Det var inget roligt. Magen är i uppror. Ångesten är maxad. Hur ska jag klara det här? Jävla skit. Men nu är det gjort. Och gjort är bra. Ett steg i taget. Andas. Rätt vad det är så har man knatat en mil. Bättre än att vara stillastående. Det är just den här känslan jag hatar. Det är det här som jag försöker undvika hela tiden. Jag gillar det inte. Självförnekelse är bra tycker jag. Då behöver man inte få ont i magen, spända axlar och känna att världen håller på att trilla ner över sina axlar.
Eftersom jag har fixat det jag ska fixa så finns faktiskt ljuset i tunneln där framme. Snart om en liten kort stund kommer jag ana ljusglimten. Efter det så kommer hålet bli större och jag kommer att kunna andas lättare. Det blir bra. Jag vet det. Det ordnar sej. Jag har bara glömt bort det just här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar