Translate

torsdag 30 juni 2016

Emma konfimeras

Fina Emma. Älskade Emma. Bästigaste Emma! Äran jag känner över att få ta del av familjen Jimenez Nybacks barn är mäktig. Från de kom ut som små skrynkliga russin till stora  kompetenta unga vuxna. Det är häftigt att se den resan och få ta del av det. Det var Emmas tur att konfirmera sej. Och det gjorde hon med pompa och ståt i Kolmårdens delfinarium. Emma hon som testat tusen olika aktiviteter och blev bäst av alla på dans. Emma som dansade tills kroppen gick sönder- två gånger - Men som hon gjorde det! Emma som kom fel i skolan, valde att byta och slog sej in på en skola där sånna som hon får öknamn för att hon står för den hon är.En brud som inte tar skit men med ett enormt fint hjärta. Jag är så himla stolt över den hon vuxit till att bli. Nu gör hon omstart, blir ledare och försöker leva upp till det epitet hon fick av sina vänner på konfirmationslägret - FÖREBILD.


onsdag 29 juni 2016

Tack för att jag fick Pepino!

Jag och Pepino. Det är vi två som kamperar ihop. Jag har börjat kräva mycket mer av honom nu än förra året. Jag vågar mer. Han är sådär sommarslö som han var förra året också, och då gillar jag honom som bäst. Det är mer tryggt än höst-och-vinter bockandet. Jag har någon form av längtan att få testa att tävla honom någon gång. Och nu känns det möjligt. Vi jobbar tillsammans. Min fina kille. Jag är så stolt att få vara hans matte och jag uppskattar så himla mycket den livskvalité han ger mej. Tack för att jag fick honom!

tisdag 28 juni 2016

Cykla


Ett av det bästa jag vet är att cykla ihop med mina barn. Inte egentligen som transportsträcka utan som motionsform. När vi cyklar tillsammans blir det inte så höga farter eftersom Lilla N har en så liten cykel utan växlar. Men det är helt okey ändå. Idag cyklade vi Grusrunda, eller Skällande hunden rundan som vi också kallar den. Den är nästan 1 mil lång, det saknas 350meter för att nå milen. Vi gjorde det på ca en timme. Alltså inte så fort, men backarna i den rundan är mördande så det det känns ändå i kroppen att jag rört på mej. Dock inte någon direkt värk när man kommer i mål. På våra cykelturer är vi ofta med om diverse mindre äventyr. En flock med kor som springer med oss så långt de kan innan staketet hindrar dem att komma längre, en grävling som korsar våran väg, någon som tar en kurva för snävt och ramlar, svanarna som majestätiskt simmar i den konstgjorda sjön eller den galna hunden som kommer ut och skäller och hoppar mot oss när vi cyklar förbi. Det är liksom de små äventyren i vardagen som förgyller tillvaron.



I år har vi bestämt oss för två lite kortare cykellopp. En här i trakterna där även Lilla N kan vara med och en nere i Laholm där bara de två stora barnen får följa med. Fram tills dess är det många mil som ska trampas igenom den här sommaren. Vi tillsammans. Det är ett fantastiskt sätt att umgås med sina barn. Något jag rekommenderar till alla.

Sommarlov

Jag har sommarlov nu. Eleverna har lämnat skolan och jag slipper ställa klockan på ringning. Istället för att möta en massa andras barn umgås jag istället med mina egna. Jag började sommarlovet med att bli dundersjuk. Jag har inte riktigt återhämtat mej än. Men jag har klippt gräsmattan. Jag har till och med städat huset. Och jag har faktiskt umgåtts med mina vänner. Och så klart har jag varit i stallet. Men inte riktig så mycket som jag velat. Det är först de sista två dagarna jag har börjat få luft när jag andas, så orken har varit lite sisådär med. Men nu är det sommar. Vi badar, tittar på serier, pratar, umgås, shoppar lite. Inga måsten. Inga krav. tar dagen som den kommer. Nu är det sommarlov på riktigt!

onsdag 8 juni 2016

Lysande måne

Ibland är jag en lysande måne. Jag lyser starkast på hela himlen. Jag ser beundran i andras ögon och allt flyter så himla enkelt. Jag gör mej förstådd och lyckas övertyga. Känslan när det flytet infinner sej är nästan euforiskt. Jag känner mej stark och jag känner mej viktig. Jag känner mej faktiskt betydelsefull. Nu är det inte alltför ofta som det händer. Men kicken och lyckan det ger, det söker jag hela tiden.

Jag vet innerst inne att jag har förmågan. Jag vet att jag besitter kraft och kapacitet på ett sätt som inte är något man kan ta för givet. Baksidan av det myntet är att jag också sitter inne med selektivt minne, ostrukturerade strategier och orkeslöshet. Till vardags är det mest de sist nämnda känslorna som dominerar. Jag har svårt att se min storhet. Men så glimmar det till, som det gjorde häromdagen, det gjorde det igår och kanske delvis idag. Det är den Åza jag vill vara. Det var skönt att bli påmind om henne. Nu fick jag ett mål i sikte. Nu vet jag vem jag egentligen vill vara. Vilka sidor hos mej som jag ska göda. Fast jag börjar bli till åren är det skönt att bli påmind om det. Som ung har man alla svaren men ju äldre man blir desstå mer förstår man hur komplex man egentligen är. Det var skönt i går. Det var skönt idag. Hoppas det inte blir katastrof i morgon.

tisdag 7 juni 2016

jag är tacksam

I dag är jag tacksam.
 Jag är tacksam för att solen har lyst i mitt ansikte så jag börjat få färg. 
Jag är tacksam för att fått spenderat dagen tillsammans med min fina familj och tillsammans med vänner.
Jag är tacksam över samtalet jag fått med mitt yngsta barn över en kopp varm choklad runt midnatt.
Jag är tacksam över att vårt hus äntligen har blivit så pass städat så att det nu mest ser ut som vi inte hunnit städa ordentligt, till skillnad mot det katastrofområde det varit de senaste veckorna.
Jag är tacksam över att ha hittat min nyinköpta tröja jag letat efter i två veckor.
Jag är tacksam för min chilenska familj, som verkligen är min familj.
Jag är tacksam över att slippa det gamla kaoset i mitt liv.
Jag är tacksam över att vara älskad.
Jag är tacksam för att jag lever i Sverige. Grattis på nationaldagen.