Translate

måndag 28 november 2011

November värme



Vädret var mörkt och lite regnigt, blåsigt, uppfriskande och faktiskt underbart hundpromenad väder!
 
I går var det bandyträning för barnen. Det liknade mer simträning..... Över isen var det fyra cm tjockt lager med vatten. Det är första advent och 16+ grader. Helt otroligt! 
Medan barnen roade sej på isen tog jag och hundarna en promenad. Även om vi inte kan vara borta länge har jag börjat uppskatta vår en timmes stads vandring på söndagarna. Och en timme är ju bättre än ingenting. Vi 
Hundarna är med o tittar på träningen
träffar inte så många människor och hundarna kan springa lösa och jag kan gå eller strosa i egna tankar eller lyssna på Lilla N när hon är med. Ändå hinner jag se mina stora barn när de spelar avslutande matchen, när de gör lite konster och tränar på att ramla. Jag gillar träningar som är mer än 60 min! För jag får göra hela familjen nöjd samtidigt. Plutos framsteg är stora. 
Pluto och jag kramas i blåsten.
Jag filmade hundarna och har försökt klippa en film som ska bevisa hur artig min hund börjar bli. Men datorn hänger sej, låser sej och stänger av sej själv så fort jag gör någonting. Grymt irriterande, men vad ska man göra? Ni får helt enkelt tro mej när jag säger att han blivit duktigare. Nu ska jag försöka boka en tid med Yvonne, för lite träning inför sommarens tävlingar. Jag hoppas kunna starta i agility, freestyle och lydnad med Pluto-boy. 
Bobbo njuter av friheten och vinden.
För Bobbo blir det debut i klass två! Och jag har ingen tränings motivation just nu. Jag gillar promenader, men tränar mest lite pliktskyldigt. Efter jul ska jag ta i tu med mitt liv och träningen!

söndag 27 november 2011

Advents insjugning


För att starta julen på riktigt behövs det lite riktig bra sång. Och det bjuder kyrkan på där mina barn sjunger. Min svärmor är väldigt religiös och tycker om kyrkor och sång. Tillsammans med sin syster och hennes son bänkade de sej i kyrkan tidigt för att få bra platser. Juan-Carlos hade lagrat upp med klubbor för att hålla Lilla N på bra humör. Marcelo höll i filmkameran medan jag fotade. Barnkören kom in och sjöng för högan sky.
 Åsnan var där, ljusen tändes och trots att snön lyser med sin frånvaro, och trots att det är vårvärme i luften så kom vi i  julstämning när mössen kom in och sjöng om fällan och när de späda barnrösterna på engelska sjöng "this litle light of mine." Mina två äldsta barn stod längst upp i kören och sjöng högt och tydligt, min guddotter sjöng solo och hennes lillebror var för första gången med och stod längst fram.  Jag höll på att spricka och börja stor tjuta. Så stolt jag är över dem. Allihopa! Men så fastnade blicken på min fantastiska dotter. Kort i rocken, med fyra flätor sjöng hon högt och vaggade i takt. Hon såg så lycklig och glad ut. Hon roade sej kungligt däruppe i rampljuset. Då kunde jag hålla tårarna och började istället skratta. Det är ju tur att man inte är blödig, host host. När barntåget gick ut i precision efter åsnan utropade Lilla N förjust; -Nu är julen här! Ja hon har rätt. Nu är julen här! Med adventsinsjungningen varje år börjar julen!



Att tro på Gud

Varje vecka går vi till kyrkan, jag och mina barn. Vi samlas i nere i barnlokalerna och tillsammans sjunger vi Pippi Långstrump, Heja Bamse och en del religiösa sånger. Min lilla famil går några gånger om året på gudstjänst. Vi besöker den protestantiska kyrka och den katolska. Under olika perioder läser jag ur barnens bibeln, en väldigt spännande bok. Men det är inte ofta vi talar om tron på Jesus eller Gud. Jag själv är ambivalent i frågan. Jag brukar beskriva mej som en tjej som flirtar med buddismen med en ängel i handen. Eftersom jag själv inte är säker på min tro vet jag inte vad jag ska lära mina barn, förutom att de ska ha stor respekt för andras tro. Jag har alltid stått nära en andlighet som några fnyser åt, andra förundras. Utan tvekan är jag säker på änglarnas existens. Jag tror på en högre makt. Jag har konverserar med spöken, har hemsökts av djävlar och blivit räddad av mina beskyddare. Jag har sett dem, konverserat med dem, ändå tvivlar jag över Guds existens. För min tro finns inte i Bibeln. Sagan i Bibeln stämmer inte överens med mina upplevelser. Därför har jag tvekat att läsa vidare om just kristendomen. När jag pluggade till religionslärare blev det tillslut oundvikligt att även läsa om hur kristendomen kom till. Det blev dolkstöten som punkterade ballongen. Jag blev arg på kristna kyrkledare. Jag blev arg på präster, på religiösa, på Gud, på Jesus. De berövade mej på min tro. Jag har aldrig tvekat över huruvida Jesus har funnits eller inte. Däremot tror jag inte på att han överlevde döden. Jag tror inte hans slut var så som vi har fått det berättat. Men för att få kalla sej kristen så är det det viktigaste att tro just på den lilla detaljen. Annars är man inte kristen. 


När jag åker till kören och träffar människor som Gunilla och Kerstin som med varsam hand tar hand om mina barn och ger dem ett människovärde kan jag ibland sitta och fundera på hur mycket de egentligen tror. Hur mycket tror de på Bibeln? Och varför tror de som de gör. Jag har aldrig frågat, jag vill inte få svar som jag inte vill ha. Så jag är tyst. Men jag skulle någon gång villa träffa några som har bra svar. Som kan förklara hur man kan tro på en Gud som bara vill ha en sorts av människor (judar) och som snott traditioner och tankar från andra religioner. Är han inte mol allena? I går började mina barn diskutera Jesus bak i bilen när vi var på väg till adventssången i kyrkan. De pratade tillsammans om att det var synd om Jesus och att människorna varit så elaka mot honom. De pratade om hans död och tillslut vände de sej till mej. De undrade varför han måste dö och hur han mådde nu. Jag förklarade så gott jag kunde genom att berätta att han som första och enda människa vaknat från döden och sedan åkt upp till himmelen till sin fader Guds sida. -Och vi människor får välja om vi vill tro på det eller inte, lade jag till, man får göra som man vill. Alla bestämmer själv. Det blev tyst i baksätet i nästan fem sekunder innan barnen samtidigt med höga, klara röster förkunnade - Jag tror på det. Marcelo och jag tittade inte på varandra. På nåt sätt värmde det mitt hjärta att barnen så starkt var säkra på sin tro. När  jag tio minuter senare sedan lämnade över barnen i Söderledskyrkans trygga famn så log jag ännu större. Av alla kyrkor jag varit i är det just den här församlingen som jag tryggast kan lämna mina guldklimpar i ett religiöst sammanhang utan att vara orolig över att de ska sätta orimliga tankar i mina barns huvuden. De prackar inte på, de lär ut just det som jag själv tror att religionen står för, kärlek, värme och att göra människor lyckliga. De puttar inte ut barnen på en utstakad väg. De visar istället med kärlek vad Guds budskap står för. Att göra rätt, att älska med vänlighet och omtanke och visa respekt.



Mina barns samtalsämne i bilen har fått mej att fundera mycket igen. Vad är Gud? Ödet? Kärleken? En ande? Hans roll i religionen är viktigare för mej än Jesus. Men jag tror att Jesus kom ner för att påminna oss om Guds budskap. Kanske skulle han förtydliga en sak eller två. Jag tror han bara var en människa, liksom Dalai Lama är, eller Buddah. Det förringar inte hans storhet. Men han kan heller inte rädda oss människor från vår egen dumhet.

lördag 26 november 2011

Tjuvstart



Det här med jul är på allvar. Det är inget man lallar med! Det finns strikta regler som säger när julen börjar, första advent, och när den slutar, tjugonda knut. Julklappar delas ut på julafton och skinkan ska stå på bordet. Huset ska vara städat under hela den här tiden och helst ska man skratta och le under en hel månad....... skämt å sido, julen blir vad man gör den till. Men vissa saker har jag svårare med. För mej är det tradition att julen kommer upp till första advent. Och jag gillar traditioner. I år kommer jag bryta den traditionen och redan dagen före sätt upp delar av julen. Jag hinner inte på på söndag. Lite ångest har jag haft för det. Gissa då hur jag reagerar  när jag åker runt i grannskapet och vissa hus har blinkande dekorationsljus, lysande renar och adventsljusstakar i fönsterna redan en vecka innan advent!!!! Jag har försökt att stoppa undan min pekpinne och bestörtning. De har ju inte snuvat mej på min jul. Och det går bättre för varje dag. Men lite fel tycker jag nog att det är. 
Vanliga ljus är dock tillåtet även före advent.


Nästa gång jag träffar min blinkande granne på hundpromenaden ska jag fråga vad syftet är att tjuvstarta med juldekorationer som måste kosta en förmögenhet i elkostnader. Bara för att jag undrar. Inte för att jag är bitter.....

fredag 25 november 2011

Jag nojjar för nästa termin.

Jag har anmält mej till fler kurser på universitetet. Jag saknar inte att plugga. Faktiskt längtar jag lite efter att det ska vara över. Men eftersom jag undervisar i ett ämne jag inte har läst - engelska, så känner jag att det är ett ämne jag måste läsa upp. Jag vill verkligen inte jobba som obehörig lärare när de nya reglerna kommer. Bara för att utvecklas vidare inom spanskan så har jag även anmält mej till en liten kurs där med. Jag vill bli ännu säkrare, ännu bättre och få mer smarta pedagogiska tips på utlärning. Så om jag kommer in på båda så kommer jag nästa termin jobba ca 90% och plugga 125% det rimmar illa med min vardag. När ska jag hinna allt? Det finns vissa saker som är heliga för mej; barnen och hundarna, träningen och vilan. Ja, jag oroar mej lite, men fixar jag det inte så löser jag det ändå. Kan ju alltid gå ner och plugga halvfart, men då kommer eländet hålla på ett helt år! Kanske är det dags för mej och ett strikt, hårt schema som jag lever efter där mat, sömn, arbete, studier och träningar kommer att strukturera upp mitt liv på ett sätt jag behöver? På nåt sätt kommer jag ju mej inte för att göra allt det där jag behöver. Det finns vissa bitar jag gärna vill ändra på hos mej själv men hittar inte en strategi som håller i längden. Det funkar ett tag. Sen faljerar det. Det är kanske en hård struktur runt mej som behövs. Jag minns med viss rysning året då min dietist satte mej på minutöst schema med sömn, mat, motion och arbete. Huuuuu..... men det är några år sedan, kanske det kan vara annorlunda den här gången?

Vi får se när antagningsbeskedet kommer. Då som först kan jag göra en plan fram till sommarlovet. I sommar ska jag vara ledig och umgås med barn och hundar dygnet runt. Vi ska slappa, gå på simskola, göra några resor, tävla och ha det himla mysigt dygnet runt. Nu får vi nöja oss med de timmar vi får morgon och kväll. Nu kommer en trött Liten N och vill kramas. Så då ska jag göra det!

onsdag 23 november 2011

Hund trubbel

Dagens Pluto.... har ni saknat den? Det har varit många incidenter under hösten. Inte som förr. Men ändock irriterande. Han, dvs Pluto, har en förkärlek att bita sönder våra väskor. Det betyder att Stora N har fått fyra skolväskor sedan han började skolan i augusti. Jag har fått fyra jobbväskor och fyra handväskor sönderbitna. Mittimellan N har fått en väska i småbitar. Den enda väska han låter bli är en rosa Barbie väska som jag numera har som handväska och sedan igår även som arbetsväska. Den är stor nog att rymma plånbok, nycklar, telefon och en frukt. Pluto är fin på många sätt men snälla låt bli våra väskor!




För ett par dagar sedan rök hundarna i hop igen efter fyra månader utan gruff. Två dagar senare var det dags igen och idag hade de börjat munhuggas när Marcelo tappade tålamodet på dem och råkade krocka ihop dem. Bobbo är ettrig som sjutton och Pluto svarar tillbaka. Mest för att försvara sej. Men jag trodde faktiskt att det var över nu. Trodde jag skulle slippa eländet. Kanske sk jag lära mej nåt av det här. Vet inte riktigt vad. Kanske jag ska få verktyg att hitta lösningar på gruff mellan hundar. Kanske jag måste lära mej mer om balans i livet. Pluto kom till oss av en anledning. Jag är säker på det. Annars hade inte utgången varit den det var. Nu ska jag återigen hitta en lösning på problemet jag har fått igen i vårt hushåll. Turligt nog är det inga riktiga slagsmål de här gångerna, mer än symbolisk maktkamp. Men vi måste dock för hand sära på dem. Undra vad som skulle hända om vi lät bli? Bobbo släpper ju inte.... Tänker jag inte ta reda på. De ska inte bråka, punkt slut!

Trött framför trött

Ibland blir det långa dagar. Vi åkte hemifrån vid sju i morse. Jag kom hem från sonens fotbollsträning vid tjugo är sju på kvällen. I dag var vi märkbart slitna hela familjen. Det var först då jag reflekterade över att våra onsdagar håller på non-stop i över 12 timmar. Lustigt att vi inte märkt det förut! Nu är klockan snart åtta. Mat finns i magen, tack vare att sambon fixat maten innan jag kom från jobbet. Stora N har precis duschat och nu ska de gå och lägga sej. Jag väntar tills alla tre slocknat, sen tar även jag natt. Marcelo är och tränar. Ska bli skönt med några minuter helt själv. I morgon väntar ännu en lång dag. Mitten av veckan är faktiskt ganska tuff. Har aldrig tänkt så förut. Men när man måste upp tidigt, ut med hundar, lämna barn, jobba, hämta barn och hundar, till träningar med ungarna, träna jyckarna, hem laga mat, umgås med barnen en stund, natta, gå kvällspromenaden, köra ett träningspass med i huvudsak Pluto, blogga lite och sedan komma i bingen och mysa med Marcelo, ja då blir det ju en del när man räknar upp det. Men jag väljer ju det alla dagar i veckan framför att ligga på soffan med dålig rygg eller enorm trötthet. Så jag är glad att jag är så frisk som jag är. Så att jag kan vara lite slut i mitten av veckan.

tisdag 22 november 2011

Har jag nämnt....

...att nu när jag stoltserar med 35 hela år så har jag tonat håret? Jag är numer mörk. I nån brun/röd variant. Andra har reagerat positivt på min förvandling. Sen vet jag inte om det har med mina ny nopprade och färgade ögonbryn eller om det är färgen som som har en positiv inverkan på mitt utseende. Kul att förändra sej är det dock....

I dag fyller min guddotter år


  
Åsa, en av mina bästa
vänner
Innan jag fick egna barn blev jag gudmor åt min bästa kompis dotter. Det är en ära jag tar på allra största allvar. Att bli gudmor åt någon är inte bara att hålla barnet vid dopet. För mej är det så mycket mer. Nu har jag råkat bli gudmor åt en fin, fin tjej som har världens finaste personlighet. Så brås hon väldigt mycket på sin mor också... I dag fyllde min guldtjej 8 år och det firade vi med tårta och litet kalas, för bara oss. Intimt och mycket trevligt! 
Jag med grön mustach..... vad gör man inte för att roa barnen?
(undra bara vad mina elever kommer att säga när jag kommer till skolan med grön mustach...) Mina barn skötte sej också, och det var ovanligt lugnt för min del. I dag kunde jag inte titta mej mätt på min guddotters fantastiskt fina drag. Hon har mandelformade ögon hennes hy har en lyster som imponerar. Hon är smal, men inte tanig, fantastiskt hår kvalité och en benkonstruktion i ansiktet som är förtrollande. Hon är vacker som en dag. En dag kommer pappa Adrian få jaga grabbarna med hagelbössa om hon ska få vara i fred. Själv är jag bara tacksam för att jag får ta del av hennes uppväxt!

Mina fina, underbara barn.



Sedan Alma kom har jag funderat en del på det här med barn. Jag är så stolt över min triss ungar. Barnen jag aldrig skulle få. Mina tre barn som alla legat i min mage. De är en del av mej. Alla tre, som jag inte kan säga vem jag älskar mest. Jag älskar ingen av dem mest. Jag älskar alla tre mest. På olika sätt. Men mest.

Fotboll, en stor passion i sonens liv.
Att promenera är tråkigt.
Blir lite skoj om man får cykla.
Alla tre kan göra mej galen. Och jag förundras över hur vissa av deras fel kan trigga mej så mycket. För det gör de. Kanske för att de felen ligger så nära mina egna fel? Eller för att deras fel ligger så långt från mina egna fel? Men framför allt är jag så himla stolt över alla deras rätt är så väldigt rätt.












Mittimellan N kastar en 7:åring på träningen
De är himmelskt perfekta! Vad jag är mest glad över är att de är så positiva till allting. Att de är på och vill lära sej nya saker. De ser utmaningar i det mesta, och utmaningar som de vill lära sej behärska. Jag älskar att de skrattar så mycket och att de alltid har nära till tokigheter som får mej och Marcelo att skratta. Mina barn får mej att må bra genom att bara var dem de är. Och jag vill få dem att må bra över att de är så bra som de är. De är en gåva till världen, en gåva till oss föräldrar och en 
gåva till omgivningen som har insikt nog att inse vilka fantastiska barn som finns i deras närhet. Mina barn är bra människor. De är omtänksamma, snälla och har faktiskt empati. Och så är de vilda också. Det är kanske inte alltid positivt. Men jag försöker göra det till en positiv egenskap. För just deras energi och kraft är en egenskap de kommer att ha mycket nytta av i livet. Förut försökte jag kväsa den lite genom att försöka få dem att gå snällt bredvid mej när vi handlade, jag försökte få dem att sitta still och vara tysta i lägen som inte alltid kräver det. Men jag insåg att jag brukade våld på deras personligheter. Att jag försökte tvinga dem till något som inte är naturligt för dem. Min sista vilda kamp jag för är att få dem att sitta ordentligt vid matbordet. Den tänker jag inte ge upp, men det andra har jag släppt på. För vad gör det 
Ungarna tycker det mesta är kul.
att de hoppar hoppsa steg i affären? Vad spelar det för roll om de ålar på golvet hemma hos mina vänner?De kan koncentrera sej när de behöver. De är inte vilda hela tiden. De kan titta på film, pärla, lägga pussel, skriva och pyssla i timmar utan bekymmer.

Systrarna leker och skrattar alltid tillsammans, även om de kan bli osams med.

Stora N cyklar racerlopp i kapp med kompisar hemma.
I skogen gör vi hinderbanor.
Jag är lyckligt lottad för att jag fått just mina barn. I bland kan jag undra om andra är avundssjuka på mej för att mina barn är så mycket mer än andras barn..... tanken kommer snabbt och omedvetet. Men jag inser ju såklart att andra känner på samma sätt för sina barn. Vilket är fantastiskt.Vår familj är komplett. Tre härliga ungar som förgyller dagen för oss två vuxna varje dag. Tre härliga ungar som älskar varandra och som alltid stöder varandra. Ord kan aldrig beskriva känslan, lyckan och glädjen jag känner inför mina fantastiska, fanstastiska barn. Även om jag aldrig kan sluta försöka sätta ord på den lycka de ger mej.

Vår familj, tillsammans.

måndag 21 november 2011

Sjuk - vab?

Får man vara hemma och vabba för magsjuk hund?

Alma, välkommen!

Alicia har fått en bäbis syster
Nu är hon här. Emmas lilla syster. Mannes tredje syster. Alicia är inte minst längre. Jaime och Frida har blivit föräldrar för fjärde gången. Efter två år är hon äntligen här, lilla Alma. Mörk. Lite knorrande. Hon föddes med dunder och brak, på dagen hon förväntades. Alma- själ på spanska. En skorpion, som jag, som sin bror, som sin syster. Jag har väntat på henne. Längtat efter henne. Vetat att hon ska komma. Jag har alltid vetat att hon ska komma. Och nu är hon här. Välkommen till världen Alma. Du är efterlängtad. Och jag väntar spänt på att få träffa dej!

fredag 18 november 2011

Min dag

Hundarna var med och sjöng för mej i morse när barnen
väckte mej med ljus och yougurt.
I dag fyller jag 35 år. Gästerna har gått. Familjen somnat. Några ballonger ligger kvar och påminner om de senaste timmarna. Vi har ätit gott, pratat gott, umgåtts bra. Min dag har varit riktigt bra. Jobbet har varit givande. Och jag har funnit en sorts lugn jag inte haft på länge. I dag träffade jag dessutom en väldigt fin kompis. En kompis jag kan tänka mej kan bli en bra vän. Jag hoppas vi får fortsätta bygga på vårt egna gemensamma lilla hus. Hon och jag. Mysigt. Livet är så mycket möjligheter. Så mycket fint. Mitt bland alltsammans. Jag fyller 35 idag. Facebook var översvämmad av gratulationer. Det värmer. Trots att de festa får upp en ruta som påminner om min dag. Trots att det inte kostar att slänga iväg ett grattis, så värmer det. På riktigt. Magen är full av tårta och pasta. I morgon får jag sova. Livet behöver inte alltid vara så storslaget. Litet går också bra. Tack för att min dag blev bra. Hoppas bäbis Alma ser ljuset från den här sidan innan timmen är slagen till nytt dygn. Jag skulle älska att dela min dag med henne. Resterande timmar tillägnar jag henne. Tack för att jag får finnas!

Att ta farväl.

Bobbo var med och tog ett fint farväl till mitt 34-åriga jag


I går sa jag farväl. Jag sa farväl på mitt sätt. Jag satt på bordet och småpratade med Marcelo med radion i bakgrunden. Ett bra samtal. Vi skrattade. Vi såg på varandra med kärlek. Jag låg på golvet och kramade hundarna i ett tyst hus hur länge som helst. Jag plockade undan en leksak. Gnolade lite för mej själv. Men framför allt funderade jag mycket och länge. Det är ju liksom signumet för mej. Att jag funderar. Vänder och vrider, tänker ett varv till. I går sa jag farväl. Jag sa hej då till mitt gamla liv. Jag sa hej då till alla barndomsvänner. Jag sa hej då till Vilbergen, till Kungsgatan, till Anders, till Kjella, till min mor. Jag sa hej då till Stockholms tiden, till många kompisar och familjemedlemmar som försunnit, bort. Jag sa hej då till allt det som varit mitt liv. Det var ett skönt avslut. Stillsamt, lugnt. Så som jag gillar. Utan drama. Jag sa farväl till mitt gamla liv. Det känns 
Alla sköna känslor bär jag med mej som
inspiration för fler sköna upplevelser.
Mitt tokiga jag försvinner
dock aldrig!!!
som om jag levt halva mitt liv. Nu har jag gått igenom uppbyggnadsfasen. Jag har skapat mina förutsättingar, mött mina sorger och glädjeämnen. De bär jag alltid med mej. Men nu fyller jag 35 år. Nu börjar resten av mitt liv. Nu behöver jag inte bygga mer. Nu ska jag åka. Jag ska resa och ta för mej på livets fantastiska bana. Nu ska jag göra några saker annorlunda. Jag ska göra saker bättre. Jag vill bli bättre. Som en uupfräschad fläkt känns min själ. Den  känslan ska jag ta med mej in i den nya början på resten av mitt liv.

måndag 14 november 2011

När allt strular

Internet ligger nere. Barnen är fortfarande hemma och sjuka. Jag jobbar till sena kvällen, hinner inte med de mest elementära. Hundarna bråkar, tv-bilden hoppar, pengarna som skulle komma, kommer inte...... det är inte mycket som går min väg just nu. Det är dags att börja beta av en sak i taget igen. Problemet är bara att jag hela tiden hinner undan med allt det jag "måste" göra och försöker sedan beta av det andra sakta men säkert. Men det går för sakta! Det i sej resulterar i stress, sömnlöshet och väldigt ledsna barn. I går när jag tittade på altan taket som Marcelo satt upp funderade jag på när jag sist uttnyttjade vår tomt. Vi har en underbar plats att vistas på, men jag  går inte ens ut på altanen! Mitt mål är att kunna sitta därute med en varm filt och pimpla té senast i helgen..... Innan dess ska jag försöka lösa internetuppkopplingen, ringa försäkringskassan och försöka få en ny tid till utvecklingssamtal till min son. På jobbet har jag dagarna fullbokade med föräldrarträffar, så jag hinner inte gå på mina egna barns samtal. Heja mamma!

torsdag 10 november 2011

Host, host

Lilla N i vänrummet på sjukan. En av alla oräknebara besök
När andra plockar fram näsdukar, näsdroppar och lite alvedon får vi i vår familj plocka fram kortison, receptbelagda hostmediciner, inhalatorer, raggsockar och halskragar. Vi blir inlåsta i huset, kan inte vistas ute, minsta kalla luft kan innebära katastrof och dagarna passerar, en efter en....... efter en efter en. Paniken kommer, måste tillbaka till jobbet. Men vi fortsätter vara inlåsta. När andras barn blir sjuka så blir de dåliga. När min minsta blir dålig är det en never ending historia som börjar. 


Nu har hennes hosta börja ta fart. Den var som alla andras förut idag. Visserligen har jag plockat fram allt som behövs för att hålla hennes luftvägar öppna, men hon var liksom sjuk som alla andra. Idag var det haloween promenad med grillning i Stora N;s klass. Vi var ute på idrottsplatsen och bjöds på avhuggna fingarar, lysande spöken och läskiga skelett. Det grillades korv och busades en hel del i mörkret. Tjejerna var glada över att få komma ut en stund. De har varit hemma sedan Mittimellan N fick feber i måndags. Tyvärr började hostan med stort H i bilen på väg hem. Trots trippla kläder. Nu ser jag hur hela nästa vecka seglar iväg. Jag ser natt sömnen flyga sin kos. Jag ser framför mej en blek, tunn liten flicka hosta så vi får torka blod. Jag ser framför mej hur hon om ett par dagar kanske kommer gråta varje gång hon rör sej, eftersom hennes kropp hostat sönder halsen och allt gör ont, ont, ont. Min lilla tös. Vi är inte där än. Men jag vet hur det kan gå. Har varit här i fler år i sträck. Förhoppningsvis kan vi stävja det hela genom att massivt mota Olle i grind. Jag hoppas vi lyckas. När vår tjej blir sjuk är det i värsta fall sjukhus som gäller, övernattningar, andningsmasker och litervis med mediciner. Men det är i värsta fall. I bästa fall blir det inte värre än såhär.


Jag läser med stor sorg i hjärtat hur min kusins dotter, lilla Lina går igenom samma kamp som jag gjort med två av mina barn. Hostan, mediciner, inhalatorer, feber, sömnlösa nätter och månader, månader av sjukdom som aldrig ger med sej. Varje människa som snorar i ens närhet hatar man. Man vill inte ha bakterierna, inga virus inga baskilusker. Man vill bara att ens barn ska blir frisk. Frisk och glad. Man vill sova samtidigt som man lider med ens lilla som kämpar och kämpar med sin sjukdom. Camilla får avstå att jobba, huset som i somras översvämmades har inte blivit klart, min kusin Totte som skadat ryggen i sin kamp att få tillbaka ett sovrum och mitt i allt det, en sjuk liten dotter, som inte är sjuk som andra barn. Jag vet hur tuffa nätterna är. Jag förstår deras frustration. Men vad hjälper det? Jag känner samma rädsla när jag hör Lilla N;s hårda hosta från bröstet. Jag hör hur halsens fina slemhinnor spricker, hur kruppen kommer över henne. Men min flicka har blivit större. Lite mer motståndskraftig. Jag vet att det vänder. Det gör inte Totte och Camilla. Lina är så liten och när som helst kan det bli fara och färde på riktigt. Det är aldrig rolig när barnen är sjuka. Men ajg undrar om jag inte föredrar att de blir magsjuka framför det här? Så får ni kanske en bild över hur vidrigt det är att vara mamma till en sjuk liten flicka som inte är som andra.

onsdag 9 november 2011

Längtar efter snön


Det är tidig morgon. Jag ska snart väcka sonen, vi ska till skolan och frita. Det är riktigt, riktigt mörkt ute. Nu börjar jag längta efter snön. Den ljusar ju upp en del. Jag älskar hösten, men tycker också om när vintern kommer på riktigt. Fast det är klart, den får gärna vänta tills jag får mina vinterdäck. Förr om åren hade jag alltid massor av snö på min födelsedag. Förra året hade jag snö upp till vaderna när det var min dag. Tyvärr tror jag inte den här vintern blir nån höjdare. Slask, värme, mörker och regn.... det är min prognos. Det är alldeles för lite rönnbär på träden för att bli en vargavinter. De flesta jag känner klagar på höstern. Jag älskar höstens färger, den klara luften, värmen, det är förvintern och senvintern jag fruktar. 

Det är då som det är mörkt, slaskigt, varmt ena dagen så allt smälter, kallt andra dagen så allt fryser och blir iskana. Nej, nu längtar jag efter riktig vinter när snön knarrar under fötterna, man kan åka pulka och skridskor, göra snöänglar och se nånting när man går med pannlampa vid fyra på eftermiddagen....

söndag 6 november 2011

Sökträning

Bobbo i full fart i skogen. Han vet vad han ska göra!
Äntligen blev det av. Sökträningen jag sett framemot så himla mycket! Jonna, min trogna vapendragare, hennes Ella, Molly, mina tjejer och mina doggisar begav oss ut i skogen i två timmar för att under träna människosök. Bobbo var som vanligt utbrottarkungen nummer ett, och lyckades två gånger ta sej ur halsbandet när han var uppbunden. Ett konststycke han lärde sej redan som liten och som han lyckas med oavsett vilket halsband han har. Pluto fick för svåra sökslag, men när vi gjorde lite rätt för hans nivå gick han så himla fint att jag bara gapade! Min Pluto, kan han det där? Bobbo var supersnabb och väldigt säker i sina sökslag. Det märks att han är rutinerad och vet vad han ska göra. Jag tror han trivdes med att arbeta med näsan löst springande i skogen. Min duktiga, duktiga kille. Han kan än! Den som imponerade mest var nog Molly. Hon sprang rakt ut, var snabb i sina söklslag och tvekade inte när hon hittade figuranten. Hon var jätte fokuserad och vad långt hon har kommit. Jag kommer ihåg när vi började träna sök med henne, jag minns alla problem vi fick när kraven blev lite för tuffa, när hon inte ville gå fram till figuranten och när hon planlöst bara sprang. Men nu, nemas problemas! Så himla roligt att se! Jag hoppas Pluto snart kommer upp till Mollys nivå. Bara vi får träna kommer det nog att gå! Ella, lika rutinerad som Bobbo genomförde sitt sök lika snabbt och elegant som vanligt. Så vi hann med fyra hundar som fick fyra sökslag var på effektiv träningstid ca 1-1½timme..... det är inte illa pinkat. I vanliga fall kanske det tar 3-4 timmar.
Bobbo väntar på kommandot att få sticka iväg. Han vet att
det inte är lönt att tjuvstarta, så han väntar och väntar, men så
tar det fart utav bara.......
Jonna och jag har en egen strategi. Det har vi alltid haft. Problemet med vårt sätt att träna är att hundarna inte går i perfekta vinklar rakt ut och rakt in. Det drar ner på poängen. Men å andra sidan tar de alla figuranter, de  hittar alltid. Våra hundar blev väldigt säkra på sin uppgift och för dem spelar det ingen roll vem de söker efter eller vem som skickar dem. Och det är rätt coolt! När vi är själva vallar vi sökrutor med tomma korridorer emellan. Jonna tar ena sidan stigen och jag andra. Har vi personer med oss går det ännu bättre. Sedan tar gömmer jag mej i ena sökrutan. Jonna skickar. Hunden letar och hittar mej. Hunden markerar med att ta en sökrulle i munnen och återvänder till stigen för att meddela Jonna att han hittat någon. Medan hon belönar sticker jag bakvägen till nästa sökruta. Hon går längs med stigen och skickar. När hunden hittar mej, belönar jag och belönar hunden hela vägen till stigen. Under tiden har Jonna gömt sej i sin sökruta på sin sida av stigen. Jag skickar hunden, den finner Jonna, markerar med rulle när den kommer tillbaka till mej. Jonna drar bakvägen till nästa ruta medan jag belönar, sedan skickar jag igen på nästa del. Jonna hittas och hunden markerar och gör ett ev påvis ( visar mej var nånstans personen har hittats i skogen). På det här sättet så stör vi hundarna en hel del. De blir vana att andra förare kör dem och för att lyckas med uppgiften så måste de veta exakt vad de ska göra. Hade vi fler personer med oss blev det såklart lättare, för så kunde en person sitta stilla hela tiden och vi kunde köra mer korrekt. För att vänja hundarna har familjemedlemmar fått ställa upp, kompisar, ungarna, vi, ja alla vi kommit åt med andra ord. Hundarna har aldrig brytt sej om vem som ligger i legan. De markerar med rulle och kommer tillbaka. Tyvärr är våra stjärnor, Ella och Bobbo skottberörda, vilket stoppat dem från vidare avancemang i tävlingsklasserna. Men de gånger jag körde fick jag oerhört mycket beröm för Bobbos säkerhet och förmåga att snabbt hitta figuranten. 
Äntligen klara. Mörkret började falla när vi var klara.
Sökgänget de lux;Ella, Bobbo, Pluto och Molly.

Dagens träning var dock uppdelad på två tillfällen. Vi har inte tränat på länge och det är dumt att gå ut för hårt. Pluto har inte samma fantasiska nos som Bobbo har. Men jag hoppas att han blir en ok sökhund så småningom. Han får ju aldrig tävla eftersom han är en blandras, men nosarbete är en av de största gåvorna man kan ge sin hund. Och jag hoppas kunna utmana Pluto ordentligt i framtiden. Därför är det heller inte superviktigt att allt ska gå rätt till när vi tränar. Jag beundrar honom för hans uthållighet och hans vilja att kämpa. Den är minst lika viktig som en bra näsa! Därför är jag ändå nöjd med honom. Han var också nöjd. Han kronsov hela kvällen. Bobbo däremot undrade vad vi skulle hitta på här näst. Min underbara tollare!

Höstlovet är slut

En vecka borta från jobbet. Höstlovet är slut. Jag blev klar med en del av jobbet. En del är kvar. Kanske sitter jag en stund när barnen har somnat. De sista dagarna har jag tillbringat tillsammans med barnen. Det har varit skönt att få vara med dem. Även Lilla N som är inne i en ålder där hon trotsar allt man säger. Verkligen allt. I dag har hon till och med bajsat i sin blöja ( observera att hon varit blöjfri sen 1½år tillbaka). Men hon är samtidigt en härlig tjej som bjuder upp på massor av skratt och tokiga påhitt. Hon har fullt av kramar på lager och älskar att sitta i knät och gosa. Hon ger verkligen mycket kärlek det barnet. Min lilla, fina, fina flicka. De sista dagarna har jag blivit lite extra kär i mina barn. Jag imponeras över vilka fina människor de är. Hur ömsinta, kärleksfulla och omtänksamma deras personligheter har blivit. Jag är så stolt över dem! Under jullovet ska jag verkligen njuta över att vara ledig tillsammans med dem under hela lovet. Varje dag. Vi tillsammans. Mina barn och jag. Trots att vi bara fått fyra heldagar tillsammans har vi hunnit med en hel del. Busfabriken, fika hos kompisar, teater, kalas, träningar, hundarna, kramats, läst, gosat, tittat på film och skrattat massor ihop. Om några timmar går vi upp och möter veckans första arbetsdag. Tidiga mornar, träningar, möten, skolarbete, promenader, städning, matlagning.... ja ni vet vardagen. Höstlovet är slut men vilken tur jag har att timmarna med mina barn och familj inte är det!

Barnpyssel

Jag har alltid själv uppskattat kultur. Teater, musik, böcker, filmer, fotokonst, skulpturer och en del tavlor. Jag är en dålig konsument av kultur. Jag blir rätt enformig men jag uppskattar verkligen att se och uppleva kultur. Jag drömmer om att få gå på poetryslam till exempel. Ett evenemang jag hitintills alltid lyckats missa! Men det finns ju mycket olika kulturevenemang runt oss hela tiden. Jag försöker att introducera barnen litegrann i det här så och då. Vi går på museeum flera gånger om året. Vi kollar på film och läser böcker, precis som de flesta andra. Men ibland försöker jag också göra andra saker. Och loven är ett bra tillfälle att ta igen all den där kulturen som vi annars missar.

Under veckan tog vi en dag i kulturens tecken. Anna mötte upp oss tillsammans med Harry och så såg vi på barnteater. Pjäsen blev oerhört uppskattad, till och med Lilla N skötte sej och tyckte att dockteatern var rolig. Förr i tiden gick vi på teater flera gånger i månaden. Men sedan Lilla N blev stor nog att trotsa allt har det blivit skralt på den fronten. Det har varit mer pinande än uppskattande att ta med henne på den här typen av aktiviteter. Men nu skötte hon sej finfint, för att vara hon och vi kunde njuta av pjäsen. 

Ungarna och jag drog sedan vidare till ett museum där en Bamse utställning gjorde att blickarna lyste på mina barn. Flygande mattan med film, det rytande trädet och stubben med hemliga saker var faktiskt riktigt charmiga. Tjejerna och jag fortsatte att glutta lite på EWK- utställningen med roliga tavlor hängandes från taken och många roliga hörlurar att prova. Med stor iver upptäckte tjejerna hela våningsplanet och återigen slog det mej hur underbart det är att ha barn som är nyfikna på allting. Även om de inte förstår så tror jag att kulturen berikar, på många fler plan än man kanske först tror. Deras sinnen matas med flera perspektiv, fler möjligheter och det kanske leder till ett öppnare sinne? Vad vet jag? Hoppas kan man ju.


Tillslut tog vi oss in i pysselverkstaden där jag fick hjälpa tre frustrerade barn med att sy 
fantasidjur. Allt började bra och slutade i att jag slet mitt hår för att hinna sy klart ungarnas gosedjur innan de stängde. Stora N;s ögon kantades av frustrerade tårar när det inte blev som han ville. Mittimellan klippte sönder alla stora tygbitar och förstod inte varför de inte sedan räckte till hennes bevingade djur. Vi kan konstatera att sy är de alldeles för unga för att klara av själva just nu. Och jag är alldeles för dålig på att sy för att vara en bra förebild. Gosedjuren, 
fanatsidjuren är dock en favorit hos ungarna just nu, och det släpas på dessa fulingar både i tid och otid. Med andra ord, de följer med överallt! Nåja nu är det några veckor kvar innan nästa stora pysselvecka. Jullovet lär bjuda på en del nyheter. Och jag ska försöka hitta ett pyssel som är mer ålderanpassat till mina ungar.