Translate

måndag 31 januari 2011

Jag ser framemot

Jag ser framemot att få börja spela fotboll i morgon.
Jag ser framemot att få börja träna på gym igen.
Jag ser framemot att känna musklerna växa.
Jag ser framemot att få konditionen tillbaka.


Jag ser framemot att få läsa skönlitterära romaner.
Jag ser framemot att bli klar med min uppsats.
Jag ser framemot att bara var lärare, och inte student.
Jag ser framemot min examen.


Jag ser framemot vårens värme som tar bort all snö.
Jag ser fram emot att börja träna hund ordentligt igen.
Jag ser framemot att slippa vinterkläder.
Jag ser framemot att bli brun igen.


söndag 30 januari 2011

Knark

Det kändes som jag gjorde något fel. Som om jag gjorde en olaglighet. Klockan är mycket, jag sitter med en powerpoint till morgondagens lektioner. Prepositioner. Sömnpiller med andra ord. Jag behöver bli klar, så jag smög ut i hallen och tog en chokladbit. Som ett uppåttjack liksom. En kick som skjuter sömnluckorna en timme framåt. Ungefär som en knarkare som letade fram en drog. Jag kände mej skyldig. Fånigt. Men kanske en tankeställare oxå... Kroppen säger ifrån på alla sätt den kan.

Iphone inlägg

Jag har ju fått Marcelos iphone och så här kl 5 på morgonen är jag bara tvungen att testa att göra ett inlägg från den. Hoppas mi andra sover.

lördag 29 januari 2011

Judo



Våra fredagskvällar har inte så mycket fredagsmys, tacos och Let´s dance som andra familjer tycks ha. Våra fredags kvällar består av kast, brottning och svett. Judo står på schemat. Mina barn har inte fått en judo dräkt men många i gruppen har införskaffat en. Trots det är de bland de gladaste barnen på mattan. Några tårar brukar det bli hos de flesta när någon gått för hårt fram men oftast är de ute på mattan igen efter att mamma blåst lite där det gör ont.


Under passet får de träna på 


kordenationen som att krypa, åla på rygg, åla på mage, göra kullerbyttor både framåt och bakåt, de leker kull, ormar, de tränar på att falla framåt, bakåt och åt sidan. Men så kastar de också varandra, brottas och tränar fasthållningar. Mittimellan N är klart yngst, och minst. En kille som är lite äldre är inte mycket längre och tränarna brukar para i hop de två. Min dotter har rätt stor chans att  få ner den killen och när han får ner henne är hon ganska kvick på att ta sej upp igen. Stora N får ut en del av sitt brottningsbehov samtidigt som han inte får sparka och slåss, vilket är hans andra favorit lek. Så småningom ska han få testa karate, men jag tror att det skulle bli tokigt just nu. Så judon är perfekt i det avseendet. Vi föräldrar får också vara med och se. Inte bli utstängda, utfrysta som på så många andra aktiviteter. Nästa vecka ska Lilla N få prova. I gruppen som går tidigare. Då måste jag också vara med. Så då blir det familjeaktivitet, judon på fredagar. Alla får vi ett träningspass innan vi åker hem och spelar fotboll och handboll i vardagsrummet.



Let´s dance och tacosen får vara andras vana. I vår familj är aktivitet ett sätt att umgås. Även om jag ibland kan tänka att alla andra familjer har mycket bättre vanor än oss. Men det är bara i bland.

Dagens Pluto

Moppen går aldrig mer att använda.

Det var inget roligt att komma hem sista arbetsdagen i veckan. Det knyter sej i magen bara jag tänker på det. Så fort jag klev ur bilen hörde jag Pluto skälla. Det är inget ovanligt, men skallet lät som ett rop på hjälp. Lite desperat. Av någon anledning ropade jag hans namn och tonen blev lite mer annorlunda, som om hoppet fanns kvar. Jag rusade in med onda aningar. Skallet lät liksom från fel del av huset. I dörren mötte Bobbo mej. Men jag hann knappt hälsa på honom innan jag kastade mej in i vardagsrummet och till barnens dörr. Och mycket riktigt Pluto var inlåst i barnens rum. När jag öppnade dörren for han ut som en skållad råtta. Han gled på vårt fina ekgolv som den tecknade Pluto. Benen rörde sej åt ett håll men han själv gled åt ett annat. Han tittade på mej full av lycka men kastade sej ut genom den öppna ytterdörren. Sedan kom han in igen och var så glad från att ha blivit räddad från sin ofrivilliga isolering. Att han oavsiktligt blivit instängd i barnens rum är kanske inte så farligt. Det var ju inte så många timmar. Men när jag öppnade dörren slogs jag av en stank som var vedervärdig. Urin låg över hela golvet. Kiss luktar illa annars, men koncentrerad urin. Kiss som kommer från rädda individer har en helt annan lukt. Rummet stank rädsla, ångest. Jag har hållt på med djur tillräckligt många år för att känna skillnaden. Och Pluto har kissat inne förr, aldrig har det luktat. Aldrig. Förens nu. Trots att jag skurade golvet tre gånger, vädrade i flera timmar luktar det fortfarande i rummet. Skurmoppen var jag tvungen att kasta ut. Lukten från urinet var så stark att tvättstugan blev omöjlig att gå in i. Jag får köpa en ny idag.



Jag lider så med min älskade vovve. Vad har han gått igenom under de timmar han var ensam? Vilka spår har hans tidigare liv egentligen lämnat i honom? Eller var det bara rädsla för att vara ensam? Vi har tränat litegrann här hemma med att separera hundarna. Inte så mycket som det skulle behövas men lite. Och han brukar skälla och yla ett par minuter, vara lite orolig, innan han lägger sej. Jag tycker så synd om honom. Turligt nog är han sej själv igen nu.

Min arbetsplats

Jag jobbar ju på en skola i en by som gör sitt bästa för att bli en egen kommun. Högstadieskolan är byggd på 60-talet och med tanke på alla hinkar som står ute i korridorerna för att samla in allt vatten som droppar från taket så är det dags för renovering. Men jag gillar skolan. Och jag gillar min arbetsplats. Mitt skrivbord och min hurtsch. Precis som alla andra lärare har papperna börjat översvämma min plats. Det är många elever att hålla reda på och många planeringar ska göras. Men jag har börjar få koll. Jag börjar hitta en arbetsordning som jag tror funkar. Jag slås om och om igen att högstadiet verkligen är min plats här i livet!

torsdag 27 januari 2011

Snörvel, host och lön

Stackar, stackar mej...
Jag snörvlar och halsen har börjat värka. Men i skolan håller jag god min och låtsas som att det bara är näsan som rinner. Just nu är jag den dåliga människan som riskerar att smitta mina kollegor. Huu..hemska mej!  Mittimellan N har börjat hosta nu i sömnen så kanske har hon också påverkats av kylan. Tjejen som bara går ut i strumpbyxor. Tunna, smala byxor ska det vara, annars blir hon galen. Vi har våra förhandlingar, fröken Bestämd och jag. Lilla N har börjat hosta ordentligt igen så nu kör vi astmasprey tre gånger om dagen så hoppas vi på resultat om ett par dagar. Vad jag verkligen inte vill är att vara hemma och sjuk nu när jag just börjat jobba. I dag fick jag min första lön dessutom! Den var mindre än studielånet, jag får ju inte för en hel månad och sen så jobbar jag ju inte heltid. Men det var en speciell känsla faktiskt. Att veta att pengarna är mina. Inte till låns. Inget att lämna tillbaka. Bara mina! För ett par dagar sedan hade jag massor av planer för vad jag skulle göra när jag fick mina första pengar. Idag kommer jag inte håg en enda sak. Men jag kommer nog inte ha några problem att sätta sprätt på pengarna. Nästa vecka ska bilen in på verkstan...

onsdag 26 januari 2011

Överlämningar

Så var det dags för hundträning. Jag irriterar mej på Plutos överlämningar. De är under all kritik så jag får göra ett ryck att träna det igen. Han kan ju inte förstå om vi inte tränar, tänker jag. Så sagt och gjort blev det överlämningsträning i hallen. Det tog LÅÅÅÅNG tid innan han insåg att det var i handen dummiesen skulle. Han vill gärna lägga den på golvet framför mej. Men nu ska det bli ändring på det. Varje dag blir det överlämningsträning i hallen från och med nu och ett par veckor framöver. Tack vare att Bobbo är en retriver har jag lärt mej en hel del om just apportering. Och även om nu Pluto inte är i närheten av en retriverras så tänker jag göra mitt bästa  att uppfostra honom som en. Jag älskar Pluto som individ men raserna i honom är inte de jag skulle valt om jag inte förälskat mej i hans personlighet. Och jag ser ingen anledning att bygga på varken hans aggressivitet eller hans bufflighet. Jag föredrar att han inte dödar apporten varje gång, i händelse av att apporten nångång skulle råka vara en katt eller liten hund. Ett ryst med Plutos muskelösa nackmuskler så är det nog inte så mycket levande kvar av kissen. Därför bär man försiktigt, lämnar i mattes hand och är en duktig hund. Jag hojtar till när/om jag lyckas..... Nästa retriver-projekt på Pluto är att i sommar få honom att simma. Han tyckte det var riktigt läskigt i somras. Och jag kan ju inte ha en hund som inte badar! Klart vi ska simma tillsammmans! Men fram tills dess är det överlämningar vi tränar.


Foto; Stora N

Saxat från FB

Allvarligt talat !! Om promenader är så himla sunda som alla påstår, så skulle ju brevbäraren praktiskt taget vara odödlig. Valen simmar hela dagarna och äter bara fisk, och den är tjock som fan! Kaninen springer och hoppar hela dagarna, men lever max 5 år. Sköldpaddan springer inte, hoppar inte, kommer alltid sist, rör sig nästan inte och lever i 150 år, så för faan......... Slappna av!


cred Cattis på facebook. Den var riktigt bra!

tisdag 25 januari 2011

Bland träd och flingor



 
Hittad! Pluto överlycklig!
Idag tog jag mej ut i skogen för första gången på evigheter. Och det var skönt att låta hundarna springa fritt hur mycket de ville utan att behöva bry sej om andra människor eller bilar. Jag planerade min tur väl. Tänkte att jag skulle ta vägen där jag behövde pulsa minst. Ändå blev jag svettig så det rann längs med ryggraden. Det är jobbigt att gå på skare som håller, rasar, krasar och faller igenom. Det grå vädret gjorde inte att det var kul att fota men det var kul att köra sök igen! Eftersom jag lurar hundarna så blir det inte så tufft för Pluto. Han hänger mest på Bobbo som är en fenomenal sökhund. Men jag hoppas att även Pluto lär sej under tiden. Till våren blir det mer målinriktad träning för lillponken. Trots att jag gömde mej ganska svårt, när hundarna var upptagna med att spåra långt borta från mej i skogen, så tog det förvånansvärt kort tid för hundarna att hitta mej. Stora kramkalaset blev det. Vi behöver mer natur i våra liv, hundarna och jag. Nu längtar jag till islossning och vårsol!

Hundarna njuter av att kunna röra på sej
helt fritt!

Så här snöig blir man efter att ha
gömt sej i sökträning
 

Dagens Pluto

När han flirtar så vänligt kan man inte göra annat än
att smälta. Arg? Nej då, intet med sån söt vovve.
Han har börjat året ganska lugnt ändå min lilla marodör. Valpen som numera är tio månader! Shit vad tiden går! I dag när jag kom hem på lunchen var det en hushållsrulle som var massakerad. Det verkar som han fått en förkärlek för dem så jag får väl börja plocka undan dem när vi åker på morgonen. Annars sysselsätter hans sej med ben och aktivitetsdongen när jag är på skolan och lär ut spanska. Inte så mycket att städa den här gången och det är jag tacksam för. Hoppas eländet stillar sej helt snart.

söndag 23 januari 2011

Umgänge

Veckan går på från morgon till kväll. Det är inte alltid lätt att få till umgänge med alla jag skulle vilja träffa. Den här veckan har jag ändå lyckats få behövlig tid med bästaste Jonna. Min enda vän utan barn. Det är balsam på själen att få sätta sej i hennes soffa med en kopp te och prata om allt. Allt. Utan barn. Utan måsten. Bara få vara. Vi får till det kanske en gång i halvåret. Däremellan träffas vi och tränar hund, oftast med mina tellingar i släptåg. Men i torsdags fick jag Jonna för mej själv. Bara jag, mina hundar, Jonna, soffan och te. Det är oslagbart. Marcelo somnade i Stora Ns säng när han skulle söva barnen. Jag fortsatte fika på. Och prata. Förutom stunderna med mina barn var det höjdpunkten på veckan.


Nettan, min älskade vän
Jag trodde jag skulle få lite egentid med min bästa vän Nettan också. Så blev inte fallet. Lilla N vägrade vara hos sin älskade pappi (farfar) så hon fick följa med medan de två stora var hos varsin kompis. Nettans hus var fyllt med testosteron. Det luktade av man och hund så fort jag klev innanför dörren. Badrummet luktade manlig duschtvål. Lägenheten var fylld av långa manliga könshormoner som tog plats. Överallt. Det tog mej en stund att vänja med vid detta nya. Nettans hem har bestått av Nettan, dottern och två tikar. Det har varit gott om plats, luktat kvinna och alla har varit i ögonhöjd. Nu såg jag saker i taket jag aldrig sett förut när jag var tvungen att höja blicken mot de långa männen som befolkade huset. Det var ovant. Nästan som att lära känna en människa på nytt. Kanske lite spännande. Men mest ovant. Ett konstaterande var på plats. Vi spenderar alldeles för lite tid i varandras sällskap och alldeles för mycket tid i telefonen. Jag bjöds på gott te och mumsig glass. Jag slängde käft med Pontus och insåg återigen hur mycket jag saknat honom. Jag hälsade på Johan och fick inspektera familjens nya utökade familjemedlem. En lång man. Tyckte om hans ögon. Det var över för fort. Jag fick inte nog av Nettan. Jag saknar henne för mycket. Besöket var ungefär som ett avbrutet samlag. Bra härlig början men lämnade mej otillfredsställd och med en lust som inte stillats innan det avbröts ( förlåt att jag jämställer dej med sex Nettan, men vad sjutton vi har blivit tagna för lesbiska förr så varför inte?).


I dag har jag haft nöjet att se mina barn röja loss alla leksaker hemma hos grannen. Mina barn slutade aldrig att kivas men det var en charm i det med. Både Pelle och Therese är så lätta att vara med så det är en fröjd att få umgås med dem. Vi båda mammor drömmer om en middag tillsammans, hon och hennes pojkar och jag med min brokiga skara. Jag hoppas våra män gillar idén lika mycket för jag har redan börjat drömma om den. Vad vi dock snabbt insåg var att de närmaste veckorna är fullbokade. Är det så här det ska vara att vara en familj i 2000-talet? Så möjligtvis blir det en heldag med våra familjer söndagen den 13; onde. Vi hoppas alla är friska då!

Bestämt mej?

Jag tror jag har bestämt mej. Vill kosmos nåt med mej så är det bara att lyssna. Jag vet inte hur jag ska få till min vardag. Vet inte hur jag ska lyckas. Men jag tänker att om energierna runt mej pekar ut en väg som jag egentligen vill, då måste det finnas en plan för hur det andra ska lösa sej. Jag litar på mina skyddsänglar. De vill mej väl. Jag är inte rädd för mej. Jag är jag och jag vill gott. Alltså måste det bli bra? Varför streta uppför om vägen sluttar neråt? Jag ska följa vägen. lita på insikten och hoppas att ödets mål och mitt mål stretar åt samma håll.

Deprimerande


Jag har trott att jag lider av vårdepressioner. Så som min närmaste kvinnliga släkting i rakt uppstigande led lider av depp på hösten. ( jag har många minnen hur pappa skickade hem pengar från sin båt på de sju haven med orden köp nåt snyggt så känner du dej lite bättre, och det hjälpte för stunden. Men sen grät hon igen). Någonstans i slutet av Januari sjunker jag ner i tröstlöshetens träsk för att blomma upp på nytt i maj när sommarvärmen börjar komma. Jag är en av de få jag känner som hurrar när vintrarna har varit som de sista två åren. Mer snö, tack. -20 grader. Finfint. Det blir bra! Men nu har jag kommit på, det är inte våren som får mitt humör att sjunka ner i stövelskaften. Det är detta JÄVLA slask- och is skiten som punkterar ballongen. Jag hatar verkligen när plusgraderna får snön att smälta och breda ut sej som en matta över alla vägar och fält, för att sedan bli fryst dagen efter till en ishal bubbelis. Det resulterar i blöta fötter ena dagen och halkolyckor andra. Och även om det snöar på sen igen är snön inte lekbar i. Den är stenhård, frusen, svår att gå på/i med en halvhård skare som skär sönder tassarna på hundarna och smalbenen på mej. Så nu är jag med andra ord på dåligt humör fram till sista snöflingan har tynat bort i vår. Lycka till alla mina vänner. Att umgås med mej den närmaste tiden lär inte vara muntert!

Velar

Det är söndag. Jag har nyss vaknat. Jag har typ skrivit två inlägg på hela veckan. Jag saknar min blogg. Jag saknar tiden att sitta i en liten dator-bubbla och skriva av mej och få reaktioner från er som läser. Nu försöker min yngsta dotter med alla medel att få min uppmärksamhet, men nej, nu är det min tur att ta ett par minuter och skriva! Så det så!


När Januari nalkades hade jag ett sånt driv, en sån lust, kände att nu var förändringens vindar på gång i mitt liv. Nu skulle jag kunna komma igång. Så missade jag kursen och dammluckan föll igen. Samma mönster som varit de sista åren skulle upprepa sej. Problemet är bara att kroppen säger ifrån. Alla kosmiska gudar och krafter därute styr min kropp att göra det som är rätt för mej. De utmanar mej och meddelar att jag tryckt på paus för länge. De har tillåtit mitt jag ska bara.... alldeles för länge. Det är dags att verkställa mina planer och drömmar. Problemet är bara att jag vet att jag måste genomlida det som jag måste göra nu för att jag ska kunna göra allt det där jag vill...sen. Så frågan är vad jag ska lyssna på? Hur ska jag lösa det här? Mina vänliga andar runt mej försöker hela tiden presentera lösningar på problemet. De visar upp alternativ mitt framför näsan på mej. Jag har bara inte fattat det. Men nu när jag har börjat förstå så kommer debatten mellan förnuft och känsla. Jag vet helt enkelt inte vad som är bäst för mej.

torsdag 20 januari 2011

Bobbo nummer ett.



I dag var ingen bra dag för min son. Under fotbollen råkade han ut för lite elakheter från några av de andra pojkarna. Det resulterade i stora Lille Skutt tårar ute i omkädningsrummet i min famn. Sedan vägrade de passa till honom. Han var jätte ledsen. När vi kom hem skulle han berätta vad som mer hade hänt under träningen medans jag hade läst sagor för tjejerna. Då kom det ännu mera tårar, och de slutade aldrig rinna. Han grät som om han släppte en flod lös. Det lät väldigt mycket som trötthets tårar. Men ingen tröst var nog. Då kom Bobbo och lade sitt kloka, lurviga huvud på hans axel. Och så liksom kramade han både Stora N och mej. På två sekunder stillades gråten. - Han kramar dej, sa jag. - Han är min bästa brossa, snörvlade Stora N. Just då kunde jag ge allt i världen till min älskade Bobbo. Denna fantastiska, fantastiska hund, min äldsta son, min stora, stora kärlek. Bobbo knockade ner Pluto som nummer ett i Stora N;s hjärta just i den stunden. Han ska bli belönad med en extra lång promenad i morgon. Åh vad jag hoppas kunna behålla honom många, många år till. Hur ska jag någonsin kunna leva utan honom?

Liten extra peng på roulette.

Förhandstitt på Roulette hos Eurogrand CasinoVissa dagar önskar jag att jag hade min pappas förmåga. Min pappa är en fantastisk man på många sätt, men han har en egenskap som få vet om. Han kan läsa roulette. Det ryktas att han till och med har åkt ur ett casino anklagad för att fuska. Han själv får bara ett drömskt leende och en speciell sametslen blick när jag frågar. Sen nickar han och säger att ja han kan läsa roulette. Pappa och hans fru har åkt till olika casinon runt om i Europa och alltid gått ut med en stor ansenlig summa pengar på fickan. Nu pratar vi inte miljoner men vid vissa tillfällen flera 10.000 tusentals kronor. Och hans fru ler bara. Nu vet jag att hemligheten ligger i att räkna ut hur coupieren slår när hon rullar på hjulet. Och jag vet att det spricker så fort de märker att pappa vinner hela tiden, för då byter de person samt att vakter kommer och glor och gör pappa nervös. Själv gjorde jag en misslyckad debut som Black Jack coupier för många herrans år sedan. Vi kan väl säga att mina mattekunskaper satte käppar i hjulen. Jag arbetade ett par kvällar och insåg att jag inte var lönsam för företaget. Så jag slutade med svansen mellan benen. Men det var efter det som jag vågade spela Black Jack för första gången. Jag var lika dålig framför bordet som jag varit bakom. Men som nu, när kassan tryter och många roliga saker dyker upp som kostar pengar. Då önskar jag att jag hade pappas förmåga…. Att tjäna några tusingar på roulette. Det vore inte illa. Men vi har ju inget casino i närheten. Tror ni nätvarianten funkar lika bra? Jag har en casino sida på nätet som kommit i min väg. Tror ni jag törs prova? Eller är det lika döfött som min Black Jack karriärr?

tisdag 18 januari 2011

Rustar för sömnlöshet

I dag är jag så där såsigt trött jag blir när nattsömnen förstörs. Lilla N vaknade vid tre och ville ha frukost! Okristliga timme. Men sömnen var förstörd. Nu kommer jag inte få mycket gjort under hela dagen. Förmiddagspasset på jobbet är avklarat. Nu är det lunchpasset hemma med uppsats och sen tillbaka till jobbet för en eftermiddags lektion. Jag rustar för månader av trötthet, vaknätter och ett kämpande för att få någonting gjort. Jag hoppas att det blir enklare än vad jag föreställer mej......

söndag 16 januari 2011

Familjesöndag






Se upp i backen, fyra hål i na
I dag var det pulkaåkning på dagordningen. Så vi packade på oss kläder och begav oss ner till sjön för att åka i backen. Trots att solen inte lyser och trots att blötsnön gjorde oss dyngsura på en kvart så var det riktigt roligt. Till och med Lilla N som är väldigt svårflörtad skrek förtjust nerför den lilla men branta backen. Vi raceade mot varndra, åkte på rumpan, på snowracer, tefat och pulka. Jag var lika förtjust i att åka som barnen. Ute på sjön började isen smälta och vi fick plaska i tre cm med vatten. Så jag gjorde mitt bästa att stanna på stranden. Fort gick det och roligt hade vi. Hundarna var med och sprang efter oss upp och ner. Sen tog de ett varv och utforskade stranden och berget för sej själva. Det var så skönt att kunna släppa uppmärksamheten på dem och låta dem löpa fritt. Bus och fart var det på oss alla. Förutom stackars Marcelo, som jobbar, även idag.

Medan vi gör oss iordning letar Bobbo efter nåt i snön.


       




lördag 15 januari 2011

Avatar

Nu har jag sett filmen alla talar så väl om. Avatar. De blå varelserna med smala svansar. Jag tror jag skulle vilja se om den. Med tre barn som slåss om utrymmet att få ligga på min kropp och med för lite sömn i kroppen så att jag slocknade fem minuter här och där så gjorde jag väl inte filmen rättvisa. En tittning till skulle nog inte skada.

Tank om taskighet

Jag har funderat ett tag nu. Men jag har inte kunnat sätta ord på det, vet inte om jag kan det nu heller men jag gör ett försök. 


Jag har funderat kring hur vissa människor kan ha så benhårda regler runt sin egen person så att alla andra faller till korta. Jag tänker på personer som är minutöst punktliga till en träff exempelvis. En del, inte alla, blir otroligt sura om inte den andra personen är lika punktlig. Men sen när de själva, efter egna nycker, ställer in fem minuter före träff så ska det vara okey. Jag har själv varit med om det ett par gånger. Jag brukar sällan sätta en tid utan brukar säga runt halv men de som är punktliga menar halv. Kommer jag då fem minuter sent blir det sura miner. En annan gång ser jag till att då komma i tid, för man lär sej vilka människor som inte klarar av att vänta ett par minuter. Men strax innan jag hinner fram till mötesplatsen kommer ett sms, jag kan inte, vi får ta det en annan gång.Sånt händer, tråkigt tänker jag, vänder bilen och far någon annanstans. Sedan blir jag bemött med sura miner nästa gång det är nåt som jag inte kan leva upp till. Innan personer gör om liknande saker själv, men då är det för att ett viktigt samtal kom emellan osv. 


De jag möter som har detta beteende är oftast i människor i arbetssituationer som  på universitetet, för jag orkar inte riktigt med att umgås privat med människor som vill att alla ska ta hänsyn till deras nycker medan alla andra alltid är en besvikelse. Eller så försöker de säga ifrån om nåt på ett sätt som är ganska otydligt. Jag har ett minne från en som inte ville att man skulle ringa efter klockan sju på kvällen. Det är bara att acceptera. Men själv ringde hon vid tio på kvällen eller bad om att man skulle ringa efter åtta vid ett flertal gånger. När det sedan var en i gruppen som ringde vid åtta vid ett annat tillfälle så blev hon jätte upprörd.  Ni respekterar inte mina regler eller känslor skrek hon under sitt vredesmod dagen efter. Fast hon själv brutit sin regel och bett oss bryta den flera gånger.... konstigt! Ett par gånger har jag tänkt att det handlar om mej. Men det gör det aldrig. Jag har sett hur dessa personer gör likadant med alla. Bygger upp relationer för att sedan raserar dem med orden; att alla andra är idioter, inkompetenta, opålitliga osv. Jag undrar hur en människa blir så? Självklart är det inte en lycklig människa. Men hur rättfärdigar de sina regler inför sej själva? Hur rättfärdigar de sina egna dåliga sidor inför andra?


För jag tänker att om jag inte accepterar att människor gör fel mot mej, då får ju inte jag göra fel mot dem. Vem orkar vara perfekt hela tiden? Jag hade ett samtal med min bästa vän innan jul där vi pratade om att såra andra, att vara plump osv. Och då sa hon saker som jag vet att hon själv inte följer. Nu tillhör inte hon kategorin här ovanför. Tvärtom hon är väldigt generös i sin person, förlåtande och stör sej väldigt lite på sin omgivning. Men det som var intressant i vårt hypotetiska samtal var just att hon tog en ställning som hon själv inte följer. Och då började jag fundera om jag själv gör samma sak. Jag försöker vara ärlig med mina fel på en gång, som att jag sällan är i tid, tar på mej lite för mycket ibland och därför försöker sluta med det och  väljer att inte ta på mej mer just nu. Ja ni vet... Men det finns ju andra områden där jag inte är lika medveten. Och så tänkte jag på alla de personer som kanske har en ståndpunkt, men är inte medvetna om att de själva bryter den titt som tätt. Knepigt det där.


Relationer är komplicerade och på vissa platser i livet måste man agera med människor som inte har samma syn som en själv. Och då måste man förhålla sej till dessa personer. Men jag har upptäckt att jag själv har ganska lite tålamod för detta hyckleri. Och det gillar jag inte. På universitetet mötte jag några sånna människor, men jag hoppas att de inte finns på min nya arbetsplats. I min vänkrets existerar de inte såklart. Vad jag funderar kring är varför det här beteendet trycker på min ilskeknapp?  Varför blir jag så provocerad? Det är ju inte deras fel, det är ju jag som blir provocerad, alltså ligger det hos mej. Och hur ska jag kunna hitta den inre friden att inte bli irriterad? För jag blir som en bomb. Jag exploderar till slut. Och när jag exploderar så är det mina mindre vackra sidor som kommer fram. Jag har ärvt ett drag från min mor, som jag blivit medveten om sen andra påtalat det under åren. Jag säger saker som hamnar rakt på spiken, på ett elakt sätt. Jag låter med andra ord bara elak och frän. Och jag jobbar så hårt för att inte bli det så jag blir nästan lam i min argumentation. Jag vill inte säga för mycket som bara  låter taskigt. För jag vet hur vidrig Laila var när hon fick de de där rycken. Jag vill inte vara som hon.


Kanske därför jag stör mej på dessa människor, för de skapar reaktioner hos mej som påminner om min mors värsta sidor? Och jag vill inte vara vidrig.

fredag 14 januari 2011

Dagens Pluto igen

Så var det dags igen för syndaren i familjen. Mister Pluto-boy. Uppdrag; Döda hushållspappret. Uppdraget genomfört. 




Jag kan leva med en död rulle papper. Kul är det kanske inte att komma hem och se papper ÖVERALLT. Men hellre det än en död  handväska( i måndags) en vinterjacka ( vid jul), krossat porslin eller annat bus han har roat sej med. Sen busade vi här ute på vägen och tränade lite ingångar. Han har humor killen, och det ska han ha en eloge för!

Lite trött

Det är bara att erkänna; jag känner mej rätt nerslagen. Den här terminen som bådade så gott känns nu som en lång sträcka av att simma för överlevnad. Förutom mitt jobb, min uppsats, mitt liv, politiken ska jag nu plugga en halvtid spanska också. Helt plötsligt försvann alla nätter fram till sommarlovet. Helgerna fram till mars var väl fyllda ändå av studerande, men nu kommer det aldrig ta slut. Det känns som jag måste ta ett andetag och hålla den alldeles för länge. Sova får jag inte heller. I dag avr jag en dålig mamma när Lilla N låg i sin säng och skrek på mej. Jag hade äntligen somnat, i min säng, skapligt tidigt, sen började mistluren. Jag vägrade gå upp. Till slut gjorde jag det ändå bara för att meddela min skrikande dotter att hon hade två val. Sluta skrika eller komma upp och gå in till oss. Hon valde att ligga kvar i sängen och vråla. Då skrek jag tillbaka. Jag fattar inte hur resten av familjen kunde sova vidare! Marcelo vaknade dock av mej och fräste att jag skulle få mitt hysteriska anfall i ett annat rum. Sen somnade han om. Ursäkta vad är det som säger att det är JAG som måste ta vår dotter. Jag är rätt säker på att han var med och tillverkade den modellen. Och det inkluderar skriket. Jag skapade inte det själv! Till slut gav jag upp. Jag hämtade henne. Då hade hon bajsat i blöjan. Det var därför hon vägrade gå. Byte av blöja och tröstande i tio minuter så somnade hon om, och här sitter jag klarvaken.

Då kan man ju fråga sej varför jag inte tog upp henne första gången. Tro mej jag har gjort det misstaget. Det fick jag ångra i två månader. varje natt efter det så vägrade hon komma till vår säng själv när hon vaknade. Jag skulle prompt hämta henne. Vilket resulterade i just samma summa vi har nu. Alla sover utom mamma.

Hela mitt liv har jag lidit av sömnstörningar. Periodvis lider jag av sömnlöshet. Då går det månader med mindre än tre timmars sömn per dygn, gärna upphackat i tre, fyra olika perioder. Periodvis lider jag av problem med att somna. När jag väl sover så går det bra, men jag somnar ju inte. Och med inte somna, menar jag att  sömnen infinner sej en timme innan det är dags att gå upp, eller vid fyra på morgonen. Inte alltid en bra kombination med skola och arbete. Jag har en tre, fyra andra varianter till men alla går ut på att jag sover alldeles för få timmar. Summan av kardemumman är att jag kan inte sova en halvtimme , vakna och sen tro att det går att somna igen. Det går inte. Så nu kommer jag att vara vaken till tre eller nåt, och vara super trött när klockan ringer strax efter fem i morgonbitti. Eller i dagbitti, klockan har passerat tolv. Därav vill jag heller inte få de närmaste veckornas sömn förstörd av en ilsken, vaken Lilla N som vill att jag ska bära henne till vår säng. Nu när hon äntligen går själv mellan rummen.

I dag hade hon en anledning att skrika. Och därför gjorde jag fel. Jag bad om ursäkt. Hoppas det räcker. Nu sover hon bredvid mej i soffan och jag får roa mej med halvtaskiga serier ett par timmar framöver. I morgon är sista arbetsdagaen. jag och sonen längtar till lördag och sovmorgon.

onsdag 12 januari 2011

En ny dag, nya borst

I dag var en ny dag. Oj vad segt det var att gå upp. Jag hann bara en super mini, kortis promenad med hundarna innan det var dags att åka på väldigt moddiga vägar, komiskt att behöva åka till tre kommuner på mindre än en timme varje morgon, och alla har typ lika dåligt plogat. Jag är fortfarande besviken på tanten från igår, men det hjälper inte. Det är bara att lägga det bakom sej och gå vidare. Och det gör jag. Det är inte hela världen. Jag har inte förlorat ett ben eller blivit sjuk. Och jag får leka att jag är en sån där docka som reser sej automatiskt när den blir nerslagen. I stället får jag se möjligheter, och de presenteras mitt framför näsan på mej, och det finns kanske en mening med det med. 


En positiv sak idag var att jag faktiskt hann handla med barnen idag efter jobbet. Igår stod vi helt utan vettiga saker att komponera ihop till en måltid. Det firade vi med pasta och pastasås idag istället. Medan urtrötte sambon spelade wii med sonen och tjejerna somnat på soffan smög jag mej ur huset och gasade hem till Frida. Det var så skönt att gå där det är upplyst! Och med trevligt sällskap! (Nu kanske ni ska läsa att jag babblade och babblade ur mej medan stackars Frida fick lyssna och fick in nåt hummande då och då i min svada) Bobbo var stirrig som bara den, nån rev av en smällare och Bobbo drog. Det blev koppel. Pluto var lös hela vägen och jag är så glad över min kastrerade kille. Det var riktigt, riktigt skönt att komma ut och röra sej ordentligt. Inte gå myrkliv på isgata. Nu är det nybakade brödet klart. En dotter är vaken så hon och jag ska ta en smörgås, mysa  lite, titta på TV och kanske sova i soffan tillsammans. Marcelo snodde med sej sonen in i sovrummet, så min sovplats är nu upptagen. Jag har inte hjärta att separera dem när de äntligen får tid tillsammans. Men först en dusch!

tisdag 11 januari 2011

Jag är så ledsen!

I dag blev jag kuggad på min spanskakurs. Jag kan inte med ord beskriva hur besviken jag är. Hennes motivering var att jag nonchalerat sista inlämningstiden. Och visst hon har delvis rätt. Först lämnade jag inte in dem när första deadlinen var. Jag mejlade och frågade om det var ok att lämna in till andra deadlinen som var 2 januari Jag tokskrev de tre uppgifterna... Jag gjorde det, men slarvade med referenser av anledningar jag inte orkar gå in på. Jag fick in dem i tid och fick komplettering. Vilket jag väntat mej. En del var inte så bra skrivet och en uppgift hade jag missförstått och skrivit ihop när det var två delar. I sitt svar på upg 1 skrev hon att jag hade till den 7 januari på mej att rätta till det. När hon rättat uppgift 2 och 3 skrev hon att jag skulle lägga alla tillsammans i kompletteringsmappen. Allt går alltså via datorn. Kompletteringsmappen tar bara emot en skickning. Jag kan alltså inte skicka flera gånger. När jag satt och jobbaade med 1:an försvinner all information. Så jag skickar ett meddelande och frågar om jag kan få samma igen. Men så har min egen dator sparat nedladdningen automatiskt så jag hittar den på hårddisken och jobbar på. Sen tar jag tu med de andra uppgifterna. Sent några på natten några dagara senare går jag in och kollar mina meddelanden. Där står det, i mejlet hon svaratp å om den försvunna 1:an, att jag bara har till 23.59 på mej. Jag blir kall. Fort som sjutton skickar jag in uppgiften i kompletteringsmappen. Klockan står på 23.55. PUH! Trodde jag. Tills jag ser på BB "inskickat den 8 jan 00:03" Alltså klockan går fel. Men visst jag missade deadlinen för den uppgiften. Jag jobbar på och gör klart allt jag har kvar. Men jag känner på mej. Jag känner på mej....


I dag kom meddelandet att hon kuggar mej (första gången någonsin jag blir det!) med motivering att jag varit nonchalant mot inlämningstiden. Hon argumenterar också att uppgiften är undermåligt skriven eftersom den inte innehåller vissa delar hon hade önskat. En sak var att hon efterfrågade tio viktiga historiska händelser. Bland de tio hade jag inte nämnt nåt om den arabiska eran. Och i en annan deluppgift så frågor hon efter kända konstnärer, dels historiska och dels nutida. Då skrev jag om en kille som dog år 2000. Kritiken var att han då inte är nutida eftersom han är död. Jag fattar inte logiken i det. Nutid är väl de senaste tjugo åren i allafall eller? Sen skrev hon att jag inte hade tid att komplettera eftersom terminen tar slut på söndag. Sist jag kollade så har man rätt till omexamination minst tre gånger, men fristående kurser kanske inte följer resten av universitetet? Jag har visserligen varit med om det en gång förut på en fristående kurs. Där slog de upp nya regler allt eftersom under kursens gång. Den gången var jag inte direkt drabbad. Men flera andra var det. Regeln säger att om det är obligatorisk närvaro och du missar så måste du ta igen gången eller få en kompletteringsuppgift som motsvarar tiden och kunskapen du förlorat. Jag missade en halv dag pga tenta. Det var inte obligatorisk närvaro men jag fick ändå en straffuppgift som tog ca fyra dagar att lösa. Jag gjorde den och slutade argumentera när jag hörde hur envisa de var mot de andra, som råkat bli sjuka. De blev verkligen straffade! Med andra ord alla småkurser håller inte riktigt programmens standard var sej på utbildningsnivå eller i regler.


Men nu har jag missat denna kurs. Det är bara att gå vidare. Den här gången skiter jag i Mälardalens högskola och går i Linköping istället. De har ett mycket bättre system! Så en termin kvar gott folk. Sen är jag färdig!

Vikt koll

  Det har tickat på sen nyår. Allt har gått i rasande tempo. Mest för att jag försökt att klara ut den sista spanska kursen. Och hur det har gått vet jag inte än. Men jag går just nu och grunnar på andra lösningar. Men det var inte det jag skulle skriva om. Det var det här med vikten. Jag vet inte vad det är med mej. Men det känns som att det är ett nytt år. nya tag, nytt liv. Någonting har förändrats men jag kan inte sätt fingret på vad. Så jag funderar på att börja om på ny kula med det här med vikten. Vad som hänt förut känns lite pasé. Jag vill dra ett streck över det och börja om på nytt. Varför? Jag vet inte. Har funderat på om jag ska rapportera annorlunda, men nej det ville jag inte. Varför då börja om på noll? Jag vet inte. Men jag går på intuition och gör som jag tycker. Jag ska dessutom följa veckornas nummer, alltså inte rapportera min vecka av mätning utan kalenders vecka. Så det här blir helt sonika vecka 2. Jag mätte mej förra måndagen och har nu ett resultat att redovisa. Jag ha rinte investerat i en ny våg. Får se om jag gör det. Jag räknar ändå med att det är i cm jag vill gå ner ( okey dm, men dit kommer jag hoppas jag...) Kg antalet är bara ett annat sätt att mäta hur rund jag är runt lår och mage.





V2 2011

Utmaning; Klarat, jag har två att redovisa. En var att rocka loss 4 gånger till musik i minst 20 min. Det var tuffare än jag trodde. Sablar vad trött jag blev. Men som jag rörde på mej! Den senaste veckan var det att prova på zumba och afrikansk dans. Och det var skit kul båda två. Den afrikanska dansen var mer min grej. Det var svettigare och det var länge sedan jag var så trött. Men sabla kul var det. Prova om ni kan.


Träning; 2½ timme


Styrka: räknas skottning 30 min?


Promenad:  Löjligt lite, 2 timmar


cm: buk: - 1,5cm   lår: vet jag inte, jag mätte inte men det gör jag igen nästa vecka.


resultat detta år: -1,5cm

måndag 10 januari 2011

Ny blogg

Jag har startat en ny blogg så här min första arbetsdag. De flesta av er kommer nog inte följa den men skulle ni vilja slå en flukt så är adressen http://larainnabloggen.blogspot.com/. Här kommer jag fortfarande vara mitt privata jag medan jag på lärarinnabloggen  kommer skriva om mitt arbete och tankar som ny lärare. Välkommen dit med!

MÅNDAGEN DEN 10:E JANUARI 2011

Min första arbetsdag

I dag började jag som lärare. Idag var jag på jobbet för första gången sen jag började utbilda mej för sex år sedan. Det är en rätt häftig känsla. Jag har fått jobb som spanskalärare på en skola som har år 6-9 i sina lokaler. Jag ska undervisa i alla årskurser. Åhh som jag har längtat efter den här dagen! Vi började med studiedag så det var ganska soft. Men i morgon har jag min första lektion. Då ska jag stå där framme själv för första gången, med hela ansvaret. Jag får helt enkelt inte göra fel!

I dag däremot har jag gått igenom schema, träffat kollegor, använt min arbetsplats. Luktat i lokalerna. Nu är jag igång. Som ny lärare ska ni få följa med på mina äventyr och mina erfarenheter. Kram på er, Nu är det på riktigt!

Årets första Dagens Pluto

Tur att han är söt, vår jättevalp!
En lång dag ensamma hemma blev det för hundarna idag. Så här länge kommer det inte vara sen. Lite nervös var jag att han skulle kissa inne. Men vi började morgonen vid kvart över fem med att vakna och göra oss i ordning. Lilla N och jag tog en morgonpromenad med våra fyrbenta älsklingar innan årets första förskoledag började. På glashala vägar åkte jag till nya jobbet och många timmar senare åkte jag samma väg hem. Barnen först, hemmet sen. Magen var hungrig för min väska hade försvunnit med matlådan, frukosten och mellanmåls frukten i. Jag hade kanske glömt den hemma? Och det hade jag. Pluto hade hittat den. Tillsammans med kartonger från Mittimellan N:s presenter. Så i hallen mötte jag av en enda stor röra av söndertuggade pappbitar och en trasig matlåda. Årets första Dagens Pluto är genomförd. Ja det är väl ett gott tecken att det gått tio dagar? Bättre lycka nästa gång....
Trasig matlåda och kartongbitar i 100-tal
vad ska man säga?

Första dagen på jobbet

Ser jag ut som en Ulla-Bella- läraren nu?
I dag var det dags för min första dag på mitt första lärarjobb sen jag fått min utbildning. Det var studiedag så det var inte alltför blodigt. Men jag fick min arbetsplats med min lilla hutch, mina hyllor en rund lampa och böcker. Jag har träffat mina kollegor i lärarlaget och mina ämneskollegor. Nya rektorn var på plats idag och han var tunnhårig. Skolan läcker från taket, gympasalen är översvämmad och stängd i minst två veckor. Skolgården var glashal så mina tankar att gå ut och leka lekar på spanska i morgon gick åt skogen. Men jag får planera om helt enkelt. Jag har skrivit om mitt schema så att jag vet när jag ska vara på skolan med alla möten och grejer.


Fast det är väl inte sånt ni vill läsa om. Jag antar att ni mer vill veta hur det känns. Lite surrealistiskt liksom. Det är som om jag har praktik, det känns inte på riktigt. Mer som jag gästspelar. Sen har jag ju inte fått fast tjänst än, det är ett vikariat till juni. Så riktigt på riktigt är det inte. Men pengarna jag tjänade idag är mina. Jag behöver inte betala tillbaka någonting. Inga lån. Det är slut nu. Varenda ynklig liten krona är min. Så nu är jag lärare. Häftigt. I morgon fortsätter jag med uppsatsen så att jag formellt får mina papper också.

söndag 9 januari 2011

Gråta

Nu skulle jag vilja lägga mej ner och storböla. Gråta ur all ledsamhet, all stress och all spänning. Jag skulle vilja lossa på alla band kroppen snört ihop sig med, trolla upp knutarna. Jag ahr äntligen lämnat in min spanska uppgift med lite dygt 20 timmar kvar till deadline. Trodde jag. Tills det visade sej att ena uppgiften skulle blivit lämnad i fredags. Jag missade med fyra minuter. Så det kan vara kört. Men hon skrev faktiskt att jag skulle skicka in dem tillsammans i samma mapp på blackboard.. Jag förstår i efterhand att hon menade de två sista uppgifterna, men det var inte så jag tolkade det. Men mappen försvann och nu kunde jag inte skicka dem i den mappen alls efter att jag i panik slängt iväg första uppgiften 00.03 istället för 23.59. Jag vet inte. Det känns så futtigt att missa pga av en sån liten grej. Jag har ju gjort allt. Och jag har verkligen slitit de sista veckorna med uppgifterna. Sista veckan har varit en nattmardröm varje natt. På dagarna har jag läst igenom nattens arbete och rättat till de trötta tankekullerbyttorna jag gjort ett par timmar tidigare. Nu känner jag mej tom. Ska se om Marcelo vill ge mej en kram innann jag börjar planera mina första lektioner. I morgon börjar jag mitt nya jobb.

lördag 8 januari 2011

Mittimellan N

Min sovande, rosa prinsessa. Hon har legat i min mage,
helt ofattbart. Det är så stort. Så magiskt.
I dag var det fyra år sedan jag fick min dotter. Jag blev mamma till en tjej. Det var många förvirrade känslor. Många stormar rasade i mej då. I dag är det fyra år sedan en liten kopia av mej skars ut ur min mage. Kanske inte till utseendet, men till sättet. Hon är jag. Nu förstår jag att det ligger i genetiken allt det där som hon gör som jag gör. Jag ser hur hon lindar människor runt sitt lillfinger. Jag ser hur hon strategiskt väljer ett visst kroppsspråk för att vinna fördelar eller för att bryta isen. Jag hör hur hon resonerar, argumenterar och hur hon väljer hur hon ska reagera. Precis som jag. Min dotter är fantastisk. Det finns inga ord som beskriver henne. Från början har hon fått hetat Universums ljus. Hon lyser upp vår värld. Hon ger mening. Hennes sympatiska sida är oändlig. Hon utnyttjar sällan fördelarna hon skaffar sej, men däremot utnyttjar hon sin förmåga till att göra det enkelt för andra. Jag känner igen det där. Att försöka göra det enkelt för andra. Enkelt att berätta saker. Enkelt att vara ärlig. Enkelt att ta kontakt. Men hon är många strån vassare än vad jag är. Hon är bättre på allt än vad jag är. Jag är stolt över att ha blivit hennes mamma. Jag är stolt att jag fick äran att få henne i mitt liv. jag tror hon blir en resa för mej som kommer ta mej längre än någon annan. Det är en ära att få vara nära henne. Och jag kommer vara stolt över henne hela mitt liv. Inte bara delar av det. Jag kommer att gör allt för att stötta, guida och älska henne så mycket som hon förtjänar. Det blir mitt livsverk; att lyckas finnas där för henne genom livet. Inget kan göra mej lyckligare.