En fredag med barnen

I natt har har fått sovit!!!! Jag är inte i koma idag! Helt fantastiskt!

Läkaren konstaterade en skada på hornhinnan och massor(!) av prickar= virus i mina ögon. Hon såg bekymrat på mej och sa att hon förstod att jag hade jätte ont. Så visst är det synd om mej! =0)

Det är väl inte så farligt om det inte vore för att jag måste ta salva FEM, 5, fem! gånger om dagen. Ursäkta jag pluggar har varit hemma en vecka och inte kunnat gjort nåt, ligger lite efter så att säga, och nu ska jag stoppa in salva i ögonen som gör att jag knappt ser någonting Vet inte hur jag ska fixa det här, men jag kommer nog på någon lösning.

Nu har ÄNTLIGEN Marcelo slutat arbeta natt, så i kväll ska vi mysa med revbensspjäll och sova tätt in till varandra, kanske i varandra..... om vi inte somnar olika tidpunkter. Han har ju typ nyss gått upp.

Vi har handlat presenter, varit på banken och på kottebanan. Den som var fegast till att börja med var Bobbo. Men med lite övertalning tog han klätterväggar, balanshinder och den LÄSKIGA bron. BRA BOBBO! Stora N ramlade och tappade andan. Mittimellan N halkade på klätterväggen och kanade ner och skrapade magen mot alla grepp. Så nu har de varit äventyrliga och tränat kroppen precis som man ska!

Ursäkta om y´texten ser konstigt ut, jag har salva i ögonen pch ser varken skärmen eller tangentbordet! Kram på er!

Ögoninflamation eller?

I morse vaknade jag med ett illrött aj aj öga. Under dagens lopp har det blivit riktigt aj AJ. Så nu ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Det blev förs tal om att åka upp akut, men sedan besinnade de sej och jag fick en tid i morgon. Men eftersom det gör SKIT ont att blinka har jag valt att sätt papper mellan ögat och glasögonen för att tvinga ögonlocket att vara stängt. Visst är jag tjusig!!!!

De misstänkte att det inte var bara en en inflamation utan en mekanisk skada på linsen sen min lins skar i ögat häromdagen. Jag just det så blev jag påkörd idag. Fel ord jag blev påputtad idag med bilen. En liten, liten skada blev det. Annars har jag varit i skolan med alla tre barnen och hälsat på farmor. Där fick jag lite roliga nyheter. Min kusin har ett barn, dvs mina barns sysslingar, och hon ska få en liten bäbis. Så nu kommer familjen Andersson bli en generation till. Mamman i fråga har jag inte träffat sedan hon var tolv, så det känns lite konstigt att tänka att hon är gravid. Nu borde hon ha passerat 25 kanske till och med 27, så det är ju ett tag sedan!

I dag blir det köttbullar, potatis och brunsås. Fördelen med att vara den som alltid lagar mat är att jag kan laga just det jag längtar efter just den dagen. Så idag är det köttbullar som gäller. Runda, goda, hemlagade. MUMS!

Sömnlöshet

Jag har lidit av att inte kunna sova så länge jag kan minnas. När och varför det började har jag ingen aning. Periodvis i mitt liv har jag varit rädd för att gå¨och lägga mej. Det har ibland berott på mardrömmarna som jag vet att jag kommer att drömma men oftast har det varit att jag har varit rädd för själva insomningfasen. Eller att den inte ska komma, eller jag vet inte. Nu när jag inte är rädd är det vårt att beskriva den orationella rädslan. För att komma till bukt med problemen har jag testat en hel del knep, inget funkar. Det enda jag har hållit mej ifrån är artificiella medel, dvs tabletter, droger och alkohol. Min filosofi är att när kroppen är tillräckligt trött så sover den. Och i slutänden har jag alltid fått rätt. Till slut sover jag. Det har tagit 10 månader som mest, och efetr har jag haft en period med att kunna sova på kanske ett par veckor innan det satt fart igen och sömnen vägrar infinna sej. Detta gör att huvudet går i slow motion, man blir lite lättretlig och vardagliga saker är mindre kul. Medan jag var gravid med mitt första barn sov jag max tre timmar varje dygn under sex månader. Samtidigt som jag gick i skolan. Det tär på krafterna, men kroppen sover när den blir tillräckligt trött.

Skillnaden mellan sömnproblem och att inte få sova är himmelskt stora. När kroppen skriker efter sömn och små barn eller smärta håller en vaken. Det är tortyr! Det är 100 gånger värre än att lida av sömnproblem. Det är så obeskrivligt! Nu pratar jag inte om någon enstaka natt utan när det pågår i veckor eller i värsta fall månader.

Jag tycker att jag har övat mycket på att klara mej med lite sömn. Speciellt tiden efter mitt andra barn, som nog inte kan beskrivas på annat sätt än TORTYR, observera det stora bokstäverna. Men tiderna har ändrats och nu får jag faktiskt sova riktigt mycket emellanåt. Dock har det varit lite si och så sista veckorna. Tre små barn ska prompt ta sej in till oss under nattens timmar. Men vi har faktiskt en dubbelsäng så det är väl inte hela världen? Trångt, visst men det är ju gott om plats eller?

Efter en bild som den här inser man att det är inte många cm som jag

och Marcelo ska dela på. Lägg till att ingen av oss vuxna tillhör lättviktsklassen. Är det undra på att rygg och nacke värker så att jag håller på att kreverar? Kan jag tillägga att jag i natt kommer att slumra i soffan? Jag är i akut, AKUT behov av att få sova! Det går inte längre, det gör ont att vara vaken. Fysiskt ont. Jag avundas Marcelo som i morgon bitti får krypa ner i en tom säng i ett tomt hus och får sova. Även om det bara är 5 timmar så får han sova! Det var många veckor sedan jag fick fem timmars sömn. Men soffan och jag hoppas på en ostörd natt och en piggare mamma i morgon bitti!

Oktoberdag

I Idag har vi varit ute i hösten och njutit av det fina vädret. Det som började som ett litet misslyckande fortsatte att bli en fantastisk dag. Jag och barnen är fortfarande förvisade ur vårt hus om dagarna, då Marcelo sak sova efter att ha jobbat natt så idag skulle det bli sagostund och badhus. Men med två hostiga barn meddelade jag att det inte blir nåt badhus. Två ledsna barn! Men sagostund på bibban skulle det bli. Så vi styrde vår kos mot stan och jag hade lite dåligt mamma-samvete för att mina stackars barn aldrig fått åkt till bibban och lyssna på någon som VERKLIGEN kan läsa sagor så som de ska läsas. Vi kan säga så här. Det blir ingen mer sagostund för oss på bibban. Kvinnan i fråga som professionell sagoberättare var torrare än fnöske. Knappt kunde hon gå. Hon blev irriterad på att vissa barn var lite "sena" men inte sa hon till när det var dags att gå in i sagorummet. Hon bara plockade med sej de barn som jag antar brukar gå dit. När vi andra traskade efter, det tog en liten stund att samla sina barn, låste hon dörren till rummet där den stora händelsen skulle äga rum. När vi knackade på suckade hon, muttrade att skorna skulle av och upplyste surt att det var för barn från tre år. Jag blängde och gick in med alla mina barn. Sedan kom en pojke till. Ve och fasa! Den stackars kvinnan blev stressad och irriterad! Efter att ha läst tre sidor tappade barnen fokus. Det var torrt, tråkigt och fantasilöst. Till och med mina barn som ÄLSKAR att bli lästa för tappade helt intresset. Då fräste hon åt de sju samlade barnen att Här är bilderna! när hon visade upp dem. Efter en bok så proklamerade jag att vi skulle gå ut för att mina barn var så uttråkade. Jag tror både hon och mina barn var lika lättade. Stora N tackade mej för att han slapp höra mer! I stället läste jag fyra böcker för dem innan vi lunchade på stan och sedan gick till Vasaparken och njöt av ett fantastiskt väder.

Jag älskar höstfärgerna och jag älskar att dra djupa andetag i den friska höstiga men varma luften. Kunde inte låta bli att fota. Tyvärr blev minneskortet fullt men jag ska tömma den och ut o fota mer i dessa fantastiska färger. Det hjälpte mej i mitt trötta dis och jag kunde njuta rejält!

Vad är det för fel på mej?

Jag har fått frågan varför så många människor överger mej. Tänkte att jag ska ge min syn på saken.

Jag tycker inte att många människor överger mej. Jag är uppvuxen med en kvinna som inte har rätten att få vara i mitt liv pga missbruk. Det är min mamma, så hon har övergivit mej.En person. Min pappa finns kvar. Min mamma har bara en syster och med henne har jag fått två kusiner som jag är uppvuxen med. En av dem har lämnat mej. Hon vill inte ge någon förklaring varför och de skäl som hon nämnt i förbigående är inte logiska så jag drar mina egna slutsatser. Hon tycker att jag svek henne när jag skaffade barn. Hon satt i en situation i livet som inte var super enkel och jag fanns där. Helt plötsligt gjorde jag inte det på samma sätt. Så därför tror jag att hon tycker att jag svek henne. Det är två personer.

Min andra kusin, hennes syster, finns kvar. Vi kommer och går i varandras liv och jag hoppas att hon och jag kan prata med varandra om det skulle uppstå någonting.

Min pappa har ett gäng med syskon och har gett mej ett helt kompani av kusiner, som jag inte är uppvuxen med. Det finns vissa som fanns i mitt liv lite mer, Totte, Neli och under en period min Therese. Men resten av gänget känner jag inte. Vi lever inte samma liv, har inte samma intressen. Det är jätte kul att se dem ibland och jag önskar dem allt gott, men vi är inte involverade i varandras liv. Min kusin Neli och jag umgicks tätt en period. Hon satt i en situation i livet som inte var super enkel och jag fanns där. Väldigt mycket. Tyvärr satt jag också i en situation i livet som inte var så enkel och en kväll på fyllan bröt jag ihop och undrade varför jag skulle finnas för alla men ändå kände jag mej så ensam. Efter det ville inte Neli ha med mej att göra. Varför? Det vet jag inte. På senare år har jag hört att hon numera baktalar mej och säger elaka saker. Varför? Det vet jag inte. Ska sanningen fram så bryr jag mej inte. Sådana människor vill jag ändå inte ha i mitt liv. Så nu är vi uppe i tre personer.

För ett tag sedan kunde ni alla läsa om mitt avsked till en av mina nära vänner. Hon läste också den och ringde. Ett missförstånd. Två personer på olika ställen i livet. Hon hörde mej och idag är allt bra. Så vi är fortfarande uppe i tre personer.

Kvar i mitt liv finns de vänner jag skaffade mej när jag var runt tolv. Kvar finns alla de få människor jag själv velat ha kvar. Somliga har jag tät kontakt med, somliga har jag sorgligt nog lite mindre kontakt med. Det jag saknar som ensam barn är en familj. En familj att ringa till, att fira högtidsdagar med. En familj som delar min historia. Jag har en pappa som kommer till stan varannan eller var tredje helg, och då är han så sönder arbetad och allt han vill göra är att sova. Jag har ingen mamma. Jag har inga syskon och jag har inte så många kusiner som jag delar historia med. Så då blir jag ensam. I bland lider jag av det, ibland inte. Så länge vardagen rullar på så spelar det ingen roll. Vi har nära kontakt med Marcelos bror och hans familj. Jag har svär föräldrar som är underbara och jag har Marcelos kusiner och deras familjer i Halmstad som hoppar in och är som min familj i högtid stunder, grillaftnar, i kris men framför allt i glädje.

Men så ibland bränner det till. Då känner jag ett stygn av längtan. Då låter jag bli att ringa någon. Väntar på att någon ska ringa mej. Ibland får jag vänta länge. Flera timmar. Det har hänt att det gått någon dag. Det är fruktansvärt. Då gröper jag ner mej i min ensamhet. Vältrar mej i att ingen egentligen behöver mej. Att jag inte är saknad. Ibland sitter jag under familjestunder och undrar; var är min familj? När jag har haft dop är det mina vänner som kommer och OM jag skulle gifta mej( nej det är inte på G alla ni kompisar som envist tror det), vem skulle JAG bjuda då? Pappa.

Det som kanske skiljer mej åt från många av de som läser bloggen är just att jag skriver om det. Jag kan yppa mina tankar. I mitt glättiga jag finns ett djup och en sorgmod som så många inte kan få ihop med "glada" Åza. För jag är glad. Jag är positiv. Jag tycker livet är kul. Men de som har försvunnit från mej, både mamma och min kusin är människor som jag bryr mej om. Det är människor jag har älskat, och jag vägrar visa mej hårdhudad och låtsas att jag inte bryr mej. För det gör jag. Jag vill dessutom vara en som bryr sej om de som står mej nära. När jag älskar så gör jag det så starkt. Så himmelskt starkt. Det är inte nåt man bara kan sudda ut, låtsas som om det inte gör ont, för visst sjutton gör det ont. Men jag vet att jag inte är en hemsk människa. Jag vet att jag gör det jag tror på. Jag vet också att jag inte alltid räcker till, och det är sååå smärtsamt när andra inte accepterar det. För i en annan tid så var jag allas lilla psykolog och hade många, alldeles för många, personer runt mej med trasiga vingar. Då blev det konfrontationer när jag inte räckte till. Det gjorde ont och jag kände mej värdelös. Till slut kändes det som om jag blev uppäten och jag började göra mej av med de som jag inte ville ödsla energi på. Deras liv var inte mitt ansvar. Den resa jag har gjort i mitt eget liv har varit tillräckligt smärtsam, och det har kostat på att hamna där jag är idag. Det vet alla som haft en tuff uppväxt.

Min personlighet ligger heller inte åt det diplomatiska hållet. Jag säger vad jag tycker, frågar du får du veta. Vill du inte veta, fråga inte. Jag försöker att göra det på ett icke sårande sätt, men ojsan vad jag misslyckas många gånger. Jag försöker lära mej, jag biter mej i tungan, men det går oändligt långsamt på den fronten. Jag har en vän som kan be vem som helst att dra åt helvete och skaffa dej ett nytt liv så att den andra personer svarar med ett leende att det var ett bra förslag! Jag tillhör INTE den kategorin. Klart jag trampar andra på tårna ibland. Mitt andra problem är att jag så många gånger tänkt igenom det jag tycker. Att jag förstår den andras synsätt så väl att jag uppvisar förståelse till sömmarna brister. Det gör att folk blir så chockade över när jag tappar humöret eller när jag förlorar självbehärskningen, eller kontrollen vid stress tex, så att när jag säger något tokigt så det blir världens rabalder över det. Sist var det Marcelo som flög i taket för att jag sa:

- Du gör som du vill, men jag tänker att åka i alla fall.( det hela handlade om en träff med vänner och han ville inte åka och försökte få mej att avstå.)

Sen var det kört. Så egoistisk brukar jag inte vara. Är vi inte i ett förhållande och då är vi två om besluten. Det här trodde han aldrig om mej...osv, osv.

Ursäkta ibland surar jag till. Då är jag inte alltför diplomatisk.

En annan kommentar som orsakat rabalder var:

- Kom när det passar dej.(Jag fyllde år, bodde litet, och ville inte ha alla på en gång. Vissa personer kunde inte vissa dagar osv)

Reaktionen blev att; då var de bottenskrap, jag brydde mej inte om dem. De var inte viktiga.

Medan jag menade att jag hellre ville att de skulle komma än att jag bestämde en dag som inte passade dem. Jag ville heller inte att de kom när de var 17 andra där, för jag tycker om att få chans att PRATA med alla, inte hälsa och säga hej då i villervallan. Det tolkades inte så av den andra. För jag brukar inte vara så ofin. Jag brukar alltid göra det lätt för andra.( om nån nu tror att jag är ironisk så är jag inte det!)

Utöver dessa "små" saker (de var inte små för mottagarna och jag vill inte förminska deras känslor, men det är ju utrett nu så...) så har jag klampat i klaveret många gånger. Jag är inte smidigast i världen, men oftast brukar folk märka det ganska snart och då ogillar de mej från början så då går det aldrig så långt som till vänskap. Jag kan ta upp obehagliga saker, fula känslor och ifrågasätta när jag inte förstår. Men jag kan också mena en sak, som någonannan det inte är adresserat till tar illa upp för, och då har jag inte ens förstått att jag sårat någon annan. Det jag INTE gör, är att gå bakom ryggen, kommer nålstötar, antyder vad jag menar men inte säger rakt ut. Jag försöker ALDRIG vara elak, och mina handlingar är inte till för att skada någon annan. Det ligger inte någon taskig intention bakom det jag gör.

Så just därför gillar jag mej. Jag är inte bäst. Kan inte mest. Har massor att ändra på och hittar nya titt som tätt. Men jag bryr mej uppriktigt om och jag vill inte vara elak. Jag ger nog alla en andra chans och låter den andre förklara sej.( till och med när det slagit och spottat på mej i fyllan = inte ok för mej.) Jag tror alla mister personer i livet. Det gör ont, men jag tänker att andra kanske också fått ont när jag har valt bort dem. Och vi kan inte alla finnas i våra liv för alltid. Ibland är det dags att gå vidare. Hitta nya, viktigare och fräschare människor. Även jag byts alltså ut ....

Jag lever...nästan

Efter en helg utan sömn, massor av skola och en tripp till Stockholm och en fest förstås så är jag helt slut, klippt färdig. Det var länge sedan jag kände mej bakis pga trötthet. Kroppen är tung och huvudet väldigt långsamt. Så jag kommer in i morgon och ger en fräschare uppdatering!

Beställd födelsedag idag.

I dag var det födelsedag. Det fick jag veta igår. I dag fyllde Mittimellan N år (?). Vad ska väl en mamma göra? Det var bara att baka tårta, ta fram tomtebloss och njuta av synen när två glada små barn kladdade med grädde, vindruvor ROSA glasyr(viktigt), jordgubbar och banan. Vi lagade en favoriträtt som vi så sällan äter, pomme med kyckling och barnen vill ha ketchup, som annars är bannlyst på maten i detta hem. Dryck var juice. HIMMELRIKET, tyckte de två stora. Sedan sjöng jag och sedan njöt vi av god tårta, medan Marcelo låg i soffan och glodde på TV.

Han fattar inte hur jag orkar hålla på. Jag fattar inte att han inte vill delta. Han respekterar och är glad över att jag bakar, målar, klipper, klistrar, gör halsband, pluppar, spelar data spel, leker med lera, målar koppar,springer på aktiviteter anordnar utflykter, fixar picknick, åker till parker och allt annat som han hatar att göra med barnen. Jag respekterar att han inte tycker allt detta är kul, så lever vi sida vid sida och aktiverar våra gemensamma barn på olika sätt. Barnen är lika glada åt vad vi än gör. Jag älskar det hos dem. Deras nyfikenhet och deras driv. Och idag var det som sagt var födelsedag.

Vad gör man då med en tjej som fyller stor tre månader innan hennes riktiga födelsedag. Jo man introducerar henne till kvinnornas värld. Så efter tårtbak och mitt under stekning av kyckling målade vi naglarna för första gången!!! Jisses vilken stolt tjej jag hade. Hennes glädje är det bästa jag vet. Alla mina barns genuina glädje ger mej kickar som är obeskrivliga. Så idag fick jag vara hög på mina barns leenden. Det är inte illa!

Ångest

Så var jag klar. Nu är den iväg skickad både till urkund och till ansvarig lärare. Tentan.

Det skulle kännas kanon om det inte vore för att något litet i mej säger att jag kommer att misslyckas med att få mitt G, som är högsta betyg. Antingen kommer jag få en kompletering eller så kommer jag få göra om hela skiten. Förhoppningsvis är det bara mitt dåliga självförtroende som talar. Jag hoppas det. Jag hoppas att de kommer säga att den var suverän och att jag fattat grejen.....Men jag har ju inte riktigt fattat grejen......Shit, vad jag inte vill göra om den. Jag har verkligen lagt ner tankemöda och kraft på mitt prov. Jag är så nervös så att jag vill ringa alla andra kursdeltagare och kolla hur de har tolkat uppgifterna. Vet inte om det anses fusk så jag avstår. De ska ju lämna in den i morgon.

Jösses vad konstigt det känns. Fast när jag läste igenom den blev jag förvånad själv över att det lät så bra. Jag har suttit i tre timmar och finjusterat och det är inte så länge. Frågan är bara om jag uppfyller kriterierna? Gör jag det? Ahhhhhh. Jag vill veta NU om den är godkänd.

Fick nu meddelande från urkund att de mottagit tentan. Sedan kör de den i ett data program och jämför med artiklar, tidningar och andra uppsatser för att se om den liknar någon annan text. Sedan markerar datorn allting som kan kallas plagiat eller orefererade stycken eller meningar. Får man för många träffar anses det som att jag har fuskat och skulle det ske vet jag inte vad som händer. Men eftersom jag inte fuskar utan skriver från eget huvud och har svårt att skriva av andra texter har det hitintills inte varit något problem för mej.

Jag har lovat min dotter tårta och godis idag, så nu ska jag baka tårtbotten, så att vi kan dekorera en kall tårta när de kommer hem istället för en varm botten, grädden brukar inte bli så glad då. Visst kan jag väl fira att jag nästan har fått mina 15hp? Fast det har jag ju inte. För tenta är inte godkänd än.....Ohhhhhh jag hatar det här! Jag vill veta nu!

Tenta

Jag sitter med trötta ögon och ont i nacken framför datorn och försöker komma på något vettigt att säga om pathos, logos och ethos. Jag fattar vad själva begreppen betyder, men i min trötta hjärna får jag inte till en text där det jag skriver låter rimligt. Vi ska analysera artiklar utifrån dessa begrepp, men det känns mest som om jag svamlar och jag börjar hysa en rädsla för att jag i morgon kommer få skriva om allting. Kanske jag vaknar upp, slår igång datorn och undrar vad sjutton jag har svamlat om under natten. Men tyvärr är jag för trött för att kunna göra den bedömningen nu. I morgon måste jag vara klar. Dessutom ska jag väl svänga mej med hermeneutiken i min redogörelse. Där fattar jag nada.

Även om jag tycker att hemtentor är bra mycket bättre än salstentor så blir jag lite stressad över att man måste kunna så mycket mer. Man måste utveckla så mycket mer, annars blir man inte godkänd.

När jag började universitetet visste jag inte ett skvatt. Jag kunde INGENTING. Med panik i rösten ringde jag Sanna och frågade hur sjutton en tenta gick till. Vad var det för något. Man hade ju hört talas om att provet kunde bestå av vilka frågor som helst från tre, fyra böcker á 300 sidor. Hur kunde man lära sej allt det? Jag hade frågor om poängsystemet. Fick man en poäng per vecka, vad hände då om man var sjuk? Hur kunde man vara 200 personer i en klass? Jag fick inte i hop det, för man hade ju inga permanenta lärare, vem skulle man då fråga om man inte förstod.

Ni förstår att jag var en vilse människa som för första gången klev in i portarna på universitetet. Det första jag blev bestört över var att inte allt låg på samma ställe. Att campus egentligen bestod av en massa olika hus som man var tvungen att hålla reda på. Första året gällde den akademiska kvarten, absolut ingen sådan kvart under år två. Det är en resa man har gjort.

Nu, några år senare har jag tagit med barnen på alla möjliga undervisningar och möten på min skola. Jag läser mina tre, fyra böcker á 300 sidor och går på mina tentor eller gör dem hemma som nu. Det är nästan som man har glömt bort hur det var att ingenting veta. Folk vill ju försöka förstå hur jag kan ta med mig barnen på lektioner, hur finns det möjlighet för dem att springa runt, spela på piano, spela dataspel, rita, klippa, klistra när man går på UNIVERSITETET? Vad svara man på det? Det är inte komvux( har aldrig gått där) Det är inte som gymnasiet eller grundskolan. Man kan vara 200 i en klass, nu är vi 14 i denna kurs. En tenta är som ett låååångt prov. Man kan jämföra med de nationella proven man hade i skolan när man satt i aulan med godis, läsk papper och penna och visste att man var tvungen att be om lov för att gå på toaletten. Där hade man dock pauser, det har man inte idag. En hemtenta är planerad att ta en viss tid att göra. Den vi har fått nu räknade de med 1½ dag per fråga. Det är 12 timmar att svara på EN fråga. Det kräver lite. Nu tar det inte 12 timmar per fråga. Jag har, när jag har jobbat klart i natt kanske lagt ner 28 timmar på fyra frågor. Det är ca 7 timmar /fråga. Vi får väl se om jag klarar av det. Som det känns nu är det lite osäkert. Vilket är jätte konstigt eftersom frågorna inte är så svår formulerade. Nåväl, nu ska jag ta en kopp choklad, rensa hjärnan lite och se om jag kan hitta ny energi. Det behöver jag!

Tankar i huvet på en tröttis

Jag har en vän som går på familjerådgivning.

Jag har en bekant som går i familjerådgivning.

Ett av paren kommer nog definitivt att sära på sej. De andra håller ihop, hoppas jag.

En bekant gifte sej förra veckan.

Jag avundas henne lite. Jag vill med. Tror jag....

Jag tror grannen är gravid. Hennes avundas jag inte. Jag lider med henne. Men hon är nog glad. Om hon nu är gravid.

Min dotter vill ha tårta. Jag med

Mitt godis begär har inte gått över. Jag blir galen snart.

Jag älskar mina barn.

Hur ska jag kunna skydda dem?

En dag i trötthetens dis

I dag har jag varit fruktansvärt trött. Jag har typ kunnat hålla balansen och minnet så långt som näsan räcker. Det betyder att jag knappt kunde eller hann svara på EN fråga på min hemtentamen eftersom jag inte hade ett minne av vad det stod i böckerna. När jag väl bläddrade igenom Darwin boken så väcktes minnet till liv, men då gäller det att veta vilken SIDA den fakta man skriver om finns. Nåväl klar med frågan, packa väskan lasta in Ella och Molly som huserar här om dagarna eftersom deras matte arbetar, åka till stan lämna in dem, hämta två barn på dagis, den tredje är hos farmor pga ögoninflamation. Vi mös en liten stund innan jag stressade på dem till tennisen. Packade ut barn, skyndade hela vägen upp innan jag plötsligt kommer på det. DET ÄR INGEN TENNIS IDAG!

I stället tog jag alla tre barnen och slängde oss i slafen medan Marcelo sitter som en nörd framför ett spel med PS3:an. Det var skönt. Nu sover min son, vi andra har ätit och jag funderar på om jag ska göra en nattlig session och försöka besvara lite mer av tentan. Problemet är att om jag är för trött i morgon kommer jag inte kunna svara nåt bra då heller. Jag får känna hur det känns när barnen somnat.

Uppdatering på sånt jag glömt.

Som mamma är jag jätte stolt över att Lilla N faktiskt går. Jag har längtat länge efter den dag när hon äntligen kunde ta sej fram för egen maskin på sina pytte, pytte små fötter. Nu är den här och jag njuter. Hon med!

Jag önskar att samhället skulle beskyddas mot pedofiler och våldtäktsmän . Tänk om det viktigaste vore att skydda och bevara de som inte begår våldsbrott. Så lugnt och fridfullt det skulle vara. Nu talar jag inte om någon enstaka misshandel på krogen, utan sådana människor som systematiskt förstör andras liv. Bort, pytts väck. Schas!

Jag är riktigt, riktigt trött. Jag orkar inte med vardagliga bestyr som måste göras, som att hålla reda på vad jag ska göra när, eller dubbelkolla när jag ska till doktorn eller leta rätt på räkningen som jag inte hittade....

Jag är skit stolt över det arbete jag lagt ner på hemtentans sista fråga idag. I morgon är det dags för nästa och jag hoppas att jag förstår rätt och uttrycker mej som det låter i min skalle, så att jag blir godkänd innan nästa mastodont kurs.

Just det leta böcker skulle jag ju göra....

Hemtenta

När vi fick tentan utbröt det skri av förfarelse över den sista frågan. Den är lång, den är krånglig och den är svårbegriplig. Jag valde att börja med att besvara den frågan. Då slipper man liksom ångesten till sista dagen. Det känns som om jag fick till det riktigt bra. Det enda som saknas är referenser till en bok som jag knappt har läst. Så jag ska snabbläsa igenom den och se om det finns lite fakta som jag kan relatera till de sex A4 sidor jag skrivit i dag. Sedan är fråga 4 klar och jag har tre nya att bita tag i. Alla latinska gubbar som Valentinus, Iraeneus, Klemens, Markion och Ignatius har i min text fått visa upp sin syn på kristendomen och sin syn på Gud. De har debatterat om Gud är en eller flera gudar, om det är en han, hon eller dyad (både och, eller inget av det). Jag har redogjort och förklarat de olika synerna på präster, biskopar och hur man ska hålla sina möten, vem som ska leda dem. Vissa lottar från gång till gång, OCH inkluderar kvinnor!!!Men framför allt har de fått babblat om vad som skiljer alla texterna åt. Mot varandra är de fyra evangelier som idag är Nya Testamentet och alla de evangelier som sedan brändes, bland annat Maria från Magdalas ( Maria Magdalena) evangelium. De gömdes för övrigt i en kruka i sanden på 300talet och återfanns först 1945 av en Muhammed Ali som skulle mörda sin fars mördare. Vem har sagt att religion är torrt och tråkigt?

Visste ni tex att en del tror att Gud härstammar från 30 st gudapar, eller att Gud använde en liten obetydlig gud, en dermiurg, som skapade jorden, för att han själv inte kunde det? En del hävdar att Jesus blev adopterad av Gud, inte att att Gud var hans riktiga far och att när han återuppstod så var det inte på riktigt, utan bara andligt. Det här var farligt tyckte många och försökte klubba ihjäl alla som predikade detta. Och många som skulle slå ihjäl dessa hemska kättare blev senare i livet själva utsedda till kättare och blev ihjälslagna. Så kan det gå. Allt för att rädda mänskligheten till paradiset. Eller kanske för att få så mycket makt som möjligt själv.

Skönt är det att ha klarat av den första frågan. I morgon hoppas jag på att kunna besvara två stycken, och att göra det bra så jag slipper tenta om....

Nu ska jag åka och hämta mina små frön, den minsta har antagligen fått ögoninflammation, ringde dagis och upplyste mej om. Kul! Då får farmor och farfar rycka in. Jag måste fortsätta tenta och jag kan inte göra det med en klängande ettåring i famnen.

På fredag ska vi titta på dinosaurier!

Tja

Nu är det snart spöktimme. Klockan närmar sej tolv och jag är behagligt trött. Huset har precis blivit avbefolkat och det är bara jag och Bobbo som är vakna. I morgon ska jag börja med tentan som ska pågå en hel vecka så jag borde verkligen gå och sova. Men först ska jag faktiskt ta en kopp varm choklad och en knäckemacka. Jag ska sitta i tystnaden med på TVn på låg volym och njuta över några minuter med bara mej själv. I dag har jag inte gått utanför dörren. Inte ett enda steg. Det betyder att jag kommer att längta efter att få komma ut i morgon, då jag HATAR att vara i stiltje för länge. Perfekt för den kommande veckan.

Drömmar för veckan:

Att pedofilen som rört vid min 12 åriga släkting ska åka fast.

Att pedofilen som rört min 12 åriga släkting straffas på alla plan det går.

Att pedofilen som våldfört sej på min 12 åriga släkting ska komma till insikt att han är sjuk och söka hjälp så att inte fler ska bli drabbade.

Att inga fler barn ska behöva utsättas för andras sexuella böjelser och fantasier.

...och att gå ner 40 kg.

Jag tror inte mina drömmar besannas, någon av dem. De är lika otroliga allihop.......tyvärr.

Gitarr mataron

Nu har vi soffan full med folk. Det är familjen som är här. Självklart ingen i min familj, då jag inte har några som har vare sej har tid eller ork att umgås med mej, utan Marcelos familj. Det är kusiner, bröder och våra barns kusiner. Vi sitter och häckar framför TV:n med en varsin guitar i näven under Stora N:s påhejningar i form av grön, gul. gul, grön, RÖÖÖD grön, gul, gul.... Ja, ni förstår nog att det är Guitar Hero på torpet! Vi har ätit mat tillsammans, då var faktiskt min far och hans fru med, vi spelar tillsammans, ute o kollar youtube. Bland annat på Rebecca 13 år. Vill ni se en stjärna på uppgång så kolla in:

http://www.youtube.com/watch?v=c1zMudtdFPQ

För några veckor sedan blev hon uttagen till ungdomslandslaget, och hela familjen Diaz är självklart stolta. Jag med! Stora N säger att han vill göra som sin kusin och vad ska väl en mamma göra? Stötta sina barn....

När jag var liten önskade jag mej alltid en storfamilj som umgicks tätt, och hade just sådana här kvällar tillsammans. Jag är så tacksam att Marcelo ger mej allt det jag önskar mej. Det hade räckt med bara hans kärlek (och barn förstås) men han uppfyller mina drömmar och ger mej en bra vardag. Han fyller mitt liv och jag älskar honom över alla horisonter. Jag tackar min lyckliga stjärna att han kom in i mitt liv och att vi trots allt hittade ett fungerande liv tillsammans.

Oväntat besök

Vi har fått oväntat besök, och följden är att vi har fått möblera om barnens rum för att få plats med två tältsängar. Den enda helgen vi inte har några planer inbokade, den enda helgen Marcelo ska vara hemma skapligt mycket lyckas hans kusin förhöja standarden på helgen med att resa hit från södra Sverige. På hans begäran är nu brasan tänd, vi kollar på film, barnen har busat sej trötta, värmen och doften av trä genomsyrar vårt hus. Jag bara älskar mitt liv!

Åza- snål men ändå fattig.

Idag har vi handlat skor. Herre min skapare vad Stora N:s fötter växer! I augusti hade han storlek 27 nu är han uppe i 29. Sedan var den sedvanliga mathandlingen på Ica Maxi. 2000 pix borta på en fredag. Hur sjutton har folk råd att gå ut och festa bort 2000 en helg? Det är ju mat i en vecka lite drygt! Jag älskar hösten, färgerna och den kyligare luften men det jag inte uppskattar lika mycket är just alla pengar man måste lägga ut på kläder och skor som man sedan ändå bara suckar över. För när de blir smutsiga blir de ett tvättberg och när man äntligen fått allt klart ska man hänga in skiten. När det väl hänger inne tittar man i garderoben och undrar varför man aldrig har några kläder.

Jag hatar verkligen att göra av med pengar. Jag gillar ibland det jag gör av det på, som god mat, ny jacka eller skor, men jag känner mej som en pensionär som ujar mej över priserna. Idag blev jag rakt ut sagt förbannad. För några veckor sedan var det stor kampanj att de sänkte priserna på MASSOR av varor. Tex kostade då glutenfri spagetti 500g 20.95, sänkt med en krona alltså. Men idag har de höjt ett halv kilo pasta till 22.90! 23 spänn för lite spagetti! HUTLÖST. Samma sak när jag köpte skor idag. För en gång skull tänkte jag att jag inte bara ska knalla runt i blöta jumpa skor till halva december men vet ni vad skor kostar? Jag blundade och vägrade ta in priset i mitt huvud. 345kr för ETT par skor. ETT. Alla argument om dåligt betalda arbetare bet inte på mej. Barnarbete, hutlösa arbetsvillkor och allt annat jag föder när jag väljer att köpa billigt det får mej ändå inte att tycka att det är ok att betala mer än 300 kr för att par skor, Jag tycker det är dyrt. Jätte dyrt. Hur ska jag våga förstöra skorna nu? Kan man gå ute med dem? Ska vi slå vad om att jag kommer att frysa i dem?

Det vore väl en sak om det bara var en sak jag skulle köpa, men när vi har tre barn och är två vuxna i hushållet så blir det mycket pengar varje gång det är dags för nya inköp med höst och vinter jackor, nya kläder och skor.

Jag bävar för vilken moralist jag kommer att vara som tonårs förälder. Stackars barn! Ännu ett argument till att inte skaffa fler!

Snart är det dags för en tripp till Ullared....

Att var jag, en mamma

Nu sover mina juveler. Två i sitt rum och min lilla prinsessa i min säng. Jag vill ha henne där, ge henne lite extra kärlek och ömhet. Hon behöver det.

Många frågar mej om det blir fler barn så småningom. Ingen tror riktigt på mej när jag säger nej. Bara för att jag valt att skaffa fler än två så verkar det som om alla tror att man vill ha hundra barn. Jag vill inte det. Visst skulle jag råka bli gravid tror jag inte att jag skulle göra abort. Det beror ju på omständigheterna just då, men jag tror aldrig mer att jag vill gå igenom en sådan sak. En gång räcker för mej. Nej jag skulle inte välja abort, men jag skulle inte vara glad över att vara gravid igen. Barnet skulle självklart vara välkommet men det är själva grejen att ha fler barn jag inte gillar.

Jag är uppvuxen utan syskon. Jag har alltid varit ensam och eftersom jag växte upp i Lilla Helfetet så var jag ensam på många plan. Alltid drömde jag mej bort i stora syskonskaror på 8-10 ungar. Bara för att alltid ha någon att vända mej till. Ganska tidigt tänkte jag tre barn. Då har alltid syskonen mer än en person att vända sej till. Men ändå blir de inte så många att jag som förälder inte har tid. För det är jag som väljer att skaffa barn. Och även om vi hjälps åt i vår familj är det inte meningen att syskonen ska uppfostra varandra. Jag måste ta på mej den rollen jag har valt som förälder, att finnas där för alla mina ungar och kunna guida dem så rätt som jag tror. Det ska inte bara vara upp till dem att hitta rätt i livet. Det är faktiskt upp till oss som föräldrar att hjälpa dem att visa vägar som de aldrig skulle ha gått, hittat knappar de kan trycka på för att deras själsliv ska bli bättre.

Som nu när min prinsessa behöver extra omsorg och Spöket Labolina (Lilla N) inte accepterar att någon annan än hon ska sitta i mitt knä, så är det rätt skönt att kunna ge extra tid åt den som behöver utan att det är för många andra som får stå åt sidan. Lilla N får också vara med, men Mittimellan N är i centrum. Så idag var alla glada och nöjda. Så här kommer det vara en tid och skulle jag ha många fler att dela min tid med så skulle det bli mindre tid för alla. Så nu kunde prinsessan och jag natta de andra och sedan krypa ihop i min säng och prata om dagen och om morgondagen. Vi kunde viska till varandra hur mycket vi älskar varandra och hur vackra ögon vi har. Bara hon och jag.

Så några fler barn vill jag inte ha. Jag älskar mina triss ungar(tre lika ger högvinst) och nu ska jag ägna resten av mitt liv att vara en sån bra mamma jag bara kan åt dem. Jag ska ge dem tid, kärlek, råd, tröst och bannor. Dessa tre förtjänar det bästa för de är unika och alldeles makalösa. De förtjänar allt bra de kan få. De förtjänar en närvarande mamma och att få känna sej speciella. Då vill jag inte dra in fler i ekvationen. Kärleken jag känner till dem är så stora att orden inte räcker till. Det djup och den mening och de drömmar som barnen väcker i mej är mer fantastiskt än något annat jag varit med om.

Jag hoppas alla känner så för sina barn. Det tror jag nog de flesta gör. Men i mitt liv känns det såklart att mina juveler och gaphalsar är bättre, värdefullare och mer fantastiska än någon annan. Jag är hedrad över att få vara deras mamma!

Min älskade dotter

Min dotter är inte glad. Min dotter mår inte riktigt bra.

Hon kan inte sätta ord på det onda, hur hon än försöker. Men någonting är inte som det brukar. Min solstråle lyser inte lika starkt och hennes ledsna ögon knäcker mitt hjärta.

Som mamma vill jag rasa, beskydda, slåss mot det onda. Jag vill blåsa, lägga balsam på hela det trasiga. Men jag vet inte vad det är.

Hon skyller på dagis, hon skyller på kompisar.

Jag undrar om jag har gjort något som skapat denna ledsamhet?

Eftersom hon inte kan sätta ord på vad som känns ledset i bröstet kan jag inte veta vad det är som orsakar hennes smärta. Jag vet inte vilka knep jag kan ta till för att hjälpa henne att hjälpa sej själv.

Idag gick mina tankar till min egen roll. Kanske jag ska dra ner på kraven, se henne lite mer, ge mera utrymme åt hennes tokiga idéer och upptåg? Jag måste ge henne lite mer av egentid med mej. Prestera det jag har lovat henne. Kanske bjuda in en av hennes vänner till vårt hem, så att hon får känna att hon står i fokus och inte bara storebror. Kanske jag ska läsa lite för bara henne, böcker som bara hon vill, ine jämka och läsa böcker för alla tre som passar alla tre. Kanske hon kan hjälpa mej att skära lite sallad, få känna sej stor och duktig?

Hon säger att hon är en bäbis. Hon referera sej själv till att vara liten. Hon vill vara liten just nu. Klart hon får.

Jag pratade med dagis idag. Jag satte griller i huvudet på en av pedagogerna, hon funderade om de arbetade på fel sätt med en konflikt som uppstått mella tjejerna i gruppen som min dotter ingått i.

Jag vet inte vad som är fel. Men jag vill göra det bra igen. Jag vill hitta knappen att trycka på. För just detta när mina barn, i detta fall min fantstiska dotter är ledsen på riktigt, det knäcker mej mer än gap och skrik.

Jag är glad att jag lyssnar. Jag är glad att jag ser. Jag står på din sida. Jag ser dej min älskling. Mamma kommer alltid att se dej. Mamma kommer alltid tillbaka till dej. Alltid!

Te dags!

I dag ska jag göra någonting som jag bara gjorde en gång i somras och som jag inte kommer ihåg när jag gjorde innan dess. Jag ska, utan barn, åka och fika med en kompis. HELT SJÄLV: Bara jag. Hi hi.

Det sjuka i kråksången är att jag får lite dåligt samvete och vill ta med mej
Mittimellan N.

Min coola kompis Jonna har flyttat. Och nu ska jag få se hennes nya lägenhet. Jonna är en människa med så många lager att man bara kan häpna, skratta och njuta av att få hänga på. Hon är motsägesfull, full av idéer, och helt förutsättningslös. Det är en fröjd och en resa att vara i hennes sällskap. Man kan väl säga att hon utmanar mej en hel del. Hos henne kan jag få det där goda samtalet som jag saknar så ofta. Vi berikar varandras idéer och tycker lika i många frågor men också olika i andra. Nåväl, nu är det hennes tredje flytt ellerr andra flytt( beroende på hur man ser det) sen vi träffades för fem år sedan. Först bodde hon på landet, där också jag bodde då, sedan flyttade hon till en minst sagt risig etta, för att sedan hitta en mysig etta med sovalkov i ett av de bästa bostadsområderna i vår stad. Nära vattnet, promenadstråkar, och mysiga cafeér. Nu har hon renoverat upp en lägenhet med tapeter hon inte vet om hon gillar, lite närmare mej. I ett område jag älskar, med ännu bättre hundpromenads alternativ.

Det var också Jonna jag fikade med i somras, när jag fick en dag utan barn.

Jag ska njuta av mina timmar utan vare sej hund eller barn. Jag ska låta mej hänföras av hennes tapeter, vidriga eller inte och jag ska tjusas över hennes galet (o)logiska argument. Med andra ord ska jag ha en SUVERÄNT trevlig eftermiddag!

Snart 15p rikare

Sista lektionen. Sista föreläsningen och sista seminariet för den här kursen. Jag har precis lämnat salen med tentan i min hand. Under en vecka ska jag nu sitta och gnugga mina energi- knölar över frågor som handlar om det farliga i Darwins teorier, vad samhällskritikern har för roll i samhället och varför Bibeln innehåller just de texter den gör och vilken kamp det har varit innan Bibeln blev klar. Jag ska redogöra för blodbalen och om Mohammed Alis roll i vår moderna syn på kristendomen. Utöver det ska jag tolka nyhetsartiklar ur ett hermenutiskt perspektiv med fokus på retorik. En vecka har jag på mej att skriva 24 sidor om svaren på frågorna jag just redogjort för och visa hur de täcker kursens syfte och härleda de till vetenskapliga texter. Sen kan jag få mina 15poäng och halva terminen är avklarad.

Det är roligt att gå på universitetet.

Facebook

Det här med facebook hur kul är det egentligen? Jag trivs med min sida. Jag är inte så super aktiv, går in och kollar ibland bara. Varje gång någon vill prata med mej blir jag jätte glad. Nån som vill tjattra lite extra med lilla jag! Men alltsom oftast fylls sidorna av test efter test. Linda har 75 % glädje denna dag. Pontus önskar extra hjälp i Maffia Wars osv osv. Jag bryr mej inte. Faktiskt. Och alla dessa grupper man ska gå med i. Alla olika causes. Jag ignorerar hela skiten! Det händer ju iallafall ingenting. Man klickar in sej och sen då? Inget mer. Inga pengar, ingen påverkan, ingenting. Äsch det är inget för mej. Jag skänker hellre 100 spänn till Rosa bandet än klickar in mej på deras ikon som inte betyder nåt.

Sen har jag inte riktigt fattat det här med "vänner". Är man inte vän med dem man vill prata med? Jag har inte så många fb-vänner, inte om man jämför med de som stoltserar med flera hundra. Men jag har inte alltid nåt att säga till ALLA. Jag hinner inte och min hjärna står still, vad ska man säg? Hej hur är läget? Hälften av alla vill ju iallafall inte ses i verkliga livet. De har inte tid, inte intresse och ingen lust. En del svarar inte ens på förfrågningar. Så varför låtsas?

Jag älskar mina vänner som jag aldrig annars skulle ha kontakt med. Tex Lisa i Stockholm, henne hade jag tänkt på i flera år när hon plötsligt knackar på min fb-sida och vi kan jiddra lite lagom mycket. Eller mina barns dagiskompisars föräldrar, där vi kan stämma träffar med barnen fast vi egentligen inte känner varandra. Samma sak med den del från mitt förflutna, det är lite små skoj att få glutta in i deras privata sfär och veta vad de gör idag. Många, långa år senare.

Ok jag erkänner ibland gör jag också de där fåniga testen, som tex vilken djurjävel är du? Jag blev hundjävel eller ditt native american name? Strong heart- det är jag det. De hade faktiskt den goda smaken att para ihop mej med Angelina Joli i testet vilken kändis är du mest lik. Jo jag tackar, Jag väger väl minst 50 kg mer än henne, har inte hälften så stora läppar eller ögon för den delen och är det nåt jag INTE dryper av så är det väl sex apeal. Det är liksom inte min grej. Jag vet inte hur man är sexig. Så visst är jag jätte lik henne- not!

Men trots detta gillar jag att gå ut på min fb-sida och kolla in kommentarer. Jag gillar att uppdatera andra på vad jag gör, få lite sympatiska kommentarer när jag är sjuk och så där. Jag älskar när jag fått privata meddelanden och när någon skriver snälla saker till mej. Jag älskar att ha lite kontakt med människor som jag annars bara stöter på i affären eller på dagis eller på träningsplan. Så min facebook era är långt ifrån över. Det är ett forum jag gillar, jämfört med tex Vilda Webben jag prövade under en tid i mitt liv.

Men mest älskar jag att träffa människor i verkligheten. Jag älskar möten, samtal. Att få prata och se den andra i ögonen. Jag älskar att lyssna på när andra talar och alla vet väl att jag älskar att själv få tala. Men andras öden formar mej. Jag drar lärdomar av vad ni säger. Ni berikar mitt liv och jag frågar saker för att jag är genuint intresserad, inte för att snoka. Jag är intresserad av dej. Jag bryr mej om dej. För dem jag inte bryr mej om de frågar jag inte efter. Jag struntar i det. Jag slutar lyssna och historien får inga följdfrågor. Sedan slutar jag finnas i personens närvaro.

Av samma anledning kommer jag göra en utrensning av mina fb-vänner. Kasta bort de som inte intresserar mej. Så att jag kan lägga lite mer energi på de som jag faktiskt är roliga att vara med, även om det bara är ute i den karga cybervärlden!

Sport förälder

En onsdag som alla andra. Först en massa plugg sedan dags att packa väska med kläder och matsäck, hämta barnen klockan två. Äta lite sedan kör och sjunga, hoppa och kasta barn upp i luften, äta mellanmål. Plocka undan medan barnen leker i lekhallen. Fika, prata lite med andra föräldrar, packa i hop sej åka till fotbollen. Två barn somnar, väcka dem byta om sätta sej på bänken, jaga Lilla N, heja på Stora N. Trösta lite, byta om åka hem. Duscha barnen, laga mat, spela lite spel med dem medan maten puttrar på spisen. En snabbis in på bloggen, där är jag nu, sedan duka, äta natta barn, glo på TV. Men en sak skiljer denna dag år alla andra onsdagar de senaste tre åren. En väsentlig skillnad som gjort att allt gått mycket lättare och smidigare. Marcelo har varit med. För första gången. Idag satt han med barnen i knät och solglasögon och rockade loss till "Det lilla ljus jag har" och "tågsång" och alla andra visor och ramsor vi avverkar på 45 min. Han var med och hejade på sin son när han sparkade hårt i mål och han var precis som jag, han ropade och skrek på sin son lika mycket som jag gör. Kom igen då, bra, en gång till. Nej nu blev du tagen. Snyggt jobbat. Lite längre fram. Vänta på din tur. Om våra barn kommer att hata att sporta när de blir stora kommer det uteslutande bero på oss. Vi är precis så där gapiga som man inte ska vara. Jag är nog kanske snäppet värre. Fast det vill jag helst inte erkänna.

Jag älskar att engagera mej i barnens aktiviteter. Jag vill vara delaktig, och en mamma som bryr sej. Men det är en fin tunn linje mellan att bli en pestråtta och en stöttande förälder. Och jag har svårt att i hettans stund se skillnaden hos mej själv. Jag gapar lite för mycket. Men jag försöker att vara 95% positiv. Ibland halkar jag ner till 75%. Det är inte bra. Ungarna har ännu inte börjat spela match. De är för sjutton bara sex år. Förutom min son som är fyra. På tennisen har de ständigt uppe anslag om kurser hur man blir en bra sportförälder. Jag får nog dra med mej Marcelo och gå någongång. Innan vi knäcker våra barn, eller skämmer ut dem totalt.....

Blod, texter och promenader

I dag var jag på sjukhuset och tog prover. Jag HATAR att få nålar instuckna i armen, även om det är en anings bättre att de tar saker från mej, blod, än när de ger mej något, bedövning vaccin eller annat skit. Men det var inte nådigt med rör de de fyllde med mitt mörkröda blod. Det var säkert tio rör, fast de sista kunde de inte fylla så mycket, min kropp reagerade snabbt och slöt blodkärlen. När de skulle sätta en plåsterlapp hade blodet redan koagulerat och hålet i armen var tilltäppt. Sköterskan trodde knappt sina ögon. Sån är jag, log jag och förbannade mitt lättkoagulerade blod. För visst är det skönt att jag aldrig behöver plåster, men samma sak som hjälper mej när jag börjar blöda är också det som kan orsaka proppar i mina lungor och min hjärna. Min moster är ju delvis förlamad efter en hjänblödning hon fick i 40-års åldern, min mor har fått oräkneliga proppar i benen, min mormor dog av aorta (stora kroppspulsådern) sprack. Så jag oroar mej lite för att få en propp eller klump som spräcker nåt vitalt blodkärl så att jag blir en grönsak eller död. Dessutom är det denna funktion som gör att jag inte kan äta en del av de mediciner som kanske skulle hjälpa mej mot min övervikt och min ofantliga trötthet.

Nåväl nu är proverna tagna och jag förväntar mej inga större resultat, men jag förväntar mej att få hjälp mot alla de kilon som bara kastar sej över min kropp och tynger ner mej mer och mer för varje vecka. Så mycket som jag väger nu har jag aldrig vägt förut. Aldrig. Jag drömmer om en läkare som tar emot mej på mottagningen och ser in i mina ögon och säger -Vet du vad Åza, vi ska försöka hjälpa dej. Det kommer att ta ett tag, men vi ska pröva oss fram och med hjälp av idogt arbete så ska vi lyckas. Vad säger du om det? Då ska jag krama om läkaren. Jag ska dansa en dans till gudarna, jag ska faan i mej be en tackbön, om det sker.

För att hjälpa till lite på traven ska jag nu ta en lunchpromenad med Bobbo i skogen. I fickan tar jag med mej snorpapper och halstabletter så att jag överlever. Sedan ska jag njuta över att få gå i den härligt höstiga vinden och njuta över att jag är i stort sett klar med den examinerande texten som ska lämnas in på onsdag. Allt jag behöver är lite referenser till från en bok jag lånat ut till en annan tjej i gruppen. Boken får jag i eftermiddag. Sedan ska jag ägna resten av veckan åt att läsa till hemtentan som börjar måndag nästa vecka. Med andra ord ska jag njuta. Det känns som om det börjar rulla lite lättare framåt nu. HÄRLIGT!

Min vän, min vän du gör ett misstag!

Jag har en vän som håller på att göra ett val som fullständigt driver mej till vansinne. Jag tycker inte om det, jag tycker hon gör fel. Hon är helt ute och cyklar efter mina mått mätt och jag känner att detta val provocerar mej å det grövsta. Men saken är den att jag har inte med det att göra. Hon är vuxen och fullt (?) kapabel till att fatta sina egna beslut. Jag lever inte hennes liv, jga behöver inte ligga med hennes känslor om natten och om sanningen ska fram så lever vi två helt skilda liv. Vi står inte på samma ställe i livet och jag kan inte ens börja förstå hur det är att knalla runt i hennes skor. så stor är jag att jag kan erkänna det. För så är det. Jag älskar min vän ofantligt mycket och jag vill henne bara väl. Mer än väl faktiskt. Men min kärlek kan inte föra henne framåt i livet, hon måste få leva sitt eget liv, även om det är kanske en smula svårt med en vän som mej som lägger sej i allt hon gör. Men jag försöker verkligen att inte bli alltför jobbig. Jag gör det. Men detta val, gör mej galen. I början kunde jag faktiskt känna ett stygn av upphetsning för hennes skull, jag kunde känna viss glädje mitt i fasan. Helt uppriktigt sa jag ord som jag idag undrar hur jag sjutton kunde stå för. Hur kunde jag stötta henne i detta?

Jag är en vän som inte gärna vill domdera hur andra ska leva. Jag kämpar för att få ett öppnare sinne och glädjas åt andra oavsett om jag inte håller med dem. Varje dag ser jag framemot de läxor som mina vänner lär mej. Jag längtar efter deras sällskap och jag fascineras över hur annorlunda och nyskapande de tänker och resonerar. De är inte som jag och de får mej att växa, de håller mej på tårna och tvingar mej att vigda mina vyer. Jag älskar det. Jag älskar mina vänner. Och denna vän är mej väldigt kär. Jag är väldigt beskyddande över henne och hon plockar fram mina värsta kompis-sidor. Hon får mej att sucka, rasa och bli en besserwisser. Jag vill henne bättre än vad hon ger sej själv och självklart tycker jag att jag har bättre lösningar än henne, annars skulle jag ju inte bli så arg. Men vem är jag? Med vilken rätt kan jag sätta mej på mina höga hästar och tro att jag skulle göra annorlunda om jag gick i hennes skor. Självklart skulle jag göra annorlunda eftersom jag är jag och hon är hon. Men jag vet inte hur det är att vara henne. Jag kan låtsas förstå. Till viss del kan jag leva mej in i det men jag kan aldrig till fullo veta. Men jag vill sååå gärna bestämma över henne när hon gör tokigheter som det här.

Snälla människa ta ditt förnuft till fånga. Du drar bara på dej mer huvudvärk i det långa loppet även om det känns bra just nu. Jag ser hur många tårar och du kommer fälla över ditt val. På ett sätt hoppas jag att jag har fel, fast samtidigt gör jag inte det. I just detta fall är jag egoistisk och hoppas att du vänder innan det är försent även om utgången kanske skulle vara bra. Men jag tror ju uppriktigt inte det. Så förlåt mej om jag rasar. Förlåt mej om jag börjar hålla föreläsningar. Jag är sådan och även om du inte ska behöva höra det, även om du inte ska behöva ta skit från mej så vet jag att jag kommer ha svårt att låta bli.

Å ena sidan vill jag inte höra, å andra sidan blir jag ännu mer förbannad när jag inte får veta, så jag vet ärligt inte vilket som är bäst. Varför ska jag ha det så svårt att hålla käft och bara vara glad för din skull? Nu brottas jag mellan tankegångarna att det inte är mitt liv och att jag inte ska bry mej vad du väljer och att jag älskar dej så mycket och då vill jag bry mej om dej.

Så om din schizofrena vän beter sej som en as skum kompis de närmaste veckorna så är det för att jag försöker lära mej något. Jag försöker att inte klampa dej på tårna och jag vill stötta dej och jag vill ge dej råd så att ditt liv blir bra, utan att för den skull diktera hur du ska leva.

Tack för att du lär mej något nytt, du ska se att när jag är 60 år kanske jag är en riktigt ok människa! =0)

Ännu en dag på loftet

Jag är genomförkyld och så grymt galen efter choklad. Så efter en hel morgon ( läs från klockan 3 i morse) med magvärk, trots att jag inte ätit NÅGONTING som inte är bra för mej gav jag slutligen vika. Idag köpte jag min första chokladbit! Oh herre min skapare vad det vad gott. För att inte utmana lyckan alltför mycket blev det mörk choklad med 75% kakao. Jag hoppas att det inte ska straffa mej hela natten.

Jag är inne på näst sista veckan på denna kurs i skolan. Jag ligger ungefär tre böcker efter som jag nu ska läsa i kapp till hemtentan sista veckan. Marcelo ska jobba natt så jag befarar att han kommer att störa mej hela veckan. När han väl vaknar kan det bli; Älskling kan du.... eller nu när du är hemma skulle vi kunna fixa.... Det brukar låta så när han inte är hemma med mej samtidigt. Han förstår inte riktigt att även om jag sitter i vårt hus så är jag upptagen, fast inte fysiskt arbetande. Då kan man ju ändå göra dittan och datten. Men så är ju inte riktigt fallet.

Gud vad jag älskar honom!

Jag håller tummarna att inte barnen drabbas av min förkylning eller Marcelos ögoninflammation. För måste jag ha barnen hemma kommer jag aldrig fixa tentan. I fyra dagar kommer jag att sitta framför datorn och skriva och skriva. Emellanåt kommer jag att tänka. Kanske äta men det är en tuff tenta vi kommer att få har jag förstått och det kräver fullständig koncentration, utan barn som pockar på uppmärksamhet och ständiga avbrott. Men det ska bli skönt att lämna denna kurs och hoppa på nästa.

Jag älskar livet som student. Jag älskar att jag är hemma med barnen från klockan halv fyra på em till nio på morgonen samt att jag kan vara hemma med dem en dag i veckan extra. I hela Stora N:s liv har jag varit med honom större delen av dygnet. Det är bara 6 timmar fyra dagar i veckan jag inte funnits vid hans sida. Och så kommer det att förbli fram till han är nästan 6 år. Med Lilla N blir det ju lite kortare, hon kommer att vara 2½ när jag börjar arbeta, om jag nu får nåt jobb. Jag älskar att kunna läsa, lära mej saker, gnugga mina små knölar och känna mej kompetent. Visst kommer jag att älska att arbeta. Jag trivs i skolans värld. Jag älskar att arbeta med ungdomar. Jag älskar att inspirera dem och få dem att gilla att lära sej något. Som det känns nu så har jag allt det jag behöver för att komma ut och arbeta redan nu. Nu är det mest bara att få bättre utbildning på pappret. Härligt

Fast i tuggummikladd

Ljuva lugna helg säger jag. Det är så fantastiskt skönt att vara hemma! Både igår och idag har folk kommit hem till oss istället för att vi ska rusa runt till andra. Det har varit som balsam på sår, lent, skönt, stressfritt och alldeles UNDERBART! Barnen har fått leka, de har haft roligt utan gräl, jag har fått umgås med mina bästa vänner och allt har varit sådär perfekt som mitt liv brukar vara.

Jag är en människa som lever väldigt mycket i nu. Nu här och nu. Det är både positivt och negativt. Som nu när det har varit ett par tuffa veckor bakom mej så känns det som om jag ALLTID har haft det så jobbigt. När jag har en bra period bakom mej kan jag inte riktigt förstå hur det NÅGONSIN kan bli dåligt det är ju bara att fixa det bra. Enkelt. Men det är inte alltid så enkelt som jag skulle önska. Speciellt inte när man trampar i dåligt tuggummi ända upp till midjan och inte riktigt vet hur man hamnade i sörjan eller åt vilket man ska gå för att komma ut igen. Om man bortser från när det händer dåliga saker i ens liv som dödsfall, sjukdom och annat så är ju egentligen dåligt mående bara en mental uppfattning om en situation. Samma situation hade kanske hade uppfattas helt annorlunda en vecka senare. Så när jag tycker att livet bara snurrar på och att jag ligger tre steg efter hela tiden så är ju inte verkligheten så, för jag har ju makt att ändra det när jag vill. Sedan kanske det inte är så lätt att snurra ut sina tankar och känslor just då, men det går. I mitt liv finns det inte så många måsten. Det finns en del saker som jag inte så gärna gör, men gör dem ändå, som tex att städa, men det är ju inget måste. Jag försöker att se på livet på det sättet för att i min illusion skapa mindre gränser och få mej att känna mej fri. På samma sätt att det skulle vara en illusion att jag var fast, om jag valde att se det på det sättet. Det får mej att må bättre. Får mej att känna mej stärkt av att veta att jag kan påverka och styra mitt liv åt det håll jag själv behagar. Jag sitter i ett förhållande med tre barn, pluggar, tränar och tävlar hund. Jag bor i ett fint hus på landet har en bra bil, skyssta vänner. Jag trivs ganska bra i livet men jag garvar inte läppen av mej varje dag. När jag vill kan jag bryta upp från allting. Jag kan lämna Sverige och skaffa en vardag vart jag vill som ständigt resande eller på en annan varmare bofast plats. Jag kan byta karl, göra mej av med hunden avsäga mej föräldrarskapet eller behålla allting på min nya spännande resa. Jag kan ångra min utbildning och börja arbeta som volontär för utsatta elefanter i Indien om jag vill. Jag har den möjligheten, det valet. Jag skulle kunna välja att testa på min lycka som filmarbetare i Spanien eller i Danmark. Jag skulle kunna starta en sekt eller bli livscoach i USA och tjäna grova eller inga pengar. Jag kan välja att i min vardag boka upp mej till tänderna, stressa runt och känna att jag inte hinner med mej själv. Jag kan boka upp mej tills jag tycker att jag har det kul, roa mej och hitta utmaningar som intresserar och får mej att hålla mej på tårna. Jag kan välja i att skita i att laga mat, tvinga Marcelo att göra det i stället eller köpa hämtmat. Om jag struntar i att dammsuga så blir strumporna lite smutsigare, men vad gör väl det? Om jag inte vill så skiter jag väl i det. Jag kan välja. Ingen kan tvinga mej. Om min sambo klagar över att det är smutsigt kan han knipa och dammsuga själv, det är min filosofi.

Nu är jag inte sådan som person som skulle lämna en karl som är det bästa som hänt mej. Jag har valt att bli mamma och jag älskar den rollen i mitt liv, så drar jag tar jag med mej min familj. Det händer att jag struntar i dammsugningen men Marcelo klagar inte för han vet att han då åker på det. Jag trivs med att laga mat, speciellt med barnen, men visst skiter jag i det ibland och Marcelo muttrar lite när han blir utan matlåda, men det är faktiskt inte mitt problem. Han är äldre än mej och är fullt kapabel till att förse sin buk med nåt som mättar den. Så allt de som kanske är en massa måsten tycker jag är helt ok att göra, för jag gillar också mat. Jag gillar glada barn och jag gillar ett städat hem. Kanske är det så för att jag känner mej fri i tanken. Jag är inte inlåst. Jag utbildar mej till nåt jag alltid har velat bli, även om det finns en tre, fyra yrken till jag skulle vilja pröva på. Mina drömmar tänker jag besanna, i allafall de som är realistiska. Så när jag låser in mej i livets mörka hörn och faller, mår dåligt, lider och känner mej kvävd vet jag att vägen ut ligger hos mej själv. Jag vet att det bara är känslan som är annorlunda och jag vet att jag kan hitta tillbaka till platsen där jag trivs. När jag befinner mej på livets soliga sida går allt så lätt så lätt och jag glömmer ibland att sträva vidare eller att hålla mej kvar. Sån är jag.

Denna helg har påmint mej om kraften jag besitter. Dessa två dagar har jag fått vila mina snurrande tankar, hämtat kraft, och börjat få känna mej stark igen. Jag behöver fler dagar för att lämna det tristgrå, kladdiga tuggummit, men jag har hittat åt vilket håll jag ska gå. Jag är på väg till ljuset igen. Fan vad bra jag är.

Gris sjuka och viktuppgång

Jag känner det på mej. Jag har den där magkänslan att det kommer att drabba mej. Jag är faktiskt ganska säker på det. Hur? Det vet jag inte, men det bara kändes så nu när de börjar prata om att det är dags för en ny topp. Jag kommer att få svininfluensan. Om inte nu så när det börjar klinga av och alla tror att faran är över. Det vore så jag. Som det känns just nu så spelar det ingen roll om man fått den bara det inte blir allvarligt, jag menar, jag tillhör ju ändå en viss riskgrupp med min övervikt. Men om jag får den så är det viktigaste att inte barnen blir svårt sjuka. Det är prio ett. Mest orolig är jag för de två som har problem med luftrören och speciellt för Lilla N som haft problem att syresätta sej hela sitt liv. Vaccinering, jag tror inte det, men jag får kanske ta en ny omgång med att forska i saken och ta ny ställning sedan.

Lilla N har gått upp 300gram sedan hon fyllde fem månader. Det är ett steg i rätt riktning. 9,3 kg, smaka på det! Nu väger hon lika mycket som Stora N gjorde när han var fyra månader och hon är snart 1 ½ år, Hon går stadigare och stadigare, hon njuter av sin nyvunna rörelsefrihet och jag är världens lyckligaste mamma. Det går inte att med ord beskriva persen vi gått igenom. Det känns som jag vunnit på lotto nu när man nästan kan börja behandla henne som vilket barn som helst. Det är härligt! Sedan börjar talet komma mer och mer. Både mamma, pappa, docka, apa,tappa, Bobbo, syskonens namn och en del spanska ord trillar ifrån henne dagligen. GO GIRL!

Städdag

I dag är det fredag, men eftersom jag stannar hemma med barnen på fredagar så känns det som om det är lördag. Inget större problem om jag bara inte hela tiden får en panik attack på 15 sekunder när jag kommer på att jag idag skulle.... men det är ju i morgon! Tre minuter senare händer samma sak. Idag njuter jag av att gå hemma. Jag har vallat ut de stora barnen, den lilla sover och jag är i full gång att äntligen städa vårt hemma som blivit katastrofalt åsidosatt den senaste månaden. I två timmar höll jag på med sovrummet, och nu 40minuter med hallen. Dock har jag inte börjat torka damm eller golv än.... Det jag minst ser fram emot är badrum och tvättstuga. Snart ska jag börja rengöra akvariet.

Det är just denna stressfrihet jag har längtat efter. Även om det finns att göra hela tiden så känner jag ingen stress. Faktum är att jag får mer gjort när jag arbetar såhär. Det går fortare, jag blir inte lika arg. En win win situation. Nu ringer Nettan så nu ska jag bubbla och tömma diskmaskinen!

Snygga skrivbord

Jag har börjat göra mitt första skolarbete på datorn och det känns jätte skönt att kunna vara hemma att arbeta. Dels för att jag gillar miljön, dels för att Bobbo slipper vara själv men också för att jag tänker bättre när jag kan röra mej mellan olika miljöer, som inkluderar litteraturläsning, datorarbete samt lättillgänglig mat. Dessutom kan jag ta mej ut på en uppfriskande miljö i skogen under lunchen om tid finnes. Idag gör det dock inte det, men annars.

Just miljön var nog den värsta på den skola som jag tillbringat de två senaste veckorna på. Arbetsrummet var överbelamrat med saker. Knappt en golv yta på tre cm fanns att tillgå. Jag planerar sämre, tänker sämre och blir på sämre humör i sådan miljö. Jag blir galen och stressad. Inga bra adjektiv för en lärare. Jag förstår inte hur de står ut! Nej jag gillar när det är luft och rymd och städat runt mej. Det får gärna vara ett organiserat kaos men bara det ser ganska så prydligt ut så fungerar hela min kropp mycket bättre. Hur kan man få något vettigt gjort när man knappt kan hasa sej fram till sin arbetsplats? Märkligt.

Jag trodde inte att jag var en person som gillar ordning i den grad jag gör. För jag har alltid varit väldigt slarvig av mej. Det blir oordning, jag städar lite sporadiskt och har alltid tyckt att det är viktigare att göra roliga saker än att bädda sängen eller att diska. När jag fick mina barn så måste man plocka undan på ett helt annat sätt för annars blir arbetsbördan för stor för att man ska palla med den två dagar senare, men detta med att inte kunna arbeta utan att ha det fint runt mej var något nytt. Jag gillar att vila ögonen på vackra saker. Jag gillar och mår bättre när designen i ett hus eller i en affär är snygg. Detta är omedvetna val jag gör i mitt liv. Tex handlar jag inte gärna i affärer som är fula. Willys är ett exempel. Jag blir ledsen och oinspirerad där inne. Jag tycker inte om att åka till regioner i länder med kargt, tråkigt landskap. Jag hatar städer och stadsdelar med för mycket bilar, om det inte är snyggt gjort. Vilket gör att jag drar mej för att åka till vissa delar i världen, eller hemma i stan. Östra promenaden är ett sådant ställe jag ogärna vistas i eller åker igenom. Jag väljer hellre en annan väg. Det här är val jag gjort i hela mitt liv utan att tänka på det och det var först när jag började på universitetet som jag började reflektera över mitt sätt att undvika och återkomma till platser. På min första praktik plats mitt först år på lärarutbildningen var jag i en mellanstadie klass. Jag hatade varje sekund. Jag vantrivdes, jag ville hoppa av skolan, sjukskriva mej. Jag blev ledsen deprimerad, håglös och tappade all glädje. Jag dog och fick panik på samma gång. Varför? Skolan var ful, tråkig och vidrigt möblerad. Jag kan inte komma på något annat. Så fort jag fick gå vidare till nästa ställe blev jag glad, positiv och full av energi igen.

Det roliga i kråksången är att jag som person är inte intresserad av inredning, mode eller design. Jag klär mej inte speciellt snyggt, jag orkar sällan fixa håret. Jag är nöjd med billiga IKEA möbler och tänker mer på priset än utseendet när jag handlar saker. Jag är slarvig, hinner och orkar inte hålla snyggt hemma. så denna sida av fin miljö runt mej är lit komisk tycker jag. Det passar liksom inte riktigt in i mönstret. Men sån är jag och jag är glad!

Friend or foe?

I går blev vår nya dator ockuperad av en mörk man runt 35. Han satte sej i stolen och vägrade lämna den. Efter viss medling och många timmars förhandlingar stängde han resolut av datorn och belägrade soffan istället. Han verkar inte ha onda avsikter, han bara försvårar arbetet för de inneboende på området. Efter viss överläggning bestämde sej medlaren för att ge upp och låta mannen vara ifred med tekniken i huset. Så länge han inte orsakar skada så kunde han få hållas en kväll denna vecka. Blir det fler ska dock hårdhandskarna fram, det gillar han nog....

Jag är tillbaka!!!!

Så har min snygga chilenare hivat upp plånboken och köpt en ny dator åt mej. Den är liten, den är svart och jätte söt. Jag har office paket och jag kommer ut på internet. So far so good. Det är det absolut viktigaste, sedan ska det bli kul och se vad det är för fotoshop som medföljde samt något filmprogram. Men jag satt i natt och försökte få igång datorn så jag har inte utforskat så mycket än.. Där min ärade karl misslyckades igår lyckades jag med i natt när jag satt med förskräcklig magvärk och inte kunde sova. Så nu är jag tillbaka. Dessutom har jag lyckan att få ha mahjong spel på denna dator. Lyckan är total! Nu är jag nyss hemkommen från mitt VFU seminarium där jag blev godkänd efter att har kastat pantburkar i golvet. Det är underbart att plugga till lärare. Men tyvärr har jag inte tid att sitta här och uppdatera er. Ska kasta mej iväg till nästa ställe bara jag får lite mat i magen. Ska på kalas i eftermiddag och bli bjuden på tacos. Igår var vi hos Nicke och firade att han blivit 40 så då slapp jag också att laga mat. I bland är Gud snäll. Men jag lovar att titta in hit ikväll!

Safaripark och glass

I dag har jag Stora N med mej i skolan. Han hostar och får inte vara utomhus, vilket kan vara lite höga krav på förskolan när det är så fint väder som idag. Just nu sitter han och spelar barnspel på bolibompawebben medan jag sitter brevid och gör mitt. Han har blivit så stor och har alltid varit så lätt att ta med. När hans systrar inte är med blir han lite lugnare och vi har riktigt, riktigt roligt tillsammans. Igår däremot följde han med sin far så då fick jag lite tjejtid med mina små. vi åkte till safariparken och tittade på pigga djur som var aktiva och stod väldigt nära bilen. Lilla n sov med Mittimellan N var i extas. Dessutom köpte vi tre årskort för nästa år. Två till barnen och ett till mej. Så för nästan 700kr får vi tre gå in så ofta vi vill samt rida kamel, åka karasueller och bada mycket vi bara kan. Dessutom blir det roligare för alla eftersom mina triss-ungar(vi har fått högvinsten) har blivit lite äldre, lite uthålligare och klarar av att göra mer aktiviteter. Mittimellan N var inte glad åt att vara för kort för kamelridning, eller att inte få köra bilarna eller att inte få åkar Delfinexpressen i år. Hon ville med. Höjden av orättvisa var när Stora N fick hoppa i de stora gungorna och inte hon. Men till och med han hade problem för att han var för lätt, så det var inte på tal om att hon skulle få försöka. Men nästa sommar kan hon med. Dessutom kan Lilla N gå då så jag slipper bära det stackars barnet.

Mittimellan N blev så där härlig som bara hon kan vara när storebrossan faktiskt inte var med. Oj vad hon snackade och vad mycket hon hade att berätta. Jag måste ta mer tid med bara henne. Hon måste få glänsa lite mer i vår familj och inte hela tiden överskuggas av vår kompetenta son som kan och vet allt. Hon behöver också få kunna och veta bäst!

Efter Safariparken åkte vi hem til Nettan och Michaela och åt glass. Min dotter var jätte stolt att få visa upp sin fina klänning, att det var bara hon som fick lämna fram paket till födelsedags barnet som fyllde 11 år, och att det var hon som fick den mesta av uppmärksamhetet. Michaela var skitsnygg i i sina nya kläder hon fått av sin släkt. Skitsnygg! av oss fick hon såklart(!) böcker för att främja sin läsning samt ett dataspel som går ut på att träna hund. En liten inspiration kanske för att hon ska börja träna sin egen hund... Jag gillar paket som har ett större syfte. Paket som både är roliga och bra för barnet. Tyvärr blev besöket lite kort eftersom Marcelo ringde och efterlyste mej när han skulle åka till sin innebandyträning.

Natten blev en mardröm. Jag hade ju försökt att äta EN marräng till glassen. det tålde jag INTE. Så nu vet jag det, den hårda vägen!

Dator död.

Min dator har gått i graven. Den är stendöd och bortom alla livsuphållande försök. Det betyder att jag har svårt med allt här i livet just nu. Allt det jag skriver och behöver spara, titta och granska finns på min dator. Allt det jag behöver för skolan, alla mina noveller, mina påbörjade böcker och allt annat som tillgång till mina pengar och annat finns på datorn. Så just nu känner jag mej lite begränsad. Vilket i sej är en intressant känsla eftersom jag inte inser hur mycket jag använder datorn när jag har tillgång till den varje dag. så nu börjar sökandet efter en ny dator för inga pengar eftersom det är lite skralt i kassan nu för tiden. Jag vill ha en där jag kan skriva, vara på nätet samt redigera video och foto. Det är inte gratis. Det värsta är att jag har ingen aning om hur mycket minne som är mycket eller vad som är lite. Jag vet inte vad det är för grafik kort jag behöver eller några andra pryttlar och grejor. Marcelo är helt insnöad på att vi ska ha en bärbar. Jag hatar att arbeta med bärbara datorer. Han drömmer om en Mac, jag räds över priset samt att det ska bli problem när man skickar filer till andra eftersom allt textmatrial görs i Word. Det finns ju med i Mac men sen strular det alltid eftersom det är olika format och grejer. Däremot har de jätte bra video och fotordigering så jag vet inte. Mac är ju tre gånger så dyr som pc.... Att gå in och försöka få hjälp hos fackhandeln är ju klippt idiotiskt eftersom deras svar skiljer sej från månad till månad och från person till person.

Så den närmaste tiden kommer jag inte kunna vara här inne lika mycket, men jag uppdaterar när jag är i skolan så lite kan ni få höra ifrån mej!