Translate

onsdag 31 december 2014

Summering av 2014


Det här har varit ett av de värsta åren på evigheter. Jag trodde att det skulle vända 2014. Vi har haft en liten uppförsbacke med dödsfall i familjen, översvämningar och annat ett tag, så på nyårsafton för ett år sedan var jag full med kämparglöd och glädje inför det nalkande året. Men som sagt, det blev det värsta på många, många, många år. Det känns som människor i vår yttre omgivning har gjort allt de kan för att krossa oss. Och när vi mött misshandeln av vår familj med öppenhet och pacifistiska metoder har de svarat med att sparka oss i ansiktet. Jag som skulle söka balans det här året har istället varit i min största obalans sen mannaminne. Mycket av det som har hänt är sådant jag inte lagt ut på bloggen, det är för privat. Det är för jobbigt. Så stressad och icke-glad som jag varit under året var det länge sedan jag kände mej. Och inte ens det som varit riktigt bra har lyckats lyfta mej. Men som alltid har jag verkligen samlat på mej sådant som skapar lycka i mitt liv och i år har jag äntligen förstärkt en bit som länge varit ett litet tomt hål. 



Kakan och Smulan som bäbisar. Nyinflyttade hos oss.

  •  Djuren. Det började i januari när jag hittade till stallet igen. Jag blev medryttare och började på ridskola. Ett av de bästa besluten jag tagit.  I början av sommarlovet fick vi hem våra höns och våra ankor, vilken skillnad de gör! Lagom mycket jobb och stora doser av sinnesfrid och lycka. I slutet av sommaren kom Pepino in i mitt liv och det lade en pusselbit på plats som saknats sedan Gandos försvann från mitt liv 1993. Kärlek på riktigt. Jag tror verkligen att det är djuren som ändå hållt mej på banan det här året. De väger upp allt det dåliga vi levt med vecka ut och vecka in. 
  • Pepino min stora älskling.

  • Arbetsmässigt har det här varit ett kanonår å ena sidan, och lite sämre å andra sidan. Jag fick chansen att vara på en skola och undervisa i de ämnen som jag brinner för. Jag är äntligen i mitt rätta element på en enhet jag älskar och trivs på med bra kollegor och en bra chef. Väldigt viktigt med en bra chef. Men pluggandet under hösten har tärt en hel del på min ork och koncentration så den personliga utvecklingen blev inte riktigt vad jag hade tänkt mej. Jag vill göra ett ännu bättre jobb, och jag nådde inte riktigt dit jag ville. Och det frustrerar mej. 

  • Pluggandet under året har varit för jäkligt! Inget har gått min väg och jag tror det beror på allt annat som hänt under året. Jag är så trött på att plugga nu så det är svårt att få saker på plats. Men jag har slitit som en galning för att försöka hinna med allt det jag skulle hinna med. Har misslyckats. jag sliter fortfarande. Det har gjort att jag beslutat mej för att ta  sex månaders uppehåll. Kör jag bara på kommer jag fortsätta misslyckas. Nu får vi se om jag lyckas slutföra det jag håller på med. Har lite kvar. Det ska vara klart före den 12 januari tänker jag. Sedan ger jag tillfälligt upp. Den press jag har känt har varit helt makalös. Den har verkligen bidragit till att året kan summeras som dåligt!

Partikongress i Gbg
  • Politiken. Ett av det roligaste jag har gjort. Vilket år! Vad jag har lärt mej. Vilken lycka och glädje det har varit. Men nu är det slut på det roliga. Och jag sörjer. Hur mycket slut det är har jag inte riktigt bestämt mej för än. Yttre  krafter har förstört så mycket och jag sörjer och sörjer.

  • Familjen. De är mitt allt. Min passion, min lycka, min kamp. Jag gör allt för er. Ni är viktigast av allt.

  • Vännerna... har jag några kvar, höll jag på att skriva. Jag har misshandlat mina vänskapsband. Har inte tagit mej tid för dem. Ibland hör de av sej för att visa att de finns, men jag har inte haft energi och ork att bekräfta dem. Jag vet att ni finns där och jag ska göra mitt bästa för att plåstra om såren och heala det som jag misshandlat under året. Men jag vet också att banden är starka och att ni alltid finns kvar.

Nu är min älskade Pluto i himlen.
  • Hundarna har tagit mycket fokus det här året på ett sätt de inte gjort förut. För ett år sedan cyklade jag en mil med Bobbo, Idag går vi max en timmes promenader i behagligt tempo. I början av året förbättrades Plutos skada avsevärt och han kunde börja vara hund igen. Vi fick en del bakslag men då vilade vi och sedan var vi på det igen. Det var inte så många incidenter mellan hundarna och Pluto kunde jag ha med överallt. Bobbo kom in i en räddhets-period när han började förlora hörseln och det gjorde att han mådde bättre av att stanna hemma än att följa med överallt. Vi tränade en del, mest apportering och föremålssök. Jag närde en liten dröm att kanske kunna starta Pluto i en lydnasdklass men märkte ganska snart att han inte fixade det. Allt var verkligen frid och fröjd här hemma tills dagen när Pluto klev ut innanför dörren och svängde runt för att titta på mej som kom några sekunder efter. Dagen då korsbandet i andra bakbenet gick av. Det slutade med att vår älskade vän fick somna in för alltid för drygt en vecka sedan. En smäll som verkligen känns i hjärtat. 

  • Kroppen har levt sitt eget liv. Och det kommer den väl fortsätta att göra. Jag har inga som helst förhoppningar att jag kan påverka den i någon riktning i fortsättningen heller. Men den bär mej framåt och möjliggör det jag vill, så mer än så kan jag nog inte kräva. Sen är det som det är. Ont, omöjligt, besvärligt och stundtals vidrigt.




Jag kan inte påstå på nåt sätt att jag ser tillbaka på 2014 på ett positivt sätt. Jag känner mej bitter för första gången på över 20år. Jag är arg över människors dumhet och jag är besviken på hur andra försöker förstöra för mej och min familj. Varje gång vi haft ett dåligt år brukar jag säga att nästa år blir det bättre.... men det blir alltid mer skit som kommer över oss. I år säger jag inte det. Den här gången säger jag ingenting. Klart vi kommer drabbas nästa år med så den som lever får se hur summeringen blir 2015. Helt klart är att det går lite upp och ganska mycket ner. Och vi börjar året med en svacka och bitter eftersmak.

Pepinos träning

Det går så himla bra med Pepinos träning nu. Det händer så mycket. Vi tar små steg framåt hela tiden och mitt fokus har de senaste två veckorna legat på frihetsdressyren. Det svindlar när jag tänker tanken att det kanske, kanske kommer gå att rida honom utan träns och sadel ute på fälten eller ett dressyrpass på ridbanan. Igår var första gången jag gick med honom lös från ridbanan, över vägen och mot stallet. trots gräs, trots störningar. Det var först när Carina började gnägga efter honom som han lämnade min sida och travade mot henne och grindhålet i hagen. Men innan dess... så bra det går! 
Vi tränar på att inte gå ur boxen fast den
är vidöppen, och det går riktigt bra nu!
Det är en fröjd att hålla på med honom. Han har hittat sin plats i flocken. Carina är störtkär i Pepino och brunstar så det sprutar om henne. Lilla Shouni, som är en miniatyrkopia av Pepino söker hans uppmärksamhet mest hela tiden och de två betar från samma tuva och häger med varandra en hel del. 
Vi longerar ett par gånger i veckan och tränar
 röstkommandon och lyhördhet.
Han känns väldig tillfreds med tillvaron nu, trots att vi fått en ny häst i hagen. Han har hög status i flocken men samtidigt inte högst. 
I lösdriften. Carina i förgrunden och Pepino längst bort.
Det är bra flyt just nu med andra ord. Klart är att vi ska åka på clinic i vår igen, samma som förra gången och tanken är att vi ska åka på andra kurser med, men när det blir beror lite på penningapåsen. Jag älskar verkligen att jobba med den svarta, underbara gurkan!
Pepino står vid grindhålet och undrar vad vi ska hitta på, tillsammans med kompisarna skäcken Zeus, ettåringen, bruna Bambina och lilla svarta Shouni.








tisdag 30 december 2014

Bobbo är nu 12år.

Bobbo 12 år
Om ett par timmar är det 12 år sedan jag fick samtalet att Bobbo var född. Sedan den stunden har han varit min följeslagare. I vått och torrt. Han var bara en lite orange korv när jag såg honom ca 12 timmar gammal och när jag hämtade honom hade jag lila hår. I går kväll låg han utslagen på golvet och sov. Han reagerade inte när jag lade mat i hans skål. För en kort, kort sekund for tanken - tänk om han är död?- genom mitt huvud. Han är inte död. Men där och då tänkte jag återigen att jag verkligen hoppas att det är så jag hittar min hund en dag. Nöjd, belåten med ett halvtuggat ben bredvid sej, lagom trött i kroppen mitt i familjen, avsomnad och smärtlöst övergången till andra sidan i sömnen. Han är en sån kompis, en så kär familjemedlem.
Nere på vår sjö. Han älskar när vi åker skridskor.
Det och pulkaåkning är liksom vår grej!

 Idag var vi ute en sväng tillsammans. På eftermiddagen gick vi ner till sjön och åkte skridskor. En aktivitet som Bobbo alltid gillat att vara med i. Han får alltid någon att kasta bollen åt honom och han får kryssa mellan benen på barnen och de vuxna på isen. Han får vara med där det händer. Han får vara delaktig  med familjen. Och det är just det han njuter av mest just ju. Kylan bekommer honom inte nämnvärt. För att vara 12 år tycker jag att han fortfarande är ganska pigg. Han springer och skuttar. Han lägger sej vägen i köket. Men såklart märks det att han inte orkar lika mycket längre. Och när han används flera dagar i rad får han trötta ringar runt ögonen. Att Pluto inte finns med oss längre märks på Bobbo, men jag vet inte om det är saknad eller nåt annat. Men Pluto fattas oss allesammans i familjen.


Jag har alltid trott att Bobbo skulle få fylla 12 år. När jag skaffade honom stod det överallt man läste att medelåldern på en tollare var 10. Jag siktade mot 12. Nu är han det. Nu är han det som ändå kan betraktas som en aktningsvärd ålder. Jag har aldrig hållet mej till en och samma hundras, men jag när jag fick Bobbo blev jag helt såld på tollaren. Det är en av världens bästa hundraser. Men ingen kan mäta sej med Bobbo. Han är så svårslagen så jag undrar om jag någonsin kommer ha en tollare igen. Det team som han jag har blivit genom alla åren.... Jag älskar honom så mycket.  Han är värd det bästa i livet. Och just nu tror jag han får nästan det bästa iallafall. Han får vara med familjen, han jobbas lagom mycket och han får vila precis så mycket som han behöver. Kropp och knopp blir aktiverade men inga krav. Jag hoppas jag kan med gott samvete skriva om hans trettonde födelsedag om ett år. Att inte sommaren blir för jobbig för honom utan att det närmaste året blir perfekt. Och kommer han inte fira sin trettonde födelsedag så hoppas jag att månaderna vi har framför oss blir precis så som han vill ha dem. Det är han värd min gråa, älskade gubbe!

Hönshuset

Vintern har slagit till med full kraft. Närmare 20 minus grader har det varit de sista dagarna. Hönsen och ankorna har fått sej två extra värmelampor inne i  hönshuset så att de ska klara sej. Jag ska inte påstå att det är varmt där inne. Men de tycks må bra och går trots kylan ut en stund på dagarna. Det blir inga ägg, men det kan vänta till våren. Jag älskar mina små fågelvänner. Sonen har ungefär samma entusiasm som jag. På nätterna brukar jag gå ut en sväng och kolla att de mår bra. Det röda lyset från värmelamporna är nog inte optimalt för deras nattsömn men jag törs inte släcka ner värmen! Faktiskt har de varit min största tröst efter förlusten av Pluto. Ibland sitter jag där och ser hur de huserar runt. Ankorna och hönsen tillsammans. Kakan tuggar lite på Kringlan som snällt står kvar och ser ut att njuta. Smulan skvätter vatten när hon rengör fjädrarna och Tipptopp kuttrarna och pratar mest hela tiden. Det fungerar väldigt bra dem emellan. Mina små tappra soldater!

onsdag 24 december 2014

Årets julafton

Musiken har tystnat och gästerna har gått hem. Vi har firat vår första jul någonsin med både den chilenska och svenska familjen samtidigt.  Tiderna förändras. Traditionerna likaså. Detta är vår första jul utan Pluto sen han kom in i vårt liv. Alldeles för få jular fick vi tillsammans. Inga paket med hans namn på. Det gjorde ont att se den tecknade Pluto jaga Piff och Puff i granen vid tre. Vår Pluto skulle aldrig jaga andra djur på det där sättet. Men trots allt åt vi vår julmat, skrattade, retades och pratade. Blandade språk hördes i vårt hus. Blandade maträtter svenskt, chilenskt och ja, vår mat. Hönsen ville inte gå in i huset utan ankorna idag. Så de rymde, men när väl ankorna kom gick de in allihopa och kalasade på sitt egna julbord.

Jag frågade Marcelo igår om jag någonsin kommer bli glad igen. Han sa åt mej att åka ut till stallet. Och det gjorde jag. Han hade rätt. För en stund kände jag mej glad igen. Idag fick Pepino och de andra en ny flockmedlem och P gjorde som han alltid gör, vallade och vallade. Bort från hans flock. I morgon ska jag inte rida honom. I morgon kommer jag nog longera. Att ändra flocken stressar honom lite, men han får känna sej stor och stark. Och jag tror han tycker om det. Vilken skillnad det är på de här månaderna. Då i augusti var det han som stod utanför gemenskapen. Nu har han klättrat, fått vänner i Zeus, Mårten och Shouni.

Jag har haft en bra julafton. I morgon firar vi vår andra jul. Också vår riktiga jul, fast i år här hemma. Förra året var första utan Shela, i år första utan Pluto. I år antagligen den sista med Bobbo. Han sover mycket. Lite ostadig på bakbenen efter dagens lilla träningspass. Dessutom fick han nos på katt nu på kvällen. Hans julafton är nog den bästa på länge. Att jaga katt är det bästa han vet. Han öppnade sina klappar, bet sönder bollen i smådelar, dödade grisen och åt upp sitt godis. Dessutom fick han eget julbord. Utan feta skinkor och majonnäs. Han får vara med. Han får sova. Han hade en toppen jul. Men även han märker av saknaden på Pluto. Jag märker att han inte är lika tuff, liksom frågar efter styrka nu när inte han har en hund i sina bästa år som visar vägen. Jag som alltid trott att Bobbo visade vägen.

Jag är bedövad i glädjen. Mycket har vänts upp och ner sista dagarna. Inte som jag tänkt mej. Livet brukar inte bli som jag tänkt mej. Men jag måste förhålla mej till en ny verklighet. Ny framtid. Lever verkligen en dag i taget nu. Vill inte planera mer än ett par timmar i taget. Måste hålla fokus. Måste le. Julen kom i år också. Den blev ändå bra. Familjen, de viktigaste fanns nära. Hemma i mitt hus. Många. Så som jag vill ha det. Många röster. Många som leker. Barnen glada. Mannen glad. Familjen glad och då också jag glad.
God jul!

lördag 20 december 2014

Farväl min älskade Pluto


Pluto 4år 10mån 2dagar.
Vår vän, vår familj.
Ett tomt halsband, utan hund.En hundsäng utan en snarkande sänggäst och en orörd matskål. Det är vad som är kvar. Vi har inte plockat undan sedan vår älskade Pluto lämnade oss igår. Hastigt, men inte helt oväntat. I min famn, med barnen runt sej på ett kallt golv inne hos veterinären. Han pratade för mycket, han som gav sprutan. Jag önskade att han skulle vara tyst, men han pratade på hela tiden. Pluto blev 4år 10 månader och 2 dagar.
I vårt liv fanns han i 4½år.  
Vi förstod att vi inte skulle få ha honom ett helt långt liv när han rullade in på operationsbordet för 2½år sedan. Vi räknade med kanske 8år eller så. Men det blev bara hälften. Vi var inte alls redo än. Men det var ingen tvekan när den nya skadan kom. Jag sa från allra första början, redan när jag ringde att ännu en operation inte var aktuellt. Veterinären frågade i tisdags på återbesöket om operation fortfarande var utesluten. Jag ville säga nej, men jag frågade henne istället vad hon tyckte. Redan vid första besöket hade hon sagt att hon inte ville göra
ett ingrepp på honom, men jag behövde höra igen.

-Skulle du säga att du ville göra ett försök hade jag gjort allt i min makt att övertala dej att inte göra det, svarade hon.


En sista promenad. Äntligen fick han
gå lös igen. Utan koppel, så som han är van vid.
Sista månaden hade Pluto inget hundliv. Han gick på sina korta rehabpromenader och sedan in i sängen. Hans största glädjepunkt under dagen var när det var dags att äta. Vi närde ett litet hopp att inte korsbandet var av. Ända sättet att få behålla honom var att det var uppfransat och att med vila skulle det börja läka. Men det som är av läker inte. När jag berättade för honom att det var över. Att han skulle få somna in tittade han på mej med sina fina ögon, såg tvekande ut. Funderade och sedan sa han -Okey.Sedan hade vi en fin stund han och jag tillsammans. 
Dagen innan det var dags ringde sonen till mej på jobbet. Han var orolig och spänd. Pluto betedde sej inte alls som vanligt. Han var sjövild, glad, lekte, studsade och de kunde inte få honom att lugna ner sej. På kvällen när jag kom hem kastade jag boll med honom för första gången på ett sätt jag inte gjort sedan i somras, eller kanske sedan innan operationen. Han var lycklig, full med energi. Full med smärta. Han liksom sprang med frambenen, bakbenen stöttade bara upp för att han inte skulle ramla. Vi höll på en halvtimme ute i mörkret. En sista gång, Han och jag. Bara vi. Sedan pumpade jag honom full med smärtstillande.

Han fick leka med barnen i skogen. Han älskar att få vara med
även när vi gör planlösa saker. Men så körde vi sök oxå.
Något han älskar!
När vi vaknade på morgonen igår var han jätte halt. Jag medicinerade ännu mer, sedan gick vi ut i skogen. Barnen och Pluto lekte. Han fick köra några sökslag. Han älskade att träna sök. Vi gick egentligen inte långt. Bara en bit in. Jag visste att han inte skulle klara så mycket. Inte om han skulle få vara hund en sista gång. Och han var så glad därute i skogen. När han fick vara hund igen. Det liv han egentligen skulle ha. Det liv han haft förut. När vi kom hem lade han sej i sin Biabädd. Sedan gick han inte därifrån. Mittimellan N lade sej brevid honom, stängde dörren till vårt sovrum och bäddade in honom i hans bruna filt. Där och då sa hon sitt farväl till sin lillebror. Efter maten lade jag mej med honom. Jag sa förlåt säkert tusen gånger. Förlåt för alla gånger jag inte förstod honom. Förlåt för de gånger jag varit för hård. Förlåt för alla missförstånd och förlåt för alla gånger jag inte kunnat skydda honom. Han låg stilla och såg klok ut. Men han svarade inte. Stora N kom in och lade sej hos honom. Han grät. Grät och klappade. Pluto och han stod varandra så otroligt nära. De kramades och sedan var vi tvungna att ta den sista bilfärden. Sista klappen, sista kramen. Sista kärlekshälsningen.

Sedan Pluto försvann har jag sovit och sovit. Jag är så trött. Vi gråter inte så mycket. Inte någon av oss. Vi liksom går i en dvala. Obeskrivbar känsla.

När vi kom innanför dörren efter att ha handlat idag så sa jag som vanligt.
- Hej Bobbo!
Genast hörde jag en mycket ilsken Liten N bakom mej
-Men mamma! Varför säger du inte hej till Pluto?
Hon klev in i hallen, tittade sej omkring och upptäckte att han inte var där.
Jag och Pluto en sista gång, i skogen vi älskar och spenderat
så mycket tid i. Ett riktigt hundliv en sista gång.
-Oj mamma, jag glömde, sa hon sedan lite urskuldrande.
Stora N pratar fortfarande om Pluto i nutid, jag väljer att göra samma sak. Att ta bort vår härliga, lite klumpiga vän fem dagar innan jul.... det är svårt. Men barnen fick bestämma. Och Pluto sa okey. Han sa okey. Sedan om han förstod vad han sa okey till, det vet jag inte. Men tyvärr gör inte det bördan lättare. Vi har förlorat en familjemedlem, och det gör lika förbannat ont hur man än vrider och vänder på det.

tisdag 16 december 2014

Hur ska jag kunna?

Det värsta är barnen. Hur kan man ge dem det beskedet? När jag inte vill vara stark och jag vet att mina tårar gör dem oroliga. Det värsta är att jag är naken inför deras tårar. Jag kan inte vara stark. Kan inte vara den där trygga hamnen som är min roll. Jag vill gråta med dem. Lika orättvist som de tycker att det är, tycker ju jag med. Och visst kan vi gråta tillsammans. Men något gick sönder i mej och jag vill inte, klarar inte riktigt med deras sorg. En stunds sorg, sen får det gå över. Men så kan man ju inte säga till dem. Det värsta är att jag blir tafatt. Ska jag trösta eller låta dem vara? Mitt eget hjärta blöder. Det gör ont. Så här står jag ensam i stormen och håller mina barns händer. Jag trotsar stormen kniper ihop ögonen och håller tills knogarna vitnar. Som mamma måste jag. Min uppgift är att uppfostra dem att klara allting här i världen. Och det är ju inte enkelt, men väldigt mycket enklare än när man själv stormar lika mycket. Jag borrar ner hälarna, vägrar att låta vinden ta mej eller mina barn. Jag hittar ingen rättvisa i det här. Hittar ingen mening. Men det är så livet är. Jag vet att det bara är att förhålla sej till det och fånga stunderna av glädje och acceptera det jag inte kan ändra på. Men medan jag går sönder ska jag lära mina barn samma sak. Om jag lyckas????? Det får jag veta om 20år. 

Nu när de lagt sina trötta huvuden på kudden och somnat får jag en stund för mej själv att reda i känslor och sånt. Önskar jag hade Marcelos hand att hålla i och hans famn att krypa in i. Istället får jag lägga mitt huvud i knät och få en blöt hundnos mot kinden. En tass om min skuldra och en djup, avslappnande suck. 

måndag 15 december 2014

Still going strong


När jag tränade och tävlade hund fanns det så mycket att berätta om. Nu är livet med hund väldigt annorlunda. De finns där hela tiden. Vi lever tillsammans. Gör våra saker ihop men det blir ingen utveckling, Inga mål som uppnås. Vi är bara. Tillsammans. Vi går våra promenader, tränar lite, busar lite. Med Bobbo går det lite upp och lite ner. Han är gammal. Kroppen håller inte längre, men det är inte så kul att berätta om. Istället glädjs jag åt när vi kan gå ut i 
Lite sök i skogen igår. Älskade bollen gömde
sej långt borta, men Bobbo hittar allt!
skogen ihop, köra lite föremålssök eller apportering. Bobbo är lika på hugget som han var förr. Ögonen lyser, hjärnan gillar att jobba och kroppen fortfarande snabb och smidig. Som ett skott sätter han iväg, mellan snåren, över stockarna. Näsan sviker honom lite och tillbakavägen brukar det ta lite längre tid. Men vi håller ihop. Han står på mina fötter när jag lagar mat, han stirrar på hamstrarna när jag ger dem mat eller gosar med dem. Han håller mej sällskap när jag pluggar och han hör inte när jag ropar på honom när han går lös. Han vill inte gå lika långt som förut. Det blir inga timmar vi är ute men vi är tillsammans. 
Snälla en gång till- blicken. Han är redo att kasta
sej iväg ut i buschen ugen. Gärna direkt.
Han är den bästa hund jag haft. Min Bobbo. Han är den trognaste vännen och är killen jag alltid kunnat lita på. Vi har haft så kul tillsammans och vi har utvecklats ihop. Jag vet att vi leker på lite lånad tid, men som jag njuter över att ha honom med mej än. Gammelmannen och jag. Jag är så oerhört stolt över honom. Min tollare, min bäbis, min son, mitt hjärta, min Bobbo.

Olydig häst

Jag älskar att komma ut till stallet, mocka lite,
sopa stallgång och pussa på hästarna. Här får
jag sinnesro och energi på samma gång.
Jag har inte riktigt varit ute ordentligt i stallet i veckan. Faktiskt har jag varit en rätt dålig i två veckor. Barn som är sjuka och vidrigt mycket med pluggandet har gjort att stallet kommit lite i kläm. När jag red förra veckan gick det sådär. Han började styra litegranna och jag kände direkt att jag satt i fel sadel, att en rädsla som är ny för mej plötsligt blommade upp och tillslut hoppade jag av och bytte häst. Jag var så otroligt frustrerad över mina reaktioner så att jag tjöt. Pepino var sej själv. Idag när jag kom ut var han explosiv. Fortfarande sej själv men lite huvudskygg och explosiv. Först tänkte jag att det var för att han inte tränats ordentligt på ett tag. Men han var inte riktigt sej själv. Det såg ut som han hade gått ner sej i ett lerhål. Benen upp till haserna och hela undersidan av magen såg badade ut i lera. Jag tvättade, borstade och gosade. Vi stod länge och kliade och kramades. 

Tillsammans. Vi här ihop på ett sätt som inte går att beskriva.
Utmanade och stimulerande men framförallt kärleksfulla vänner.

Han var lite svullen, som om han fått en spark, men jag var mer fokuserad på att prata med Pepino och försöka förstå vad det var han ville förmedla. Jag förstod inte. Sedan ringde stallägaren. Pepino hade inte alls skött sej idag. Han hade varit en olydig pojke. När två av stona hade släppts in i hagen hade han jagat dem och vägrat gett sej. Stona är små ponniesar, men jösses vad de hade sparkat honom när han jagat runt dem i leran. Det förklarade varför han var så explosiv. Varför han var så på tårna. I natt får han stå inne. Torka upp, vänta på hovslagaren och lugna sej lite. Jag hade det ändå mysigt med den svarta hästen. Vi kramades en del och han ville prata idag, fast han var inte egentligen så intresserad av samtal, mest att få vräka ur sej massor. Men det var klart han fick.  Ska bli skönt när det blir ljusare igen och jag har mindre stökigt schema så att jag kan börja rida för lite instruktörer och komma framåt. Jag tror han också längtar!

lördag 13 december 2014

Om inte onda, vadå?

Vad är det som definierar oss till goda och dåliga människor? Vad är det i oss människor som får oss att peka ut varandra och att ogilla eller rent ut sagt hata andra? Jag har så svårt att förstå! Speciellt när människor inte är skyldiga till hemska saker. Häromdagen lekte min dotter med en äldre tjej på skolan. Jag blev så förvånad när hon berättade, för så många gånger har just samma dotter gråtit över att den äldre tjejen varit så elak och sagt taskiga saker. Ett tag var jag nästan på väg att ringa föräldrarna och försöka reda ut varför det skedde. Men jag lät bli och jobbade med mitt barn istället. Och gråten försvann. Jag frågade häromdagen hur det kom sej att de två hade lekt eftersom den andra varit så elak bara veckor tidigare.
-Men mamma det var ju för länge sedan, nu är hon ju snäll!
Tänk om vi vuxna vore lika förlåtande. Snack om att barn verkligen gör skillnad på person och handling.
Vad är det som satt igång mina tankar? Jo att SD nu lagt en motion om att registrera människor med utländsk bakgrund, inklusive om en förälder inte har svensketnisk bakgrund.
Det betyder jag
min man
mina barn
flera av mina vänner
och massor av mina elever.
Många av oss har finskt påbrå. Andra europeiskt eller amerikanskt. Jag blir så in i norden ledsen att det är det som ska räknas. Inte våra handlingar. Jag är rädd för onda människor. Jag är rädd för sjuka människor som skadar. Jag har varit skadad. Men aldrig av någon med en icke ariskt påbrå. Bara av svenskar. Av de jag känner som blivit våldtagna, misshandlade och mobbade så har alla blivit det av svenskar. Ska jag då dra slutsatsen att svenskar är onda? Vill vi försöka med det som engelsmännen en gång gjorde; skicka sina farligaste brottslingar till en ö långt härifrån? Nu är ju deras ättlingar ganska trevliga och fredliga måste jag säga!

Jag försöker göra mitt bästa att sprida mer kärlek i världen. Jag försöker att ha tolerans och förståelse för människors tillkortakommande. Själv är jag en elefant i en porslinsaffär, men en ganska snäll elefant. Mitt problem är att jag blir så fruktansvärt arg när jag blir arg. Och jag blir så enormt sårad när kalla handen sätts upp och kärleken möts av förakt. Då är det inte lätt att stå på sej. Och när jag inte förstår vet jag inte hur jag ska bemöta. Hur ska jag bemöta denna människo...förstörelse? Jag tror inte de är onda. Inte alla, men vad är de då?

Sista rycket nu!

Attacker mot Telia har lämnat oss nästan helt utan internet, vilket skapat stor oreda i mina studier. Jag är nu inne på sluttampen. Tyvärr tror jag inte att jag kommer klara av det. Det är alldeles för många uppgifter jag inte hunnit göra, för många analyser som är lite för slarviga, för att jag försökt hinna med allt. Jag hinner inte allt. Idag, alldeles strax ska jag börja på den hemtenta som tar en vecka att göra..... den ska vara klar i morgon. Livet kommer före, sjuka barn, jobb och det nya ansvaret inom kommunen. Skolan blev nerprioriterad. Men jag gör det jag ska. Kämpar mej igenom, lämnar in sent på en del och rättar det som behövs. För mej slutar egentligen skolan i morgon. Då skulle allt vara klart. Men jag kommer gneta på en vecka till. Göra det sista, slita och gråta en sista gång. Jag biter ihop och vägrar att ge mej. Medelmåttan som jag är. Jag lyckas inte jämt och det är bara att böja på nacken och erkänna sina förluster.  I dag sitter mina vänner och skålar. De träffas, umgås och gör allt det där som man egentligen ska. När det här är över, ska jag skicka ett stort förlåt till mina vänner. Ni är värda mer. Men först ska jag göra det som jag gjort den senaste tiden, gneta på, riva mitt hår, bli duktigare, säkrare och samla på mina högskolepoäng! Håll tummarna för mej!

onsdag 10 december 2014

Slutar inte vara mänsklig pga politik

Nu var det ett tag sedan jag var här på bloggen. Ordet blev inte skrivet. Tanken inte sagd. Jag har inte berättat det här än, men de i min omgivning är ju väldigt medvetna om det, valet i september betydde en seger vilket betyder att jag nu kommer ägna de närmaste fyra åren till intensivt politikerarbete i min kommun. Jag är stolt, jag är glad och jag tycker det är kul. Men jag har också blivit varnad. Den här bloggen kan bli min värsta fiende. Jag kan inte vara annat än mej själv. Jag har inte förmågan att förställa mej. Men allt jag skriver här kan komma att användas mot mej, mot min man och mot mina barn. Jag har behövt suga på den karamellen. Marcelo får sina blåtiror pga mej och pga att andra prackar på honom åsikter som han inte har för att jag är en del av politiken. Men rent krass, han är invandrare och mörkhårig, han utsätts varje vecka hela sitt liv för rasistiska påhopp och subtila hintningar om hur värdelös han är för att han inte är född i Sverige. Han kan nog ta ett slag här och där för att hans fru har " fel åsikter". Men jag är inte villig att barnen ska slå skott för det. Så jag har funderat och tänkt på saken. Vad ska hända nu? Ska jag sluta ventilera på den här relativt lilla bloggen bara för att några ska få skocka över hur olämplig jag är för att jag är mänsklig? Och jag har kommit fram till att nej det vill jag inte. Istället ska jag lära mina barn att vara stolta över att de har en mamma som försöker, även om andra tycker att jag har fel. Och jag har aldrig gömt mej bakom mina misstag. Jag skäms och går vidare, en erfarenhet rikare. Om omvärlden tycker det är fel att ha mänskliga politiker som ibland dricker ett glas vin eller snäser när man är sur....... då kommer vi inte ha några politiker som är villiga att engagera sej. Alla misstag jag gjort i det förflutna kan jag inte göra om. Jag kan bara säga att jag försökte överleva på mitt sätt. Och alla bollarna i luften lyckades jag inte fånga, det gör jag inte i dag heller. En del ramlar ner, men det gör inte att jag slutar försöka rätta till det när jag provar igen. Men visst kommer det bli mer censur. Och visst kommer jag fundera lite, lite mer på inläggen jag skriver. Men som jag sagt förr - jag mår bra att skriva av mej, få respons och öppna upp för tankar och diskussioner. Bara för att jag nu kommer bli politiskt aktiv på ett mer handgripligt sätt kommer inte den här bloggen översvämmas av politik. Den kommer fortsätta att vara som den alltid varit- en del av mina funderingar, mina tankar, min vardag.

söndag 30 november 2014

Livet upp och ner

Min dator har gått sönder.
 Min Ipad är försvunnen.
Jag ligger efter i skolan.
Jag har varit sjuk i ett par veckor.
Vår värmepump strular.
Lilla N har problem med maten - alltså även humöret.
Jag har lite för lite fritid.
Vi fattar inte hur vi ska koppla in fiberslangen i huset.
Pluto är halt. Han är är farligt halt. Korsbandet. 
Hans skada ligger som en blöt filt över familjen. Svårt att andas.

Bobbo mår faktiskt bra.
Jag får uppleva massor av nya saker - intensivt just nu.
Min man får inte nog av mej.
Mina barn vill hänga med sin ocoola morsa.
Jag bor på i en magnifik liten by, precis där jag vill vara.
Jag är älskad.
Jag älskar.
Jag har ett suveränt jobb.
Jag har en intressant bisyssla.
Jag har fantastisk fritid när den väl uppstår.

Livet är rätt bra ändå!


måndag 24 november 2014

Lite dåligt hästsamvete

Nu för tiden har hästarna blivit en del av vardagen. Fast jag har mindre tid än någonsin lyckas jag åka ut runt fem dagar i veckan för att borsta, kramas och träna lite. För ett år sedan satt jag frustrerad och arg och undrade hur jag någonsin skulle kunna börja med häst igen. Det var inte någon plan att hamna där jag är idag, som alltid när det gäller mej har jag en önskan och så händer det bara. Utan att jag riktigt planerar det. Jag fattade beslutet att det var bäst för mej att ha häst i livet, både fysiskt och psykiskt. Då trodde jag stenhårt på det och så blev det min verklighet. Nu när den mörka hösten sätter käppar i hjulen för ordentlig träning, det är mörkt och extremt halt på ridbanan så känner jag att jag inte riktig presterar på den nivå jag skulle vilja. Men jag får leva med det. Hästarna får ha sin viloperiod nu och så kör vi på destå mer i sommar! 

Alltsom oftast får jag in något som mest liknar en grå häst på kvällarna. Jösses vad han älskar att rulla sej i lera! Nu när jag inte mått bra i två veckor har jag inte riktigt orkat träna ordentligt och det gör att jag har ett enormt dåligt samvete. Då försöker jag tänka att jag ska bli frisk och sedan kan allt bli som vanligt igen. För huvudvärken, yrseln och illmåendet gör mej så arg, så Pepino och jag kommunicerar inte heller lika bra. Förlåt, jag kommunicerar inte lika bra. Då blir träningen heller inte lika rolig som för två veckor sedan. Även om han fortfarande ger mej så mycket glädje och lättnad är jag fortfarande irriterad när jag åker från stallet. Men när han kommer fram till mej i hagen med sina stora läppar och snälla ögon, då smälter jag som rinnande honung. Trots att leran hänger i i stora sjåk över hela honom. Vi har det bra, han och jag. Han älskar lösdriften, han har hästkompisar och vi får testa nya saker. 

Jag rider på ridskolan, här hoppar jag med Zack
Jag rider fortfarande på ridskola. Inte varje vecka, för det hinner jag inte. Jag älskar att ridskolan jag är på nu. Allt är så naturligt där och trevliga människor. Dessutom stannar jag inte upp i ridningen nu när det är svårt att rida på banan hemma i stallet. Jag får tips och idéer på hur jag kan jobba med Pepino och hur jag kan instruera ungarna när de rider. Dyrt men absolut värt pengarna säger jag! Den här terminen har varit riktigt jobbig med allt plugg. Även när jag inte sitter med näsan i böckerna hänger det över mej hela tiden.Nu längtar jag till att all stress runt mej ska minska. Jag längtar tillbaka till livet och när jag aktivt kan planera min tid igen. Då ska jag gå kurs igen. Jag har tiden att njuta av de bra sakerna runt mej och jag kan bli jag igen. 










Min födelsedag


Jag har fyllt år. Jag har börjat mitt 38-åriga liv med att inte alls må bra. Illamående, yrsel och ett allmänt tillstånd av bläää, skulle jag vilja beskriva det. Födelsedagen innehöll dock alla de små moment i vardagen som jag faktiskt älskar. Familj, jobb, politik och stallet. Jag fick en del fina presenter men den som jag blev mest förvånad och gladast över var sonens. Han skrev en låt till mej. Han har knappt lärt sej spela gitarr men han satte sej ner och knåpade ihop en melodi för att försöka beskriva hur viktig jag är för honom. Några ord hade han inte hunnit få till än men vad gör väl det? Kunde inte låta bli att lägga ut den här på bloggen. Stoltaste mamman i världen, det är jag det!

måndag 17 november 2014

Inte rädd för mörker

Att vara lycklig är ett val. Tycker jag. Jag som har privilegiet att själv kunna välja. Nu tror ju jag att de allra flesta har samma lycka att de kan välja. I allafall här i Sverige. Men det finns de som inte har den valmöjligheten. Ibland tänker jag på dem. Hur är det att inte vara lycklig? Att inte ha makt att ändra sin situation? Jag har varit på helvetets botten. Det var hemskt. Men jag hade fötter under marken och visste att nu kunde det inte bli värre. Det fanns en trygghet där. Och en valmöjlighet. Jag valde att börja klättra ur helvetesbrunnen. Det var nästan jobbigare. Ingen fast mark där under fötterna, och inget ljus ovanför huvudet som skvallrade om alternativet. I dag, många, många år senare kommer jag inte ihåg hur gammal jag var, vilken situation jag befann mej i när jag beslutade att jag skulle välja livet och lyckan. Att nog fick vara nog. Jag kommer däremot ihåg tillbakavägen. Den var oändlig. Flera år lång. Och när jag trodde att jag var framme så hade jag fel. Idag kommer jag inte ens ihåg den där känslan ordentligt. För jag förlät och gick vidare. Hemligheten med förlåtelse är att det inte är den som gjort något illa som tjänar på det. Det är bara en själv. När jag förlät blev jag fri. När jag blev fri hade jag ett val. När jag hade val fick jag tillbaka min makt. Med makt kunde jag forma mitt liv. Jag var gammal när jag fick tillbaka mitt liv. Sex år av mörker tog minst tolv år att sudda ut. Ärren smärtar inte längre. 

Nu min sista dag som 37-åring inser jag att prövningarna jag fick vara med om som ung är ingenting mot de som kan drabba mej som äldre. Jag insåg nyss att makten börjar glida ur mina händer och med dem också möjligheten att välja. Jag hör djävulen ropa på mej från brunnen. Långt därborta. Så mycket ont kan hända utan att jag kan välja bort det. För nu är inte min lycka bara min ensak. Nu är min lycka tätt, tätt förknippad med mina barn, min man och mina djur. Ibland glömmer jag bort hur liten jag är utan dem. För jag känner mej stor och stark. Jag är stor och stark. Jag är kapabel. Men det krävs inte mycket för att slå undan fötterna för mej. Ett hjärtskärande gråt, ett misstag en felbedömning. Jag kommer inte ihåg hur det är att vara i helvetesbrunnen, men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för att aldrig vilja trilla i igen. Därför väljer jag lyckan, därför väljer jag att inte blunda när jag hör det svaga ekot. Jag vet att när valmöjligheterna är begränsade är varje val så oändligt mycket viktigare. Jag fyller 38 år i morgon. Jag har gjort val för att ösa in på lyckokontot. Men det gör inte att jag tvekar inför det mörka. Den starkaste vågar gråta och visa sej svag. I min förtvivlan över mina tillkortakommanden är jag stolt över kvinnan jag blivit.

söndag 16 november 2014

Vi gör det här

Jag var fem timmar i stallet idag. Hjälpte till att bärga lite hö, longerade en bråkande Pepino, smörjde sadlar och träns. Kom inte hem på glatt humör. Istället kom jag hem med en en vansinnig lust att få vara själv. Ville inte umgås med någon. Ville låsa in mej i min kokong och stänga ute alla ljud.  Hela veckan har jag varit yrslig, haft migränhuvudvärk och en diffus känsla i kroppen. . Jag ville inte laga mat, jag ville inte ta ansvar. Så barnen fick städa sitt rum så de kunde titta på TV sen. Och  så smög jag in i mitt rum och lade mej på sängen. I mörkret. Ensam. Jag njöt. Samtidigt visste jag att det bara var en liten stund, för sedan väntade matlagning, nattläggning, disk, hundar och plugg. När jag låg där i sängen beslutade jag nästan att skita i dagens universitets uppgift. Vad spelar det för roll, det funkar ju iallafall inte! Jag blev arg. Uppgiften är gjord. Behövde justeras lite men jag ville inte. Vägrar. Marcelo kom hem. Barnen ordnade spa. Jag vägrade delta. Jag låg i min säng. Sedan lagade jag mat. Barnen ville ha lite mammatid och de fick det. Marcelo fick mej att börja le igen. Han sa kloka ord och somnade. Jag gav hundarna lite rastning och nattade barnen. Och till slut justerade jag skoluppgiften och skickade iväg den. Men de där två timmarna i sängen, helt själv de var så välbehövliga. Under några minuter tänkte jag att problemet med en stor familj är att man aldrig kan vara riktigt ensam. Jag har ju så stort behov av det. Nu tänker jag istället, det bästa med en stor familj är att det alltid finns någon som knuffar upp dej ur dina mentala svackor. Att kramas och skratta med min familj var precis vad jag behövde idag. De kom in i min ensamhet med värme, kärlek och ljus. de påminde mej om att jag inte behöver bära allt själv utan vi gör det här tillsammans.

tisdag 11 november 2014

En riktig skitgris!

Alltså han var så lerig när jag tog in honom. Han hade rullat sej i leran i omgångar. Det var ett av det värsta jag sett! Inte ens bilden härintill gör leran rättvisa! Leran hängde i stora koker. Han var grå, inte svart! Över hela kroppen! Egentligen ville jag ta en slang och bada honom, men med tanke på att han ska gå ute i natt och det är november så kändes inte det som en speciellt bra idé. Det blev att slita istället. Jag blev faktiskt svettig! Träningspass i överkropp! Han blev tillslut inte 100% ren, en del av leran var lite för blöt och den i manen ville jag inte bråka för mycket med, jag vill ju försöka få längre man på honom. Men han blev återigen svart tillslut! Sedan gick vi ut på stallplan och tränade lite. Han var så lyhörd och duktig, jag blir så glad åt honom. 
Han blev riktigt glad att komma ut i hagen igen, höet var serverat så han sprang i mörkret. Jag funderade rätt länge på hur sjuttsingen han kunde se i det becksvarta mörkret, men annars skulle han väl inte springa? Jag tycker det ser ut som han trivs med livet på lösdrift. Visserligen kommer han alltid fram när jag ska hämta honom, men han är alltid lika glad åt att komma ut igen. Nu hoppas jag att jag möter en renare häst i morgon.....











måndag 10 november 2014

Bågskytte och hästar

Pepino, jag och min nya båge!
För ett tag sedan köpte jag båge och pilar, men jag har inte hunnit pröva dem. Bara att lära sej spänna bågen är ju en hel vetenskap. I helgen gjorde jag och barnen ett försök att skjuta lite båge ute i stallet. Tanken är att så småningom skjuta från hästryggen. Jag fick instruktioner och mycket tålamod från mina lärare. Barnen var snabbare på att fatta än jag. De höll också på längre, jag passade på att rida min häst ute på skyttebanan samtidigt som en tjej lärde sej skjuta från hästryggen. 
Till en början gick det bra, sedan tyckte inte Pepino att det var så bra. Han började först backa och efter ett tag stegra. Jag vet inte vad det berodde på för han var varken rädd för ljudet eller grejerna runt omkring. Kanske blev det för många intryck och för lite fokus på vad han skulle göra. Jag hoppade av och gick runt lite innan jag tog ut honom på ridbanan och longerade honom. Det var första gången jag kunde göra det med lina. Han är så stark med sitt stora huvud och min brutna hand har inte orkat hålla emot, men nu klarade jag det. Samspelet vi hade, som vi saknat de sista minuterna på hästryggen, var så exceptionellt fint. Vi pratade med varandra. han blev trött, jag begärde lite mer, förklarade varför, han accepterade och till slut sa han till att det räckte, då skrittade jag av honom i båda varven. Det är i dessa lägen som jag svävar på små moln. Det är så himla coolt det här ordlösa samspelet. Samtalet utan ljud och utan större gester. Den tysta kommunikationen. Jag älskar att umgås mer med djuren än med människor. Jag gillar människor med, men djuren kan uppfylla saker i mitt bröst som få människor kan. Det är så mycket brus bland folk. Så många onödiga ord och så lite kärlek. Jag vill uppfylla hela världen med kärlek. Kärleksfulla människor begår inte onda gärningar. De som uppfylls av kärlek blir också lyckligare. Det tror jag på. 



Pepino och jag
Pepino fyller mej med både utmaningar och kärlek och det gör att jag mitt i den storm jag lever i alltid får tid att andas och hitta harmonin. Att få in Pepino i mitt liv just nu var helt rätt. Jag tänker allt oftare på den där december kvällen för snart ett år sedan när jag beslutade mej för att börja med hästar igen. Hur rätt var inte det beslutet! Så mycket jag vunnit efter det! Alla skakade på huvudet, varnade mej, kallade mej galen..... men jag är ju van. De gör de flesta. Men jag gör som jag gör. Oftast för att det ska bli bättre, även om inte andra förstår mej. Marcelo förstår och det är det viktigaste. Hans suport och kärlek är allt jag behöver för att jag ska kunna vara en lyckligare variant av mej själv. Och trots hans aversion mot hästar stöttar han mej fullständigt. Vilken lyckost jag är!

Bobbos sjuka resa

Min fina prins
Min stora kärlek, Bobbo.
Det har varit tyst runt honom ett tag.
Jag har behövt smälta.
Behövt läka.
Då blir jag tyst.
Nu har jag varit tyst.

Det har väl inte undgått någon att Bobbo är som min son? Att beskriva känslorna för honom är lika omöjligt som att beskriva känslorna för mina barn. De är så totalt överväldigande. Så blev han sjuk. Oro förbyttes mot totalt lamslaghet. Jag fick höra att min kille var döende och när det kom ut började en del personer att nästan rakt ut kalla mej för djurplågare för att jag inte avlivade honom på studs. Men varken jag eller Bobbo var redo. Då fick jag höra att att han aldrig skulle säga till mej att han inte ville mer. Jag blir förvånad över hur djurälskare så snabbt vill dra slutsatsen att det var över bara för att det blivit ett par veckors bakslag på en gammal hund. Att avliva är att älska var devisen jag fick höra flera gånger. Ganska lite sympati fick jag faktiskt. 
Bobbo inne på röntgen en av hans värsta dagar.
Men veterinärerna stod villrådiga, den ena sa en sak, gjorde en diagnos som den andra strök och gjorde en egen som den tredje skrattade åt. Det var inte helt lätt att hänga med måste jag säga. Bobbo gick från att ha en godartad tumör i rumpan och ett litet blåsljud på hjärtat till att ha helt vätskefyllda lungor och svårt hjärtfel till att ha kollapsad lunga och tumörer i halsen till att ha bra, starkt hjärta och med litet trötta klaffar och perfekta lungor och någon typ av infektion i övre luftvägarna. Så från att ha varit dödssjuk och nära avlivning gick han till nästan helt frisk. Nu behöver han varken vätskedrivande, hjärtmedicin eller avlivas. Han blev frisk på kortisontabletter. Nu är han som ny. Pigg, glad, busig och fylld med ork. Andningen är normal och nu pågår nertrappning av kortisonet. Målet är att han ska äta en tablett varannan dag.

Känslorna hann inte med denna tågresa. Jag stod helt stum och arg i flera dagar. Jag var arg på att människor runt mej  fått mej att tvivla på min egen förmåga att fatta beslut, jag var arg på veterinärerna som kommit med så många olika besked som fick mej att förlora fotfästet. Jag var arg för att jag höll på att förlora Bobbo. Nu några dagar senare är jag bara evinnerligt tacksam. Även mot veterinärerna som gjort sitt bästa under de akuta timmarna den där fredagen när det var som värst. Han var i riktigt dåligt skick den dagen, tacksam för att de vågade vara ärliga i sina bedömningar men framförallt är jag tacksam för att Bobbo mår bättre och att vi får fortsätta leva tillsammans. Nu känns det som han skulle kunna leva ett år till eller två. Kanske han blir dålig igen om några månader eller veckor men just nu är han bra.
Bobbo och Pluto möter upp sina syskon när
de kommer hem med skolbussen.
 Den levnadsbana han får nu är mer positiv och det tackar jag alla högre makter för. Han är värd det bästa, så  lojal och underbar som han är!

Nu är det Pluto som börjat strula istället. Jag har återigen en trebent hund. Om det beror på kyla eller för lite arbete de sista två veckorna vet jag inte. Men jag får rehaba honom ett tag nu och se om det blir bättre igen. Återigen påminns jag om hur skört livet är.

Attityd förändring

Jag tog helgen off. Jag har inte lyft en enda bok, inte skrivit en rad, knappt ens tänkt på pluggandet. Istället ägnade jag helgen åt vanliga saker som att rida, träffa folk, rengöra hönshuset och titta på TV. Nu när det är måndag och jag måste götta ner mej i skolan igen läste jag igenom de förra inläggen och känner inte alls igen mej. Så farligt är det väl inte att plugga???? Det är ju till och med lite roligt! Jag kommer sitta halva natten nu för att ta igen förlorad tid, men det känns inte så farligt. Tänk vad lite normalt liv kan förändra attityden! Kanske känns det så för de senaste uppgifterna har blivit godkända och slutet närmar sej? Hur som helst är det så underbart att vara glad och plugga!

Ser ni bocken där till höger? Det betyder att uppgiften är godkänd. Jag har några sådanna här nu
och det är jag så glad över. Men jag har några kryss också och de måste jag göra om. Men jag är glad över de uppgifter jag lyckats med!

tisdag 4 november 2014

Idag blev jag ilsken

Jag är så arg. Idag är jag riktigt arg! Det hände på vägen hem. Ilskan liksom bara rann över mej. Den kom först i en liten stril och sedan som en flod. Jag blev förbannad, men det finns ingen att ta ut ilskan på. På jobbet var jag glad, sedan blev jag trött. Sedan supertrött och så kom ilskan. Det är så mycket jag inte hinner, sånt som är viktigt att hinna, men jag har det inte i huvudet. Det bara är borta. Sen kommer påminnelser och arga mejl. Jag har glömt, inte hunnit, inte gjort. FAN! Det enda som hela tiden existerar är denna vidriga stress att få ordning på nästa uppgift, hinna jaga nästa inlämning. Är det meningen att det ska vara så här?Flera timmar försvinner på skolan när jag egentligen kunde gått ut med hundarna, varit i stallet eller vilat upp mej. Nu jaga, jaga, jaga. Och tyvärr har jag ingen att agera ut mot. Stackars barnen ska ju inte lida så där kan jag inte ta ut det och det är ju inte Marcelos fel.... men vem kan jag då skälla på? Ingen, så därför blir jag tyst. Ensamvarg. Låt mej vara! Fy vale, när jag är klar med den här terminen ska jag ta ett långt uppehåll. Klarar jag detta blir det flera års upphåll. Snälla GUD ge mej flera år. Nu tillbaka till böckerna.

söndag 2 november 2014

Jag är här men inte här ändå.

Jag har egentligen ingenting att säga. Förutom att 2014 har varit ett vidrigt år på det personliga planet och ganska bra karriärmässigt. Nu sitter jag hemma med en kropp som värker sönder, med en hund som vi räknar timmar på för att se om kortisonet kan rädda hans vackra liv ett par veckor till. Jag vill ha en sista jul med honom. Jag vill fira hans 12-års dag. Jag vill gå några promenader till, köra en apportering eller två. Jag vill ha honom vid mina fötter när jag sitter vid datorn och jag vill ha hans vackra huvud i mitt knä när jag sitter i soffan. Men han har varit dålig de sista dagarna, riktigt dålig och vi fick akut åka upp i fredags till veterinären. Men han har svarat bra på kortisonet. Han behöver inte kämpa lika mycket för att blåsa in och ut luft. Så kanske jag kan få mina veckor, eller några månader med min älskade Bobbo. Vi har återigen haft samtal. Att han inte ska vänta på tills jag är klar. För jag är redan klar. Nu handlar det bara om honom och när han inte vill längre. Men han var inte riktigt med på noterna. Han tvekade. Han var tyst. Häromdagen hade vi så mysigt. Han fick komma upp i sängen och jag klappade på honom i två timmar. Vi gosade och njöt av att bara vara han och jag. Där i den stunden önskade jag nästan att hans hjärta skulle ge upp. Han låg så skönt i min famn, dåsade lite lätt, han var lycklig. Det hade varit en bra insomning för honom och han är värd det. Jag önskar honom inte en spruta på okänd plats, på ett hårt golv där han inte trivs.

 Hur ska jag kunna leva utan honom? Hur gör man då? Han förtjänar så mycket mer än vad han får av mej. Han förtjänar så mycket och jag är så tacksam att jag får låna honom. Jag fungerar men ändå inte. Jag vaknar, går upp, gör sysslor men jag känner mej som ett skal. Barnen gråter och frågar var jag är, maken likadant. Jag är här, men jag är inte här. Ingen förstår, men de försöker. Hur kan de förstå? Han är min grabb, min kille, mitt hjärta, min kärlek. Lilla N klappade mej på armen igår och sa - Mamma vi får vara glada nu, när vi har Bobbo här. Nu får vi vara glada, sen när han dör, då kan vi vara ledsna. Hon har rätt i det. Men jag är så orolig att någon annan ska fatta beslutet när inte jag och Bobbo är redo för det. Framförallt när inte Bobbo är redo för det. Jag vet att det kan ske när som helst. Och det får ske, bara det gör det på våra villkor. När Bobbo inte vill mer.

torsdag 30 oktober 2014

Hästar

Stallet när det är som bäst. Höst, vackert, kärlek och lugn. Hur kan man inte älska hästar? Här kan jag andas igen.




Sex veckor kvar!

Min glädje
Hur kan man leva i paradiset och ändå inte vara lycklig? Det är något jag har frågat mej många gånger. Men jag börjar ana det nu. Det var så skönt att nu på morgonen åka ut i stallet med intentionen att rida. Men lyckan i bröstet, glädjen fanns inte där. Så jag gjorde om planerna. Följde känslan och vi gick ut på en promenad istället. En promenad utan mål i den höstklara luften. Vi tränade en del, satte nya mål och det dystra lättade en hel del. Inte förrns efteråt borstade jag av honom och så släppte jag ut honom i hagen igen. Då återkom det mörka molnet. Jag har svårt för att andas. Måste ventilera ur min stress någonstans och det blir här. Här i bloggen. Marcelo kallade mej monstermamma igår. Han frågade när jag skulle komma tillbaka. Jag är ingen monstermamma, men jag är inte den mamman jag är. Inte den frun som jag är. Han sa att han såg att jag försökte, men att det inte gills när jag försöker. Det måste komma inifrån. Mina ansträngningar gills inte. Hans sätt att säga saker är  inte alltid det bästa men om man stannar upp och lyssnar på det han  menar så har han ofta rätt. Han bad mej ge upp. Han vet att han inte kan kräva det av mej. Han vet att han inte kan påverka mej till ett sånt beslut. Och därför älskar han mej. Han älskar mej för min envishet och för att jag går min egen väg. Han avgudar mej för samma egenskaper som gör honom galen. 
Min blöta filt
Och även om han inte kan få mej att ge upp så är han det bästa jag har, han får mej att fundera ut nya lösningar, se problemen ur nya synvinklar. Alla borde ha en man som Marcelo. En människa som alltid försöker se till ens eget bästa. Bara man lyssnar. Men han kräver aldrig. Jag lever i paradiset, men jag är inte glad. En blöt filt ligger över mej. Jag har svårt att andas och jag är oändligt trött. Ger jag upp nu är det förgäves och det kommer komma tillbaka. Gör jag mitt bästa men misslyckas har jag iallafall försökt. Lyckas jag är det över. Sex veckor kvar. Sex veckor kvar.

tisdag 28 oktober 2014

Jag hatar långsiktiga mål!

Vet ni vad. Jag vill inte längre! Jag är så dödstrött på den urjobbiga känsla av halvpanik och småångest hela tiden. Jag är fed-up!Jag är hemma på höstlovet, lejat ut mina barn för att få tid och energi till att plugga ordentligt. Det enda jag känner för att göra är att krypa upp i soffan och äta ostbågar. Jag kan inte ens njuta av det fina höstvädret! Jag känner att jag är grinig och mest vill jag bara gråta hela tiden! Njutningen att pricka av uppgift för uppgift har lite försvunnit. Visst var det skönt att lämna in i tid igår. Men jag känner en så stor motvilja att sätta mej på seminariet idag. Jag vill inte ens öppna böckerna. Och jag vet, det är bara att stå ut...bla bla bla....men jag brukar våld på mot min person när jag gör saker som inte är lustfyllda. Det går emot min natur! Jag kan inte förklara det. Det bara är så vidrigt att fortsätta traska när hela mitt sinne säger stopp. Och jag hittar ingen som förstår mej. Ingen som kan säga att de delar bördan eller förstår vad jag går igenom.  Samtidigt är det en sån fånig grej. Det är ju inte direkt ett trauma att plugga.... men just nu är det ett trauma. Inte själva pluggandet utan att tvinga sej själv att gå hela milen. Jag hatar mål! Jag hatar långsiktiga mål! Jag hatar att må så här. Usch... nu måste jag fortsätta. BLÄ!

måndag 27 oktober 2014

Kurs med häst

Okey jag ska vara helt ärlig. Mina ben funkar inte riktigt lika bra som de gjorde innan mina ryggskador. De har blivit bättre, men jag har svårt att parera, gå på ojämna underlag och hålla balansen. Det märks också i ridningen. Jag har märkt att jag inte får de resultat jag egentligen vill ha när jag rider och jag har efterlyst att få någon som piskar på mej och dirigerar mej i rätt riktning. Så kom då tillfället med Wannabe-weekend och jag anmälde mej och Pepino, utan att egentligen förstå vad det innebar. Nu vet jag. En hisklig massa träningsvärk, inflammationer i muskelfästen och en seg trötthet. Men förutom det...... så himla massa matnyttigt! Jag har varit på kurs!

Pepino testar omgivningen lite nu, även mej. Resultaten väntar på sej och hur jag ska fixa det var en fråga jag funderade mycket på. Några steg har jag tagit på vägen men under helgen på Gårdeby Stuteri fick jag lära mej så mycket. Pepino fungerar alldeles utmärkt med att inte ha kontakt mellan handen och munnen. Långa tyglar och snabba ben var helt hans melodi! Övningarna vi gjorde gick ut på att panga med vattenpistoler, 
rida med röda faner vajandes efter oss, springa med skvimpande vatten, gå över vippbroar, genom hinder hinder av diverse slag som biltvätt och vattenmatta samt att sparka fotboll. Snacka om förtroende övningar! Men vi fixade nästan alla! Eva, instruktören, konstaterade snabbt att hans vänstra sida var hans svaga sida och så mycket beröm som Pepino fick, det var underbart att höra. Känslig, ambitiös, toppenhäst, cool, ja det var både det ena och det andra hon sa om honom. 
Skjuter på ballonger i snabbtrav med vattenpistol.
Yihaa!
Framförallt gav hon mej verktyg att arbeta med och det var precis det jag behövde. Vad hon uppmärksamamde mej på är att jag inte kontrollerar mina ben. När hon insåg att jag inte själv märkte vad jag gjorde med dem gav hon mej tips på hur jag skulle se på honom vad jag gör. Hon lyckades med andra kringgå problematiken. Nu är det bara att träna och träna på tipsen jag fått. Eventuellt blir det en ny kurs i vår. Tills dess ska jag nog hantera krigsleksakerna lite bättre och kunna stänga grinden efter att jag öppnat och gått igenom via hästryggen!

onsdag 22 oktober 2014

Check!

Jag vill bara säga det; JAG KLARADE DET! Med två minuters marginal fick jag in texten på boken som varit omöjlig att få tag på. Men jag fixade det. Vid sjutiden i kväll tänkte jag; Nä jag skiter i det. Jag struntar i att ens försöka. Finns inte en chans att jag klarar uppgiften. Men jag hann klart. Morgondagens seminarium är dock en HELT annan fråga. Nu ska jag bara stolt lägga mej i sängen och sedan får jag vänta på rättningen. Antagligen får jag lite bakläxa. Men för varje uppgift jag faktiskt GÖR så har jag tagit ett litet steg på vägen. En bok kvar, en resumé, två seminarium, tio forum att kommentera och en reflektion kvar i just denna kursen. Sen är det bara hemtentan och komplettering av uppgifterna som jag inte klarar innan jag är helt, helt, helt klar med 
Bobbo vid mina fötter
kursen. Det känns som en lättnad! Den andra kursen är lite värre, men kanske också lite bättre. Jag vet inte. Där är det en hel del kvar, men än så länge har jag klarat allt där. Jag är så grymt stolt att jag hann idag! Jag ler. Jag har inte lett på flera dagar. Nu ska jag ägna grabbarna lite tid. Kisspaus, mat, gos, medicinering och lite kärlek. Ingen delar mitt pluggande så som Bobbo gör. Han är med mej hela tiden, vid mina fötter, nära och närvarande