I brist på egen hund så lånar vi gärna. Nu har vi lilla Viggo på besök. Min bästa väns hund, min gamla instruktörs fd hund. Viggo är en chihuahua. Lite osäker. Ogillar barn. Går gärna igång i skall. Backar och hotar att bita om man kommer in i hans sfär utan tillåtelse. Han är liten, bedårande, förlåtande och svarar oerhört bra på belöningar och tydliga instruktioner. Vi tar med honom på cykelturer, söker i skogen, går på café, promenerar och tjejerna älskar att träna tricks med honom, eftersom han är så himla duktig på det. Just för att han är så himla liten vill man gärna ta upp honom i famnen hela tiden, men Viggo är verkligen en HUND, ingen accessoar!
Han älskar att löpa fritt i skogen, han bestämmer sitt eget tempo när vi cyklar och blir inte stressad över att vi rullar iväg från honom i en backe och sedan väntar in honom. Han sitter även helt lugnt i korgen när han får skjuts! Han kör sitt race och njuter till fullo över att få vara hund. Hela familjen har blivit förälskade i lilla Viggo med den stora integriteten.
Saknaden efter våra hundar är inte mindre.
 |
| Hjördis, fralla, 9veckor |
När Hjördis 9 veckor var på besök startade det någonting i Stora N. Han har gråtit varje dag efter framförallt Pluto. För honom är det jobbigt att ha Viggo här, även om han samtidigt älskar att sitta och gosa med honom. Han stängde sitt hjärta när
Bobbo dog men nu börjar den att öppnas upp igen. Själv känner jag att jag är redo att för en hund igen. Marcelo tycks vara förvånad över att processen tar så lång tid.
 |
| Elsa och Lilla Viggo |
Men när vi en dag tar emot en liten 8 veckors krabat här hemma igen så är det med alla famnar öppna och med mer kärlek och omsorg än någonsin. Vi vill vara det bästa hemmet någonsin för vår lilla valp. Tills dess tränar vi på älskade Elsa och Lilla Viggo.
Jag hade ett mål denna sommar, att starta min häst i någon form av tävling. Jag lade de tankarna på is när jag kände att jag tappade förtroendet för honom. Istället har målet blivit att vi ska hitta tillbaka till hans harmoniska jag igen. Där vi jobbar som en enhet och där jag kan lita på honom och där jag inte pushar honom för hårt. Det har tagit sin tid. Vi är inte riktigt framme. Men när vi red ut på en klättertur häromdagen struntade jag i att sätt på inspänningstyglarna för första gången sedan i våras. Jag har haft dem som stödhjul eftersom han inte bockar med dem.
Jag har inte tränat program med honom på länge. Istället har det blivit skogsturer, travsträckor och klätterturer. För varje liten delseger har det känts som jag vunnit en miljon kronor. När hans svettiga kropp kämpat uppför en backe eller när han med svingande steg på lång tygel skrittat hemåt med pigga, glada öron framåt. Då är jag på toppen av världen. Han är min älskade häst som utmanar mej, ger inte riktigt det jag kanske drömt om, men det jag tror jag behöver. Han har en personlighet som jag aldrig tröttnar på och en acceptans som förundrar mej.
Nu kan jag så smått börja drömma igen. Vad vill jag hitta på med min älskade häst. vad skulle jag vilja testa? Finns möjligheten ska jag faktiskt se om det finns möjlighet att åka på några WE- clinics, träna lite dressyr och kanske satsa mot målet att en gång starta en debutklass i WE. Jag drömmer också om att starta en pay-n-jump. Att hoppa med min koloss till häst, bara på kul. Han älskar att hoppa, men vi behöver en ridbana att träna på, hinder att hoppa över. Men som Benny sa häromdagen; -Det finns alltid en anledning att slippa träna- och då är inte viljan så stor att komma vidare.
Och det har han ju så rätt i. Mitt största hinder, som jag ser, är att vi inte har en transport. Så då får jag väl skaffa kosing och köpa en. Just nu dock njuter jag av en hästsommar, där jag rider ut med mina barn på äventyr och upptäcksfärder med min älskade, fantastiska häst.
Det var länge sedan jag hade en dator och kunde njuta av att bara sitta och skriva. Jag bloggar glest, just för att jag inta har möjlighet i vardagen att sätta mej framför skärmen och drömma mej bort i bokstävernas värld. Förr älskade jag att sväva bort på en ocean av ord, liknelser, affirmationer. Jag smekte varje bokstav på tangentbordet som en mamma smeker sitt barn eller som en älskare smeker sin kärlek. Då flödade meningarna ut från fingrarna, fantasin fick arbeta i några minuter innan nya världar öppnade sej via mina händer. Drömmen om att bli författare dödade jag för länge sedan. Prestationsångest och jantelag har satt sina spår. Idag drömmer jag inte om att publicera en bok längre. för jag vet inte vad den ska handla om. Jag älskar berättelser, riktiga berättelser som för en bort, som får en att tappa tid och rum, lite som en bra streamad TV-serie en kall vinterkväll.
Men nu sitter jag här. En sommarkväll med datorn i famnen och formar ord i min pågående dagbok. Mina ord som kanske en dag söker rätt på mina barn eller barnbarn. Ord som kanske en dag ger en mer bred bild av mej än den som barnen lärt känna som sin mamma. Det är inte hela jag. Bara en del, en sida av en komplex människa. Men jag njuter av att få smeka tangenterna igen, forma ord, meningar och helheter av små, pyttesmå beståndsdelar som varje bokstav är.
I brist på egen hund så lånar vi gärna. Nu har vi lilla Viggo på besök. Min bästa väns hund, min gamla instruktörs fd hund. Viggo är en chihuahua. Lite osäker. Ogillar barn. Går gärna igång i skall. Backar och hotar att bita om man kommer in i hans sfär utan tillåtelse. Han är liten, bedårande, förlåtande och svarar oerhört bra på belöningar och tydliga instruktioner. Vi tar med honom på cykelturer, söker i skogen, går på café, promenerar och tjejerna älskar att träna tricks med honom, eftersom han är så himla duktig på det. Just för att han är så himla liten vill man gärna ta upp honom i famnen hela tiden, men Viggo är verkligen en HUND, ingen accessoar!
