Translate

söndag 27 november 2016

Första advent 2016

Så kom då första advent. I dag. Många har fuskat och satt upp stakar och ljus i fönstren sen innan. Men inte vi. Vi väntar.  Men vi började denna blåsiga och kalla advent med en adventsritt med det två svarta. Förra sommaren hade jag stora problem att rida ut på Pepino. Jag gick ut och red hem.
Jag på Pepino och
Mittmellan N på Yogi.

Nu rider jag alltid ut, men det är fortfarande lite svårt för honom att hålla högre gångarter en längre sträcka. Jag tror det beror på hans osäkerhet. Idag vinglade han över vägen. Ville röra sej sidledes istället för framåt helt enkelt. Han har en enorm längtan hem! Tror också att han har världens sämsta orienteringsförmåga. När vi var 1km från stallet ville han vända och rida hemåt- åt andra hållet. 500 meter från stallet började han kasta sej och försökte vända. Jag idiotförklarade honom helt. Han har ridit där så många gånger men fattade ändå inte att vi var hemma. TOKHÄST. Men jag fick honom att gå framåt, men jag hade tänkt galopp- skritt blev det. När han kom över krönet och insåg att jo men visst- vi var ju hemma. Då gick det knappt att hålla honom! Han gnäggade, skrek och taktade.



Svettig och lockig efter 1½timme ute i kylan.
Yogi hade med stort lugn fortsatt hemåt och litade helt på att Mittimellan N skulle ta honom rätt, så han var låååångt framför oss. Det var en ansträngande ritt både för Pepino och mej. Men det slog mej ändå så långt vi har kommit ändå. Inga spö, lite hårda ord på hästryggen kanske, men med snälla metoder arbetar vi oss framåt och genom hans svårigheter.


Det är jag stolt över, både honom och mej. Det blev en varm ritt trots kylan och blåsten.


Väl hemma blev det bak, matlagning och adventsljus. I år blir det inte så mycket pynt. Men gardiner, stakar, stjärnor, dukar och några tomtar åkte fram. Julmusiken flödade i högtalarna och stämningen blev så där juligt mysig. Nu välkomnar vi julhetsen, värmen och den kärleksfulla familjen! 


fredag 18 november 2016

Idag blir jag medelålders

Klockan har slagit över midnatt. Idag fyller jag 40 år.


Jag firar det genom att sitta på jobbet och jobba. Familjen ligger hemma och sover. Jag blev just klar med det jag bestämt mej för att hinna idag. Jag satte just på en massage omgång för mina axlar. ONT! men samtidigt nyttigt.


Att fylla 40... det har liksom varit någon magisk gräns. Medelålders. Nu börjar livet. Jag kommer ihåg när mamma fyllde 40. Jag kommer ihåg när pappa fyllde 40. På nåt sätt så vänder det nu. Jag kan inte längre säga att jag är på väg upp mot livet. Jag börjar i dag trappan ner mot ålderdom.


Trots det har jag inte den allra minsta ångesten över att bli ett år äldre. Har nästan längtat till att bli 40. Någonstans hade jag en känsla av att åren fram till nu skulle innebära en strävan mot någonting. Jag fick för mej att efter 40 så skulle den jakten ta slut och nu skulle jag liksom flyta runt och njuta av all min strävan och kunna plocka godbitar och förverkliga det jag inte hunnit med.


I mitt liv har jag strävat efter:
  • En familj
  • Ett hus på landet
  • Egen häst
  • Hund
  • Jobb jag trivs med
  • Att kunna påverka
  • Vara en del av något större
  • Göra intressanta resor
  • Ta bort energitjuvar och komma i mer balans och harmoni
Jag har faktiskt uppnått allt det där. Nu är min enda strävan efter att få en kropp som hänger i och blir lite mer hel. Jag har nya drömmar. Men jag ska faktiskt flyta omkring nu ett tag, njuta av medelåldern. Det är fantastiskt att bli äldre. Skrämmande men fantastiskt!


Så grattis till mej. Skål!

onsdag 16 november 2016

Nattjobb

Nu har jag suttit halva natten och planerat morgondagens lektion. Klockan är snart halv fyra och om två och en halv timme ska jag gå upp. Jag som häromdagen skällde på en kollega för att hon gick upp vid fyra på morgonen och började arbeta.... jisses. Jag frångår alla mina principer. Men ganska kul är det. Att planera i fred. Och vara hemma. Men bäst är att vara på jobbet.  Hoppas nu bara jag kommer ihåg allt jag ska göra på lektionen i morgon. Ljus får jag inte glömma! Vi ska börja med kort sagostund i dunkel.....

måndag 14 november 2016

Börjar tänka hund...

Bobbo tränar sök. Här hittar han Stora N.
Bobbo är inte begravd än. Han ligger i sovrummet, som han alltid gjort. Det är snart ett år sedan. Bara ett par dagar kvar. Ett år utan Bobbo. Jag saknar inte hund så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Däremot saknar jag Bobbo och Pluto mycket mer än vad jag trodde. Jag är ännu inte redo för en ny kamrat. Men tankarna har börjat komma. Är det dags för oss att leta rätt på ras? Vilken uppfödare vill vi ha? När ska vi ha en ny? Speciellt när vi är ute och rider, då kommenterar vi ofta att vi borde haft en hund med oss. Mittmellan N vill verkligen träna agility. Jag saknar freestyle och lydnaden. Sonen kryper ofta ner till Elsa och ligger och kramas när hon hälsar på. Men han säger att hon är ingen Pluto.


Det jag har haft tid att reflektera över är vilken typ av hund vi vill ha. Det snurrar hej vilt i huvudet. Det blir ingen tollare- kräver för mycket. Ingen amstaff- vill inte ha den storleken på hund elelr bekymmren jag hade med Pluto och andra hundar. Jag har haft hovawart, men det går bort. Axton var min svarta ängel och med det är det stopp. Ingen kan ta hans plats eller ska ens försöka. Frazze var en airdaleterrier- för stor. 





Efter resan med Pluto vill jag ha en frisk hund. Eller förutsättningarna för en frisk hund i alla fall. Men det jag gillade och älskade med Pluto var hela hans personlighet. Glädjen, klumpigheten, viljan att vara tillags, han älskade barn och älskade alla våra upptåg på ett galet, galet sätt. Bobbo älskade också att vara med. Men han var mer mogen, mer vuxen, mer på riktigt. Pluto var...galen. Och jag tror jag vill ha den galenheten nästa gång. När jag ahde Axton upptäckte jag en ny ras- tollaren- och sa att nästa gång skulle jag kunna tänka mej en sådan. När jag hade Bobbo upptäckte jag en ny ras- och tänkte att jag skulle tänka mej att ha en sådan. Efter det har det passerat säkert 20 raser som jag skulle kunna tänka mej. Men min man, älskade Marcelo, han har bara siktet inställt på en hundras. Den jag upptäckte med Bobbo. Men jag har sagt nej. Av tusen anledningar.

Bobbo som liten krabat.
Men igår började jag läsa om dem. Studerade hälsodata, mentalitet, beskrivningar från tester, bloggar och kom fram till att mina argument kanske inte håller. Så nu kanske Marcelo får som han vill. Men inte än. Jag är inte redo än. För när vår nya lilla krabat kommer infarande här i huset ska hen bara känna kärlek, kärlek, kärlek. Aldrig leva i skuggan av de fantastiska Axton, Bobbo och Pluto.








Deadlines igen!

Nu sitter jag här med inlämningsuppgifter igen. Fortutbildning i historia. Familjen sover, jag är framför datorn. Jag läser, skriver och lämnar in. Det känns både roligt och lite skräckinjagande. Jag är så trött på att jaga deadlines sen jag pluggade förra omgången och det sitter i än. Men nu är jag igång i alla fall. Jag tror det är en kurs som får mej att tänka, sånt gillar jag. Kursen går via Forum för levande historia. har du aldrig varit inne där gå dit och titta. De har massor av aha-moments!

tisdag 1 november 2016

Välkommen Yogi




Pepino och Yogi i stallet.
Mitt i en varm strålande sommardag fick jag samtalet. Från polisen. Det är många tankar som far genom ens huvud när de presenterar sej från polisen. Inte en enda är trevlig, kan jag säga. Men det förbyttes snabbt och tre dagar senare var jag på väg till Båstad för att hämta hem en islandshäst till tjejerna.
 

Det var den skitigaste häst, utan att rullat sej i lera, som jag någonsin sett. Liten, svart, och vägrade visa sin personlighet men samtidigt så underbart snäll. Full med eksem, sår, avskavd man och svans, vacker? Nej inte speciellt. Ful? Absolut inte.


 


På en vecka lärde sej tjejerna att rida mer än de gjort på ett år av lånade ponnysar. Med Yogi känner de sej trygga på hästryggen och vågar trava och galoppera själva. När han blir rädd stannar han och liksom hukar sej.
 Pepino, som fortfarande tvekar om vi verkligen ska gå ut, när vi rider iväg tar svans på Yogi och stannar inte lika ofta.

Yogi till höger älskar sina kompisar.
Här äter han ihop med Mårten och Bella
Yogi älskar att bli kliad runt öronen, att gå i skogen och sina hästkompisar. Från att sett ut som en skabbig liten ponny liknar han nu mer en mullig shettis. Vinterpälsen har vuxit ut och han är välrustad för snön som lyser med sin frånvaro. Så från att ha varit hästlös, till medryttare och med tre små barn som mest gnällde i stallet har vi nu två hästar och tjejerna är självgående i stallet och vi rider och tränar ihop. På bara några få år. Livet är fantastiskt!


Mittmellan N och jag på våra hästar ute i skogen.