Träna häst

Pepino är en häst med väldigt mycket personlighet. Så fort han hör min röst kommer han snabbt fram till mej i hagen. Han buffar på mej med sitt stora huvud och hans läppar smakar överallt på mej, håret, händerna, kragen, fickan, kinden, ryggen, axeln. Ena dagen är han cool som en filbunke, andra dagen som ett nervöst fullblod. 

Delar av flocken med Salle-ledaren, längs till vänster sedan 1åringen Bambina
med mamam Bella brevid sej. På berget står Pepino med lilla Shouni brevid sej
och man kan skymta Arons hals ovanför Salle.

Eller jag tror inte han är som ett nervöst fullblod. Jag tror helt enkelt att han gillar att busa och vissa dagar  tar han alla tillfällen i akt. Men jag har märkt att han tar det lite lugnare när barnen är med och tar hand om honom. Det är som om han förstår att de varken är så kunniga eller uppmärksamma på hans stora kropp. Eller stor och stor. Han är inte så stor längre. Jag tycker han krymper hela tiden. Det är inte någon som reagerar på att han är en stor häst längre. Så visst har det försvunnit kilon på honom. Fast han äter hela dagarna. 

Jag har beslutat mej för att jag skulle vilja köra in honom. Fråga mej inte varför, jag tycker det är himla osäkert att sitta i en vagn bakom hästen, men jag tror att det skulle passa både honom och mej faktiskt. 

Mittimellan N ger det stöd han behöver för att tänka framåt.

Så nu har jag börjat tömköra. Och min bästa medhjälpare är Mittimellan N! Så tillsammans arbetar vi för att han ska kunna svänga i mjuka bågar och lyssna efter röstkommandon 

Ibörjan var det svårt att fatta vad vi ville
men så länge dottern är med löser vi allt!

på ett bättre sätt. Det går faktiskt riktigt bra. Han behöver fortfarande stödet med Mittimellan N, helst vill han annars gå runt och komma fram till mej som går bakom. Men så länge hon är med går han framåt utan problem. Vi jobbar ofta i skymningen men snart kommer ljuset och då har vi lite mer tid på kvällarna. Det blir väl till att köpa brösta och vagn i sommar någon gång! 

Idag kom vi ut till stallet och valde att ta en promenad med Mårten och Pepino. Alla barnen var med och vi fick en riktig trevlig stund tillsammans. Pepino lunkade på bakom mej och blev inte skrämd av bilen som kom bakifrån. 

Barnen får ju inte vara med så
bilden Stora N tog på mej och Svarte P får
demonstrera vår fina promenad!

Mårten skötte sej exemplariskt med Mittimellan N. Det var skönt i stallet idag. Så där himla harmoniskt och bara ....skönt. Vi begav oss ut ganska snabbt för att hinna tillbaka innan mörkret föll. Mobilkameran kräver mer ljus än skymning ger så bilden ger intrycket att det var himla mörkt, men det var det inte. Jag kan inte med ord beskriva hur underbart jag tycker det är att jobba med Pepino. Även så här små promenader är träningstillfällen som jag försöker att använda. Och Pepino tycker om att jobba. Han älskar när vi kör tricks och frihetsdressyr. Själv är jag inte så duktig men i juni kommer det en instruktör på tvådagars clinic och den ska vi självklart vara med på! Att börja med hästar igen är det bästa jag gjort för mej själv på länge! Träning både för kropp och hjärta.

I skogen igen!

Tillbaka i vår älskade skog.

Idag gick jag ut i skogen för första gången igen sedan Pluto gick bort. Vi tillbringade våra sista timmar i skogen. Vår skog som vi brukade använda nästan varje dag. Nu är det tre månader sedan Bobbo fick njuta av barrdoften, kullarna, stenarna och mossan. Jag tog med en leksak och vi körde en hel del sökslag efter den. Lätta sökslag. Men han älskade att få komma ut i sitt rätta element igen. Min lilla skogsmaskin. Regnet porlade ner från himlen och det var ett sånt där herrejösse- underbart promenadväder. Det är skillnad att bara ha en hund kvar. Ändå är känslan väldigt bekant. Bobbo och jag huserade ju ihop i åtta år utan Pluto. 

Mamma - ska vi inte fortsätta jobba nu?

Jag ser framemot att få en sommar till med honom. Så som han är nu klarar han sej flera år till. Han är pigg, framåt och arbetssugen. Idag funderade jag till och med på att åka ner till bruksan senare i vår för att testa att köra lite agility igen. För Bobbo blir det small-nivå. Men jag tror han skulle älska det! Benen är inte så starka så det får vara några hinder i mjuk båge på otroligt låg höjd, men livsglädje är det som hållit igång oss alla 12 åren och det ska vi fortsätta ha! Att arbeta tillsammans är det som fört oss så otroligt nära varandra. Och det ska vi inte sluta med även om kraven sakta försvinner.

Som jag älskar denna hund! Min första son. Min dunderkompis!

Jag skriver inte ofta men du finns där varje dag.

Bröderna Pluto och Jigga mars 2014

För nästan exakt ett år sedan fick Pluto träffa sin bror Jigga. Det var sista gången som han hejdlöst fick leka med en kompis i rasande tempo. Pluto skulle ha fyllt fem för någon vecka sedan. Vi har varit utan honom i tre månader nu. Vi har anpassat oss. Barnen har slutat gråta efter Pluto, istället pratar de gärna om alla underbara saker han gjorde medan han levde. Senast idag pratade jag och Lilla N om en tokig situation där Pluto varit inblandad. Jag vet att vi tog rätt beslut. Och om sanningen ska fram så har den värsta sorgen lagt sej. Nu är det mer en dov längtan. Men så ser jag en bild, eller flyttar på hans matskål när jag ska 
dammsuga...... då slår det till, hårt i magen. Jag vet att jag inte riktig ger mej tid att sörja. Inte bra. Men jag har fokuserat på alla positiva minnen och känslor jag fick under Plutos 4½år med oss. Det har känts bra att göra så. Men jösses Pluto vad jag saknar dej! Jag saknar så enkla saker som när du låg på sidan och andades. Eller din barnsliga glädje då du studsade upp och ner. Eller ditt förvirrande snurrande på huvudet när du tappade bollen och den rullade under dej och du inte kunde hitta den. 

Jag saknar att cykla med dej.

Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha någon mer hund.....

Spruta

Det var länge sedan som jag sprutade hästar. Men jag kommer mycket väl ihåg det. Jag kommer till och med ihåg att jag tänkte att det här är nåt jag aldrig kommer vara nervös över igen. Nu har jag gjort det så många gånger så det sitter i kroppen. Så fel jag hade då. För idag var jag nervös. Jag sätter alltid kanylen först, sen sprutan i. Och det är själva momentet med kanylen in i halsen som jag tycker är otäck. Jag skrapade naglarna ut med halsen översida och undersida och bogbladet, allt för att verkligen markera ut triangeln för att vara säker på att sätta nålen på rätt ställe. Så tänkte jag - Lägg av nu. Du kan det här. Det sitter i kroppen. Och så tryckte jag in kanylen. Kolla efter blod. In med själva sprutan och så in med den vita vätskan. Klart. Gick ju hur bra som helst! Det satt i kroppen. Hästen reagerade inte alls. Men blev glad för moroten. Det kändes skönt!

Gatuhundar i Turkiet

När vi var i Turkiet så stötte vi på en hel del hemlösa hundar och katter. Jag har alltid svårt för att se hur djuren lider. Och det gjorde de i Turkiet med. Jag tror inte många gatuhundar blir 10år där nere! Hundarna var halta och lytta och man såg hur en del led av krämpor i rygg och leder. Men det som slog mej var hur vänliga alla människor var mot dessa hundar! Jag såg faktiskt inte någon som var totalt avmagrad. De var i ganska bra kondition och de var så otroligt vänliga och harmoniska. De låg mitt på 

Denna unghund låg och sov mitt i
snösblåsten utanför en liten shop i bergen.

trottoarerna utan att oroa sej för att bli undan jagade. Människor klappade på dem, gav dem mat och i en park hade de till och med automatiska matautomater! Inte någon gång hörde jag den inhemska befolkningen gapa åt hundarna eller sparka åt dem. 

Stilla och lugnt sökte den mat och kärlek hos turisterna.

Däremot var den en turist som gormade lite. När de väl fick mat så hoppade de inte utan lugnt och vänligt gick de fram till folk för att få lite värme, kärlek och en matbit. Jag tänkte flera gånger på hur det skulle vara om vi lät våra hundar gå lös mer - utan koppel men med sin ägare. Det skulle vara kalabalik. Hundslagsmål, hundar som hoppar och attackerar folk, mattjuvar..... men i Turkiet var det nästan ingenting av den varan. Någon tog in vaktschäfrar på ett område med gatuhundar. Då blev det en del skall och lite springande, men vi såg inga slagsmål. Men det är klart att när jag är hemma i gamla Svedala så gör jag vad jag kan för att hjälpa till. Gör det du med vetttja!

Vill du hjälpa gatuhundar? Det finns flera organisationer som skriker efter medel för att kunna hjälpa våra fyrbenta vänner. Här är några av dem:
Animal protection - tidigare WSPA. Vill göra världen bättre för djur. Hjälper alla.
Care of animals - Adopterar gatuhundar, mest från Spanien, till Sverige och hjälper hundcentran runt om. Ber om både jourhem/hem och pengar som hjälper till i Spanien.
Hundstallet - Hjälper att placera om hundar som fart illa/blivit övergivna i Svergie. Behöver både pengar och folk som kan tänka sej ta en hund. Just nu många vanvårdare småhundar samt en del slädhundar.

Så for vi till Turkiet

Dagarna innan resan kunde jag knappt tro att det var sant. Skulle verkligen jag och Marcelo åka iväg i åtta dagar och lämna barnen hemma? Den tanken var så oerhört främmande! Vi är föräldrar som inte lämnar våra barn på det där sättet. Mest såklart eftersom de inte reagerar positivt på vår frånvaro. Det brukar vara veckor av mardrömmar, dåligt sovande och ledsna barn, om de sovit en natt hos barnvakt- vilket alltsom oftast är folk de älskar och känner som mormor och farmor eller gudmördar. Men den här gången skulle de vara på frita och hemma i huset där Marcelos föräldrar väntade på dem när de kom hem. Men som väntat var det kalabalik de sista dagarna innan resan, många tårar och mycket förhandlande. Men på lördags eftermiddagen satte vi oss i bilen och styrde mot Arlanda.

Resan vi gjorde mitt i februari var ingen sol-och badsemester. Vi skulle kuska runt i landet i en turistbuss tillsammans med andra för oss okända människor och se och uppleva landet Turkiet. Inte bara ligga på en strand. Jag är ju SO-lärare och såg just denna  geografi- och historiadel som det mest intressanta. Sen är det ju inte fy skam att få några dagar med min man på tu man hand!

Medan vi i Sverige fortfarande åt med händerna eftersom varken skeden eller gaffeln kommit till oss, så hade
sultanen i Istanbul detta kök med 300 av landets förnämsta kockar. Skorstenarna är från varje eldhärd. Snacka om
att de låg före oss i teknologi!

Hotellen vi bodde på höll alla hög standard. Det var riktigt fina hotell. Speciellt de i början. En natt, efter vi lyckats ta oss över bergen, spenderade vi på ett typiskt turist- all inclusive- hotell. Det var det värsta. Därifrån åkte jag förbannad och helt slut ifrån. Aldrig all inclusive om det är så där! Men förutom det hotellet så var det faktiskt lite lyxigt att få komma in och de storslagna rummen! Det är ju inte något som vi i vanliga fall unnar oss!

Delfinerna som simmade med oss i viken mellan Asien och Europa

Spicemarket

Resan var för mej  precis det jag var ute efter. Vi fick uppleva spicemarket i Istanbul, åka båt mellan Asien och Europa med delfiner vid vår sida. Vi fick historien 

Blå moskén i Istanbul

levandegjord för oss i moskéer och på gamla gladiatorarenor. I Ankara tog vi en promenad upp till kejsar Augustus ruiner och vi färdades på den gamla historiska Sidenvägen. 

Denna viloplats längs Sidenvägen
har fungerat sedan urminnes tider!

Precis som man gjort i tusentals år. Vi besökte även de gamla värdshusen som bevarats fram till idag. Då var det karavaner - idag lastbilar på vägarna! Otroligt häftigt var det med alla tempel och vi gick in i grottor i 

Som äkta turister fotade vi oss i typiska turistposeringar!

Kappadokien med kristna målningar från 400-talet- Fatta 400-talet. Och vi gick in där. Stod där och tittade på vad de skapat för 1500 år sedan! Vi såg sot i taket på grottorna från maten de lagat, de utkarvade borden de ätit vid och vi gick på samma "gårdar" mellan grottorna som barnen lekt på och kvinnorna hängt tvätt på. Jag blir så ödmjuk inför historien när jag får uppleva sådant! Vi blev 

Till och med djuren sökte skydd i grottorna.

inbjudna på ett café/hem som var inhyserad i en grotta. Så där satt vi - en busslast med svenska turister, mitt i en grotta med turkiska mattor och kläder som hängde på väggarna och en kamin i ena rummet och drack äppelté. Helt surrealistiskt! När vi senare åt på restaurang så var toaletterna inhysta i en läckande grotta. Så ett par av oss fick några regndroppar på oss när vi gjorde våra behov. Vi fick även besöka en by med 

De märkliga klippformationerna i Kappadokien. Här fanns
tusentals grottor!

helt vanliga ruckliga små hus men som också bestod av enorma grottor man inte såg utifrån. Ett av husen hade de gjort till museum och där gick vi in. De hade allt därinne i grottorna, vattenkällare, sovrum, matförvaring, kök, matrum, allrum..... Nu var inte denna grotta möblerad, men några gångar var igentäppta - eftersom de ledde till grannarnas grottor som fortfarande används! Utanför satt kvinnor och ropade i kör - One euro, one euro, one euro. I händerna höll de dockor som de tillverkat. Kören var obeskrivlig. Där någonstans svetsades vår turistbuss ihop och vi började umgås på riktigt med varandra allihopa. Nu har vi en facebookgrupp som heter just One Euro! Jag köpte en docka till min docktokiga Lilla N. Tror jag fick den fulaste av dem alla. Men vad spelar det för roll? Fattigdomen var påtaglig däruppe i byn i Kappadokien och tio kronor kan jag allt tänka mej att skänka, det är ju inte en förmögenhet direkt!

I HayaSofia i Istanbul samsas Koranens symboler med Mohammed och Allah tillsammans med Jungfru Maria och Jesus.
Här har vi beviset att religioner kan leva tillsammans och faktiskt dela heliga byggnader, såsom denna moské/kyrka! En
riktig fröjd för en religionslärare som mej!

En oförglömlig fest i en grotta med magdans, fest, musik och skådespel samt ett turkiskt bad där vi alla klädde av oss nakna inför varandra är andra saker som jag ler åt nu när jag tänker tillbaka. Skumindränkta kroppar, en bastu med för lite och sedan för mycket värme, te, te och åter te. Trots att vårt schema var så späckat, från klockan sex på morgonen till sena kvällen hann vi faktiskt att uppleva en hel del utanför programmet. Vi hamnade i århundradets snöstorm och det var osäkert om vi skulle kunna lämna dalen och ta oss över bergen. Guiden, Seref, piskade på oss under de stopp vi gjorde för att gå på toa och handla godis.  Han förstod mer än oss hur bråttom det var. Visst var det mycket snö. men jag hade mer hemma på tomten än vad som fanns där i Turkiet just då. Vi klarade oss över de 

Nere i den varma våren i Antalya -dagen efter vi
slaskat runt i snöstorm!

mjuka bergstopparna och kom ner till den varma våren i Antalya. Dagen efter stängde de ner vägen för att det var för farligt att åka i snön. Efter det kalla klimatet var det skönt att komma ner till värmen, till det blåhavet och till en storstad med restauranger och en annan puls. Vi gick i gamla stan, shoppade  och njöt som katter i solen. Sista dagen stal vi oss ett litet eget besök på en lokal restaurang tillsammans med Hasse och Mia, Det var skönt att vara lite busiga och göra något eget innan bussen gick till flyget. Men vi fick nästan springa till hotellet för att hinna med bussen som stod och väntade på oss.

Nu var vi här vid havet i värmen- dagen innan i bergen vi ser i bakgrunden, fyllda med snö. Denna dag stängde de vägen
pga av snöstormen. Vi var glada att vi hann över!

Åtta dagar i Turkiet där Krösus, Kung Midas, kejsarna av Romariket, konflikterna med Grekland, Cypernfrågan och kurdproblematiken avhandlades tillsammans med dags aktuell vardagsproblematik som kvinnofrågor, staus och framtidsutveckling avhandlades och diskuterades. Sheref - vår guide fick tårar i ögonen när jag berättade för honom att vi i Sverige inte lär ut att muslimer är onda och att Turkiet som land är roten till alla konflikter - vilket tycktes vara hans erfarenhet att många länder gör. Turkiet är ett storslaget land. Ett av de stora imperierna som gott från blomstrande världsherravälde till bespottade kusinen från landet-status. Men nu kämpar de för att få kontroll över ekonomin, de bygger helt galet mycket. Kvinnorna som satt och knöt turkiska mattor framför våra ögo, som kämpar i två år för att få en matta klar hade arbetsviljor som liknar våra egna. Max 30 min arbete sedan 30 min vila - för att koncentrationen inte skulle brista och inga knutar skulle bli fel. På de stora företagen var man tvungen att prata minst tre olika språk för att få jobb eftersom det kom turister från  världens alla hörn. Ryska, tyska, spanska, svenska, finska, engelska, franska... ja alla språk flödade på visssa ställen. Resan var just det jag eftersökte. Jag fick höra och se historien och samhällsutvecklingen från deras perspektiv, inte från vårt svenska synsätt. Jag fick uppleva stora delar av landet och uppleva saker jag inte skulle ha fått om vi
kuskat runt på egen hand. Billigt var det också. Sen var det ju en superbonus att få ha mitt livskärlek med mej i hela åtta dagar utan avbrott.  (Trots att han snarkade sej igenom halva resan. Fem minuter i bussen, sn sov han ..gullpojken!)

Jag behöver hjälp.

Jag är i stort behov av återhämtning. Kroppen är sjuk, hostar och är trött. Jag är liksom aldrig riktigt pigg. Känns som jag ligger ett steg efter hela tiden. Jag hinner inte med det jag behöver och vill; hem, jobb, djur, barn och man. Men ibland kan jag sätta mej tillbaka och undra när ska alla hinna med mej? Jag kan bli arg på att jag ska hinna med saker när sakerna inte hinner med mej. Huset städas, men nog sjutton gror det igen någonstans, på övervåningen, i tvättstugan, ute på tomten..... Jag behöver semester. Lägga mej på sofflocket och ta dagen som den kommer. Bara vila upp kroppen.
Nej egentligen är det inte det jag behöver..... jag behöver hitta en läkare som kan rädda mej. Jag löser inte den här problematiken själv. Men jag försöker. Jag är arg på att det inte finns läkare som är intresserade nog. Arg på att jag i så många år får gå obehandlad. Arg på att de tittar på mina fel och rycker på axlarna och säger att de inte vet vad de ska göra. Hur kan det få vara så?

Under tiden lever jag mitt liv. Under tiden försöker jag så gott jag kan. Bränner mej ibland. Men jag ger inte upp. Får bara svackor ibland. Det som irriterar mej är att jag inte är toppen på det som är jag. Jag är bara 60% av mej. Jag kan så mycket mer, men det funkar inte. Det går inte. Jag förmår inte att prestera, vara jag. Fredagkväll. Jag vill bara hem och sova. Dra täcket över huvudet, sätta på en halvbra film och somna innan förtexterna är slut.  Jag längtar efter mörkret, tystnaden, ensamheten. Jag skulle vilja se framemot att ta in Pepino och gno rent hans kropp, hälsa på den nyfödda killingen, laga god mat med min man och skratta och mysa med barnen i soffan. Det är ju sånt jag tycker om. Men jag längtar inte efter det. Jag längtar efter mörker och tystnad. Sova. Sova lite till. Vila. Vila tills jag är trött på att vila. Men jag kan inte vila länge nog. Jag får aldrig nog. Så jag behöver hjälp. Hjälp att bli mej igen. Personen som vilar och blir pigg. Personen som med full kraft går in och slutför saker. Personen som längtar efter att gå ut i skogen med sin hund och inte gå på slät asfalt för det är minst jobbigt. Det här jag är nu är så inte jag!