Translate

söndag 19 februari 2017

Bilden av mitt döda barn

Lila N och Bobbo
Jag fick bara bilden framför mej. Såg den lika kristallklart som när det skedde. Bobbo låg där död i min baklucka i bilen. Jag såg hur Marcelo lyfte upp honom och hur Bobbo, för en kort stund, såg levande ut igen när huvudet guppade i Marcelos steg när han bar in honom på veterinärstationen. Men som genom ett trollslag så var det inte längre min gamla, grå son som var där. Istället såg jag Lilla N:s bleka, stilla kropp. Bilden av min döda lilla dotter var lika tydlig som när vi tog farväl av Bobbo. Jag kunde känna hennes kalla hud, se de tunna, stilla blå ådrorna i ansiktet. Och jag slet i hennes kropp, försökte skaka liv i henne igen. Men det gick inte. Det kom ett gny ur mina läppar och jag var tvungen att bromsa in. För det var ingen dröm. Inget mörker att vakna upp ifrån. Jag var klarvaken, satt i min bil på väg till min familj. Det var som om min själ desperat försökte simma upp till ytan och kippa efter luft.


Lilla N lever. Hon andas och kramar min arm. Hon dansar till låtarna i Melodifestivalen och när hon ligger stilla rör sej hennes lilla kropp med andetagen. Men bilden finns kvar, som ett ärr i mina lungor. Jag känner det varje gång jag andas in, varje gång jag andas ut.


På kvällen såg jag en film om Tsunamin som slog till i Thailand. Så många liv som bara försvann. Så många barn som aldrig fick leva. Vilken tragedi. Jag har svårt att förstå varför andra drabbas. Vad är det som gör att jag får ha min lycka, mina barn, min kropp, mitt liv intakt? Det är så slumpartat. Jag gillar inte att leva i denna ständiga rädsla att allt ska tas ifrån mej. Den är lika fysisk för mej som mina öron. Jag kramar mina barn en gång till... och en gång till. Och en gång till. Viskar hur mycket glädje de skänker mej, hur stolt jag är över dem och hur viktiga de är för mej, trots att jag gnäller på att de inte plockat undan efter sej.


Varmt i luften, varmt isjälen

Att inte må bra i kroppen men ändå kunna njuta av dagen..... Jag kan göra det ibland. Just nu strejkar hela kroppen. Men solen sken, det var plusgrader och det kändes som vår. I stallet var det lugnt. Elin var där. Fina, lilla Elin. Med det främmande språket, svenska, men annorlunda från mitt. Jag älskar att lyssna hur hon betonar stavelserna. Vilka uttryck hon har när hon säger orden. I dag valde hon att vara med mej. Hon tog lilla svart,
Yogi. Red honom på fältet medan jag longerade stora svart, Pepino i solens mjuka strålar. Luften skön. Det kändes som det gick att andas igen. Gräset var fuktigt gul, brunt. Min kille gjorde vad min kille gör. Arbetar på, protesterar, utmanar mej, låter mej inte ha tråkigt.  Han är stor, han är vacker. Han gör min själ så mycket nöjdare.

Idag var inte bara luften varmare, idag blev atmosfären, livsglädjen lite varmare. Halt och lytt lämnade jag stallet. Hel och glad var själen när jag styrde hem mot min familj.

fredag 17 februari 2017

Tyst har börjat låta

Det blir inte så många inlägg. Datorn kraschade för ca två år sedan. Ett tag bloggade jag från jobbdatorn men det har jag inte tid med längre och att blogga från paddan, som jag gör nu, är svårt. Fönstrena hoppar och det går inte att lägga in bilder från mobilen. Men jag saknar min tankedagbok, mina känslor på skärmen, så jag ska försöka bli bättre på det igen. Mycket av lusten försvann när Bobbo och Pluto lämnade oss. Jag blev liksom stilla och tyst. Känner mej fortfarande lite stilla och tyst men historierna har börjat växa i mej igen. Jag börjar ha något att säga. Orden kommer återigen ut i händerna. Så nu, en fredagkväll då jag inte gör det jag borde göra, så letade jag rätt på lösenordet hit igen och vi får väl se hur långt det räcker.

Vi reste iväg

Vi tog familjen och åkte till Chile. För första gången på nästan 40 år återvände min man och hans föräldrar till landet de flydde ifrån. För första gången fick mina barn se sitt andra hemland, sitt andra ursprung och för mej var det första gången jag fick se de oändliga karga bergen där min man föddes och påbörjade sin levnadsbana. Vi var där. Utanför hans dörr. Vi var inne och åt med grannarna som vaktat och tagit hand om honom när han var en liten parvel. Vi var också där, mitt i Santiago där vår kärlekshistoria tog sin början, redan innan någon av oss has fötts. Presidentpalatset där Allende dog och Pinochet blev diktator. En del av historien som gjorde att familjen till slut lämnade sitt älskade land och kom till kalla Sverige. I en månad besökte vi platser, människor och försökte hitta vår plats i landet och historien. En dag kommer jag berätta mer om vår resa. När jag kan lägga in bilder och sätta ord på våra upplevelser. De går inte idag. Inte heller i morgon. Men här finns historier att berätta. Jag har åter mycket att berätta. Min tysta röst har börjat göra sej hörd igen.