Translate

fredag 31 januari 2014

Barnens stall

Stora och Lilla N fick sin tur i stallet idag. Geisha fick klara sej utan mej. Carina och Mårten är fantastiska med ungarna. Nu kratsar de hovarna utan att jag behöver hjälpa till. De red utan att jag ledde dem och de till och med travade i den yrande snön, fast då höll jag i hästarna. 
Stora N är en riktig stallkille och jag imponeras av Lilla N, som de slet idag när 8 boxar mockades, vi fyllde på vattenhinkarna och fyllde nio hönät med mumsmums. Vi borstade stallgången innan vi tog in alla tio hästarna. Stora N fick ta travarna, de är stora, men han gr det som han aldrig gjort annat. Och när lilla fölet Bambina rymde under tråden fångade Lilla N in henne med armarna runt hennes hals och ledde in henne i boxen. Klart de fortfarande gör lite fel då och då men de börjar bli riktigt duktiga i stallet. Jag älskar att vi hittat detta stall där vi kan dela vårt intresse tillsammans. Älskar att göra tillsammans med mina underbara ungar!



Det finns en anledning varför hästarna som vanligtvis går på lösdrift med en liten ligghall får komma in idag. Stackars Bettan var helt insnöad när vi hämtade in henne.
Bella med sin fölunge Bambina tyckte det var rätt skönt att komma in de med, det tyckte det skäckiga fölet Zeus också. Alla hästarna på gården är så otroligt harmoniska och snälla. Jag känner mej trygg när barnen är med och håller på med hästarna. Sen är hästar alltid stora och det kan hända saker. Men chansen är mindre här ute än på de flesta andra ställen!


Mer djur i livet nu

Dagarna som förut var fyllda av plugg och plugg och stress är numera mest fyllda av djur. När jag i december meddelade barnen att de fick dra ner på aktiviteterna för att mamma skulle orka kunde jag föga tro att antalet aktiviteter skulle öka så dramatiskt! Jag satt under förra våren och funderade på hur jag skulle kunna få in mer natur och djur i livet utan att ruinera oss. Jag ville verkligen hitta balansen och harmonin i min kropp. Så djurlös som jag varit nu har jag inte varit tidigare i livet. Det var då tankarna på getter och höns började arta sej. Nu är jag mest inne på att skaffa höns. Getter är ett jobb och så som dagarna ser ut nu har vår familj inte den tiden. För inte vill vi ge avkall på någonting! Nästa vecka drar skolan igång igen, då får vi se hur stressnivåerna balanserar sej, om de går in på rött igen eller om jag kan hitta en bra pluggrutin. 

Promenad inne i stan.
I går tog jag med mej hundarna in till stan för första gången sedan nyår. Jag gick en promenad inne i stan medan tjejerna tränade för att slippa mörkret. Jag nästan drömmer om att få gå i ljus igen! Bobbo var stissig som bara den och väntade hela tiden på att höra smällare, men det kom det ju inga. Istället blev det lite miljöträning. Bänkar, staket och stenar längs med gången, allt går att använda för att få hundarna att klura lite. Jag undrar om jag kan gå bara en vanlig promenad när jag går själv med dem? Det känns så bortkastat att INTE använda deras sinnen, lust och nyfikenhet. Att fota och träna samtidigt är inte alltid lätt så visst blir bilderna suddiga, men fokuset ligger alltid på djuren! Alltid. 
Parkbänkar är bra träningsredskap.
My favorit forskare Per Jensen skrev att det inte spelar någon roll hur mycket känslor vi visar för hundarna, det som knyter oss till dem är tiden vi umgås. Det var så skönt när jag läste det för jag har alltid upplevt att hundarna och jag får en bättre relation ju mer vi umgås. Inte bara är med varandra utan verkligen umgås. Det är därför träningsavbräcket nu får mej att känna mej lite längre bort från dem än vad jag har gjort. Det är så jag alltid resonerat. Heja Per att du bekräftar mina teorier! Plutos ben orkar inte med hög belastning, men han fixar en del och vi har börjat träna så smått. Bara löjliga saker än, för det är ju belöningarna han går sönder på. Men genast känns det bättre. Visst är det subjektivt, men jag är mänsklig. Allt är subjektivt! Att gå istan var vackert och annorlunda, kanske borde jag göra det lite mer.....

Mer harmonisk och nöjd.
Nu när djuren tagit sej mer plats i livet är jag mycket mer nöjd. Jag känner mej lugnare och en smula mer harmonisk. Även fast stormen drar runt vårt hus hittar vi lugnet, glädjen och en lycklig vardag. Jag vet att jag är en stor del av det. Är jag lugn är familjen lugn, hästarna och hundarna håller mej på banan. De är min ventil, min styrka, min plats. Men jag måste också erkänna att den smärta som kroppen genomlider efter varje pass faktiskt är ganska jobbig. Samtidigt vet jag att jag blir starkare. Men det gör ont, ont, ont. Så jag tar det i min takt. Fördelarna kommer alltid med några nackdelar.

onsdag 29 januari 2014

Mina håriga troll

Hur kan man annat än att bli lycklig över att komma hem och få busa med dessa troll? Älskar dem sååå mycket! Det blev inge långpromenad men en hel del bus i snön hemma på tomten. Hundarna är lika glada för all tid de får med mej!






Tack Geisha

Idag var det lite motigt. Jag har en stund mellan fem och halv sju på kvällen som är riktig jobbig. Då vill jag mest sova. Jag vet att om jag är aktiv under den stunden så mår jag bättre sen och orkar mer. Men ibland är det tungt. Jag stack till jobbet strax efter sju i morse och kom hem 17.45. 
Maken och barnen möttes
av dukat bord när de kom hem.
Det är många timmar som jag är iväg. Det första jag gjorde när jag kom hem var att börja med maten. Marcelo var iväg med ungarna och jag vet hur skönt det är att komma hem och slippa laga mat. Speciellt när alla är hungriga och trötta. Medan jag höll på med maten ville jag bara gå och lägga mej. Bara få sova en stund. Men jag dukade bordet, satte på mej stallkläderna och när maten var färdig tuffade jag mot stallet. Jag vet att jag blir gladare i stallet. Jag vet att jag mår bättre av hästarna. Och det driver mej att åka dit. Jag vill dit oftare. Jag vill rida mer, jag vill utmanas mer, jag vill..... och verkligheten är att jag är mänsklig. Det är just därför Geisha passar mej. Hon behöver tränas, behöver röra på sej, få bättre kondis, men samtidigt finns inga krav att hon ska tränas så som jag är van från förr. Jag kommer ihåg när vi konditionsträna unghästarna...... upp och ner i sandtaget i stekhet sol 1½timme per häst och det var många hästar!, Longering i en timme och all denna backträning! Som jag rännt upp och nerför berg i snöstorm och hällregn med hästar som inte gått att rida. Jag är klar med det nu. Jag känner det, behöver inte göra det igen! Nuför tiden älskar jag ridningen. Jag ÄLSKAR ridningen. Visserligen skrittade jag bara ut på Geisha häromdagen, men det var 100gånger bättre än all backträning med unghästarna! Ikväll blev det ingen ridning. Det är så svart ute och snöstormen avskräckte från allt som heter att rida ut. Jag tror inte en jag hade fått med mej Geisha om jag varit  dum nog att prova! Hon hade backat in i stallet! 
Frilongering med Geisha idag
Istället longerade jag. På bara de tre gånger jag longerat henne märker jag skillnad i kondition. Hon orkar trava på mycket bättre, hon har högre fart och jag känner mej levande igen. Gud vad jag ÄLSKAR att arbeta med hästar, speciellt utan krav. Jag longerade tills Geisha signalerade att det räckte. Vi höll på närmare 20 minuter. Det var inte lång tid, det var inte timmar i longeringsvolten, så som jag har stått när jag arbetat på vissa stuterier. Här är det att känna av. Visst hade jag kunnat pressa, men det behövs inte. Ingen tvingar mej! Och just detta kravlösa känns också som en frihet. För mej är jobbet med djuren en frihet och jag vill ha mer, det blir som en drog. Men jag håller i bromsen, får inte bli för uppslukad. Det brukar sluta med ett brak. En sak i taget, babysteps. Nu är jag i stallet två ibland tre dagar i veckan plus att jag rider på ridskola en dag i veckan. 
Jag vet att imorgon kommer jag få höra att jag ser så mycket gladare ut. Tack Geisha!

måndag 27 januari 2014

Mörk promenad

Pluto i skenet av pannlampan. Inte alltid kul att
gå ut och promenera....
Alltså det är inte alltid superkul att gå ut med hundarna. Vissa dagar har jag svårt att motivera mej. Det är mörkt på morgonen, det är halt man åker runt som en Bambi på hal is, jag spänner mej och får ondare i ryggen. På kvällen kommer jag hem, hungriga barn, hungrig själv, lagar mat är trött och sen ska man gå ut i mörkret. Inte direkt inspirerande.... Det är svårt att träna i mörkret. Här där jag bor finns inga gatlyktor så det är verkligen MÖRKT. Visst lyser det lite från husen, men det är långt mellan husen på många ställen. Becksvart. Men stjärnorna är fina.... Att då klä på sej och gå ut i kylan och mörkret......det är inte alltid kul. Det händer att jag svär litegrann, speciellt när det är ett tunt snölager på glansis. Bläääää! Men när man väl gått ett tag så är det rätt skönt. Den friska luften liksom blåser liv i mej igen. Hundarna är uppmärksamma och så tacksamma över att få komma ut. Vi har kul. I dag fick Bobbo hoppa lite hinder vid boulbanan. Hoppa över staketet. Han tände till och Pluto med. En liten idé tändes i mej och Pluto fick också hoppa över fyra gånger. Nu får vi se hur benet håller. Han verkar rätt fräsch i kroppen just nu. Vi hade faktiskt roligt där i  mörkret. Sen 
Snö i hela håret. I morgon
kommer det vara svårt att
åka bil här på vägarna,
 så mycket som det snöar nu!
kom grannen Jessica med sin Engla. Jag kopplade Pluto, jag vill inte att han ska leka. Det tror jag inte benet håller för. Så fick jag lite sällskap på vägen, vi tjattrade på, hade en trevlig stund. Så promenaden idag blev riktigt mysig. Det är rätt skönt med promenader i mörkret ändå! Tur är väl det, just den här årstiden är det mest i mörkret vi vandrar.
Bobbo får lite snökocker mellan trampdynorna,
men de tar han snabbt bort själv när vi kommer in.

Pumpa in glädje

När det är lite motigt gäller det att pumpa in glädje och lycka. Jag pumpar!




Livet ger och tar

barnens aktiviteter fortsätter
Nej, livet går i berg och i dalar, det är bara att konstatera. Jag kände vid nyåret att 2014 skulle bli en prövning, och det verkar det bli. Ändå går livet liksom bara vidare, maten måste lagas, barnens aktiviteter slutar inte, djuren måste motioneras och lördagarna har jag min ridning. Allt bara fortgår fast livet krackelerat lite. Ömsom arg, ömsom ledsen. Kanske blir jag glad igen, men just nu känns det avlägset. Kanske är det just rutinerna som gör att man så småningom kommer igenom allting. En fot framför den andra och tillslut har man kommit så långt att det onda är ett blekt minne, ett ärr som slutat värka. Dess värre kommer nya smällar på vägen, undra hur ärrad man är när man slutar sitt liv.
Lejoninnan, min svärmor, snällast i världen fyller 70år
 Min svärmor har många ärr. Jag kan inte tänka mej hur det är att se sin man försvinna och inte veta om han kommer hem igen och när han väl kom var han torterad, de fick gömma sej, fly till ett nytt land med två små barn och lämna graven för det tredje barnet som aldrig fick leva vidare. Nu kämpar hon ett nytt slag, efter att precis förlorat sin stora syster i cancer, måste visa sej stark för sin sjuka man och ingen ljusning i sikte. Vi firade henne förra veckan. Hon blev 70år. Nu börjar min svärmor bli gammal. Hon är den snällaste människan i världen. Lojal och ser alltid till familjen först. 
Familjen firade 70åringen
Mina svärföräldrar är fantastiska och framförallt min svärmor Nora. Hon bär sina ärr med rak rygg. Jag försöker intala mej att inget kommer bli lika illa som det en gång var, men visst om allt går fel kan det bli så nångång. Vi har alla våra kors att bära. Jag har tillsammans med Marcelo ridit ut ganska många stormar och kommit helskinnad ut på andra sidan. Jag hoppas jag gör det den här gången också. Lite rufsig i håret, men oskadd..... så vill jag beskriva mej sen. När saker händer andra undrar man hur man kommer framåt, hur överlever man? När man står in för faktum själv, vilka alternativ finns. Man måste se ljusglimtarna, måste se glädjen, måste ta sej framåt. Att stampa i gyttjan gör att man bara går ner sej. För mej är de inte ett alternativ. Men jag måste erkänna att den kropp jag har är rätt bra på att ta död på gnistan. Det gör ont jämt. Jag är trött på att ha ont. Nu är det mycket träningsvärk och den är både skön och jobbig samtidigt, men tillsammans med ryggvärken, öron, fötter och allt annat skit så börjar jag tröttna. Jag är trött. Sliten. Nedstämd, glad. Jag längtar efter att få sova skönt. Jag längtar efter värmen, sommaren. Möjligtvis torr vår. Värsta månaden glimtar på dörren. Februari. Kall, mörk. Brrr, ännu värr med mars, blöt, kallt och det tar aldrig  slut! Kanske skulle resa bort i mars. Ta till flykt ett tag. Jag hatar mars. April funkar bättre, men vet du hur många veckor det är kvar till april???? HUNDRA, minst! Jag hoppas allt är bra till maj. Lite rufsig i håret men oskadd.  Men fram tills dess ska jag göra det jag alltid gör. Gå framåt. 
Rak i ryggen.Utmana. Fortsätta leva. Jag lever, vi lever. Inget är förstört förrns det är dött. Än klapprar hjärtat. Än finns det liv i kärringen. Som en tiger slåss jag för mej och de mina. Men när jag träffar lejonninan min svärmor drar jag in klorna, beundrar ärren och bugar. Ödet tar oss till de märkligaste platserna, och där kan man ibland hitta guldkorn. Kanske gör vi också det på den plats vi är på väg till?

tisdag 21 januari 2014

Djuren gör mej förnöjd!

Idag när jag kom till jobbet undrade folk varför jag var så lycklig. Jaa, varför? Jag har sovit gott, jag är inte stressad och jag var i stallet igår. Det är antagligen inte jättekul att läsa om hästar som du inte har någon relation till, men för
Geisha och jag!

mej, just nu är det så roligt att vara tillbaka! Jag har inte slutat knarka hästnet. Idag hittade jag en nordsvensk som jag blev väldigt förtjust i, men Geisha passar mej. Och jag får testa om livet med häst faktiskt passar oss. För tanken är god men veckan har många dagar och det är en del pyssel. I går tog jag med mej sonen. Han stod i nästan 45minuter och gosade med Bettan, sedan fick han vara med att longera Geisha en stund. Men han ville hellre in till Bettan. Efteråt var han så glad. Han trivs lika bra som jag i stallet. 

Tjejerna är mer för
att rida, Stora N står lika gärna och drar halm från svansen och pratar med hästen. Igår blev jag heller inte borta så länge. Det är för mörkt för att rida och Geisha longerade jag bara i ca 15 min plus upp- och nedvarvning. Sedan testade jag att strecha henne. Det var länge sedan jag strechade häst. Men hon var med på det direkt. Jag tog bara de övningar som jag gillar och som passar min kropp, Geisha var stel som en pinne. Kanske kan förklara hennes enormt korta travsteg. Något vi får jobba 

Streching efter arbete. Geisha var helt med på noterna,
lite konfyst först, men gillade det.
på! Vi var i stallet lite drygt 1½timme. För mej är det så underbart. Jag har hittat tillbaka till något som jag längtat efter så länge. Men jag är för realistisk för att jag ska våga satsa.Nu kan jag vara feg och ändå göra det jag vill. Vad vill du göra? Ta chansen, det är så underbart att hitta dit. Djuren är ju för mej mitt andningshål, mitt krypin. Min tankepaus. Jag har svårt att bry mej om vad som händer runt mej när jag koncentrerar mej på djuren. När jag kom hem tränade jag både Bobbo och Pluto i föremålssök. Pluto börjar greppa kommandon som "ut", men han får ju inte anstränga sej för mycket och Bobbo han orkar inte lika länge som förut. Men båda känns lite piggare. Så småningom ska de få följa med till stallet. Om Bobbo fortsätter vara så här kommer han att få följa med på ridturer och Pluto kan få vara med när vi håller oss nära
 stallet. Just nu är det för kallt och för mörkt för att jag ska kunna njuta av stallet och samtidigt hålla koll på hundarna, i stallet finns ju både katt och annan hanhund. Jag tar en sak i taget. Pluto har svårt att komma in genom vår utterdörr, det är som om han inte vågar ta i med bakbenen och ta skuttet, men han markerar knappt längre när vi är ute och går. Han sitter väldigt illa, sitter snett med hela kroppen, men studsar och travar och är glad. Osäkerheten han hade förra veckan är bortblåst och han är överallt och vill vara med hela tiden. Bobbo känns också piggare. Han har ju varit lite svajjig sen nyår och det räcker med att han hör ett par skott från skogarna så går han upp i stress och är orolig. Turligt nog är det inte mycket härute. Han har fortfarande inte fått följa med in till stan. Vi har inte varit i skogen på ett tag, och det saknar jag. 
Bushundarna, mina riktiga älsklingar.
Bobbo är ju en skogsmaskin och Pluto älskar skogen. Men han älskar nästan allt å andra sidan, utom andra hundar. En gång i tiden hade jag planer på att jobba med djur på heltid. Jag tror det hade passat mej. Men jag älskar mitt jobb som lärare också. Jag hoppas, hoppas, hoppas Pluto blir bra och att jag kan utbilda honom vidare så att han kan följa med mej till jobbet så jag kan kombinera de två sakerna!

söndag 19 januari 2014

Äntligen ridning!

I går var det dags för ridskolan igen och jag fick Zack, skäcken jag red förra veckan. Jag fick jobba lika hårt som förra gången. Efter passet fick jag massor av beröm  för hur mycket fart jag fick på honom, både av ridläraren och av åskådare. Det var roligt. Jag blir glad. Men samtidigt har
jag lite svårt att ta åt mej, för tårna åkte ner, axlarna upp, periodvis tappade jag den böjda formen och jag har inte alls känslan för i vilket steg jag ska rida lätt, får sitta om VARJE gång. Men jag får beröm för mina fina galoppfattningar, att jag får honom att arbeta bra och ibland att min sits ser fin ut. Så jag väljer att ta åt mej lite, men håller i tanken att jag har långt kvar till formen. Varje ridpass har varit 100 gånger värre än ett träningspass. Jag har träningsvärk i varenda muskel. Efter alla aktiviteter vi hade på förmiddagen blev jag liggandes i sängen till åtta på kvällen. Jag intog smärtstillande och kunde knappt stödja på högerbenet för jag hade så ont i ljumsken. Jag LÄNGTAR till när kroppen är mer van! För det är tortyr! Men otroligt glädjande.


I dag åkte vi ut till "vårt" stall. Mittimellan började pipa efter fem minuter att hon frös. Jag som ptålig mamma har absolut ingen förståelse. Det blev ingen ridning för någon av ungarna, men jag tänkte INTE låta mej snuvas på att äntligen få sitta upp på Geisha. Så hon fick ta mina stövlar, vira in sej i halmen hos Bettan och så kändes det lite bättre. Ameli ville vara med för att se hur Geisha betedde sej. Tydligen bockar hon och stegrar ibland. Men hon var så snäll så!  Nu blev det inget hårt träningspass. 
Tanken var att skritta ut och ta några travsteg. Jag har ingen som helst lust att kolla om mina färdigheter att stanna på hästryggen sitter kvar. Lite gnäggig blev hon, men det gick bra att både trava och skritta. Väldigt kort steg har hon. I morgon när jag longerar ska jag ta en extra titt på hennes steg. Antingen är hon naturligt kort, annars har hon inte förmågan att sträcka ut ordentligt och då kanske vi behöver strecha henne lite. Eller en blandning av båda. Jag tror nog Ameli också ville se mej på ryggen. Det hade jag velat om jag var henne. Hon vet ju inte alls vem hon lämnat ut sin häst åt! Vad jag gillar med Geisha är att hon är så nyfiken och vill. När vädret blir fint ska jag fråga Neli om hon kanske möjligtvis har lust att börja lära mej och hästen lite trail. Det vore så kul! Jag är så nyfiken att testa på saker jag inte gjort förut. Och jag är så nyfiken att testa på saker jag gjorde förr och gillade, som jag nu inte längre gör. Hästarna är en sak. Jag är glad över att jag äntligen tog tag i saken och valde att börja rida på ridskolan, i samma veva dök Geisha upp. Gud hjälper den som hjälper sej själv. Och Geisha är cool, en lite uppmuntran från gudarna.

lördag 18 januari 2014

Boka doktorn

Jag ringde för att boka tid hos läkare. Det var ett märkligt samtal............. Jag blev stum efteråt. Nästan lite gråtmild. Ska jag vara ärlig har jag tappat lite hoppet om mej. Min inställning är numera att jag ska försöka leva leva fullt ut så länge jag kan och göra det bästa av den tid jag får här på jorden. Jag fick prata med en sköterska och som vanligt undrar ju de vad man söker för eftersom felen är så många och komplexa orkade jag knappt ta dem, jag ska ju ändå upprepa allt till läkaren sen. Jag drog en snabb lightvariant. Men se det gick hon inte riktigt med på. Hon började ställa frågor. Hon frågade frågor jag inte kopplat till förut. Hon frågade om jag tappar tråden lätt. Vad är det för fråga? Hon frågade om Jag är trött ofta. Inte om jag var trött jämfört med andra utan om jag var trött jämfört med mej. Usch nu börjar jag gråta.
Det kändes som hon såg mej. Att vi människor har sånt bekräftelsebehov!  Och ja, jag tappar tråden och orden hela tiden. Jag är så trött. Kanske lika pigg som de flesta andra, men jag är inte andra. Jag är jag och jag orkar! Men nu är jag trött. Hennes frågor indikerar på att hon har en misstanke. Har någon en misstanke kanske de kan lyssna på mej. Tänk att bli tagen på allvar! Händer sånt? 

Att vara sjuk så ingen ser gör att jag inte knappt tror själv på att jag är sjuk. Men det är så jävla jobbigt att upprätthålla en slags normalitet och jag märker mer och mer att jag inte fixar det. Jag tror inte andra ser de bara märker att nåt är annorlunda. Jag ser det i deras blickar, den där rynkan mellan ögonen, den där pausen mellan orden när vi talar i telefonen. Och jag undrar vad som blev fel. I dag kände jag igen mej själv i en situation med barnen som skulle kunnat bli en konflikt. Men jag löste det så bra. Och då kände jag att det här är ju jag. Då märker jag själv vad som är annorlunda med mej. Men jag har svårt för det när jag är mitt uppe i det. Om jag själv har svårt att se att jag är sjuk, hur svårt är det då inte för omgivningen? Jag har istorn sett haft mens i tre månader. Folk blir förvånade, Marcelo frustrerad. Men det är jag som lever med det. Blödningarna, hormonsvallningarna, humöret, chokladsuget, mensvärken. Idag blev jag sedd. Jag är inte van att bli sedd av sjukvården. Känslan gör mej både så himla glad men också rädd. Tänk om de slutar se mej. Tänk om de fortfarande inte har lösningar. Tänk om jag står här helt själv efter alla besök och provtagningar hopp och förtvivlan? Men jag orkar det, det är därför jag är redo att gå på det igen. Men känslan att bli sedd förlöste så mycket annat i kroppen och därför gråter jag, av trötthet, av sorg, av glädje, lättnad? Jag vet inte varför. Hursomhelst helst toghon kommandot. Jag fick ingen läkartid, jag fick provtagningstid. Hon tyckte det var slöseri på mina krafter att komma så många gånger i onödan när vi kunde hoppa på kärnan direkt. På måndag ska jag dit, resan har börjat. Nu får vi se var vi hamnar den här gången.

Balans och lite snyggare....... Jag försöker leva upp till mina nyårslöften!

tisdag 14 januari 2014

Pluskonto

Jag sitter i sängen. Kroppen mår bättre, ryggen är skrutt. Jag tycker om mitt jobb. Det är bara att konstatera. Jag trivs med att jobba. Eftersom jag vabbande en vecka ligger jag lite efter med saker och ting vilket jag får jobba järnet nu för att ta igen. Vi har SOL utbildning på jobbet och det fick jag sitta med nu ikväll eftersom det var sista dagen att lämna in. Plugg igen alltså. Men rätt mysigt. Tända ljus, hundarna vid min sida, tekoppen och boken i soffan, uppkrupen. Barnen gick och lade sej en timme för sent. Vi hade så trevligt. Skrattade, skojade, åt och pratade. Vi fyllde på pluskontot. Men bäst idag var träningen med hundarna. Mina älskade hundar. Mina bästa vänner, de som står ut med allt och allt de vill är att bli sedda och få vara med mej. Vi var ute i snön, lekte, tränade apportering och körde en del föremålssök. Jag älskar att träna båda hundarna samtidigt. Älskar att se hur de väntar på sin tur och försöker visa hänsyn till den andre så att inga bråk ska uppstå. Idag fick Pluto leka med bollen. Det är så sällan han får leka med leksaker eftersom de 
R en stor källa till konflikter. Men idag härjade han fritt. Som han gnagde och tuggade! Han kastade upp den i luften, hoppade på den, slängde med den och bara stod och log. Bobbo fick ett par rejäla sökomgångar. Det är svårare i mörker och i snö! Pluto har jag ju inte tränat på samma sätt som jag gjorde med Bobbo men idag fick även han testa på att söka i mörker och i snö. Det han saknar i luktsinne och finess vinner han i entusiasm och ihärdighet! Han ger sej inte! Det känns som det inte var länge sedan han gav upp efter två minuter. Idag tappade han bort sej lite och sökte i närmare sex minuter innan han hittade föremålet. Inte en enda gång var han på väg att ge upp. Jag älskar mina djur. Älskar livet med dem. Goset, närheten, glädjen, samspelet, kärleken. Tid och samarbete tillsammans det är det jag uppskattar mest. Även när det gäller barnen. Tid och samarbete tillsammans. Då fyller man på pluskontot! 


måndag 13 januari 2014

Måndag i stallet

Idag kändes det bra i stallet. Det var som det ska vara. Geisha stod och mumsade hö, jag borstade i boxen. Jag har alltid föredragit att borsta i boxen. Det blir så krystat i stallgången. I boxen är hästen hemma, där kan vi mysa på lika villkor. Där kan vi prata. I stallgången är det jag som för dialogen. Geisha är ungefär lika impad att bli borstad i gången som i boxen. Hon stryker öronen bakåt då och då, lyfter lite  på en bakhov, slår lite med huvudet. Men hon gör ingenting. Sedan  sätter hon mulen mot armen och hänger lite. Men lite otålig är hon. Vill att det ska hända någonting. Hon är verkligen redo att ridas!  Idag när jag och Lilla N kom till hagen kunde vi inte hitta verken henne Geisha eller Mårten. Vi gosade lite med ena fölungen, kollade till Bettan som har super mega ont i alla fyra hovar. Men i mörkret fick vi inte syn på "våra" hästar. Tillslut kom Nalle ( ägarens man heter så) och tillsammans spanade vi runt och hittade dem. Jag har ju tränat lite på inkallning. Lite. Och jag ahde ropat på henne, men inte hade  hon kommit då inte. Men när jag fick syn på henne och hon fick se mej och jag ropade på henne. Då minsann började hon i sakta mak lunka mot oss. Nalle kom före fram, då slog hon lite med huvudet och försökte nästan gå runt honom för att fortsätta mot mej. Jag var så stolt över henne! Nalle stoppade hennes framfart, men om ett par månader då kommer hon, det kan jag nästan sätta pengar på.

Här hemma har vädret slagit över på en natt. Det var -18grader när vi åkte till stallet, det regnade häromdagen. Det betyder att det blivit ganska halt. Och när vi fått in hästarna och borstat dem var det becksvart. Att bege sej ut på en lång ridtur var inte riktigt ett alternativ. 
Gamla men väldig roliga Mårten!
Så Lilla N fick träna styrning, start och stopp på Mårten ute på stallplan och runt uthusen. Hon ville trava lite och Mårten är så pigg och lyhörd så efter lite smackande så travar han. Han är urgullig på det sättet. Lilla N fick rida utan att jag höll i honom och hon var så stolt! Mårten är verkligen en fantastisk nybörjarhäst! Efteråt tog jag tag i Geisha. Jag hade inte riktigt bestämt vad jag skulle göra, egentligen ville jag ju rida. Men vi tränade lite inkallning och jag tränade rätt mycket att hon ska stanna kvar i boxen trots att dörren är öppen. Där kommer hennes otålighet fram. Hon fattar men hela kroppen skriker att hon vill gå ut. Det är en tuff kamp hon för inom sej själv. 

Sakta går det framåt. Ute på plan blev det en del promenadlongering. Det är inte tillräckligt stort för att hålla henne på en stor volt, så ett långt grimskaft och så får man följa med så att volten blir tillräckligt stor så hon inte blir yr i bollen. Det var en övning hon kände igen. Som hon kund longering. Återigen kände jag den där totala hästlyckan i bröstet. Nu håller jag på med häst på riktigt! Jag höll inte på så länge. Kanske travade hon i en kvart sammanlagt i båda varven. Det är nåt vi absolut kommer använda igen! Jag älskar att longera. Speciellt hästar som kan! 
Lilla N och Geisha i stallet.

Att börja med häst igen i blöt vintertid är kanske inte det mest optimala. Det är ju inte den här årstiden som är roligast i stallet. Det tycker nog ingen. Men min längtan har varit så stor och bara jag hittar min plats i stallet, min plats hos Geisha och vi lär känna varandra ordentligt så kommer det här gå jätte bra! Jag är ju van vid lite spattiga och galna unghästar och lugna men tuffande tåget Geisha och jag behöver bara hitta varandra. Jag gillar hennes personlighet. Jag tror jag blir lite mer förälskad för varje dag!

söndag 12 januari 2014

Ridträning


I går red jag på ridskola igen för första gången på massor av år. Jag hamnade i en suverän grupp. Första gången jag red på hundra år så var det så klart hoppning. Min sista lektion jag hade på ridskola var hoppning, när jag var gravid med Lilla N och då jag trillade av. Spänd och lite fjärilar hade jag men jag var inte rädd. Jag fick rida Zack, en stor skäck med väldigt lite motor, så jag fick jobba hårt med mina muskler för att han skulle hålla tempo. Ryggen började värka. Men ridläraren var inte så hård i att hålla hästen i rätt böjda spår eller att de skulle gå på tygeln, och det gav mej ett litet anderum. Jag behövde det. Vi red kavalletti, serpentinbågar och hoppade hinder. När vi skrittade av undrade jag tyst hur jag skulle kunna komma av hästen. Ryggen värkte för gräsligt mycket. Men det gick bra. Jag kommer inte rida i den här gruppen i fortsättningen. Vilket jag sörjer. Den är fullbokad och den grupp jag ska rida i passar mina tider bättre. Men jag sörjer lite att mista mina nyfunna vänner, för de var helt suveräna! Nu har jag 23 ridpass till att se framemot. 
Såååå trött!

Sååå gott. Jag var så hungrig. MAT!
Efter stallet var jag hungrig som en varg och efter duschen var jag helt slut. resten av dagen tillbringades superslappande med träningsvärk som inte går att beskriva och ryggont. Jag var helt slut!


I dag har ryggen var fruktansvärd. Träningsvärken har varit väldigt kännbar. Med andra ord går jag som ett smärtpaket här hemma. Men lite smärtstillande har gjort det uthärdligt. Imorgon ska jag till stallet. Är det tillräckligt ljust skulle jag vilja rida lite. Kroppen har verkligen inte fått en mjukstart det här året. Men själen är glad!

Ilsken

Uhhh vad irriterad jag blir. Dåligt humör, tjafs, bläääääääääääääää. När jag blir så här irriterad/ledsen så är det som om små nålar pickar i bröstet i rasande fart. Jag känner hur halsen stockar sej, Jag rynkar ihop pannan, ögonen kisar. Jag känner mej frustrerad, arg. På en föreläsning sa föreläsaren att vi är olika personligheter när vi är arga. Jag är en "slå-i-dörrar eller kasta-saker-personlighet. Plus att jag vill skrika. GAAAAAAHHHHHH! För att faktiskt inte skrika blir jag istället väldigt tyst.Men jag tystnar först efter att jag försökt resonera mej ur ilskan, och jag blir ännu mer förbannad när jag försöker resonera utan att den andra nappar utan fortsätter vara oresonlig och beter sej illa. Åhhh då kokar jag. Mest illa kan jag vara mot barnen. När de driver och driver och driver utan den minsta tanke på att sluta. När mina argument och mina förhandlingar tar slut och bara irritation och ilska finns kvar. Då skriker jag. Högt. Många gånger skriker jag frågan: -Varför måste jag skrika på dej för att du ska lyssna? Du tycker ju inte om när jag skriker
Och jag skriker för att jag vet att det fungerar. Och det fungerar varje gång. Varje gång bannar jag mej själv och tänker att det måste finnas ett annat sätt. Att jag borde nå fram iallafall. Men så faller jag då och då.

Jag kommer inte ihåg vem det var som skrev ( Dalai Lama eller Depak Chopra) att man ska se sej själv när man är som argast. Att man ska gå ut utanför sin kropp och se hur ful man blir när man är riktigt arg och agerar.  Hur skrämmande är man? Hur ful är man? Skulle man själv vilja möta sej när man är så arg? Jag är ful och skrämmande. Jag vill inte vara ful och skrämmande. Dalai Lama sa att ilska föder ilska. Låter man sej bli så där riktigt, riktigt arg så har man mycket lättare att bli arg en stund senare igen eller dagen efter. Och då blir man JÄTTE ARG nästan direkt. Lama skrev att det är viktigt att hålla ilskan i schack. Allmänt vedertaget är ju också att ilska egentligen är en annan känsla som gömmer sej. Det kan vara frustration, ledsamhet, rädsla eller en annan grundkänsla. Så varje gång jag blir arg så hör jag alla dessa ord och meningar i mitt huvud. Jag går ur min kropp och ser mitt fula jag. I mitt huvud resonerar jag med mej själv att jag kommer ha svårt att få bort ilskan ur kroppen, backa, backa! Jag försöker komma fram till vilken känsla som gömmer sej bakom min ilska och det är så svårt att fortsätta vara riktigt arg när man upptäcker att jag egentligen är trött eller rädd. I varje gräl jag har med min man förlorar jag, för han analyserar inte sitt humör alls. Han bara agerar, medan jag i vårt gräl ser å ena sidan...å andra sidan. När han sedan inte är arg kommer han och försöker göra mej på bra humör. Då önskar jag att jag kunde hålla kvar i det arga och inte analysera, bara gå på känslan. Bara kunna fortsätta. Hur sinnessjukt är inte det? Jag vill kunna både göra mej av med ilskan och behålla den.

Som person är jag en berg- och dalbana. Jag är skorpion. Allt eller inget.Det gäller träning, kärlek, lycka, sorg, mat, intressen, jobb... allt. Med åren har de värsta spetsarna och de värsta dalarna planats ut lite. Men grundpersonligheten finns kvar. Jag reagerar. På allt. Att då försöka hitta ett jämnare humör har inte varit lätt för mej. I flera år har jag jobbat på det. Ibland kan jag känna för att "släppa loss" och då gör jag det på okända människor. Det är nästan som att ha haft en för hård bh på sej, det är så sabla skönt att bara släppa loss alltihopa. Det är så skönt att vara oresonlig. Att bara käfta emot. Men efteråt är inte vinsten lika skön. Det leder inte någonstans. Jag har i stort sett bara varit otrevlig. Och vinsten innebär ingenting. Bara tomma, arga ord. De leder inte till förändring. Den andra har inte ändrat ståndpunkt. Det är just ingenting. Så ilskan som var drivkraften i min överlevnad i så många år ger mej absolut ingenting nu. Ändå finns den där hela tiden. Min argsinthet. Mitt arv. 

torsdag 9 januari 2014

Blandad kompott

Idag har jag inte varit i stallet.
 Jag har inte sprungit.
Jag har inte tränat hundarna.
Jag har inte stått på crosstrainern.
Jag har inte pussat på Marcelo,

Men jag har träningsvärk.
Jag har abstinens efter stallet.
Jag har pussbegär.

I morgon ska jag ut till stallet. Då ska jag pussa på Geishas mule, jag ska klickerträna henne lite och jag tänkte ta med henne på promenad tillsammans med Bobbo. Pluto har en riktigt dålig dag och han går på smärtstillande så han får inte gå några längre sträckor. Så Bobbo får äran att följa med till stallet. Då får jag se hur hon reagerar på honom också. Hoppas det inte spöregnar! Som det gör nu.

I dag har jag gjort måsten - inte så roligt men nödvändigt. Min kropp har varit överkänslig mot smärta sedan några dagar tillbaka. Jag har gått på alvedon för att minska nervernas amok och idag har jag bara tagit en alvedon. Kroppen känns riktigt okey. Därför har jag tagit en dag när jag låtit alla muskler vila. Idag har istället varit hjärnmusklerna som fått arbetat. Jag älskar den här blandningen av fysik och akademi. Jag beslutade idag att ringa jag under nästa vecka till både tandläkaren och läkaren. Det är dags att sluta ignorera problemen jag har och istället göra mej lite....snygga... jag menar friskare. Om jag sköter mej ska jag sätta in ett tandsmycke. Hela den här proceduren kommer vara både dyr och mentalt kostsam, men jag tror jag är redo för den. Babysteps tillbaka till ett vanligt liv. Jag har hållt på några år nu och det börjar ge utdelning. Att ha sjukdomar som förbryllar läkarna är inte alltid jätteroligt att leva med. Ibland kommer det ikapp mej. Ibland när jag har haft besten jagandes efter mej, som jag hade i höstas, märks det tydligare när orken tar slut. Jag märker att mina smärtor inte är normala jämfört med andras. Kanske det är dags att undersöka varför mina muskler går på högvarv. Reumatikeravdelningen står ju och väntar på mej, de har de ju deklarerat när jag tog tag i allt förra gången. Jag ska inte blunda för problemen i år. I år ska jag börja ta hjälp igen för mina fötter, min rygg, min nacke, mina hormoner, min vikt, mina tänder, mina muskler, min mens, mitt blodtryck, mitt blod, min struma, mina händer........ ja, det blev ju en lista. Men trots alla bekymmer jag har måste jag ändå säga att jag stannar upp rätt ofta och tackar min lyckliga stjärna att jag trots allt klarar av att jobba, plugga, umgås, leka med barnen, vara i stallet, träna hundar, träna kroppen och ändå vara på rätt hyggligt humör.

onsdag 8 januari 2014

Sju år

I dag är det sju år sedan som jag blev mamma för andra gången. Min stolthet och föredöme föddes med ett smidigt kejsarsnitt utan komplikationer. Hon stal mitt hjärta och hon har det fortfarande. Ingen av mina andra barn kan få mej att känna mej så naken och hjälplös som hon kan. Hennes själ måste skyddas och hennes stora sorgsna ögon.... de tar död på mej. Jag är maktlös mot hennes känslor. Vi är så lika hon och jag, kanske är det därför jag är känsligare med min fantastiska dotter, än med de andra. Jag älskar henne inte mer, bara annorlunda. Jag är så stolt över att få vara mamma till henne. Det är en gåva från gudarna och jag försöker förvalta den väl.
 Idag beställde hon ärtsoppa och pannkakor, hon ville dekorera tårtan ihop med sin lillasyster och hon var överlycklig för sina presenter, nya örhängen, ridhjälmen, regnjackan, de nya skorna som hon läääängtat efter enligt henne själv och en tripp inne i leksaksaffären som slutade med en ny dagbok och en klibbig kobra. Kobran sover nu på kudden bredvid henne. Hon är för härlig!


I vår familj är mellanbarnet den diplomatiska mellan ensambarnet jag, lillebror, Marcelo och sina syskon som det bara skiljer ca 1½år mellan. Hon drar ett tungt lass och just nu har hon det oerhört jobbigt med sej själv. Enlitn Mittimellan N är det bästa som hänt som 6-åring var Tallinn resan, ta hål i öronen, att få rida och att få vara i Halmstad. Det värsta var att vara utan vänner i skolan. Vad svarar man på det? Enda önskan som 7-åring hon hade var att få fler vänner. Jag önskar hon hittar det hon söker efter. Min tjej, mitt hjärta. Jag är iallafall glad för varje sekund jag får i hennes närvaro. Hon får mej att känna, växa och leva. Jag ska försöka fortsätta ge henne stabilitet, trygghet, värme, kärlek och bollplank. Jag ger henne mitt liv, jag ger henne min tid. Sju år tillsammans.

tisdag 7 januari 2014

Vår första stalldag

Jag och Geisha
Jag har ju gått och blivit med häst. Under dagen har jag funderat på hur jag ska tackla det här. Ska jag se det som om JAG skaffat häst och har medansvar eller ska jag se på det som om jag LÅNAR häst och då alltid ber lite om ursäkt och frågar om allt. Jag har beslutat mej för att försöka se att jag har skaffat häst och att jag har turen att någon annan är ansvarig för veterinär, försäkringar och tar hand om henne när jag gör annat. Nu vet jag inte hur ägaren ser på det hela, men jag vet att jag tar större ansvar och blir mer behjälplig om jag ser på situationen på det sättet. Geisha är liksom min medryttarhäst. Vill ni se hur hon ser ut? Först måste jag få berätta om henne. Hon är vaken, skön personlighet, pigg, glad och följsam. Ameli som äger Geisha har ju sagt att hon behöver få förtroende för människor och att hon har lite dålig kondis. Så idag sprang vi Följa John på gräsbanan. Hon var så härlig! Vi tränade inkallningar och hon kom springande i full kareta från andra sidan inhängnande och sedan sprang vi runt på volter, stannade, smög runt i åttor och gjorde tjurrusningar på långsidorna. Hela tiden hade hon samma energi, slog med huvudet och ett par gånger var jag rädd att hon skulle springa över mej, men hon hade full koll på kroppen och hann stanna i tid, med mulen mot min överarm. Jag kan inte påstå att hon var så gosig, mest blev hon otålig och ville göra något, nu längtar jag efter att få hoppa upp på hennes rygg och trava iväg i skogen. Men inte än. Inte än.

Mårten och Mittimellan N
Barnen fick en varsin shettis att borsta och rida på. Den ena, Bettan tycktes ha ont i benen så Lilla N fick rida på Mårten, som är Mittimellan N;s sköthäst. Han var pigg och både travade och galopperade. Han hann med att bocka en gång också, men dottern satt kvar. Hur snälla som helst att borsta och ta hand om!

Geisha
Efter drygt 3½ timme i stallet var jag helt mör i kroppen. Muskler jag glömt bort att jag har värker. Att springa i lera tog musten ur min nedre lekamen. Rumpan, vaderna och låren smärtar. Axlarna gör ont och ryggen ömmar. I fortsättningen ska jag inte ut och gå med tunga stövlar! 
På kvällen skickade Ann ett meddelande att hon skulle sälja av ridkläder så vi åkte dit. Två säkerhetsvästar, ridhjälmar, en borstlåda blev kapet. Passar bra eftersom Mittimellan N fyller år i morgon. Jag tror vi har blivit med häst. På fredag kör vi igen. Sedan börjar jag rida på ridskola på lördag. Nästa vecka ska jag stjäla egentid i stallet! Ont men kul är känslan just nu!

PS; Visst är hon fin!

måndag 6 januari 2014

Hundfrustrerad.

Pluto har ont. Han är så himla rädd hela tiden och det brukar betyda smärta. Igår var han halt så då blev det vila, idag går han mycket renare. Blir bara någon kort promenad för honom och sedan få loppa på tomten. Han har fått ett sår i tassen i samma ben som opererades. Jag vet inte om det är det som gör ont eller om det är skadan. Jag hatar 
Jag saknar det här!
alla dessa bergochdalbane toppar och dalar. Allt detta analyserande. Ena dagen bra, nästa katastrof. Det värsta är att jag tappat sugen. Jag blir ledsen när mina gamla sammanhang planerar tävlingar och träningar. Jag vill också vara med. Jag vill visa vilken potential Pluto har. Jag vill se hur långt jag som förare kan ta honom. Jag vill träna, planera, drömma sätta mål. Jag vill gå ut på tomten när jag 
Aldrig mera bus med kompisar.

får en halvtimme över och se lyckan i hans ögon när han förstår att nu är det du och jag matte! Jag älskar samspelat vi har när vi leker tillsammans, när vi lär in nya moment, mest av allt saknar jag freestyle och agility. Agilityn är för alltid borta. Plutos bakben har svårt att gå i en trappa och hård agilityträning kommer de aldrig mer hålla för. Kanske, kanske kan vi harva i klass 2 i freestyle om vi hittar moment som passar hans kropp, om han blir bra. Om han blir bra. Jag tror aldrig han kommer prestera högt i lydnaden. men om vi kommer igång och kan träna lite så är ju det bra. Han sitter inte normalt och han har svårt att gå ordentligt , så som det krävs i fina fria följ.Men visst är jag villig att försöka OM han blir bra. Och så klart är det viltspåret. Men jag har aldrig gillat spår. Så nu, innan jag har börjat har jag svårt att se glädjen med det. Alla håller på med 
Lilla N  tränade agility med Pluto 2012.

rallylydnaden - känner ingen passion för det. Jag vill cykla med Pluto, ut och rida med både Bobbo och Pluto. Kommer hans kropp någonsin hålla för det? Min hund är snart 4 år och är invalid. Det är ju sinnessjukt! Vilka begränsningar han har! Det och just det faktum att han aldrig mer kan leka med andra hundar. Sjukt. Sjukt, sjukt, sjukt!



Jag körde några trix med Bobbo igår. Man såg nästan genast att en del övningar gjorde ont. Det var kanske dumt av mej, vi körde lite i köket utan uppvärmning. Han börjar bli gammal min plutt. Men än hänger han i. Han är med på det mesta, pigg och glad ute, men sista dagarna ligger han blickstill inne. Kanske är det det mentala med alla smällare som tar ut sin rätt. För just nu analyserar han varje bang och smäll utifrån. När altandörren är öppen, som nu, tillbringara han timamr utomhus, kommer in i bland för att se vad vi gör, men sen ut igen. Ute patrullerar han tomten, kissmarkerar, nosar av, skrämmer en del kråkor. Jag tror han mår bra av sitt pensionärsliv. Lite träning varje dag, promenader och sedan göra vad han nu känner för.
Mina hundar är min hjärtan. Jag älskar dem och jag jag vill  ha dem hos mej. Samtidigt är de mitt intresse. Min hobby. Alla som kommer med goda råd och tycker att huvudsaken är att de finns, har själv  kanske en trasig hund och flera som de kan träna. Klart det är lätt då att komma råd och tyckanden. De som visar sympati för MINA känslor är mina vänner och de som har hund som sällskap.  Jag sörjer för allt det som inte finns nu. Klart att det viktigaste är att de hundarna mår bra. Men på samma sätt som jag skulle sörja om  GUD FÖRBJUDE Marcelo råkade ut för något som skulle göra att vårt liv förändrades. Om han inte längre skulle vara den man jag älskar. Klart jag skulle fortsätta älska honom, jag skulle inte byta ut honom, men jag skulle fortfarande sörja för det vi har förlorat, alla upplevelser vi missar. Och tro mej, jag har tänkt igenom saken många gånger efter alla olyckor han har varit med om. Både när han blev förlamad och när han fick för mycket ström genom hjärtat och det var rena turen att han överlevde. Jag är lite vilsen utan hundträningen. Det var ju nu liksom jag skulle blomma, nu när barnen vuxit upp lite och tiden återigen finns för att träna hund ordentligt. 2013  skulle vara Plutos första riktiga år. 2014 skulle vara året han höjde sej och tog klivet upp, det var nu vi skulle börja se hur långt vi skulle kunna nå.  Istället tar jag en rehabpromenad på 15 minuter och hoppas på att veterinären inte dömer ut honom när vi ska dit.



söndag 5 januari 2014

Snälla ögon och pannlugg


Det var kallt, det var lerigt men vi var i stallet. Jag var inte jättenervös men väldigt spänd. Genast fick jag syn på henne, redan innan vi parkerat bilen. Hon var jättefin. När jag sedan gick ut i hagen med Ameli fanns det fler som skulle kunna vara hon. Men det var den jag först sett. Geisha. Jättefin! Snälla ögon, lång pannlugg. Bredvid henne en lite mörk Bettan men den som vann mitt hjärta var Mårten. Gammal, lite grå men pigga ögon. Mittimellan N ska få rida honom. Vi ska bli stalltjejer igen. Det fanns till och med en häst till Stora N! 
Ägaren var lugn, snäll, mysig och väldigt vanlig. Inte skrytig. Sund. Båda två log när vi skiljdes. Det här var början på något. Båda två lite rädda att det ska krascha, men känslan är bra. Jag har blivit med hästar igen. I allafall för en stund. Sen får vi se om det är så bra som det låter. På tisdag gör vi vårt första stallpass. Tjejerna ska få rida, jag ska ut och gå med Geisha. Hon är i dålig kondis och behöver byggas upp sakta men säkert. Jag har tid. Ridningen har aldrig varit det viktigaste. Att ha hästdoft är det viktigaste, och den varma kroppen, borsta, mysa, röra, arbeta. Jag är med häst igen!

Kompis- och hästmys

Igår fick jag chansen att äntligen träffa två av mina bästa vänner. På dagen var jag, Pluto och ungarna hos Åsa och min guddotter och på kvällen var vi hos Kristin och min tredje lilla guddotter.

Vi umgås inte lika mycket, vi riktigt nära vänner,längre. Det har varit en busy höst och det är pestigt att inte få vara med dem som man gillar allra mest. Pratar jag med mina andra kompisar är det samma för många, men de bästa vännerna finns ju alltid kvar och när man väl träffas är det som man aldrig skiljts!

Kaninen Maximus var oerhört intressant!
När vi var hos Åsa fick Pluto följa med. Vilken svikare man känner sej som att stänga dörren om Bobbo och åka! Men jisses vad de smällde inne i stan. Pluto reagerade inte en enda gång och blev inte ängslig så det var skönt att se. Däremot blev Maximus en stor hit. Förut har inte Pluto brytt sej om andra djur så mycket, fåren var lite läskiga och katter undviker han, men kaninen Maximus orsakade enormt stort intresse. Samtidigt som Pluto var jättesöt i sin nyfikenhet vet jag inte om det är den utvecklingen som jag gillar. Jag uppskattade ignorera-fasen!

På kvällen åkte hela familjen, utom hundarna över till Kristins fina familj. Nikki var också där. Barnen anordnade dansshower i Nikkis regi och mina två tjejer uppskattade oerhört mycket att få vara med den "stora" tjejen på 10 år. Marcelo, min osociala man, och Mattias tycktes ha rätt trevligt när jag och Kristin kom hem, för hon och jag åkte till stallet utan barn. 
Jag och fölisen. Super mysigt!
Bara hon och jag. I stallet, med massor av gosiga hästar. Det fanns en ganska stor fölis, en nordsvensk, som Kristin försökte pracka på mej. Hon var helt underbar!  Men jag ska inte ha häst nu. Jag ska ha en inriden häst när och om jag skaffar häst. Däremot var det mer än fantastiskt underbart att få stå där i stallet med en hästmule på kinden och höra hur andra hästar sakta tuggade hö och slog med sina svansar. Jesus Kristus vad jag har saknat detta! Vilken tur att jag ska åka och titta på häst idag!

Det hela började för några dagar sedan. En annons, jag fastnade och nu kanske, kanske, kanske jag och ungarna får en varsin häst att låna någon/några dagar i veckan i samma stall. I dag ska vi åka dit och titta vad det kan vara för något. Jag är uppspelt, nervös, förväntansfull och fylld med farhågor. Det vore så fantastiskt att bli med häst igen. Men tänk om hästarna inte passar oss eller om ägarna och jag är för olika? Eller om de ska ha hutlöst mycket betalt? Om några timmar vet vi. Balans, balans, balans, det är det allt handlar om. Därför blir det ingen träning för mej idag. Jag tar fasta på ayurvedan - känn efter och rätta sej efter känslan. Kroppen berättar vad den behöver. I dag behöver min kropp spagetti och köttfärssås och en massa hästmys!