att det var riktigt kul när vi gick i slowmotion och när jag springer fram med hoppsa steg. Men det bästa i kväll var när jag släckte strålkastarna och tog ut Bobbo. Vi 
sparkade boll i stjärnljuset. Miljarder små klara punkter lyste på den kolsvarta himlen. Frihet. Det är den känslan jag har när vi bara roar oss. Han och jag. Bara vi. Sedan 
fick han göra några sökslag i mörkret. Vi klättrade lite på stegen i byggställningen vi har rest mot en gavel och sedan släppte jag ut hundarna tillsammans på tomten. En timme i höstmörkret med hundarna när jag egentligen inte hade lust. Den här timmen kan jag leva på resten av veckan. Det är så skönt!

Jag vet bilderna är suddiga men det var mörkt, kamerans batterier höll på att dö och slutar tiden blev aslång.... jag är inte stilla på handen och när jag försökte ta med blixt slog kameran ihop och skrek efter batterier....

Döds skräck över Bobbo


Bobbo är mitt hjärta. Han har en plats hos mej som är totalt ohotad. Jag kan inte skilja kärleken åt när det gäller mina barn, jag älskar dem på olika sätt men lika intensivt. Kärleken till Bobbo är precis lika intensiv och han är min första son. Bobbo är  min bäbis som håller på att bli gammal och jag har jätte, jätte svårt för den förändringen. Jag är panikslagen, för att vara ärlig. Han har ju varit pensionerad sedan i somras och det märks att hans kropp mår mycket bättre av det. Han är fräschare, gladare. 
Samtidigt är det mycket som har förändrats under det senaste halvåret. Han är lite oroligare, lite mer berörd än han varit förut. Ibland kommer han infarande i huset med öronen strukna bakåt som om han hade hört en smäll. Och kanske han hört nåt skott i skogen, det är ju jakt, men det har inte bekommit honom förut eftersom det är så långt bort. Det sitter också i längre, på promenader, men inte när vi tränar. Det gör att Bobbo har fått stanna hemma väldigt många gånger när vi hittar på saker på andra ställen än i vårt hem. Och det är han inte riktigt nöjd med. Han har ju alltid varit en hund som fått varit med överallt. Men idag mår han bara dåligt eftersom det smäller vart vi än går! Sista tiden har han också blivit väldigt mycket mer sniffig än förut. Det märks att dofter blir viktigare och viktigare. Han älskar när vi åker in till stan och går. Det är så många dofter var vi än går och han vill analysera alla han hinner och ändå röra sej framåt. I går när vi var ute 80 minuter inne i stan var hans lycka total. Tills det smällde precis innan vi kom till bilen. 

Jag är så glad att Bobbo trots allt mår så bra som han gör. Jag vill ha med honom några år till innan det är dags att säga adjö. Ungarna älskar att göra konster med honom och jag älskar när han kommer och lägger huvudet i mitt knä. Även om mycket fokus är på Pluto, så finns Bobbo här. Han är kungen och hans välbefinnande går först. Det märks att han trivs när han har familjen runt sej. Nu ligger han utslagen på vardagsrumsgolvet. Det skrämmer mej lite när han ligger så still. Jag ser framför mej när han kommer ligga så, men utan att den oranga bröstkorgen häver sej upp och ner i andetag. Jag kommer inte överleva den dagen. Bobbo är 
bara 9 år och 11 månader. Han är inte last gammal. Men tollarna beräknas leva i 10 år. De flesta jag har känt blev runt 11år. Jag försöker kasta bort rädslan för hans död. Försöker att inte tänka på det. Det kan vara många år kvar. Det finns tollare som blivit 14år! Då har jag 4 år till! Men skräcken inför döden är så stor att jag inte kan slå ifrån mej det ordentligt. Bobbo är för viktig för mej. Kan inte tänka tanken att inte ha honom här som en skugga runt mina ben, sovandes bredvid mej, närmare än Marcelo ligger. Bobbo finns där jag är. Tillsammans har vi rest land och rike runt, vi har utvecklats tillsammans, han gör mej till en bättre människa. Jag kan bli arg när de människor  jag träffar nu inte lär känna Bobbo, bara för att det är sånt fokus på Pluto. Jag blir arg på att inte Bobbo är nummer ett i allas liv, för hur kan man inte älska honom mest? När barnen 
vuxit upp kommer Bobbo finnas där som ett svagt minne från när de var små. De kommer istället ha ett närmare förhållande till Pluto.  Det gör mej jätte arg. Bobbo är deras brossa, han får inte glömas bort!  Jag vet, det låter helt galet. För i mina virriga tankar finns nån typ av logik kvar. Jag förstår att tankarna är galna, men det bottnar i en känsla av att vår tid nu är utmätt. Vi har inte allt framför oss. Det mesta ligger istället i minnenas bank. Jag är så tacksam att jag har Jonna som jag kan dela min bestörtning med. Hennes Ella är två månader yngre än Bobbo, och hon är lika bestört hon att Ellas tid är på fel sida sträcket. Tillsammans med hundarna har vi levt de senaste tio åren och varandra.


Bobbos ansikte är lite gråare. Musklerna är inte lika elastiska och stora som förr. Andedräkten luktar lite sämre. Men än är det fart på hans mjuka kropp. Han är i fint skick, apporterar och söker som aldrig förr. Han är nöjd fortare. Kräver inga långpromenader, som förr då vi var ute 3-5 timmar på en promenad. Men han vill fortfarande ha mej, min tid, min uppmärksamhet och en o annan godis av barnen. Min fina, fina Bobbo Bus. 

onsdag 14 november 2012

Microträning


Alla hundbloggar lägger nu för tiden upp små träningsklipp. Och jag vill inte vara sämre. I dag har verkligen gått i träningens tecken. Vi har tränar freestyle i en timme, och försökte köra vårt program till musik för första gången sedan förra tävlingen. Det gick käpprätt åt HELVETE. Men utan musik gick det bättre. Sedan prövade vi två nya positioner till Htm. De gick okey, för att var andra gånger vi provar. Däremot så hade han svårt att gå i fot. Han plogade som bara den. Men, men. Kanske är han lite trött idag? Han ligger helt utslagen på golvet. Men så fick jag en idé och var tvungen att prova den. Sen körde jag lite bakdelsträning. Tänkte först fota men så filmade jag en liten snutt istället. Han är trött för energinivån är ju inte så hög. Men kul är det att inte bara filma färdiga moment utan också vägen dit. När vi började idag kunde han inte snurra runt alls på pallen. Skulle jag hålla i så snurrar han nog själv om ett par dagar.


video

Kan ju tyckas tråkigt att Bobbo inte får försöka. Men jag har testat med honom. Han går bara upp i stress när han inte förstår. Han har ju blivit pensionerad av en anledning......jag tror ju att han börjar bli lite senil. Allt nytt är jättesvårt, allt gammalt är väldans enkelt. Jag får visa film på honom en annan gång!

Fantastiska hundtrix

Ungarna skrattade så de kiknade när de såg det här klippet. Jag å andra sidan fick en hel del att tänka på. Mycket av det har vi påbörjat, men inte avslutat. Kanske sånt jag ska pilla med under vintervilan? Försök ni med!


Vad säger ni? Vilket trick ska vi börja med?

Hämta tidningen?         Rulla?                 Vinka?                
Backa långt bakåt?     Fånga frisbee?       Korsa tassar?               Göra kullebytta?         Hoppa hopprep?    Åka skate?  
                        Gå med tassar på fötter?
Slalom baklänges mellan förarens ben?       Självständigt kryp?    
Gå in i bur?    Rulla boll?    Städa?            Blåsa bubblor i vatten?

tisdag 13 november 2012

Annorlunda utseende

Gjort om bloggdesignen lite. Har lärt mej att det blir lättare att kommentera när jag ibland byter design.

måndag 12 november 2012

Tävlingsledare!


I dag ska jag börja göra först provet i tävlingsledar-utbildningen för freestyle. Fick ett ryck härom natten. Sedan vågade jag lite modigt skicka efter proven och idag är det dags! Planen är såklart att kunna hålla lite tävlingar på klubben. Nu väntar jag på att barnen ska somna så ska jag sitta i mörkret med en kopp te och svara på alla frågor. Spännande!

Söndags fys

Lördagen var full av stillasittande när jag glodde på judo.

Söndagen fylldes istället med träning, eftersom kroppen skrek, verkligen skrek åt mej att den inte pallade mer.



Jag började mer en powerwalk som blev en promenad efter ett tag i 75minuter.

Sedan löpning i skogen, lite kortare intervaller men ändock 2,5km

Efter maten, oj vad kroppen skrek efter mat, så körde jag dance-wii i 35minuter.

När jag vilat en stund blev det freestyleträning med Pluto ute på gräsmatan med bygglampor som strålkastare i närmare 1 timme.

I dag har jag härlig träningsvärk!

Ett inslag i debatten

På facebook så startade Elin en härlig diskussion om dagis kontra förskola. Och i den debatten kom det en hel del frisk synpunkter som slutade med att städare inte heter städare utan att varje person har ett namn. Man kan säga vad man vill om debatten, jag älskar att vrida och vända på argument. För er som inte alls förstår vad jag pratar om så kommer en kort förklaring: 

Dagis = barnpassning av barn för att föräldrar ska kunna jobba. Avskaffades för över tio år sedan.
Förskola = en läroplats för småbarn med en läroplan och där arbetet ska vara att medvetet låta barn på sitt sätt upptäcka ämnen som svenska, gymnastik, engelska, NO och matte, samt att lära sej turtagning och andra sociala regler under tiden som föräldrarna arbetar.
Öppen förskola = En plats där förälder och barn går tillsammans för att umgås, sjunga med mera och träffa andra med barn i samma ålder.
Förskoleklass = alla barn som fyller 6 år får börja i något som liknar den vanliga skolan där man har raster, någon typ av lektioner osv, men det ser väldigt olika ut på olika skolor. Verksamheten bedrivs på skolan ej på förskolan.

Jag själv säger dagis när jag pratar om förskolan som en plats som tryggt tar hand om mina barn när jag arbetar. Men jag pratar om FÖRSLKOLAN om jag pratar om förskolan som en institution. Oavsett vad man väljer att kalla förskolan så ska man veta att människor ibland tar illa upp, oftast förskolepedagoger, och det måste respekteras. Själv tror jag inte statusen ligger i namnet och personligen struntar jag i om mina elever kallar mej, fröken, Åza, pedagogen eller magister ( det är den titeln jag har). Inte förens lönen ökar och man inser att det dyrbaraste vi har, lämnar vi till människor som gått lång utbildning, och värdesätter att dessa människor gör ett jätte jobb  så kan vi prata om att få upp statusen till det som det en gång var. Barnen går ändå i förskola/skola  i närmare 16år -  2-4år i förskola, 1 år på förskolaklass, 9 år i skola, 3 år på gymnasiet. Att få ut 15 000 i månaden, betala 1200 i studielån och arbeta så många timmar man gör är inte riktigt försvarbart. Många lärare pratar om att de skulle tjäna mer på att börja jobba på ICA, och att de slipper jobba hemma då........ Men jag tror inte lönen blir högre för att man ändrar ett gulligt ord som dagis till ett kallt namn som förskola ( vi säger ju inte ens förskoleklass, många säger 6-års).

Skulle du, liksom jag tillhöra de som säger dagis, och har personal som tar illa upp, bit i hop, säg dagis hemma och förskola när ni pratar med den personalen. För att såra någon är ju onödigt..... även om jag inte kan låta bli och fundera på om de är lika duktiga på att alltid säga hygientekniker, skortstensfejare, sjukskötare osv.....





Scharlakansfeber


Lilla N har fullt med kliande utslag på kroppen och ont i halsen. Men hon mår bättre. Hon har klarat den här sjukdomen ganska bra tycker jag. Nätterna har varit värst men med lite alvedon har hon klarat dagarna. Nu jagar jag och Marcelo varandra mellan våra jobb för att lyckas hålla henne hemma medan vi ska försöka klara våra jobb. 
Livets pyssel innebär att Lilla N får mer av oss båda, vilken jackpot!
Ryggen är helt knottrig,men det börjar ge med sej nu.

Pokaljakt



Vill bara säga att mina fina barn tagit hem sina första judo pokaler. Är numera en skitstolt judo-morsa. Nu jagar vi 300-poängspokalen!

söndag 11 november 2012

Mitt i natten inlägg

Bara Lilla N och jag i sängen. Marcelo snarkar hårt i soffan. Vill inte få inom honom i sängen när han låter sådär. Några minuters sömn vill jag gärna få. Dottern sjuk. Skriker, snurrar, slemmar, kliar har låg feber men sover. Vaknar, gråter, skriker, slemmar och somnar om. Jag tycker så synd om henne. Samtidigt kan jag inta låta bli att faktiskt sända en tanke uppåt, jag är så tacksam att hon har en barnsjukdom. Jag är så glad att hon är "normalt" sjuk. Alternativet till det är så hemskt. Vi kunde ha förlorat henne under det första året. Hon skulle också kunnat vara lika sjuk i de "dåliga" sjukdomarna som hon var under sina första 12 månader i livet. Vad är väl lite scharlakansfeber då?

fredag 9 november 2012

Sjuk liten pigg tjej

Det känns inte helt kul att lite på halvskämt skoja att Lilla N har scharlakansfeber och sedan få bekräftat att scharlakansfeber går på dagis...... På sjukvårdsupplysningen trodde de dock inte på den diagnosen. Hennes utslag är på fel ställen. Hon har ingen vit rand runt läpparna. Egentligen är hon inte jätte dålig. Bara hon får en alvedon så är hon rätt okey. Huvudvärken är värst och lite feber då och då, men hon orkar leka. I morgon ska de två stora tävla i judo, Marcelo jobbar och jag har ingen barnvakt till Lilla N. Vi får hoppas hon mår bättre när vi vaknar. Hon tog sin sista alvedon vid fem i dag på eftermiddagen och har klarat sej sen dess. 

Mardrömsscenariot: Halsfluss och scharlakansfeber som går runt alla tre barnen, jag missar jobbet i flera veckor och alla barn är ledsna och mår dåligt. 

En kommentar till förra inlägget

Innan jag har fyra, fem stycken som går bananas över mitt förra inlägg så handlar inte det inlägget om vilken förträfflig mamma jag är och att någon annan är sämre. Det handlar om att jag verkligen uppskattar mina små stunder med mina barn, och jag är säker på att alla andra föräldrar också har sina stunder med barnen som de uppskattar oerhört mycket. Min utgångspunkt är alltid att man gör så gott man kan och ska vara stolt över det som blir bra. Det som blir sämre lär man sej ifrån och försöker ändra på. Och inlägget handlar om att jag är så glad att vi får till våra intima stunder och att jag verkligen känner att vi har en bra dialog med varandra, jag och mina barn. Mina fina, fina ungar.

torsdag 8 november 2012

Mina fina, fina ungar


Här på bloggen är det mycket tal om mina fyrbentingar. Speciellt Pluto, som är den det händer mest runtom nu när Bobbo hatar pensionärslivet i fulla drag. Jag skriver inte så ofta om mina barn och det gör jag inte av flera anledningar. Men det är barnen som är prio ett i mitt liv. Det är deras vardag som hela vår familj cirkulerar omkring. Jag har tre oerhört smarta och självständiga ungar som finner sej i det mesta så länge det inte krävs att de ska sitta stilla och vara tysta. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är barnen och hela min dag kretsar kring deras och resten av familjens välbefinnande. Jag vet att vi har många aktiviteter, det är fotboll två dagar i veckan, snart tre, det är kör, judo och cirkus, och snart drar bandyn igång igen. Det gör att vi kommer hem rätt sent på 
kvällarna, maten ska lagas, läxor läsas, talträning, duschning och allt annat som vardagen kräver. Varje dag försöker jag få en liten stund med varje barn helt för mej själv. Det är deras tid när de har min fullständiga uppmärksamhet och när just den är superspeciell. Jag har aldrig trott på fullständig likhet, barn är olika och har olika behov. Lilla N älskar när vi ligger hud mot hud i min säng med våra fingrar flätade i varandra och pratar om livet, kittlas och skrattar. Stora N trivs utmärkt när vi reser tillsammans. Att åka och handla på lördagskvällar bara han och jag, det är hans absoluta höjdpunkt eller när vi tävlar hund och bara han får följa med. Men han älskar även när han ligger i sängen, det är dags för att säga godnatt men vi är panna mot panna och pratar om livets stora och små ting. 
Jag vet faktiskt inte vad Mittimellan N:s favorit är. Bara hon får vara med mej så är hon lycklig. Det spelar ingen roll om vi läser tillsammans, spelar spel, sitter i soffan och tittar på TV eller ligger och pratar. Som hon säger själv; jag älskar ALLT med dej mamma. Men jag tror att hon älskar att skratt tillsammans med mej. Och hon och jag skrattar mycket tillsammans. Varje barn kanske inte får enorma mängder tid med enkom mej varje dag. Ibland bara tio minuter ibland en timme. Men vi stjäl stunder för att sedan vara tillsammans alla vi. Mina barn får oerhört mycket tid och uppmärksamhet från mej. De blir lyssnade på och vi resonerar tillsammans för att hitta lösningar som passar alla. Och det är en av de saker som jag är oerhört stolt över när det gäller mina barn, de respekterar egen-tid. 
I bland ligger jag och Marcelo och kramas i sängen. Får de vara med i tre minuter kan vi sen säga att vi vill ha den här stunden för oss själva, då lämnar de oss utan sura miner. När jag tränar hund på måndagarna är de alltsom oftast med. De leker och roar sej mestadels på egen hand. Och jag får faktiskt ro att träna, trots att det är kallt, trots att det är mörkt. För de vet att det är Plutos egen-tid. Såklart råkar de i luven på varandra och vid vissa tillfällen  går de in för att testa gränserna. Då kan jag vara väldigt hård, för jag vet att de ger lugn och ro till oss alla i längden. Men just denna egenskap uppskattar jag så oerhört mycket. De är så säkra på att de får sin tid. Att jag ser dem lika mycket, att alla får den tid de behöver med mej när jag bara är klar. Min förmåga att leva här och just nu gör att jag är koncentrerad på det som händer och det som ska göras. Det betyder att jag ofta är väldigt sen, att det blir mycket stress men också en säkerhet för mina barn att de alltid är sedda och lyssnade på.

Om jag skulle räkna upp alla fina sidor hos mina barn skulle inlägget bli 100mil långt. Jag vill egentligen bara säga att jag njuter och uppskattar varje gång vi spelar ett spel, varje gång de läser en bok för mej eller varje gång de vill ligga och viska hemligheter i mitt öra. Tillfredsställelsen jag känner jag ser att de är nöjda och lugna i att vi har vår tid tillsammans, oavsett vad som än händer, det är så berikande, jag blir hög på den känslan. Jag sa under utvecklingssamtalet med mina två yngsta att jag tycker att personalen ska känna sej hedrade över att få ta del av mina barns liv. De borde buga och tacka för varje stund de får umgås med mina två fantastiska tjejer, visst var det lite på halvskämt, men det ligger ett uns sanning i det. Jag vet att jag fem dagar i veckan tittar upp mot de högre makterna och tackar för varje medveten, vaken stund jag får tillbringa i deras sällskap. De gör mej hel. De är en värdemätare i mitt liv och inget annat har gjort mej så lycklig som mina barn.

onsdag 7 november 2012

Ett dygn i känslostorm

Efter nästan ett dygn i tystnad så kryper jag långsamt ur mitt skal. Jag är så ledsen, så arg! Jag känner mej förrådd. Sviken, förbannad men mest av allt så himla ledsen. Det har varit många timmar med alla negativa känslor virvlande som i en torktumlare. Vi har varit en familj i kris. Jag har gråtit, barnen har gråtit och Marcelo är den som har kämpat, han som sett ljusningen, han som gjutit hopp. Samtidigt har förväntningarna från dem varit en boja runt halsen. Det ligger på mej. Men jag vet inte hur! Jag är inte tillräckligt kompetent, inte tillräckligt duktig. Hela familjens ögon har varit riktade mot mej. Jag hade redan bestämt mej, ordnat alla detaljer. Beslutet var så gastkramande, så hemskt. Massor av fina sms ramlade in från underbara människor som jag har haft turen att lära känna det senaste året. Men där satt jag på jobbet, tog på mej lärarrollen, skojade med eleverna, försökte lösa situationer, bedriva en pedagogisk undervisning, trösta tonårstjejer med dåligt självförtroende, hålla möte och planeringar med kollegor. Varje gång jag närmade mej telefonen eller datorn fick jag kämpa med katastrofen, kämpa mot känslorna. Det funkar inte! Jag borde ha svarat, borde ha hört av mej, men jag fixade det inte. När arbetsdagen var över och jag hämtade sonen så räckte det med att han såg mej så kom tårarna. Han frågade nervöst om han fick följa med på min hundkurs, jag sa att vi inte skulle dit. Då blev han askgrå i ansiktet. Tjejerna babblade i baksätet. Han och jag delade det hemska. Delade det mörka. Jag visste att det redan var försent. Allt var egentligen fixat.

Mina svärföräldrar har berättat hur de uppfostrade sina barn. Vilka värderingar och sätt som de tyckt vara viktigt. Eftersom jag inte haft något hem där uppfostran existerade har jag fått lära mej av andra, och mina svärföräldrar har varit en viktig del. Så i deras anda samlade vi till familjemöte. Alla fick gör sin röst hörd.  Då kom känslorna över tjejerna med. Med näbbar och klor, med förnuft och med eftertänksamhet diskuterade vi fram och tillbaka. Barn har så mycket smart att säga om man bara tar tiden att lyssna på dem! Vi kom till ett dödläge. Allas blickar var riktade mot mej. Alla förväntningar på mej. Hjälp vad ska jag göra? Tillslut ställde jag frågan rakt ut, vad gör vi nu? Efter  ett par sekunders tystnad så var sonens förslag; Vi röstar. Och det gjorde vi. Som familj. Där allas röster fick höras. Jag blev nerröstad. Barnen vann. Marcelo med.

Nu sitter vi här i beslutet, känslorna börjar sjunka undan. Sms:en fortsatte rulla in. Jag är gripen och så oerhört tacksam för alla snälla ord och den värme jag har fått under de senaste dygnen. Jag har lärt känna människor med så mycket gott i sej och så lite fördömande. Jag är så van att få kämpa för allt som är jag att jag blir stum, och förvirrad när människor bara är fina. Jag vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga. Tack är för litet. Samtidigt blir jag oerhört blyg. Osäker. Så responsen från mej är inte den jag egentligen vill visa. Jag kan bara säga att den tysta Åza är den som från varje por i kroppen känner tacksamhet och förundran, mer än hon som låter och bullrar. Så tack för era fina meddelanden, tack för era snälla ord och jag är oerhört lättad över att det gått så bra som det gick för den fina, snälla svart/vita.

Nu är vi kvar. Vi är här. Nu lever vi vidare.

måndag 5 november 2012

Arbetsmorgon.

Klockan ringer. Orkar inte, snozar. Klockan ringer igen. De tär mörkt ute, bara fem minuter till. En spark i magen, försöker vrida dottern så hon inte ligger på tvären i sängen. Misslyckas. Orkar inte. Klockan ringer. Okey börjar vakna, men snozar igen. Det är verkligen mörkt ute. Klockan ringer, beräknar att jag kan sova tio minuter till, hinner ändå. Klockan ringer, nej nu är det dags att vakna, öppnar ögonen, de ramlar ihop igen. Försöker på nytt. Klockjäveln ringer igen. Sluta tjata, jag vet! Ännu en spark, men den här gången på kinden. Jag vänder mej om. Pluto sträcker på sej. Nej dags at hoppa i duschen. En ny arbetsvecka har börjat!

söndag 4 november 2012

Freestyle


Ida har kvalat med Viggo och är reserv med Monster
Just nu är det så himla roligt att läsa på facebook och i bloggar att många av mina hundkompisar faktiskt kvalat till SM i freestyle. Sandra, Ida, Maggan, Erika, och på bra kvalplatser Nathalie och Ayax, bäst i år! Alla dessa tjejer är så underbara på olika sätt. 
Erika har kvalat både till freestyle och htm
En av de största slitvargarna är Erika som tävlar och tävlar sina mopsar, andras hundar samt min favvohund en enorm grand daniois som alltid hittar på hyss! Såklart har Maggans Trubbel, tollare, en speciel plats i mitt hjärta. Vilket ekipage de är! De tävlar SM i freestyle och lydnad. De är även med i landslaget i freestyle, är dessutom suveräna i jakt. Maggan har alltid en sån positiv attityd till hundträning, ser bara möjligheter och är alltid så sprudlande när hon delar med sej av sina kunskaper. Hon har haft ett halvtufft år och jag hoppas verkligen det kommer gå bra för dem! Ida har blommat som förare och som människa! Vilken förbild hon har blivit! Jag är stolt över att ha henne och Maggan som hjälpare till mina egna program! Att kvala med en liten chiuaua är inte lätt, så det säger en del om Idas   påhitt med program, och det är alltid kul att se vad de hittar på. dessutom är hon på reservplats med monster. Har ni inte sett deras program när de är och handlar så har ni missat nåt! Sandra är också en förare som förvandlar allt till guld. Utställningar,lydnad, freestyle, htm, vad hon än tar sej an gör hon det med bravur. Sandra är en klart en som jag hejar på med alla tummar och tår. Hon spelade en stor roll i att Pluto hamnade här hos oss och jag tycker att det verkligen är synd att hon inte får jobbat kvar på Hundcentret. Men jag 
Nathalie och Ayax, outstanding!
tror att ödet vill putta henne till en plats som är bättre för henne och hennes möjligheter. SM är ju en bra plats att vara på! Nathalie är på reservplats och det är en fantastisk prestaion med tanke på att hon tävlade i klass två under halva sommaren. Medan alla andra kvalat i ett år har Nathalie och Ayax bara kvalat under senare delen av året. Parallellt med freestyle så har de dessutom startat agility och och gjort det med pinnar i nästan varje start. Helt otroligt. Båda är unga så jag säger att detta är ett landslagsekipage inom inte alltför avlägsen framtid!


Madonna är oxå reserv!
Jag ska verkligen försöka åka ner till Göteborg och kolla på finalen. Vem jag ska heja mest på det vet jag inte. Jag är bara så himla stolt över dem allihopa! Bland de hundmänniskor jag umgås med finns det inget som heter avundsamhet. Alla stöttar varandra så otroligt mycket, peppar varandra, hjälper varandra. Det här gäller i agilityn, i freestyle och i lydnaden. Jag är så lyckligt lottad att få finnas i periferin i dessa sällskap. 


Pluto och jag har inte fått tummen ur vagnen för att börja träna freestyle programmet jag ska tävla med om två veckor. Det är samma program, med lite förändringar, som till förra tävlingen. Och det hann vi ju träna två gånger innan vi tävlade...... så rutinen finns inte alls. Dessutom ska jag lyckas komponera ett program i htm tills dess. Men jag litar på att Ingela drillat oss tillräckligt i lydnaden att jag ska få ihop ett program som funkar i klass 1. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det vore otroligt roligt att få uppflyttningspoäng, men jag tror att vi kommer ligga några tiondelar ifrån. Tillskillnad från lydnaden satsar jag på att ta diplom i freestyle. Så även om det här blir årets sista tävling så kommer jag att fortsätta med klass 2 nästa år ( vågar inte riktigt möta alla duktiga ekipage i 3:an än, huga!). I morgon börjar hårdträningen inför vår sista chans det här året. Vårt sista framträdande innan vintervilan. Till hjälp för motivationen ska jag tänka på alla fina hundkompisar som lyckats så bra i år.

lördag 3 november 2012

Nattligt skrivande

Marcelo undrade om jag hade vänt på dygnet när han vaknade vid fem i morse och hittade mej skrivandes vid datorn. Min bäbis vill komma ut. Jag måste skriva. Jag har så mycket att berätta, vill komma vidare, komma till själva poängen. Även om det känns som om texten flyter på så blir jag förvånad över att sidoantalet inte är mer. Jag har hunnit med mina tio planerade sidor. Är uppe på 15 sidor på tre skrivtillfällen. Men det känns som jag skrivit så mycket mer. Jag längtar efter att få testa min berättelse på andra människor. Jag vill att de ska läsa för att jag ska få feedback. Jag hamnar så lätt i mitt eget berättande så att jag inte riktigt kan läsa det som faktiskt står. Men än så länge har jag skrivit för lite. Berättelsen har inte satt fart ännu. Jag är så sprudlande glad för det här!

fredag 2 november 2012

Bloggar

Okey jag har läst alla bloggar jag brukar läsa. Många är inte uppdaterade. Suck! Favoriter är Rocktassar, Tomik och Koiruliini. Grannens blogg är härligt befriande, sedan är det klart att jag tittar in på Bellas egna blogg och gluttar in på träningskompisarnas bloggar. Men nu... vad ska jag läsa nu??? JAG ÄR UTTRÅKAD!!!!! Ge mej en spännande, rolig blogg jag kan läsa och hänföras av!

Kissnödigt

Sagt av Lilla N på promenad med hundarna.

-Mamma är det långt till nordpolen?
-Ja det är jättelångt dit.
- Är det JÄTTE långt?
-Ja.
-Måste man kissa då? Om man ska åka till Nordpolen?
-Ja det måste man.
- Man kan inte hålla sej? .......Mamma, min kompis säger att...att...... Om man ska flyga till nordpolen..... min kompis säger att man inte behöver hålla sej om man flyger flygplan,  måste man det? Finns det toaletter på flygplan?
-Ja det finns toaletter på flygplan.
-Så då kan man kissa om man åker till nordpolen!

Jag skriver igen!

Jag har börjat skriva igen. Det var länge sedan något skönlitterärt kom ur mina fingrar. När jag var yngre skrev jag jämt. Jag har pärmar fyllda med halvklara noveller, färdiga små kortberättelser och storslagna bok idéer. Men så tog berättandet slut. Karaktärerna försvann, de ville inte längre berätta om sina liv för mej. Istället blev mina papper fyllda av rapporter, skoluppsatser, akademiska analyser och till slut en magisteruppsats. Mycket kan man säga om det, men så särskilt kittlande för fantasin är det inte att brottas med vetenskapliga begrepp och analysmetoder. Men så har jag gjort några försök under åren att attackera en berättelse som aldrig blev klar. Men det blev inte heller bra. Men nu i veckan kom hon tillbaka under ett nytt namn, samma historia och hon vill få den i tryck. Jag berättar hennes historia nu. Det är inte helt smärtfritt. Lite får jag kämpa, för jag vill vara sann mot den forna idéen. Men samtidigt hänförs jag av att kunna skriva igen och är villig att låta berättelsen ta mej dit vi hamnar. Den här gången vill jag inte att historien ska dö. Mitt mål är att skriva 10 sidor i veckan de närmaste 10 veckorna. Sedan får vi se var vi är. Det är en lång väg att vandra och vi ska igenom ganska många passager Emma och jag. För det är det namnet hon gett sej själv den här gången. Kanske kommer det att ändras. Jag gillade när hon var en Sandra. Om vi förhandlar kanske hon kan heta det igen, min huvudkaraktär. Att skriva var mitt livsexir när jag var yngre. Men det är så många sidor jag tappat hos mej själv, skrivandet, fotograferandet, naturmänniskan i mej.... Jag vet inte om jag vill ha tillbaka alla delarna. Jag är rätt nöjd över att delar hos mej har tappats bort på vägen. För att överleva gäller det att ha kort minne..... iallafall om man levt som jag har. Jag kan inte påstå att jag kommit in nåt flow än. Men när historien hittar ut flödar den på. Jag måste bara få till meningarna i början. Kommer inte det sitter jag och stirrar på skärmen. Just nu är vi lite osams om vilken hundras som kusinen Lina ska ha. Hunden har inte nån större roll i dramat, men den är en viktig länk i historien. Eftersom vi inte kommer överens har jag än så länge vägrat skriva hur den ser ut. Emma hämnades genom att ge Lina två hundar. Så nu är det lilla problemet dubbelt. Från början var det en bearderocollie, och jag har gått med på att ändra hundras. Men det ska vara en större hund, Emma vill ha en liten hund. En vit hund, propsar hon på... vi får se vad det blir tillslut. Jag är bara lycklig att Emma/ Sandra är tillbaka. Även om hennes resa är lång och smärtsam känner jag en tillfredsställelse att få skriva ner hennes berättelse. På två dagar har jag fått 8 sidor gjorda. En övergång är inte smidig så den måste skrivas om, men det som händer kan berättas så det får jag jobba lite på. Men jag skriver! Jag lever!