Jag tänker på min mamma, på Kjella, lever han? Jag tänker på min kusin som jag inte längre har kontakt med. Är det värt det? Tankarna snurrar runt mina egna barn. Det får inte hända dem något, jag blir galen då. Jag tänker på Bobbo. En dag kommer jag förlora honom.
Vi hade en fin ceremoni idag, jag och mina tre N. Vi tände ljus, ett för John, ett för hans mamma och ett var för hans tvilling systrar som är mina barns vänner. Vi skickade snälla tankar i ett tanke-brev. Förseglade dem och skickade iväg dem i vinden. Förhoppningsvis når de familjen. Det som hände var dock att när vi skulle tänka på John, och tända hans ljus då slocknade lågan. Den bara dog ut och ljuset brann inte. Vi fick ta hjälp av Kickis ljus för att få lågan att brinna. Märkligt.
Allt är så förgängligt. Borta på bara en sekund. Men man kan inte leva så. Jag vet för jag gör det. i mångt och mycket. Varje dag är jag rädd för att Marcelo inte ska komma hem. Att jag åter ska bli kallad till sjukhuset, men att han denna gång inte kommer att le mot mej. Jag är livrädd att mina barn ska bli sjuka, dö eller vara med om en olycka och försvinna från mej. Därför försöker jag vara närvarnade, kärleksfull och vörda varje dag med min familj.Men det håller inte. Jag måste också förbereda dem för att leva. Att växa upp och bli trevliga individer. Jag måste också kunna njuta av att få slappna av, utan att tänka att det är min sista dag med den eller den personen. Döden gör mej så rädd att leva. Att missa någonting att jag måste täcka upp ifall den inträffar. Om nån av mina vänner skulle, Gud förbjude, försvinna, vet den om att jag älskar henne? Vet hon om att hon är viktig för mej? Är det nåt smågroll som kan sopas undan mattan?Kan jag reda upp missförstånd så att det inte blir nån skuld eller tveksamheter om det skulle hända mej någonting?
När jag dör, så är jag borta. Det blir ingen andra chans. Det är här och nu.
Jag är så rädd, så gastkramande rädd för döden. Inte vad som händer efter, utan sorgen och smärtan döden för med sej till de som blir kvar. Jag kan inte lämna mina barn. De behöver sin mamma. Men de får inte lämna mej!
Jag kan inte leva utan Marcelo. Han är mitt innersta, min kärna, min styrka, mitt liv. Döden har varit närvarande i mitt liv så många gånger. Robban, som blev ihjälklämd av en elefant, Zello som tog livet av sej, Camilla, mommi, ocki, farfar, Alicia ...Axton. Hans död var nästan värst. Sen har vi flera av Marcelos kompisar som kört ihjäl sej på motorcyklar och i bilar. Så många liv, borta, Så mycket sorg. Så många tårar.
Egentligen ska man väl välkomna livet. Vara glad för varje fantastisk sekund vi vandrar och njuter på vår jord. Men när döden smeker förbi så kan jag inte annat än bli rädd för att förlora det jag har. Jag liksom stannar upp, slutar andas, förlamas av rädsla. Därför behöver jag skjuta döden från mej. Avskärma mej litegrann. Sätta punkt, andas.
Men nu kommer det bli svårt igen ett tag.
Johns död är inte min sorg. Han är inte min att gråta över. Men jag lider så oerhört för de som fäller tårar för hans skull. Jag kan känna deras smärta. Höra deras pulsar dunka. Jag smakar på deras ord om att det inte kan vara sant. Jag känner det. Jag känner det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar