Translate

torsdag 30 oktober 2014

Hästar

Stallet när det är som bäst. Höst, vackert, kärlek och lugn. Hur kan man inte älska hästar? Här kan jag andas igen.




Sex veckor kvar!

Min glädje
Hur kan man leva i paradiset och ändå inte vara lycklig? Det är något jag har frågat mej många gånger. Men jag börjar ana det nu. Det var så skönt att nu på morgonen åka ut i stallet med intentionen att rida. Men lyckan i bröstet, glädjen fanns inte där. Så jag gjorde om planerna. Följde känslan och vi gick ut på en promenad istället. En promenad utan mål i den höstklara luften. Vi tränade en del, satte nya mål och det dystra lättade en hel del. Inte förrns efteråt borstade jag av honom och så släppte jag ut honom i hagen igen. Då återkom det mörka molnet. Jag har svårt för att andas. Måste ventilera ur min stress någonstans och det blir här. Här i bloggen. Marcelo kallade mej monstermamma igår. Han frågade när jag skulle komma tillbaka. Jag är ingen monstermamma, men jag är inte den mamman jag är. Inte den frun som jag är. Han sa att han såg att jag försökte, men att det inte gills när jag försöker. Det måste komma inifrån. Mina ansträngningar gills inte. Hans sätt att säga saker är  inte alltid det bästa men om man stannar upp och lyssnar på det han  menar så har han ofta rätt. Han bad mej ge upp. Han vet att han inte kan kräva det av mej. Han vet att han inte kan påverka mej till ett sånt beslut. Och därför älskar han mej. Han älskar mej för min envishet och för att jag går min egen väg. Han avgudar mej för samma egenskaper som gör honom galen. 
Min blöta filt
Och även om han inte kan få mej att ge upp så är han det bästa jag har, han får mej att fundera ut nya lösningar, se problemen ur nya synvinklar. Alla borde ha en man som Marcelo. En människa som alltid försöker se till ens eget bästa. Bara man lyssnar. Men han kräver aldrig. Jag lever i paradiset, men jag är inte glad. En blöt filt ligger över mej. Jag har svårt att andas och jag är oändligt trött. Ger jag upp nu är det förgäves och det kommer komma tillbaka. Gör jag mitt bästa men misslyckas har jag iallafall försökt. Lyckas jag är det över. Sex veckor kvar. Sex veckor kvar.

tisdag 28 oktober 2014

Jag hatar långsiktiga mål!

Vet ni vad. Jag vill inte längre! Jag är så dödstrött på den urjobbiga känsla av halvpanik och småångest hela tiden. Jag är fed-up!Jag är hemma på höstlovet, lejat ut mina barn för att få tid och energi till att plugga ordentligt. Det enda jag känner för att göra är att krypa upp i soffan och äta ostbågar. Jag kan inte ens njuta av det fina höstvädret! Jag känner att jag är grinig och mest vill jag bara gråta hela tiden! Njutningen att pricka av uppgift för uppgift har lite försvunnit. Visst var det skönt att lämna in i tid igår. Men jag känner en så stor motvilja att sätta mej på seminariet idag. Jag vill inte ens öppna böckerna. Och jag vet, det är bara att stå ut...bla bla bla....men jag brukar våld på mot min person när jag gör saker som inte är lustfyllda. Det går emot min natur! Jag kan inte förklara det. Det bara är så vidrigt att fortsätta traska när hela mitt sinne säger stopp. Och jag hittar ingen som förstår mej. Ingen som kan säga att de delar bördan eller förstår vad jag går igenom.  Samtidigt är det en sån fånig grej. Det är ju inte direkt ett trauma att plugga.... men just nu är det ett trauma. Inte själva pluggandet utan att tvinga sej själv att gå hela milen. Jag hatar mål! Jag hatar långsiktiga mål! Jag hatar att må så här. Usch... nu måste jag fortsätta. BLÄ!

måndag 27 oktober 2014

Kurs med häst

Okey jag ska vara helt ärlig. Mina ben funkar inte riktigt lika bra som de gjorde innan mina ryggskador. De har blivit bättre, men jag har svårt att parera, gå på ojämna underlag och hålla balansen. Det märks också i ridningen. Jag har märkt att jag inte får de resultat jag egentligen vill ha när jag rider och jag har efterlyst att få någon som piskar på mej och dirigerar mej i rätt riktning. Så kom då tillfället med Wannabe-weekend och jag anmälde mej och Pepino, utan att egentligen förstå vad det innebar. Nu vet jag. En hisklig massa träningsvärk, inflammationer i muskelfästen och en seg trötthet. Men förutom det...... så himla massa matnyttigt! Jag har varit på kurs!

Pepino testar omgivningen lite nu, även mej. Resultaten väntar på sej och hur jag ska fixa det var en fråga jag funderade mycket på. Några steg har jag tagit på vägen men under helgen på Gårdeby Stuteri fick jag lära mej så mycket. Pepino fungerar alldeles utmärkt med att inte ha kontakt mellan handen och munnen. Långa tyglar och snabba ben var helt hans melodi! Övningarna vi gjorde gick ut på att panga med vattenpistoler, 
rida med röda faner vajandes efter oss, springa med skvimpande vatten, gå över vippbroar, genom hinder hinder av diverse slag som biltvätt och vattenmatta samt att sparka fotboll. Snacka om förtroende övningar! Men vi fixade nästan alla! Eva, instruktören, konstaterade snabbt att hans vänstra sida var hans svaga sida och så mycket beröm som Pepino fick, det var underbart att höra. Känslig, ambitiös, toppenhäst, cool, ja det var både det ena och det andra hon sa om honom. 
Skjuter på ballonger i snabbtrav med vattenpistol.
Yihaa!
Framförallt gav hon mej verktyg att arbeta med och det var precis det jag behövde. Vad hon uppmärksamamde mej på är att jag inte kontrollerar mina ben. När hon insåg att jag inte själv märkte vad jag gjorde med dem gav hon mej tips på hur jag skulle se på honom vad jag gör. Hon lyckades med andra kringgå problematiken. Nu är det bara att träna och träna på tipsen jag fått. Eventuellt blir det en ny kurs i vår. Tills dess ska jag nog hantera krigsleksakerna lite bättre och kunna stänga grinden efter att jag öppnat och gått igenom via hästryggen!

onsdag 22 oktober 2014

Check!

Jag vill bara säga det; JAG KLARADE DET! Med två minuters marginal fick jag in texten på boken som varit omöjlig att få tag på. Men jag fixade det. Vid sjutiden i kväll tänkte jag; Nä jag skiter i det. Jag struntar i att ens försöka. Finns inte en chans att jag klarar uppgiften. Men jag hann klart. Morgondagens seminarium är dock en HELT annan fråga. Nu ska jag bara stolt lägga mej i sängen och sedan får jag vänta på rättningen. Antagligen får jag lite bakläxa. Men för varje uppgift jag faktiskt GÖR så har jag tagit ett litet steg på vägen. En bok kvar, en resumé, två seminarium, tio forum att kommentera och en reflektion kvar i just denna kursen. Sen är det bara hemtentan och komplettering av uppgifterna som jag inte klarar innan jag är helt, helt, helt klar med 
Bobbo vid mina fötter
kursen. Det känns som en lättnad! Den andra kursen är lite värre, men kanske också lite bättre. Jag vet inte. Där är det en hel del kvar, men än så länge har jag klarat allt där. Jag är så grymt stolt att jag hann idag! Jag ler. Jag har inte lett på flera dagar. Nu ska jag ägna grabbarna lite tid. Kisspaus, mat, gos, medicinering och lite kärlek. Ingen delar mitt pluggande så som Bobbo gör. Han är med mej hela tiden, vid mina fötter, nära och närvarande



tisdag 21 oktober 2014

Len som sammet, oöm och vänlig

Min stora bjässe till vän. Mitt andningshål, min ventil, min dröm, min fina, fina gurka. Svart som natten, tjock om magen. Stark som en oxe, len som sammet. Stora läppar, försiktiga och mjuka. En kille med kraft och vilja, smart och intelligent som ett riktigt fullblod. Oöm, vänlig, lite bufflig och alldeles underbart härlig. 
Kelsjuk, kramgo, lite klumpig men så snäll. Jag är med dej. Du kommer löpandes mot mej. Vi ska nog hitta varandra, i vått och torrt. Glädje och lycka, kärlek och ömhet. Pepino i mitt hjärta.

Suddiga bilder av mobilen i mörka stallet men du min vän är fin ändå!

My boyz

Det är jag och mina grabbar. Älskar er så gränslöst mycket. Älskar att vara tillsammans med er! Mina pojkar. Dagar, år, timmar tillsammans. Så här ska vi ha det! Spikrakt framåt!

måndag 20 oktober 2014

Kortinfo

Hejs svejs du läsare!
Har jag sagt att jag egentligen inte är sån dysterkvist som det framstår här på de senaste inläggen? Har jag nämnt att problemen som avhandlar några futtiga poäng på högskolan egentligen är totalt irrelevanta och inte är mer viktiga än en fis i rymden? Har jag sjungit tydligt nog att mina problem i världen inte är större än så här just nu och jämfört med de tusentals döda och smittade ebolapatienterna i Västafrika, Spanien och Nordamerika så är min bekymmer rätt begränsade. Viktiga, men begränsade. Idag kunde mina fina tjejer nästan, nästan gå ner i spagat! Som de kämpat i två år och nu är de så nära! Min underbara son följde med och tränade Pluto i den stora parken inne i grannstaden, Pluto är helt slut nu och jag hade det underbaraste sällskapet ever i hällregnet! Hur kan man tycka att det är jobbigt med barn? Jag fixade uppgiften igår. Jag har dock inte fått den rättad så om jag klarade uppgiften eller inte kvarstå att se. Fyra arbetsdagar kvar till höstlov och åtta timmars ostört pluggande varje dag som väntar. Usch vad hemskt men välbehövligt! Nu ser jag mest framemot helgen. Det ska bli så spännande! Jag lovar att uppdatera er när allt är klart. Men ni vet redan vad det är; jag ska på äventyr med Pepino! Vad jag ska göra nu är inte så svårt att lista ut. PLUGGA!
Tjingeling!

söndag 19 oktober 2014

Idag ville jag ge upp

Idag skulle jag åka till stallet och mocka ur lösdriften Jag skulle rida igen. Jag skulle läsa kommentarerna de andra skickat på min text och jag skulle förbättra den och skicka in den till min lärare. Ännu en uppgift skulle checkas av. Av det här blev det bara kaos, tårar  och massa ohörbart svammel. Det började med att ryggen bråkade så mycket med mej under natten att jag vaknade varje halvtimme. klockan ett var det omöjligt att somna om. Jag låg vaken till sex på morgonen, väcktes av mannen klockan sju för att Bobbo kissat inne. Första gången. Jag förbannade mej själv att jag inte tvingat ut honom vid fyra tiden när jag varit uppe sista gången. Det var bara att gå upp och torka. Men jag var så komatrött att jag slocknade ganska snabbt, med Lilla N:s knän i ryggen. Vaknade inte förens halv elva på förmiddagen. Hade fått sms om att mockningen var uppskjuten. Tänkte då börja plugga lite innan jag åkte till stallet. Då hade datorn fått fnatt, det gick inte att logga in. Jag kom inte åt något av mina dokument. Men jag tänkte att det reder sej, dokumenten finns ju på högskolans inlämningsmapp. Men ack så fel jag hade. Den var borttagen! Jag fick ett hysteriskt anfall. Tjöt som en gris. Jag hatar verkligen när allt går emot mej när det gäller pluggandet. Barnen blev oroliga och jag försökte skärpa till mej men det gick inte. Jag var helt otröstlig. 
Tillslut gick jag ut en sväng med hundarna för att tänka på annat. Det var varmt och skönt ute och även om jag oroligt kontrollerar Bobbo hela tiden så fick jag iallafall ordning på min sinnesstämning. Jag fick helt enkelt sätta mej ner och göra om allt en gång till. Det här betyder att jag inte kommer bli godkänd - har väldigt svårt att tro att jag skulle lyckas med det. Men jag har ändå lämnat in och jag har något att utgå ifrån när jag ska bättra på min rapport. Underbara grannen kom in och lyckades få tillbaka det dokument som jag skrivit förut och tillsammans med den gamla skrivelsen och den nya fick jag ändå till något som var ganska ok.

Idag kände jag verkligen för att ge upp. Pappa sa åt mej igår att göra det, Marcelo skällde lite varsamt häromdagen att jag tar på mej för mycket och borde tagga ner. Idag hade det varit så enkelt att lyssna på dem. Idag var jag den mest misslyckade människan i världen. Kanske borde jag lyssna på dem. kanske borde jag ge upp. Men sanningen är att jag VILL INTE ge upp. All denna ångest, frustration som jag hitintills har känt skulle då vara förgäves. Jag har två månader lite drygt kvar. Jag har klarat nästan  halva kursen. Jag vill bli helt klar. Jag vill inte ha det här 
hängande över mej, vill inte behöva göra om detta om ett år. Sanningen är att jag vill inte vara en som ger upp. Jag har gett upp allt i hela mitt liv. Har aldrig slutfört någonting, förutom min lärarutbildning. Jag tänkte att jag nu vänt trenden, inte längre följer mönstren från den uppväxt som jag haft. Men det skulle vara så enkelt att efter en vecka som jag haft säga att tyvärr jag pallade inte. Frågan är bara om jag skulle orka leva med mej själv då? Den där gnagande känslan av att svika mej själv. Skulle jag stå ut med den eller skulle jag börja förakta mej själv. När allt tagits ifrån mej är det bara min självkänsla som finns kvar. Jag förmår mej inte gnaga på den. Så jag kämpar lite till. Jag gråter en skvätt till och jag beslutar att jag kan ge upp en annan dag, men den dagen är inte idag.



onsdag 15 oktober 2014

Nervig häst

Idag är jag glad över att jag inte satt kvar på Pepino. Idag lekte han överenergiskt fullblod och redan efter en kvart på hästryggen kände jag att det bara var att ge upp. Allt skrämde honom, fåglar, gräs och vajande grenar. 
Så jag satte av och han fick jobba utan ryttare på ryggen. Han var spänd som en fiolsträng och ni ser ju på bilderna hur han bockar och har sej. Det positiva med dagens urladdning är att han fick jobba mycket hårdare än om jag suttit på. Han var genomsvett när vi var klara och det är ju ett positivt tecken! Pepino har svårt för att lämna gården, även när jag ridit ut med hästkompisar så istället för att skritta runt på gräsbanan tog jag med honom på promenad. Trots att han arbetat sej blöt var han lika nervig på promenaden. Här hemma pendlar han mellan två yttligheter nervig- slö. Det ska bli skönt när jag får lite 
hjälp att hitta mellanläget. Fast jag har inte bråttom. Vi tar det här halvåret till att lära känna varandra och hitta styrkor och svagheter. När jag red häromdagen gick det så otroligt mycket bättre så det lever jag på än. Även inne i boxen var han jumpig och kastade sej när något lät på andra sidan väggen. Väl ute i hagen jagade han bort Salle från hölåren och stod tjurigt och åt för sej själv. Kanske hade han haft en jobbig natt?

tisdag 14 oktober 2014

Hjärtat spökar

Bobbo idag, väntan på vetrinären
Det är hjärtat som spökar. Pumpen, roten till livet. Bobbo är sjuk. Han är faktiskt riktigt sjuk. Andningen är ansträngd och det gurglar och skrovlar. Idag röntgades hela buken. Lungorna har mycket vatten i sej och hjärtat har blivit runt. Men jag har svårt att förstå vem de talar om. 
Bobbo i mars i år. Stor förändring på
7månader!
Bobbo är fortfarande ganska pigg. Följer gärna med och rusar i skogen, ber att jag ska kasta en boll och nosar spår på promenader upp till en timme. Längre vill han helst inte gå. Jag kan inte riktigt förstå att det är Bobbos hjärta som håller på att gå sönder. I början av november ska han in på ultraljud av hjärtat. Någon specialist kommer då till djusjukhuset. Han kan svara på om problemet består i 1) gammalt hjärta med trötta klaffar, 2) tumörer i hjärtat. Vid scenario 1 kan han leva länge på medicin. På scenario 2 är det inget bra. 

Jag hade liksom kommit över att han ska dö. Jag har bearbetat det klart, nu finns det inte kvar. Nu ska han ju leva och må bra länge till. Jag har faktiskt hört talas om tollare som blivit 14. Jag har det, jag lovar! Inte ens nu när jag skriver det här känns det som att han är allvarligt sjuk. 
Bobbo som valp 2003
Han har varit min följeslagare i snart 12 år. Han kom före barnen, han fanns här när jag var ensam och sjuk och vi har haft fantastiska, fantastiska år tillsammans. Och visst har han fått olater som störande. Han står alltid i vägen, flyttar sej inte, han slickar i sej varje lite tillstymmelse till mat, oavsett om den är i din hand eller om en smörgås legat på bordet. Men han kommer med sitt vackra huvud och lägger det i mitt knä och ser på mej med sin glansartade blick och vill bara bli kliad en stund. Han skuttar fortfarande framför mej och ger lekinviter och han kan fortfarande tänka sej att busa en stund med en valp eller två. Han är min son. Inget mindre. Han är mitt barn. Jag älskar honom så intill döden mycket. 
Tröttare ben efter en längre promenad. Min gammelman
jag älskar dej så!
Jag är tacksam för varje sekund jag har haft honom hos mej och för varje sekund jag kommer att få. Bobbo är mitt hjärta, min kärlek, min bästa vän. Nej nu kan jag inte skiva mer. Tårarna kommer....

söndag 12 oktober 2014

Närvarande mamma

Det finns ingen värre känsla än när man känner att man inte räcker till som mamma. Jag ser på barnen att vi inte är den familj som vi brukar vara. Jag märker att jag ibland viftar bort dem med blicken naglad vid Ipaden. Jag blåser kortare tid på deras knän och pratar oftare om hur vi måste hjälpas åt med hushållssysslorna. Jag dövar det dåliga samvetet med att det bara är en övergående period. Allt blir bättre efter jul. Blir det det? Kan jag lova mej själv det? Kan jag lova barnen det? Jag tar mej tid att sätta mej i soffan och mysa tillsammans med familjen och godispåsen. Jag lurar in det ena barnet in i sovrummet där vi ligger och kramas och pratar om livet, om vännerna och om framtiden. Men det räcker inte. Jag är inte närvarande som jag brukade vara. Allt oftare ligger tjejerna nerkurade med paddan mellan sej och tittar på Frost eller någon annan film. Sonen har passiviserats med TV;n som den ständiga följeslagaren. Hur blev det så här? Jag har tillåtet det ske såklart. För när jag i mitt vuxenliv gör vuxensaker så måste barnen roa sej själva en stund. En stund blir två, tre, fem, tjugo, trettio stunder. -Jag vill inte att du ska plugga mer, sa Lilla N åt mej idag. Ändå har jag inte rört böckerna på tre dagar. Jag har låtit berget av plugg växa för att jag skulle jobba lite på att vara en närvarande mamma. En mamma som lyssnar och tar mej tid. Jag var så bra på det förut. Nu ser jag de sårade blickarna, ensamhetens droppe i blicken. Jag hatar varje sekund av det. Då kan jag ge upp allt. Vill kasta allt i sjön, skita i det. Men det går inte. Jag varken kan eller vill det. Jag är så nöjd när jag stryker allt fler av uppgifterna på schemat. Jag är så nöjd varje gång jag ser ett godkänt betyg. För jag vet att när jag har lyckats så blir jag klar och blir jag klar så blir jag fri. Då kan jag vara den närvarande mamman igen. Jag bara hoppas jag inte tappar bort henne på vägen.

tisdag 7 oktober 2014

Kvällssvammel för att få rensad hjärna

Det börjar finnas rätt så mycket som ligger och dammar. Sånt jag skjuter upp, sånt jag kan göra en annan dag. Som att läsa veckobrevet från dotternsklass, eller klippa gräset en sista gång. Jag borde verkligen rensa inne i tvättstugan, eller tvätta kläder men framförallt borde jag åka och handla kläder. Men vet du vad, jag orkar inte. När man ha häcken full med saker hela tiden så måste man bortprioritera saker. Det jobbiga kommer när de bortprioriterade dammtussarna kommer och hugger en i hälarna. Och nu kommer de. Jag försöker sparka bort dem, men jag vet att jag inte kan blunda länge till. Jag måste ta hand om dem. Men inte idag. Nu ska jag skriva en text till universitetet. Ännu en. Så jag kan bocka av ångestlistan. En sak i taget. Ett steg varje dag. Babysteps. Se inte framåt, bakåt eller åt sidorna, bara här och nu. Idag tog jag hand om disken. I morgon ska jag ta en sak till. Sedan har jag seminarium. Jag hade tänkt att försöka fixa den med. Allt småbrus, extra  jobb, lägger vi i dammhögen. I morgon ska jag ha möte med chefen. Medarbetar samtal. Vi ska planera min fortsatta utveckling och analysera året som gått. Jag kan verkligen inte komma på nåt vettigt att säga. Halsen värker, näsan snörvlar. Jag är lite småsjuk. Lagom mycket för att inte orka men inte tillräckligt för att stanna hemma. Men samtidigt vill jag visa mej på tårna, på hugget, visa vilken tillgång jag är. Jag kommer sitta och suga på en halstablett och tappa bort mej mitt i en mening. Sedan ska jag berätta hur bra det går på högskolan och universitetet. För jag är inskriven på båda. Ska försöka klara båda. Och be om ledigt en dag i veckan..... tror ni det kommer gå bra?

söndag 5 oktober 2014

Skulle du kunna ändra alla dina beslut?

Just nu är det mest häst och plugg i bloggen. Inte så mycket tankar längre. Tankarna har liksom tagit slut. Hela min existens går ut på att hinna med, att fixa, att klara, att planera. Jag behöver planera in vilostunder för att jag ska orka med allting. Jag måste planera in sovstunder för att inte däcka. Att tänka..... att reflektera...... det är inte så mycket av den varan. Men så ibland stannar jag upp, analyserar nuet. Idag var en sådan dag. Jag stannade upp. Men jag insåg ganska snart att jag är fast i det som nu är mitt liv. Inte fast så att jag inte kan ta mej ur, utan fast för att jag vill vara här. Det enda som tynger mej som 100000kg är pluggandet. Måtte jag bli klar till jul! Jag behöver poängen för mitt jobb skull. När de ändrade utbildningen och jag inte längre fick tillgodoräkna mej det jag läst förstod jag inte vad det skulle innebära. Nu förstår jag det till fullo. Så kan jag få ta bort den pressen så kommer livet bli lättare. 

Jag vet att många skakade på huvudet åt mej när jag började med hästarna igen. Snart är det ett år sedan. En hel del har hänt under mitt hästår men det är ett av de bästa besluten jag tagit sedan jag skaffade barn. Jag var så vilsen ett tag och nu känns det så hemma. Just det här att ta beslut som är bra för en själv, jag undrar om det inte är det som många gör tokigt? Jag har fått för mej att många fattar beslut som rör deras liv på felaktiga grunder. Man kanske gör det för att vara en bra vän, eller partner. Eller för att tidningarna säger att det är bra att träna, eller för att man borde. Hur ofta stannar människor upp och ifrågasätter de val de gjort? Hur ofta stannar du upp och är till fullo beredd att bryta alla dina aktiviteter, alla dina val? Jag gör det kanske varje månad. För jag vet att den dagen jag svarar ja på den frågan så är jag beredd på de konsekvenserna. Men jag vill inte sluta leva det liv jag lever. Även om jag svär över plugget så tycker jag det är kul, men framförallt är jag inte villig att skjuta upp det och ha den pressen på mej att jag måste fixa det sen. Jag vill vara klar nu. Jag vill bli klar så fort som möjligt. Två gånger har jag tagit beslutet att skita i att plugga. Jag avbröt kurserna, tyckte inte att de gav något, så jag vet att jag kan. 

Det är ju bra att jag känner mej själv. Det är väl bra att jag reflekterar och tänker igenom. Men för den skull fattar jag inte alltid de klokaste besluten för mej själv. Men jag är beredd att ändra dem när jag känner att de blir fel. Jag har ingen prestige i att visa att jag hade rätt från början. Jag måste ju ta hand om mej och då måste jag vara ärlig mot mej! 

Just nu är jag världssämsta matten i världen till mina hundar. Jag funderar ofta på om jag verkligen ska ha hund, så lite som jag gör med dem just nu. Jag vet att det kan vara sista hösten med Bobbo, vill jag komma ihåg mej själv så här dålig hans sista höst? Så tänker jag hela tiden. Men nu förmår jag inte mycket mer. Och det lilla de får, promenader och lite sökövningar är mer än om jag går sönder helt. Alltså får jag stå ut. Fram till jul, fram till jul-är mantrat. Det här är teorier som inte är vetenskapliga. Teorier som inte är godkända och väldigt beprövade, men det är så här jag lever och jag är faktiskt, överlag, väldigt nöjd med mitt liv. Nu har jag planerat att sova! Mat och sovklockan ringer. Innan midnatt ska huvudet vara på kudden. Jag hann med inlämningsuppgiften med 40minuter tillgodo den här söndagen med. Då håller jag planeringen ganska okey. I morgon jobb. I morgon kommer roliga nyheter. Men de får vi tala om i mörrn! Godnatt!

Vi har nåt...

Jag sitter på hans rygg för han är min lilla häst,
är min lillaaa häst. Vad du är söt min kära lilla.....häst.
Jag rider på Pepino. Jag sitter på hans rygg och känner mej lycklig. Jag känner hur han spänner sin rygg, jag känner hans muskler arbeta. Det finns något mellan oss som jag inte kan beskriva. Flera gånger får jag problem på ridbanan. Han svänger inte där jag vill, han svänger redan när jag tänker på att jag ska svänga där framme. Något kommunikativt via tankevägen. Det händer hela tiden.  Hans svarta hals framför mej, hans subtila sätt att berätta att sadeln har börjat glida, han är helt underbar! När han kom till stallet gick det inte att spänna sadelgjorden, den var alldeles för kort. Hööks hade inga längre sadelgjordar så en förlängare inhandlades. När jag red igår började sadeln glida så fort vi kom i minsta obalans och när jag efter ridpasset tog bort förlängaren kunde jag spänna gjorden på det första hålet! Han har minskat i vikt den lilla gurkan! Vi rider fortfarande ganska korta pass.
 Igår blev det 40 minuter. Jag behöver en instruktör för att komma vidare. Snart ska jag åka på en två dagars clinic med honom och eventuellt kommer en instruktör i akademisk ridkonst komma ut någon gång i månaden till stallet, då tänkte jag hänga på det tåget. Jag är så glad att ha honom därute i stallet, väntandes på mej. Han ger mej andhål, stresslösande och ren skär lycka.