Translate

torsdag 5 augusti 2010

Bekännelser

Jag följde aldrig serien när den gick. Visst var den lite små trevlig de gånger jag råkade hamna "rätt" i TV soffan och fick se programmet. Kanske tio gånger under alla de säsonger som den spelades. Nu är det den serien jag tittar på nästan varje kväll. Sex ´n the city.

Egentligen tror jag inte det handlar om serien i sej själv. Jag var mer lycklig när det var repriser av NCIS som gick på sena kvällar. När det slutade började jag glo på Criminal Minds. Men den är så tjatig att jag numera väljer flick-komedin framför det andra. Och nu har jag ju kommit in serien, och gillar den faktiskt bra mycket mera än när den gick. Inte så att jag skrattar, för det gör jag väldigt sällan. Men jag byter ju kanal och ser den.

Egentligen är det nog inte serien jag sitter uppe och väntar på. Egentligen är det nog min egna tid, som jag rår om, utan barn som tjatar sönder mina öron, herregud vad jag börjar tröttna på att ha tre munnar i ett som tjatar, upprepar sej, skriker och väsnas. Vad är det för fel på mej? Jag längtar efter en fika med Jonna. Bara hon och jag och hundarna. Är det så att jag umgås för mycket med mina barn? Borde jag tvinga släkten att ta hand om dem mer så att jag får ligga o pilla naveludd? Hur ofta ska man egentligen lämna bort sina älskade barn, för att vara en närvarande mamma men ändå ha förståndet kvar? Jag vet att jag fikade en gång i början av året med Jonna utan barn. Sen kan jag inte påminna mej om nån mer tid som jag lämnade barnen hos sin far och fick, utan att försaka skola eller andra måsten, ett par timmar för mej själv. Visst fram till juni gick de på dagis och jag hade många timmar framför datorn eller med näsan i en bok, men ändå? Är jag galen? Är jag tokig? För när jag tittar på dem och när jag upptäcker att de lekt i över tre timmar utan att bråka och utan att tjata på mej undrar jag hur jag kan gnälla. Hur kan jag det? Mina barn är rena himmelriket. Men det är då jag tar till timmarna framför TV;n, sent på kvällen och njuter av att kunna sitta och surfa, titta på dumburken, dricka en kopp té eller som idag, äta chokladglass!( Whoops en bekännelse till) Allt till det numer välbekanta ljudet av tre karlar som snarkar så att väggarna vibrerar.

Kanske är det just därför jag är så lättstött på dagarna? Bara för att jag sover så lite på nätterna? Skulle ju kunna hänga ihop. Men faktum är att de senaste veckorna är det inte ofta jag har masat mej ur sängen före tio på morgonen. Och då har Stora N varit vaken ett tag med TV:n som sällskap. Oftast med Mittimellan N bredvid sej under en filt. Lilla N ligger dock oftast kvar med mej i sängen. En sån mamma trodde jag aldrig att jag skulle bli. Men sån har jag blivit.
Så varför klaga på mina barn? Jag lovar att de är bra mycket lättare än de flesta andras. Nåväl att de retas lite mer nu än i början av sommarlovet, nåväl att Lilla N skriker lika mycket nu som förut ( vilket betyder ca 50 ggr varje dag....) oftast är det leenden, skratt och hjälpsamhet som strömmar ur deras underbara kroppar. Jag skulle inte vara lika glad varje dag om de inte vore med mej. Jag skulle bara vilja träffa någon, fika med någon eller göra något med nån av mina vänner som handlar om vuxen saker. En dag......

I det här inlägget har jag erkänt att jag gillar halvtaskiga serier, är en urusel mamma, att jag ätit chokladglass, att jag är orättvis, att jag sover länge på morgonen, att jag tappar tålamodet på mina barn och att jag drömmer om lite egentid.

I-lands problem!

Inga kommentarer: