Lättnad!

Jo du sörrö hörrö, jag fixade även denna uppgift i tid. Jag vet ju inte om jag är godkänd, men innan klockan var 12 så fanns dokumentet på plats och nu under kvällen har jag lyckats göra instuderingsfrågorna. De tror jag kommer behövas under onsdagens prov. I morgon är det examinerande seminarium. Steg för steg tuggar jag mej igenom kurserna. Nedräkning pågår. Fem moduls uppgifter kvar i ena kursen 4½ kvar i den andra, varav en är en hemtenta. Sedan har jag salstentan i den tredje kursen och den sista rättningen på inlämningsuppgiften i den fjärde kursen. Varje vecka ska jag igenom ett eldprov och jag ska klara alla uppgifter och hinna läsa all litteratur. I natt höll jag på till halv fem. Gissa om jag var mör på jobbet. Men eftersom jag har världens bästa elever och jobbar på världens bästa jobb så gick det kanoners ändå idag. Men så pratglad var jag inte. Däremot var jag snurrig i huvudet. Superspinn. Steffi varnade för den berömda väggen, jag misstänker blodtrycket. Förhoppningsvis är det bättre i morgon när jag har fått sovit en natt. Jag har en ganska slapp dag på tisdagar, mycket planeringstid, och det är på både gott och ont. När jag kom hem idag däckade jag som en klubbad säl. Jorden snurrade runt, runt och jag var tvungen att lägga mej ner. Marcelo kom hem med chinamat och jag kunde sätta mej till dukat bord. Stora och Lilla N gick ut med Pluto och det enda som återstod för mej var att sätta mej och plugga igen. Sitta stilla i en stol funkar hyggligt bra. Nu är jag klar med uppgifterna för den här veckan. Kommer ni ihåg miniångesten jag fick igår? Idag känns det mycket bättre, det känns som en seger att jag lyckades. Den stora drömmen är ju att jag fixar allt. Det är som en vacker blomma som slår till ibröstet när jag tänker på att möjligheten finns att när tomten kommer så är jag klar. Klar som på riktigt klar. Min tid. Bobbos tid, Plutos tid. Pepinos tid, Barnens tid. Då blir jag jag igen på riktigt. Ska bara sova ett halvår först! Och det ska jag göra nu med. Hamna isäng före halv elva på kvällen, har det någonsin hänt tidigare?

Jag drunknar!

Just nu har jag en lätt ångestattack. Det susar i öronen och jag tycker inte att luften jag andas innehåller tillräckligt med syre. Jag är varm om öronen och har huvudvärk. Det är pluggandet som skapar känslan. Jag har suttit och läst sida efter sida, både på spanska och svenska och jag FATTAR INTE! Det är så mycket att jag undrar vad är det jag egentligen ska förstå? Det kan inte vara rimligt att trycka in så här mycket på så kort tid och sedan faktiskt LÄRA SEJ det dessutom! Jag känner mej som ensam mumsbit guppandes på ett ändlöst hav och jag vet att det finns hajar därute. Jag är inte uppäten än och jag har inte drunknat, men jag vet att det är på väg. Samtidigt så vet jag att så länge det finns liv finns det hopp. Fixar jag inte skolan den här terminen så dör jag jag faktiskt. Jag har satsat allt på den här terminen, hela min själ, allt mitt hopp och hela min existens och välbefinnande. Jag orkar på fullaste allvar inte mer. Nu satt jag och läste kurslitteraturen och undrade hur jag ska kunna reflektera på två A4 sidor om något som i sej är svårt att reflektera över, det är ju förskjutsingen grammatik vi pratar om, något som jag inte alls förstår. Något jag själv inte praktiserar i mitt tal, och nu är det 15 sidor med undantag som jag ska kunna utantill och ha en åsikt om. Plus alla regler. Det är tre kapitel i en bok, ett kapitel ur en annan bok och två kapitel ur en tredje bok som jag ska ha läst. och kunna. Hur?????? Natten lär bli lång. Innan 07.30 i morgonbitti måste jag skicka in mitt bidrag och jag har inte läst klart än. Herregud jag har precis börjat fatta vad de vill att jag ska kunna i den andra delen jag pluggar. 

Jag var tvungen att ta en paus. Var tvungen att leta rätt på mina olika scheman från de olika kurserna och börja stryka det jag klarat av. Måste börja se det som är fixat och inte bara alla långa veckor kvar innan det är slut. Tre månader kvar, tre månader kvar, tre månader kvar. Så lååång tid, så myyyycket att göra och så kort tid att hinna det på! För att distrahera hjärnan och få den på banan måste jag ta pauser. Jag valde att ta min paus här på bloggen den här gången. Nu är planen att börja reflektera över infinitiv +por, infinitiv+a, infinitiv+de, infinitiv+......... jag måste ha början till en text. Sedan får jag läsa vidare och reflektera klart. Tack för att jag fick panikattacka här en stund. Nu känns det lite, lite, lite bättre och jag ska försöka överleva natten..

Ren kärlek

Pepino och jag

Han kom för en månad sedan. Pepino. Det var en stor omställning för honom och han har gjort sitt bästa för att ställa om. Han är bånglig, glad, så otroligt kärleksfull, lugn men med massor av power. Han är allt det jag sökt i en häst och även om vägen dit jag vill inte är spikrak så går den precis med rätt typ av utmaning för mej. Precis som med Pluto tränar jag väldigt mycket artighet. Man frågar först och gör sedan. Vill man klia med sitt stora huvud mot en människa som måste man fråga och vill man gå ut ur boxen frågar man först. Jag har gått från att ha kedja på honom till att kasta ett grimskaft runt halsen när jag ska leda honom. Alla dagar fungerar det inte, men i början gick han knappt en meter utan att köra ner huvudet för att beta gräs, så jag ser stora framsteg. Jag rider honom på gräsbanan och jag löstränar honom utan att behöva trilskas lika mycket som i början om vi ska jobba eller äta. Han älskar att löshoppa och vi tränar en hel del förtroendeövningar. Sakta börjar vi 
hitta varandra och jag kan idag säga att det ser ut som att Pepino är lycklig igen. Han går i en enorm hage med hästkompisar som tycker om honom och han tränas tre till fyra dagar i veckan. Inte för mycket, men med lite mer belastning från vecka till vecka. Jag älskar hans stora läppar och den sametslena pälsen. Manen har börjat växa och blir längre och längre och magen börjar bli mindre. Jag kan stå hur länge som helst med ansiktet mot hans stora kropp och armarna runt hans hals eller mage. Han tycker om att bli kliad på mulen och han älskar godiset jag köpt i form av pellets som smakar äpple och kanel. Han älskar helt enkelt att äta. Ibland får jag känslan av att han tänker på sitt gamla hem och jag har frågat honom om han längtar tillbaka. Numera säger han nej, men han tänker ändå ibland på de som fanns i hans liv förut.

Zeus diggar sin nya lekkamrat.

 Pepino och Zeus har hittat varandra. De busar, biter, jagar och kramas. 

Lilla N vid grinden med Pepino.
Hon har lett ut honom efter träning.

Mina barn älskar också att hålla på med Pepino. Även om han med sina stora hovar inte ens märker när han ställer sej på deras små fötter. Han är ingen godmodig kille, för det finns mycket vilja och det finns malla i honom och det uppskattar jag så mycket. Men ändå är han så otroligt snäll. Varje gång mina fingrar känner längs hans grova kropp förundras jag över hur skön han är att ta på. Hur mjuk manen är, hur försiktig han är med sina läppar och hur gott han luktar. Att sitta på Pepino är en upplevelse. Hans trav är så fantastiskt skön. Jag föredrar 

Han står i Geishas box när vi är inne.

att sitta i traven, för det är så bekvämt och galoppen var skön och gungande. Vi tar det fortfarande långsamt. Vi lär känna varandra. Han står i Geishas box när han är i stallet. Jag tror hon hade tyckt om Pepino. Det jag känner för honom är ren kärlek. Min tur, min lycka, den svarta Gurkan!

Har så lite att säga

Mina händer har tystnat. Mina läppar står still. Jag har inget att säga mer. Säkerligen är det över 25 inlägg jag påbörjat men jag raderade dem alla. Orkar inte berätta, vill inte berätta. Har inget att säga. Det blir tyst när jag sätter mej framför skärmen. Dagarna går på här hemma. Vi är upptagna men inte stressade. Men när jag tar mej tiden att sätta mej vid datorn stirrar jag tomt. Vad finns det att säga? Jag är jag och jag är inte så intressant.
 Jag kramar mina barn, går ut med mina hundar. Jag leker med mina ankor och höns och jag borstar på hästarna i stallet. Jag skjutsar mina barn till träningarna och jag valarbetar på torgen. Jag kysser min make och jag dammsuger vårt golv. Jag träffade Jonna och Edith en gång. De kom hit. Varje dag jobbar jag mina timmar på skolan och när jag kommer hem sitter jag med näsan i mina pluggböcker. Allt jag gör tycker jag är kul, men sjukdomen ligger och lurar. Den bråkar med mej och jag försöker ignorera den. Blundar. Vänder bort huvudet. Men den äter upp mej sakta, sakta. Framför mina ögon åldras min älskade son flera år varje dag. Vår tid är nu räknad, men jag skjuter de tankarna åt sidan. Jag ska njuta av varje sekund vi kan få. Han ligger vid mina fötter när jag pluggar. Han står vid min sida när jag lagar mat och han går ett steg bakom mej när vi promenerar. 

Bobbo med hönsen och vita Smulan och vitsvarta Kakan
hemma på gräsmattan.

Ibland gör han ett ryck och försöker fånga ankorna när de flyger. Kakan har slutat bry sej om det. Ibland kan jag tro att hon gillar när han kommer efter hennes stjärtfjädrar. Så länge de är på marken gör han ingenting. Livet är det som passerar under vardagarna. Det är läsestunden med dottern, det allvarliga samtalet med sonen, skratten med barnen och kärleken med maken. Livet i cyberrymden har minimerats. Jag tycker det är jobbigt att öppna mejlboxen. Får nästan panik på alla sms. Snart stänger jag av allt. Kopplar ner, kopplar av. Men inte än. Jag bara tystnar lite. Sparar energi. Den tryter, försvinner sakta. Rinner genom fingrarna, sakta, sakta. Men jag lever varje stund. Kramar ut lyckan ur varje droppe. Lever till fullo, vibrerande, lycklig och hela tiden.

Pepino och Stora N i hagen.

Fri i stallet

När jag svänger in till stallet så känner jag hur bröstet lättar upp. Jag känner mej en aning gladare. Och det är så varje gång. När hästarna kommer emot mej för att hälsa och klia så känner jag på fullaste allvar en frihetskänsla som jag har svårt att hitta någonannanstans. Ändå är det inte bara guldregn i stallet. Jag gjorde ett misslyckat försök att rida Pepino. Det gick inte alls. Han var mer jumpig än en arab och sadeln åkte runt magen. Jag ramlade aldrig av. Så är han väldigt snäll, men jag behöver draghjälp ut, det är att som är säkert. Att synka tiden med de andra är allt annat än enkelt. Så istället blir det timslånga promenader och en del markträning på gräsbanan. Han har blivit ca 5cm smalare på de här tre veckorna och han har bondat alldeles utmärkt med killarna i hagen. Nu har han nästan svårt att slita sej ifrån dem. Jag älskar hans stora läppar och när han kråmar sej blir han galet snygg. Jag behöver stallet. Men jag önskar att jag hade mer tid till att gå kurser och sånt med hästarna. Jag är anmäld till en kurs. Jag är också sugen på att lära mej att köra häst på riktigt. Men det får bli till nästa år. Jag beställde båge och pilar för ett tag sedan. Nu ska jag bara betala så kommer de. Jag tänkte testa beridet bågskytte, precis som de andra i stallet. Men nu händer inte så mycket. Kanske borde jag vara tacksam för allt som är på gång. Istället önskar jag att jag gjorde allt nu. Varje dag sitter jag en stund i hagen och ser hur hästarna i galopp återförenas efter att jag tagit av grimman. Jag sitter på den lilla bergknallen och ser ut över flocken och sjön. Mina händer luktar häst och är lite sträva av dammet från hästarnas mörka kroppar. Jag känner ett stygn av sorg när jag ser att Pepino inte är riktigt tillfreds med sitt nya hem. Han är inte hemma än. Även om han trivs är han inte fridfull. Jag känner sån glädje över Zeus som med sån pondus och välvilja försöker leka herre över ängarna, och blir lättåthutad av lilla, lilla gammelMårten. I vårt stall lever hästarna riktiga hästliv. De har oändliga hagar, bra bete, naturligt vatten, de lever i flock och de får utföra sina naturliga beteenden samtidigt som de ständigt är omhändertagna av oss människor. Jag drar alltid lite på att sätta mej i bilen för att åka hem. Kroppen är lagom trött. Sinnet hade velat att det varat lite länge. Jag älskar att vara i stallet, jag har blivit upp över öronen förälskad i Pepino. Önskar jag kunde ta med honom hem. I helgen ska jag ägna flera timmar i stallet. Utan stress. Längtar redan.

Vörda mej, beundra mej annars är jag skabbig

Jag skriver det här inlägget i affekt. Jag är upprörd eftersom jag är sårad. Jag är arg för att jag är ledsen. Jag är ledsen eftersom jag upplever att jag inte har den harmoni jag hela tiden eftersträvar. Med andra ord; jag och min man är inte på samma sida av staketet. Vi är inte osams, men jag tycker inte han behandlar mej med den dyrkan och vördnad som jag  förtjänar. 

Det kanske inte låter så farligt men det är i de här stunderna jag inser hur lite det krävs för att jag skulle lämna ett förhållande. Nu är jag på inget vis intresserad av att lämna Marcelo, men om jag inte träffat honom utan träffat en man som inte beundrar och respekterar min person.......... jag hade bytt män rätt ofta tror jag. Undra hur jag hade funkat i andra förhållanden? Om den jag var tillsammans med inte alls var som Marcelo är? Han har iallafall det sunda förnuftet att  var på rätt sätt majoriteten av veckans dagar.
Jag och Marcelo har varit lite aviga i två dagar. I mitt tycke är det en dag för mycket. Skärp till dej och börja vara som vanligt vill jag skrika. Älska mej och avguda mej. Han undrar lite surigt om han inte har någon rätt att klaga. Jo men klaga då, men var som vanligt sen! muttrar jag. Om  lite drygt en vecka firar vi 23år tillsammans. Det är inte ofta det är avigt mellan oss. Men jag uppskattar inte när det blir det. Ännu mer sällan grälar vi, men det gör mej sjuk i flera dagar. Jag är nog oerhört känslig för stämning mellan oss. Klart han får vara sur eller kräva mycket egentid eller att han får distansera sej lite genom att låsa in sej. Vi är två ensamvargar, vi behöver mycket tid i eget sällskap. Men det här, att lägga skulden på den andra när det är något inom en själv som skaver, det har jag väldigt svårt för. Två dagar är på tok för mycket.  Jag hatar känslan av misslyckande. Och det är precis den känslan jag får nu. Jag älskar känslan av nyförälskelse och kärlek. Den har jag oftast. Men inte nu. Nu känner jag mej undanskuffad, oviktig och skabbig. Jag brukar inte kunna leva i den känslan särskilt ofta. I morgon är en annan dag. Då har vi möjligheten att hitta tillbaka till det normala vi. Inte detta halta, lytta vi. Men jag misstänker att jag får dra mitt strå till stacken.....