Igår var vi hos läkaren med Lilla N. En enkel provtagning dröjde ut på tiden och blev läkarbesök och fler än de ordinerade testerna. Jag säger bara TACK O LOV att det inte längre är andningen som kräver så mycket utredande. Jag kände det när vi var på lekterapin och ute på gården, när vi satt i väntrummen och när fyra sköterskor kom för att fylla rör efter rör med blod ur min dotters smala armar. Det är inte akut livshotande. Hon kan andas. Vi kommer inte bli akut inlagda. Jag behöver inte ringa Marcelo om natt väska eller mina svärföräldrar om barnvakt till de stora. Vi kommer få åka härifrån. Flera timmar senare lämnade vi sjukhuset, hungriga, men utan nya mediciner. Vi åkte därifrån allihopa och på lördag ringer läkaren med de provsvar som har kommit. Vad som orsakade att vi fick bli kvar så länge? Lilla N:s benproblem. Jag som känner mej som en gnällig mamma som radar upp problem och symptom som inte har med varandra att göra blev helt tyst när Dr Jacobson säger att han misstänker att smärtan i hennes ben beror på fel i tarmsystemet. Antagligen lider hon av akut näringsbrist eftersom tarmarna antagligen inte tar upp näringen i maten. Det betyder att magen inte fungerar som den ska. Något är fel på min dotters innanmäte.
Fast det visste jag ju redan.
Men hon kan andas.
Förhoppningsvis är det inte cystisk fibros. (hoppas, hoppas, hoppas att det inte är det)
Kanske är hon bara glutenintolerant. Som jag.
Kanske det är mycket värr.
Men hon kan andas! Det är det viktigaste. Jag lever på det. För ett år sedan var det inte självklart.
På lördag får vi veta lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar