Kiwi kanin

Älskade, fina. lilla Kiwi. Jag som ALDRIG mer skulle ha kanin. Nu har vi två. Även om det är tjejernas kaniner kunde jag inte låta bli att köpa in mej lite på fina Kiwi. Hon är den med mest humör, är mest osäker och kan både rivas och bita ifrån. Men vi har jobbat

på det och nu går det mycket bättre. Visst är det en hel del jobb med djur men det ger ju så mycket. Nu har ju både Teddy och Kiwi flyttat in i tvättstugan som alltid är öppen och ligger vid köket där vi rör oss mest, för att få vara med oss lite mer. Förut gömde de sej mest under sängarna i barnens rum. Nu kommer de och möter oss, hoppar ut då och då. Och de två syskonen älskar verkligen varandra. Att så små varelser kan smälta ens hjärta så mycket!

Ger mej många fina känslor

Lycka är att få vara mamma.


Jag älskar att vara mamma. Varje dag. Just nu tragglar vi läxor och musik. Tillsammans. Jag kan inte en not. Kan knappt ta ton. Glömmer texter. Men jag kryper upp i soffan, drar igång Spotify och sen får barnen komma ut en och en och spela på sina läxor. Mittimellan N har en läxa som hon tragglat med för tredje veckan nu på sin fiol. Emellanåt låter det lite gnälligt, ibland hamnar ett finger inte exakt rätt och en ton blir lite sur. Men det hon främst ska träna på är känsla och rena toner. Och nu har det börjat sitta. Om och om igen spelar hon de vackra tonerna till "My heart must go on" tillsammans med stödmusiken på Spotify, idag började hon själv gråta och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är vid flera tillfällen det har brustit för mej. Hon är så vansinnigt vacker och känslig och delikat. Min lilla dotter- som kan så otroligt många fina saker och har ett så vackert hjärta. Att vara mamma är det absolut finaste som hänt i mitt liv. Och mina barn ger mej så många fina upplevelser och så mycket känslor.


Lycka är verkligen att få vara mamma!

På´t igen bara!

I måndags var han till salu. Jag funderade till och med på att sluta med hästar. Han har varit så hispig och dum sen jag ramlade av. Och jag känner mej osäker på hur jag ska lösa problemet.


Dagen efter avkastningen ramlade jag igen. Inte av Pepino men av pallen när jag skulle kliva upp. Då slog jag mej rejält och har fortfarande ont. I benet.

Att vila en stund med getterna
 i solen var skönt!

Så i morse hade vi morgonfodringen och jag övertalade sonen att följa med som ledare- ifall det skulle behövas. Mat portionerades ut, stallhästarna släpptes ut, ankor och höns fick mat och vatten, hö, grismat... ja allt som behövdes gjordes.Både getter och grisar ville bli kliade och när morgonbestyren var klara hade kroppen lagt av, så vi lade oss i gethagen, Lilla N, Stora N och jag och vilade i 40minuter innan vi tog in hästarna.


Jag bestämde mej för att vi skulle försöka lämna tryggheten på banan- där jag än så länge kunnat hantera Herr P, mot att ännu en gång testa backträningen. För att känna mej ännu mera säker satte jag på inspänningstyglarna på yttersta hålet. Jag vet att det inte är något man ska rida med, men han får inte samma styrka i att kasta upp huvudet bakåt och bråka. Han är LITE lugnare med dem på. Så för min skull satte jag på dem. Solen strålade och luften var vårvarm. Och idag var han min kille. Idag var han den Pepino som jag känner igen. Det var lite schvung i steget, utan nervositet. Han stannade, behövde tänka och gick sen vidare. Vi travade några steg, han segade ihop- precis som han alltid gör i början. Stora N fick hjälpa honom vid tre tillfällen, bara påminna honom om att gå framåt, men resten klarade vi själva. Vi red öppna och sluta, skänkelvikningar till både höger och vänster. Han arbetade på tygeln, reste ryggen och ryggade i när vi gick i nedförsbacke. Han var alldeles underbar!

Lilla N testade också alla dessa övningar för första gången i sitt liv, utan att få nån större hjälp av mej. Vi hade en genomgång innan vi hoppade upp, sen red hon helt själv. Och lyckades!

Dagar som den här är en lisa för själen och självförtroendet!

Dock skrek kroppen NEJ NEJ NEEEJ. Så det blev starka värktabletter och sömn när vi kom hem efter fem timmar ute i stallet. Men nu vill jag abrarida och rida och rida. Hoppas han fortsätter vara som den kille han varit innan vi drog iväg. Och att vi fortsätter utvecklas från det!

 

 

Nyckel till långt o lyckligt förhållande?

Vad är egentligen nyckeln till ett långt och lyckligt förhållande?


Min kusin sa till mej för många år sen att hon inte trodde på livslång kärlek och att förhållande nog bara håller " sisådär 10 år" sen är man typ bara kompisar. Jag påpekade då att jag och Marcelo hade varit ihop 15 år- så där dog den tesen. Men hon gav sej inte. Sedan dess har jag funderat på det där. Vad är livslång kärlek?


Råd vi har fått genom åren är:
-lägg er aldrig osams ( det gör vi jämt)
-lämna inte varandra i vredesmod ( gör vi jämt)
- gör er snygga för varandra ( nej, det är urskönt med slappar kläder)
- förlåt varandra ( det gör vi nog inte så lätt, men vi glömmer vad vi bråkar om)


Någonstans läste jag att nyckel till ett långt, lyckligt förhållande är dåligt minne. Och det tog jag fasta på. Så mycket enklare det blev när man inte ältade massa goja hela tiden!


Men så i morse blev jag sur på mannen med stort M i mitt liv. I telefonen, mitt framför ungarna ( absolut inte vanligt!!!) Och där och då slog det mej. Jag tror stenhårt på att man måste säga ifrån innan man upplever att ens partner trampar för mycket på en.


De tjejer jag känner har en tendens att bli " tjatiga", ( jag skulle vilja säga att de ber om att bli hörda) och nästan alla killar jag känner gnäller över sina "tjatiga" flickvänner. Men så tar det slut och killen sitter där helt förvånad. När vi tjatat slut- tar det slut. Då är det inte läge att lappa ihop ett förhållande- det är försent.


Jag tillåter inte Marcelo trampa in på de gränser så att jag blir tjatig. Tjatar jag - har jag misslyckats. Min gräns är stor, hög och ge faan i den! Vilket gör att visst fräser jag som en osande katt ibland. Men jag hinner aldrig tröttna. Och sen glömmer jag vad det var jag irriterade mej på.


Vi har firat 25 år ihop. Vi var tillsammans under 90-talet, 2000-talet och snart även 20-talet. Vi gör oss inte snygga för varandra längre, vi somnar osams. Våra tjurerier kan pågå i flera dagar. Men vi låter inte den andra trampa på våra ömma tår, vi ser varandra i ögonen och bekräftar med mer än ord. Vi berättar allt som är fantastiskt med den andra, så att vi inte glömmer hur magiska vi är tillsammans. Vi rör vid varandra och vi ger varandra utrymme, men framförallt så glömmer vi bort vad det var vi retade oss på förra månaden. För oss har det nog varit nyckeln till dessa många år, fyllda av kärlek. Men också av passion och hetta.

Avkastad

Jag vet inte riktig när jag förstod att jag faktiskt skulle ramla av. Men det var en stund där jag låg liksom var långt ut till höger, i luften och min häst fortfarande kastade sej åt vänster som vi fick ögonkontakt. Jag liksom väntade på att han skulle stanna till så jag kunde rädda mej, som han alltid gjort. Men han fortsatte bocka och kasta sej. Han tittade på mej lite förvånat, som om han undrade varför jag inte rätade upp mej. Sen stöp jag. Stora N beskrev att jag såg ut som jag rullade ihop mej som en köttbulle. En tjockis köttbulle.


Jag låg där på backen ock konstaterade nöjt att jag fortfarande höll kvar i tygeln. Jag låg på rygg. Det var kallt. En snabb utvärdering konstaterade att jag dragit i huvudet ordentligt på det isiga fältet. Jag undrade hur det kunde göra så ont i huvudet fast att jag hade hjälm. Sen konstaterade jag smärta i hela ryggen och bröstkorgen. Jag kunde andas, men det kändes att jag fått ett hårt slag för jag kunde inte dra in ordentligt med luft.


Så nu hade det hänt. Ända sedan vi kom hem från Chile har inte Pepino varit som han var innan. Han har varit lite halvt galen och inte riktigt lika säker när vi rider. Jag har jobbat på det. Men med mycket värk i kroppen har inte ridningen riktigt fungerat som jag velat. Det har blivit lite tråkigt till och med. Nu hatar jag ju denna årstid med lera, is, halkigt, blåsigt och kallt. Och en hästtidning jag läst under gårdagen hade massor av nya roliga övningar i backe som jag ville testa. Och jag testade- och nu låg jag här. Pepino stod stilla. Jag reste mej. Så nu har det hänt. Min första avramling sedan jag bröt handen förra gången. Första gången jag ramlade av min egna häst.


Det tog nästan en kvart att komma upp igen. Andningen funkade inte. Jag kom inte upp. Jag skakade lite i kroppen, men när andningen funkade så hoppade jag upp på Pepino igen. Han var hispig i blåsten. Lilla N fick agera ledare och tog honom i grimskaft. Bara som ett stöd till honom, och som en extra snuttefilt till mej. Sen jobbade vi vidare i 30 minuter. Upp och ner för de två backarna. Tillslut var jag nöjd och det kändes som det blev nästan som jag tänkt mej. Övningarna var roliga, men det är klart att avramlingen kommer inte göra mej tryggare på honom. Speciellt inte när han är som han  är just nu.  I morgon blir det en ridtur igen, så får vi se hur det känns då.

Kurs med många känslor

I helgen åkte jag till Linköpings hundungdoms nya lokaler. VM mästaren Polina hade kurs i freestyle och jag kunde inte låta bli att åka dit. Det rycker ju lite i mina hundtarmar just nu.
Om själva kursen kan jag säga:  att jag en dag vill kunna det hon kan. Det var mycket som var likt i tänket och träningssätt som engelsmännen och jag skulle vilja få mer smakprov på övningar som hon arbetade med för att få upp hundarna i träningstänket.

Att komma in i den nya träningshallen, se folket jag tränat, stött och blött, skrattat och gråtit med under några år...... det tog mej lite på sängen. Jag har saknat det, jag blev glad att se folket, Margaretha, Erika, Yvonne, Ida, Nathalie, ja det var många som det var kul att träffa igen.

Erica och Oggie

Men när Nathalie och Erika gick upp och visade sina program, för att få tips hur det skulle kunna lösa vissa bekymmer de har, då kom tårarna. Faan vad ont det gör att mina grabbar är borta.  När sedan Maggan kom med den lilla tollarvalpen Filur- sötast i världen och när Ida och Nathalie och jag stod och pratade. Då brast det helt. Tårarna jag kunnat hålla borta i några månader nu, de svämmade över. Sen satt jag med rinnande tårar hur länge som helst. Kranen hade öppnat sej. Det blev för mycket minnen och känslor på en och samma gång. När jag kom hem låg jag i Marcelos varma famn säkert en halvtimme och bara hulkade fram all sorg.

Varma Bobbo, med sitt milda sätt.

Galna Pluto, den funderande bulldozern!

Hur  jag än försöker beskriva dem gör inte ord rättvisa. Att tappa fattningen så jag gjorde förra helgen... hur kan man värja sej för sådant? Jag är glad åt att jag känner. Jag känner starkt men samtidigt vill jag skydda mej för det gör så ont att mista dem jag älskar.

Vinnaren är.... Pepino

Priset till stallets skitigaste häst går till.....................


PEPINO.... såklart

Före

Efter en stund och många nysningar senare.......

Efter.....

Min lilla mammagris!